Om väggar kunde tala

Etikett: Göteborg (Sida 2 av 5)

New York den 2 augusti 1910

Emigranter från Sverige

”Bäste broder Gustav! Det är nu länge sedan jag hörde något från dig så ja har glömt hvilket det är min eller din tur att skrifva. Undrar hur du mår nu för tiden. Sender här ett vy taget på en utflyckt i det gröna får se om du känner igen någon. Vi har haft ganska varmt här en tid, förövrigt mår ja mycket bra. Hoppas du gör sammaledes. Skrif snart så lengtar efter nyheter. Vänligen Noren”

Det är många rederier som ägnar sig åt att föra svenska emigranter till Amerika, och under senare delen av den mest omfattande emigrationsperioden startar Svenska Amerika Linjen (SAL) av skeppsredare Dan Broström 1915 i Göteborg. Då har den svenska emigrationen minskat sedan 1910 och SAL kommer istället att spela en stor roll för svensk-amerikaner som besöker i sitt gamla hemland Sverige. Dock med undantag från året 1923 då de dåliga tiderna i Sverige på nytt gör att emigrationen ökar för ett kort tag.

Massimmigrationen tar slut 1924 med anledning av mycket strängare amerikanska immigrationslagar.

På vykortet från 1910 ser vi förutom gruppen av svenskar också unionsflaggan – det vill säga den vi har under svensk-norska unionens tid – 1814 till 1905 – då båda nationernas flaggor är försedda med ett unionsmärke i det övre fältet intill stången. Frågan är om de oavsett upplösningen av unionen använder sig av flaggan ”over there” … eller inte ännu fått över den endast blå-gula flaggan. Vi vet att det bildas skandinaviska rörelser/lokala föreningar med anknytning till arbetslivet i Amerika.

”Det nya landet hade jord utan brukare och kallade på jordbrukare utan jord. Det öppnade sig för dem som åstundade en frihet som de saknade i hemorten. Och i varje bygd fanns det några män och kvinnor som åtlydde budet och företog den vanskliga flyttningen över till en annan världsdel. Det var de djärvaste som först bröt upp. Det var de oförvägna som först gav sig ut på den avskräckande färden över det stora havet. De som stannade kvar, de tröga och tvehågsne, kallade dem äventyrslystna. De första utvandrarna visste föga om det nya landet som väntade dem. Och de kunde icke veta, att mer än en million människor skulle följa dem efter från hemlandet. Det kunde icke anan eller gissa, att ett odlat land, större än deras gamla, skulle bli frukten av det företa de påbörjat under ovisshetens himmel, i djärvhetens tecken, som ett vådligt äventyr. De män och kvinnor, som denna berättelse handlar om har för länge sedan lämnat detta livet. Några av deras namn kan ännu läsas på söndervittrade gravstenar, resta tusen mil från den bygd, där de föddes till världen. I hemorten är deras namn glömda och deras utvandrings äventyr skall snart ingå i sagan och legenden.”

Ur V. Moberg, Utvandrarna

Under 1910 når den svenskfödda befolkningen i USA sitt maximum om 665 000 personer. Vi får inte veta så mycket mer om Noren. Bara att det, idag och i Sverige, finns knappt en handfull män som bär det namnet – Noren.

Och förhoppningsvis kommer han att trivas i sitt nya hemland och vi får hoppas också att hans ättlingar inte glömmer sina rötter i Sverige!

En omskakande färd med skeppet ”Finland” – SOIC

”Ostindiefararen Finland i Storm” av Jacob Hägg, 1921. Göteborgs Sjöfartsmuseum

Det hänger en inramad bild av ett skepp på min vägg. Ett sommarminne från ett besök på skeppet Götheborg III.
Skeppet Götheborg III ligger då vid Stenpiren i Göteborg och jag gör en sväng i butik för souvenirer. Det är där jag hittar tavlan. Inramad och klar. Någon har avbildat skeppet ”Finland” – Svenska Ostindiska Kompaniets skepp som under tredje oktrojen, 1766-86 – far till Canton i Kina.

Skeppet lär ha en lastförmåga om 450 läster (1 läst drygt 2 400 kg) och besättningen uppgår till 150 män. Befälhavare ombord är Carl Gustav Ekeberg. En legendarisk kapten inom kompaniet. Känd för ett otal resor till Kina. Han är femtiotre år när han den 26 december 1769 ger order om att skeppets ankar ska lättas och resan tar sin början.

Hemma i Uppsalatrakten bor kaptenens hustru Hedvig och de tre barnen Anna Catharina, Nils Gustav och Hedvig Charlotta.

Vid förra resans hemkomst, den 16 augusti 1767, då med skeppet ”Stockholm Slott”, har han dessutom med sig en liten gosse från Sumatra. En gosse som inom loppet av två år lär sig svenska i tal och skrift. Han blir kristnad i Thensta kyrka, Wattholma och får namnen Johan Pehr Gustav. Men denna berättelse handlar om hans fosterfars resa med ”Finland”. En resa som går till historien.

Fru Hedvig Ekeberg får, efter flera veckors väntan på korrespondens, kännedom om den storm som drabbat skeppet ”Finland” på utresan från Göteborg mot Skottland.  Kanske vill inte heller kaptenen oroa sin familj med just den händelsen och väntar med beskedet.

Det är i Göteborg vid midvinter år 1769 som kapten Ekeberg ska föra skeppet ”Finlands” tredje resa till Kina, själv är han gjort dryga tio långresor för kompaniet. Tillsammans med etthundrafemtio man står han redo att i den bistra vinterkylan segla skeppet med lasten av levande djur, proviant, vatten och varor att omsätta till silverpiastrar – förutom ballasten av tutanego – en legering av koppar, zink, nickel och tenn som är eftertraktat i Kina. Skeppet är bestyckat med trettio kanoner som ska hålla eventuella pirater på avstånd.

Ombord på resan följer en modig ung man, Jacob Wallenberg från Östergötland, som skeppspräst. Onekligen har han genom kontakter med kompaniet anhållit om en icke-kyrklig befattning, men får acceptera att som tjugotreåring hastigt bli prästvigd och ”insparkad i den heliga hopen”, som han själv uttrycker det. Han längtar efter det stora Äventyret.

På juldagsmorgon lyfter två svenska skepp ankar och lämnar Göteborg för att göra sällskap till Kina. Vargavintern tvingar lotsen att hacka upp en ränna i isen – ända ut till Vinga där skeppen når öppet vatten. Kaptenerna vill ge sig av nu, trots det mest hårda förhållande, för att långt senare komma rätt till passadvindarna och undvika monsunsäsongen på Sydkinesiska sjön.

Någon uppvärmning ombord på ”Finland” finns inte och riggen är såphal av is. Manskapet får extra ransoner brännvin för att vara vid gott mod i det kalla och hårda vädret. Sextusen liter brännvin har bunkrats upp.  Dessutom finns det stora mängder öl ombord och förråden ska också komma att fyllas på under resans gång.

Kaptenen förbjuder, som sig bör , fylleri under tjänstgöring och tillåter inte heller underbefälet att ge order med hot om prygelbestraffning – sträng, men rättvis, ordergivning fungerar bäst enligt honom.

Veckor av storm följs av en orkan som i det närmaste sänker skeppet som kastas runt i orkanvindar och dånet från orkanen slopar alla möjligheter att ens höra vad som ropas på nära håll.

Det är mitt i natten – inga ljus och full orkan – då en enorm våg slår sönder och river med sig allt som är fast och löst. Kanonerna och ankartågen vräks mot ena sidan och orsakar en krängning av skeppet som blir liggandes med relingen mot vattnet. Spillror av skeppet ligger i en enda röra på däck där timmermännen in i det sista står redo att kapa masterna.

Även människor slås i spillror. En matros faller från en mast och slukas av det vilda havet och överger en mor med tre små barn. Kapten Ekeberg är endast en tågstump från att drunkna, men lyckas rida ut stormen. Han beslutar att föra skeppet till hamn för att låta reparera de enorma skadorna och fylla på förråd som uppslukats av vågorna. De söker nödhamn i Norge, bara en dags etapp ifrån Göteborg!
Både skepp och besättning är svårt sargat.

