JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Canton

En omskakande färd med skeppet ”Finland” – SOIC

”Ostindiefararen Finland i Storm” av Jacob Hägg, 1921. Göteborgs Sjöfartsmuseum

Det hänger en inramad bild av ett skepp på min vägg. Ett sommarminne från ett besök på skeppet Götheborg III.
Skeppet Götheborg III ligger då vid Stenpiren i Göteborg och jag gör en sväng i butik för souvenirer. Det är där jag hittar tavlan. Inramad och klar. Någon har avbildat skeppet ”Finland” – Svenska Ostindiska Kompaniets skepp som under tredje oktrojen, 1766-86 – far till Canton i Kina.

Skeppet lär ha en lastförmåga om 450 läster (1 läst drygt 2 400 kg) och besättningen uppgår till 150 män. Befälhavare ombord är Carl Gustav Ekeberg. En legendarisk kapten inom kompaniet. Känd för ett otal resor till Kina. Han är femtiotre år när han den 26 december 1769 ger order om att skeppets ankar ska lättas och resan tar sin början.

Hemma i Uppsalatrakten bor kaptenens hustru Hedvig och de tre barnen Anna Catharina, Nils Gustav och Hedvig Charlotta.

Vid förra resans hemkomst, den 16 augusti 1767, då med skeppet ”Stockholm Slott”, har han dessutom med sig en liten gosse från Sumatra. En gosse som inom loppet av två år lär sig svenska i tal och skrift. Han blir kristnad i Thensta kyrka, Wattholma och får namnen Johan Pehr Gustav. Men denna berättelse handlar om hans fosterfars resa med ”Finland”. En resa som går till historien.

Fru Hedvig Ekeberg får, efter flera veckors väntan på korrespondens, kännedom om den storm som drabbat skeppet ”Finland” på utresan från Göteborg mot Skottland.  Kanske vill inte heller kaptenen oroa sin familj med just den händelsen och väntar med beskedet.

Det är i Göteborg vid midvinter år 1769 som kapten Ekeberg ska föra skeppet ”Finlands” tredje resa till Kina, själv är han gjort dryga tio långresor för kompaniet. Tillsammans med etthundrafemtio man står han redo att i den bistra vinterkylan segla skeppet med lasten av levande djur, proviant, vatten och varor att omsätta till silverpiastrar – förutom ballasten av tutanego – en legering av koppar, zink, nickel och tenn som är eftertraktat i Kina. Skeppet är bestyckat med trettio kanoner som ska hålla eventuella pirater på avstånd.

Ombord på resan följer en modig ung man, Jacob Wallenberg från Östergötland, som skeppspräst. Onekligen har han genom kontakter med kompaniet anhållit om en icke-kyrklig befattning, men får acceptera att som tjugotreåring hastigt bli prästvigd och ”insparkad i den heliga hopen”, som han själv uttrycker det. Han längtar efter det stora Äventyret.

På juldagsmorgon lyfter två svenska skepp ankar och lämnar Göteborg för att göra sällskap till Kina. Vargavintern tvingar lotsen att hacka upp en ränna i isen – ända ut till Vinga där skeppen når öppet vatten. Kaptenerna vill ge sig av nu, trots det mest hårda förhållande, för att långt senare komma rätt till passadvindarna och undvika monsunsäsongen på Sydkinesiska sjön.

Någon uppvärmning ombord på ”Finland” finns inte och riggen är såphal av is. Manskapet får extra ransoner brännvin för att vara vid gott mod i det kalla och hårda vädret. Sextusen liter brännvin har bunkrats upp.  Dessutom finns det stora mängder öl ombord och förråden ska också komma att fyllas på under resans gång.

Kaptenen förbjuder, som sig bör , fylleri under tjänstgöring och tillåter inte heller underbefälet att ge order med hot om prygelbestraffning – sträng, men rättvis, ordergivning fungerar bäst enligt honom.

Veckor av storm följs av en orkan som i det närmaste sänker skeppet som kastas runt i orkanvindar och dånet från orkanen slopar alla möjligheter att ens höra vad som ropas på nära håll.

Det är mitt i natten – inga ljus och full orkan – då en enorm våg slår sönder och river med sig allt som är fast och löst. Kanonerna och ankartågen vräks mot ena sidan och orsakar en krängning av skeppet som blir liggandes med relingen mot vattnet. Spillror av skeppet ligger i en enda röra på däck där timmermännen in i det sista står redo att kapa masterna.

Även människor slås i spillror. En matros faller från en mast och slukas av det vilda havet och överger en mor med tre små barn. Kapten Ekeberg är endast en tågstump från att drunkna, men lyckas rida ut stormen. Han beslutar att föra skeppet till hamn för att låta reparera de enorma skadorna och fylla på förråd som uppslukats av vågorna. De söker nödhamn i Norge, bara en dags etapp ifrån Göteborg!
Både skepp och besättning är svårt sargat.

