JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Bruno Pandolfini

Insikter jag vill minnas…

Bruno Pandolfini

Jag har timmar att låta tankarna gå. En smal strimma mellan liv och död. Snart ska han lämna detta liv. Gå till en annan dimension. Tänker tillbaka. Det första mötet med mannen jag nu håller i handen. Jag är bara sjutton år. En tonåring som inte vet så mycket om världen, eller om livet. Spelar på hans skivspelare. Sapore di sale…
Förstår inte hans modersmål. Vi talar svenska med varandra.

Nu håller jag hans hand för sista gången och talar italienska med honom. Sjunger några gamla strofer. Han är lugn. Andas lugnt. Så vacker han är, tänker jag. Fortfarande har han det klassiska utseende som påminner om ett konstverk från Firenze – Florens. Nobla ansiktsdrag. Slät hy. Ålderslös. Han har ett vackert inre också.

Funderar i timmar över ödets nyckfullhet – att jag efter många, många år mött honom igen. Gång på gång hör jag telefonsamtalet inom mig: ”Du står som närmast anhörig, det är snart slut… kan du komma?”

Skyndar dit, sitter vid sängen och bestämmer mig för att bli kvar, följa honom hela vägen. Tills han möter ljuset. Och under tiden far mitt liv förbi i repris. Vad är viktigt i livet? Minns hur vi tillsammans reflekterat över händelser.

I korridoren utanför rummet rör sig personal och boende precis som vanligt. Över gården genar människor, precis som vanligt. Mörkret lägger sig och utomhusbelysning tänds. Konditoriet stänger. Konsum på torget har öppet till sen timma. Där på torget står en mamma. I brons och med ett barn på armen och ett barn som står och håller mammas kjol. Rest av tacksamhet till en Mor.

Mannen jag håller i handen hade också en mor. Älskade han henne? Älskade hon honom? Trots att han lämnade sitt land, moderns land. Han tillbringade långa tider både i Sverige och långt borta i Sydostasien. Älskade en man. Med humor berättade han om deras likheter och olikheter. Om ett liv som är så annorlunda från livet i Göteborg, på Volvo som nykommen till landet, senare inom förskolan som pedagog. Vi talade mycket om ordning och reda. Lämnade aldrig smulor eller odiskat porslin i köket. Ville vara prydlig när han gick till den gemensamma matsalen. Tog god tid på sig att fixa sin hygien. Alltid så fräsch att möta.

Sitter ensam med mina tankar tills jag får sällskap en stund och hinner springa till affären och köpa något drick- och ätbart. Här har jag sprungit så många gånger. Min mamma bodde i samma hus. När hon plötsligt dog ville jag inte tillbaka till huset. Nu är jag här igen. Försonas med situationen, inser att vi inte kan styra allt som händer i livet. Cirklar öppnas och sluts. Allt har en mening.

Handen jag håller blir allt kallare. Ingen personal kommer in och frågar hur det går. Här finns bara han och jag. Ute i ”världen” firas påsk… i en annan värld går en man mot sitt slut. Vi går tillsammans vägen mot Golgata. Frid. Bara frid känns i rummet denna natt.

Tack för din vänskap, Bruno och tack för de insikter som kommer till mig – tillsammans med dig.
Året som snart har gått fylldes med glädje och sorg. Precis som livet är.
Glömmer dig aldrig.

Osynliga trådar… världen runt!

Osynliga trådar

Över det stora blanka bordet studsar ord från olika länder. I huvudsak Filipin, men eftersom Filippinerna är ett land med närmare hundra språk, vet jag inte med säkerhet vilket av språken som används just nu. Vissa ord låter onekligen både bekanta och främmande.

Av en anledning – att folket inte förstår varandra i Filippinerna – införs en lag år 1937, att landet ska ha ett gemensamt språk baserat på Tagalog, ett av landets mest talade språk och det ska kallas Pilipino. Tagalog/filipino (numera) blir landets officiella språk när Filippinerna fick självständighet från Amerika år 1946. Filippinska språket innehåller 25 % spanska ord och nuförtiden pratas även taglis, en blandning av tagalog/filipino och engelska.

