JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Carl Gustav Ekeberg

En omskakande färd med skeppet ”Finland” – SOIC

”Ostindiefararen Finland i Storm” av Jacob Hägg, 1921. Göteborgs Sjöfartsmuseum

Det hänger en inramad bild av ett skepp på min vägg. Ett sommarminne från ett besök på skeppet Götheborg III.
Skeppet Götheborg III ligger då vid Stenpiren i Göteborg och jag gör en sväng i butik för souvenirer. Det är där jag hittar tavlan. Inramad och klar. Någon har avbildat skeppet ”Finland” – Svenska Ostindiska Kompaniets skepp som under tredje oktrojen, 1766-86 – far till Canton i Kina.

Skeppet lär ha en lastförmåga om 450 läster (1 läst drygt 2 400 kg) och besättningen uppgår till 150 män. Befälhavare ombord är Carl Gustav Ekeberg. En legendarisk kapten inom kompaniet. Känd för ett otal resor till Kina. Han är femtiotre år när han den 26 december 1769 ger order om att skeppets ankar ska lättas och resan tar sin början.

Hemma i Uppsalatrakten bor kaptenens hustru Hedvig och de tre barnen Anna Catharina, Nils Gustav och Hedvig Charlotta.

Vid förra resans hemkomst, den 16 augusti 1767, då med skeppet ”Stockholm Slott”, har han dessutom med sig en liten gosse från Sumatra. En gosse som inom loppet av två år lär sig svenska i tal och skrift. Han blir kristnad i Thensta kyrka, Wattholma och får namnen Johan Pehr Gustav. Men denna berättelse handlar om hans fosterfars resa med ”Finland”. En resa som går till historien.

Fru Hedvig Ekeberg får, efter flera veckors väntan på korrespondens, kännedom om den storm som drabbat skeppet ”Finland” på utresan från Göteborg mot Skottland.  Kanske vill inte heller kaptenen oroa sin familj med just den händelsen och väntar med beskedet.

Det är i Göteborg vid midvinter år 1769 som kapten Ekeberg ska föra skeppet ”Finlands” tredje resa till Kina, själv är han gjort dryga tio långresor för kompaniet. Tillsammans med etthundrafemtio man står han redo att i den bistra vinterkylan segla skeppet med lasten av levande djur, proviant, vatten och varor att omsätta till silverpiastrar – förutom ballasten av tutanego – en legering av koppar, zink, nickel och tenn som är eftertraktat i Kina. Skeppet är bestyckat med trettio kanoner som ska hålla eventuella pirater på avstånd.

Ombord på resan följer en modig ung man, Jacob Wallenberg från Östergötland, som skeppspräst. Onekligen har han genom kontakter med kompaniet anhållit om en icke-kyrklig befattning, men får acceptera att som tjugotreåring hastigt bli prästvigd och ”insparkad i den heliga hopen”, som han själv uttrycker det. Han längtar efter det stora Äventyret.

På juldagsmorgon lyfter två svenska skepp ankar och lämnar Göteborg för att göra sällskap till Kina. Vargavintern tvingar lotsen att hacka upp en ränna i isen – ända ut till Vinga där skeppen når öppet vatten. Kaptenerna vill ge sig av nu, trots det mest hårda förhållande, för att långt senare komma rätt till passadvindarna och undvika monsunsäsongen på Sydkinesiska sjön.

Någon uppvärmning ombord på ”Finland” finns inte och riggen är såphal av is. Manskapet får extra ransoner brännvin för att vara vid gott mod i det kalla och hårda vädret. Sextusen liter brännvin har bunkrats upp.  Dessutom finns det stora mängder öl ombord och förråden ska också komma att fyllas på under resans gång.

Kaptenen förbjuder, som sig bör , fylleri under tjänstgöring och tillåter inte heller underbefälet att ge order med hot om prygelbestraffning – sträng, men rättvis, ordergivning fungerar bäst enligt honom.

Veckor av storm följs av en orkan som i det närmaste sänker skeppet som kastas runt i orkanvindar och dånet från orkanen slopar alla möjligheter att ens höra vad som ropas på nära håll.

Det är mitt i natten – inga ljus och full orkan – då en enorm våg slår sönder och river med sig allt som är fast och löst. Kanonerna och ankartågen vräks mot ena sidan och orsakar en krängning av skeppet som blir liggandes med relingen mot vattnet. Spillror av skeppet ligger i en enda röra på däck där timmermännen in i det sista står redo att kapa masterna.

Även människor slås i spillror. En matros faller från en mast och slukas av det vilda havet och överger en mor med tre små barn. Kapten Ekeberg är endast en tågstump från att drunkna, men lyckas rida ut stormen. Han beslutar att föra skeppet till hamn för att låta reparera de enorma skadorna och fylla på förråd som uppslukats av vågorna. De söker nödhamn i Norge, bara en dags etapp ifrån Göteborg!
Både skepp och besättning är svårt sargat.

”Klockan slår tio. Ur vägen, ur vägen! En störtsjö! En dödsförskräckelige buse, så hög ungefär som Utterhällan och så bred som Hisingen rusade i detsamma in från förn, slungade ett ofanteligt ankar in på däck, krossade reling och röst, släpade över bord med sig spirorna, jollen och slupen oaktat deras dubbla surrningar, rasade akterut, kastade över ända allt vad honom förekom. Vår vaksamme gråhårige kapten sam själv fram och tillbaka på däcket och utom en välsignad tågstump som lyckeligen föll honom i händerna så hade både vårt Finland och fru Ekeberg varit ett par bedrövade änkor.”

Ur Jacob Wallenberg: ”Min son på galejan”

När orkanen lägger sig predikar skeppsprästen ur Matteus evangelium om hur Jesus sov i skeppet då det stormade. Nu tackar de Gud.

Genom vindpinade farvatten – norr om de brittiska öarna – beslutar kapten Ekeberg om resans början. Trots att det uppenbarligen är en riskabel färdväg eftersom hälften av ostindie­farare som gått under gör det just här. Mitt i vintern. Ekeberg väljer ännu en gång samma väg. I hopp om att komma rätt långt senare!

I mars, efter tre månader från starten, görs ett nytt försök att segla ut. Men döden verkade vara planterad under däck och många män drabbas av rötfeber. Skeppet förlorar ytterligare sju man på mindre än tjugo dygn. På en och samma dag stöts tre lik stöts överbord. Insvepta i segelduk som mycket väl sytts ihop. En påminnelse om sårbarheten bland besättningen som inom loppet av några veckor halveras… förra gången är det sjöpesten som orsakar att vattnet blev odrickbart.

– Ligger det en förbannelse över skeppet? undrar någon ur besättningen.

Nej, det blir inte fler dödsoffer denna gång, och snart når skeppet ”Finland” passadvindarnas bälte och resan blir mer angenäm. Luften är klar och den goda maten som fyller allas magar, sväljs ner med vin. Seglen är välfyllda av goda vindar! Smakfullt Madeiravin hämtas in från afrikanska västkusten.

På försommaren siktas Taffelberget och skeppet ankrar vid Falso Bay med hjälp av lotsar. Under en skakig färd i vagn beger sig delar av besättningen till Kap där gästfriheten mot svenskar är långt mycket större än i andra städer. Här bjuds det frikostigt med olika slags viner och till skillnad från hemresorna stannar skeppet länge i hamn för proviantering.

Goda Hoppsudden lämnas och efter sex veckor kan den unge skeppsprästen Jacob glädjas över sin lockelse till äventyr och åt att äntligen kunna sikta Java.

Halleluja!

Två månader senare passerar skeppet sundet mellan Java och Sumatra. Det är här som kapten Ekeberg tre år tidigare träffar på ett holländskt skepp och köper loss en liten gosse. Pehr, som lever som en del av familjen Ekeberg. Kristnad och allt.

Skeppet tar sig norrut, upp till det Sydkinesiska havet. Ett hav med lynniga stormar som antingen för dem till Canton i Kina eller därifrån. I samma vatten hotar pirater och de ämnar möta våld med våld. Med trettio kanoner ombord kan kaptenen, kargörerna och besättningen känna sig säkra.

Samma procedur följer varje resa till Kina. ”Finland” tar sig med god segelfart mot Kina och ankringsplatsen Wampoe i början av september 1770.
Kapten Ekeberg tycker det är märkligt att skeppet Prins Gustav – som avseglar samtidigt från Göteborg – sedan nio veckor ligger vid samma slutmål. Ett tjugotal europeiska skepp trängs tillsammans med de båda svenska skeppen på redden utanför Canton.

