JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Epidemisjukhuset

En karta berättar … om smittan som sprider sig!

”… vi skola dock väl icke blifva så alldeles öfverraskade och befinnas så oförberedda till fiendens mottagande, som Götheborgarna voro. Deras olycka var, att alla deras dristiga män och auctoriteter voro frånvarande. När farsoten der började fälla en mängd offer, råkade alla i förvirring. Intet var i ordning ingen läkarvård blef använd, inga sjukhus funnos, förskräckelse verkade så att menniskor öfvergåfvo hvarandra i nöden och sprungo sin kos. Bagare, bryggare och slagtare tillstängde sina bodar och begåfvo sig på flygten, så att det fattigare folket under fleri dagar voro blottställda för hungerns död jemte sjukdomens, så mycket mer som förskräckelsen hos den kringboende allmogen vållade, att all tillförsel upphörde. I början ville också ingen bortföra de döda, och lydnadens och ordningens band voro upplösta. Ett jämmer öfver all beskrifning har det varit. Jag har sett enskilda bref från sansade personer som försäkra, att de dock aldrig kunna föreställa sig ett dylikt elände.”

Stockholm den 20 augusti 1834 Christian Stenhammar

Vad hjälper det att kunglig befallning utlyser tacksägelsegudstjänster i våra samtliga kyrkor i mars 1834 – då ännu ingen anar att Göteborg snart kommer att drabbas hårt av farsoten – koleraepidemin som till slut tar livet av 1834 män, kvinnor och barn … det första offret i Sverige är timmermannen Anders Rydberg vid Nya Varvet i Göteborg.

Men nu flyttar vi oss några månader framåt i tiden, till den 4 augusti 1834. Luften är het och en farsot rasar i Göteborg på sitt tionde dygn. Nu först förstår alla att det handlar om den asiatiska koleran. Samma dag öppnas det första provisoriska kolerasjukhuset, som är ett skolhus i Majorna, med ett sextiotal sängplatser. Sundhetsnämnden kallas samman och är från och med nu ansvarig för vården av de smittade – och inte minst begravningen av de döda. Antalet sjuka och döda växer lavinartat och vårdplatserna i Majorna är som en droppe i havet. Utrymmesbristen tvingar de inkallade bårbärarna att lägga två-tre patienter i samma säng.Människor dör som flugor och snickare får lämna sina ordinarie arbeten och helt ägna sig åt att tillverka enkla likkistor. Men de måste, trots att de för hjälp av livstidsfångarna på Älvsborgs fästning, övergå till att snickra ihop stora packlådor. Det vill säga kollektiva kistor som ställs på stora rustvagnar som nattetid patrullerar längs gatorna. Dessa nätter är fruktansvärda – över gatstenarna skramlar vagnarna och likbärare skriker bultande på portar och dörrar. Stanken är obeskrivlig i eftersommarens värmebölja som plågar landet samtidigt som epidemin sprider sig som en löpeld. Sahlgrenska sjukhuset, Garnisonssjukhuset och Fattigbaracken kan inte längre ta emot de sjuka, det är fullt överallt!

Några delar av Göteborg drabbas värst – det är de boende i Majorna, Masthugget, Haga och Albostaden i Annedal. Det är här trångboddheten, fattigdomen, som är av extrem usel sanitär standard, med styrka förvandlar dessa områden till jättelika smitthärdar. Ett kolerasjukhus i närheten av dessa överbefolkade kåkstäder måste fram … och det snabbt!