”Klockan slår tio. Ur vägen, ur vägen! En störtsjö! En dödsförskräckelige buse, så hög ungefär som Utterhällan och så bred som Hisingen rusade i detsamma in från förn, slungade ett ofanteligt ankar in på däck, krossade reling och röst, släpade över bord med sig spirorna, jollen och slupen oaktat deras dubbla surrningar, rasade akterut, kastade över ända allt vad honom förekom. Vår vaksamme gråhårige kapten sam själv fram och tillbaka på däcket och utom en välsignad tågstump som lyckeligen föll honom i händerna så hade både vårt Finland och fru Ekeberg varit ett par bedrövade änkor.”

Ur Jacob Wallenberg: ”Min son på galejan”

När orkanen lägger sig predikar skeppsprästen ur Matteus evangelium om hur Jesus sov i skeppet då det stormade. Nu tackar de Gud.

Genom vindpinade farvatten – norr om de brittiska öarna – beslutar kapten Ekeberg om resans början. Trots att det uppenbarligen är en riskabel färdväg eftersom hälften av ostindie­farare som gått under gör det just här. Mitt i vintern. Ekeberg väljer ännu en gång samma väg. I hopp om att komma rätt långt senare!

I mars, efter tre månader från starten, görs ett nytt försök att segla ut. Men döden verkade vara planterad under däck och många män drabbas av rötfeber. Skeppet förlorar ytterligare sju man på mindre än tjugo dygn. På en och samma dag stöts tre lik stöts överbord. Insvepta i segelduk som mycket väl sytts ihop. En påminnelse om sårbarheten bland besättningen som inom loppet av några veckor halveras… förra gången är det sjöpesten som orsakar att vattnet blev odrickbart.

– Ligger det en förbannelse över skeppet? undrar någon ur besättningen.

Nej, det blir inte fler dödsoffer denna gång, och snart når skeppet ”Finland” passadvindarnas bälte och resan blir mer angenäm. Luften är klar och den goda maten som fyller allas magar, sväljs ner med vin. Seglen är välfyllda av goda vindar! Smakfullt Madeiravin hämtas in från afrikanska västkusten.

På försommaren siktas Taffelberget och skeppet ankrar vid Falso Bay med hjälp av lotsar. Under en skakig färd i vagn beger sig delar av besättningen till Kap där gästfriheten mot svenskar är långt mycket större än i andra städer. Här bjuds det frikostigt med olika slags viner och till skillnad från hemresorna stannar skeppet länge i hamn för proviantering.

Goda Hoppsudden lämnas och efter sex veckor kan den unge skeppsprästen Jacob glädjas över sin lockelse till äventyr och åt att äntligen kunna sikta Java.

Halleluja!

Två månader senare passerar skeppet sundet mellan Java och Sumatra. Det är här som kapten Ekeberg tre år tidigare träffar på ett holländskt skepp och köper loss en liten gosse. Pehr, som lever som en del av familjen Ekeberg. Kristnad och allt.

Skeppet tar sig norrut, upp till det Sydkinesiska havet. Ett hav med lynniga stormar som antingen för dem till Canton i Kina eller därifrån. I samma vatten hotar pirater och de ämnar möta våld med våld. Med trettio kanoner ombord kan kaptenen, kargörerna och besättningen känna sig säkra.

Samma procedur följer varje resa till Kina. ”Finland” tar sig med god segelfart mot Kina och ankringsplatsen Wampoe i början av september 1770.
Kapten Ekeberg tycker det är märkligt att skeppet Prins Gustav – som avseglar samtidigt från Göteborg – sedan nio veckor ligger vid samma slutmål. Ett tjugotal europeiska skepp trängs tillsammans med de båda svenska skeppen på redden utanför Canton.

Denna gång har besättning endast tre månader på sig att fylla lastrummen med dyrbarheter. Bråda handelsdagar väntar kargörerna och deras assistenter. De kinesiska reglerna tillåter fortfarande inte manskapet att lämna skeppet.

I slutet av december är last­rummen fyllda, vindarna gynnsamma och ”Finland” anträder den långa vägen hem.

Ännu en gång lyfter kapten Ekeberg handen till hälsning åt manskapet som lämnar skeppet för att fira återkomsten till Göteborg i början av juni 1771. För sjömän som överlevt och uthärdat den svåra resan väntar livets glada dagar. Innestående löner ska även denna gång göra dem alla till välbärgade män.

Skeppsprästen Jakob Wallenberg går lycklig  iland och under armen har han sin mustiga reseskildring och blivande bästsäljare.

”Ack Flickor, lönen då wår möda!
Hwad duga Sprättens toma ack,

Mot blomster, sidentyg och rack?
Och anor ge ej heller föda…
Med oss är det bättre til at dansa.
Piasters klang är wår musik.
Piasters klang är wår musik.”

Lasten förs i land med småbåtar, katalogiseras och magasineras i avvaktan på den stora auktionen. Stora pengar väntar delägarna i kompaniet. Samma förfarande gäller nu som då – vinsten från resan delas upp utifrån var och ens insats. Alla får sin del av kakan.

Resans nykomlingar som ”hönsat” en peng vid passe­ringen av ekvatorn fyller åter Klippans krogar och under vilt festande hålls svamliga tal, både till kompaniet och till kunga­husets Punschen flödar, musikanter spelar och sjunger medan kvinnor uppvaktas.
Kapten Ekeberg måste sin vana trogen stävja att knytnävskamp uppstår. Först efter festandet splittras manskapet och med det, den täta gemenskap som stärkts alltsedan påmönstringen den kalla vintern, för ett och ett halvt år sedan.

