Egon Ronnheden (foto: S-E Alhem)

Jag har ett foto på min bildskärm. En bild av en man vi ser i ljuset från ett fönster. Han är en duktig musiker – speleman – men det är också andra minnen jag har kring honom.

För några år sedan står jag i kö på caféet vid Botaniska trädgården i Göteborg. Ett äldre par står bakom mig och eftersom jag inte bestämt vad jag ska ha erbjuder jag dem att gå före. Då känner jag igen mannen och säger; ”Varsågod magister Ronnheden, ni kan gå före…” . Han tittar förvånat på mig och hustrun frågar snabbt vilken skola det handlar om. Götabergsskolan. ”Oh ja, där har jag också arbetat, vilken klass gick du i ?”

Egon Ronnheden är en känd lärare i Götabergsskolan och Landalaskolan. Under 50- och 60-talet. Senare även på Guldhedsskolan. En lärare elever har stor respekt för då de vet att han kan ta i om det så krävs. En gång får jag själv erfara detta – han är rastvakt och det uppstår viss trängsel då det ringer in och jag hamnar mitt i smeten. Plötsligt får jag en känsla av att kvävas… någon drar hårt i min kapuschong… bakifrån. Blixlåset borrar sig in i min hals… Det är magister Ronnheden som grabbat tag i mig och drar mig baklänges! Han skriker åt oss att inte trängas.

För övrigt minns jag honom mest som den som alltid kommer i täten av luciatåget. Varje år leds skolans luciatåg av den spelande magister… Han spelar vackert. Vissa personligheter minns man mer än andra.

Den 30 juli 2008 – läser jag en krönika i Kvällsposten/Expressen av Sven-Erik Alhem. Den handlar om just Egon Ronnheden och deras vänskap från Visingsö. Mitt i Vättern ligger ön där Egon och hans hustru bedrivit vandrarhem/Bed&Breakfast i många många år. Jag kontaktar krönikören och frågar om jag får låna bilden han tagit på Egon. Det får jag. Sedan dess har bilden legat på mitt skrivbord. Skriver några rader i Stayfriends och många har minnen kring denne lärare.

I Sven-Eriks krönika får vi veta att Egon föds 1927 och att han kommer från enkla förhållanden i Blekinge. Krönikan är från den 30 juli 2008;

Egons far, som är modellsnickare och tillverkar bl a fioler, blir sjuk i TBC redan när Egon är mycket liten och kan därefter inte arbeta.

Egon tar 1946 anställning som cykelbud på Velox Cykelexpress på Klara Kyrkogata i Stockholm, fastän det är allra första gången han sätter sin fot i huvudstaden. Men det säger han inte till cykelfirman. Han har nämligen varit förutseende och köpt en karta över Stockholm och är säker på att snabbt hitta rätt med paketen när han cyklar omkring med en stor flakcykel. Han får betalt per jobb och timme. Kan vara riktig lönsamt om man bara trampar på och hittar rätt.

Jobbet behöver Egon för pengarnas skull. Han har cyklat till Stockholm från Blekinge. För att det ska vara extra lönsamt avtalar han med cykelfirman att han får tillbringa nätterna på firman. Ett ekonomiskt lämpligare boendealternativ för Egon – än Sheraton!

Egon har läshuvud och tar studenten i Karlskrona. Militärtjänstgöringen fullgör han som fältmätare i Jönköping. Efter en kort tid åter på hemorten i Blekinge behöver han jobba. Egon har lärt känna några flickor i Jönköping och bestämmer sig för att lifta dit igen.

Han går upp på Arbetsförmedlingen i Jönköping och får erbjudande om att bli asfaltläggare på Visingsö. Jobbet som är på ackord ska ta tre veckor. Han tar färjan över och lyckas slippa ifrån att betala de 2 kronor 75 öre överfarten kostar eftersom han har studentmössan på huvudet och uppfattas ingå i en gruppresa. Mössan medför att Egon, på ön, kommer att kallas ”studenten”. Kort och träffande.

För att spara på logikostnaderna väljer Egon ut sitt natthärbärge under en större gran i skogen på ön. Där bor han billigt under två månader, även om han minns att igelkottarna ibland är väl nyfikna och närgångna. Det regnar mycket den sommaren och asfaltarbetet på en sträcka av totalt 1 260 meter drar ut på tiden. Till slut, en dag då det ösregnar, blir han tillsagd av en dam att han inte får bo under granen längre.

– Här får ni inte ligga, student och allt!

Och så förs Egon iväg till vandrarhemmet på ön och får bo i en av flyglarna mot att han hjälper till med lite av varje. Han får låna en säng av prästen på ön mot att han regelbundet spelar schack med honom. Egon blir efter asfaltläggningen kvar på Visingsö och jobbar som lastare på ett åkeri. Det är ett roligt jobb.

Egon älskar Visingsö för människornas skull och för den fina samklangen mellan människa och natur.

Vad blir det av Egon sedan?
Han blir rektor i centrala Göteborg och fiolspelare.

När jag nu som vuxen – och läser den här krönikan om Egon – reflekterar jag över hur man sent om sider kan få en vacker bakgrundsbeskrivning av en person man som barn var lite rädd för. Många killar o tjejer i skolan var rädda för honom. Han kunde vara så sträng och skrämmande… men också humoristisk och lekfull.

Egon avlider 2012.