JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Cadiz

Resan hem från Canton

Utsikt över Canton (CG Ekeberg)

Philandor inser att besättningen under resan och uppehållet i Kanton utökas med nya ansikten, och utöver dödsfall, rymmer några skeppsgossar i hamnar längs vägen.

Efter månaders uppehåll i Kanton är skeppets alla lastutrymmen fyllda av kinesiska varor och återfärden till Sverige kan börja. I hytter och skeppskistor har besättningen utifrån förmåga och plats samlat på sig så mycket av de kinesiska föremålen som är möjligt. Alla vill göra goda affärer vid hemkomsten. Ett gott tillskott till den peng som kompaniet lämnar i ersättning. Många drömmer om en egen gård därhemma.

För sista gången har Philandor skymtat tropiska stränder, skrikande kineser som ville sälja frukt, papegojor och små apor! Med hjälp av tidvatten, segel och bogserande sampaner tog sig det fullastade skeppet i januari 1767 utför Kantonfloden från Bocca Tigris. Efter någon vecka är de på fritt vatten, under segel och på väg hem. Ska det även bli Philandors nya hemland?

Vid Afrikas kust siktas nu Kap genom Bay Falso – höga klippor reser sig runt skeppet och Taffelbergen växer upp i horisonten. I Kap regerar de fruktade holländarna. Överallt ser Philandor att den vita befolkningen härskar över svarta slavar, gulbruna hottentotter och bländningar. Han vet inte vilken grupp av hudfärg han tillhör, vet bara att hålla sig borta från torg där män, kvinnor och barn skiljs åt då vita män visar upp dem och andra ropar låga tal. Språket är en blandning av holländska och engelska och han förstår att det handlar om köp av människor. Barn slits från sina föräldrar, kvinnor slits från sina män. Ett ständigt skrik hörs under förmiddagar då försäljningen pågår. Som vore de varor av allehanda slag.

Väl kommen till södra Spanien och Cadiz hamn möter de åter skogen av avskalade träd, mängden av master som trängs vid kajen. Efter angöringen springer besättningen av och an för att fylla på matförråden, för att inte tala om allt vin som införskaffas från trakten (jeres – sherry). Philandor känner ingen lust att gå i hamn, han har sett det vilda gatulivet i andra hamnar, ett liv som blandas med både rån och slagsmål.
Han tittar upp mot soldäcket och ser kargörerna som sitter i all enskildhet, med klirrande glas i skuggan av segeldukar som spänts upp under den heta solen.
Kaptenen kämpar alltjämt med att med mildhet främja humöret på slitna jungmän och matroser och med all sin kraft försöker han få dem att hålla ut och kanske uppbringa en gnutta arbetslust.

Snart bär det iväg ut till havs igen och i maj lägger skeppet till utanför Sankt Helena i Sydatlanten för att bunkra färskvatten och livsmedel och i slutet av månaden ankrar skeppet utanför ön Ascension. Raskt sätts småbåtarna Eschaloupen och Jollen i sjön och Philandor får tillsammans med andra unga män gå iland för att fånga sköldpaddor och plocka Portlaka.

De unga matroserna och Philandor sliter med fångsten av stora tunga sköldpaddor. Köttförrådet får ett gott bidrag, men manskapet klagar över att köttet är segt och att lukten av sköldpaddorna liknar den som är där nere på däcket bland kreaturen. Färska grönsaker är det ont om och kocken tar tillfället att göra sallad och spenatstuvning av Portlakan.
– Era kräsna kräk, väser skeppskocken åt manskapets rynkade näsor.

Philandor tycker mest om att sitta på durken, det känns stabilare på något sätt. Efter flera veckor ombord blir han ombedd att sätta sig på bänken med de andra matroserna och äta ur skålen på bordet. Han som aldrig suttit annat än på huk och ätit ur någon bytta som ställts på däcket. I ett mörkt utrymme på ett holländskt slavskepp. Som ett djur. Hur ska han nu bära sig åt? Han tittar på de andra och försöker efterlikna deras sätt att svänga sig över bänken och få benen under det nedfällda bordet … det känns som han tappar balansen för ett ögonblick. Han blir alldeles yr, och skeppet kränger. Han griper efter bordets kant och håller sig krampaktigt fast för att inte trilla omkull.
Bullrande skratt rullar över hans huvud.

