JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Friedricus Rex Sueciae

Punschen kommer, punschen kommer

Punschens historia i Sverige har sin början i mitten av 1700-talet. Det är då arraken, som är huvudingrediensen i punsch, börjar importeras till Sverige från Ostindien.
År 1733 ankrade den första ostindiefararen, Friedricus Rex Sueciae, i Göteborgs hamn lastad med arrak, porslin och kryddor. Arrak är ett destillat av ris, sockerrör, palmsaft och andra växtdelar som får sin speciella karaktär av lång tids lagring på fat.

Bålskål med koppar, Ostindiskt porslin, 1700-tal Bålskål med koppar, Ostindiskt porslin, 1700-tal (Stadsmuseum Gbg) – foto: Maya Hedberg

Punschen är under 1700-talet en allmänt känd dryck i Europa. Den blandas till i en bålskål och behöver inte alltid innehålla arrak. Det går bra med den spritsort eller det vin som finns till hands. I Sverige har dock punschen sina obligatoriska ingredienser: arrak, socker, vatten, te och citron. Bålet serveras rykande varmt och dricks ur små koppar.
Punschen blir snabbt populär och på grund av de dyra importerade ingredienserna är den dock till en början en dryck för de mer välbärgade i samhället. När vinhandlarna under mitten av 1800-talet börjar tappa punsch på butelj blir den mer lättillgänglig, och allt fler köper och dricker punsch.

Först med att sälja färdigbrygd punsch är vinhandelsfirman J. Cederlunds Söner som redan år 1845 erbjuder sina kunder denna nyhet. Cederlunds har lokaler under Stockholms slott där lagringskärlen står i långa rader. Det största kallas Stora Stycket och rymmer 24 000 liter.

Arraken har en alkoholstyrka på ca 70 procent. Den blandas med vatten, sockerlag och oftast med något syrligt vin. Punschen lagras sedan i liggare av ek ett par månader, innan den tappas på butelj och etiketteras för hand. Sedan är det dags att distribuera punschen till de väntande kunderna i staden.

Med tiden börjar allt fler vinhandlare tillverka och buteljera sin egen punsch och antalet punschmärken ökar. I prislistor från slutet av 1800-talet finns många olika punschmärken, men också arrak för egen tillverkning av punsch i hemmen. För att hävda sig i konkurrensen och locka köpare ger tillverkarna sin punsch slagkraftiga namn och pryder buteljerna med attraktiva och färggranna etiketter. Reklamtavlor sätts upp i vinbutikerna och i tidningarna annonserar firmorna för sina punschsorter. Ofta är det aktuella händelser, kända personer eller firmans läge vid någon välbekant plats som får bidra till namnen.

Punch etiketter

Det sena 1800-talet är punschens guldålder. Kroglivet blommar och en populär beställning på restaurang är en ”halva punsch”. Bålskålen har spelat ut sin roll och punschen serveras istället i sin flaska – väl kyld i en ishink. Det blir nu också på modet att servera punschen kall.

Punschen avnjuts vid alla tänkbara tillfällen: efter en lyckad jakt, på militärmässarnas verandor, på ångbåtar, på studentnationer och i trädgårdarnas paviljonger. Den gyllengula, väldoftande drycken beskrivs ofta i ett romantiskt skimmer av dåtidens poeter och skribenter:

”Under en alm man kaffebordet sätter,
Punschen står opp, som i en isbädd låg.
Ljufligt man bjuds på trior och kvartetter:
Man får en vink att ’lifvet är en våg’.”
(Elias Sehlstedt, 1808–74)

Efter att AB Vin- & Spritcentralen bildas 1917 övertar ”Spritcentralen” all tillverkning av punsch. Man behåller fyra märken: Carlshamns Flaggpunsch, Cederlunds Caloric, Platins och Grönstedts Blå. Tre av dem finns fortfarande kvar i sortimentet. När AB Vin- & Sprits monopol upphör år 1995 kommer nya märken ut på marknaden.

Idag dricker vi uppenbarligen mindre punsch än tidigare, men punschtraditioner lever kvar i vissa kretsar. Fortfarande dricks det en hel del punsch på studentnationer, bland militärer och till torsdagsärterna.