”Klockan slår tio. Ur vägen, ur vägen! En störtsjö! En dödsförskräckelige buse, så hög ungefär som Utterhällan och så bred som Hisingen rusade i detsamma in från förn, slungade ett ofanteligt ankar in på däck, krossade reling och röst, släpade över bord med sig spirorna, jollen och slupen oaktat deras dubbla surrningar, rasade akterut, kastade över ända allt vad honom förekom. Vår vaksamme gråhårige kapten sam själv fram och tillbaka på däcket och utom en välsignad tågstump som lyckeligen föll honom i händerna så hade både vårt Finland och fru Ekeberg varit ett par bedrövade änkor.”

Ur Jacob Wallenberg: ”Min son på galejan”

När orkanen lägger sig predikar skeppsprästen ur Matteus evangelium om hur Jesus sov i skeppet då det stormade. Nu tackar de Gud.

Genom vindpinade farvatten – norr om de brittiska öarna – beslutar kapten Ekeberg om resans början. Trots att det uppenbarligen är en riskabel färdväg eftersom hälften av ostindie­farare som gått under gör det just här. Mitt i vintern. Ekeberg väljer ännu en gång samma väg. I hopp om att komma rätt långt senare!

I mars, efter tre månader från starten, görs ett nytt försök att segla ut. Men döden verkade vara planterad under däck och många män drabbas av rötfeber. Skeppet förlorar ytterligare sju man på mindre än tjugo dygn. På en och samma dag stöts tre lik stöts överbord. Insvepta i segelduk som mycket väl sytts ihop. En påminnelse om sårbarheten bland besättningen som inom loppet av några veckor halveras… förra gången är det sjöpesten som orsakar att vattnet blev odrickbart.

– Ligger det en förbannelse över skeppet? undrar någon ur besättningen.

Nej, det blir inte fler dödsoffer denna gång, och snart når skeppet ”Finland” passadvindarnas bälte och resan blir mer angenäm. Luften är klar och den goda maten som fyller allas magar, sväljs ner med vin. Seglen är välfyllda av goda vindar! Smakfullt Madeiravin hämtas in från afrikanska västkusten.

På försommaren siktas Taffelberget och skeppet ankrar vid Falso Bay med hjälp av lotsar. Under en skakig färd i vagn beger sig delar av besättningen till Kap där gästfriheten mot svenskar är långt mycket större än i andra städer. Här bjuds det frikostigt med olika slags viner och till skillnad från hemresorna stannar skeppet länge i hamn för proviantering.

Goda Hoppsudden lämnas och efter sex veckor kan den unge skeppsprästen Jacob glädjas över sin lockelse till äventyr och åt att äntligen kunna sikta Java.

Halleluja!

Två månader senare passerar skeppet sundet mellan Java och Sumatra. Det är här som kapten Ekeberg tre år tidigare träffar på ett holländskt skepp och köper loss en liten gosse. Pehr, som lever som en del av familjen Ekeberg. Kristnad och allt.

Skeppet tar sig norrut, upp till det Sydkinesiska havet. Ett hav med lynniga stormar som antingen för dem till Canton i Kina eller därifrån. I samma vatten hotar pirater och de ämnar möta våld med våld. Med trettio kanoner ombord kan kaptenen, kargörerna och besättningen känna sig säkra.

Samma procedur följer varje resa till Kina. ”Finland” tar sig med god segelfart mot Kina och ankringsplatsen Wampoe i början av september 1770.
Kapten Ekeberg tycker det är märkligt att skeppet Prins Gustav – som avseglar samtidigt från Göteborg – sedan nio veckor ligger vid samma slutmål. Ett tjugotal europeiska skepp trängs tillsammans med de båda svenska skeppen på redden utanför Canton.

Denna gång har besättning endast tre månader på sig att fylla lastrummen med dyrbarheter. Bråda handelsdagar väntar kargörerna och deras assistenter. De kinesiska reglerna tillåter fortfarande inte manskapet att lämna skeppet.

I slutet av december är last­rummen fyllda, vindarna gynnsamma och ”Finland” anträder den långa vägen hem.

Ännu en gång lyfter kapten Ekeberg handen till hälsning åt manskapet som lämnar skeppet för att fira återkomsten till Göteborg i början av juni 1771. För sjömän som överlevt och uthärdat den svåra resan väntar livets glada dagar. Innestående löner ska även denna gång göra dem alla till välbärgade män.

Skeppsprästen Jakob Wallenberg går lycklig  iland och under armen har han sin mustiga reseskildring och blivande bästsäljare.

”Ack Flickor, lönen då wår möda!
Hwad duga Sprättens toma ack,

Mot blomster, sidentyg och rack?
Och anor ge ej heller föda…
Med oss är det bättre til at dansa.
Piasters klang är wår musik.
Piasters klang är wår musik.”

Lasten förs i land med småbåtar, katalogiseras och magasineras i avvaktan på den stora auktionen. Stora pengar väntar delägarna i kompaniet. Samma förfarande gäller nu som då – vinsten från resan delas upp utifrån var och ens insats. Alla får sin del av kakan.

Resans nykomlingar som ”hönsat” en peng vid passe­ringen av ekvatorn fyller åter Klippans krogar och under vilt festande hålls svamliga tal, både till kompaniet och till kunga­husets Punschen flödar, musikanter spelar och sjunger medan kvinnor uppvaktas.
Kapten Ekeberg måste sin vana trogen stävja att knytnävskamp uppstår. Först efter festandet splittras manskapet och med det, den täta gemenskap som stärkts alltsedan påmönstringen den kalla vintern, för ett och ett halvt år sedan.

Kanske är det ändå känslan av samhörighet som gör att kapten Ekeberg ständigt återvänder till det närmaste livsvariga sjölivet? Resan med ”Finland” tillhör en av de mest dramatiska resor han gör under sin trettiosex år inom sjölivet. Ekeberg gör sig ingen brådska hem till Altomta, han stannar kvar en tid i Göteborg och reviderar ofullständiga sjökort.

Änkefru Ingeborg Olsson väntar på sin hyresgäst i kaptensbostaden inom Amiralitetsförsamlingen. Här känner han sig hemma. Här är något av hans barn födda.
Att han har en skuld till staden bekymrar honom knappast. Han befinner sig utanför stadens portar – gränsen för en skatteindrivare.

Slavpojkens önskan (A Child´s Anti Slavery book 1860)

Min anfader ”Philandor” köptes loss som slav hos holländare av kapten Carl Gustaf Ekeberg på sin väg från Kina. Kom till Göteborg med skeppet ”Stockholms slott”. Hemfärden med skeppet ”Stockholms Slott” och den dyrbara lasten går utan större dramatik. Klockan är åtta på söndagsmorgonen då lotsbåten möter upp vid Vinga utanför Göteborg.

Inom loppet av två timmar, exakt vid tio på förmiddagen söndagen den 16 augusti 1767 lotsas skeppet upp på mudderbanken vid Klippan. Kaptenen och kargörerna kan andas ut. Resan är en av de mest lyckosamma i kompaniets (SOIC) historia. Penningamässigt. Jag tillägnar pojken denna dikt.

THE SLAVE BOY’S WISH – From A Child’s Anti Slavery Book

I wish I was that little bird,
Up in the bright blue sky,
That sings and flies just where he will,
And no one asks him why.

I wish I was that little brook,
That runs so swift along,
Through pretty flowers and shining stones,
Singing a merry song.

I wish I was that butterfly,
Without a thought or care,
Sporting my pretty, brilliant wings,
Like a flower in the air.

I wish I was that wild, wild deer,
I saw the other day,
Who swifter than an arrow flew,
Through the forest far away.

I wish I was that little cloud,
By the gentle south wind driven,
Floating along so free and bright,
Far, far up into heaven.

I’d rather be a cunning fox,
And hide me in a cave;
I’d rather be a savage wolf,
Than what I am – a slave.

My mother calls me her good boy,
My father calls me brave;
What wicked action have I done,
That I should be a slave?

I saw my little sister sold,
So will they do to me;
My heavenly Father, let me die,
For then I shall be free.

