JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Grand Bazar

Göteborg – några minnesbilder i färg och doft!

Ö Hamngatan i Göteborg

Plötsligt står jag där. Som tonåring utanför restaurang TUA på Östra Hamngatan. Efter skolans slut går vi dit och Carin – min bästa väninna – bongar in gratis kaffe och bulle. På kvällar och helger jobbar hon extra i kaffebaren, och vi andra i tjejgänget brukade hålla till där på eftermiddagarna – och ibland till sent om kvällarna.

Direkt till vänster om entrén ligger kaffebaren, där vi förbereder våra sommaräventyr på Liseberg eller på Avenyn, eller så sitter vi bara kvar och fikar – länge. Kollar in unga polismän. De som alltid ställer sina stora blanka motorcyklar utanför TUA – till allmänt beskådande. På Spannmålsgatan, ungefär mittemot caféet, står polisbilar uppradade utanför polishögkvarteret. Det dräller av poliser i Västra Nordstan.

Till höger om entrén sitter alltid ungrarna. De som kom hit år 1956, efter ryssarnas invasion, och de sitter också på caféet med en kopp kaffe, i flera timmar. Dessa män – några kvinnor syns aldrig till – pratar oavbrutet på ett språk som ingen av oss andra förstår. Ibland tycker vi att det låter som finska!

På toaletten sitter en skylt på hållaren för pappershanddukar; Allting har ett slut, så även detta. Säg till i kassan!

Kring gatorna i Västra Nordstan finns det gott om ”gubbar”. Sådana som ständigt dricker öl eller pilsner, om det inte är brännvin. Men vi känner oss trygga med dem omkring oss och vi blir aldrig antastade av vare sig gubbarna eller andra lite ljusskygga typer på Postgatan eller Torggatan, på vägen till och från skolan på Kvarnberget.

Göteborgs Kommunala Real, eller Mill Hill High School, som vi låter trycka på collegetröjor, är ett av de sista läroverken i Göteborg. Ny skolreform ska snart införas i Sverige och de gamla läroverken avskaffas. Vår skola ligger granne med dåvarande Navigationsskolan, vars uppgift är att ”[…] vetenskapligt bilda under- och överbefäl vid handelsflottan”. Kanske är dessa unga mäns högsta dröm att segla jorden runt? De går med kortklippt hår, raka ryggar och bestämda steg. Så långt från vår stil som ”siskor” – i hängande rockar och rågummiskor. Modet är långa luggar på killar och vi tjejer skulle helst ha långt hängande hår, duffel, jottis eller plums (jackor med kapock, alltså en sorts flytväst!) eller bryggarfrack, en jacka i mocka eller skinn, dubbelknäppning, ståkrage samt slejf i ryggen. Till många föräldrars fasa är dessutom en bred halsduk ett signum – värme till trots. Detta är 60-talets standardklädsel för många i Göteborg!

När vi spelar brännboll på skolgården, högt där uppe på Kvarnberget, slår jag ofta bollen alltför långt så den hamnar utanför skolområdet. Det blir till att springa ner för alla trappor och leta efter bollar bland bakgårdar och smala gränder. ”Ta det platta bollträt”, skriker gympaläraren var gång det är min tur. Nej, tycker jag, då blir det bara korta bollar och lyra. Då kan ju motståndarlaget ta bollen genom att fånga den direkt med händerna. Då blir man lätt ”bränd”. Har man som jag tidigt lärt sig spela på en långsmal gård vid Götabergsskolan – så slår man långt och smalt!

Uppe på Kvarnberget känner vi dofter av choklad, tobak och snus som sveper in i skolsalen. Beroende på vindriktningen och det sägs att doftminnet är vårt starkaste minne. Från skolfönstren ser vi de stora fabrikernas skyltar på taken. Kanold, John Silver, Bergstrands och Kahls kafferosterier. Därifrån kan vi också se ut över Frälsningsarméns ungkarlshotell, där mina kompisars föräldrar är föreståndare. Gissa om det är spännande att komma hem till dem. Huset var tidigare ett gammalt kvinnofängelse. Personalbostaden räcker inte till för den stora familjen, så två av döttrarna får eget rum med egen ingång. Där göms en och annan besökare i garderoben när mamman i huset knackar på dörren och vill veta vad flickorna har för sig!