Denna gång har besättning endast tre månader på sig att fylla lastrummen med dyrbarheter. Bråda handelsdagar väntar kargörerna och deras assistenter. De kinesiska reglerna tillåter fortfarande inte manskapet att lämna skeppet.

I slutet av december är last­rummen fyllda, vindarna gynnsamma och ”Finland” anträder den långa vägen hem.

Ännu en gång lyfter kapten Ekeberg handen till hälsning åt manskapet som lämnar skeppet för att fira återkomsten till Göteborg i början av juni 1771. För sjömän som överlevt och uthärdat den svåra resan väntar livets glada dagar. Innestående löner ska även denna gång göra dem alla till välbärgade män.

Skeppsprästen Jakob Wallenberg går lycklig  iland och under armen har han sin mustiga reseskildring och blivande bästsäljare.

”Ack Flickor, lönen då wår möda!
Hwad duga Sprättens toma ack,

Mot blomster, sidentyg och rack?
Och anor ge ej heller föda…
Med oss är det bättre til at dansa.
Piasters klang är wår musik.
Piasters klang är wår musik.”

Lasten förs i land med småbåtar, katalogiseras och magasineras i avvaktan på den stora auktionen. Stora pengar väntar delägarna i kompaniet. Samma förfarande gäller nu som då – vinsten från resan delas upp utifrån var och ens insats. Alla får sin del av kakan.

Resans nykomlingar som ”hönsat” en peng vid passe­ringen av ekvatorn fyller åter Klippans krogar och under vilt festande hålls svamliga tal, både till kompaniet och till kunga­husets Punschen flödar, musikanter spelar och sjunger medan kvinnor uppvaktas.
Kapten Ekeberg måste sin vana trogen stävja att knytnävskamp uppstår. Först efter festandet splittras manskapet och med det, den täta gemenskap som stärkts alltsedan påmönstringen den kalla vintern, för ett och ett halvt år sedan.

Kanske är det ändå känslan av samhörighet som gör att kapten Ekeberg ständigt återvänder till det närmaste livsvariga sjölivet? Resan med ”Finland” tillhör en av de mest dramatiska resor han gör under sin trettiosex år inom sjölivet. Ekeberg gör sig ingen brådska hem till Altomta, han stannar kvar en tid i Göteborg och reviderar ofullständiga sjökort.

Änkefru Ingeborg Olsson väntar på sin hyresgäst i kaptensbostaden inom Amiralitetsförsamlingen. Här känner han sig hemma. Här är något av hans barn födda.
Att han har en skuld till staden bekymrar honom knappast. Han befinner sig utanför stadens portar – gränsen för en skatteindrivare.

Med livet som insats – Sparrmans första resa till Kina

Sparrman skrev resedagböckerna »Resa till Goda Hopps-Udden«, »Södra Polkretsen och omkring Jordklotet«, samt »Till Hottentott- och Caffer-Landen«, som utgavs även i engelsk översättning 1789.

Han står på babords sida med händerna i ett krampaktigt grepp om relingen. Anders Sparrman är på sitt artonde år och på sin första resa till Ostindien. Skeppet ”Stockholms Slott” kränger och gungar. Det knakar i de kraftiga masterna och rårna.

Tamparna darrar av vinddraget som fyller seglen. Likt stinna bukar svävar segeldukarna över hans huvud.  Luften är fylld av salt hav och stank från smutsiga människor och djur. De har varit ute länge. Inte sett land på flera veckor. Inte bunkrat färskvatten på mycket länge.

Det hela hade börjat vid ett besök i hemmet hos Linnaeus i Uppsala:

”Vill ni anträda en seglats till Kina om två månader? Som fältskär eftersom ni inte är framme vid examen. I själva verket som min botanicus. Södra Kina är bördigt, frodigt, vindruvor torde vara okända, men träden står i blom två gånger om året. Hur vidunderliga djuren än är undslipper de inte befolkningens aptit. Människor lever i vådligt elände, men de har krut och redskap, de är listiga och ekonomiska och undergivna sin kejsare. Där är mycket att studera.”

”Herr arkiater, om ni anbefaller det, så reser jag. Jag verkar då inte rymma från mor och far utan färdas på er rekommendation”, hade han svarat. Anders Sparrman är hans yngste elev.

Innan han far iväg manar arkiatern: ”Teckna er allt till minnes, för noggranna, överse med ingenting, ty först senare inser man vad som är av värde och vad som redan beskådats av andra. Bli i ordets grundmening en landstrykare, en som varsnar världens skönhet och djup, dess raviner och dess droppar av kåda och sav.”

Avresan påbörjas den 28 december 1765 från Göteborg och under kapten Carl Gustav Ekebergs ledning. Ekeberg är nära vän och granne till familjen Sparrman. Anders Sparrman är trots sin låga ålder väl ansedd i vetenskapliga kretsar – med stora kunskaper i naturhistoria.

Som de flesta andra i besättningen på fullriggaren är han både rädd och sjösjuk när havet kastar skeppet fram och åter mellan höga vågtoppar och djupa dalar. Han har nämligen ingen sjövana. Kroppens inre rör sig i samma takt som det krängande skeppet.

I huvudet maler Linnés hälsning: ”Jag undviker långväga sjöresor. Nu får du klara dig själv, det kommer att gå fint.” 

Där står fältskär Sparrman och kräks över relingen – utan nåd – långt borta från hemlandet.

Professor Linné i Uppsala har hundratals studenter. Men knappt ett tjugotal av dem reser på arkiaterns särskilda uppdrag – de han kallar sina apostlar. Unga män som med risk för sina liv samlar växter och frön som de sedan skickar hem tillsammans med vetenskapliga rapporter och skildringar om sina äventyr.

I Sverige och utomlands och skapas stort intresse för naturens lära i exotiska miljöer, till och med för dem som befinner sig utanför den vetenskapliga världen. De unga männen som följde med i vetenskapligt syfte sågs dock inte alltid med blida ögon av kompaniets tjänstemän. Oftast fick de bo i sämre hytter i mörkare delar av skeppet.

Linné ser resorna som sin vetenskapliga metod för att både inhämta och sprida budskap om växter och djur.

Några av apostlarna väljer att resa med något av Ostindiska kompaniets skepp. Anders Sparrman är en av dem. Han mönstrar på ”Stockholm Slott” som assisterande fältskär, men registreras som matros – och samlar inte bara in djur och växter för Linnés vidkommande. Det gäller också att finna örter som kan omvandlas till läkemedel.

Till en av apostlarna ute på långresa skriver Linné;

”Den som will winna något stort, måste och wåga något högt… Denna resa är ej så farlig som man föreställer sig hemma”.

Ombord på skeppet befinner sig ett halvt dussin superkargörer med assistenter, kaptenen, styrmännen, underbefälet, jungmännen och matroserna. Inalles etthundrafemtiofyra män. Tillsammans med två fältskärer ska aposteln Sparrman erbjuda, de som så behöver, lindring och bot under resans gång. Några redan i allt sämre skick och andra kanske aldrig kommer att återvända hem till Sverige.

En superkargör visar tecken på allvarlig sjukdom. Han ligger i sin hytt i aktern på övre däck och kan inte längre utöva sin ställning som kompaniets högsta representant ombord. Förutom besök av skeppsläkare tar han endast emot dagliga påhälsningar av skeppsprästen och kaptenen. Han är frimurare, och som sådan broder till kaptenen ombord.

Fältskärernas uppgift är i första hand att se om blessyrer och vid svårare olycksfall kanske amputera ett ben eller en arm. Men mot febersjukdomarna står de maktlösa. Den medicinska vetenskapen har inte utvecklats särskilt långt för att klara svårare sjukdomar.

I värsta fall får skeppsprästen komma och utdela nattvarden eller läsa en bön då den döde sänktes i havet.

De hygieniska förhållandena är liksom mathållningen mycket undermåliga för manskapet. Tre dagar i veckan utspisas de med salt kött, tre dagar med stockfisk och en dag med fläsk. Innan skeppet kommer till varmare länder, får var och en till frukost en halv sill och en klunk brännvin. Vid dåligt väder kan portionen eventuellt utökas något.

Den vanliga drycken är svagdricka eller vatten. Men färskvattnet håller sig inte länge.

Vad har dessa män, som mönstrat på i Göteborg, för fysik och motståndskraft? De vill tjäna en slant och skapa sig en bättre tillvaro efter hemkomsten. Trots allt är det hyfsat betalt för ett jobb ombord på skeppet. Så det är klart, den som klarar sig med livet i behåll har en sparad slant när de kommer tillbaka till Göteborg. Det är mer än man kunde skrapa ihop som dräng på landbacken, och efter några resor räcker det kanske till en egen täppa.