Manskapet har en begränsad omgång kläder, men fri kost – salt sill, salt fläsk, bröd och smör. I värmen och långt mellan anhalterna hinner maten bli full av mask och halvrutten. Männen delas in i lag och de slafsar i sig maten ur en gemensam skål. Klådan, den som gör att de ständigt river sig blodiga, inget gör dem fria från lössen, flugorna och annan ohyra. Alla river och kliar sig, djuren likaså. Dygnet delas in i fyratimmars vakter: fyra timmars arbete (i riggen eller vid länspumpen), fyra timmars sömn och fyra timmars rast, därefter fyra timmars arbete igen… dygnet runt. Ofta blev det mer arbete än vila. På lediga stunder spelar de brickspelet kvarn eller tärning. Frivakten ger dem tillfälle att lappa och laga de få persedlar som finns kvar.

Det röks tobak i kabyssen, men det röks även ute på galjonen under bogsprötet vid besök på skeppets avträden.  Såvida de inte sticker ut sin rumpor genom kanonport eller sätter sig vid relingen – här kan alla drabbas  plötslig nödighet och dålig mage. Endast några enstaka ljuslyktor lyser upp däcken under nattetid – så att de ska hitta avträden eller vilket hål som helst att sticka ut ändan.

Philandor ser att manskapet kämpar mot både stormar och pirater. Han tycker mest illa om att se alla dessa sjuka män. Unga som äldre ligger och dör i skorbut (skörbjugg) med ständiga sipprande blod ur munnarna. Rödsoten (dysenteri) tar också död på en del – tarmarna ser ut att plågsamt vändas ut och in – de sjuka sprutar blod ur alla kroppens öppningar.

Tillsammans lever djur och människor i fuktiga kyffen under däck. I hetta och kyla. Och ändå tvingar de i sig den härskna maten och många gånger det maskfyllda vattnet som serveras på backlagsborden samtidigt som de ber till Gud att de snart kan göra uppehåll i någon hamn. För att få friskt vatten. Detta lidande är inte okänt för kapten Ekeberg. Han har själv levt bland manskapets villkor redan som mycket ung skeppsläkare, sedermera styrman och slutligen som kapten. Numera han dock inte blöta det stenhårda brödet i vatten eller öl.

Likt slavarnas bröl på holländska skepp hör Philandor ångestfyllt vrålande från djur som står på tur att slaktas på skeppet. Här finns gott om matförråd.

På hemvägen till Sverige möter skeppet ”Stockholms Slott” ett franskt skepp, på sin väg från Cap Monte, vid Västafrikas kust med slavar. Den franske kaptenen styr mot det svenska skeppet och skickar bud om hjälp – och kapten Ekeberg kan tänka sig att undvara fyrtio lispund (ca 340 kilo) salt kött och tre sköldpaddor.

Redan efter en vecka träffar de på ytterligare ett franskt skepp i nöd. Ett stinkande skepp – helt utan matförråd – är på väg från Cap Monte till Santo Domingo med sin last. Svältande slavar. De får också hjälp av svenskarna. Philandor ser att två kistor risgryn, en kista torra matvaror och ett fat fläsk förs över till slavskeppet. Han vet hur det känns att vara utan mat.

Superkargörerna har på sin höjd några svettdroppar i pannan under sina alltmer gulnande och opudrade peruker. Brokadvästarna sitter spända över deras kaggar, där de struttar omkring som påfåglar och guldtuppar på soldäcket.