Själva ordet ”punsch” kan vara ett indiskt ord. Sanskritspråkets ”pancha” och det nutida hindustaniordet ”punj” betyder fem. Den ursprungliga punschen kanske har fått sitt namn eftersom den tillreds av fem ingredienser; sprit, vatten, socker, citronsaft och te. Men det är i Västindien som ordet börjar användas som drink. 1632 är det belagt på engelska, men vanligt blir det – och då oftast i sammansättningen rompunsch – först efter 1655 – när engelsmännen erövrar Jamaica från spanjorerna och lägger beslag på öns romdestillerier. Det tycks alltså som om begreppet punsch och rom varit intimt förknippade redan från början. Därför kan man tänka sig att ordet härstammar från det gamla engelska måttet puncheon – som man använder om fat mellan 70 och 120 gallons (315 resp 540 liter) rymd som används vid importen till brittiska hamnar. Rom och arrak blir populära i Västerlandet – de egna brända dryckerna är eländiga. Man häller enbär, malört, rölleka, kummin och angostura och Gud vet vad – i syfte att dränka oset av finkel. Oavsett ordets betydelse kan vi konstatera att komponenten i svensk punsch är arrak.
Främst från Indonesien – där kokt ris blandas med små klumpar av rismjöl, sockerrörsaft, palmsav och några örter. När allt har jäst klart sker destillation – den slutliga aromen uppnås efter lagring på träkärl. Att den svenska punschen skiljer sig från annan är just att den på Java tillverkas av arrak. Därför är det nödvändigt för skeppen som kommer från Kina att göra en mellanlandning där på hemvägen!

Arrak infoFörsta gången vi svenskar får höra talas om punsch är i amiralen Carl Tersmedens dagboksanteckningar från 1733 – efter ett par månader innan den första lasten med arrak kommer till Sverige med Ostindiska kompaniet!
1845 kommer så den tjugoårige Johan Edward Cederlund hem från en studieresa på kontinenten för att på sin fars uppdrag hämta hem nyheter i branschen. Vad han kom fram till var att den går alldeles utmärkt att dricka kall!
Fadern ställer ut sin punsch på butelj vid världsutställningen i London 1862 och erhåller medalj för sin fina ”Caloric” – påpassligt nog med tanke på att uppfinnaren John Ericsson samtidigt lanserat sin varmluftsmaskin ”Caloric” – och den mannens namn och uppfinningar är i ropet just då. Punschtillverkningen röner stor uppskattning och man får anledning att förlägga fabriker i flera länder. Drömläget att få förvara och sälja sin punsch i anslutning till kungliga slottets källare gör inte saken sämre.
I matsammanhang brukar de skånska ålagillena bjuda på varm punsch till kokt, rimmad ål med currysås. I Östergötland finns en tradition att bjuda på får-i-kål med varm punsch. Vi svenskar har redan tidigare druckit all sprit varm och det fortsätter vi med under 1700-talet – så det blir varm punsch till ärtsoppan också…
Exakt varifrån ärtsoppan kommer ifrån vet vi däremot inte säkert, men man vet att ärtsoppan även har gamla anor i Irak, Iran, Ryssland, Indien och några få nordeuropeiska länder till förutom Sverige.

Källor:
Swahn, Jan-Öjvind, (2003) Mat, Historisk uppslagsbok

Hem


http://www.aperitifklubben.se

Öfverliggande i Kanton

Kanton historik

Svenska Ostindiska Kompaniet (SOIC) har sitt huvudkontor i Göteborg. Under den andra oktrojen etableras även kontor i Stockholm. I Göteborg blir Ostindiska huset medelpunkten i kompaniets verksamhet från 1760-talet och framåt, med magasinslokaler, auktionshall och direktion.
Under verksamhetsperioden beviljas privilegium på fem s.k. oktrojer. Oktroj är den period som ett privilegium gäller. Kompaniets (SOIC) oktrojer varade mellan följande år:
Första oktrojen: 1731-1746 15 expeditioner varav 13 till Kina.
Andra oktrojen: 1746-1766 36 expeditioner till Kanton.
Tredje oktrojen: 1766-1786 Tehandel är mycket viktig är SOIC har så gott som monopol på handeln med te till Europa.
Fjärde oktrojen: 1786-1806 I stort sett alla resor är förlustbringande.
Femte oktrojen: 1806-1821 Handelsklimatet försämras och SOIC upplöses 1813. Oktrojen utnyttjades aldrig.

Under de sjuttiofyra aktiva åren utrustas totalt etthundratrettiosju expeditioner med trettiosju olika skepp. De flesta ostindiefararna är byggda på varv i Stockholm.