Snart når skeppet varmare breddgrader och i de trånga utrymmen som manskapet delar med det levande matförrådet – kreatur, höns, grisar, får – kommer epidemiska febersjukdomar, skörbjugg, ulcera (sårbildning), bölder, hosta, diarré, dysenteri (tarminflammation) och syfilis att grassera. Det händer att man hivar fyra-fem lik överbord under en enda dag när epidemier slår till.

När de passerar ”linjen”, ekvatorn, är hettan så stark att skörbjuggen tar överhand. Vattnet ruttnar och antar en förskräcklig liklukt – det är då vadmalssållet tas fram och maskarna och gråsuggorna måste silas bort! Här vid ekvatorn, offras ”Hönsapengar” som ska användas vid festen efter hemkomsten. För alla som passerar ekvatorn för första gången väntas dop av sjöguden. Tre gånger doppas huvuden under vatten i en träbalja på däck. De ska drickas en vämjelig smörja. Skeppsprästen skakar ogillande på huvudet. Till kvällen sups det rejält!

Sjukdomar drabbar alla ombord, oavsett av vilken rang man tillhör. Åtta av de tjugotal apostlar som Linné skickar ut dör under långfärderna. Inte så konstigt med tanke på vad de utsätts för. Det hjälper föga att de är ”väl tränade, begåvade och vakna” och kan luta sig mot Vetenskapssocieteten, Vetenskapsakademien, Riddarhuset, hovet eller Riksdag. Linné, därhemma i Sverige, kan däremot uppnå större ära och berömmelse.

Manskapet på ”Stockholm Slott” vet ännu inte så mycket om att resan kan innebär en livsfara för dem. Ännu känner ingen till att sammanlagt tvåtusen män kommer att få sätta livet till under kompaniets drygt åttioåriga historia.

Det kan ta ett halvår, innan besättningen åter känner fast mark under fötterna. Någon förströelse – förutom den extra supen och pastorns söndagsbön – är det knappast fråga om.

Kineseriet är för närvarande högsta mode vid de västerländska hoven. Genom Svenska Ostindiska Kompaniet ska ytterligare kinesiska varor strömma in. Konstfulla porslinsserviser, siden, exotiska kryddor, lackarbeten med mera. Kina ger européerna inspiration till arkitektur och trädgårdskonst. Linné vill för sin del ha théplantor till sin trädgård i Hammarby.

Men vad kan svenska köpmän föra med sig till Kina i utbyte mot de produkter man är intresserad av? Inte mycket, eller snarare ingenting. Det enda kineserna vill ha är klingande silver. Första stoppet kommer därför att, liksom vid tidigare Kinaresor, bli Cadiz i Spanien. Svenska produkter byts mot silverpiastrar – präglade av silver från gruvorna i Amerika.

Skeppet har nyligen besegrat vindpinade farvattnen norr om de brittiska öarna. Att mitt i vintern segla i dessa vatten är den mest farofyllda delen av hela resan. Trots att några skepp förlist just här är det den bästa vägen. Engelska kanalen är mycket svårseglad, eftersom man måste kryssa i den sydvästliga vinden, något som kapten Ekeberg anser vara besvärligt.

Sparrman står fortfarande kvar vid relingen till ”Stockholm Slott”. De hårda vindarna har avtagit och han ser ut över skeppet. Kaptenen Ekeberg rör sig fram och tillbaka. Från styrbord till babord. Från akter till förskeppet. Rituellt. Han ger order till förste styrman. Order som vidarebefordras till ytterligare lägre befäl. Lutad över sjökort beslutar han om skeppets fortsatta kurs. Guldrovan vilar i hans vänstra hand.

Super­kargörerna däremot, avnjuter sitt goda vin med små avbrott för att då och då lufta sina sammets- och brokadrockar i en mer komfortabel miljö på Sundäck.

Anders Sparrman tar sig ner till sin lilla hytt och stanken av mögel slår honom i ansiktet.

Förhoppningsvis kan manskapet snart hänga ut sina våta yllekläder och sängkläder för vädring på däck. Kanske hinner de också spola av sina otvättade kroppar. Men man får inte vara känslig för dålig lukt!  De stackars männen har kläder som varit nedblötta med saltvatten i flera omgångar och tar varje tillfälle att samla regnvatten att tvätta sina kläder och sig själva i. Sparrman ser hur de skakar i kylan, med ständigt fuktiga kläder. Någon uppvärmning fanns inte, annat än i kabyssen där kocken lagar mat. De klöser smutsig och svettig hud blodig. Aldrig är de fria från lössen, flugorna eller annan ohyra. Om natten hörs ideliga läten från alla som river och kliar sig. Djuren likaså.

Skeppet är ute på sin tredje resa till Kina, byggd på Stora Stadsvarvet i Stockholm, med en lastförmåga om 454 läster (1 läst motsv  2448 kg), bestyckad med ett trettiotal kanoner och har en besättning om 154 man.

Resan påbörjades i slutet av januari och beräknas ankomma till Göteborg i augusti 1767. Väl inne i sin trånga hytt ser Sparrman över sina medikamenter han förvarar i den lilla träkistan. Det gäller att hålla sjuka vid sina sunda vätskor. De fyra kroppsvätskorna; gul galla, svart galla, blod och slem måste balansera varandra. Det hade uppenbarligen redan de gamla grekerna funnit ut. Som assisterande fältskär ombord, med en månadsinkomst på tjugofemdaler i silvermynt, får Sparrman i uppgift att hålla en insjuknad besättningsman vid gott humör. Humör är latin och betyder vätska.

Sparrmans små glasflaskor innehåller sannolikt läkemedel i syfte att driva ut slem, svett och snor! Men undra om inte laxermedel ändå är viktigast. Alla beprövade medel sedan årtusenden tillbaka. Men just nu klagar de flesta över skörbjuggen. Han kliver dagligen över sjuka män som tvingas ligga kvar bland de friska. Det finns ingen avgränsat utrymme för sjuklingar.

I Kanton fyller han medikamentkistan med frukt från tamarindträdet, kinarot, lakritsrot, gult vax, salpeter, kamfer, kamomillblommor och lärft som sårskydd. Han äger nu flaskor med eftertraktade kryddor.

Svenska fältskärer försöker förebygga skörbjugg, men har ännu inte tagit del av vad som framkommit ombord på en engelsk fregatt där en ung skeppsläkare, James Lind, gjort en stor insats genom att pröva sin egen hypotes genom att testa färsk frukt som botemedel mot skörbjugg. Med kaptenens tillstånd valde han ut sex par sjömän som led av sjukan och prövade sin behandling under två veckor. Det första paret fick cider, det andra vitrioldroppar, det tredje ättika, det fjärde sjövatten, det femte två apelsiner och en citron om dagen och det sjätte paret fick en blandning av kryddor med bland annat muskotnötter.

Fruktförrådet tog visserligen slut efter en vecka med skeppsläkaren kunde konstatera att blödningar i hud och munhåla försvann hos de sjömän som fått frukt. De kände sig åter friska och kunde återvända i tjänst. De övriga botades inte eller blev rent av sämre. Därmed kunde han förvissa sig om att:

Oranges and lemons were the mos effectual remedies for this distemper at sea.” 

”… apelsiner och citroner var de mest verkningsfulla åtgärder för valpsjuka till sjöss ”

Förutom tropiska febersjukdomar inträffar en mängd olycksfall ombord. Att i oväder och hög sjö arbeta uppe i master och rår är ingen enkel sak. Många faller inte bara ner, några försvinner i vågorna. Även de som befinner sig på däck riskerar att vid hård vind spolas överbord. Oftast är det jungmännen och de ovana skeppsgossarna som får sätta livet till, men även erfarna sjömän har svårt att klara sig undan olycksfall. Unga män i sina bästa år går under på kompaniets handelsresor. Kompaniet beklagar förlusterna men ser det som helt naturligt.

Det finns fältskär och fältskär. Den hantverksmässigt utbildade fältskären ägnar sig åt kirurgi till skillnad från den akademiskt utbildade läkaren som ägnar såg åt invärtes medicin. Den förre betraktas som hantverkare och den senare som ståndsperson.

Den hantverksmässigt utbildade fältskären kan förbinda sår och spjäla arm- och benbrott. Han kan även amputera armar och ben – utan att patienten förblöder. Någon annan bedövning än brännvin finns inte, utan patienten måste med handkraft hållas stilla medan fältskären skär och sågar, tills patienten svimmar av smärtan. Däremot kan han inte göra något åt infektioner, och många dör också av infekterade sår.