Hänger ni med?

Jag betraktar gästerna kring bordet och hör röster från många filipiner, en perser/iranier, en portugis, två italienare, en spanjorska och så några svenskar! Så här talas ömsom engelska, taglis, spanska och svenska. Vi förstår varandra alldeles utmärkt. Tänker inte ens på att vi faktiskt talar olika språk, vi har något som binder oss samman. Osynliga trådar.

Det är Ramon Unchuan som är vår värd och bjuder till middag. Han bor numera i sitt hemland Filippinerna, efter många år i Sverige. Kanske är det sista gången han gör ett besök i Göteborg. Nu är det er tur att komma till mig, skrattar han tvärs över bordet.

Restaurangen erbjuder asiatisk mat. Av många skiftande slag. Gästerna går i flera omgångar och smakar på delikatesserna. Till detta serveras vin och alkoholfritt för den som så önskar.

Stämningen är god och vi skrattar mycket. Trots att anledningen till att vi nu sitter tillsammans egentligen är en begravning. Den genomfördes under förmiddagen på Kvibergs kyrkogård … en minnesstund för Bruno. Bruno kom ursprungligen från Italien, hans bror Lorenzo och brorsdotter Debora var närvarande. Tillsammans med dessa gäster vid middagsbordet. Vi tog farväl av en partner, broder, farbror och mångårig vän. Tårar.

I efterhand kan vi mötas och tala om minnen vi har med varandra. Eller få en personlig kontakt – för första gången. Sorgen blir till glädje.

Funderar mycket på våra språk, latinska ord som förstås av många, persiska ord som förstås av en portugis. Lite svengelska… Vi har olika personliga bakgrunder – arbetar eller lever i ett mångkulturellt sammanhang. Inte bara på pappret. Alldeles på riktigt!

Tack Ramon som förde oss samman, vänner som har osynliga trådar sinsemellan…

Om jag vill höra hans filippinska vänner skratta och skoja över en fika kan jag göra det varje vardag mellan klockan 15-18 på ett café i centrum. Då kan den som har tid och lust slå sig ner och höra lite skvaller, minnas vår vän i Cebu – Ramon – och hoppas på ett återseende!

See you later!

Hasta luego!

از مراسم

Até à vista!

Arrivederci!

Vi ses!

Addio Bruno, Paalam Bruno, Farewell Bruno, Farväl Bruno

Bruno Pandolfini

Idag tar vi farväl av Bruno Pandolfini – till musik av Vivaldi söker vi finna lugnet inom oss och fokusera på varför vi samlats idag. Ramon Unchuan hälsar oss välkomna att ta farväl av Bruno – en kär vän, en broder, en farbror… Han fortsätter att säga att vi kan lära oss att leva med en sjukdom. Lära oss att leva med att tillvaron ständigt förändras. Det enda vi inte kan vänja oss vid är förlusten av en vän, förlusten av Bruno. Ramon vänder sig mot bilden av Bruno; Ändå måste vi låta dig gå, käre Bruno. Släppa taget om dig och släppa taget om en bit av oss själva. Bruno, Din kamp är över nu. Din kropp har funnit vila. Din själ har fått ro.

Efter musik av Verdi får var och en av oss visa vårt alldeles egna sätt att hedra minnet av Bruno Pandolfini som insomnade den 26 mars 2016. Allt är så vackert, allt är så rörande, allt är så overkligt, vi får lov att känna sorg. Vi får lov att delta i Ramons sorg och familjens sorg. Brunos bror Luciano är närvarande tillsammans med sin dotter Debora. Hjärtat vill brista, men vi går vidare. Sänder en tacksamhetens tanke att jag fått uppleva Bruno – uppleva vänskapen till Ramon och deras gemensamma vänner.