Det är nu den vackra kartan kommer fram i mitt minne – vi kan bland annat se platsen för huset som har genomgått många skiftande öden och som denna sommar, 1834, skall bli en hjälp i nöden. En tillfällig sådan. Vi ser det Homeyerska huset – som sedan i slutet av 1700-talet bebotts av den preussiska familjen Homeyer. Egendomen i Masthugget som så småningom övergår i andra händer och byggnaden upphör att vara borgarhus och ska under det följande årtiondet tjäna Bacchi och andra nöjets gudomar. Nu står traktörskan och änkan Möller för rusthållet och tack vare henne blir detta värdshus vida bekant under namnet Möllerska plantaget. Fru Möller själv kallas ”Portstjärnan” och hon konkurrerar med Wauxhall vid Smala vägen, ett inte alldeles okänt ställe för fina middagar och banketter. Och det verkar som om hon drar det längsta strået …

Hos änkefru Möller trivs gästerna och denna varma eftersommardag sitter skalden Wadman och avnjuter musik från harpospelerskor och sångerskor som ackompanjeras av musikanter. Musiken blandas med glasens och pokalernas klang i en av de skuggiga bersåerna. Wadman och hans dryckesbröder är ofta gäster hos fru Möller, men det går städat till – fru Möller är känd för att vara en sträng och respektingivande Bacchi prästinna! Så vi kan vara lugna.

Men det är ett bedrägligt lugn. Koleran sveper som vinden över Göteborg – med en sådan fart och det finns dagar då farsotens offer kan räknas i hundratal och kyrkklockorna klämtar oavbrutet i själaringning. Denna  heta sommar 1834 kommer många att minnas med fasa.

Inom loppet av ett halvår har sjukdomen grasserat i Göteborg tacksägelsebönerna till trots, och i huvudstaden sägs det att riket har klarat sig undan det värsta. Man får rapporter om att det i andra länder är mycket värre! Det är då prosten och riksdagsmannen Christian Stenhammar skriver brevet … daterat Stockholm den 20 augusti 1834.

Men hur går det för fru Möller då? Jo, det bär sig inte bättre än att hon också blir smittad och avlider. Och nu ska kroggäster, glas och groggbord röjas undan. Här ska sängar in! Stadens styrande har beslutat att lokalerna ska användas som epidemisjukhus och redan den 9 augusti 1834 har man ordnat femtio sängplatser. Men det räcker föga – så patienter får läggas på vinden, i ladan och till och med i lusthuset!

Möllerska plantaget går från att vara ett värdshus till att bli en föregångare till Epidemisjukhuset. Under denna första koleraepidemi under 1800-talet samlas stadens läkare skyndsamt på Sahlgrenska sjukhuset och ger sitt utlåtande över de inträffade sjukdomsfallen och förklarar officiellt den 25 september 1834 att koleran brutit ut! Den som pågått sedan månader tillbaka … Förutom Möllerska plantaget vid Breda vägen – som är det största sjukhuset – inrättas också sjukhus i Majorna och vid Gullbergsbro samt vid Stampen. Doktorerna Westring och Ewert tar emot kolerasmittade och redan första dagen är Möllerska plantaget överbelagt! Femtiotre patienter måste då dela på femtio sängar. Och redan fyra dagar senare har sjukhuset etthundrafemtiosex inneliggande patienter! Fram till slutet av september har fyrahundraåttiofyra kolerafall skrivits in på Möllerska plantagen. Av dessa dör tvåhundratjugonio!

Fienden – kolerasmittan – når även huvudstaden som trots en höjd beredskap snart kan räkna in 3 665 döda. Den totala dödssiffran för hela riket stannar vid 12 637. Epidemin ser inte ut att klinga av förrän i oktober månad.

Möllerska plantaget används till och från för vård av patienter med smittsamma sjukdomar. Däremellan hyrs huset ut till annan verksamhet – men en återkommande epidemi tvingar Möllerska plantaget att under år1850 ta in tvåhundrafemtio patienter, varav närmare etthundrafemtio avlider. Från 1870 är det enbart sjukhus.

1875 undertecknar Konung Oscar II en lag som sätter press på de kommunala myndigheterna, inte minst i Göteborg. I lagen slås fast att Sundhetsnämnden, som från och med nu kallades Helsovårdsnämnd, är skyldig att se till att personer som drabbas av antingen kolera, smittkoppor, tyfus, tyfoidfeber, scharlakansfeber, elakartad halssjukdom (difteri) och rödsot (dysenteri) genast ska tas in på särskilt sjukhus.

