Lilla Emma är mellan ett och två år. Hennes föräldrar berättar att hon varje morgon frågar efter ”Dutt” och ”Ugglan”. Ingen dag kan börja utan att hon gått genom proceduren med att försäkra sig om att grannen ”Dutt” bor kvar och att det sitter en ”uggla” på samme grannes tak! Att det är undertecknad som fixar hennes bad i badkar eller pool, startar gökuret i köket vid varje halv- och heltimma, för att roa henne – tillsammans med en tallrik med havrefras – kommenteras sällan.

Emmas mamma förstår inte vad som berättas när dottern kommer hem. Emma smyger mellan husens staket och vi får rapporter om ”när pappa är arg” och naturligtvis lämnar denna lilla varelse rapporter hemma i sitt om hur grannen har det.

Vi älskar Emma. Hon växer upp och besöken blir allt glesare. Hon tar studenten och snart är hon vuxen, kör egen bil och tittar inte längre in till oss…Men visst är det märkligt med den där ugglan. När Emma inte längre slänger sina blickar mot vårt tak och ugglan tar jag ner den.

Ugglan – eller rättare sagt duvhöken – har tjänat ut sin roll som duvskrämmare! Bakgrunden är att gamla duvslag är rivna i Hagen och svärmar av duvor söker sig till nytillkomna hus – vårt tak. Miljöförvaltningen rekommenderar avskjutning inom tomten för vårt hus, men det hjälper inte. Duvorna kommer inte när skytten sitter på plats! Grannar försöker själva avhjälpa duvattackerna medelst luftgevär… inte heller det ger något resultat.


Ugglan tas alltså ner. Men en sen eftermiddag kommer en ung man och ringer på vår dörr.
- Hmmm, jo, ursäkta, men kan ni vara snälla och sätta upp ugglan igen!
- Jaha, varför det då?
- Jo, ni förstår, våra barn kan inte sova om vi inte nattar dem med ugglans hjälp! Vi kör upp och ner här i backen med bilen för att se ugglan. Och nu är den borta! Varför? Barnen kan inte sova om de inte får se ugglan, så…

Kära nån, jag klättrar omgående upp på taket och monterar duvhöken. Tänk att den plastfiguren betydde så mycket för små barn.