Addio Bruno, Paalam Bruno, Farewell Bruno, Farväl Bruno…

Paalam Bruno

Vegagatan Göteborg

My dear friend Bruno in Gothenburg

MEMORIES: written by blogger Maya Hedberg, translated by Ramon Unchuan

I am in ”LANDALA HOUSE”, an assisted-living-retirement complex in the central downtown area of Gothenburg, Sweden. The nurse-on-duty summoned me from my home at noon on Good Friday. She said she found my name in some pieces of paper on top of a study-table of a particular resident, as one of persons to be informed in case of serious concerns arise of this particular resident on the 3rd floor-wing, ASPERO. Naturally, I responded as requested.

This man BRUNO migrated in the 60s to Sweden from Florens, Italy during the wave of recruitment of workers by the giant car manufacturer, Volvo. Thus, the start of a new life in Gothenburg. At Volvo this very energetic young man was very hard working and ambitious, that soon enough he was promoted to a position of trust: ”kontrollant”. To test drive the newly produced Volvo automobiles coming from the production line. Off from work he was even asked by the company to ”look after” the newly arrived Italian immigrant workers in Gothenburg. There even were a larger number of Italian immigrants recruited to other Swedish industries, such as the famous ball-bearing manufacturer, SKF, located in the older part of the city, ”Gamla Stan”.

I was only 17 years old when I met BRUNO for the first time. When he just arrived in Gothenburg, housing was a huge problem even for ordinary Swedes. Inspite of an old squeaky flat in Vegagatan did not prevent him from welcoming his Italian friends, being kind and hospitable to this people. He understood too well the loneliness and homesickness of these new immigrants. Soon BRUNO would move to new and modern flat in the center of Gothenburg, Karl Gustavsgatan.

I would visit him in his flat to listen to Italian music in his gramophone! We played endless Italian pop songs. I did not understand a word then, but still I learned all the text by heart…

Sapore di sale, sapore di mare, che haiu sulla pelle, che hai sulle labbra, quando esci dall acqua, e ti viene a sdraiare, vicino a me, vicino a me…

Beautiful! I asked BRUNO to translate and he says ”it is a man who sings about her taste of salt, her skin, her lips — when she comes out of the sea and lies down next to him”. My imagination would run wild ”that there is this woman in a bath towel and he bends over to her.” Very romantic!

At BRUNO’s flat, the door was always open to anybody and everybody! Even after a late night shift at Volvo and much needed rest, his Italian friends were still welcome to hang around his flat while he was sleeping in the sofa-bed. Sometimes sharing a plate of home cooked spaghetti, missed by his friends. I never get to know well all of his Italian friends. BRUNO quickly learned to speak excellent and fluent Swedish. And now I was beginning to understand him when he talks about life… that he loved to travel and see other countries… other cultures. He was a very open-minded person BRUNO. He was from Florens… capital of the Old World! Why he chooses Sweden to be his new homeland, I still wonder up to today.

On the record player, Rita Pavone, was singing La Partita di Pallone:

Perche perché
La domenica mi lasci sempre sola
Per andare a vedere la partita
Di pallone perché, perché
Una volta non ci porti pure me
Chissá, chissá
Se darrero vai a vedere la tua squadra
O se invece tu milasci con la scusa
Del pallone, chissá
Scanmi d’una bugia o la veritá
Ma un fiorno ti seguiró perché
Ho dei dubbi che non mi fm dormir
E se scoprir io potró
Che mi vuoi imbrogliar
Da mamma ritorneró

”A girl suspects that her boyfriend does not go to football on Sundays..”