Till inventarierna hör brännjärnet som ser till att blödning vid amputationen stillas, trepanen – en borr att ta hål på huvudskålen för att sedan kunna lyfta upp intryckta partier och snabeltången han avlägsnar benbitar med.

I andra fack ligger svampar och linnetrasor, plåsterpannor och häftnålar, som han fäster ihop sårkanterna med. Här finns avbitartång, tandtång och munskruv, sax och mejsel och silverkateter, en mässingsspruta med två rör, mortel och mortelstöt samt viktskålar. Och så mässingstrissor och snören som kommer till användning när brutna ben skulle riktas in och urledvridna leder skulle dras rätt igen.

Även fältskärer dör av åkommor under seglatserna. Uppskattningsvis avlider sjutton av de drygt åttiotal fältskärer som tillsammans gör hundrasjuttio resor för kompaniet.

Söndagen den 16 augusti 1767, klockan halv tio antecknar kaptenen i sin loggbok att skeppet ”Stockholm Slott” kört upp i muddern vid Klippan i Göteborg.

Resan är avslutad och det återstår att lasta av och föra in alla kinesiska varor till platsen där kompaniet håller sina auktioner. Mindre båtar och vagnar fylls med väldoftande kryddor och kinesiska lyxartiklar. Hugade spekulanter samlas tillsammans med stadens invånare och det festas ordentligt.  Besättningen är hemma igen – efter närmare två år!

I sin farfars ekkista bär Anders Sparrman i land levande och torkade plantor, frön och fossiler – allt som kommer Linné tillgodo. Han skriver in sig som elev i kirurgiska societeten och bara efter två år går han upp och tar det teoretiska provet – disputerar för Carl von Linné – och far till Kapstaden 1772 som informator. Där stannar han bara halvåret innan han ansluter till Cooks expedition.

Under 1776 återvänder han till Kapstaden. Han skriver ”Resa till Goda hoppsudden, södra polkretsen och omkring jordklotet”.

Han tillbringar således ytterligare några år till sjöss, men har efter hemkomsten svårt att sköta sina akademiska göromål. Snabbhet och organisationsförmåga är inte hans främsta drag.

”Det är ledsamt att vara ämbetsman”, skriver han själv i ett brev. Han lyckas få sparken från sina akademiska värv och slutar sina dagar som läkare i fattigkvarteret Klara. Han avlider sjuttiotvå år gammal.

Frimureriet i kretsen av Ostindiefararna – SOIC

Canton, faktorierna

Bildandet Svenska Ostindiska kompaniet år 1731 gjorde Göteborg till en blomstrande handelsstad. Svenskar som besökt England, Frankrike och Holland hade kommit i kontakt med frimurare och blivit medlemmar i loger utanför landet. Snart gavs tillstånd att bilda loger även inom landet och den första logen kom att bildas i Stockholm år 1735.

Logen upphörde dock under 1747 för att ersättas av en ny år 1752. Logen fick då namnet ”S:t Jean Auxiliares”. Snart bildades också en loge i Göteborg – åtta personer sammanträdde och skapade ”Salomoniska Logen af trenne lås” den 27 juni 1755, och vars namn ändrades till ”Salomoniska Logen” efter två år.

De som bildade logen i Göteborg hade alla anknytning till Ostindiska kompaniet. Den ene var superkargören Friedrich Habicht, som blivit frimurare år 1749 i ”Prins Clermonts Loge” i Paris. Den andre var John Pike d.y. 28 år, son till superkargören i SOIC John Pike d.ä. och blev så småningom själv superkargör. Han var frimurare sedan år 1747 – i ”Stora logen” i Amsterdam.   När det svenska Ostindiska kompaniet startade sina Kinaresor var engelsmän, holländare, fransmän och danskar redan på plats i Kanton. Däremot förekom ännu ingen logeverksamhet i Kina. Det var frimurare från Göteborg som startade egen loge i Kanton.

Frimurarlogen i Göteborg utvecklades snabbt efter starten 1755, och efter fyra år hade logen ett hundratal medlemmar. Av dessa hade tjugofem olika befattningar inom Ostindiska kompaniet. Ytterligare medlemmar fanns bland sjöofficerare som på något sätt hade anknytning till i Ostindiska kompaniet.   Det kostade att bli frimurare. Det krävdes därför goda inkomster att bli medlem, vilket dock medlemmar i kompaniet hade råd med. Inträdesavgiften i Frimurare Orden var 100 daler silvermynt. Årsavgift på 16 daler silvermynt tillkom. Bidrag från medlemmarna kom in vid speciella insamlingar.

En kapten i Ostindiska kompaniet tjänade 100 daler silvermynt i månaden och hade ytterligare 8 000 daler silvermynt i ”privilegiepengar” för varje resa. Dessutom hade han rätt att ta med sig varor som han kunde sälja för egen räkning. Superkargörerna hade vare sig månadslön eller privilegiepengar – däremot en del i vinsten vid lastens försäljning. En vinstandel som under kompaniets glansdagar var betydande och gjorde superkargörerna mycket rika.   År 1759, avreste sju frimurare från Göteborg till Kina och innan avfärden begärde de tillstånd att få hålla loge i utlandet. Resan gjordes med två skepp, ”Stockholms Slott” med kapten Carl Gustaf Lehman som befälhavare samt ”Frederic Adolph” med kapten Carl Gustav Ekeberg som befälhavare. Båda dessa kaptener var frimurare. Tre av superkargörerna var också frimurare, nämligen Friedrich Habicht, Andreas Gadd och Jacob Hahr. Bland officerarna ombord fanns löjtnanten Herman Celsing och styrmannen Livinius Olberg, även de frimurare. Tillstånd att hålla loge till sjöss gavs av Logen i Göteborg.

Första logemötet hölls när skeppen anlände till Cadiz i södra Spanien, där också det hemvändande skeppet ”Prins Carl” befann sig. De tre skeppens frimurare höll loge ombord på ”Prins Carl”. Protokoll till Logen i Göteborg omtalar att man fått ansökningar om inträde av fyra personer som tillhörde svenska krigsfartyg som också låg i hamnen i Cadiz. Tre av dessa personer blev efter hemkomsten till Göteborg invalda i ”Salomoniska Logen”.   I Kanton inrättade Ostindiska kompaniet ett faktori, d v s ett handelshus för inköp och försäljning av varor, men byggnadens väggar ansågs var alltför tunna och för att inte logehandlingarna skulle kunna avlyssnas höll man sammankomsterna ombord på ett av skeppen. Då ”Stockholms Slotts” och ”Frederic Adolphs” lämnade Kanton upphörde logearbetet, eftersom de personer som ägde logetillståndet inte längre fanns på plats. Kvarvarande frimurare i Kanton kom ändå att träffas.


Det fanns frimurare ombord på varje svenskt skepp som kom till Kanton. Inte mindre än fyrtio superkargörer var frimurare, och ett tjugotal kaptener. Vissa superkargörer var ”kvarliggare”, och stannade i Kanton till dess de for hem med ett annat skepp. Det fanns de som stannade kvar ända upp till nio år. Även ombord på andra nationers skepp fanns frimurare.  Både svenska och utländska frimurare ville hålla sina kunskaper vid liv och utbyta tankar med dem de kunde känna tillit till. Deras sammankomster gick under namnet Frimurare Sällskapet – och hölls ombord på något skepp.

I november 1756 fattade i Logen i Göteborg beslut om inrättande av ett ”barmhärtighetsverk” – ett barnhus där man tog emot föräldralösa barn och som skulle ge dem en bra start i livet. Alla frimurare i Göteborg lämnade bidrag till verksamheten. Barnhuset kom snabbt igång och uppskattades av såväl myndigheter som av allmänheten. För att täcka kostnaderna fick frimurarna tillstånd att ta upp kollekt vid stadens kyrkor – en gång om året.  

En större inkomstkälla var däremot stadens portpenningar. Göteborg, som under 1700-talet var en förskansad  stad med tre portar, hölls stängd under nattetid. In- och utpassering var förbjuden, såvida inte vederbörande betalade en portpenning för att passera. Uppenbarligen en livlig trafik, eftersom portpenningar blev Barnhusets största inkomstkälla. Inte heller frimurarna i Kanton glömde Barnhusets behov. Vid varje sammankomst i Frimurare Sällskapet samlades pengar in och beloppet som då betalades i silverpiastrar, överlämnades till Ostindiska kompaniet och utbyttes till svenska mynt i Göteborg.