Om vi varit ute sent på kvällen och känner för att äta något framåt natten, går vi på Café Auto, som ligger på Östra Hamngatan. Där blandas dofter av kaffe, smörgås och skurhink. Detta är ett stamställe för taxichaufförer som jobbar nattskift och håller öppet dygnet runt. Stora, goda mackor till en billig penning.

Inför väckelsemöten är det inte ovanligt att mina kompisar får tåga med sina föräldrar genom Nordstan och med full hals sjunga Herrens lovsång! Själv har jag varit juniorsoldat i 4:e kåren i Landala. Så långt från våra fantasier om ett glamouröst liv som vuxna.

I dessa kvarter är det alltid liv och rörelse, massor av små hotell, caféer, mjölkaffärer, speceriaffärer, tobakshandlare, små butiker som säljer skor, hattar, tyger, sjukvårdsartiklar, arbetskläder och mycket mer.

Rör vi oss upp mot Östra Hamngatan finner vi det stora varuhuset Ferdinand Lundquist som inbjuder till en dröm om den fina världen. Vi har inte ekonomiska möjligheter att handla på Ferdinad´s så det får bli Grand Bazar, Tempo eller EPA. Så snart jag får ”egna pengar” kliver jag in på stadens förmodligen trendigaste modebutik – Boutique Margot – just vid Arkadens ena tornbyggnad som vetter mot Östra Hamngatan. Här finns vackra Cacharelskjortor och Karl Lagerfeldtskjolar. Jag älskar franskt och italienskt mode. Inte långt därifrån ligger Peters Dandy, modebutiken nummer 1 för unga män! En underbar kontinental atmosfär råder i dessa kvarter – som den i Köpenhamn, Milano, Rom, New York.

Vid 20-årsåldern får jag min första egna lägenhet, ett rum och kök på Borgaregatan 10 B. Toaletten i farstun delar jag med en barnfamilj från Grekland. Myndigheterna tillåter inte mig som svensk att bosätta mig här med barn, eftersom hela området är ett s k saneringsområde. Däremot går det bra att inhysa invandrare med barn i dessa hus! Jag får således ett rivningskontrakt. Fastighetsägaren, Göta Lejon, är därmed inte skyldig att erbjuda mig en ny lägenhet vid rivningen. Det är tufft för unga föräldrar att få egen lägenhet, så många tvingas flytta tillbaka till sina föräldrahem. Vi som ändå hade hyreskontrakt protesterar, renoverar, målar om husen själva, ett arbete som skapar en fin sammanhållning oss grannar emellan. Men våra motaktioner hjälper föga, och snart ser vi hela Olskroken gå upp i rök och damm. Precis som vi tidigare sett i Nordstan, Haga, Masthugget, Landala och i andra stadsdelar med vackra landshövdingehus. Och små lägenheter för ensamboende blir en bristvara!

Om jag backar i tiden – till mina allra första år – minns jag Landala med sin vackra natur som sträckte sig upp mot Guldheden. Minns dassen på gården, gubben som har sin häst i stallet på gården intill, den lilla hattaffären och naturligtvis det stora, fina huset med putsad fasad. Vi kallade det ”Stan´s hus” – där finns det minsann toaletter inomhus! Flytten går till Guldheden tidigt 50-tal och mina första två skolår tillbringas i den alldeles nybyggda Mossebergsskolan. Sal 5. Om jag snattrar för mycket och skrattar får jag sitta ute i korridoren. Pinsamt om man blir upptäckt!

Som elev på Götabergsskolan, Molinsgatan, går jag till och från hemmet var dag. Det betyder också att jag genar över Kapellplatsen var dag under många år. Där luktar det färska grönsaker, fisk och varm hästskit. Ostdofter sipprar ut från ”Falbygdens Ost” och nyrostat kaffe från ”Kahls Kaffe”. Stora, vackra silverfärgade hjul snurrar i skyltfönstret. Detta är kaffekvarnen! Tar lång tid innan jag fattar denna mekanik. När jag passerar den öppna dörren till Landala Skor sniffar jag extra mycket, älskar doften av nya skor och väskor. Sonen till den gamle affärsinnehavaren står ofta vid dörröppningen – med röda, blanka äpplekinder och grå arbetsrock! Sådana rockar har även en del gubbar som säljer sina varor på torget.