På varje resa medföljer några superkargörer för kompaniets räkning. På resan med ”Stockholms Slott” som förs av kapten Carl Gustav Ekeberg under 1765-67 är det hela sex superkargörer med två assistenter. Superkargören har i uppdrag för att försälja och köpa laster och ansvara för redovisningen. Eftersom superkargören är expeditionens ledare hedras han av kaptenen som en direktionens representant ombord på fartyget. Så när superkargören går ombord hälsas han med åtta skotts kanonsalut, vilket endast överträffas av den kinesiske mandarinen som hälsades med sexton skott!

Kargörerna är således expeditionernas egentliga makthavare och bedriver förhandlingar om köp och försäljning för kompaniets räkning – och inte minst för sin egen del.
På så sätt kan kargörer och övrig besättning göra privata affärer till betydande belopp. Tyvärr finns det ytterst få arkivhandlingar kvar från Svenska Ostindiska Kompaniets resor mellan Göteborg och Östasien. När resan är genomförd och förtjänsten fördelad bränns alla arkivhandlingar! Man antar att detta sker för att ingen utomstående ska se vilka enorma vinster som utdelas till de som investerat i resan och försäljningen. De goda ekonomiska resultaten är produkten av ett mycket nära samarbete mellan kapitalägarna och den politiska regimen. För landet Sverige blir ostindieresorna inte någon större affär, förutom att några nog så viktiga donationer kommer till.

Det råder däremot ingen brist på berättelser om hur livet var ombord på skeppen. Det skrevs brev, dagböcker, journal- och loggböcker från den första resan till och med den sista. Beroende på författarens befattning eller position inom skeppets heriarki är det ur olika perspektiv vi får veta något om resorna. Inte minst naturalhistoria!

Mellan 1760 och 1839 är staden Kanton, som ligger i södra Kina, den enda öppna hamnen för européer, kanske med tanke på att det är långt till huvudstaden, och att endast ett begränsat antal kinesiska köpmän, så kallade hong (säkerhetsköpmän), får förmedla handeln med utlänningar. Kanton är den stad där Svenska Ostindiska Kompaniet i likhet med alla andra europeiska handelsbolag gör affärer.

Staden genomskärs av flera kanaler och hundratals gator! Alla lika långa, raka och stenlagda. Staden har en egendomlig prägel genom den stora livligheten på floden. Pärlfloden är i staden drygt sexhundra meter bred och sju meter djup, och är vid denna tid alltid täckt med fartyg av alla slag – floden mittför Kanton liknar en flytande stad.

Svenska Ostindiska Kompaniets första resa till Kanton startar i Göteborg den 9 februari 1732 med fartyget ”Friedricus Rex Sueciae”. Skeppet återkommer till Göteborg den 27 augusti 1733 efter en del problem med holländarna i Batavia. Varulasten säljs på auktion och beräknas ha lämnat en utdelning på tjugofem procent på det insatta kapitalet.

De ostindiska fartygen avseglar vanligen från Göteborg i december eller januari för att man skulle kunna använda sig av passadvindarna på världshaven. Vinterseglingen förbi Skottland är dock inte särskilt angenäm och det händer ganska ofta att fartygen hade svårt att komma iväg på grund av köld, stormar och isproblem. De är ofta tungt lastade och ligger djupt i vattnet. En normal last på fyratusenfemhundra skeppspund motsvarar trehundratio läster – eller omkring sjuhundrasextiofem ton!

De svenska skeppen ligger kvar i Wampoa söder om Kanton i flera månader, medan superkargörernas affärer avslutas. Här ligger tyghuset, där skeppets utrustning stuvas in och en mängd reparationsarbeten utförs. Andra nationers kompanier har liknande byggnader, som kallas Banks Halls (eller ”bängsalar”). Uppe i Kanton, på ett särskilt område vid stranden utanför stadsmurarna, finns ett antal andra svenska byggnader – faktorier – för den omfattande affärsrörelsen.
I Kanton fanns en sammanslutning kallad Co-Hong. Den hade kejserligt monopol på handeln med européerna. De är ungefär tio till antalet. De är ansvariga för samtliga kontakter med superkargörerna på de svenska fartygen och de styrande i staden, men de arbetar inte på fältet, detta arbete utförs istället av compradörerna, det vill säga kommissionärer som tar kontakt med kompaniets superkargörer vid inköp och försäljning. För att kunna handla behöver parterna också en tolk. Han är troligtvis den viktigaste personen av dem alla.