I mars 1787, under hertig Karl beskydd bildades logen som fick namnet ”Elisabeth”, efter  hertigens gemål. Logen skulle liksom alla andra loger i Sverige lyda under Stora Landslogen i Stockholm, men ordförandemästaren skulle vara en superkargör vid Ostindiska kompaniet. Den näst högste i logen skulle vara en kapten från en svensk ostindiefarare. Logen inhystes i Kanton på det svenska faktoriets område i september 1788. Namnet blev ”S:t Johanneslogen Elisabeth i Kanton”. Logens förste ordförandemästare var superkargören Johan Adolf Smedberg.  

Vasaorden
Vasaorden

Den av kaptenerna i Ostindiska kompaniet som gjorde de flesta resorna som befälhavare var Carl Gustav Ekeberg (1716-1784). Han genomförde minst tio resor, var av sju som kapten. Vid sin sista resa fick han vid ankomsten till Cadiz uppleva den sällsynta äran att av den svenske konsuln på plats få emottaga Vasaorden. Ett förtjänsttecken för goda insatser för jord- och bergsbruk, teknisk utveckling och handel. Som frimurare var han en föregångsman på flera andra sätt än genom att bidra med penningmedel. Hans seder ifråga om behandlingen av besättningen respekterades.

Den gängse råa tonen ombord förbjöds av Ekeberg, prygelstraffet avskaffades och en allvarlig men mildare ordning ersatte den stenhårda disciplinen. Det goda resultatet på hans skepp manade snart andra kaptener och rederier till efterföljd. Ett annat exempel; Vid ett besök på Sumatra blev Ekeberg varse hur slavarna pinades. Han upprördes särskilt vid ett tillfälle då han såg hur en liten pojke blev illa behandlad. Han bad att få köpa slaven, vilket beviljades. Han övertalade även två superkargörer som var med på resan att friköpa var sin slav.

Gossen som Ekeberg tog hand om fick följa med hem till Sverige, där han uppfostrades tillsammans med Ekebergs egen son. På ett par år lärde sig den förre slavgossen att tala och skriva svenska, samt döptes i den kristna evangeliska läran.  

Näst efter Ekeberg var Carl Gustaf Lehman (1714-1777) den som gjorde flest resor som kapten i kompaniets tjänst. Han var en hängiven frimurare och lät i Kanton beställa en servis med frimuraremblem jämte sitt monogram.
Det sista svenska skeppet avseglade från Kanton år 1805, men redan 1801 hade ordföranden i ”Logen Elisabeth” rapporterat att verksamheten inte längre var verksam. I och med att den svenska epoken för ostindieresor nu tog slut, upphörde också den svenska frimurarverksamhet i Kanton.

”Javanens” första hem i Sverige – till Tensta kyrka och Altomta herrgård i Uppland!

tensta-ka

Tensta kyrka i Wattholma, Uppland

Bilens temperaturmätare visar på 33 grader varmt! Då är det skönt med AC. Redan från parkeringen ser jag en ljusklädd kvinna vid porten till Tensta kyrka. Hon bär en pärm under ena armen och hälsar mig välkommen.

Kanske är jag dagens första besökare. Vi presenterar oss för varandra medan hon för in mig i vapenhuset och frågar hur jag kommit dit. Jag berättar kort att jag söker platser som känns viktiga för mig att titta närmare på. Denna uppländska kyrka är i allra högsta grad intressant.

Vi står innanför metertjocka stenväggar och här känns det skönt och svalt. Hon kan historien utantill – denna kyrka byggdes omkring år 1270-1290 och är en av de största och mest påkostade landskyrkorna i hela Sverige och det är troligt att den delvis bekostats av någon storman. Hon fnyser ut den sista meningen.
Någon storman… någon från Salsta, antyder hon.

Vill du se nyckeln till kyrkporten, frågar hon plötsligt och snart har jag den tunga nyckeln i min hand. Det är dags att stiga in i själva kyrkorummet.

maya-haller-kyrknyckeln

Portnyckel till Tensta kyrka, Wattholma

Min blick följer kyrkväggarnas målningar medan guiden berättar om utsmyckningar med blinderingar och strävpelare.  Att interiören egentligen hade en takhöjd av hela 16 meter., att västpartiet från början utgjorde ett separat kapell med två sidoordnade valv … kanske för kyrkans patronus och dennes familj eller ett dopkapell? De har flyttat deras bänkar längst bak i kyrkan för att lämna plats åt kören – som brukar stå där framme vid altaret.

Reflekterar över att hon inte verkar vara så hänförd av traktens en gång rika beskyddare , och samtidigt som jag nickar år de två dopfuntarna berättar guiden att den ena är från 1200-talet och står i väster och den andra är från 1400-talet och är placerad i koret.

På 1400-talet slogs tegelvalv som senare försågs med kalkmålningar. Då förenades det separata kapellet i väst med kyrkans långhus och därmed sänktes också den inre takhöjden. Vi fortsätter fram mot altarskåpet som är daterat till 1480-talet. Ovanför våra huvud hänger en ljuskrona av järn från 1400-talet … ska den sprida ljus över min historia?

takkrona

ulla-moberg

Ulla Moberg visar runt i kyrkan

– Jag lämnar dig här och går ut och värmer mig, fortsätter hon medan hon tar åter pärmen under armen och går åter ut i sommarhettan.

På egen hand följer jag Johannes Rosenröds kalkmålningar längs väggarna. Riddaren Bengt Jönsson Oxenstierna håller ett vakande öga på mig. Kanske är det svensk konsthistorias första avsiktliga porträtt. Denne riddare bekostade målningarna framme vid koret.

vaggmalning

Väggmålningar i Tensta kyrka, Wattholma

Tankarna snurrar vilt i min hjärna – hur guiden reagerade när hon fick höra min historia om banden till kyrkan och Altomta herrgård, som lär ligga i närheten. Hon berättar om sin egen uppväxt på just den herrgården, Altomta! Hennes familj har bott där i närmare hundra år. Att det blev svårt för föräldrarna att underhålla det stora huset och att det var skönare att flytta till en modernare villa. Hon berättar att hon just idag blivit ombedd – att bara för en dag – vara kyrkoguide, eftersom den ordinarie guiden fått förhinder. Under denna enda dag kommer jag! Var det ödets nyck eller en ren tillfällighet att denna Ulla finns vid kyrkan och tar emot mig, som är en ättling till en gosse som också bott på herrgården?

Jag skriver i gästboken om honom, han som blev kristnad i den här kyrkan. För länge sedan. Nyss var jag svettig av sommarvärmen, nu är jag frusen. och vet inte om kyrkväggarna håller den chockerande värmen utanför, eller om det är rysningar inför denna historiska händelse? Ett tillfälle som kanske få människor någonsin får uppleva. Innan jag lämnar kyrkan kastar jag en sista blick på den ena dopfunten. Den där framme vid koret. Den andra, den som står nära vapenhuset, var till för de odöpta barnen. Här kunde de bli snabbdöpta innan de fick inträde till kyrkans församling …

dopfunt-vid-koret-1

Dopfunt i Tensta kyrka, Wattholma

Tillbaka i den uppländska värmeböljan låter jag bilens AC-funktion lindra den tryckande hettan. Just som jag satt mig tillrätta kommer två yngre män springande ur kyrkporten. De knackar ivrigt på bilrutan och vill uppenbarligen ha kontakt. Själv funderar jag på om jag ska gå ur bilen eller veva ner sidorutan!

– Är det sant, är det sant skriker de samstämt.

– Vaddå sant, vad menar ni?

– Att du är släkt med den lille pojken som du skrev om i kyrkans gästbok?

– Ja, men vem är ni?

– Vi har köpt den gamla prästgården, och vi har hört talats om den lille främmande gossen … har du varit på herrgården? Du måste dit. Hälsa från oss, mannen som bor där nu är jättetrevlig och låter dig säkert komma in i huset. … ingen har ju någonsin sett en släkting till den gossen! Kom gärna hit och berätta mer om honom!

I denna stund gör jag något för mig, än idag, obegripligt. Jag böjer mig ner och fiskar upp min tjocka lunta som är det absoluta underlaget till hela min släktforskning och vad jag kommit fram till. Maken som just kommit från en fotorunda stirrar nu på mig.

– Du är inte klok, lämna ifrån dig allt arbete du lagt ner! Till främlingar?

– Får väl skylla på värmen, jag orkar inte tänka klart … kanske har jag kopior därhemma i datorn …

Bilen tar oss vidare utmed vägen som ska leder till Altomta herrgård.

