JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Göteborg (sida 2 av 5)

Hanna, Greta och Dicksonska palatset

Hanna och Greta (Winblads ägo)

Under vandring längs ”Skandalernas Boulevard – Avenyn” i Göteborg berättar guiden om händelser som väcker förundran och nyfikenhet. Jag ville veta mer om ett hus det berättades om. Ett hus där jag tagit för mig av dignande julbord – för många år sedan. Sneddar över gatukorsningen och går in mellan högresta pelare. För att stilla min nyfikenhet tar jag reda på vad som en gång utspelats här …

Hanna Lindmark är nio år när hon auktionerades bort som fosterbarn. Hon avlider 81 år gammal som mångmiljonär och slottsfru. Resan däremellan är framgångsrik, men kostar henne också personliga umbäranden. Inte minst i relationen till sin syster Greta som arbetar stor del av sitt liv som föreståndarinna på Margaretaskolan i Göteborg. Hanna lockar henne att stanna genom att gång på gång lova att hon ska få ta över verksamheten den dag den äldre Hanna är borta. Så blir det nu aldrig. Greta får lämna Margaretaskolan utan några förmåner. Hur gick detta till?

Kvinnan är kort och rund, hennes en gång mörka hår är kammat bakåt i en stram knut … oftast täckt av hattar med schvung … bredbrättade med fjädrar som vippar. Över hennes axlar ligger en cape av den allra finaste hermelin.

Hon tar plats längst fram i Arnäs kyrka, Ångermanland. I den här lilla kyrkan har hon suttit som barn. Innan hon som nioåring blir auktionerad bort för lägsta penning. Nu kan hon lugnt sitta och skänka en tacksamhetens tanke över alla gåvor som Gud sänt henne. Och för att visa sin tacksamhet ger hon varje månad en stor summa pengar till missionen. En tiondel. Hon är mäktigare än någonsin – hon har Margaretaskolor över hela landet. Bara en till vill hon just nu starta. I Göteborg. Hanna har en så stor omsättning i sin verksamhet att maken Axel inte längre kan hålla reda på alla siffror. Pärmarna därhemma på Steninge slott rymmer mängder av räkenskaper som skickas veckovis från varje föreståndare vid Margaretaskolorna. Varje krona noteras. Och en tiondel av vinsten skall avsättas till missionen. Det blir stora summor i slutändan.

Salongerna på Steninge är fyllda av konstskatter. Sovgemakets inredning har en gång tillhört Gustav III.

Av en tillfällighet får Hanna veta att Dicksonska palatset i Göteborg är till salu. Ett ståtligt palats i korsningen mellan Nya och Gamla Allén. Detta är ett lyckokast. Göteborg ska öppna Jubileumsutställningen i maj 1923 – och vad kan vara mer lämpligt än att snabbt göra affär med en mäklare. Med sin chaufför vid ratten far Hanna till Göteborg, för en gångs skull utan maken som visat stor tveksamhet till köp av palatset.

Hanna kliver in i trapphallen och det mosaikmönstrade golvet lyser med all sin kraft. Hon inspekterar de trettio rummen och speglarna som går från golv till tak. De enorma kristallkronorna är visserligen inte rengjorda på länge, men Hanna kan för sin inre syn se hur de en dag kommer att glänsa i ljuset från tända kalendabrar. Hon bestämmer sig omgående. Inget prut. Och tillträde omgående. Några fler spekulanter göre sig ej besvär!

Axel som varit tveksam till affären mjuknar något vid sitt första besök och skriver tillsammans med sin maka Hanna på köpekontraktet. Köpesumman uppgår till nio miljoner kronor, varav dryga en halv miljon i handpenning. En handpenning Hanna lätt plockar fram ur sin handväska! Göteborgs stad gör ett desperat försök att avstyra affären genom att erbjuda Hanna en dryg miljon för att backa ur affären, men hon avböjer. Nu är det bråttom – Margaretaskolan måste stå klar inför öppnandet av Göteborgsutställningen.

Hannas syster, Greta Nilsson, får bli den som ska komma att ansvara för Dicksonska. Om- och tillbyggnader ska snarast påbörjas. Greta får disponera två rum på första våningen och möbler skickas omgående från Steninge slott. Här finns kakelugnar och vattentoalett – det senare en verklig lyxig inredningsdetalj.

Hanna köper huset med alla inventarier – ett hus som Oscar Dickson låtit bygga under 1859 – av det bästa och dyraste material och som sannerligen kan matcha Stora teatern på andra sidan om ”Boulevarden” – Kungsportsavenyen. Oscar Dickson, född i Göteborg 1823 och son till kommersrådet James Dickson, är ledamot av stadsfullmäktige och har på sin tid även andra kommunala uppdrag. Han blir mest känd för var sitt generösa stöd till polarforskningen och Nordenskiölds, Nansens och Andrées expeditioner.

Husets stora hall når upp genom alla tre våningar. Trappan i italiensk marmor slingrar sig upp med handsnidat träräcke. Innanför den storslagna entrén möter besökaren blåa, vita och röda stenar som ligger i ett stjärnmönster. Höga fönster och kornischer i guld och i den stora salongen hänger de sex böhmiska kristallkronorna. Stuckaturen är skapad av mästaren Bellini. Första våningen ska användas för matservering, andra våningen till uthyrning vid begravningar, bröllop och födelsedagar. Och tredje våningen görs om till små hotellrum. Här finns också hiss. Ett magnifikt palats.

Gretas första uppgift blir att göra rent och återställa det som försummats under många år. Hon har av sin syster blivit lovad att den dag då Hanna – som är tjugo är äldre – går bort ska Greta få överta både Margaretaskolan och palatset. Hon sliter långa dagar och drabbas ofta av ohälsa. Men hon är förvissad om att en dag få sin belöning.

I Göteborg möts Hanna av en attityd hon inte tidigare mött – till hennes strävan att driva verksamheten i frikyrkans och nykterhetsrörelsens anda. En matservering utan alkoholhaltiga drycker. Stadens grosshandlar- och redarfamiljer har till en början svårt att förlika sig med Margaretaskolans inriktning, där var anställd ska vara troende kristen. Hanna får till slut göra undantag från principen att nykterhet ska gälla vid privata fester.

Arbetsförmedlingen kan lätt tillgodose Gretas behov av unga kvinnor som är beredda att betala för sin utbildning att bli den bästa husmor. Margaretaskolan i Göteborg har ett gott renommé och går snart med god vinst.

Makarna Hanna och Axel Lindmark har skapat sig en förmögenhet som saknar motstycke. Under dryga trettio års äktenskap är de sällan åtskilda. Axel finns vid hennes sida, delar hennes beslut och inte minst den gudstro de båda har. Han förde som änkling med sig tre små barn till äktenskapet. Barn som kallar Hanna för Ma. Hon betraktar dem som sina. Axel avlider vid 75 års ålder den 26 juli 1935 och Hanna synes otröstlig. Axels son Oscar förrättar jordfästningen i ett överfyllt kapell och människor som inte får plats följer akten från gårdsplanen.