Kanske är det ändå känslan av samhörighet som gör att kapten Ekeberg ständigt återvänder till det närmaste livsvariga sjölivet? Resan med ”Finland” tillhör en av de mest dramatiska resor han gör under sin trettiosex år inom sjölivet. Ekeberg gör sig ingen brådska hem till Altomta, han stannar kvar en tid i Göteborg och reviderar ofullständiga sjökort.

Änkefru Ingeborg Olsson väntar på sin hyresgäst i kaptensbostaden inom Amiralitetsförsamlingen. Här känner han sig hemma. Här är något av hans barn födda.
Att han har en skuld till staden bekymrar honom knappast. Han befinner sig utanför stadens portar – gränsen för en skatteindrivare.

Frimureriet i kretsen av Ostindiefararna – SOIC

Canton, faktorierna

Bildandet Svenska Ostindiska kompaniet år 1731 gjorde Göteborg till en blomstrande handelsstad. Svenskar som besökt England, Frankrike och Holland hade kommit i kontakt med frimurare och blivit medlemmar i loger utanför landet. Snart gavs tillstånd att bilda loger även inom landet och den första logen kom att bildas i Stockholm år 1735.

Logen upphörde dock under 1747 för att ersättas av en ny år 1752. Logen fick då namnet ”S:t Jean Auxiliares”. Snart bildades också en loge i Göteborg – åtta personer sammanträdde och skapade ”Salomoniska Logen af trenne lås” den 27 juni 1755, och vars namn ändrades till ”Salomoniska Logen” efter två år.

De som bildade logen i Göteborg hade alla anknytning till Ostindiska kompaniet. Den ene var superkargören Friedrich Habicht, som blivit frimurare år 1749 i ”Prins Clermonts Loge” i Paris. Den andre var John Pike d.y. 28 år, son till superkargören i SOIC John Pike d.ä. och blev så småningom själv superkargör. Han var frimurare sedan år 1747 – i ”Stora logen” i Amsterdam.   När det svenska Ostindiska kompaniet startade sina Kinaresor var engelsmän, holländare, fransmän och danskar redan på plats i Kanton. Däremot förekom ännu ingen logeverksamhet i Kina. Det var frimurare från Göteborg som startade egen loge i Kanton.

Frimurarlogen i Göteborg utvecklades snabbt efter starten 1755, och efter fyra år hade logen ett hundratal medlemmar. Av dessa hade tjugofem olika befattningar inom Ostindiska kompaniet. Ytterligare medlemmar fanns bland sjöofficerare som på något sätt hade anknytning till i Ostindiska kompaniet.   Det kostade att bli frimurare. Det krävdes därför goda inkomster att bli medlem, vilket dock medlemmar i kompaniet hade råd med. Inträdesavgiften i Frimurare Orden var 100 daler silvermynt. Årsavgift på 16 daler silvermynt tillkom. Bidrag från medlemmarna kom in vid speciella insamlingar.

En kapten i Ostindiska kompaniet tjänade 100 daler silvermynt i månaden och hade ytterligare 8 000 daler silvermynt i ”privilegiepengar” för varje resa. Dessutom hade han rätt att ta med sig varor som han kunde sälja för egen räkning. Superkargörerna hade vare sig månadslön eller privilegiepengar – däremot en del i vinsten vid lastens försäljning. En vinstandel som under kompaniets glansdagar var betydande och gjorde superkargörerna mycket rika.   År 1759, avreste sju frimurare från Göteborg till Kina och innan avfärden begärde de tillstånd att få hålla loge i utlandet. Resan gjordes med två skepp, ”Stockholms Slott” med kapten Carl Gustaf Lehman som befälhavare samt ”Frederic Adolph” med kapten Carl Gustav Ekeberg som befälhavare. Båda dessa kaptener var frimurare. Tre av superkargörerna var också frimurare, nämligen Friedrich Habicht, Andreas Gadd och Jacob Hahr. Bland officerarna ombord fanns löjtnanten Herman Celsing och styrmannen Livinius Olberg, även de frimurare. Tillstånd att hålla loge till sjöss gavs av Logen i Göteborg.

Första logemötet hölls när skeppen anlände till Cadiz i södra Spanien, där också det hemvändande skeppet ”Prins Carl” befann sig. De tre skeppens frimurare höll loge ombord på ”Prins Carl”. Protokoll till Logen i Göteborg omtalar att man fått ansökningar om inträde av fyra personer som tillhörde svenska krigsfartyg som också låg i hamnen i Cadiz. Tre av dessa personer blev efter hemkomsten till Göteborg invalda i ”Salomoniska Logen”.   I Kanton inrättade Ostindiska kompaniet ett faktori, d v s ett handelshus för inköp och försäljning av varor, men byggnadens väggar ansågs var alltför tunna och för att inte logehandlingarna skulle kunna avlyssnas höll man sammankomsterna ombord på ett av skeppen. Då ”Stockholms Slotts” och ”Frederic Adolphs” lämnade Kanton upphörde logearbetet, eftersom de personer som ägde logetillståndet inte längre fanns på plats. Kvarvarande frimurare i Kanton kom ändå att träffas.