A Child’s Anti Slavery Book: Containing a Few Words About American Slave Children and Stories of Slave-Life, 1860. New York, Carlton & Porter

Hotel Eggers vid Drottningtorget 2-4

Hotell Eggers

På Drottningtorget – nära centralstationen – står ett av Sveriges äldsta hotell. De första delarna byggs så tidigt som 1820 och placeras på resterna av Göteborgs ringmur från 1600-talet, bastionen Johannes Rex. År 1858 byggs den nuvarande järnvägsstationen och året därpå inrättas Järnvägshotellet i den sydöstra delen av huset. Hotellet ägs av L E Lindblad, som för övrigt är den andre medborgaren i Göteborg som har rätten att utskänka alkoholhaltiga drycker i sin restaurang. De här kvarteren är också för många den sista anhalten för svenskar som utvandrar till Amerika. Kanske tillbringas sista natten i hemlandet just här?

En kväll möts två herrar i hotellets bar – ägaren själv L E Lindblad serverar en gäst som han tycker verkar vara en gentleman med stil. Gästen heter Emil Eggers och han har just kommit hem från resor i Tyskland, Frankrike och Belgien där han skaffat sig erfarenhet inom kökskonsten. I Europa lär han sig serverings- och vinkyparkonsten. Under flera år arbetar, lever och andas han Europas krogkultur.

Nu står Emil här i baren – året är 1875 – och blir tillfrågad av hotellägaren Lindblad om han kan tänka ta anställning på hotellet. Emil tackar ja och stannar där som sommelier under tre år. Sedan får han nog och blir istället portier på grannhotellet Christiania, som också ägs av Lindblad. Under samma period gifter Emil in sig i Lindbladsfamiljen och köper Hotel Christiania för 220 000 kronor.

Emil har en dröm – han vill förverkliga sin vision att skapa ett stort gediget lyxhotell. Vi är nu framme vid året 1883 när Emil Eggers startar sitt drömprojekt genom att genast köpa grannfastigheten för 11 000 kronor och med hjälp av mästerarkitekten Johan August Westerberg drar han igång projektet

Det ska komma att ta tio år att förverkliga Emils dröm. Först år 1894 invigs det nya hotellet med sina hundra rum, vinterträdgård, American bar, restaurang, Mohriska Caféet, en särskild konsertsalong, festvåning och en stor sal, kallad Vita Havet. Arkitekten Westerberg kan nöjd beskåda sin skapelse – ett lyxhotell i fyra våningar.

På invigningsdagen i oktober 1894, skriver Emil Eggers ett manifest:

Through hard work and not without several setbacks, I finally reached the day when I was able to open my new hotel. In order to avoid confusion with other not such elegent hotels, and to keep the Hotel in my name, I have decided to rename it Hotel Eggers.

Både exteriören och interiören får för all framtid ett högt kulturhistoriskt värde. Byggnaden präglas i huvudsak av nyrenässansen stilideal. De rikt dekorerade putsfasaderna, brutet plåttäckt tak och ett litet inbyggt gårdsutrymme. De två huvudfasaderna mot torget har en enhetlig utformning. Längs entrésidan i öster finns en före detta sommarveranda – med rader av små gjutjärnskolonner. Fasaden mot söder har en överdådig fasadutsmyckning på mittpartiet och balkonger med sirliga smidesräcken. Översta våningen betonas genom frontespiser (ungefär som som takkupor) och parvis placerade rundbågade fönster.

I entréutrymmena och restaurangen har interiören sekelskifteskaraktär. Här finns kraftiga gjutjärnskolonner och taket har en vacker stuckatur. Huvudtrappan sträcker sig in i entréhallen med ett elegant järnräcke och dekorerat fönster. Även hissen är i sekelskiftesstil. Matsalen är inredd med mörka sparsamt dekorerade paneler och tapeter av gyllenläder. Här finns nu nymodigheter som hiss och elektriskt ljus, samt telefoner på varje rum. På societetsvåningen har alla gäster rum med bad och balkong. Men det är restaurangen och baren som är en riktig raritet.

Ett dåtidens inneställe. Här bildar 1886 Karl Nordström, Bruno Liljefors, Carl Larsson och Anders Zorn Konstnärsförbundet som opposition mot den konservativa konstakademien i Stockholm. Konstnärerna firar och festar för det vilda tillsammans med en rad kändisar.

Alla har var sitt stamgästrum som de kunde återvända till när barrundan är över. Gästboken fylls av kända personers namn, kungligheter, operasångare, konstnärer, diplomater, gräddan av Göteborgs societet. Notan kan en konstnär som Zorn signera med sina stora snirkliga initialer och vips, blir det ett dyrbart konstverk som motsvarar beloppet på notan.

Hit lär ha kommit ryska flyktingar. Här möttes diplomater – tyskar och allierade – för hemliga överläggningar om fångutväxlingar. Där inne i rummen med inrökta lädertapeter.

Kända skeppsredare tar sig längre in i baren, bortom den vackra restaurangavdelning erbjuds några mindre salonger – chambres separées – som kan nyttjas för amorösa äventyr. Högst privat!

Efter Emils död, 1921, tar sonen Axel över driften av hotellet, men i samband med Axels hustrus död 1948 avslutas den Eggerska eran..
Från mitten av 1940-talet är fastigheten ständigt rivningshotad, vilket gör att underhåll blir eftersatt under många år. Kommunen äger nu hotellet. Spårvagnstrafiken kräver sitt offer, Eggers Schweizeri i väster rivs, men efter fortlöpande ombyggnader och varsam förnyelse har både atmosfär och till viss del interiören från det gamla Eggers kunnat bevaras. Idag ett välbesökt hotell.

De vita fasaderna är fortfarande en prydnad för Drottningtorget.

Landets tredje äldsta hotell åtnjuter numera status som kulturskyddad byggnad.

Namnhistoria;

Järnvägshotellet 1859-1876

Hotel Christiania 1876-1894 f d Lindblads hotel

Hotel Eggers 1894 –

Hanna, Greta och Dicksonska palatset

Hanna och Greta (Winblads ägo)

Under vandring längs ”Skandalernas Boulevard – Avenyn” i Göteborg berättar guiden om händelser som väcker förundran och nyfikenhet. Jag ville veta mer om ett hus det berättades om. Ett hus där jag tagit för mig av dignande julbord – för många år sedan. Sneddar över gatukorsningen och går in mellan högresta pelare. För att stilla min nyfikenhet tar jag reda på vad som en gång utspelats här …

Hanna Lindmark är nio år när hon auktionerades bort som fosterbarn. Hon avlider 81 år gammal som mångmiljonär och slottsfru. Resan däremellan är framgångsrik, men kostar henne också personliga umbäranden. Inte minst i relationen till sin syster Greta som arbetar stor del av sitt liv som föreståndarinna på Margaretaskolan i Göteborg. Hanna lockar henne att stanna genom att gång på gång lova att hon ska få ta över verksamheten den dag den äldre Hanna är borta. Så blir det nu aldrig. Greta får lämna Margaretaskolan utan några förmåner. Hur gick detta till?

Kvinnan är kort och rund, hennes en gång mörka hår är kammat bakåt i en stram knut … oftast täckt av hattar med schvung … bredbrättade med fjädrar som vippar. Över hennes axlar ligger en cape av den allra finaste hermelin.

Hon tar plats längst fram i Arnäs kyrka, Ångermanland. I den här lilla kyrkan har hon suttit som barn. Innan hon som nioåring blir auktionerad bort för lägsta penning. Nu kan hon lugnt sitta och skänka en tacksamhetens tanke över alla gåvor som Gud sänt henne. Och för att visa sin tacksamhet ger hon varje månad en stor summa pengar till missionen. En tiondel. Hon är mäktigare än någonsin – hon har Margaretaskolor över hela landet. Bara en till vill hon just nu starta. I Göteborg. Hanna har en så stor omsättning i sin verksamhet att maken Axel inte längre kan hålla reda på alla siffror. Pärmarna därhemma på Steninge slott rymmer mängder av räkenskaper som skickas veckovis från varje föreståndare vid Margaretaskolorna. Varje krona noteras. Och en tiondel av vinsten skall avsättas till missionen. Det blir stora summor i slutändan.

Salongerna på Steninge är fyllda av konstskatter. Sovgemakets inredning har en gång tillhört Gustav III.