Parets gemensamma testamente blir nu känt. Universalarvingar är inte barnen – det är fyra missionssällskap! Den återstående förmögenheten som tillfaller Hanna ger henne rätt att disponera pengarna hur hon vill. Axels barn som han fört med sig i äktenskapet med Hanna har redan fått sitt farsarv. Greta i Göteborg ser inte heller ut att vara en förmånstagare, men låter sig lugnas av Hannas löfte om att allt ”stod i Guds hand” …

Advokaten som utsetts till boutredningsman för makarna Lindmark avsäger sig uppdraget bara ett par månader efter Axels död. Hanna utser en ny företrädare. Hon låter skriva om testamentet ett flertal gånger. Hanna vill ha totalt kontroll över kvarlåtenskapen och låter sig inte slås ned av alla motstridiga viljor angående arv och ägande.

I Göteborg väntar Greta på den dag hon kan överta Dicksonska och göra nödvändiga moderniseringar. I november 1941 reser hon till sin syster Hanna i Stockholm som insjuknat i lunginflammation. Hanna Lindmark och avlider den 15 november, sex år efter Axels bortgång. Hon har arbetat till bara några veckor före sin död, men blir alltmer orkeslös och förvirrad. Hon har in i det sista ändrat sitt testamente utan att infria de löften och krav som barn och släktingar eventuellt kan anse sig vara berättigade till.

Hennes livsverk omvandlas till bolag och förvaltningsman utses av styrelse. Men det är något som inte stämmer … miljontals kronor försvinner!

Styrelseprotokoll säger inget om vad som pågår. Men en sak står klar – hushållsskolan Margareta – känd för god och vällagad mat och möjlighet till utbildning för tusentals unga kvinnor – är under åratal offer för förskingring och förnedring. Affären tystades ner och man låter bli att göra en polisanmälan för att undvika skandal.

Alla som troget tjänat verksamheten går en plågsam tid tillmötes. Allt sker i Guds namn …

Greta – Hannas syster – uppnår en aktningsvärd ålder av nittiotre år och i hennes testamente finns varje ägodel noga redovisad – varje arvinge utpekad. Alla femtionio namn finns angivna. Under 1968 köper Göteborgs stad Dicksonska palatset.

Verksamheten som hushållsskola är bortom all räddning under senare hälften av 70-talet och en epok går i graven.

Hanna Lindmark var en av Sveriges första framgångsrika kvinnliga entreprenörer – här är hon på inspektion på Dicksonska (Winblads ägo)

Korta fakta:

Sara Johanna (Hanna) Nilsdotter

Född 1860-11-24 – Arnäs församling, Västernorrlands län

Död 1941-11-15 – Oscars församling, Stockholms län

Vid sin död är Hanna Lindmark en av Sveriges rikaste kvinnor, inte genom arv, utan på eget arbete.
Helt enligt Hannas vilja är det fyra kyrkor och deras missionssällskap som ärver allt, Svenska kyrkans mission, Svenska missionen i Kina, Svenska missionsförbundet och Svenska baptistmissionen.

Arbetarbostäder – landshövdingehus i Göteborg

Västra Skansgatan (60-talet), Carlotta

Vår stads typiska bebyggelse är blandningen av trähus och stenhus – och det är en gammal tradition i Göteborg. Läget som ledande utfartshamn för utskeppning av trä ger från början staden en rik tillgång på överskottsvirke som kom väl till pass för husbyggnad. I Götaälvdalen finns sedan tid tillbaka flera tegelbruk – men vi har inte tillgång till väderbeständigt fasadtegel så vi måste importera, först från Holland och Tyskland och senare från Danmark.

Det ger oss villkoren för en blandade karaktär av tegel-, sten- och trähus – det senare leder så småningom till det som vi kallar landshövdingehus – och kanske också förknippar med en lösning på arbetarnas bostadsproblem, som var nog så stor under en av Göteborgs mest expansiva period – i slutet på 1800-talet och i början av 1900-talet.

Industrialismen växer snabbt och till följd av detta kommer ett skriande behov av billiga bostäder åt arbetarklassen – de som har sin arbetskraft att sälja – men sällan äger någon markegendom att falla tillbaka på. Det stora genombrottet kommer under 1870-talet – då industrier till en början etableras på landsbygden och utmed kustlandskap – bruken, sågverken och träförädling erbjuder arbetsplatser åt många. Men det är i storstäderna vi får bostadsproblem – precis som man redan fått i exempelvis England och Frankrike, där industrialismen tagit fart långt före den svenska.

I Göteborg dubblas antalet invånare mellan 1850 och 1870 – vi göteborgare går från dryga 26 000 invånare till 56 300. Samtidigt sker andra stora förändringar i samhället, här i landet avskaffas skråtvånget och näringsfrihet införs. Landets politiska styrelsesätt förändras radikalt och kommunerna får själva bestämma hur de vill ha det – genom valda fullmäktigeförsamlingar. Visserligen kan endast de män som har en årsinkomst på minst 800 kronor få rösta! Och företagare inom industrin har heller inget ansvar för att se till att den inflyttade arbetskraften får bostäder. Trycket på bostadsmarknaden blir enormt. I storstäder som Stockholm och Göteborg är det till en början ett relativt tätt samband mellan arbetsplats och bostad. Rik och fattig kan till och med bo nära varandra – och ha samma bostadsadress! Här följer en klassiker som Strindberg skriver om, hur skikten mellan de olika klasserna kunde te sig;

”Därför finns ännu inga särskilda kvarter i staden, där överklassen bebor hela huset, avsöndrat genom höga hyror, fina uppgångar och stränga portvakter. Därför är huset vid Klara kyrkogård, oaktat dess fördelaktiga läge och höga taxering, ännu de första åren av femtitalet en ganska demokratisk familistér. Byggnaden bildar en fyrkant omkring en gård. Längan åt gatan bebos på nedre botten av baronen, en trappa upp av generalen, två trappor upp av justitierådet, som är hyresvärd, tre trappor upp av salig Carl Johans pensionerade köksmästare. I västra gårdsflygeln bor snickaren, vicevärden, som är fattiglapp; i den andra flygeln bor läderhandlaren och ett par änkor: i den tredje flygeln bor kopplerskan med sina flickor.”

Men för att återgå till Göteborg ska nämnas att det välstånd vi haft under 1700-talet i samband med sillfisket och ostindisk sjöfart avtar väsentligt kring sekelskiftet 1800/1900. Men vi ska inte förglömma att grunden till stadens utveckling också skapas av utländska köpmän och företagare som kommer hit då England sätts i blockad av Napoleon. Vi får bomullsspinnerier och väverier vid älven, vid Säveån och Mölndalsån – dessa vattendrag är nu drivkraften och transportmedlet, processvatten och … avlopp! Den tyskfödde Abraham Robert Lorent (1770-1833) kommer till Göteborg och vid Klippan grundar han sockerbruk och porterbryggeri.

I början av 1800-talet kan vi räkna in 12 500 göteborgare. Bara i Majorna bor vid den här tiden hela 4 500 personer. Hundra år senare är antalet göteborgare det tiodubbla!

Alla kommer inte på en gång, de kommer och går i perioder – sjukdomar på grund av sanitära missförhållanden gör sitt till att befolkningstillväxten inte ökar med samma kraft.

Nu kommer vi till boendet. Fabriker växer upp i innerstaden – Rosenlunds bomullsspinneri, Keillers mekaniska verkstad vid Skeppsbron, bara för att nämna några av de största. Och våra hus ärr till största delen av trä – brännbart trä. Endast utmed kanalerna kan vi hitta stenhus, just på grund av brandfaran.