Det fanns frimurare ombord på varje svenskt skepp som kom till Kanton. Inte mindre än fyrtio superkargörer var frimurare, och ett tjugotal kaptener. Vissa superkargörer var ”kvarliggare”, och stannade i Kanton till dess de for hem med ett annat skepp. Det fanns de som stannade kvar ända upp till nio år. Även ombord på andra nationers skepp fanns frimurare.  Både svenska och utländska frimurare ville hålla sina kunskaper vid liv och utbyta tankar med dem de kunde känna tillit till. Deras sammankomster gick under namnet Frimurare Sällskapet – och hölls ombord på något skepp.

I november 1756 fattade i Logen i Göteborg beslut om inrättande av ett ”barmhärtighetsverk” – ett barnhus där man tog emot föräldralösa barn och som skulle ge dem en bra start i livet. Alla frimurare i Göteborg lämnade bidrag till verksamheten. Barnhuset kom snabbt igång och uppskattades av såväl myndigheter som av allmänheten. För att täcka kostnaderna fick frimurarna tillstånd att ta upp kollekt vid stadens kyrkor – en gång om året.  

En större inkomstkälla var däremot stadens portpenningar. Göteborg, som under 1700-talet var en förskansad  stad med tre portar, hölls stängd under nattetid. In- och utpassering var förbjuden, såvida inte vederbörande betalade en portpenning för att passera. Uppenbarligen en livlig trafik, eftersom portpenningar blev Barnhusets största inkomstkälla. Inte heller frimurarna i Kanton glömde Barnhusets behov. Vid varje sammankomst i Frimurare Sällskapet samlades pengar in och beloppet som då betalades i silverpiastrar, överlämnades till Ostindiska kompaniet och utbyttes till svenska mynt i Göteborg.

I mars 1787, under hertig Karl beskydd bildades logen som fick namnet ”Elisabeth”, efter  hertigens gemål. Logen skulle liksom alla andra loger i Sverige lyda under Stora Landslogen i Stockholm, men ordförandemästaren skulle vara en superkargör vid Ostindiska kompaniet. Den näst högste i logen skulle vara en kapten från en svensk ostindiefarare. Logen inhystes i Kanton på det svenska faktoriets område i september 1788. Namnet blev ”S:t Johanneslogen Elisabeth i Kanton”. Logens förste ordförandemästare var superkargören Johan Adolf Smedberg.  

Vasaorden
Vasaorden

Den av kaptenerna i Ostindiska kompaniet som gjorde de flesta resorna som befälhavare var Carl Gustav Ekeberg (1716-1784). Han genomförde minst tio resor, var av sju som kapten. Vid sin sista resa fick han vid ankomsten till Cadiz uppleva den sällsynta äran att av den svenske konsuln på plats få emottaga Vasaorden. Ett förtjänsttecken för goda insatser för jord- och bergsbruk, teknisk utveckling och handel. Som frimurare var han en föregångsman på flera andra sätt än genom att bidra med penningmedel. Hans seder ifråga om behandlingen av besättningen respekterades.

Den gängse råa tonen ombord förbjöds av Ekeberg, prygelstraffet avskaffades och en allvarlig men mildare ordning ersatte den stenhårda disciplinen. Det goda resultatet på hans skepp manade snart andra kaptener och rederier till efterföljd. Ett annat exempel; Vid ett besök på Sumatra blev Ekeberg varse hur slavarna pinades. Han upprördes särskilt vid ett tillfälle då han såg hur en liten pojke blev illa behandlad. Han bad att få köpa slaven, vilket beviljades. Han övertalade även två superkargörer som var med på resan att friköpa var sin slav.

Gossen som Ekeberg tog hand om fick följa med hem till Sverige, där han uppfostrades tillsammans med Ekebergs egen son. På ett par år lärde sig den förre slavgossen att tala och skriva svenska, samt döptes i den kristna evangeliska läran.  

Näst efter Ekeberg var Carl Gustaf Lehman (1714-1777) den som gjorde flest resor som kapten i kompaniets tjänst. Han var en hängiven frimurare och lät i Kanton beställa en servis med frimuraremblem jämte sitt monogram.
Det sista svenska skeppet avseglade från Kanton år 1805, men redan 1801 hade ordföranden i ”Logen Elisabeth” rapporterat att verksamheten inte längre var verksam. I och med att den svenska epoken för ostindieresor nu tog slut, upphörde också den svenska frimurarverksamhet i Kanton.

Resan hem från Canton

Utsikt över Canton (CG Ekeberg)

Philandor inser att besättningen under resan och uppehållet i Kanton utökas med nya ansikten, och utöver dödsfall, rymmer några skeppsgossar i hamnar längs vägen.

Efter månaders uppehåll i Kanton är skeppets alla lastutrymmen fyllda av kinesiska varor och återfärden till Sverige kan börja. I hytter och skeppskistor har besättningen utifrån förmåga och plats samlat på sig så mycket av de kinesiska föremålen som är möjligt. Alla vill göra goda affärer vid hemkomsten. Ett gott tillskott till den peng som kompaniet lämnar i ersättning. Många drömmer om en egen gård därhemma.

