Det sägs att vi svenskar är världens mest ensamma folk. Vi bor ensamma i större utsträckning än människor i andra länder, vi värnar vårt oberoende och familjen har mindre inflytande på oss än i övriga världen. (Se Aftonbladets artikel https://varldensensammastefolk.story.aftonbladet.se)

Har fått erfara vad ensamhet kan innebära. Där jag bor.

Vi är 364 hushåll i bostadsrättföreningen.

I min uppgång är det åtta våningar – två lägenheter per våningsplan.

Många ensamstående, precis som jag.

Har bott här i 1,5 år.

Möter sällan någon i hissen eller trappuppgången.

Någon enstaka i tvättstugan.

Lugnt och skönt, tycker många. I synnerhet de som bara besöker oss.

Min lägenhet ligger i mitten av huset och jag har sett mannen som bor i våningen under mig. Åke som är 85 år. Han går lite illa, men är fantastiskt trevlig att tala med – välartikulerad.

Ibland sitter han på sin rullator och vilar – då talas vi vid. Rör sig mellan inköp av mat och hemmet. Går till tvättstugan och sköter sig själv. Ingen hemtjänst inget larm. Han lever ensam i sin tvårummare.

Ibland hör jag att han talar i telefon med hög röst, troligen för att han själv hör dåligt. Våra lägenheter är lyhörda …

När han lägger sig för natten hostar och harklar han sig en del innan han somnar. Det hörs upp till mitt sovrum … 

Det började i söndags; jag hör inte hans harklingar. Nästa dag hör jag tydliga ljud som om någon (man) är i nöd. Svår nöd. Det jämras högt och tydligt, men inte just ordet ”Hjälp”.

Under följande dagar hörs ett fortsatt rop eller jämrande som jag inte kan identifiera huruvida det kommer över- eller underifrån. Knackningar eller stötar mot hårt golv …

Får en obehaglig känsla och lyssnar nogsamt varifrån det kommer. Hörs mest i hallen och i badrummet.

Jag är för feg för att gå ut i trapphuset för att söka mer exakt varifrån ljudet kommer. Under de korta stunder det upphör intalar jag mig själv att personen ifråga har fått hjälp.

Möter en annan granne i huset och berättar mitt dilemma. Vi konstaterar att i ett bostadshus med flera hundra boende, finns det människor som är ensamma, myckel gamla, har problem/lider av ohälsa. Men vad gör vi?

Måndag, tisdag, onsdag går och jämrandet fortsätter. På torsdag fm mellan kl 11-12 blir det tyst. Jag antar att personen ifråga fått hjälp.

Idag, lördagen den 26 oktober, står det klart. Ambulanser står redo på gatan tillsammans med Räddningstjänstens utryckningsfordon … starka män slår några hårda slag vid en dörr som lyfts bort – och där inne hittas min granne. Åke är död.

Förtvivlan. Jag är den enda som hört hans ljud av smärta, rädsla, ensamhet. Varför gjorde jag inget? Varför undersökte jag inte mer noggrant via brevlåda om han var kontaktbar? Varför blev jag rädd att ha fel, att han inte ville ha min hjälp. 

Tanken på hans dagar och nätter i smärta och ensamhet är olidlig …