Det är dyrt att påla i den göteborgska leran så trähus blir för många en enklare och billigare lösning. Man har inte råd med annat. Tomtmark finns för hugade spekulanter i förstäderna Haga och Masthugget och gamla betesmarker söder om Vallgraven. Under 1861 kommer en tävling i stadsplanering igång – och det handlar om donationsmarkerna i nuvarande Gullbergsvass, Olskroken, Heden, Lorensberg, Vasastaden och Haga – och fem år senare kan stadsplanen fastställdas. Man bestämmer att Kungsportsavenyn ska utgöra huvudaxeln – och där byggs stenhus i nyrenässans, man anlägger förträdgårdar och planterar träd utmed gatan, här finns stora lägenheter med många rum i fil – gårdsutrymmen för diverse mindre viktiga ändamål. Med andra ord, ett bostadsområde för överklass och medelklass.

Men var ska då alla arbetarna bo? Jo, de får bo i Olskroken till en början, men det räcker inte till och i samma veva kommer beslut om att endast trähus med ”källare” av sten får uppföras. Brandfaran igen.

Man börjar bygga sådana hus i Haga vid slutet av 1840-talet och man inreder också lägenheter i det som egentligen skall utgöra källare – det vill säga stensocklarna som husens våningar av trä stod på.

”Trähus, som hädanefter uppföras i hagorna, å Hagaheden (nuvarande Vasastaden och Lorensberg), och Stampen och vid sidorna om vägen till Gullbergsbo må icke bestå af flere än två våningar af vanlig höjd och så högt hus ej heller förses med så kallad frontespice: och om tre våningar högt hus är så bofälligt, att taket skall aftagas, bör husets höjd minskas till två våningar.”

Ord och inga visor, men det råder fortfarande stor brist på arbetarbostäder – små och billiga. I Västra Haga uppförs raskt under 1849 tio envåningshus av trä – som innehåller 47 lägenheter, varav sju består av två rum och kök, 14 spisrum och de övriga blir till ett rum och kök. Året efter kommer ytterligare 16 lägenheter och 24 spisrum i två nya trähus – denna gång tvåvåningshus i Nya Haga. Det är stadsarkitekten Heinrich Kauffmann som ritar de nya bostadshusen. Därmed tycker man i stadens ledning att man gjort sitt. Och det tycker man under efterföljande sextiotal år!

De första landshövdingehusen uppförs i kvarteret Ananasen i Södra Annedal mellan åren 1876-1881. Kvarteret kringgärdades av Västergatan, Albogatan, Carl Grimbergsgatan och Snickaregatan. Och resultatet blir 24 trevåningshus som ställs på rad med trädplanterad gata mitt genom kvarteret. På gårdarna byggs bodar till förråd för ved och annat, någon källare fanns inte i dessa hus – gårdarna utnyttjades till fullo och varje tomt avskärmas med staket. Husen byggs i en form som bildar en rytmisk symmetri och någon dekoration är det knappast tal om, såvida man inte betraktar fönstrens speciella karaktär. Det som är igenkännande för det här kvarteret är det gröna – som av många kallas ”Alboallén” – som fungerar som både lekgata och ”vattendelare” i kvarteret.

Den som först skapar landshövdingehusen är snickaren och handlaren Johannes Nilsson som genom sin aktiva roll i Arbetarnas Byggnadsförening bildar ett kooperativt bostadsföretag 1872. Genom medlemmarnas bidrag kan de till slut köpa marken som kommer att bli just kvarteret Ananasen med inalles 16 tomter. Han ansöker om bygglov och får efter många manglingar tillstånd att bygga tvåvånings trähus med förhöjd källare – men först 1895 blir det godkänt att bygga dem! Att det förmodligen sker en förväxling om grundaren till benämningen ”landshövding” torde ligga i att det är länsstyrelsen som till slut fattar beslut om byggandet – och inom länsstyrelsen är det landshövdingen som styr. För de som flyttar in i dessa trähus finns förhoppningsvis en känsla av ”hemvant” – arbetarna har kommit från landsbygden långt utanför Göteborg – husen är billiga att bygga, hyrorna är lägre än i stenhus och också lättare att värma upp.

Vem är då denne snickare, Johannes Nilsson?

Johannes Nilsson (1823-1893) är den person som kommer att bli initiativtagaren till ett företag som lyckas slingra sig fram i stadsledningens labyrinter. Han emigrerar som 33-åring till USA – då har han redan som 13- åring varit lärling och gesäll i Göteborg. Han återkommer dock till sin hemstad 1864 och efter ett par år bildar han företaget Joh Nilsson – han är dessutom ledamot av stadsfullmäktige och har betydelsefulla uppdrag i göteborgarnas tjänst.

Förmodligen samlar han – under sina år i USA – en mängd erfarenhet av både byggande och organisering av byggnadsföreningar. Kanske ser han en tidig modell för det som blir våra landshövdingehus – där borta i Amerika? 1872 bildas Arbetarnas Byggnadsförening i Göteborg med Johannes Nilsson som en drivkraft. Det blir tyvärr ingen efterföljare till den föreningen som kommer igång i Annedal och kvarteret Ananasen.

Vid slutet av 1890 är 21 av de totalt 24 husen amorterade till fullo och äganderätten övergår till medlemmarna som får dra lott om ägandet. Föreningen upphör 1898 och fem år senare är Johannes Nilsson död.

Tack för alla fina landshövdingehus!

Källa: Landshövdingehusens Göteborg, U Larsson, 1979 Göteborg bakom fasaderna, STF

Emigranternas sista timmar i Göteborg

Många har skrivit om den svenska massutvandringen som rejält kommer igång i slutet av 1860-talet och då går de svenska emigranterna ombord i Göteborg för resa över med engelska postångare till Hull eller Grimsby på den engelska östkusten. Sedan reser de med tåg till Liverpool för att där gå ombord på emigrantbåtarna till New York.

Jag ska ge mig på konststycket att göra en kortare berättelse utan att glömma det väsentliga – känslan innan båten går, atmosfären i Göteborg bland människor som är i uppbrott. Glädje sorg? Avsked.

Det är massutvandringens tid, efter att det amerikanska inbördeskriget upphör och fram till 1930. Då vill många svenskar resa till något nytt och förhoppningsvis bättre. Det är nu man talar om ”Amerikafeber” och de miljontals amerikabrev som skickas hem lockar i sin tur ytterligare emigranter. Toppen av antal emigranter kommer mellan 1866-1868 och beror till stor del på missväxtår. Riktiga nödår. Antalet utvandrare minskar förvisso något under 1870-talet för att åter öka tio år senare. Då har sammanlagt drygt 325 000 svenskar utvandrat till Nordamerika! Passagerartrafiken från Sverige till Nord-Amerika innebär en resa med segelskepp från någon hamn i Sverige via England till Nord-Amerika och resa som tar upp till två månader. Förhållandena ombord på segelskeppen är allt annat än angenäma. Stormarna, den dåliga maten och sjukdomarna gör att många dör under överresan.

En annan orsak till utvandringen är att vi i landet ökar antalet invånare – folkmängden år 1800 är drygt 2,3 miljoner och hundra år senare har vi ökat till 5,1 miljoner – trots den stora utvandringen. Man kan nästan kunna jämföra emigranttrafiken med dagens resebyråer och chartertrafik. De första emigranterna reser med segelfartyg som efterhand byts mot segelriggade ångfartyg. Då ångfartygen på 1880-talet helt tar över trafiken kortas restiden med 2-3 veckor.