Eftersom fartygen inte går in i Kantons hamn är faktorierna därför mycket betydelsefulla. De ligger på smala tomter mellan floden och Faktorigatan. Husen består av två våningar, varav den översta våningen ligger öppen under taket.
Superkargörerna och deras assistenter bor också i faktorierna, som vaktas av matroser. Det gäller att ha uppsikt över de inköpta varorna innan de lastas på sampaner och förs av compradoren och några matroser ut till skeppet.
Faktoriets lagerlokaler är således basen för superkargörernas verksamhet. Där samlas både inkommande och utgående varor. Bland det som inköps är thé, siden, taft, bomullstyg, silke, tutanego, gallingall – en krydda som påminner om ingefära, apoteksvaror, arrak och porslin. Varor som ska säljas i Göteborg till ett pris som vida överstiger inköpspriset. Förste superkargören kan uppträda som en slags gårdfarihandlare i kolossalformat, när han väl öppnar lagret i Kanton!

Kaptenen har visserligen ansvar för navigeringen av skeppet, men får vare sig anlöpa eller lämna någon hamn utan superkargörens skriftliga godkännande. Samma sak med lasten. Superkargören sköter kassan ombord och endast han hade tillgång till nyckeln till hytten där pengarna förvaras och alla utlägg måste godkännas av honom. Även kaptenen ombord är underställd superkargören.
För att göra affärerna ännu mer lönsamma placerar det svenska kompaniet fasta superkargörer vid kontoret i Kanton under början av 1760-talet. Detta gör att man kunde köpa vissa varor billigare när det inte var högsäsong, som till exempel thé och sälja dem dyrare när efterfrågan blev som störst. Dessa är så kallade ”öfverliggarna i Kanton” – och jag ska nämna några av dem.

Jean Abraham Grill (1736-1792) gör sin första resa till Kina 1755 på skeppet ”Sofia Albertina”. Han är tillbaka redan nästa vår och påbörjar en flera år lång bildningsresa utomlands i syfte att skaffa sig mer kunskap om affärsverksamhet. Han återvänder först hösten 1760 till Sverige för att omedelbart mönstra på som oavlönad assistent till de två superkargörernas på skeppet ”Friedrich Adolph”. För sin far och farbror, Abraham och Claes Grill är det viktigt att han kommer iväg. Resan slutar emellertid olyckligt – skeppet förliser 1761 i Kinesiska sjön. Efter haveriet beslutar sig Jean Abraham för att stanna i Kanton på obestämd tid.
Han får erbjudande att samarbeta med Michael Grubb, som är superkargör i kompaniets tjänst och som stannat kvar i Kanton under åtskilliga år för egna affärer.
Grubb engagerar Grill i sin verksamhet och ger honom också en del i vinsten. Jean Abraham deltar i hushållning och nyanskaffning till fartyg och faktoribyggnader.
Grubb och Grill delar sin tid mellan Kanton och Macao. Ibland verkar det som de två svenskarna handlar mest med portugiserna, men ganska ofta äger de också andelar av laster som säljs vidare till Java, Indien, Indokina, Filippinerna och Japan. Direktörer inom kompaniets lär också ha andelar i sådana bolag, men lämnar den fortsatta hanteringen till de två ombuden i Kanton.

I ett brev får vi lite insyn i livet – Jean Abraham skriver till vännen Samuel Schütz 1757:

”Varför jag inte vill resa på Ostindien: 
1) de indiska resorna är endast för lathundar, varibland jag väl warit att räknas, men vill söka att bättra mig
 2) där är litet eller inget att lära
 3) att sedan man därmed efter två à tre resor utan någon förtjänst inte komma till en superkargör … och säg mig huru en del av wåra lata och dumma herrar superkargörer, där är ej en enda som har satt sig ner under åren och upprättat något gott köpmanshus utan stryka allesammans kring gatorna som andra lättingar.”

Kanske är det inte så märkligt att han avslutar sitt brev med:
Detta brev beder jag dig att ej låta någon siäl se.”