Tackolov har all besättning fri förning – och de tar med så mycket egna varor som möjligt för att själv kunna sälja vid hemkomsten. Ett skäl till att det är lätt att få män att vilja mönstra på skeppen till Kina. Förvisso tjänar superkargörerna mest, därefter kaptenen och sedan går det nedåt i rangordningen. ”Boys” står lägst – skeppsgossarna. Och handlar det om mat så serveras alltid kargörer och övre befäl vid första bordet – och då är det mycket vällagad mat och goda drycker. Befäl och manskap av lägre rang – vid andra bordet – serverades hygglig skeppskost, men utan vin.

Hårda skorpor, sill eller korv är skeppskost som också Philandor får vänja sig vid. Och efter hand som köttförrådet slut blir oxar, grisar, får och höns offer för slaktaren ombord. Men som de stackars djuren far omkring i dyningarna! Mer än hundratalet man hänger upp sina kojer när det är vilodags och avdunstningen från alla dessa smutsiga människor, djur och gödsel påminner Philandor om lukten på slavskeppen. Matroser och skeppsgossar delar sängrum på samma däck som kreaturen. Till utrymmet längst fram i fören – galeonen – går den som behöver uträtta sina behov. Och i den mån kläden absolut måste gnuggas rent samlas urin därifrån som tillsammans med saltvatten tar bort den värsta lorten.

Skeppskocken försöker få Philandor att förstå att när skeppsklocka kallar är det tid för honom att komma till skaffning – och han övar sig på att äta sill, salt kött, fläsk och kokt stockfisk . En prövning för en mage som bara fått en liten skopa kokt ris emellanåt.

Vid första bordet – som serveras i Stora kajutan – gäller en strikt rangordning bland kargörer och högre befäl och självfallet flämtar vaxljus på borden – det låga taket till trots och som gör att akterspegeln med sina små fönster lyser som små lyktor. Utifrån. Sommar som vinter.

Superkargörerna har de största hytterna vid Stora kajutan – och där inne hänger mängder av sammets- och brokadrockar. Endast kaptenen och kargörerna tillåts ha lyktor i sina hytter och deras hemlighus är mer komfortabelt än besättningens stinkande avträde.

Philandor får ibland sitta i prästens hytt, på en av två prästens stolar för att bättre kunna plita ner krumelurer på papper, men ser till att smita ut så snart ”boysen” närmar sig för att städa hytterna. De flinar åt honom. Kaptenen märker först inte detta, han har fullt upp med att hålla ordning på besättningen och går ständigt omkring på däck – inte utan sitt guldur i handen.

Under kvällar vyssjas Philandor till sömns av skeppets knirrade och knarrade, och från seglen hörs antingen låga viskningar eller höga stämmor från stormpinat hav. Han har aldrig sovit så gott.

– Inte visste jag att vi hade negrer ombord!
Rösten kommer hånfullt och får omgivningen att skratta. Philandor förstår att ordet ”neger” är menat åt honom och sväljer torrt sitt obehag medan han drar sig undan klungan av matroser. Det hotfulla sorlet når kaptenen som är snar att orda och ger en varning till packet.

– Pojken hör till oss och hör sen! dundrar Ekeberg.

Matroserna fortsätter att flinande pressa runt det stora ankarspelet som vore de dragdjur. I riggen klättrar de som markattor. Blir de på fyllan, spelar eller röker på opassande tid och plats får de smaka på ”katten”. Piskan. De får rejält med prygel av sitt befäl.

Det kvällas åter och skeppsprästen kallar till sedvanlig bönestund och framför enträget sin önskan att manskapet bör ägna sig åt att lära sig läsa och skriva. Inte bara den skiljaktige gossen Philandor är okunnig i det svenska språket. Med stor möda, och så länge stumpen av talgljus brinner, försöker han lösa detta mysterium till språk.

Hans lärobok ombord är den lilla katekesen.

En legendarisk kapten inom Svenska Ostindiska Kompaniet

Carl Gustaf Ekeberg

Carl Gustaf Ekeberg kommer till världen den 10 juni 1716 och växer upp på Djursholm – vid det Banérska säteriet i Danderyds socken – där är hans far Gustaf Ekeberg frälsekamrer och förvaltare. Hans mor är Ebba Catharina Fast och han växer upp tillsammans med sex syskon.