We come to the 70s. I started to build my own family, and our paths with BRUNO separated, which was to last for several decades. We lost touch with each other, no news about each other whatsoever! In my work with the Swedish Health Care System, I met a man who also became a friend, RAMON. A doctor who also migrated to Sweden from the Philippines. He was a popular practicing physician in Gothenburg. He was likewise responsible of one of our primary care system, particularly Hisingen with a geographic area practically half of the city. He even became a CHEFOVERLAKARE (Chief Medical Officer). He was interested in modernizing the clinics, such as computerizing medical records, re-organizing the different units (with my help) to be more cost-effective and give service to the patients, etc. His area of primary health care became a show-case of innovative development in the Swedish Health Care system. In addition he had a Pain Relief Clinic. Among treatment of said clinic was Acupuncture. He was sent to Beijing, China to learn the art of acupuncture in treatment of chronic pain. It faced then some opposition from a few medical practitioners initially, but today one of the treatment modalities.

I had the privilege of being an On-the-Job ”trainee” with RAMON being an administrator of the health-care system. I saw first hand his patients really appreciated his attitude and skills. Nothing was left to chance. He was diligent and accurate in his diagnosis. I was not there to check on him. I had to get an insight in the everyday work routine of our health providers.

RAMON and I became friends. Once after he relocated already to his homeland, we bumped into each other in the streets of Gothenburg and he invited me for dinner to ”his” flat in Karl Gustavsgatan 45, which I did not know he borrowed from BRUNO, who at that time was left in the Philippines, while RAMON was on a short working visit to Sweden. He showed me photos of his farm in the Philippines, and I saw suddenly a familiar face…

– Isn’t that BRUNO PANDOLFINI beside the dog in the photo? I asked RAMON

He looked at me startled (surprise is a mild word) and I started narrating my memories of BRUNO. So it was the same BRUNO after all. They have lived together for many years, unknown to me. They had separate residences in Gothenburg, but lived together when they moved to the Philippines. I knew them both from different times of our lives. I never knew until that moment they were lifetime partners! They both lived in the Philippines and Karl Gustavsgatan, alternating sojourns. What an encounter!

Years went by and RAMON was left in the Philippines and our paths separated again. Here in Gothenburg my life continued with my family and an elderly mamma. After a long wait in queue, mamma finally got a place in “LANDALA HOUSE”, the retirement complex. The circle of life comes to a close! She came to this part of Gothenburg in the 30s. Tumultuous years for the elderly due to decreasing number of retirement homes available. Statistics say older people are increasing in population, instead the politicians decides to decrease the availability. I miss the logic! Mamma died at 94, March 2013. Bad memories!

We come now to Easter weekend, March 2016. I got an urgent telephone call from “LANDALA HOUSE”, an assisted-living-retirement complex which I vowed after mammas death, never to set foot again. But because of that frantic call, it was time for me to forget the unhappy experiences of the past. Someone needs me!

I rushed to BRUNO’S bedside, who for a few hours already had been sliding from consciousness to unconsciousness state. The staff narrated to me that earlier that morning BRUNO in a confused state, I presumed, was talking in a mixture of Italian & English. BRUNO would say ”cissi”. None of the staff understands Italian. I presumed that BRUNO was saying ”si, si” in answer to the questions with the staff. His mother tongue has finally come back to him!

I whispered to him in Italian (yes, I speak Italian!) that I would be at his bedside to the end. Everything was okay and did not have to worry. He gave me signs that he wanted to answer me, but words would not come out from his lips. He fell to a deep sleep and I held his hands all the time. I stroke his forehead to comfort him, and he was breathing calmly.

Hours went by… FLASHBACKS! MEMORIES! overcame me – my life… his life…our unexpected encounters… this time in both our lives! In one of my regular visits to my mamma in “LANDALA HOUS”, his name suddenly appeared in the hallway of the entrance of “LANDALA HOUS” as a new resident. I told mamma then that I recognized that name. That day from mamma I went down 3 floors of the building to visit him. AFTER 40 YEARS we meet again! BRUNO recognized me right away and we talked about old memories, BRUNO AND I. He came back to Sweden from the Philippines due to poor health.