Av en tillfällighet får Hanna veta att Dicksonska palatset i Göteborg är till salu. Ett ståtligt palats i korsningen mellan Nya och Gamla Allén. Detta är ett lyckokast. Göteborg ska öppna Jubileumsutställningen i maj 1923 – och vad kan vara mer lämpligt än att snabbt göra affär med en mäklare. Med sin chaufför vid ratten far Hanna till Göteborg, för en gångs skull utan maken som visat stor tveksamhet till köp av palatset.

Hanna kliver in i trapphallen och det mosaikmönstrade golvet lyser med all sin kraft. Hon inspekterar de trettio rummen och speglarna som går från golv till tak. De enorma kristallkronorna är visserligen inte rengjorda på länge, men Hanna kan för sin inre syn se hur de en dag kommer att glänsa i ljuset från tända kalendabrar. Hon bestämmer sig omgående. Inget prut. Och tillträde omgående. Några fler spekulanter göre sig ej besvär!

Axel som varit tveksam till affären mjuknar något vid sitt första besök och skriver tillsammans med sin maka Hanna på köpekontraktet. Köpesumman uppgår till nio miljoner kronor, varav dryga en halv miljon i handpenning. En handpenning Hanna lätt plockar fram ur sin handväska! Göteborgs stad gör ett desperat försök att avstyra affären genom att erbjuda Hanna en dryg miljon för att backa ur affären, men hon avböjer. Nu är det bråttom – Margaretaskolan måste stå klar inför öppnandet av Göteborgsutställningen.

Hannas syster, Greta Nilsson, får bli den som ska komma att ansvara för Dicksonska. Om- och tillbyggnader ska snarast påbörjas. Greta får disponera två rum på första våningen och möbler skickas omgående från Steninge slott. Här finns kakelugnar och vattentoalett – det senare en verklig lyxig inredningsdetalj.

Hanna köper huset med alla inventarier – ett hus som Oscar Dickson låtit bygga under 1859 – av det bästa och dyraste material och som sannerligen kan matcha Stora teatern på andra sidan om ”Boulevarden” – Kungsportsavenyen. Oscar Dickson, född i Göteborg 1823 och son till kommersrådet James Dickson, är ledamot av stadsfullmäktige och har på sin tid även andra kommunala uppdrag. Han blir mest känd för var sitt generösa stöd till polarforskningen och Nordenskiölds, Nansens och Andrées expeditioner.

Husets stora hall når upp genom alla tre våningar. Trappan i italiensk marmor slingrar sig upp med handsnidat träräcke. Innanför den storslagna entrén möter besökaren blåa, vita och röda stenar som ligger i ett stjärnmönster. Höga fönster och kornischer i guld och i den stora salongen hänger de sex böhmiska kristallkronorna. Stuckaturen är skapad av mästaren Bellini. Första våningen ska användas för matservering, andra våningen till uthyrning vid begravningar, bröllop och födelsedagar. Och tredje våningen görs om till små hotellrum. Här finns också hiss. Ett magnifikt palats.

Gretas första uppgift blir att göra rent och återställa det som försummats under många år. Hon har av sin syster blivit lovad att den dag då Hanna – som är tjugo är äldre – går bort ska Greta få överta både Margaretaskolan och palatset. Hon sliter långa dagar och drabbas ofta av ohälsa. Men hon är förvissad om att en dag få sin belöning.

I Göteborg möts Hanna av en attityd hon inte tidigare mött – till hennes strävan att driva verksamheten i frikyrkans och nykterhetsrörelsens anda. En matservering utan alkoholhaltiga drycker. Stadens grosshandlar- och redarfamiljer har till en början svårt att förlika sig med Margaretaskolans inriktning, där var anställd ska vara troende kristen. Hanna får till slut göra undantag från principen att nykterhet ska gälla vid privata fester.

Arbetsförmedlingen kan lätt tillgodose Gretas behov av unga kvinnor som är beredda att betala för sin utbildning att bli den bästa husmor. Margaretaskolan i Göteborg har ett gott renommé och går snart med god vinst.

Makarna Hanna och Axel Lindmark har skapat sig en förmögenhet som saknar motstycke. Under dryga trettio års äktenskap är de sällan åtskilda. Axel finns vid hennes sida, delar hennes beslut och inte minst den gudstro de båda har. Han förde som änkling med sig tre små barn till äktenskapet. Barn som kallar Hanna för Ma. Hon betraktar dem som sina. Axel avlider vid 75 års ålder den 26 juli 1935 och Hanna synes otröstlig. Axels son Oscar förrättar jordfästningen i ett överfyllt kapell och människor som inte får plats följer akten från gårdsplanen.

Parets gemensamma testamente blir nu känt. Universalarvingar är inte barnen – det är fyra missionssällskap! Den återstående förmögenheten som tillfaller Hanna ger henne rätt att disponera pengarna hur hon vill. Axels barn som han fört med sig i äktenskapet med Hanna har redan fått sitt farsarv. Greta i Göteborg ser inte heller ut att vara en förmånstagare, men låter sig lugnas av Hannas löfte om att allt ”stod i Guds hand” …

Advokaten som utsetts till boutredningsman för makarna Lindmark avsäger sig uppdraget bara ett par månader efter Axels död. Hanna utser en ny företrädare. Hon låter skriva om testamentet ett flertal gånger. Hanna vill ha totalt kontroll över kvarlåtenskapen och låter sig inte slås ned av alla motstridiga viljor angående arv och ägande.

I Göteborg väntar Greta på den dag hon kan överta Dicksonska och göra nödvändiga moderniseringar. I november 1941 reser hon till sin syster Hanna i Stockholm som insjuknat i lunginflammation. Hanna Lindmark och avlider den 15 november, sex år efter Axels bortgång. Hon har arbetat till bara några veckor före sin död, men blir alltmer orkeslös och förvirrad. Hon har in i det sista ändrat sitt testamente utan att infria de löften och krav som barn och släktingar eventuellt kan anse sig vara berättigade till.

Hennes livsverk omvandlas till bolag och förvaltningsman utses av styrelse. Men det är något som inte stämmer … miljontals kronor försvinner!

Styrelseprotokoll säger inget om vad som pågår. Men en sak står klar – hushållsskolan Margareta – känd för god och vällagad mat och möjlighet till utbildning för tusentals unga kvinnor – är under åratal offer för förskingring och förnedring. Affären tystades ner och man låter bli att göra en polisanmälan för att undvika skandal.

Alla som troget tjänat verksamheten går en plågsam tid tillmötes. Allt sker i Guds namn …

Greta – Hannas syster – uppnår en aktningsvärd ålder av nittiotre år och i hennes testamente finns varje ägodel noga redovisad – varje arvinge utpekad. Alla femtionio namn finns angivna. Under 1968 köper Göteborgs stad Dicksonska palatset.

Verksamheten som hushållsskola är bortom all räddning under senare hälften av 70-talet och en epok går i graven.

Hanna Lindmark var en av Sveriges första framgångsrika kvinnliga entreprenörer – här är hon på inspektion på Dicksonska (Winblads ägo)

Korta fakta:

Sara Johanna (Hanna) Nilsdotter

Född 1860-11-24 – Arnäs församling, Västernorrlands län

Död 1941-11-15 – Oscars församling, Stockholms län

Vid sin död är Hanna Lindmark en av Sveriges rikaste kvinnor, inte genom arv, utan på eget arbete.
Helt enligt Hannas vilja är det fyra kyrkor och deras missionssällskap som ärver allt, Svenska kyrkans mission, Svenska missionen i Kina, Svenska missionsförbundet och Svenska baptistmissionen.

Arbetarbostäder – landshövdingehus i Göteborg

Västra Skansgatan (60-talet), Carlotta

Vår stads typiska bebyggelse är blandningen av trähus och stenhus – och det är en gammal tradition i Göteborg. Läget som ledande utfartshamn för utskeppning av trä ger från början staden en rik tillgång på överskottsvirke som kom väl till pass för husbyggnad. I Götaälvdalen finns sedan tid tillbaka flera tegelbruk – men vi har inte tillgång till väderbeständigt fasadtegel så vi måste importera, först från Holland och Tyskland och senare från Danmark.

Det ger oss villkoren för en blandade karaktär av tegel-, sten- och trähus – det senare leder så småningom till det som vi kallar landshövdingehus – och kanske också förknippar med en lösning på arbetarnas bostadsproblem, som var nog så stor under en av Göteborgs mest expansiva period – i slutet på 1800-talet och i början av 1900-talet.