Varje vecka är jag med på mammas affärsrunda. På Västergatan i Annedal köper hon möbler på avbetalning. Sedan följer kvarteren i Haga, där affärer erbjuder allt vad ett hem behöver. Affärsrundan brukar avslutas vid Feskekôrkan och då går vi den långa vägen hem igen. Som liten vandras det en hel del på Göteborgs gator. Att åka spårvagn tillhör lyxen! Är turen framme kan jag få en glass, från Törnkvists fabrik på Landalagatan. Hemlagad och god! Vid riktiga festliga tillfällen får min bror och jag köpa ett helt paket glass. Invirat i tidningspapper och med ett litet block av kolsyre-is som håller minus 78,5 grader C! Om man tar i den med fingrarna riskerar man att fastna med fingertopparna. Ett sant nöje för min bror att lura mig till.

I Kungsparken i närheten av Bazarbron vilar mamma och jag ofta våra trötta ben efter långa promenader. På våren finns på Floras kulle en mängd blommor. Inte sällan skyndar ”fiolmannen” förbi. En känd och originell profil. Mamma berättar om sina minnen av John Eriksson och de 15 öre han lägger upp på bordet när han druckit ur sin kopp kaffe. Då arbetade mamma hos Selma, på ett kafé i Gullbergsvass. Han kommer snabbt smygande förbi oss i gymnastikskor och sliten grå bomullsjacka – oavsett tid på året eller väderlek.

Nu har jag vandrat runt i Göteborg, återupplevt gamla minnen – rört mig från 50-talet till 70-talet då staden förändras radikalt. I vuxen ålder har jag bott i stadsdelar i centrum, söder, nordost och väster. Känt väderstreckens olika vindriktningar.

Gör ett krumsprång till en tidig morgon i mars 1992 och är på väg till ett möte på Vasa sjukhus.

Från min bil ser jag att massor av människor står och väntar vid hållplatserna kring Vasaplatsen. Många ser otåligt efter spårvagnar som denna morgon förväntas föra dem till arbeten och skolor. Jag beslutar mig för att så snabbt möjligt köra upp för Aschebergsgatan, eftersom jag ville undgå att bli stoppad av stressade människor som handgripligen försöker lifta med förbipasserande bilar. Är själv sent ute!

Vårt sammanträde avbryts plötsligt av tjutande sirener och öronbedövande ljud från helikoptrar. Vi som befinner oss i konferensrummet avfärdar dock ”oljudet” med förmodan att det måste vara en större militär- eller räddningsövning på gång. Ingen kan ana vad som just har hänt. Ingen av oss vet vad som utspelas just där jag någon halvtimma tidigare passerar. Efter sammanträdet återvänder jag till parkeringsplatsen och kör tillbaka till min arbetsplats. Anblicken av chockade människor får mig dock att stanna upp. De berättar att en fruktansvärd spårvagnsolycka inträffat vid Vasaplatsen.

Vasaplatsen har denna dag för alltid blivit platsen för en av landets svåraste trafikolyckor. Olyckan har sin upprinnelse i att en del av spårvägens linje 7 har blivit strömlös och en spårvagn står stilla på den strömlösa platsen. Ytterligare vagnar har samlats på samma plats. Alla står på tur och väntar på att en trafikledare ska sätta dem i trafik – en efter en – genom att backa dem tillbaka nedför Aschebergsgatan. Reservväxeln har lagts om så att vagnarna ska kunna backas ned åt Vasagatan och sedan sättas i trafik mot Valand.

Vagnen vid Wavrinskys plats går dock inte att backa, eftersom den delen är strömlös. Vagnens bromsar har automatiskt slagits till. En trafikledare beordrar föraren att bromsarna skulle lossas manuellt, för att kunna rullas baklänges ner mot Chalmers. Föraren beordras dessutom att åka med, för att under den strömförande ledningen vid Chalmers dra i nödbromsen och på så sätt bromsa vagnen. Ödesdigra beslut.

Under min bilfärd uppför Aschebergsgatan möter jag en skenade vagn som handlöst kommer farande nedför gatan – baklänges och i 100 km/tim. Tyckte det är märkligt att möta en tom och nedsläckt spårvagn, dessutom på min sida av körbanan! Alltför märkligt för att min hjärna ska förstå att detta är början till en katastrof! Ser siluetten av en man med höjd arm – sannolikt håller han i nödbromsen – i den bakre delen av vagnen.

I min iver att snabbt komma ifrån den uppjagade hopen av stressade människor har jag trots allt noterat en polisbil som med påslagna blåljus åker före den skenande spårvagnen. För att varna. I korsningen Aschebergsgatan/Engelbrektsgatan kör polisbilen avsiktligt på en personbil och knuffar den därmed ur spårområdet.