Carl Gustav börjar som elvaåring studier i kemi vid Uppsala universitet, men övergår efter tre år till praktisk apotekstjänst under 1730 som elev hos apotekare G. Wessel i Västerås. Under sex års lärotid inhämtar han så medicinska kunskaper och blir provisor vid apotek i Åbo och fortsätter samtidigt sina studier. Han får tillfälle att följa med som skeppsläkare under två resor på handelsfartyg till Spanien, där han lär sig navigation. Ett intresse han känner starkt för och kommer i framtiden att ägna sig åt navigationsyrket – blir inskriven och avancerade vid Amiralitetet (svenska flottans överstyrelse) och här startar hans långa bana i Svenska Ostindiska Kompaniets tjänst. Det är amiral Theodor Ankarcrona, en av kompaniets direktörer, som värvar Carl Gustav Ekeberg åt företaget.
Ekeberg tar värvning som 4:e styrman år 1742 på skeppet ”Drottningen av Swerige” och detta blir hans första och dramatiska resa. Skeppet grundstöter – efter 14 dagar – vid norska kusten och kaptenen på skeppet omkommer, sekonden rymmer och 1:e och 2:e styrmannen insjuknar – Ekeberg blir andre man. Det tar flera månader innan man till slut når Kanton, där skeppet ligger kvar till 1744.
På hemfärden är han andre befälhavande person och i juli 1744 kommer han åter till Göteborg. Carl Gustav Ekeberg gifter sig med Hedvig Erlandt och beger sig snart ut till sjöss igen.

Den 5 januari 1745 föds en dotter i Amiralitetsvarvsförsamlingen (Gamla varvet) i Göteborg. Och Ekeberg själv är ute på sin andra resa som håller på att sluta ännu vådligare än den första! Skeppet ”Stockholm” förliser en natt utanför Shetlandsöarna och endast genom en lycklig tillfällighet kan han ta sig i land på en rest av vraket.
Enligt vittnen blir hans hår totalt silvervitt den natten! På Shetlandsöarna dröjer han kvar i tre månader och passar på att ägna sig åt naturhistoriska studier samt hjälper lokalbefolkningen med läkarvård.

Carl Gustav Ekeberg blir icke avskräckt av det som skett, utan går som 2:e styrman åter ut på ”Götha Lejon” i december 1746, och stannar i Kanton även hela året 1748. Han återkommer inte förrän den 20 juni 1749.
Under året i Kanton passar han på att studera naturalhistoria och samlar på sig en del exotiska fynd. Han har nu börjat föra dagboksanteckningar med huvudsakligen naturvetenskapligt innehåll.

1750 väljs Ekeberg in i Vetenskapsakademien som ämnessven (gesäll, lärling) och tillbringar tiden i Göteborg på uppdrag av Ostindiska kompaniet.
I början av december samma år för han, denna gång som kapten, kompaniets gamla fartyg ”Freden” till Cadiz  för försäljning. Hemresan sker med skeppet ”Ulrica”

Därefter företar Ekeberg tre lyckade Kinafärder, de två första som 1:e styrman ombord på ”Hoppet” 1751-54 och ”Sophia Albertina” 1755-58, under den andra resan utnämns han till löjtnant vid Amiraliteten och under den tredje resan som kapten på ”Friederic Adolph”.
Under 1761 väljs han in i Vetenskapsakademien som fullvärdig medlem och året efter gör Ekeberg sin åttonde resa med Svenska Ostindiska Kompaniet, denna gång som kapten ombord på skeppet ”Finland”. Under resan till Cadiz omkommer flertalet av manskapet i rötfeber och man lejer in nya matroser i Cadiz. Fartyget stöter oturligt på en mudderbank vid Bankasundet och han kan klokt avvärja följderna av missödet, genom att med stor möda få sina lejda, vilda matroser från Cadiz att lyda.
Ekeberg är känd som sträng och fordrande, men samtidigt mänsklig – han föredrar en human behandling och undviker prygelstraff.
Det är från denna resa han för hem tolv levande teplantor till Linné, till dennes stora glädje och sedan sorg, ty plantorna dog!