Petter Johan Bladh föds 1746 i Vasa. Han är det andra barnet till storköpmannen Johan Bladh. I början av år 1764 börjar Bladh som biträde i faderns handelsrörelse.
På rekommendation av sin kusins make Michael Grubb (adlad af Grubbens), som suttit i ledningen för det svenska Ostindiska kompaniet, får Bladh under 1766 anställning i vad som då är det mest framgångsrika företaget i Sverige. Största delen av de värdefulla kinesiska varorna köps efter ankomsten till Göteborg, av utländska köpmän och beräkningar har gjorts att endast en åttondel blir kvar i Sverige.
Bladh blir däremot kvar i kompaniets tjänst i nästan tjugo år. Gynnsamma år för kompaniet. Genom en energisk arbetsinsats gör han en lysande karriär och blir själv förmögen. År 1766, vid samma tid som Bladh anställs, inleds en tredje oktrojperiod som visar sig bli den mest framgångsrika för kompaniet.

År 1776 utnämns Bladh till andre superkargör och beordras att stanna i Kina. Superkargören ansvarar för kompaniets hela affärsverksamhet, för allt från att knyta affärskontakter till att granska enskilda porslinskoppar och tilldelas dessutom ett specialuppdrag som innebär att reda ut konflikter vid den svenska handelsstationen och ordna upp de ärenden som kontorets tidigare chef lämnat oavslutade. Han utför dessa uppgifter på ett lovvärt sätt och blir därmed chef för kontoret.

Säsonger för svenska superkargörer i Kanton kan delas upp i två delar; Svenska fartyg som anlöper staden i början av sommaren tas emot av superkargörer redan finns på plats och de tar hand om affärerna, lastningen av fartygen och den kinesiska byråkratin. Då fartygen på hösten lämnade Kanton för att segla tillbaka till Sverige ska handelsstationen tömmas och de anställda som då stannar kvar måste flytta till Macao över vintern. Européernas vistelse i Kina är starkt kringskuren. Bladh trivs i Kina och stannar sju år, det enda han saknar och som han ber pappa hemma i Finland skicka, är lingonsylt och åkerbärssylt och finska skorpor.

William Chalmers växer upp i Göteborg och är son till en skotsk köpman William Chalmers. Han är också en av de svenska superkargörerna som blir kvarliggande under tio år i Kanton och Macao. Efter sin tid i Kanton återvänder Chalmers till Göteborg, som en förmögen man.
Brodern James blir något år senare även Williams efterträdare som kvarliggande superkargör för Svenska Ostindiska Kompaniet i Macao och Kanton, och stannar kvar till år 1805. Den sista kända skrivelse från James Chalmers i Kanton till Göteborg är daterad den 25 mars 1805 och hade Pehr Dubb som mottagare.
I brevet redogör James som Ordförande och mästare för frimurarelogen Elisabeth i Kanton, för Dubb som är provinsialmästare för Göta Provinsialloge under vilken kantonlogen lyder, för hur han handlat med logens egendomar och tillhörigheter. Arbetet i logen har då upphört och vi kan i brevet bland annat läsa följande om hur James skött dokument och andra handlingar:

”låtit gjöra en Campher Låda, hvaruti de under lås och nyckel ligga väl förvarande. Denna låda står alltid uti Compagniets eldfria penning hvalf, och således fullkomligt säkert”

När Olof Lindahl ger sig iväg på sin tredje resa den 7 mars 1779 ombord på skeppet ”Gustaf III”, och får i uppdrag av Svenska Ostindiska Kompaniet att stanna kvar som direktör vid det svenska faktoriet. Lindahl stannar i Kina sju år och tre månader.

Under tiden Olof Lindahl är i Kanton är också James Maule, Peter Johan Blaadh, E. von Stockinström och William Chalmers inhysta i det svenska faktoriet. Åren de tillbringar där 1777-1783 kallas inom kompaniet för ”de gyllene åren”. Det är teet som är den klart dominerande handelsvaran under dessa år. Teet som står för 83 % av den totala handeln!

Men kompaniets framgångssaga tar så sakteligen slut. Allt flera faktorier stänger i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet. Konkursen är ett faktum för Svenska Ostindiska Kompaniet 1809.
Anders Ljungstedt är den siste superkargören i kompaniet och han bestämmer sig för att stanna i Macau och inte återvända hem. Han blir privat affärsman och också den första svenska generalkonsuln i Macau, och efter handelsavtalet 1847 etableras även ett konsulat i Kanton och Shanghai. Han avlider år 1835, 76 år gammal och begravs på Macaos protestantiska kyrkogård. På gravstenen läser vi:

”Here lies the remains of Anders Ljungstedt, Knight of Wasa, Scholar and Philantropist. He was born in Linkoping March 23, 1759 and died at Macao November 10, 1835. Har ligger resten av Anders Ljungstedt, Wasariddare,Lard och Manniskovan.”

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