Vid Vasagatan spårar vagnen ur på grund av den höga hastigheten. Vagnen plöjer tvärs över båda hållplatserna vid Vasaplatsen, där massor av vuxna och barn står och väntar. Vagnen far över körbanan, krossar flera parkerade bilar och kör till slut in i det intilliggande huset.

Tretton personer på hållplatsen dödas och tjugonio skadas. En brand uppstår i en bil på olycksplatsen som sprider sig till en av vagnarna. Katastrofen är ett faktum denna småregniga och kyliga morgon, den 12 mars 1992.

En minnessten placeras i parken intill hållplatsen där olyckan skett. Vi återgår till vår vardag …

Minnessten vid Vasaplatsen i Göteborg

Min barndoms gata

Landala Långgatan i Göteborg

Detta är ett vykort på Landala Långgatan i Göteborg och om betraktaren tittar noga med ett förstoringsglas ser man en kvinna stå vid en pojke med cykel. Kanske är det kvinnan i mjölkaffären som slängt på sig jackan utanpå det vita förklädet som fladdrar lite i vinden. Hon kanske ska skicka iväg budpojken med mejerivaror. Ännu en kvinna står på trottoaren – med ett barn i famnen.

Jag minns att jag når precis upp till kyldisken i mjölkaffären. Att de vitklädda kvinnorna skyndar fram och åter och när de plockar varor från hyllorna. Att kylvaror finns under luckorna i disken. Att om man sätter tungan på diskens kant så är risken stor att den fastnar. Iskall rostfri plåt. På gatan finns också Olssons, han med alla sorters korvar som hänger i skyltfönstret. Ibland händer det att man får smaka på en korv. Krack, låter det när han knäpper av en wienerkorv och räcker den till mig.

En del  säger sig vara född på en viss gata eller stadsdel, och det säger jag också, fast jag är född på Sahlgrenska Kvinnoklinik, avdelning 64. Men vi bor då på Landala Långgatan 19, därför är jag ”född där”. Alldeles i början av 50-talet flyttar vi till Guldheden, och trots att vi flyttar lever ändå Landala kvar i mitt liv långt efteråt. Ja, egentligen fortfarande. Mamma och jag tar oftast vägen över Landala torg mot ”stan”. ”Stan” som för mig enbart är Grand Bazar! Vi går över ”ängen” mot Guldhedstorget, nedför Egnhemsbacken och via Landala mot Vasaplatsen och slutligen når vi Bazarbron som sträcker sig över vallgraven – in till innersta kärnan av Göteborg. Och där ligger ”stan” – alltså Grand Bazar! Ibland går vi över Norra Guldheden och kommer till Annedal. Vi ska till Västergatan, säger mamma. Där ligger möbelaffärer och porslinsaffärer. Inte alls ”stan” och inte alls roligt för en liten flicka med trötta ben och som hellre ville sitta på en röd pall och äta falukorv med potatismos och brun sås. På Grand Bazar. Är det fest kan det bli glass och jordgubbssylt som rinner nedför glasskulan i skålen. Raska kvinnor springer fram och åter. De serverar längs långa bord som omringar dem på båda sidor. Där sitter vi. Mamma och jag. Vänder jag blicken mot fönstren ser jag män i svajiga sjömansbyxor, båtar och palmer – alla ser glada ut. Kanske är dessa figurer slipade i fönsterglaset, det är i vilket fall som helst spännande att se på. Ofta kommer en man in i baren och hojtar, han bär ett hölster med leksakspistoler, cowboyhatt på huvudet och sheriffstjärna på bröstet. ”Sheriffen”, säger mamma lugnt. Ingen fara! Han håller ordning på oss alla i varuhuset!

Åter till Landala. När mina två äldre syskon är i skolan får jag vara ensam hemma med mamma. Hon har fullt upp med att städa, tvätta, sy kläder, sticka och handla mat som hon lagar i det lilla köket. Bara kallt vatten och dass på gården. En liten gasspis står ovanpå vedspisen i köket. Ett enda rum. Där sover vi tre barn med föräldrar. Mamma, pappa och tre barn. Men vi går också och hälsar på tant Annie eller tant Märta.  ”Mariannes mamma” bor i samma hus och med henne pratar mamma varje dag. Både tant Märta och ”Mariannes mamma” flyttar också till moderna lägenheter i Guldheden. Tant Annie bor kvar i Landala så länge hon lever. Men hon kommer en gång i veckan och badar hos oss i Guldheden.