Industrialismen växer snabbt och till följd av detta kommer ett skriande behov av billiga bostäder åt arbetarklassen – de som har sin arbetskraft att sälja – men sällan äger någon markegendom att falla tillbaka på. Det stora genombrottet kommer under 1870-talet – då industrier till en början etableras på landsbygden och utmed kustlandskap – bruken, sågverken och träförädling erbjuder arbetsplatser åt många. Men det är i storstäderna vi får bostadsproblem – precis som man redan fått i exempelvis England och Frankrike, där industrialismen tagit fart långt före den svenska.

I Göteborg dubblas antalet invånare mellan 1850 och 1870 – vi göteborgare går från dryga 26 000 invånare till 56 300. Samtidigt sker andra stora förändringar i samhället, här i landet avskaffas skråtvånget och näringsfrihet införs. Landets politiska styrelsesätt förändras radikalt och kommunerna får själva bestämma hur de vill ha det – genom valda fullmäktigeförsamlingar. Visserligen kan endast de män som har en årsinkomst på minst 800 kronor få rösta! Och företagare inom industrin har heller inget ansvar för att se till att den inflyttade arbetskraften får bostäder. Trycket på bostadsmarknaden blir enormt. I storstäder som Stockholm och Göteborg är det till en början ett relativt tätt samband mellan arbetsplats och bostad. Rik och fattig kan till och med bo nära varandra – och ha samma bostadsadress! Här följer en klassiker som Strindberg skriver om, hur skikten mellan de olika klasserna kunde te sig;

”Därför finns ännu inga särskilda kvarter i staden, där överklassen bebor hela huset, avsöndrat genom höga hyror, fina uppgångar och stränga portvakter. Därför är huset vid Klara kyrkogård, oaktat dess fördelaktiga läge och höga taxering, ännu de första åren av femtitalet en ganska demokratisk familistér. Byggnaden bildar en fyrkant omkring en gård. Längan åt gatan bebos på nedre botten av baronen, en trappa upp av generalen, två trappor upp av justitierådet, som är hyresvärd, tre trappor upp av salig Carl Johans pensionerade köksmästare. I västra gårdsflygeln bor snickaren, vicevärden, som är fattiglapp; i den andra flygeln bor läderhandlaren och ett par änkor: i den tredje flygeln bor kopplerskan med sina flickor.”

Men för att återgå till Göteborg ska nämnas att det välstånd vi haft under 1700-talet i samband med sillfisket och ostindisk sjöfart avtar väsentligt kring sekelskiftet 1800/1900. Men vi ska inte förglömma att grunden till stadens utveckling också skapas av utländska köpmän och företagare som kommer hit då England sätts i blockad av Napoleon. Vi får bomullsspinnerier och väverier vid älven, vid Säveån och Mölndalsån – dessa vattendrag är nu drivkraften och transportmedlet, processvatten och … avlopp! Den tyskfödde Abraham Robert Lorent (1770-1833) kommer till Göteborg och vid Klippan grundar han sockerbruk och porterbryggeri.

I början av 1800-talet kan vi räkna in 12 500 göteborgare. Bara i Majorna bor vid den här tiden hela 4 500 personer. Hundra år senare är antalet göteborgare det tiodubbla!

Alla kommer inte på en gång, de kommer och går i perioder – sjukdomar på grund av sanitära missförhållanden gör sitt till att befolkningstillväxten inte ökar med samma kraft.

Nu kommer vi till boendet. Fabriker växer upp i innerstaden – Rosenlunds bomullsspinneri, Keillers mekaniska verkstad vid Skeppsbron, bara för att nämna några av de största. Och våra hus ärr till största delen av trä – brännbart trä. Endast utmed kanalerna kan vi hitta stenhus, just på grund av brandfaran.

Det är dyrt att påla i den göteborgska leran så trähus blir för många en enklare och billigare lösning. Man har inte råd med annat. Tomtmark finns för hugade spekulanter i förstäderna Haga och Masthugget och gamla betesmarker söder om Vallgraven. Under 1861 kommer en tävling i stadsplanering igång – och det handlar om donationsmarkerna i nuvarande Gullbergsvass, Olskroken, Heden, Lorensberg, Vasastaden och Haga – och fem år senare kan stadsplanen fastställdas. Man bestämmer att Kungsportsavenyn ska utgöra huvudaxeln – och där byggs stenhus i nyrenässans, man anlägger förträdgårdar och planterar träd utmed gatan, här finns stora lägenheter med många rum i fil – gårdsutrymmen för diverse mindre viktiga ändamål. Med andra ord, ett bostadsområde för överklass och medelklass.

Men var ska då alla arbetarna bo? Jo, de får bo i Olskroken till en början, men det räcker inte till och i samma veva kommer beslut om att endast trähus med ”källare” av sten får uppföras. Brandfaran igen.

Man börjar bygga sådana hus i Haga vid slutet av 1840-talet och man inreder också lägenheter i det som egentligen skall utgöra källare – det vill säga stensocklarna som husens våningar av trä stod på.

”Trähus, som hädanefter uppföras i hagorna, å Hagaheden (nuvarande Vasastaden och Lorensberg), och Stampen och vid sidorna om vägen till Gullbergsbo må icke bestå af flere än två våningar af vanlig höjd och så högt hus ej heller förses med så kallad frontespice: och om tre våningar högt hus är så bofälligt, att taket skall aftagas, bör husets höjd minskas till två våningar.”

Ord och inga visor, men det råder fortfarande stor brist på arbetarbostäder – små och billiga. I Västra Haga uppförs raskt under 1849 tio envåningshus av trä – som innehåller 47 lägenheter, varav sju består av två rum och kök, 14 spisrum och de övriga blir till ett rum och kök. Året efter kommer ytterligare 16 lägenheter och 24 spisrum i två nya trähus – denna gång tvåvåningshus i Nya Haga. Det är stadsarkitekten Heinrich Kauffmann som ritar de nya bostadshusen. Därmed tycker man i stadens ledning att man gjort sitt. Och det tycker man under efterföljande sextiotal år!

De första landshövdingehusen uppförs i kvarteret Ananasen i Södra Annedal mellan åren 1876-1881. Kvarteret kringgärdades av Västergatan, Albogatan, Carl Grimbergsgatan och Snickaregatan. Och resultatet blir 24 trevåningshus som ställs på rad med trädplanterad gata mitt genom kvarteret. På gårdarna byggs bodar till förråd för ved och annat, någon källare fanns inte i dessa hus – gårdarna utnyttjades till fullo och varje tomt avskärmas med staket. Husen byggs i en form som bildar en rytmisk symmetri och någon dekoration är det knappast tal om, såvida man inte betraktar fönstrens speciella karaktär. Det som är igenkännande för det här kvarteret är det gröna – som av många kallas ”Alboallén” – som fungerar som både lekgata och ”vattendelare” i kvarteret.

Den som först skapar landshövdingehusen är snickaren och handlaren Johannes Nilsson som genom sin aktiva roll i Arbetarnas Byggnadsförening bildar ett kooperativt bostadsföretag 1872. Genom medlemmarnas bidrag kan de till slut köpa marken som kommer att bli just kvarteret Ananasen med inalles 16 tomter. Han ansöker om bygglov och får efter många manglingar tillstånd att bygga tvåvånings trähus med förhöjd källare – men först 1895 blir det godkänt att bygga dem! Att det förmodligen sker en förväxling om grundaren till benämningen ”landshövding” torde ligga i att det är länsstyrelsen som till slut fattar beslut om byggandet – och inom länsstyrelsen är det landshövdingen som styr. För de som flyttar in i dessa trähus finns förhoppningsvis en känsla av ”hemvant” – arbetarna har kommit från landsbygden långt utanför Göteborg – husen är billiga att bygga, hyrorna är lägre än i stenhus och också lättare att värma upp.

Vem är då denne snickare, Johannes Nilsson?