He showed me pictures when he was young in Florens, and photos in the Philippines of good memories. Then I told him that I know RAMON, his lifepartner! How unpredictable our paths in life, I thought! Then on, I would accompany BRUNO to his regular doctor’s appointments, when the staff could not. Sometimes on my way home from my visit to mamma I would drop by him and sit with him while he was having dinner. I think sometimes how lonely it must be, coming to a foreign land as a young man, perhaps no longer in contact with friends and relatives in his old homeland. Stranger to his relatives in Italy, who probably did not accept his choice of a lifepartner. Not accept that he has broken the tradition and ways that his family followed for generations? Shame? Who knows!

I called the Philippines and Italy, informing them of the current status, that BRUNO did not have many hours to live. That I am at his bedside. Expected of course that they became emotional. Many of them have not had personal contacts with BRUNO anymore. The past is catching up!

RAMON informed me that he was taking the next flight from the Philippines to Gothenburg. They are after all lifepartners and it was time that the long relation will come to an end.

BRUNO ”fell asleep forever” quarter past one, Easter Eve 2016!

vitros

Min vän Bruno från Vegagatan i Göteborg

Vegagatan Göteborg

Jag är tillbaka på Landala hus. Distriktssköterskan som under påskhelgen är i tjänst ringer vid middagstid på Långfredagen. Hon berättar att hon funnit mitt namn i en journal – som närmast anhörig till en boende på vån 2, Asperö.

Det är en man som kommer till Sverige under tidigt 60-tal och som börjar sin yrkesbana i Göteborg. På Volvo, och som mycket ung och ambitiös avancerar han snart att bli kontrollant och dessutom får han i uppgift att vara fadder eller mentor åt nyanlända italienska invandrare i Göteborg och i synnerhet de som rekryteras till våra industrier, i detta fall Volvo. Ett stort antal italienare rekryteras dessutom till SKF i Gamlestaden.

Han heter Bruno och jag är bara 17 år när jag träffar hon första gången. Han bor i en gammal lägenhet på Vegagatan – en gata som under senare tid blir omvandlad och Bruno flyttar så småningom till modern lägenhet i centrala stan. Men i den gamla lägenheten tar han emot vänner och bekanta – alltid lika vänlig och artig. Hos honom lyssnar jag på musik. På en grammofon spelar jag italienska schlagerlåtar och annat som är populärt i Italien! Förstår inte ett ord, men jag lär mig all text utantill …

Sapore di sale,
sapore di mare,
che hai sulla pelle,
che hai sulle labbra,
quando esci dall’acqua
e ti vieni a sdraiare
vicino a me
vicino a me.

Så vackert! Frågar Bruno och han berättar att det handlar om en man som sjunger om att kvinnan smakar salt, på huden, hennes läppar … när hon kommer upp ur havet och lägger sig intill honom.
I min fantasi ligger en kvinna på ett badlakan och han böjer sig över henne. Så romantiskt!

Hos Bruno är dörren alltid öppen. Ibland sover han på dagen. Jobbar ett sent skift på Volvo och behöver lite sömn. Han sover i en bäddsoffa. Ibland blir det en kastrull spagetti vi delar på. Det kommer en och annan vän, men jag lär aldrig känna någon av dem.
Bruno talar mycket bra svenska och han berättar om sitt liv. Tycker om att resa och se andra länder. Andra kulturer. Open-minded. Berättar att han ursprungligen är från Florens – Firenze. Varför han just valt Sverige som sitt nya hemland känner jag inte till.