Under soliga dagar är vi barn alltid uppe i bergen alldeles intill gården och de sträcker sig upp mot Norra Guldheden. Här finns också klätterträd och små ängar  – ett paradis för ungar. Att gå på ”utflykt” betyder filt och saft eller kaffe för vuxna.

Här sitter jag bland flickor i bergen

Här sitter jag bland flickor i ”bergen” som handarbetar flitigt. Jag har fått låna både halsband och en docka att leka med. Min äldre syster sitter utanför filten. ”Du får inte sitta på våran filt”, hör jag en större flicka säga till min syster. Underdånigt sätter hon sig ner i gräset och jag känner att det inte är snällt mot henne. Trots min ringa ålder förstår jag att det gör ont i min syster att inte få tillhöra dem som sitter på filten. Tjejgänget. Det gör ont i mig än idag att se på det fotot.

I samma hus som vi bor i finns en vindslägenhet där en pappa och dotter bor. De har en hund också. Det är många trappsteg dit och mamma går ofta upp till Majken som alltid verkar vara ensam hemma om dagarna. Jag är rädd för både hunden och Majken. Rädd för hunden för att den skäller mig rakt i ansiktet, och rädd för Majken för hon ser konstig ut i sin förvridna kropp och jag förstår inte vad hon säger. Men mamma förstår. Mamma hjälper Majken med allt som ska lagas – oftast med hjälp av symaskin – och Majken får komma hem till oss på kalas. Inte för att hon dricker saften som mamma ställer fram, det skulle bara sluta med att allt skvalpas ur glaset när hon inte kan styra sina rörelser och föra glaset till munnen. Min syster talar glatt med Majken och det verkar som de förstår varandra på ett sätt som jag inte kan. Det blir en del besök till Landala och Majken efter att vi flyttat.

Jag vill berätta om min systers lilla servis som ligger i en grön kartong. Den tar hon fram och visar mig ibland. Efter dryga sextio år har hon kvar barnservisen som Majken köpte som en födelsedagspresent och som utökades med ännu en kopp när jag föddes. En kanna, tre koppar med fat, gräddkanna och sockerskål. Allt har förvarats i den gröna kartongen som Majken inhandlade på Landala torg. En besvärlig väg för den rörelsehindrade Majken. Svårt handikappad sedan födseln lever hon ensam med sin pappa och hund. I en vindslägenhet dit solen bara når en kort stund genom köksfönstret.

Vid samma köksfönster hittas Majken livlös en dag. Hon måste ha ansett att hennes liv var outhärdligt. Att det inte fanns någon annan utväg. Vad var hennes sista tanke? Ropade hon trots allt på hjälp? Ångrade hon sig i sista sekunden? Det lär vi aldrig få veta.

Det var 50-talets Göteborg, i landet som fram till vår moderna tid har haft som motto att renlighet är en central del av vad socialarbetare bör utgå ifrån vid ett eventuellt omhändertagande av barn. ”Att barnen inte är hela och rena” kan vara en varningsklocka på att ”föräldrarna inte fungerar”. Var det lättare att se till de yttre faktorerna än att se relationer och inre faktorer? Ända fram till 1982 hade vi barnavårdsnämnder som skulle se till att barn inte far illa.

Vi talar ofta om Majken, mamma och jag. Vi är tillbaka i Landala, och cirkeln ska slutas. Året är 2013 och jag får ett telefonsamtal från Landalahus – ett äldreboende – som säger att min mamma har andningssvårigheter och att ambulans är på väg att föra henne till Sahlgrenska sjukhus!

Jag är där innan ambulansen hunnit fram. På bår körs hon snabbt in på akutrummet och snart hör jag hennes röst. Tackolov! Efter en stund får jag komma in till henne.

Sitter vid hennes sida i fyra dygn. Hon lämnar sin stund på jorden en söndag kväll. Hon som hjälpte den handikappade Majken i Landala till ett drägligare liv, såg till att ensamma gamla tanter får hjälp, fostrade tre egna barn som ensamstående mamma, en omtyckt farmor och mormor till sju barnbarn och många barnbarnsbarn.

Mamma Astrid som alltid finns där för alla andra. Kanske är det hon som står på trottoaren med ett barn på bilden från 40-talet! Landala Långgatan, en av de längsta gatorna i stadsdelen. Namnet utgick i samband med ändringar i stadsplanen.

Poff, så är man borta!

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