Johannes Nilsson (1823-1893) är den person som kommer att bli initiativtagaren till ett företag som lyckas slingra sig fram i stadsledningens labyrinter. Han emigrerar som 33-åring till USA – då har han redan som 13- åring varit lärling och gesäll i Göteborg. Han återkommer dock till sin hemstad 1864 och efter ett par år bildar han företaget Joh Nilsson – han är dessutom ledamot av stadsfullmäktige och har betydelsefulla uppdrag i göteborgarnas tjänst.

Förmodligen samlar han – under sina år i USA – en mängd erfarenhet av både byggande och organisering av byggnadsföreningar. Kanske ser han en tidig modell för det som blir våra landshövdingehus – där borta i Amerika? 1872 bildas Arbetarnas Byggnadsförening i Göteborg med Johannes Nilsson som en drivkraft. Det blir tyvärr ingen efterföljare till den föreningen som kommer igång i Annedal och kvarteret Ananasen.

Vid slutet av 1890 är 21 av de totalt 24 husen amorterade till fullo och äganderätten övergår till medlemmarna som får dra lott om ägandet. Föreningen upphör 1898 och fem år senare är Johannes Nilsson död.

Tack för alla fina landshövdingehus!

Källa: Landshövdingehusens Göteborg, U Larsson, 1979 Göteborg bakom fasaderna, STF

Emigranternas sista timmar i Göteborg

Många har skrivit om den svenska massutvandringen som rejält kommer igång i slutet av 1860-talet och då går de svenska emigranterna ombord i Göteborg för resa över med engelska postångare till Hull eller Grimsby på den engelska östkusten. Sedan reser de med tåg till Liverpool för att där gå ombord på emigrantbåtarna till New York.

Jag ska ge mig på konststycket att göra en kortare berättelse utan att glömma det väsentliga – känslan innan båten går, atmosfären i Göteborg bland människor som är i uppbrott. Glädje sorg? Avsked.

Det är massutvandringens tid, efter att det amerikanska inbördeskriget upphör och fram till 1930. Då vill många svenskar resa till något nytt och förhoppningsvis bättre. Det är nu man talar om ”Amerikafeber” och de miljontals amerikabrev som skickas hem lockar i sin tur ytterligare emigranter. Toppen av antal emigranter kommer mellan 1866-1868 och beror till stor del på missväxtår. Riktiga nödår. Antalet utvandrare minskar förvisso något under 1870-talet för att åter öka tio år senare. Då har sammanlagt drygt 325 000 svenskar utvandrat till Nordamerika! Passagerartrafiken från Sverige till Nord-Amerika innebär en resa med segelskepp från någon hamn i Sverige via England till Nord-Amerika och resa som tar upp till två månader. Förhållandena ombord på segelskeppen är allt annat än angenäma. Stormarna, den dåliga maten och sjukdomarna gör att många dör under överresan.

En annan orsak till utvandringen är att vi i landet ökar antalet invånare – folkmängden år 1800 är drygt 2,3 miljoner och hundra år senare har vi ökat till 5,1 miljoner – trots den stora utvandringen. Man kan nästan kunna jämföra emigranttrafiken med dagens resebyråer och chartertrafik. De första emigranterna reser med segelfartyg som efterhand byts mot segelriggade ångfartyg. Då ångfartygen på 1880-talet helt tar över trafiken kortas restiden med 2-3 veckor.

Men vad gör då emigranterna innan de kommer iväg? De som väljer att utgå från Göteborg. För faktum är att av omkring 1,2 miljoner svenskar som emigrerar till Amerika passerar 1 miljon människor via Göteborg! Hur påverkar då detta Göteborg, vill vi också hänga med på resan eller får det räcka med att eventuellt göra pengar på trafiken?

Som kuriosa kan nämnas att det spelats in en stumfilm – Emigranten – i slutet av april eller början av maj 1910 i Svenska Biografteaterns ateljé i Kristianstad och på plats i Ekestad, Önnestad, Österslöv, Göteborg och Hull i England, samt på Nordsjön. Robert Olsson (1877-1941) gjorde regi, manus och foto. I rollistan hittar jag fyra personer! Ångaren som emigranterna skulle föreställas åka med till USA var S/S Ariosto som den 22 april lämnade Göteborgs hamn med Hull som mål. Den engelska staden fick vara stand-in för den amerikanska sluthamnen. Filmen, som märkligt nog finns bevarad är 331 meter, fick aldrig någon biopremiär, antagligen bedömde man att spelscenerna var för töntiga. Men de dokumentära sekvenserna, de från emigrantkvarteren och hamnen i Göteborg, lär ha fått beröm i senare tid. Filmen är 18 minuter lång. Filmens handling;

En bonde, som ej verkar ha det alltför svårt, lockas ändå av Amerika och beslutar utvandra tillsammans med sin hustru. De vinkas av vid den lilla stationen av översiggivna gamla föräldrar och småsyskon. Resan går först till Göteborg. Paret uppsöker där ett emigrantkontor och köper sina biljetter. De lämnar sedan Göteborg och Sverige med Wilsonlinjens ångare S/S Ariosto. Väl framme i Amerika (i själva verket den engelska staden Hull) söker de upp en ”farms agent”.

Mannen köper där obesett ett stycke jord. Marken visar dig dock vara tämligen usel; mest skog och stora stenblock. Hustrun förtvivlar snart, liksom mannen. Så fattar han ett beslut, tar fram papper och penna och skriver ett brev hem till föräldrarna. Hemma i Sverige mottages brevet med glädje. Barnen kommer hem! Återigen beger man sig till den lilla järnvägsanhalten, nu för att möta de hemvändande. Återseendet firas med kaffe och dopp. Alla reser sig och verkar hurra för eller på annat sätt tacka och lovprisa fosterlandet.

… en last av svenska invandrare lämnar Göteborg med S/S Aristo, år 1902 – båten konstruerades under 1890 vid varvet Earles Shipbuilding & Engineering Co för Wilson Line, Hull, England. Från 1890 till 1910, var det används för passagerartrafik mellan Göteborg, Sverige, och Hull, England.

Vi befinner oss i Nordstan i Göteborg som naturligtvis får tydliga spår efter det intensiva flödet av emigranter – och då i synnerhet gatan som har sin storhetstid, då amerikafebern rasar som värst i landet och då den ännu bär sitt gamla namn – Sillgatan. Här öppnades det första emigrantkontoret, Cunardlinjen, och sedan växer emigrantagenter upp som svampar ur jorden. Och alla håller de till vid Sillgatan, och inte heller är det märkligt att också en mängd emigranthotell och rum för resande etableras här. För att inte tala om en otalig mängd butiker och krambodar, bodar som lockar de oerfarna lantborna med sitt billiga krafs.

Sillgatan ca 1910 Foto: Göteborgs Stadsmuseum

Nordstan och i synnerhet Sillgatan är bästa tänkbara läge och det är ingen tillfällighet att gatan tidigare kallats Heringgatan – holländarna och tyskarna vill anspela på det aktiva sillfisket. För dem som ville göra affärer med emigranter, och särskilt den emigrant medel, var det absolut nödvändigt att ha ett kontor på eller i närheten av Sillgatan.

Idag hörs musikanter, högljudda folk, personer som sjunger folkmusik på gatorna – allt för att hålla folkmassorna på ett gott humör. En zigenerska kanske får spå din framtid? Titta där, där på hörnet står lustiga akrobater och trollkonstnärer! Får barnen köpa lite godis från bönderna på marknaden? Män slinker in på en av de många pubarna eller caféerna och ser de inte upp kan de bli av med både sin biljett till Amerika och sina pengar… och kanske vara tvungen att stanna kvar i Göteborg eller återvända hem. Så pinsamt!

Vi hör olika språk och dialekter överallt, både från Sverige och till och är det inte till och med svensk- amerikanska vi hör? Människor överallt och god stämning. Nu har uppenbart en båt anlänt eller avgått för hela gatan är dekorerad med fanor och flaggor. Affärerna inne i stan är stängda, men här kring Sillgatan är butiker, barer och caféer fortfarande öppna. Rena karnevalsstämning råder då en ångbåt från Wilson Line anländer eller avgårfrån Amerika piren vid Tullhuset.