Men vad gör då emigranterna innan de kommer iväg? De som väljer att utgå från Göteborg. För faktum är att av omkring 1,2 miljoner svenskar som emigrerar till Amerika passerar 1 miljon människor via Göteborg! Hur påverkar då detta Göteborg, vill vi också hänga med på resan eller får det räcka med att eventuellt göra pengar på trafiken?

Som kuriosa kan nämnas att det spelats in en stumfilm – Emigranten – i slutet av april eller början av maj 1910 i Svenska Biografteaterns ateljé i Kristianstad och på plats i Ekestad, Önnestad, Österslöv, Göteborg och Hull i England, samt på Nordsjön. Robert Olsson (1877-1941) gjorde regi, manus och foto. I rollistan hittar jag fyra personer! Ångaren som emigranterna skulle föreställas åka med till USA var S/S Ariosto som den 22 april lämnade Göteborgs hamn med Hull som mål. Den engelska staden fick vara stand-in för den amerikanska sluthamnen. Filmen, som märkligt nog finns bevarad är 331 meter, fick aldrig någon biopremiär, antagligen bedömde man att spelscenerna var för töntiga. Men de dokumentära sekvenserna, de från emigrantkvarteren och hamnen i Göteborg, lär ha fått beröm i senare tid. Filmen är 18 minuter lång. Filmens handling;

En bonde, som ej verkar ha det alltför svårt, lockas ändå av Amerika och beslutar utvandra tillsammans med sin hustru. De vinkas av vid den lilla stationen av översiggivna gamla föräldrar och småsyskon. Resan går först till Göteborg. Paret uppsöker där ett emigrantkontor och köper sina biljetter. De lämnar sedan Göteborg och Sverige med Wilsonlinjens ångare S/S Ariosto. Väl framme i Amerika (i själva verket den engelska staden Hull) söker de upp en ”farms agent”.

Mannen köper där obesett ett stycke jord. Marken visar dig dock vara tämligen usel; mest skog och stora stenblock. Hustrun förtvivlar snart, liksom mannen. Så fattar han ett beslut, tar fram papper och penna och skriver ett brev hem till föräldrarna. Hemma i Sverige mottages brevet med glädje. Barnen kommer hem! Återigen beger man sig till den lilla järnvägsanhalten, nu för att möta de hemvändande. Återseendet firas med kaffe och dopp. Alla reser sig och verkar hurra för eller på annat sätt tacka och lovprisa fosterlandet.

… en last av svenska invandrare lämnar Göteborg med S/S Aristo, år 1902 – båten konstruerades under 1890 vid varvet Earles Shipbuilding & Engineering Co för Wilson Line, Hull, England. Från 1890 till 1910, var det används för passagerartrafik mellan Göteborg, Sverige, och Hull, England.

Vi befinner oss i Nordstan i Göteborg som naturligtvis får tydliga spår efter det intensiva flödet av emigranter – och då i synnerhet gatan som har sin storhetstid, då amerikafebern rasar som värst i landet och då den ännu bär sitt gamla namn – Sillgatan. Här öppnades det första emigrantkontoret, Cunardlinjen, och sedan växer emigrantagenter upp som svampar ur jorden. Och alla håller de till vid Sillgatan, och inte heller är det märkligt att också en mängd emigranthotell och rum för resande etableras här. För att inte tala om en otalig mängd butiker och krambodar, bodar som lockar de oerfarna lantborna med sitt billiga krafs.

Sillgatan ca 1910 Foto: Göteborgs Stadsmuseum

Nordstan och i synnerhet Sillgatan är bästa tänkbara läge och det är ingen tillfällighet att gatan tidigare kallats Heringgatan – holländarna och tyskarna vill anspela på det aktiva sillfisket. För dem som ville göra affärer med emigranter, och särskilt den emigrant medel, var det absolut nödvändigt att ha ett kontor på eller i närheten av Sillgatan.

Idag hörs musikanter, högljudda folk, personer som sjunger folkmusik på gatorna – allt för att hålla folkmassorna på ett gott humör. En zigenerska kanske får spå din framtid? Titta där, där på hörnet står lustiga akrobater och trollkonstnärer! Får barnen köpa lite godis från bönderna på marknaden? Män slinker in på en av de många pubarna eller caféerna och ser de inte upp kan de bli av med både sin biljett till Amerika och sina pengar… och kanske vara tvungen att stanna kvar i Göteborg eller återvända hem. Så pinsamt!

Vi hör olika språk och dialekter överallt, både från Sverige och till och är det inte till och med svensk- amerikanska vi hör? Människor överallt och god stämning. Nu har uppenbart en båt anlänt eller avgått för hela gatan är dekorerad med fanor och flaggor. Affärerna inne i stan är stängda, men här kring Sillgatan är butiker, barer och caféer fortfarande öppna. Rena karnevalsstämning råder då en ångbåt från Wilson Line anländer eller avgårfrån Amerika piren vid Tullhuset.

Enligt annonser avgår Wilson Lines fartyg ” varje fredag kväll efter ankomsten av expresståget från Stockholm . ” Resan tar normalt två dagar , så passagerarna kommer till Hull på söndag eftermiddag . Extra resor som krävs för att hantera det stora antalet passagerare. Som exempel kan nämnas att den 14 april 1882 går ångaren ”Rollo” ut med tusen passagerare , ”Orlando” med åttahundrafemtiotre och ”Marsden” med niohundratrettiofyra passagerare ombord, inalles tvåtusensjuhundraåttiotre emigranter på en endaste dag! Och tänk att de flesta av dessa går utmed Sillgatan för att nå en båt som ska föra dem mot den nya världen.

Ombord är det i bästa fall britsar monterade längs sidorna av fartyget där fattiga människor har sina sängplatser, och när sjösjuka slår till är stanken och smuts obeskrivlig. De delar utrymme med nötkreatur som är bundna i spiltor. Fram till 1885 är det viktigt för emigranter att se till att köpa en halmmadrass så att de ombord på fartyget inte behöver sova direkt på hårt underlag.

Utanför Sillgatans butiker hänger stora randiga madrasser – fyllda madrasser med halm och tång. Men det är för sent att klaga och utspisning av kornsoppa med kött och potatis anses så generöst tilltagen och välsmakande, även om den är mer liknar utfodring av djur. Före 1869 finns inga matsalar inte finns ombord så passagerarna är själva ansvariga för sin mat.

Frederick Nelson, en Svensk-amerikanska född i Värmland, börjar arbeta 1864 som representant för den amerikanska Emigrant Company. Eftersom Nelson förfogar över ett stort nätverk av agenter i USA, kan han erbjuda utvandrarna något som få konkurrenter kan , nämligen assistans efter ankomsten till Amerika . Han lär ha hanterat sjuttiofem procent av hela den svenska utvandringen under en tid . Då nya och strängare förordningar införs år 1869, finns det tio generalagenter i Göteborg , och den siffran ökade till tretton fram till 1880. Sjutton av de största transoceana emigrantföretagen var representerade på eller i närheten av Sillgatan . Men det finns också agenter ute i landet – i Småland utlovas att den som vill emigrera inte behöver gå mer än tjugo minuter för att hitta en agent. Med en liten kontant handpenning kan någon lokal agent ordna papper för emigration via Göteborg.