För sista gången har Philandor skymtat tropiska stränder, skrikande kineser som ville sälja frukt, papegojor och små apor! Med hjälp av tidvatten, segel och bogserande sampaner tog sig det fullastade skeppet i januari 1767 utför Kantonfloden från Bocca Tigris. Efter någon vecka är de på fritt vatten, under segel och på väg hem. Ska det även bli Philandors nya hemland?

Vid Afrikas kust siktas nu Kap genom Bay Falso – höga klippor reser sig runt skeppet och Taffelbergen växer upp i horisonten. I Kap regerar de fruktade holländarna. Överallt ser Philandor att den vita befolkningen härskar över svarta slavar, gulbruna hottentotter och bländningar. Han vet inte vilken grupp av hudfärg han tillhör, vet bara att hålla sig borta från torg där män, kvinnor och barn skiljs åt då vita män visar upp dem och andra ropar låga tal. Språket är en blandning av holländska och engelska och han förstår att det handlar om köp av människor. Barn slits från sina föräldrar, kvinnor slits från sina män. Ett ständigt skrik hörs under förmiddagar då försäljningen pågår. Som vore de varor av allehanda slag.

Väl kommen till södra Spanien och Cadiz hamn möter de åter skogen av avskalade träd, mängden av master som trängs vid kajen. Efter angöringen springer besättningen av och an för att fylla på matförråden, för att inte tala om allt vin som införskaffas från trakten (jeres – sherry). Philandor känner ingen lust att gå i hamn, han har sett det vilda gatulivet i andra hamnar, ett liv som blandas med både rån och slagsmål.
Han tittar upp mot soldäcket och ser kargörerna som sitter i all enskildhet, med klirrande glas i skuggan av segeldukar som spänts upp under den heta solen.
Kaptenen kämpar alltjämt med att med mildhet främja humöret på slitna jungmän och matroser och med all sin kraft försöker han få dem att hålla ut och kanske uppbringa en gnutta arbetslust.

Snart bär det iväg ut till havs igen och i maj lägger skeppet till utanför Sankt Helena i Sydatlanten för att bunkra färskvatten och livsmedel och i slutet av månaden ankrar skeppet utanför ön Ascension. Raskt sätts småbåtarna Eschaloupen och Jollen i sjön och Philandor får tillsammans med andra unga män gå iland för att fånga sköldpaddor och plocka Portlaka.

De unga matroserna och Philandor sliter med fångsten av stora tunga sköldpaddor. Köttförrådet får ett gott bidrag, men manskapet klagar över att köttet är segt och att lukten av sköldpaddorna liknar den som är där nere på däcket bland kreaturen. Färska grönsaker är det ont om och kocken tar tillfället att göra sallad och spenatstuvning av Portlakan.
– Era kräsna kräk, väser skeppskocken åt manskapets rynkade näsor.

Philandor tycker mest om att sitta på durken, det känns stabilare på något sätt. Efter flera veckor ombord blir han ombedd att sätta sig på bänken med de andra matroserna och äta ur skålen på bordet. Han som aldrig suttit annat än på huk och ätit ur någon bytta som ställts på däcket. I ett mörkt utrymme på ett holländskt slavskepp. Som ett djur. Hur ska han nu bära sig åt? Han tittar på de andra och försöker efterlikna deras sätt att svänga sig över bänken och få benen under det nedfällda bordet … det känns som han tappar balansen för ett ögonblick. Han blir alldeles yr, och skeppet kränger. Han griper efter bordets kant och håller sig krampaktigt fast för att inte trilla omkull.
Bullrande skratt rullar över hans huvud.

Manskapet har en begränsad omgång kläder, men fri kost – salt sill, salt fläsk, bröd och smör. I värmen och långt mellan anhalterna hinner maten bli full av mask och halvrutten. Männen delas in i lag och de slafsar i sig maten ur en gemensam skål. Klådan, den som gör att de ständigt river sig blodiga, inget gör dem fria från lössen, flugorna och annan ohyra. Alla river och kliar sig, djuren likaså. Dygnet delas in i fyratimmars vakter: fyra timmars arbete (i riggen eller vid länspumpen), fyra timmars sömn och fyra timmars rast, därefter fyra timmars arbete igen… dygnet runt. Ofta blev det mer arbete än vila. På lediga stunder spelar de brickspelet kvarn eller tärning. Frivakten ger dem tillfälle att lappa och laga de få persedlar som finns kvar.

Det röks tobak i kabyssen, men det röks även ute på galjonen under bogsprötet vid besök på skeppets avträden.  Såvida de inte sticker ut sin rumpor genom kanonport eller sätter sig vid relingen – här kan alla drabbas  plötslig nödighet och dålig mage. Endast några enstaka ljuslyktor lyser upp däcken under nattetid – så att de ska hitta avträden eller vilket hål som helst att sticka ut ändan.

