Står på bryggan på ett större fartyg på sin väg till Danmark. Härifrån har man total uppsikt över hamninloppet och öarna vi passerar – såväl om styrbord som om babord. Jocke som sitter intill kaptenen berättar att han kommer från södra skärgården; ”Man kan ju inte säga att jag kommer från Känsö, men farfar jobbade där … inom Fortifikationsverket … ”

Som den landkrabba jag är funderar jag ett slag över termer som styrbord och babord. Försöker att inte säga höger och vänster, utan istället hålla reda på styrbord och babord.
Ord som sägs komma från vikingatiden, då styråran på vikingaskeppen sitter på höger sida, som då blir styrbord. När man står vid den åran vänder man baken åt den vänstra sidan som då blir bakbord, eller babord som vi säger idag! Intressant.

Ännu mer intressant är historia kring Känsö. Bläddrar bland dokument som handlar just om ägandet och öns tillhörighet. Kommunen? Staten? Till för bara för några år sedan är den allmänna uppfattningen att staten äger Känsö, vilket även fastslås av Fastighetsdomstolen 2003 efter en äganderättsutredning. Staten använder Känsö som karantänsplats redan i början av 1800-talet. Försvaret har haft verksamhet där sedan 1930-talet. Efter överklagande fastställer Hovrätten att det i stället är Brännö Bys samhällighetsförening som är ägare till Känsö. Domen vinner laga kraft 2010.
Då så, då vet vi. Eller?

Hemkommen kollar jag upp vad F-o-r-t-i-f-i-k-a-t-i-o-n-s-v-e-r-k-e-t står för och finner;

”Fortifikationsverket är en av Sveriges största fastighetsägare. Vi har regeringens uppdrag att se till att Försvarsmakten har väl fungerande anläggningar, mark och lokaler för sin verksamhet.
Det innebär till exempel att sköta drift av stora garnisoner, underhålla mark och byggnader, bygga nytt och bygga om. Ibland handlar det också om att avveckla, avyttra och skapa förutsättningar för ny verksamhet.”

Börjar också forska kring ämnet karantänverksamheten som bedrevs på Känsö och liknande platser ute i världen.

Historien berättar att då skeppet Götheborg kommer tillbaka 1745, efter en resa på två och ett halvt år, har ett fyrtiotal personer dött under resan. Över trettio av dem avlider i Batavia (nuvarande Jakarta) där fartyget blivit liggande i sex månader i väntan på bättre vindar. Kapten Erik Moreen skriver i loggboken;

”När de oduglige hade dött ut mönstra vi på nytt folk”.

Manskapet som dör får en enkel begravning. De sys in i sina hängkojer med en sten från ballasten vid fotändan. Det är också brukligt att man syr sista stygnet genom näsan på liket för att försäkra sig om att personen inte är skendöd. Skeppsprästen säger några ord över kroppen innan den slängs överbord på styrbords sida. Kampen mot de epidemiska sjukdomarna kan beskrivas i tre faser – först är man tvungen att försöka hindra sjukdomen att få fotfäste i staden, för det andra måste hindra den från att sprida sig i staden och för det tredje måste man vårda de som insjuknat.

Det måste vara en grannlaga uppgift att vara skeppsläkare under 1700-talet i kampen mot diverse epidemiska sjukdomar som sprids bland besättningen till följd av den dåliga hygienen och trångboddheten ombord. Fläckfeber (tyfussjukdom),”Bataviafeber” och rödsot (dysenteri) tar många liv utan att man ens känner till hur man ska bekämpa dem. Andra sjukdomar man har anledning att oroar sig för är smittkoppor, återfallsfeber och rötfeber. Rötfeber är ett samlingsbegrepp för olika febersjukdomar som anses bero på ”röta” i kroppens vätskor, särskilt i blodet. Skeppsläkaren ombord på en ostindiefarare anrättar diverse medicinska beredningar som måste vara färska under behandlingstiden. Gamla listor på läkemedel och medicinska utrustning för skepp inom Svenska Ostindiska Kompaniets fartyg visar att de rekvireras från apoteket Enhörningen i Göteborg.

Under 1700-talet kommer ett antal författningar om karantän och i synnerhet då epidemier i en tid då varor exporteras till Sverige från hamnar där smitta befaras. Skepp från dessa hamnar avvisas av den svenska lotsen och får inte anlöpa svensk hamn. Straffet för att smita förbi denna blockad är strängt och skeppare riskerar att få se både skepp och last brännas.
Skepp med varor som kommer från smittade hamnar kräver också sundhetspass – ett hälsointyg från de hamnar fartyget besökt. Frågan blir ändå hur mycket man kan lita på ett sundhetspass eftersom pest i en hamn innebär ekonomisk ruin och handeln riskerar att upphöra. Man försöker därför i största möjliga mån att hålla eventuell smitta hemlig.