Det förekommer att agenter och emigranter möts i grupper vid tåget och marscherar till olika logier och härbärgen. För säkerhets skull tillhandhåller agenter, för de emigranter som riskerar att gå vilse, ett rep som de kan ledas till rätt kontor och logi! Agenterna börjar med att föra passagerarlistor, utfärdar kontrakt och för upp varje emigrant i speciella register. Sedan måste dessa listor lämnas till polisen som prickar av varje emigrant den dag det är dags att stiga ombord på fartygen.

Det är under hela den här processen som en stor del av Nordstadens lägenhetsinnehavare tjäna en bra slant på det ständiga behovet av logi , och de är inte alltid så noggranna med hur många som inhyses i ett rum. Enligt en emigrant uppger att de får sova som packade sillar! I en artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 22 april 1868 står att läsa; ”i de åtta rummen i huset på Sillgatan 44, varav de flesta var mycket små, inkvarterades 103 personer. ”

Vad hjälper det då att polisens föreskrifter anger maximalt antal personer som ska rymmas per rum? Och att de som bryter mot reglerna kan bötfällas med fem riksdaler. Några hus får högre status genom att kalla dem hotell och vi kan läsa att; ”Logi kostar tjugofem öre, inklusive säng med lakan och filtar , kaffe och skorpor på morgonen.”

När utvandrare kommer på plats i dessa tillfälliga boende och de registretats på agentens kontor, har de bråttom ut på stan – i de flesta fall blir det Sillgatan eller närliggande gator.

Butiksägare gör allt för att sälja allehanda varor som de prackar på utvandrarna som ”nödvändiga för resan och för de första veckorna i Amerika”. Det innebär att emigranterna köper i all hast kläder allt som lämpar sig mer för stad än för landsbygd. Kvinnorna slänger sin huvuddukar och köper halmhattar och kanske en korsett! Män köper snygga kostymer och skor samt verktyg och annat som enligt säljarna är dyrt i Amerika. I skyltfönster ligger lockande varor.

Alla i Göteborg vet att på Sillgatan kan man som emigrant bli rånad, träffa prostituerade, spela bort respengar eller dricka sig redlös, men de flesta sover ändå tryggt och säkert på hotellen , och de allra flesta är försiktig och uppmärksamma på farorna .

Sillgatan är definitivt det första provet på om man har verkligen har för avsikt att komma till Amerika . Den lilla gatan får dock ett så dåligt rykte och det är anledningen att beslut kommer under 1895 om att byta namn på gatan – det blir Postgatan – något som många beklagar eftersom gatan trots allt är en historia ur Göteborgs liv.

Vad händer då med alla tusentals svenska landsortsbor? Jo, de flesta hamnar i stora städer som New York, Minneapolis och Seattle. Men den största ”svenskstaden” i USA blir ändå Chicago. År 1900 bor fler svenskar i den staden än i Göteborg. Man skulle kunna säga att Chicago då är Sveriges näst största stad.

Källa: Det gamla Göteborg, Göteborgska källor till den stora utvandringen av Per Clemensson publicerat som DOKUMENTET nr 3-1996 av Landsarkivet i Göteborg, Göteborgs Emigranten – goteborgs-emigranten.com

Stampgatan 20, Barnhuset i Göteborg

Göteborgs barnhus

På en bild som föreställer gamla Ullevi ser jag i bakgrunden ett tegelhus – Stampgatan 20 – Barnhuset

Den 6 maj 1737 utfärdades en kungörelse från Göteborgs rådhus, och det tillkännagivs att de av denne stadens invånare, som hava fattiga och synnerhet fader- och moderlösa barn sig bekanta, måste nästkommande torsdag, den 12 maj kl. 10.00 på förmiddagen infinna sig själva jämte barnen här på rådhuset, varvid om vars och ens villkor och beskaffenhet såväl som själva antagningen närmare skall bli undersökt och förordnat.

 De första barnen är antagna redan någon vecka senare – fem pojkar och tolv flickor i åldern 6-11 år. En verksamhet tar sin början och den bedrivs fortfarande, om än i annorlunda form.

Vid den här tiden har Göteborg cirka 15 000 invånare och många är fattiga. Det saknas bostäder och antalet värnlösa, föräldralösa barn är stort. Någon kommunal fattigvård eller kommunala skolor finns inte att tala om. Och trots att det är lag på att alla städer ska inrätta ett barnhus saknas det i Göteborg. Därför tar tre ledande män i staden ett initiativ – biskopen Jacob Benzelius, apotekaren Frantz Martin Luth och läkaren Matthias Schildt – och att samlar in pengar för att kunna starta ett barnhus. Det drivs till en början i hyrda lokaler innanför vallgraven.

Barnen är helinackorderade och får mat, kläder, husrum och undervisning i kristendom, skrivning och räkning. Både pojkar och flickor undervisas också i ullspinning efter det sätt som är vanligt vid den här tiden, Spinnhuset. Det är således en kombinerad skol- och slöjdundervisning, som syftar till att göra barnen till dugliga samhällsmedborgare.

När de slutar skolan – för pojkar vid 14 och för flickor vid 15 års ålder – har de lättare att få anställning.

Pojkarna börjar ofta som lärlingar hos hantverkare och flickorna som tjänstepigor.

För att trygga Barnhusets ekonomi anordnas ett lotteri vars överskottet, uppgår till 11 000 daler silvermynt, och som tillfaller Barnhuset. Ett särskilt kungligt brev föreskriver också att Barnhuset ska få tullmedel, det vill säga några ören för varje tunna salt sill och för varje kaffelast som förs in i staden!

Allt fler barn behöver man ta hand om och tack vare generösa donationer från kända göteborgare som Niclas Sahlgren, Vincent Beckman och Sven Rehnström kan en stor tomt förvärvas vid nuvarande Stampgatan och dit flyttar verksamheten. Dramatiskt nog brinner huset ner1808, men kan byggas upp igen. Femtio år senare brinner också den byggnaden ner! Då beslutar man att den nya fastigheten – som så många andra nyare byggnader – ska uppföras i gult holländskt tegel. Det blir en stilren byggnad ritad av arkitekten Adolf Wilhelm Edelswärd. Huset finns fortfarande kvar på Stampgatan 20.

Byggnaden rymmer ett 30-tal barn mellan 7 och 15 år. De både bor och får undervisning där. Skoldagen börjar redan klockan sju med gemensam morgonbön. Lektionerna fortsätter sedan, med uppehåll för middag och vila, fram till klockan halv åtta. Förutom de vanliga skolämnena och en timmas kristendomsundervisning undervisas de i både tyska och engelska språken. Barnhuset har sina egna lärare, som också de bor i fastigheten tillsammans med sina familjer.

Som ni ser på bilden ovan är barnen klädda i likadana kläder. En slags uniform. Pojkarna i blå livrock med rött foder, röd infattning i sömmarna och samma slags uppslag, blå strumpor om vardagar och röda om söndagar samt vita hattar. Flickorna bär kjolar och tröjor i samma slags tyg, röda uppslag och röd infattning samt blå mössor. Garderoben omfattar fyra skjortor respektive särkar till varje barn och skor efter behov.

Det finns utegångsregler – barnen får inte lämna barnhusets tomt utan särskilt tillstånd – med undantag av söndagseftermiddagar då de eventuellt får lämna huset – men de måste vara tillbaka till aftonbönen klockan åtta.