Philandor ser att manskapet kämpar mot både stormar och pirater. Han tycker mest illa om att se alla dessa sjuka män. Unga som äldre ligger och dör i skorbut (skörbjugg) med ständiga sipprande blod ur munnarna. Rödsoten (dysenteri) tar också död på en del – tarmarna ser ut att plågsamt vändas ut och in – de sjuka sprutar blod ur alla kroppens öppningar.

Tillsammans lever djur och människor i fuktiga kyffen under däck. I hetta och kyla. Och ändå tvingar de i sig den härskna maten och många gånger det maskfyllda vattnet som serveras på backlagsborden samtidigt som de ber till Gud att de snart kan göra uppehåll i någon hamn. För att få friskt vatten. Detta lidande är inte okänt för kapten Ekeberg. Han har själv levt bland manskapets villkor redan som mycket ung skeppsläkare, sedermera styrman och slutligen som kapten. Numera han dock inte blöta det stenhårda brödet i vatten eller öl.

Likt slavarnas bröl på holländska skepp hör Philandor ångestfyllt vrålande från djur som står på tur att slaktas på skeppet. Här finns gott om matförråd.

På hemvägen till Sverige möter skeppet ”Stockholms Slott” ett franskt skepp, på sin väg från Cap Monte, vid Västafrikas kust med slavar. Den franske kaptenen styr mot det svenska skeppet och skickar bud om hjälp – och kapten Ekeberg kan tänka sig att undvara fyrtio lispund (ca 340 kilo) salt kött och tre sköldpaddor.

Redan efter en vecka träffar de på ytterligare ett franskt skepp i nöd. Ett stinkande skepp – helt utan matförråd – är på väg från Cap Monte till Santo Domingo med sin last. Svältande slavar. De får också hjälp av svenskarna. Philandor ser att två kistor risgryn, en kista torra matvaror och ett fat fläsk förs över till slavskeppet. Han vet hur det känns att vara utan mat.

Superkargörerna har på sin höjd några svettdroppar i pannan under sina alltmer gulnande och opudrade peruker. Brokadvästarna sitter spända över deras kaggar, där de struttar omkring som påfåglar och guldtuppar på soldäcket.

Tackolov har all besättning fri förning – och de tar med så mycket egna varor som möjligt för att själv kunna sälja vid hemkomsten. Ett skäl till att det är lätt att få män att vilja mönstra på skeppen till Kina. Förvisso tjänar superkargörerna mest, därefter kaptenen och sedan går det nedåt i rangordningen. ”Boys” står lägst – skeppsgossarna. Och handlar det om mat så serveras alltid kargörer och övre befäl vid första bordet – och då är det mycket vällagad mat och goda drycker. Befäl och manskap av lägre rang – vid andra bordet – serverades hygglig skeppskost, men utan vin.

Hårda skorpor, sill eller korv är skeppskost som också Philandor får vänja sig vid. Och efter hand som köttförrådet slut blir oxar, grisar, får och höns offer för slaktaren ombord. Men som de stackars djuren far omkring i dyningarna! Mer än hundratalet man hänger upp sina kojer när det är vilodags och avdunstningen från alla dessa smutsiga människor, djur och gödsel påminner Philandor om lukten på slavskeppen. Matroser och skeppsgossar delar sängrum på samma däck som kreaturen. Till utrymmet längst fram i fören – galeonen – går den som behöver uträtta sina behov. Och i den mån kläden absolut måste gnuggas rent samlas urin därifrån som tillsammans med saltvatten tar bort den värsta lorten.

Skeppskocken försöker få Philandor att förstå att när skeppsklocka kallar är det tid för honom att komma till skaffning – och han övar sig på att äta sill, salt kött, fläsk och kokt stockfisk . En prövning för en mage som bara fått en liten skopa kokt ris emellanåt.

Vid första bordet – som serveras i Stora kajutan – gäller en strikt rangordning bland kargörer och högre befäl och självfallet flämtar vaxljus på borden – det låga taket till trots och som gör att akterspegeln med sina små fönster lyser som små lyktor. Utifrån. Sommar som vinter.

Superkargörerna har de största hytterna vid Stora kajutan – och där inne hänger mängder av sammets- och brokadrockar. Endast kaptenen och kargörerna tillåts ha lyktor i sina hytter och deras hemlighus är mer komfortabelt än besättningens stinkande avträde.

Philandor får ibland sitta i prästens hytt, på en av två prästens stolar för att bättre kunna plita ner krumelurer på papper, men ser till att smita ut så snart ”boysen” närmar sig för att städa hytterna. De flinar åt honom. Kaptenen märker först inte detta, han har fullt upp med att hålla ordning på besättningen och går ständigt omkring på däck – inte utan sitt guldur i handen.

Under kvällar vyssjas Philandor till sömns av skeppets knirrade och knarrade, och från seglen hörs antingen låga viskningar eller höga stämmor från stormpinat hav. Han har aldrig sovit så gott.

– Inte visste jag att vi hade negrer ombord!
Rösten kommer hånfullt och får omgivningen att skratta. Philandor förstår att ordet ”neger” är menat åt honom och sväljer torrt sitt obehag medan han drar sig undan klungan av matroser. Det hotfulla sorlet når kaptenen som är snar att orda och ger en varning till packet.

– Pojken hör till oss och hör sen! dundrar Ekeberg.