Enligt annonser avgår Wilson Lines fartyg ” varje fredag kväll efter ankomsten av expresståget från Stockholm . ” Resan tar normalt två dagar , så passagerarna kommer till Hull på söndag eftermiddag . Extra resor som krävs för att hantera det stora antalet passagerare. Som exempel kan nämnas att den 14 april 1882 går ångaren ”Rollo” ut med tusen passagerare , ”Orlando” med åttahundrafemtiotre och ”Marsden” med niohundratrettiofyra passagerare ombord, inalles tvåtusensjuhundraåttiotre emigranter på en endaste dag! Och tänk att de flesta av dessa går utmed Sillgatan för att nå en båt som ska föra dem mot den nya världen.

Ombord är det i bästa fall britsar monterade längs sidorna av fartyget där fattiga människor har sina sängplatser, och när sjösjuka slår till är stanken och smuts obeskrivlig. De delar utrymme med nötkreatur som är bundna i spiltor. Fram till 1885 är det viktigt för emigranter att se till att köpa en halmmadrass så att de ombord på fartyget inte behöver sova direkt på hårt underlag.

Utanför Sillgatans butiker hänger stora randiga madrasser – fyllda madrasser med halm och tång. Men det är för sent att klaga och utspisning av kornsoppa med kött och potatis anses så generöst tilltagen och välsmakande, även om den är mer liknar utfodring av djur. Före 1869 finns inga matsalar inte finns ombord så passagerarna är själva ansvariga för sin mat.

Frederick Nelson, en Svensk-amerikanska född i Värmland, börjar arbeta 1864 som representant för den amerikanska Emigrant Company. Eftersom Nelson förfogar över ett stort nätverk av agenter i USA, kan han erbjuda utvandrarna något som få konkurrenter kan , nämligen assistans efter ankomsten till Amerika . Han lär ha hanterat sjuttiofem procent av hela den svenska utvandringen under en tid . Då nya och strängare förordningar införs år 1869, finns det tio generalagenter i Göteborg , och den siffran ökade till tretton fram till 1880. Sjutton av de största transoceana emigrantföretagen var representerade på eller i närheten av Sillgatan . Men det finns också agenter ute i landet – i Småland utlovas att den som vill emigrera inte behöver gå mer än tjugo minuter för att hitta en agent. Med en liten kontant handpenning kan någon lokal agent ordna papper för emigration via Göteborg.

Det förekommer att agenter och emigranter möts i grupper vid tåget och marscherar till olika logier och härbärgen. För säkerhets skull tillhandhåller agenter, för de emigranter som riskerar att gå vilse, ett rep som de kan ledas till rätt kontor och logi! Agenterna börjar med att föra passagerarlistor, utfärdar kontrakt och för upp varje emigrant i speciella register. Sedan måste dessa listor lämnas till polisen som prickar av varje emigrant den dag det är dags att stiga ombord på fartygen.

Det är under hela den här processen som en stor del av Nordstadens lägenhetsinnehavare tjäna en bra slant på det ständiga behovet av logi , och de är inte alltid så noggranna med hur många som inhyses i ett rum. Enligt en emigrant uppger att de får sova som packade sillar! I en artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 22 april 1868 står att läsa; ”i de åtta rummen i huset på Sillgatan 44, varav de flesta var mycket små, inkvarterades 103 personer. ”

Vad hjälper det då att polisens föreskrifter anger maximalt antal personer som ska rymmas per rum? Och att de som bryter mot reglerna kan bötfällas med fem riksdaler. Några hus får högre status genom att kalla dem hotell och vi kan läsa att; ”Logi kostar tjugofem öre, inklusive säng med lakan och filtar , kaffe och skorpor på morgonen.”

När utvandrare kommer på plats i dessa tillfälliga boende och de registretats på agentens kontor, har de bråttom ut på stan – i de flesta fall blir det Sillgatan eller närliggande gator.

Butiksägare gör allt för att sälja allehanda varor som de prackar på utvandrarna som ”nödvändiga för resan och för de första veckorna i Amerika”. Det innebär att emigranterna köper i all hast kläder allt som lämpar sig mer för stad än för landsbygd. Kvinnorna slänger sin huvuddukar och köper halmhattar och kanske en korsett! Män köper snygga kostymer och skor samt verktyg och annat som enligt säljarna är dyrt i Amerika. I skyltfönster ligger lockande varor.

Alla i Göteborg vet att på Sillgatan kan man som emigrant bli rånad, träffa prostituerade, spela bort respengar eller dricka sig redlös, men de flesta sover ändå tryggt och säkert på hotellen , och de allra flesta är försiktig och uppmärksamma på farorna .

Sillgatan är definitivt det första provet på om man har verkligen har för avsikt att komma till Amerika . Den lilla gatan får dock ett så dåligt rykte och det är anledningen att beslut kommer under 1895 om att byta namn på gatan – det blir Postgatan – något som många beklagar eftersom gatan trots allt är en historia ur Göteborgs liv.

Vad händer då med alla tusentals svenska landsortsbor? Jo, de flesta hamnar i stora städer som New York, Minneapolis och Seattle. Men den största ”svenskstaden” i USA blir ändå Chicago. År 1900 bor fler svenskar i den staden än i Göteborg. Man skulle kunna säga att Chicago då är Sveriges näst största stad.

Källa: Det gamla Göteborg, Göteborgska källor till den stora utvandringen av Per Clemensson publicerat som DOKUMENTET nr 3-1996 av Landsarkivet i Göteborg, Göteborgs Emigranten – goteborgs-emigranten.com

Stampgatan 20, Barnhuset i Göteborg

Göteborgs barnhus

På en bild som föreställer gamla Ullevi ser jag i bakgrunden ett tegelhus – Stampgatan 20 – Barnhuset

Den 6 maj 1737 utfärdades en kungörelse från Göteborgs rådhus, och det tillkännagivs att de av denne stadens invånare, som hava fattiga och synnerhet fader- och moderlösa barn sig bekanta, måste nästkommande torsdag, den 12 maj kl. 10.00 på förmiddagen infinna sig själva jämte barnen här på rådhuset, varvid om vars och ens villkor och beskaffenhet såväl som själva antagningen närmare skall bli undersökt och förordnat.

 De första barnen är antagna redan någon vecka senare – fem pojkar och tolv flickor i åldern 6-11 år. En verksamhet tar sin början och den bedrivs fortfarande, om än i annorlunda form.

Vid den här tiden har Göteborg cirka 15 000 invånare och många är fattiga. Det saknas bostäder och antalet värnlösa, föräldralösa barn är stort. Någon kommunal fattigvård eller kommunala skolor finns inte att tala om. Och trots att det är lag på att alla städer ska inrätta ett barnhus saknas det i Göteborg. Därför tar tre ledande män i staden ett initiativ – biskopen Jacob Benzelius, apotekaren Frantz Martin Luth och läkaren Matthias Schildt – och att samlar in pengar för att kunna starta ett barnhus. Det drivs till en början i hyrda lokaler innanför vallgraven.

Barnen är helinackorderade och får mat, kläder, husrum och undervisning i kristendom, skrivning och räkning. Både pojkar och flickor undervisas också i ullspinning efter det sätt som är vanligt vid den här tiden, Spinnhuset. Det är således en kombinerad skol- och slöjdundervisning, som syftar till att göra barnen till dugliga samhällsmedborgare.

När de slutar skolan – för pojkar vid 14 och för flickor vid 15 års ålder – har de lättare att få anställning.

Pojkarna börjar ofta som lärlingar hos hantverkare och flickorna som tjänstepigor.

För att trygga Barnhusets ekonomi anordnas ett lotteri vars överskottet, uppgår till 11 000 daler silvermynt, och som tillfaller Barnhuset. Ett särskilt kungligt brev föreskriver också att Barnhuset ska få tullmedel, det vill säga några ören för varje tunna salt sill och för varje kaffelast som förs in i staden!

Allt fler barn behöver man ta hand om och tack vare generösa donationer från kända göteborgare som Niclas Sahlgren, Vincent Beckman och Sven Rehnström kan en stor tomt förvärvas vid nuvarande Stampgatan och dit flyttar verksamheten. Dramatiskt nog brinner huset ner1808, men kan byggas upp igen. Femtio år senare brinner också den byggnaden ner! Då beslutar man att den nya fastigheten – som så många andra nyare byggnader – ska uppföras i gult holländskt tegel. Det blir en stilren byggnad ritad av arkitekten Adolf Wilhelm Edelswärd. Huset finns fortfarande kvar på Stampgatan 20.