Ett av resultaten är att man föreslår tillbyggnad av ett par paviljonger på Möllerska plantaget! Efter många års segdragna förhandlingar kommer Stadsfullmäktige slutligen fram till ett beslut om att bygga ett nytt epidemisjukhus. Och då beslutas också att sjukhuset ska byggas i sten och inte som ett tidigare förslag i trä, vilket anses billigare. Arkitekten Adrian C. Pettersson får äntligen genom sitt förslag och kan påbörja sitt projekt – ett sjukhus i Annedal. Medel beviljades och bygget påbörjades under 1884, under ledning av en särskild byggnads-kommitté.

I oktober 1886 meddelar Göteborgs-Posten:

”Det nya epidemiska sjukhuset är nu i det allra närmaste färdigt och kommer inom kort att överlämnas till Helsovårdsnämnden, hvarefter inflyttningen dit omedelbarligen kommer att ske. Det är byggdt efter paviljongsystem å trenne större bergsplatåer i olika höjder, med en fri och utmärkt vacker belägenhet midt för Slottsskogen. Till den nya sjukvårdsanstalten leda tvenne, med stor kostnad och mycket arbete nyanlagda uppfartsvägar, deraf den ena löper i fortsättningen af Haga Kyrkogata i Annedal och är avsedd för anstaltens ekonomiafdelning samt går den andra från Allmänna vägen i fortsättningen af Öfra Husargatan. Vid slutet af den senare uppfartsvägen, som hufvadsakligen är afsedd för forsling af de sjuka, hvilka man ansett det vara riskabelt att transportera genom det tätt bebyggda Annedal med dess talrika folkmängd, ligger å ena sidan Portvaktarestugan och andra sidan ett Väntskjul, afsedt för besökande anhöriga och bekanta till de å anstalten intagna patienterna, hvilka i de flesta fall icke få mottaga några besök inom sjukhuslokalerna.”

Epidemisjukhuset utformas i flera mindre enheter så att patienter med olika sjukdomar hålls strängt avskilda från varandra. Tomten på berget i Annedal sägs vara utmärkt med ”ett högt och sundt läge.” Det blir isolerade envåningspaviljonger med en ventilation som anses var synnerligen viktig – men måste ske så att den inte ”framkallade ett för de sjuke obehagligt drag.”

En upprörd göteborgare skriver en insändare i dagspressen om att oroliga röster kan komma att höjas då smittan skulle kunna föras med vinden ner över Annedal och Haga. Ja, var det inte direkt farligt att i fortsättningen promenera i Slottsskogen med Epidemisjukhuset så nära inpå. Blotta åsynen av en så skrämmande anstalt skulle kunna inverka menligt på flanörernas hälsa.

I november 1886 kan så äntligen Nya Epidemisjukhuset i Annedal invigas, det första moderna epidemisjukhuset i landet. Möllerska palatset bränner man ner, men innan dess flyttas två av paviljongerna till Epidemisjukhusets område.

Med träpaviljongen som flyttats från Möllerska plantagen kan nu sjukhuset räkna in totalt etthundratjugoåtta vårddplatser. De störa paviljongerna gjordes till vardera två vårdavdelningar med femton sängar i varje.

Observationsavdelningen, avdelning 10 – där underteckad själv en gång tjänstgjort – delades i två avdelningar med fyra vårdrum, med en säng i varje rum. Det var meningen att man här kunde vårdas enskilt utan att finna det generande att vårdas på allmän avdelning.