Matroserna fortsätter att flinande pressa runt det stora ankarspelet som vore de dragdjur. I riggen klättrar de som markattor. Blir de på fyllan, spelar eller röker på opassande tid och plats får de smaka på ”katten”. Piskan. De får rejält med prygel av sitt befäl.

Det kvällas åter och skeppsprästen kallar till sedvanlig bönestund och framför enträget sin önskan att manskapet bör ägna sig åt att lära sig läsa och skriva. Inte bara den skiljaktige gossen Philandor är okunnig i det svenska språket. Med stor möda, och så länge stumpen av talgljus brinner, försöker han lösa detta mysterium till språk.

Hans lärobok ombord är den lilla katekesen.

En kines i Göteborg … eller inte?

Poankeyqua

Till målningen ovan finns följande beskrivning;

”Porträtt av den kinesiska mandarinen Poankeyqua, hvilken under ett par år skall hafva uppehållit sig i Göteborg och gått Ostindiska Kompagniet tillhanda med vigtiga upplysningar och råd äfven som han var personlig vän med Niclas Sahlgren, Sparre m. fl. Återvände sedan till Kina der man vet att han lefvat i Kanton 1767 och möjligen ännu 1797. Porträttet af honom öfersändat till Sahlgren, skänktes 1879 av sterbhusdelegnarne efter dennes descendant frih. M. A Silferschjöld till Göteborgs museum, gemte en Niclas Sahlgren i lifstiden tillhörig konstrik runstaf (nr 1356 g.m friherre C.O Silferschjöld. Göteborg 17/1-1879. Undertecknat G. Brusewitz.”

En mässingsplatta under porträttet berättar: ”PAN KI-KVAN” kinesisk mandarin, rådgivare åt Ostindiska Kompaniet, bosatt en tid i Göteborg i mitten av 1700-talet.”

Kalmar tidning 1879

Torsdagen den 23 januari 1879 står att läsa i Kalmar tidning:

Hans namn är Puankhequa (1714 -1788) och han är en kinesisk köpman och medlem i en cohongfamilj, som handlar med européerna i Canton under Qing-dynastin (1611-1912). Han äger ett handelshus i Canton där faktorier ligger samlade och där hans egen affärsrörelse gynnas av bland andra Danmark, Sverige, Spanien, Storbritannien, USA och Nederländerna.

Puankhequa härstammar från en familj som kommer från en fattig fiskeby nära Changchow (numera känt som Zhangzhou), men Puankhequas far P’u-chai flyttar med familjen till Canton. Puankhequa har sju söner, varav två är engagerade i inhemsk handel med te och silke i Canton. En tredje son, Chih-hsiang, kommer senare att efterträda sin far som chef för företaget i Canton, och ärver faderns firma och blir därmed Puankhequa II.

Som vuxen reser Puankhequa med jonk – segelskepp – till Sydostasien, och Manila. Han är under en tid förmodligen anställd som mandarin Quiqua i Qouycong Hong, och inte särskilt rik. Under1750-talet, blir han dock en ledande handlare – som ung har han lärt sig lite spanska och engelska, vilket underlättar handeln med européerna. Hans förmåga att leverera varor och sina färdigheter i att skapa speciella och långvariga relationer med utlänningar och tjänstemän bidrar till hans stora framgångar.

På porträttet av Puankhequa, som finns på Göteborgs Stadsmuseum, bär han attributen för en rik mandarin: hattknopp, halsband och kvadraten på hans bröst. Enligt Jan Wirgin, professor och tidigare chef för Östasiatiska Museet i Stockholm … ”På spegelglasmålningen i Göteborg bär han mandarindräkt av tredje rangen med en safirknapp i mössan. Denna rang uppnådde han först omkring 1780”.

Puankhequa köper alltså en titel och höjs till tredje klass mandarin efter ett bidrag till en militär kampanj. Han tillbringar större delen av sin vakna tid med att göra affärer. Han bor på sin herrgård ”Chiu-lung”, uppkallad efter Jiulong floden på södra stranden av Pearl River nära Honam Island. För att spara så mycket tid som möjligt för affärer, äter han på båten som tar honom till och från arbetet. I syfte att främja sin verksamhet, har han definitivt inga skrupler när det kommer till att manipulera tjänstemän eller muta Hoppo och ta ut kostnader på européerna. Hoppo var ansvarig för handelsrelationer på uppdrag av Qing domstol, en viktig position eftersom västerländska köpmän inte tillåts att kommunicera med kejsaren direkt.

Svenskarna är den sista nationen att engagera sig i Ostindiska handeln. Trots att Puankhequa betraktar svenskarna som naiva och han behandlar dem högdraget ser de honom som en vän och välgörare. Mestadels köpte de te från honom. Provsmakning av olika partier och förhandlingar om priset pågår oftast i veckor. Han fungerar också som en medlare när det så krävs; 1761 blir han ombedd av kaptenen på ett av de svenska fartygen att hjälpa till i en konflikt med några holländska köpmän. Holländarna har satt upp ett punschtält i Wampoa nära fartygen och den svenske kaptenen har svårt att hålla sin besättning borta från platsen. Puankhequa lyckas få mandariner i Whampoa att förbjuda försäljning av alkohol på land medan fartygen ligger där.