1924 säljer Barnhuset fastigheten till Pripps Bryggerier och köper Bö herrgård där barnhemsverksamheten fortsätter fram till 1940. Till skillnad mot tidigare får nu barnhemsbarnen gå i folkskolan tillsammans med andra barn. De behöver inte längre bära de kläder som de gjort förut. Trots allt bildar barnhemsbarnen en grupp som håller samman och skiljer sig från andra barn. De börjar och slutar varje dag med gemensam andakt och varje söndag tågar skaran av barn till gudstjänsten i Örgryte nya kyrka.

Sommaren 1940 är det dags att lägga ner barnhusverksamheten, en orsak kan vara rädslan inför kriget och då folkskolebarn i Göteborg, inklusive barnhusbarnen, evakueras med sina lärare till landsbygden. Barnhusverksamheten återupptas inte och efter 200 år kan vi sätta punkt för den här historien.

Fram till 1992 hyr Göteborgs barnavårdsnämnd herrgården i Bö och fortsätter sin verksamhet i kommunal regi.

Barnhuset lämnar idag bidrag till organisationer som arbetar till förmån för barn och ungdom. Till en början var beloppen ganska små – men efter att Bö herrgård sålts till Göteborgs kommun 1983 ökade de väsentligt. Stiftelsen delar ut närmare fyra miljoner kronor till föräldrakooperativ, friskolor, idrottsföreningar, scoutkårer och kristen barn- och ungdomsverksamhet.

Stiftelsens verksamhet har visserligen förändrats sedan startade för mer än 270 år sedan – men finns ändå kvar och är Göteborgs äldsta, fortfarande fungerande enskilda institution.

Vad har min pappa och Denninghoffska huset ihop?

”Denninghoffska huset” Östra Hamngatan, Göteborg (Carlotta)

År 1899 är Göteborg Sveriges största exportstad med en befolkning på 130 000 invånare, som besöks av ett växande antal turister. Man efterlyser fler affärer. Bolander får med sig några andra prominenta göteborgare disponenten G. D Kennedy och grosshandlaren Christan Röhss. De bildar aktiebolag, får byggnadsnämnden med på noterna, anlitar arkitekten Louis Enders och entreprenören byggnadsfirman J Dähn för att realisera ”ett av de vackraste affärspalatsen i Skandinavien”. 

Emellertid räcker pengarna bara till halva, den östra delen, av projektet. Överglasningen kommer aldrig till stånd eftersom den västra delen, som är en förutsättning för att bära takvalvet, aldrig byggs. När Arkaden rivs 1972 är det många som ondgör sig och sörjer den pittoreska gatstumpen. Minst lika högt protesteras när man 1898 river för att uppföra den ursprungliga Arkaden. Då ligger på samma plats det vackra ”Denninghoffska huset”, som omfattar hörnet Östra Hamngatan/Drottninggatan och som bara blir 16 år gammalt! 

Wilhelm Denninghoff startar och gör sig en förmögenhet på järnmanufaktur. 1889 köper han Gunnebo slott i Mölndal och ger i bröllopsgåva till sin dotter friherrinnan Hilda Sparre. Huset i hörnet av Drottninggatan och Östra Hamngatan anses vara ett av Göteborgs vackraste, inte desto mindre klagar man 1903 över att västra delen av kvarteret står kvar och att arkadidén inte fullföljts. Det ursprungliga konsortiet har stora ekonomiska svårigheter och räddas 1909 från konkurs av grosshandlare J A Hertz. Inom tre år har han vänt förlusten till vinst. 

Genom släktforskning har jag funnit ännu en nära släktning. Keith, som är son till en dotter min pappa fått långt innan jag själv föddes. Jag är alltså Keiths moster och han skriver om foton som är tagna vid en firmafest där min pappa finns med… och även hans egen pappa.

Alltså maken till min äldre syster!

Keith skriver i ett mejl;

”Jag har tagit reda på en del om det företag där din pappa och min pappa arbetade tillsammans en gång i tiden. Företaget hette ”Wilhelm Denninghoff AB” och var en grossistfirma i järnvarubranschen. Verksamheten startade redan 1873 och blev mycket framgångsrik. Från och med år 1931 låg firman på Spannmålsgatan i dåvarande östra Nordstan. Detta var pappas arbetsplats så länge jag minns. Där var han lagerarbetare på en avdelning som kallades ”packsal – returavdelningen”. Din pappa arbetade på en avdelning som kallades ”magasinet-holmen”. Detta framgår av informationsblad över personalen på företaget daterat år 1951, som jag har en suddig kopia av. Med största säkerhet ägde personalfesten i fråga rum på Henriksbergs festvåning på Stigbergsliden någon gång i början av 1950-talet. År 1974 blev företaget blev en del av HDF-bolagen och verksamheten flyttade till Lackarebäcks industriområde i Mölndal och detta blev också pappas nya arbetsplats. Där arbetade han fram till 1983 då verksamheten flyttade till Halmstad, samma år som pappa fyllde 63 år.”

Visst är världen liten? Och Göteborg ännu mindre!

Broström – ett foto berättar

När det begav sig – en sjösättning i närvaro av direktör Sven Häggqvist, fru Inga-Brita Carlsson, skeppsredare Dan-Axel Broström och direktör Arne Carlsson

Släkten Broström var en redarfamilj. I dess glansdagar bestod koncernen bland annat av rederierna Svenska Amerika Linien, Svenska Orientlinjen, Svenska Lloyd, Rederi AB Moratank och Svenska Ostasiatiska Kompaniet, samt skeppsvarvet Eriksbergs Mekaniska Verkstad AB.

Man brukar tala om Axel Broström som grundaren och hans son, Dan Broström, som förvaltaren. Den senare blev med åren en väldigt viktig person för såväl näringslivet som politiken i Göteborg. Tyvärr gick han bort i en bilolycka år 1925 – på väg från ett fartygsdop. När hans kista transporterades till jordfästelsen kantades gatorna i Göteborg av sörjande människor.

Dans hustru Ann-Ida kom att spela en stor roll för den fortsatta utvecklingen. Deras gemensamma son Dan-Axel skolades till koncernchef, men som sådan lyckades han aldrig att fylla upp sin fars kostym – och kanske orsaken till att han fick lämna chefskapet 1969 står kanske att finna i efter några stormiga år i mitten av 60-talet – inte minst ett mindre lyckat äktenskap som vi läst om pressen, likt en dokusåpa Men det finns säkert en mängd orsaker till att framgångarna vände. 70-talet avlöste varvskriser varandra och koncernen hamnade i samma situation som andra rederi- och varvsföretag. 1979 gick en 103-årig epok inom skeppskonstruktion i graven, Eriksbergs Mekaniska Verkstad AB.

Staten tog över Broströms varv, och 1984 såldes hela linjenätet till Transatlantic. Resterna av bolaget köptes av Asea år 1988, trots att det kom ett nytt bolag i denna koncern att få namnet Broströms blev det uppköpt av danska shippingbolaget Maersk.

Och så avslutades kapitlet om Broström tid som storfinansfamilj.

En ung flicka lämnar Kronborgs slott i Helsingör för Helsingborg och via Göteborg far hon vidare till Stockholms slott …

Kronborgs slott, Helsingör

Tidigt på morgonen den 8 oktober 1766 vaknar Sofia Magdalena i sin röda himmelssäng på det gamla slottet Kronborg i Helsingör. Slottet ligger på en udde cirka 500 meter nordost om Helsingörs centrum.

Detta är en mycket speciell dag – en dag hon varit medveten om under hela sin uppväxttid. Stunden har kommit då hon för alltid skulle lämna sin familj och sitt fädernesland och för första gången möta sin blivande gemål, kronprins Gustav, och sitt nya hemland Sverige.