Själv har jag många starka minnen från denna unika avdelning. Här fanns patienten som var överläkare och smittats av tyfus på utlandsresa, en ung skådespelerska med salomonella i bagaget efter solsemester, babyn som smittats av sin mors smittkoppsvaccination och som förde koppor vidare till mig (vaccinia) … den unge killen som drabbats av epidemisk meningit (hjärhinneinflammation) vid regattan i Marstrand och inte kunde fullfölja sin seglartävling och inte minst läkarkandidaten som uppvaktade en ung flicka … Hon fick lämna sjukhuset omedelbart! (se artikeln Att bli sjuksköterska)

Närmare åttio år senare – 1964 ändras namnet Epidemisjukhus till Infektionssjukhus och det gamla sjukhusets öde är över i samband Östra sjukhusets öppnande. 1970 skrivs den sista patienten ut från ”gamla” Epidemisjukhuset i Annedal.

Idag kan vi besöka det gamla sjukhusets lokaler, och se en helt annan verksamhet – Konstepidemin finns här sedan 1987. En livfull arbetsplats för drygt hundratalet konstnärer inom många olika konstformer. Fem gästateljéer med boende står för ett internationellt kulturutbyte. Förutom ateljéer, kontor och verkstäder drivs här en omfattande verksamhet för besökare som når det gamla sjukhuset via Konstepidemins väg 6 i Göteborg.

Att bli sjuksköterska!

Historien om de första vita upptäcktsresandes framfart i det djupa Afrika och hur det gick till när det kända citatet: ”Doctor Livingstone, I presume?” myntades imponerade på mig redan som mycket ung. Bestämde mig tidigt för att bli sjuksköterska och att min mission i livet skulle vara att hjälpa sjuka och fattiga i Afrika. Detta till min lärarinnas stora förtjusning, då hon ofta läste högt om läkaren och prästen Albert Schweizer och hans missionssjukhus i Kongo. Jag skulle bli hans medhjälpare.

Med åren upptäcker jag dock att det behövs minst lika mycket hjälp här hemma i Sverige.
Efter en kort trist tid som bokföringskontorist på ASEA – inser jag att det var dags att söka mig till sjukvården, åtminstone pröva på ett sommarvikariat. Jag ska fylla arton år och vägen ligger öppen.

Inom långtidsvården kan man få hur mycket jobb som helst, och vi är många unga flickor som står bi ett av landets tyngsta kroppsarbete – från morgon till kväll, vardag som helgdag. Och inte en manlig skötare så långt ögat når.
På Vasa sjukhus kommenderades ”Fröken Eriksson”, på sin första arbetsdag, att ta ansvar för sal 10, där sex gamla män ligger sängbundna. Bäcken ska tömmas, munnar matas, tempen tas klockan tolv, bad på torsdagar och så schemalagda vändningar för att inte liggsår ska uppstå. Finns tid över, är uppgiften att vika lakan och servetter eller putsa rostfria ytor och kärl i sköljrum. Fönster ska putsas med rödsprit, och ett granskande avdelningsföreståndares finger dras utmed lister för att kontrollera att man inte missat att torka någonstans.

Det händer ibland, särskilt på morgonen när jag lyfter på de gamlas täcken, att stanken av nattgammal urin får mig att rusa ut på närmaste toalett för att kräkas.
– Är fröken Eriksson berusad, månne?
– Nej, verkligen inte. Jag vill så gärna arbeta med sjuka, men kommer jag klara av dessa ofta kväljande arbetsuppgifter?

En sommar – i mitten av 60-talet – vikarierar jag på Epidemisjukhusets Observationsavdelning. Ett gammalt slitet sjukhus, med ett antal paviljonger utspridda på ett område som är väl begränsat från övrig bebyggelse i sta ́n. Högt uppe på ett berg. Resultatet efter ett antal koleraepidemier i Göteborg. Stämningen bland personalen är så annorlunda den jag tidigare mött. Här är vi alla du med varandra och alla tilltalas ”syster”.

Det är dags för rond och vi sköterskor drar oss tillbaka till avdelningens kök för att inte vara i vägen när gruppen av läkare och kandidater kommer tågande uppför den lilla trappan och in i korridoren. Genom köksfönstret ser jag en ung, mörk man som sträcker på sig, tar ett djupt andetag innan han följer de vita rockarna. Han måste vara kandidat, tänker jag och tittar en extra gång, för visst är han snygg!