Under augusti 1770 får Sverige vetskap om att pest brutit ut i Turkiska hamnar och att en epidemisk sjukdom grasserar i Polen. Samma år utfärdas karantänsförordning och reglemente i Sverige. Förordningen föreskriver fem karantänsplatser i landet; på västkusten föreslås den till Vargö håla – som ligger i vattnet mellan Vargös ostligaste udde och Styrsö Tången – de andra inrättas på Gotland, Stockholm, Åbo samt en utanför Karlskrona.
Nu börjar dock en del turer i ärendet kring karantänsplats på västkusten. Landshövding Taube anser att Vargö håla är en alltför trafikerad ankarplats för isolering av smittförande fartyg. Han föreslår istället Käringön eftersom han anser att Vargö håla ligger för nära Göteborg.

Magistratet i Göteborg invänder dock att Vargö håla inte alls ligger för nära staden, och visar på att i Medelhavets hamnar kan karantänsplatserna minnsann ligga alldeles intill städerna.
Däremot anses inloppet till Vargö håla vara för trångt och att Käringön ligger för långt från Göteborg. Det kan förorsaka stora risker för segelfartygen att vända upp emot Käringön. Nu föreslås istället Känsö sund.
Att just Känsö utses som den bästa plats att förlägga karantänsstationen på, beror på att Känsö är en av de yttre öarna i Göteborgs södra skärgård. Här finns bra och skyddade ankarplatser  både runt Känsö och grannen Vargö håla. I Vargö håla brukar ostindiefararna ha sin anhalt. Men den kanske viktigaste fördelen med Känsö är att ön är obebodd.

Landshövdingen får order att efter Carl Fredric Adelcrantz ritningar låta uppföra en samling hus på ön. Dessutom ska han se till att det fanns tillräckligt med vinättika i staden – för rening av varor som kommer med lasten!

I maj 1771 är så en anläggning på Känsö klar. Den består då av ett tvåvåningshus för betjäningen på ön samt ett magasin för rening av lasten. Vad man uppenbarligen inte räknat med är protester från Brännöborna för att staten har byggt på deras mark och för att de nu hindras att utnyttja hö, bete och torv på Känsö. Efter ett antal turer ersätts brännöborna med en summa av 160 daler silvermynt.
Sedan karantänen dras in efter en tid har staten inte längre någon användning av husen på Känsö, vilka överlåts till Grönländska kompaniet som jagar val i haven kring Grönland! Känsös första period som karantänsplats upphör därmed.

Går vi ännu längre tillbaka i historien, till 1300- och 1400-talet, är kanske den svåraste farsoten som någonsin hemsökt Europa, pestepidemi eller digerdöden som toppar listan. Uppskattningsvis dör tjugofem miljoner människor, vilket motsvarar cirka en fjärdedel av Europas befolkning! Pesterna sprids företrädesvis via handelsvägar från Asien och Afrika till Europa.

Själva ordet karantän kommer från det italienska uttrycket quarantena som betyder fyrtio dagar. När pesten med jämna mellanrum härjar i Europa har vi människor ingen aning om hur vi ska begränsa spridningen av den hemska sjukdomen. I Venedig kommer invånarna på att den största smittkällan är skeppen som anländer till stadens kryllande hamn. Stadens ledning inför därför en obligatorisk isolering i fyrtio dagar. Skeppens besättning och varor ombord isoleras på en ö i lagunen. Ön, Poveglia, omgärdas av mur och bevakas av Venedigs flotta. Man känner till hur lång tid det tar från första symtom på sjukdomen tills döden inträder. Undersökningar visar senare att det går trettiosju dagar!  Poveglia  ligger mellan Venedig och Lido i norra Italien och dess ökända historia börjar redan under 500-talet då den Justinianska pesten härjar. Romarna löser problemet med att separera de sjuka från de friska genom att placera alla pestsmittade på Poveglia där de lever ut de sista av sina eländiga liv tillsammans.
När böldpesten och andra epidemier långt senare utbryter i Europa så använder man ön för samma ändamål. Alla som har symptom som liknar pesten skickas till ön. Där grävs stora gropar dit man slänger och bränner de avlidna. Drygt etthundrasextiotusen lär ha sett sina sista dagar där.
Venetianarna är således några av dem som är tidigt ute med att införa karantän, det vill säga fyrtio dagars väntan på redden innan skeppen får anlöpa hamn.

Att tvingas till karantän innebär naturligtvis ett stort avbräck för all handel, och nu sprids det här förfarandet över världen. Känsö i Göteborg kommer att fylla en viktig funktion. Systemet med sundhetspass förenklas med åren och fartyg från misstänkta hamnar i Medelhavet åläggs att undergå karantän vid någon av inrättningarna i Livorno, Marseille eller Malta. Endast med praktika därifrån tillåts de anlöpa svensk hamn. Nu slipper man att själv hålla med karantänsplats på västkusten – hoppas man …

Men den situationen blir annorlunda när gula febern kommer farande från Nordamerika, Västindien och spanska hamnar.
Risken att drabbas av nya epidemier uppstår också för Sveriges del och under 1804 bestämmer man sig för att bygga en permanent anläggning på Känsö och en karantänsförordning kommer till.
Gula febern är på gång och vår handel med smittade orter ökar – vi behöver återigen en karantäns plats. Kronan arrenderar Känsö, som vid den här tidpunkten arrenderas av en herr Gavin för sitt sillsalteri och trankokeri.