Under åren 1763-65 tillbringar Ekeberg mer tid på sin gård Altomta i Tensta (Uppland)
och ägnar sig åt jordbruk, trädgårdsodling samt författarskap. Nu är han en uppländsk jordägare och akademikollega i nära vänskap med Linné.

Den 28 december 1765 är han åter på ett skeppsdäck. Nu som kapten på ”Stockholms Slott” och ombord finns också den knappt 18-årige Anders Sparrman, en av Linnés lärjungar och blivande fältskär. Det bör också nämnas att den här resan till Kanton kommer att bli en av de mest vinstgivande i kompaniets historia – hela 97,75 %.
Klockan halv tio på förmiddagen söndagen den 16 augusti 1767 lotsas skeppet från Vinga – genom inloppet till Göteborg.

Ekeberg skildrar själv sina resor i såväl som i skrift och som i teckningar och inte minst graverar han planscher och kartor.
En resa som går till eftervärldens historia är den med skeppet ”Finland” – den 29 juni 1769 mönstrar Ekeberg på som kapten och ombord mönstrar också en ung man vid namn Jakob Wallenberg. En ung man som just blivit prästvigd. Han beskriver resan i den klassiska ”Min son på galejan” och Ekeberg å sin sida beskriver resan i boken ”Capitaine Carl Gustaf Ekeberg Ostindiska Resa, åren 1770 och 1771”. Wallenberg nämner hur den vaksamme gråhårige kaptenen simmar fram och åter på däck och blir räddad av en välsignad tågstump – fru Ekeberg har då ingen aning om hur nära hon är att bli änka!
Under uppehållet i Kapstaden gör Ekeberg botaniska observationer och är även den förste som kartlägger False Bay.

Sskeppet Finland

Ytterligare två resor gör Ekeberg – båda med ”Sophia Magdalena” under åren 1774-75 och 1777-78. Under den sista vistelsen i Kanton skriver hans kollega i kompaniets tjänst, kapten James Maule, om att Ekeberg är för gammal för att fara till Ostindien, men också att han är tacksam att ”old Ekeberg” har vågat åta sig det svåra uppdraget att föra skeppet den långa vägen från Sverige. Ekeberg får under resans gång besked om att han tilldelats ordensdekorationen riddare av Vasaorden. Den kommer via post till Kanton. Den 12 januari 1778 lämnar Ekeberg Kanton – en sista gång.

På Altomta i Uppland

På Altomta visar Ekeberg att han är en driftig och intresserad jordbrukare och han skriver gärna brev om odling av säd, gräs och foderväxter.

Den 4 april 1784 avlider Ekeberg på sin gård. Den gamle och sjuke läkaren, tillika kaptenen skriver ”Flera år har jag vid häftigt gående eller rörelse känt ett styng uti bröstet …

Hans liv och leverne går till historien som kanske den mest erfarne sjökaptenen i Svenska Ostindiska Kompaniets tjänst.

På herrgården Altomta får jag en sommar förmånen att betrakta ”Ekebergsrummet” – med väggmålningar av hans hand – med motiv från hans färder.

Carl Gustaf Ekebergs målningar

Källor:
Ostindiska kompaniet – Tore Frängsmyr
http://ostindiska.nordiskamuseet.se/
http://www.ub.gu.se
Sven T. Kjellbergs Svenska Ostindiska Companierna 1731-1813, Malmö 1974 (STK) http://sok.riksarkivet.se
Capitaine Carl Gustav Ekebergs OSTINDISKA RESA åren 1770 och 1771. Beskrefven uti bref til Kongl. Vet. Academiens Sekreterare
http://www.arkivdigital.se

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