Giftermålet mellan de båda kungabarnen hade bestämts av föräldrarna då paret var i femårsåldern, i en förhoppning om att en sådan politisk allians skulle kunna skapa en varaktig fred i Norden. Nu, har de unga tu fyllt 20 år, är det dags att infria de givna löftena. Ett äktenskap för statens väl …

Klockan 12 stiger prinsessan ombord på den kungliga danska dubbelslupen Löwen, som skall ta henne över sundet till Helsingborg. Hon eskorteras av fyra fregatter, en galär och trettio slupar fyllda med Danmarks högsta nobless.

På andra sidan sundet – i Helsingborg har man just byggt den första bryggan i sten – och den blivande brudgummen kronprins Gustav står redo att för första gången möta och ta emot sin prinsessa, Sofia Magdalena av Danmark. Hon närmar sig Helsingborg i den förgyllda slupen och när sällskapet hunnit halvvägs, tystnar den danska kanonsaluten och den svenska tar vid.

Deras brudfärd till huvudstaden går via Göteborg och då vankas det fest i vår stad. Den blivande kronprinsessan bor under några dagar i det Sahlgrenska huset, ett av stadens förnämsta privathus. Norra Hamngatan 14. I mittfönstret i blå salongen ovanför husets entré vinkar det unga paret – Sofia Magdalena och kronprins Gustav – till göteborgarna. I Stora Hamnkanalen utanför fönstren ligger en upplyst jakt, där leve höjdes »af i taklen upklefne Sjömän och Matroser«.

Sahlgrens hus, Norra Hamngatan 14 i Göteborg

Bröllop har i urminnes tider varit en affärsuppgörelse mellan släkter och allianser – vad hade ett barn eller ung flicka som Sofia Magdalena för val?

Äktenskapet blir sorgligt, makarna har inga gemensamma intressen. Sofia Magdalena är blyg och tillbakadragen med en sträng och religiös uppfostran, som gjort det svårt för henne att anpassa sig till det svenska hovets bullersamma liv.

Hennes liv är fyllt av sorg. Mordet på kungen, som avlider en tid efter attentatet på maskeradbalen 1792, och hon förödmjukas ytterligare då hennes son avsätts och landsförvisas.

Från barnkrubba till dagis … april 1917

Barnkrubba i Göteborg

Ett foto förställer en grupp barn med kvinnor i vita förkläden. Barnen ser ut att vara i varierande åldrar. De står på en innergård… Den här bilden har etsat sig fast i mitt minne sedan jag såg den första gången – det är framför allt de två barnen i fönstret som ådragit sig min uppmärksamhet. Varför är de inte med ute på gården? Ville de inte? Fick de inte lov att vara med? Ett 10-tal vuxna står uppradade med lika många barn, förutom de två i fönstret. Framför dem och vid sidan av husets vägg ligger smutsig snömodd, kanske är vintern snart över. Det är skottat fram till dörren och längs gången där de står uppställda. Vem är fotografen och var är bilden tagen? Många frågor förblir obesvarade. Av mig.

Vänder jag på fotot, som är ett vykort, är det Anna som skickar en hälsning till Gerda i Synnerby, en ort i närheten av Skara. Det är den 22 april 1917; ”Kära Gerda, hur mår du sen sist? Gustaf har blivit lite dålig och Göte är ute och leker hvar dag… ” Arvid hälsar också och tackar för kortet, han låter dessutom hälsa att ”han fortfarande är Gerdas dräng och undrar när hon kommer efter honom … ”

Man kan undra om Gerda känner någon på bilden. Eller rent av själv är med? Och om Arvid under eftermiddagar går till arbetsstugan – en föregångare till våra fritidshem för skolbarn. Men de andra barnen då? De små. Vi vet att det i Göteborg finns gott om arbeterskor och deras barn behöver tillsyn. Ensamstående mammor som inte har någon familjemedlem som kan hjälpa dem med barnen medan de sliter på en fabrik, eller i ett hem som hade råd att hålla sig med tjänstefolk.

1896 öppnar landets första kindergarten och det är i Stockholm. Det är skillnad på kindergarten och barnkrubba, det förra har en pedagogisk inriktning, i det senare samlar man barn till städernas arbetare och tillhandahåller i stort sett bara förvaring. Barnstuga blir den vanliga beteckningen på samma verksamhet – långt in på1950-talet, för senare bli daghem! Sedan 1998 säger vi förskola.

Vad har då hittills hänt i omvärlden?

Brödet ransoneras i Sverige, USA bryter diplomatiska förbindelser med Tyskland, kafferansonering införs i Sverige, tsarfamiljen i Ryssland tas tillfånga, hunger- och militärdemonstrationer sker runt om i vårt land, England och Tyskland sänker varandras skepp, tusentals kvinnliga arbetare demonstrerar mot mjölk- och livsmedelsbristen.

Vi får hoppas att barnen på bilden får en mugg mjölk och en bit kakebröd under dagen.

Och att drängen Arvid får komma till Gerda när sommaren kommer och det ska bärgas hö, mockas skit i lagården och vallas kor. Det finns mycket för en dräng att göra på en gård. Hoppas även att Gustaf kommer på benen igen!

Jag släpper inte tanken på barnen i fönstret …

En gigantisk skolbyggnad i Göteborg… Nordhemsskolan!

Många har minnen från sin barndoms skola – Nordhemsskolan ligger nära där jag bor. Blir lite nyfiken eftersom jag själv inte har någon som helst anknytning till vare sig stadsdelen eller till just den skolan. Den tycks mig så skrämmande de få gånger jag som barn och ungdom passerade förbi. Så monumental. Så många tegelstenar – staplade på varandra i all oändlighet, i bågar som aldrig tycktes ta slut.

Nu är det läge att läsa på om skolans historia och – förutom ett studiebesök – finner jag att skolan är ett verk av Arvid Bjerke (1880-1952) och Ragnar Ossian Swensson (1882-1959). Bjerke är också känd för att han tillsammans med RO Swensson, Ernst Torulf och några andra arkitekter ritar villor i Lorensbergs villastad under åren 1913 till 1931. Bjerke ritade ett tiotal av dem. Lorensbergsområdet är, liksom i många andra delar av Göteborgs terräng, mycket kuperad – nivåskillnader upp mot fyrtio meter kan uppmätas just där villorna planerades, en plats vi finner bakom Götaplatsen. Statuterna tillät endast en bostadsyta om max fyrahundra kvadratmeter per friliggande villa! Familjerna Carlander och Wijk var först på plats. Men Arvid Bjerke valde för sin egen del också en tomt – Dicksonsgatan 2 – precis bakom nuvarande Konstmuseet. Villorna ligger utmed Lyckans väg, Dicksonsgatan, Viktor Rydbergsgatan samt Högåsplatsen.

Bjerke ritade helt naturligt sitt eget hus i den stil som var tidsenlig – han hade tagit intryck från sina utlandsresor – och föredrog genuint hantverk och slitstarkt material som trä, tegel och natursten. Som mycket ung kan man förmoda att han också tog intryck av äldre kollegan Carl Westman (1866-1936) som var anhängare till nationalromantiken och som ritade Röhsska museet. Bjerke var dessutom verksam i Paris under åren 1929- 1935 och i Stockholm under 1935-1940 tillsammans med två av sina söner.