Det är läge för den dåvarande landshövding Carpelan att leda kommittén som består av konteramiralen Georg Christian de Frese, kommersrådet Niclas Björnberg, major Carl Johan Hierta och grosshandlare Jonas Malm. Tillsammans med Amiralitetsmedicus Pehr Dubb och professor Pehr Afzelius, ska det snabbt fram en varaktig karantänsinrättning på Känsö. Inom loppet av några veckor har kommissionen utfört sitt uppdrag att samla uppgifter om anländande fartyg och att sprida kunskap om Känsö karantänstation. På så sätt minskas trycket på de svenska hamnarna, nu vet man vilka fartyg som kommer med misstänkt smitta och fartyget kan på egen hand söka karantän. Sverige minskar på den militära bevakningen. Redarna är skyldiga att förse sina skepp med bland annat rökningsattilraljer, som svart karantänsflagg, blecklåda för dokument. Vårt kustfolk varnas för att ha kontakt med fartyg som anlöper Sverige och att de riskerar att själva tvingas i karantän om de har kontakt fartyg som misstänks ha smitta ombord.

Vårt land skyddas på flera sätt, bevakning utförs av kryssare som ligger utanför våra kuster för att se till att inga skepp smiter undan kontroll. Information går ut till alla berörda och lagstiftningen anpassas till karantänsförordningen.

Känsös personal består av både militärer och civilanställda. Läkarens uppgift är att bege sig till Känsö för att undersöka om misstänkt sjukdom ombord på ett fartyg är av epidemisk karaktär. Den första chefen på Känsö är också militär – major Jacob Forsell.

Ett karantänspliktigt fartyg som närmar sig Känsö måste hissa den svarta karantänsflaggen och lotsen får då inte gå ombord utan ska visa vägen in mot Känsö. När skeppet ankrat upp kommer karantänsmästaren upp vid lovarts sida (det håll från vilket vinden blåser) och förhör sig om hur resan varit och hur lång tid de har varit ute. Han vill också se fartygets sundhetspass. Proceduren följs av att alla handlingar räcks över på en stång som doppas i ättika och så läggs handlingarna i blecklådan! Karantänsmästaren öppnar lådan med särskilda handskar på sig, tar ut dokumenten med tång och rökar dem. Därefter seglar karantänsdrängen till Göteborg för att kommissionen ska kunna granska dokumenten och fatta beslut angående eventuell karantän …

Man skiljer på lossningskarantän och observationskarantän. Vid lossningskarantän måste skeppets last lossas och rökas samt vädras i ett av Känsös magasin. Antar man att skeppet inte har några smittbara varor räcker det med att det ligger på redden för observation.

Med uppgift att svara för räkenskaper och redovisning tar konsul S. A Svalander tjänst på Känsö och författaren Viktor Rydberg är informator till Svalanders son under somrar i mitten av 1850-talet. En vistelse på ön som poetiskt beskrivs i ordalag som ”vars höjder, park och utsikt över havet utgör hans förtjusning. Där kan han svärma långt in på natten, och mot hösten, när det stormar över skär och holmar, styr han och hans rumskamrat i det Svalanderska hemmet mången gång kosan upp till Känsötornet och iakttar därifrån under långa timmar ovädret”.

En annan författare, Carl Rudolf A:son Fredberg skriver i ”Adertonhundratalets digerdöd”;
”Slutligen må det nämnas att Känsö karantänsinrättning var i full verksamhet vid denna tid. Man betvivlade emellertid dess nytta, då koleran trots karantänen smög sig in till staden, och mången undrade vad skeppens uppehåll vid Känsö skulle tjäna till, då farsoten redan grasserade därinne i Göteborg. Nöjaktiga svar gåvos icke på dessa spörsmål. En del funno den gamle Göteborgsrådmannens förklaring i denna sak ganska plausibel:

– Jag skall säga gunstig herrn, att om vi också ha kolera i Göteborg, så är det därför inte nödvändigt att importera ännu mera av den varan från annat håll.”

Vi återgår till nutid och besöket på den moderna fartygsbryggan, där skänker jag en tacksamhetens tanke till alla dessa människor som arbetat för att hålla smittsamma sjukdomar på avstånd och till omsorgen av Känsö. Tack till Jocke Carlsson och hans farfar ”Harry på Känsö” – en legend i Göteborgs södra skärgård. Ber att få återkomma och kanske berätta mer om miljön på Känsö.
Skepp ohoj!

Källor:
Öberg Lars Känsö karantänsinrättning 1804-1933 Göteborg 1968
http://varldenshistoria.se
http://lakartidningen.se