Jag har gjort mig en bild av hur det kan se ut idag och jag blir inte besviken. Gården är precis så vacker som jag hoppades på. Huvudbyggnaden reser sig ur grönskande träd, snörräta grusgångar och vackra små flygelbyggnader.

Är detta möjligt? Jag vet inte var jag ska börja knacka dörr. Gör ett försök i en av flygelbyggnaderna, ingen hemma. Fortsätter försiktigt mot huvudbyggnaden och ser någon röra sig i ett fönster. I samma ögonblick som jag ska knacka på entrédörren öppnas den och en man visar sig i dörröppningen. Han tittar forskande på mig och frågar vad jag har för ärende. Han kliver ut och stänger dörren bakom sig.

– Sätt dig där, säger han och sträcker ut armen mot den ena stolen som står på den skuggade altanen. Han mönstrar mig medan han torkar sina glasögon med en flik av den beigefärgade T-shirten. Ännu en gång ber han mig upprepa mitt ärende. Han är beige. De blekblåa jeansen är det enda som bryter av mannens färgskala. Han granskar mig några sekunder innan han frågar om vem jag är och varifrån jag kommer.

Försöker samla mig och upprepar det jag nyss berättat för de personer jag mött vid Tensta kyrka i Wattholma.

– Du ser inte så´n ut, säger han med ett försiktigt leende. Du är ju ganska blond. Det rör sig en del obehöriga personer i området så jag vill försäkra mig om att ni inte är ute i oärliga ärenden.

Efter en dryg timmas samtal verkar han ha fått tilltro till mig och min historia.

– Vill ni komma in?

maya-kliver-in-pa-altomta

Altomta Herrgård, Uppland

altomta_0012_new

Förrum, Altomta Herrgård

Trodde aldrig han skulle fråga! Blir stående några sekunder på tröskeln till förstugan.

Här, precis här stod den lille pojken – på tröskeln till sitt nya liv. Nu står jag här, drygt tvåhundrafyrtio år senare och det känns som något trycker in min mage.

Husets värd visar oss genast in till salen, det rum som fru Hedvig en gång inredde till eftervärldens minne av kapten, Carl Gustav Ekeberg, hennes make. Minnen från Kinaresor, den vackra kakelugnen, möblerna, det ostindiska porslinet.

En låda dras försiktigt ut och han frågar om jag vet vad det är – ja, det är bladen från den växt som Linnés lärjunge Sparrman fann – och uppkallade efter kaptenen på skeppet.

Avböjer frågan om vi vill ha kaffe. Men tittar gärna in i köket. Husets ägare sätter sig vid köksbordet och skriver sitt namn, adress och telefonnummer. Säger att jag är välkommen tillbaka …

Det bor en annan mörk här idag… fast hon är från Afrika, säger han leende då han följer oss till entrédörren.

Omtumlad undrar jag över den lille brune pojkens upplevelse vid sitt första möte med herrgården? I det ögonblick han kliver över tröskeln till förstugan, till den stora vackra salen, vid åsynen av de vackra ostindiska porslinsfigurerna … han stiger in i ett liv som familjens nyblivne son.

Hela hans liv tar fart igen, genom mig. Allt finns där. Han som skänkte mig en droppe indonesiskt blod i mina ådror! Sedan år 2008 har jag sökt och läst i handlingar som kan ta mig tillbaka till mina rötter.

Jag tror att jag ar lyckats ganska väl med den uppgiften! Trots att material från forskningen om mitt ursprung blivit ”spritt för vinden”, att andra gör anspråk på samma historia och släktskap med samme anfader, ser jag ingen anledning till att inte behålla min rätt att berätta historia ur min egen synvinkel!

bild1-1

En god linnean – Anders Sparrman (1748–1820)

Anders Sparrman

Är Linné hänsynslös i sin jakt på naturalier – eller är han en kärleksfull patriark? Visst går rykten om att han kan vara hänsynslös och härsklysten, lynnig och snarstucken, intolerant mot sina meningsmotståndare och dessutom en girig samlare som inte drar sig för att skörda frukterna av andras arbete. Eller kanske är det av ren feghet han skickar ut sina elever på långa utlandsresor i stället för att resa själv? Hälften av dem kommer aldrig tillbaka.

Det råder säkerligen delade meningar om detta. Hur som helst, de som får hans förtroende är en väl utvald grupp bland de studenter han undervisar. Och de lär vara omkring trehundra.
Vi får utgå från att de som företar vådliga resor är medvetna om riskerna – några blir dessutom framgångsrika på egen hand, andra mindre lyckosamma. Linné ger sina apostlar noga instruktioner om vad som skulle göras. Allt ska antecknas, allt, allting! ”Och frågas orsaken till allt!”, kommenderar han som om det inte vore nog.

Jag kommer kort att uppehålla mig vid en av dem som tar risken att som mycket ung ta steget ut i världen; Anders Sparrman. Son till prosten och kyrkoherden Erik Sparrman och Brita Högbom, och härstammar på fädernet från flera prästsläkter i Hälsingland.
Vid nio års ålder skrivs han in vid Uppsala universitet och studerar medicin och botanik för arkiatern Linné. Linné inser snart att han fått en mycket lovande lärjunge. Intresset för växters användbarhet inom medicinen skulle han kunna koppla samman med resor till fjärran länder och Sparrman blir inte mindre intresserad då han får höra om den berömde kaptenen Ekebergs färder på de stora haven. De till Ostindien!

Sannolikt förmedlar Linné kontakten med Ekeberg, men troligen är familjerna Sparrman och Ekeberg redan bekanta med varandra, eftersom Sparrman kommer från Tensta socken där Ekeberg i början av 1760-talet köper Altomta gård och dessutom är Ekeberg nyss invald i Vetenskapsakademien.

I december 1765 följer Anders Sparrman med på expedition till Kina som skeppsläkare – eller snarare som blivande fältskär. Ty tittar man noga i rullan för resan med ”Stockholms Slott” finner vi hans namn bland matroser och hans ålder är 18!

Rullan för resan

Trots sin ungdom äger han insikter i naturalhistorien som anses vara så utmärkta, att vi kan anta att han av den anledningen får assistera som skeppsläkare. Återkommen till Sverige 1767, skriver han följande år in sig vid kirurgiska societeten – och genomför två år senare det teoretiska förhöret i medicin. Det är studierna och forskningsresultaten han åstadkommer under resan till Kina som utgör underlaget för hans doktorsavhandling.
Sparrman bevittnar också hur Ekeberg fördelaktigt skiljer sig från de flesta sjöbefäl genom att behandla sin besättning på ett anständigt sätt. Den nära kontakten dem emellan för också med sig att Ekebergs humana människosyn troligen påverkar Anders Sparrman och bidrar till hans senare engagemang som slaverimotståndare – abolitionist.
Ett par år efter första resan gör han ytterligare en resa till Kina och nu beskriver han djur och växter han finner i ”Iter in Chinam – Resa till Kina”, som utges 1768.

1772 får han möjlighet att företa en fri resa till södra Afrika med Ostindiska kompaniet, där han planerar att fortsätta sina naturhistoriska – och etnografiska studier. Den 16 april 1772 möts, av en händelse, Thunberg och Sparrman i Kapstaden, redan efter fyra dagar. De blir båda väldigt förvånade att träffa varandra här, och gör några givande exkursioner tillsammans. Men det visar sig att de har svårt att samarbeta, inte ens kan de komma överens om vad som ska rapporteras hem – och snart går de skilda vägar. Sparrman stannar sju månader i Sydafrika.

Han ansluter därefter till James Cooks andra jordenruntresa och forskar i Södra Oceanen, Australien, Oceanien och Sydamerika. En forskningsexpedition som omfattar 60 000 engelska sjömil (1 sjömil= 1852 meter) och återkommer till Kap 1775.

Resa till Goda Hopps-Udden

Hans dagböcker publiceras i tre volymer som ”Resa till Goda Hopps-Udden, södra Polkretsen och omkring Jordklotet samt Till Hottentott- och Caffer-Landen Åren 1772-1776”. Han publicerar också ”Catalogue of the Museum Carlsonianum” (1786-89), där han bland annat beskriver många av de arter han hade samlat in i Sydafrika och Stillahavsområdet, varav en del är nya för vetenskapen. Han utses till intendent för Vetenskapsakademiens naturhistoriska samlingar, 1780. Han har dock inte det intresse för föremålens praktiska omvårdnad som krävs för att hålla dem i gott skick, och ordningen i samlingarna är det inte heller så mycket bevänt med.