Förutom villorna i Lorensberg ritade Bjerke en rad stora villor på Anders Mattssonsgatan i Utby. Anders Mattsson var kaffehandlare i Göteborg och köpte Utbynäs gård 1905 och där startade han AB Utbynäs villastad. Han anlitade sin brorson Arvid Bjerke som arkitekt och skapade en av Sveriges första trädgårdsstäder, där borgerliga familjer kunde söka sig bort från ”storstadens trängsel, osunda miljö och sociala konflikter”. Den villastaden ritades. liksom Lorensberg, i nationalromantisk stil – dock med individuella variationer av element som takform och paneltyp. Utmärkande för nationalromantiken var mustiga materialval, som granit, tegel, falurött eller tjärat trä, och inte minst byggnadernas kubistiska form.

Nationalromantiken blommade i Göteborg under 1910-talet – Nordhemsskolan, Hvitfeldtska latinläroverk, Masthuggskyrkan är några kända exempel för den här tidens trend…

Tar mig till Nordhemsskolan som således byggdes under 1914-1917 – ett tävlingsbidrag som utlysts under 1912 – och som gav duon Bjerke och Swensson uppdraget att skapa en av de största skolor som vi sett inom norra Europa. Ett imponerande komplex i nationalromantisk stil på höjden av Nordhemsgatan, mellan Stigberget och Slottsskogen – inom det som allmänt kallas Linnéstaden. Företaget A Krüger & Son uppförde bygget som Bjerke visat upp som modell på Baltiska utställningen i Malmö 1914 – den tidens modernaste skolarkitektur.

Samtidigt som Nordhemsskolan byggdes uppfördes också nuvarande Hvitfeldtska gymnasiet. Det gamla läroverket invigdes 1919 och ritades av Ernst Torulf, en samarbetspartner till Bjerke.

Både Nordhemsskolan och Hvitfeldtska är byggda av handslaget rött tegel – hämtat från Minnesberg i Skåne. Vad som utmärkte just projektet Nordhemsskolan var kostnaden – mer än en miljon kronor – en summa som aldrig tidigare uppnåtts för en skola i Göteborg. Skolan planerades för drygt tvåtusen elever och hundratalet lärare. Inalles sextiofyra klassrum, tillhörande bibliotek, badanläggning och tre skolkök.

Korridorsystemet blev långsträckt – den längsta är åttio meter och har klassrum på båda sidor. Ett tjugotal salar för slöjd, gymnastik och naturlära. Något som var helt nytt för Göteborg var de specialinredda laboratorierna för kemi och fysik.

Skolan omfattar tre större byggnader som är sammanfogade med två gårdar – en för mindre barn och en för de större. Höga trappor och murar ansluter till gatorna i omgivningen. Här måste ha krävts en stor kunskap i tekniken att bygga på en plats med extrema förhållanden när det gäller markens natur. Bjerke var känd för sin skicklighet att bemästra höjdskillnader.

Vad var det som skrämde mig som mycket ung när jag passerade den här skolan? Kanske den enorma volymen av höga fasader, det robusta materialet, alla dessa till synes travar av tegelstenar? De stora valven? De branta taken? Eller kanske var det storskaligheten i antal elever? Tvåtusen elever som kunde befinna sig här – samtidigt? Det vällde ut grupper av barn och ungdomar på rasterna och vid skoltidens slut… så främmande i jämförelse med den skola jag själv kom från – Mossebergsskolan i Guldheden, med drygt hundratalet elever!

Nordhemsskolan inrymmer idag drygt sexhundra elever och som byggnad betraktad är den i mina ögon som en väldig borg – ett minne från tiden då nationalromantiken gjorde sitt stora intåg i den göteborgska arkitekturen. Vilket fantastiskt bygge – vilket hantverk! Idag skrämmer den mig inte alls, tvärtom!

Det ringer ut! Portar slängs upp och ungar kommer utrusande…

Själv skyndar jag ner för trapporna vid Övre Majorsgatan. Vidare utmed Linnégatan och bort mot Slottsskogen – ett av Göteborgs syreproducerande grönområde!

Källa: Biträdande rektor Mikael Hallberg samt Arkitekter & fasader Göteborg 1850-1920, G Linder Bjur, K Engström, 2013

Foto: Wikimedia Commons

En urgammal historia- August Magnusson eftr.

Urmakare Carl Edvard Eriksson- min farfar

August Magnusson föds den 1 september 1839 i Bärebergs socken i Skaraborgs län.

Carl Edvard Eriksson föds den 3 mars 1860 i Jumkil, Uppsala län, tjugoett år efter August.

Vad kan då dessa båda herrar ha gemensamt?
Jo, i Augusts hemtrakt fanns en urmakare vid namn Johan Wallin och hos honom börjar August sin bana som urmakare. I tidig ålder , endast tretton år är han lärling i Göteborg, hos urmakare J W Zetterblom – för att senare gå vidare till den då kände urmakaren i stan – L E Cederqvist.
Men redan under 1862 – vid 23 års ålder – kan August Magnusson kalla sig egenföretagare. Han grundar sin firma ”Magnussons Ur” på Västra Hamngatan 2. Han flyttar så småningom till Kungsgatan 36, för att något senare återvända till Västra Hamngatan, denna gång till hus nr 4.

1878 lyfter han firmans bopålar igen och etablerar sig på Kungsgatan 47. Efter drygt trettio år avlider August vid 72 års ålder och företaget tas över av brorsonen Carl Sandgren som också utbildat sig till urmakare. Nu är vi framme vid år 1911.

Carl Sandgren hyr in sig i hörnet av Korsgatan 48, för att under 1920 köpta in fastigheten. Carl Sandgren avlider 1933 och då har turen kommit till hans son Harald som tar över verksamheten.
Harald har då arbetat som urmakare i företaget under ett tiotal år. ”Magnussons Ur” är ett känt begrepp och urmakeriet har ett gott anseende, duktiga urmakare kan föra sin höga kunnighet vidare och många lärlingar och gesäller passerar genom företaget under en lång rad år.

Var kommer då Carl Edvard Eriksson in?

När August Magnusson avled, år 1911, kom Carl Edvard till undsättning och som erfaren urmakare stöttar han den unge Carl Sandgren som blir den som tar över firman efter sin farbror. Carl Edvard flyttar från Stockholm med sin hustru Anna och barnen, den snart giftasvuxna Sigrid och trettonårige Carl Erik.

Carl Erik blir trettiosex år efter flytten till Göteborg min far. Så kan vi knyta ihop historien med Magnusson och Eriksson! Carl Edvard Eriksson är således min farfar, en riktigt duktig urmakare.

Under oktober 2012 firade Magnussons Ur 150 år – förr såldes mest fickur och väggur – men framför allt reparerades klockor. August Magnusson var urmakarmästare och många är de urmakare, lärlingar och gesäller som arbetat inom företaget och som visat på hög yrkesskicklighet i hantverket. Gesällbrev som urmakare kan man idag (i Sverige) endast få via Sveriges Urmakareförbunds Skola i Borensberg som ligger i Motalatrakten, Östergötland.

Farfar Carl Edvard Eriksson var en av företagets urmakare som tillverkade, reparerade eller underhöll de ur som kunderna hade som sina allra käraste tillhörigheter.

Idag är det både fjärde och femte generationen på Korsgatan 22 som ser till att tiden rullar vidare. I rätt tid!

Tick, tack…

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