Efter avslutad rond går jag skyndsamt iväg till ”mina” isolerade patienter vars rum är anslutna till slussar med ultraviolett ljus. Här gäller rigorösa hygienföreskrifter samt totalt besöksförbud inne på avdelningen. Besökande får endast hälsa på patienterna utifrån – via rummets fönster. I korridoren möter jag honom – den unge kandidaten! Han tittar på mig, ler och säger ”Hi”! Jag besvarar blygt hans hälsning och tittar bort. Han låter som en amerikan?

En eftermiddag kommer min väninna Kersti, som arbetade på en annan avdelning, strålande och berättar att vi ska få sällskap av ytterligare en person hem i efter jobbet…

På spårvagnen sitter de framför mig. Vackra, vackra Kersti, i sällskap med den unge kandidaten! Han är solbränd och verkar vara som klippt ur en veckotidning. Vi är tre unga flickor som bor ensamma i den stora lägenheten, medan Kerstis föräldrar tillbringar sommaren på landet. För säkerhet skull har föräldrarna bett en kollega – ”Farbror Melker” i Tjorven – att titta till oss emellanåt. Nöjd med vad han ser lämnar han oss, denna ljusa lördagskväll, då Kersti gör sig fin för kvällens äventyr. Själv sitter jag nu bänkad med hennes syster framför TV:n. Den unge mannen som gjort oss sällskap hem sitter i en fåtölj och bläddrar förstrött i en tidning.

– Ok, nu är jag klar, säger min väninna på engelska till den väntande mannen i fåtöljen som tittar upp, säger lugnt och bestämd.
– No, I want go out with her! Och pekar på mig!
– Då så, då går jag väl ut ensam, säger Kersti, vänder på klacken och går ut!

Jag är förstummad. Vill gå ut med mig … men jag trodde?
-Don’t mention it, avbryter han mig. Let’s go!

Hans namn är Milton och väl ute på gatan halar han upp två biljetter. Vi ska på sommarkonsert i Konserthuset! Han konverserar och sjunger om vartannat – jag blir alldeles bortkollrad av hans charm.
Denna kväll gör jag mitt livs första besök på en konsert med klassisk musik!

Under pausen upptäcker vi några kända ansikten bland publiken. Milton stegar fram till sällskapet som glatt hälsar på honom. Men, vem är hon? Är det inte tjejen från Observationsavdelningen? Vad gör hon här?
Kritiska ögon betraktar mig uppifrån och ner. Milton talar energiskt om den vackra musiken och märker inte att de hans kollegor vänt sina blickar bort ifrån mig. Jag finns inte längre.

Under lång tid smyger vi med vår bekantskap. Men både personal och patienter lägger märke till att den unge kandidaten ständigt gör sig ärende till Observationsavdelningen. ”Kärlek på lasarett” sjunger en ung skådespelare som sitter och solar sig i ett fönster. Hon är smittad av salmonella på utlandssemester. Där satt hon i sin bikini! Isolerad.

En annan patient och tillika läkare, tyfussmittad på resa i Ryssland, ingår i mitt ansvarsområde. Han granskar mig noga var gång jag kommer in i hans rum.
– Vad ska du bli min lilla flicka när du blir stor? Du passar inte i skurhink och långborste!
– Sjuksköterska, svarar jag snabbt under mitt munskydd.
– Då ska jag skriva ett rekommendationsbrev till rektorn på vårdskolan, henne känner jag väl.

Sommaren är varm, solig och romantisk. Vi går milslånga promenader och jag får veta allt om hans bakgrund, drömmar och planer. Vill jag följa med honom tillbaka till USA?
Han drar med mig till matsalen där endast läkare har tillträde och struntar fullständigt i mina protester. ”I’m a free American” är hans stående kommentar när jag försöker förklara de svenska konventionerna. Vi pussas i trappuppgångar när vi tror att ingen ser, eller gör någon det?