Sju år senare företar han, i sällskap med svenskarna Carl Axel Arrhenius och Carl Bernhard Wadström, åter en resa till Afrika för att på kung Gustaf III:s befallning utse en lämplig plats för en svensk koloni på Afrikas fastland. Ändamålet med expeditionen blir inte som man tänkt och någon koloni blir det inte, men resan får det goda med sig att Sparrman kallas som vittne i rättegångar i London, där hans vittnesmål kommer att stärka rörelsen mot slaveriet. Sparrman reser därefter till Paris, gör ett kort besök i England och återkommer till Sverige 1788.
Kring 1805 börjar han publicera en serie fågelböcker över Sveriges fåglar, ”Svensk Ornithologie”. Bara den första boken med 68 planscher och 44 textsidor gavs ut och serien förblir tyvärr ofullbordad. 1790 är medlem av Kungliga Vetenskapsakademien Anders Sparrman antar ett antal akademiska poster, men administration tycks inte ligga för honom – han blir professor vid Collegium Medicum från 1790.
Alla älskar Sparrman. Han kan skriva, men också motsägelsefull intill gåtans gräns.

Runt sekelskiftet 1800 införs på Sparrmans rekommendation kolsyrad sockerdricka mot skörbjugg i flottan. Nu är dock inte Anders Sparrman en pionjär på området, den skotske marinläkaren James Lind ser till att brittiska flottan redan på 1750-talet utökar sjömännens proviant med apelsin- och limesaft mot just skörbjugg. Kanske är det införande av kolsyrad sockerdricka som innehåller citronsyra som blir det unika?

Flit och friskt humör är Anders signum – en sann linnean – men också senfärdighet och med åren grubbel och tvivel rörande världens orättvisor. På ålderns dagar åtar han sig fattigläkarebefattningen i Klara församling i Stockholm och sköter den uppgiften en längre tid.
Anders Sparrman avlider i Stockholm den 9 augusti 1820. Han är då 72 år, 5 månader och 13 dagar gammal.

Anders Sparrman efterlämnar skildringar från de många dramatiska resor han gör under sitt liv, men jag vill framhålla det föredömliga sätt som författaren Per Wästberg levandegör det Sydafrika som Sparrman kommer till 1772, där han blir vittne till de europeiska kolonisternas grymheter som gör honom till en tidig motståndare mot slaveriet. En mästerlig biografisk roman om den yngste och kanske mest gåtfulle av Linnés apostlar. Ynglingen som vågar sig ut på den vådliga Kinaresan och … som jag ska återkomma till, håller ett åminnelsetal till kaptenen Carl Gustav Ekeberg, Svenska Ostindiska Kompaniet.

Källor:
http://runeberg.org/sbh/b0498.html http://sok.riksarkivet.se
Anders Sparrmans resa av Per Wästberg
http://www.europeana.eu
http://www.ub.gu.se

Öfverliggande i Kanton

Kanton historik

Svenska Ostindiska Kompaniet (SOIC) har sitt huvudkontor i Göteborg. Under den andra oktrojen etableras även kontor i Stockholm. I Göteborg blir Ostindiska huset medelpunkten i kompaniets verksamhet från 1760-talet och framåt, med magasinslokaler, auktionshall och direktion.
Under verksamhetsperioden beviljas privilegium på fem s.k. oktrojer. Oktroj är den period som ett privilegium gäller. Kompaniets (SOIC) oktrojer varade mellan följande år:
Första oktrojen: 1731-1746 15 expeditioner varav 13 till Kina.
Andra oktrojen: 1746-1766 36 expeditioner till Kanton.
Tredje oktrojen: 1766-1786 Tehandel är mycket viktig är SOIC har så gott som monopol på handeln med te till Europa.
Fjärde oktrojen: 1786-1806 I stort sett alla resor är förlustbringande.
Femte oktrojen: 1806-1821 Handelsklimatet försämras och SOIC upplöses 1813. Oktrojen utnyttjades aldrig.

Under de sjuttiofyra aktiva åren utrustas totalt etthundratrettiosju expeditioner med trettiosju olika skepp. De flesta ostindiefararna är byggda på varv i Stockholm.

På varje resa medföljer några superkargörer för kompaniets räkning. På resan med ”Stockholms Slott” som förs av kapten Carl Gustav Ekeberg under 1765-67 är det hela sex superkargörer med två assistenter. Superkargören har i uppdrag för att försälja och köpa laster och ansvara för redovisningen. Eftersom superkargören är expeditionens ledare hedras han av kaptenen som en direktionens representant ombord på fartyget. Så när superkargören går ombord hälsas han med åtta skotts kanonsalut, vilket endast överträffas av den kinesiske mandarinen som hälsades med sexton skott!

Kargörerna är således expeditionernas egentliga makthavare och bedriver förhandlingar om köp och försäljning för kompaniets räkning – och inte minst för sin egen del.
På så sätt kan kargörer och övrig besättning göra privata affärer till betydande belopp. Tyvärr finns det ytterst få arkivhandlingar kvar från Svenska Ostindiska Kompaniets resor mellan Göteborg och Östasien. När resan är genomförd och förtjänsten fördelad bränns alla arkivhandlingar! Man antar att detta sker för att ingen utomstående ska se vilka enorma vinster som utdelas till de som investerat i resan och försäljningen. De goda ekonomiska resultaten är produkten av ett mycket nära samarbete mellan kapitalägarna och den politiska regimen. För landet Sverige blir ostindieresorna inte någon större affär, förutom att några nog så viktiga donationer kommer till.

Det råder däremot ingen brist på berättelser om hur livet var ombord på skeppen. Det skrevs brev, dagböcker, journal- och loggböcker från den första resan till och med den sista. Beroende på författarens befattning eller position inom skeppets heriarki är det ur olika perspektiv vi får veta något om resorna. Inte minst naturalhistoria!

Mellan 1760 och 1839 är staden Kanton, som ligger i södra Kina, den enda öppna hamnen för européer, kanske med tanke på att det är långt till huvudstaden, och att endast ett begränsat antal kinesiska köpmän, så kallade hong (säkerhetsköpmän), får förmedla handeln med utlänningar. Kanton är den stad där Svenska Ostindiska Kompaniet i likhet med alla andra europeiska handelsbolag gör affärer.

Staden genomskärs av flera kanaler och hundratals gator! Alla lika långa, raka och stenlagda. Staden har en egendomlig prägel genom den stora livligheten på floden. Pärlfloden är i staden drygt sexhundra meter bred och sju meter djup, och är vid denna tid alltid täckt med fartyg av alla slag – floden mittför Kanton liknar en flytande stad.

Svenska Ostindiska Kompaniets första resa till Kanton startar i Göteborg den 9 februari 1732 med fartyget ”Friedricus Rex Sueciae”. Skeppet återkommer till Göteborg den 27 augusti 1733 efter en del problem med holländarna i Batavia. Varulasten säljs på auktion och beräknas ha lämnat en utdelning på tjugofem procent på det insatta kapitalet.

De ostindiska fartygen avseglar vanligen från Göteborg i december eller januari för att man skulle kunna använda sig av passadvindarna på världshaven. Vinterseglingen förbi Skottland är dock inte särskilt angenäm och det händer ganska ofta att fartygen hade svårt att komma iväg på grund av köld, stormar och isproblem. De är ofta tungt lastade och ligger djupt i vattnet. En normal last på fyratusenfemhundra skeppspund motsvarar trehundratio läster – eller omkring sjuhundrasextiofem ton!

De svenska skeppen ligger kvar i Wampoa söder om Kanton i flera månader, medan superkargörernas affärer avslutas. Här ligger tyghuset, där skeppets utrustning stuvas in och en mängd reparationsarbeten utförs. Andra nationers kompanier har liknande byggnader, som kallas Banks Halls (eller ”bängsalar”). Uppe i Kanton, på ett särskilt område vid stranden utanför stadsmurarna, finns ett antal andra svenska byggnader – faktorier – för den omfattande affärsrörelsen.
I Kanton fanns en sammanslutning kallad Co-Hong. Den hade kejserligt monopol på handeln med européerna. De är ungefär tio till antalet. De är ansvariga för samtliga kontakter med superkargörerna på de svenska fartygen och de styrande i staden, men de arbetar inte på fältet, detta arbete utförs istället av compradörerna, det vill säga kommissionärer som tar kontakt med kompaniets superkargörer vid inköp och försäljning. För att kunna handla behöver parterna också en tolk. Han är troligtvis den viktigaste personen av dem alla.