Byggnaden rymmer ett 30-tal barn mellan 7 och 15 år. De både bor och får undervisning där. Skoldagen börjar redan klockan sju med gemensam morgonbön. Lektionerna fortsätter sedan, med uppehåll för middag och vila, fram till klockan halv åtta. Förutom de vanliga skolämnena och en timmas kristendomsundervisning undervisas de i både tyska och engelska språken. Barnhuset har sina egna lärare, som också de bor i fastigheten tillsammans med sina familjer.

Som ni ser på bilden ovan är barnen klädda i likadana kläder. En slags uniform. Pojkarna i blå livrock med rött foder, röd infattning i sömmarna och samma slags uppslag, blå strumpor om vardagar och röda om söndagar samt vita hattar. Flickorna bär kjolar och tröjor i samma slags tyg, röda uppslag och röd infattning samt blå mössor. Garderoben omfattar fyra skjortor respektive särkar till varje barn och skor efter behov.

Det finns utegångsregler – barnen får inte lämna barnhusets tomt utan särskilt tillstånd – med undantag av söndagseftermiddagar då de eventuellt får lämna huset – men de måste vara tillbaka till aftonbönen klockan åtta.

1924 säljer Barnhuset fastigheten till Pripps Bryggerier och köper Bö herrgård där barnhemsverksamheten fortsätter fram till 1940. Till skillnad mot tidigare får nu barnhemsbarnen gå i folkskolan tillsammans med andra barn. De behöver inte längre bära de kläder som de gjort förut. Trots allt bildar barnhemsbarnen en grupp som håller samman och skiljer sig från andra barn. De börjar och slutar varje dag med gemensam andakt och varje söndag tågar skaran av barn till gudstjänsten i Örgryte nya kyrka.

Sommaren 1940 är det dags att lägga ner barnhusverksamheten, en orsak kan vara rädslan inför kriget och då folkskolebarn i Göteborg, inklusive barnhusbarnen, evakueras med sina lärare till landsbygden. Barnhusverksamheten återupptas inte och efter 200 år kan vi sätta punkt för den här historien.

Fram till 1992 hyr Göteborgs barnavårdsnämnd herrgården i Bö och fortsätter sin verksamhet i kommunal regi.

Barnhuset lämnar idag bidrag till organisationer som arbetar till förmån för barn och ungdom. Till en början var beloppen ganska små – men efter att Bö herrgård sålts till Göteborgs kommun 1983 ökade de väsentligt. Stiftelsen delar ut närmare fyra miljoner kronor till föräldrakooperativ, friskolor, idrottsföreningar, scoutkårer och kristen barn- och ungdomsverksamhet.

Stiftelsens verksamhet har visserligen förändrats sedan startade för mer än 270 år sedan – men finns ändå kvar och är Göteborgs äldsta, fortfarande fungerande enskilda institution.

Vad har min pappa och Denninghoffska huset ihop?

”Denninghoffska huset” Östra Hamngatan, Göteborg (Carlotta)

År 1899 är Göteborg Sveriges största exportstad med en befolkning på 130 000 invånare, som besöks av ett växande antal turister. Man efterlyser fler affärer. Bolander får med sig några andra prominenta göteborgare disponenten G. D Kennedy och grosshandlaren Christan Röhss. De bildar aktiebolag, får byggnadsnämnden med på noterna, anlitar arkitekten Louis Enders och entreprenören byggnadsfirman J Dähn för att realisera ”ett av de vackraste affärspalatsen i Skandinavien”. 

Emellertid räcker pengarna bara till halva, den östra delen, av projektet. Överglasningen kommer aldrig till stånd eftersom den västra delen, som är en förutsättning för att bära takvalvet, aldrig byggs. När Arkaden rivs 1972 är det många som ondgör sig och sörjer den pittoreska gatstumpen. Minst lika högt protesteras när man 1898 river för att uppföra den ursprungliga Arkaden. Då ligger på samma plats det vackra ”Denninghoffska huset”, som omfattar hörnet Östra Hamngatan/Drottninggatan och som bara blir 16 år gammalt! 

Wilhelm Denninghoff startar och gör sig en förmögenhet på järnmanufaktur. 1889 köper han Gunnebo slott i Mölndal och ger i bröllopsgåva till sin dotter friherrinnan Hilda Sparre. Huset i hörnet av Drottninggatan och Östra Hamngatan anses vara ett av Göteborgs vackraste, inte desto mindre klagar man 1903 över att västra delen av kvarteret står kvar och att arkadidén inte fullföljts. Det ursprungliga konsortiet har stora ekonomiska svårigheter och räddas 1909 från konkurs av grosshandlare J A Hertz. Inom tre år har han vänt förlusten till vinst. 

Genom släktforskning har jag funnit ännu en nära släktning. Keith, som är son till en dotter min pappa fått långt innan jag själv föddes. Jag är alltså Keiths moster och han skriver om foton som är tagna vid en firmafest där min pappa finns med… och även hans egen pappa.

Alltså maken till min äldre syster!

Keith skriver i ett mejl;

”Jag har tagit reda på en del om det företag där din pappa och min pappa arbetade tillsammans en gång i tiden. Företaget hette ”Wilhelm Denninghoff AB” och var en grossistfirma i järnvarubranschen. Verksamheten startade redan 1873 och blev mycket framgångsrik. Från och med år 1931 låg firman på Spannmålsgatan i dåvarande östra Nordstan. Detta var pappas arbetsplats så länge jag minns. Där var han lagerarbetare på en avdelning som kallades ”packsal – returavdelningen”. Din pappa arbetade på en avdelning som kallades ”magasinet-holmen”. Detta framgår av informationsblad över personalen på företaget daterat år 1951, som jag har en suddig kopia av. Med största säkerhet ägde personalfesten i fråga rum på Henriksbergs festvåning på Stigbergsliden någon gång i början av 1950-talet. År 1974 blev företaget blev en del av HDF-bolagen och verksamheten flyttade till Lackarebäcks industriområde i Mölndal och detta blev också pappas nya arbetsplats. Där arbetade han fram till 1983 då verksamheten flyttade till Halmstad, samma år som pappa fyllde 63 år.”

Visst är världen liten? Och Göteborg ännu mindre!

Broström – ett foto berättar

När det begav sig – en sjösättning i närvaro av direktör Sven Häggqvist, fru Inga-Brita Carlsson, skeppsredare Dan-Axel Broström och direktör Arne Carlsson

Släkten Broström var en redarfamilj. I dess glansdagar bestod koncernen bland annat av rederierna Svenska Amerika Linien, Svenska Orientlinjen, Svenska Lloyd, Rederi AB Moratank och Svenska Ostasiatiska Kompaniet, samt skeppsvarvet Eriksbergs Mekaniska Verkstad AB.

Man brukar tala om Axel Broström som grundaren och hans son, Dan Broström, som förvaltaren. Den senare blev med åren en väldigt viktig person för såväl näringslivet som politiken i Göteborg. Tyvärr gick han bort i en bilolycka år 1925 – på väg från ett fartygsdop. När hans kista transporterades till jordfästelsen kantades gatorna i Göteborg av sörjande människor.

Dans hustru Ann-Ida kom att spela en stor roll för den fortsatta utvecklingen. Deras gemensamma son Dan-Axel skolades till koncernchef, men som sådan lyckades han aldrig att fylla upp sin fars kostym – och kanske orsaken till att han fick lämna chefskapet 1969 står kanske att finna i efter några stormiga år i mitten av 60-talet – inte minst ett mindre lyckat äktenskap som vi läst om pressen, likt en dokusåpa Men det finns säkert en mängd orsaker till att framgångarna vände. 70-talet avlöste varvskriser varandra och koncernen hamnade i samma situation som andra rederi- och varvsföretag. 1979 gick en 103-årig epok inom skeppskonstruktion i graven, Eriksbergs Mekaniska Verkstad AB.

Staten tog över Broströms varv, och 1984 såldes hela linjenätet till Transatlantic. Resterna av bolaget köptes av Asea år 1988, trots att det kom ett nytt bolag i denna koncern att få namnet Broströms blev det uppköpt av danska shippingbolaget Maersk.

Och så avslutades kapitlet om Broström tid som storfinansfamilj.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