Du måste passa dig, varslar personalen, och skvallrar att det finns en ung kvinnlig läkare som enträget inviterar honom till middag och vistelse i sommarvillan. Och Milton tackar alltid nej.

Så en dag blir jag kallad till avdelningens expedition. Rättar till min långa hästsvans och kliver respektfullt över tröskeln. I samma ögonblick som jag ser sjukhusets läkare, kandidater och sjuksköterskor uppradade längs väggarna – och deras allvarsamma ansiktsuttryck – blir jag minst sagt orolig och rädd. Jag minns särskilt väl den försmådda läkarens röda, nedböjda ansikte. Hon möter inte min blick och jag förstår i samma stund att hon medverkat till vad som nu ska ske.

Vid skrivbordet sitter överläkaren och tittar med mörka, allvarliga ögon på mig, där jag står mitt på golvet. Hon frågar om jag hade ett förhållande med hennes adept, den unge kandidaten, och slår fast det olämpliga i att jag fortsättningsvis arbetar på sjukhuset.
Men vad har jag gjort mig skyldig till? Varför denna uppståndelse? Jag har inte svar på överläkarens alla frågor!

Domen blir hård – ”avsked på grått papper” – och nu gungar golvet under mig. På darrande ben går jag senare till personalkontoret. Där får jag ett anställningsintyg – skrivet på vitt papper? Så här står jag nu med ett avsked och ett rekommendationsbrev! Flickan av folket och en blivande livmedikus – är uppenbarligen en omöjlig relation!

Någon kväll senare ringer Milton och undrar varför jag inte kommit till mitt arbete. Jag ljuger ihop en historia för att slippa berätta om det pinsamma korsförhöret och avskedet.
Han får aldrig veta att överläkaren gjort klart för mig att om vi fortsätter vårt umgänge, riskerar jag hans framtida studier och karriär. Det är lättare att säga att det ”bara är slut”.
Milton låter bedrövad.
Efter några dagar ångrar jag dock min lögn och söker upp honom igen. Vill förklara en sista gång.
Slänger lite grus på fönstret till hans tjänstebostad vid sjukhusområdet. Ingen där. Jag frågar personal om de sett honom. Nej, han har plötsligt lämnat Sverige och ingen vet vart han tagit vägen…

Drygt 35 år efter denna sommar – under mitt arbete att samla fakta bland internationella webbsidor – dyker plötsligt ett bekant namn upp! Min första impuls är att skrika högt, men jag behärskar mig och sparar blixtsnabbt filen.

Saken faller i glömska tills den dag jag rensar bort filer och finner den sparade webbsidan. Tittar lite närmare på den och undrar om det verkligen är samme Milton?
Ett enda klick på namnet och vips kommer e-mailadressen upp. Skulle jag våga?
Chansar. Och genast efter några minuter kommer ett svar.

Det är Milton i Detroit och han berättar sitt livs historia. ”A long bumpy road”, uttrycker han. Fem barn och är snart inne på sitt tredje äktenskap! Det mest förbluffande är att han berättar om ett foto – på mig – som han burit i sin plånbok i flera årtionden! Och att han har haft kontakt med sin gamla handledare – överläkaren som gav mig sparken – alltsedan tiden i Sverige! Hur outgrundliga är inte våra vägar i livet?

Åren går och han har många gånger frågat varför jag aldrig berättade sanningen – ”I’m still a free American”, mejlar han. Så blir vårt öde. Han är sedan länge professor och känd som hepatolog – expert på leversjukdomar. Vi har båda kommit till åren, men vi glömmer aldrig den sommaren – den som fick ett abrupt slut!

Nu har jag delat min ungdoms dröm med dig, och sjuksköterska blev jag aldrig! Jag fick förmånen att under många år vara inofficiell rådgivare till beslutsfattare i sjukvårdsfrågor. Och allt har skett på vitt papper!

Epidemiska sjukhuset

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