Eftersom fartygen inte går in i Kantons hamn är faktorierna därför mycket betydelsefulla. De ligger på smala tomter mellan floden och Faktorigatan. Husen består av två våningar, varav den översta våningen ligger öppen under taket.
Superkargörerna och deras assistenter bor också i faktorierna, som vaktas av matroser. Det gäller att ha uppsikt över de inköpta varorna innan de lastas på sampaner och förs av compradoren och några matroser ut till skeppet.
Faktoriets lagerlokaler är således basen för superkargörernas verksamhet. Där samlas både inkommande och utgående varor. Bland det som inköps är thé, siden, taft, bomullstyg, silke, tutanego, gallingall – en krydda som påminner om ingefära, apoteksvaror, arrak och porslin. Varor som ska säljas i Göteborg till ett pris som vida överstiger inköpspriset. Förste superkargören kan uppträda som en slags gårdfarihandlare i kolossalformat, när han väl öppnar lagret i Kanton!

Kaptenen har visserligen ansvar för navigeringen av skeppet, men får vare sig anlöpa eller lämna någon hamn utan superkargörens skriftliga godkännande. Samma sak med lasten. Superkargören sköter kassan ombord och endast han hade tillgång till nyckeln till hytten där pengarna förvaras och alla utlägg måste godkännas av honom. Även kaptenen ombord är underställd superkargören.
För att göra affärerna ännu mer lönsamma placerar det svenska kompaniet fasta superkargörer vid kontoret i Kanton under början av 1760-talet. Detta gör att man kunde köpa vissa varor billigare när det inte var högsäsong, som till exempel thé och sälja dem dyrare när efterfrågan blev som störst. Dessa är så kallade ”öfverliggarna i Kanton” – och jag ska nämna några av dem.

Jean Abraham Grill (1736-1792) gör sin första resa till Kina 1755 på skeppet ”Sofia Albertina”. Han är tillbaka redan nästa vår och påbörjar en flera år lång bildningsresa utomlands i syfte att skaffa sig mer kunskap om affärsverksamhet. Han återvänder först hösten 1760 till Sverige för att omedelbart mönstra på som oavlönad assistent till de två superkargörernas på skeppet ”Friedrich Adolph”. För sin far och farbror, Abraham och Claes Grill är det viktigt att han kommer iväg. Resan slutar emellertid olyckligt – skeppet förliser 1761 i Kinesiska sjön. Efter haveriet beslutar sig Jean Abraham för att stanna i Kanton på obestämd tid.
Han får erbjudande att samarbeta med Michael Grubb, som är superkargör i kompaniets tjänst och som stannat kvar i Kanton under åtskilliga år för egna affärer.
Grubb engagerar Grill i sin verksamhet och ger honom också en del i vinsten. Jean Abraham deltar i hushållning och nyanskaffning till fartyg och faktoribyggnader.
Grubb och Grill delar sin tid mellan Kanton och Macao. Ibland verkar det som de två svenskarna handlar mest med portugiserna, men ganska ofta äger de också andelar av laster som säljs vidare till Java, Indien, Indokina, Filippinerna och Japan. Direktörer inom kompaniets lär också ha andelar i sådana bolag, men lämnar den fortsatta hanteringen till de två ombuden i Kanton.

I ett brev får vi lite insyn i livet – Jean Abraham skriver till vännen Samuel Schütz 1757:

”Varför jag inte vill resa på Ostindien: 
1) de indiska resorna är endast för lathundar, varibland jag väl warit att räknas, men vill söka att bättra mig
 2) där är litet eller inget att lära
 3) att sedan man därmed efter två à tre resor utan någon förtjänst inte komma till en superkargör … och säg mig huru en del av wåra lata och dumma herrar superkargörer, där är ej en enda som har satt sig ner under åren och upprättat något gott köpmanshus utan stryka allesammans kring gatorna som andra lättingar.”

Kanske är det inte så märkligt att han avslutar sitt brev med:
Detta brev beder jag dig att ej låta någon siäl se.”

Petter Johan Bladh föds 1746 i Vasa. Han är det andra barnet till storköpmannen Johan Bladh. I början av år 1764 börjar Bladh som biträde i faderns handelsrörelse.
På rekommendation av sin kusins make Michael Grubb (adlad af Grubbens), som suttit i ledningen för det svenska Ostindiska kompaniet, får Bladh under 1766 anställning i vad som då är det mest framgångsrika företaget i Sverige. Största delen av de värdefulla kinesiska varorna köps efter ankomsten till Göteborg, av utländska köpmän och beräkningar har gjorts att endast en åttondel blir kvar i Sverige.
Bladh blir däremot kvar i kompaniets tjänst i nästan tjugo år. Gynnsamma år för kompaniet. Genom en energisk arbetsinsats gör han en lysande karriär och blir själv förmögen. År 1766, vid samma tid som Bladh anställs, inleds en tredje oktrojperiod som visar sig bli den mest framgångsrika för kompaniet.

År 1776 utnämns Bladh till andre superkargör och beordras att stanna i Kina. Superkargören ansvarar för kompaniets hela affärsverksamhet, för allt från att knyta affärskontakter till att granska enskilda porslinskoppar och tilldelas dessutom ett specialuppdrag som innebär att reda ut konflikter vid den svenska handelsstationen och ordna upp de ärenden som kontorets tidigare chef lämnat oavslutade. Han utför dessa uppgifter på ett lovvärt sätt och blir därmed chef för kontoret.

Säsonger för svenska superkargörer i Kanton kan delas upp i två delar; Svenska fartyg som anlöper staden i början av sommaren tas emot av superkargörer redan finns på plats och de tar hand om affärerna, lastningen av fartygen och den kinesiska byråkratin. Då fartygen på hösten lämnade Kanton för att segla tillbaka till Sverige ska handelsstationen tömmas och de anställda som då stannar kvar måste flytta till Macao över vintern. Européernas vistelse i Kina är starkt kringskuren. Bladh trivs i Kina och stannar sju år, det enda han saknar och som han ber pappa hemma i Finland skicka, är lingonsylt och åkerbärssylt och finska skorpor.

William Chalmers växer upp i Göteborg och är son till en skotsk köpman William Chalmers. Han är också en av de svenska superkargörerna som blir kvarliggande under tio år i Kanton och Macao. Efter sin tid i Kanton återvänder Chalmers till Göteborg, som en förmögen man.
Brodern James blir något år senare även Williams efterträdare som kvarliggande superkargör för Svenska Ostindiska Kompaniet i Macao och Kanton, och stannar kvar till år 1805. Den sista kända skrivelse från James Chalmers i Kanton till Göteborg är daterad den 25 mars 1805 och hade Pehr Dubb som mottagare.
I brevet redogör James som Ordförande och mästare för frimurarelogen Elisabeth i Kanton, för Dubb som är provinsialmästare för Göta Provinsialloge under vilken kantonlogen lyder, för hur han handlat med logens egendomar och tillhörigheter. Arbetet i logen har då upphört och vi kan i brevet bland annat läsa följande om hur James skött dokument och andra handlingar:

”låtit gjöra en Campher Låda, hvaruti de under lås och nyckel ligga väl förvarande. Denna låda står alltid uti Compagniets eldfria penning hvalf, och således fullkomligt säkert”

När Olof Lindahl ger sig iväg på sin tredje resa den 7 mars 1779 ombord på skeppet ”Gustaf III”, och får i uppdrag av Svenska Ostindiska Kompaniet att stanna kvar som direktör vid det svenska faktoriet. Lindahl stannar i Kina sju år och tre månader.

Under tiden Olof Lindahl är i Kanton är också James Maule, Peter Johan Blaadh, E. von Stockinström och William Chalmers inhysta i det svenska faktoriet. Åren de tillbringar där 1777-1783 kallas inom kompaniet för ”de gyllene åren”. Det är teet som är den klart dominerande handelsvaran under dessa år. Teet som står för 83 % av den totala handeln!

Men kompaniets framgångssaga tar så sakteligen slut. Allt flera faktorier stänger i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet. Konkursen är ett faktum för Svenska Ostindiska Kompaniet 1809.
Anders Ljungstedt är den siste superkargören i kompaniet och han bestämmer sig för att stanna i Macau och inte återvända hem. Han blir privat affärsman och också den första svenska generalkonsuln i Macau, och efter handelsavtalet 1847 etableras även ett konsulat i Kanton och Shanghai. Han avlider år 1835, 76 år gammal och begravs på Macaos protestantiska kyrkogård. På gravstenen läser vi:

”Here lies the remains of Anders Ljungstedt, Knight of Wasa, Scholar and Philantropist. He was born in Linkoping March 23, 1759 and died at Macao November 10, 1835. Har ligger resten av Anders Ljungstedt, Wasariddare,Lard och Manniskovan.”

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