När svenska handelsmän gör misslyckade försök att sälja svenska ylletyger till de kinesiska handlarna, eftersom tyget anses alltför grovt och ingen vill köpa det, tillhör Puankhequa ett undantag och ger svenskarna ett rimligt pris!

Några svenska superkargörer stannar i Canton i flera år – så kallade överliggare – en av dem är Jean Abraham Grill som blir vän med Puankhequa och de gör flera lönsamma affärer tillsammans när de köper te. Den vanliga affärsplanen är att starta handeln så snart skeppen kommer till Canton, vilket innebär att priset på te, silke och alla andra eftertraktade varor, omedelbart stiger, och så snart skeppen lämnar hamnen börjar priserna sjunka igen.

Grill köper te privat från Puankhequa när priset är som lägst och säljer te till sin arbetsgivare, Svenska Ostindiska Kompaniet, till ett något högre pris när nästa fartyg kommer in. Således kan Puankhequa göra affärer under lågsäsong och Grill kan göra en nettovinst på sin arbetsgivares bekostnad.

Avtal mellan Abraham Grill och Puankhequa

Avtal mellan Abraham Grill och Puankhequa och Grill om köp av te

Engelsmännen är däremot försiktiga med Puankhequa på grund av hans egennyttiga  metoder och skulder, men på 1780-talet börjar de ta emot honom och talar om honom som ”den köpman som man mest kunde lita på”. De håller fortfarande sina dörrar öppna, icke desto mindre, genom kontakter med andra handlare. Fransmännen beundrar Puankhequas förmåga att kontrollera tjänstemän och betala mutor på rätt plats vid rätt tillfällen, men de ser honom också som förförisk, slingrande och som ”den mest ondskefulla själen som någonsin har bott i en människokropp ”. Få utlänningar kan handla i Canton utan att behöva göra affärer med honom någon gång.

Middag hemma hos en mandarin av Thomas Allom
Middag hemma hos en mandarin av Thomas Allom

För att underlätta handeln för Puankhequa bjuder han ibland de utländska aktörerna in till informella middagar på sitt lantställe. Dessa middagar varar ett par dagar, med en dag som ägnas åt den kinesiska kulturen och nästa à la mode Anglaise (i en engelsk stil). Det finns också humoristiska pjäser om de två kulturerna och gästerna får välja om de ville använda ätpinnar eller bestick.

En källa gör gällande att Puankhequa gör en resa till Sverige och stannar eller bor i Göteborg en tid, på inbjudan av Niclas Sahlgren, men det finns också uppgifter om att detta inte äger någon sanning. Vad vi vet är att han överlämnar ett porträtt av sig själv till Sahlgren, en oljemålning på en spegel. Det är den målningen jag beskriver ovan. Enligt dokumentation nämns han som en personlig vän till Sahlgren och rådgivare till Svenska Ostindiska Kompaniet. Puankhequa kan också ses i en stor väggmålning i huset som tidigare var Ostindiska huset – Norra Hamngatan 14 – där han förhandlar med svenska köpmän på stranden av Pearl River.

Puankhequa kan också ses i en stor väggmålning i museet
Svenska Ostindiska Kompaniet/Göteborgs stadsmuseum

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att de kinesiska hongköp-männen tillhör en utvald grupp. Sedan 1600-talet, har den kinesiska domstolen gett monopolprivilegier till köpmän med rätt att handla med västerlänningar. För att få sitt privilegium är köpmännen tvungna att betala hundratusentals silverpiastrar till domstolen, och de är själva ansvariga för eventuella skulder som eventuellt uppkommer i  handel med utländska aktörer. Deras ekonomiska situation är därför alltid osäker. För att hålla konkurrensen borta och säkerställa regelbunden handel, bildar de Cohong gille under 1720, med en särskild kod för att reglera priser och seder, överbrygga de regeringstjänstemän och utländska handlarna, och samla in tullar och avgifter för regeringen. De rikaste köpmännen är Puankhequa (Pan Chencheng), Mowqua (Lu Guangheng) och Howqua (Wu Bingjian). Mowqua (1792-1843).

Många av hongköpmännen är inte infödda kantonesiska utan snarare invandrare från Fujian. Liksom deras engelska och amerikanska motsvarigheter, har de lämnat sina hem för att göra en förmögenhet i handeln. Puankhequa kommer från en fattig by. Utöver att inhämta kunskaper i spanska och engelska konverterar han tillfälligt till katolicismen. Om han reser till Sverige för att träffa direktören för det svenska kompaniet låter vi vara osagt.

Puankhequa avlider den 10 januari 1788, och begravs vid foten av Fu-t’ing nära sitt land säte i Ch’uanchow. Vid hans död ärar européer honom mycket som:

”Den rikaste, mest välutbildade och skickligaste av alla kinesiska köpmän. Det skulle vara svårt att bland andra kinesiska köpmän hitta en man som kombinerar både rikedom och intelligens och som väl vet – genom sin överlägsna kunskap och enastående karaktär, och genom sin erfarenhet av affärer – hur man dominerar och övertygar andra.”

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