På grammofonen sjunger Rita Pavone om La Partita di Pallone;

Perché perché
La domenica mi lasci sempre sola
Per andare a vedere la partita
Di pallone, perché, perché
Una volta non ci porti pure me
Chissá chissá
Se davvero vai a vedere la tua squadra
O se invece tu mi lasci con la scusa
Del pallone, chissá, chissá
Se mi dici una bugia o la veritá
Ma un giorno ti seguiró perché
Ho dei dubbi che non mi fan dormir
E se scoprir io potró
Che mi vuoi imbrogliar
Da mamma ritorneró

En flicka misstänker att hennes pojkvän inte alls går på fotbollsmatch på söndagar …

Det blir 70-tal. Jag bildar familj och våra vägar skiljs. I mitt yrkesverksamma liv inom sjukvården träffar jag på en man som också blir en vän. Ramon, han är läkare och kommer ursprungligen från Filippinerna. Är en mycket omtyckt läkare på våra vårdcentraler och han ansvarar för en av dem på Hisingen. Blir också chefsläkare för hela vårt ansvarsområde Hisingen. Eftersom han är mycket intresserad av den då nya tekniken att datorisera journaler m m är hans vårdcentral ett gott exempel på innovativ utveckling.
Förutom sin verksamhet inom den kommunala sjukvården har han också en smärtklinik där han är specialist på kinesisk medicinsk lära som t ex akupunktur som är en behandlingsmetod som har använts i årtusenden i Kina för att bota sjukdomar. Men det möter stort motstånd hos den sjukvård som då bedrivs i landet. En erfarenhet vi tidigare stött på så snart det kommer någonting helt nytt inom den traditionella skolmedicinen. Idag en behandlingsform som många andra.

Har förmånen att få vara praktikant hos Ramon på en vårdcentral och upplever att patienter verkligen uppskattar hans bemötande och kunnighet att fullfölja deras önskemål och sjukvårdsbehov. Inget lämnas åt slumpen. Han följer upp och är noggrann.
Jag är inte där för att recensera hans arbete, jag är där för att som administratör få en inblick i det vardagliga patientarbetet på vårdcentralerna.
Vi blir som sagt goda vänner och vi umgås på vår fritid. Ramon bjuder till middag i lägenheten på Karl Gustavsgatan! Vid tillfälle visar han fotografier över sina hemtrakter på Filippinerna och plötsligt ser jag ett bekant ansikte.
– Är inte det Bruno som sitter där med hunden? frågar jag Ramon.
Han tittar förvånat på mig och jag beskriver hur jag minns Bruno och det visar sig att det är samme Bruno vi talar om. De har levt tillsammans i många år. Jag känner dem båda. Vid olika tillfällen  träffar jag dem, men aldrig känt till att de har ett liv tillsammans. De lever växelvis i lägenheten på Karl Gustavsgatan i Göteborg och på en stor gård i Filippinerna. Vilket sammanträffande!

Åren går och Ramon flyttar tillbaka till sitt hemland och våra vägar skiljs. Här i Göteborg fortgår mitt liv med familjen och en allt äldre mamma som efter många år får en plats på äldreboende – Landala hus! Cirkeln är sluten. Hon kom till Landala på 30-talet. Några oroliga år följer då neddragning av platser inom äldreomsorgen sker inom kommunen. Vi blir allt äldre säger statistiken, men behovet av äldreboende sägs minska. En ekvation som inte går ihop för mig. Mamma avlider i mars 2013 vid en ålder av 94 år. Jag vill aldrig mer gå dit.

Vi kommer nu till påskhelgen i mars 2016. Jag får ett telefonsamtal från Landala hus. Ett äldreboende jag helst inte vill återvända till. Men nu är det dags att göra upp med det som varit. Någon behöver mig.
Åker omgående till Bruno som sedan några timmar ligger i dvala. Personalen säger att han tidigare på morgonen pratat – vad man förmodar – italienska och engelska blandat. Att han i ett omtöcknat tillstånd pratat med en ”Cissi”. Ingen av personalen förstår italienska och jag förmodar att han menat si, si – det vill säga, svarat ja, ja på deras frågor… Hans modersmål har återvänt till honom.

Jag talar tätt intill honom och säger på italienska att jag är med honom och tänker stanna. Att allt är väl och att han inte behöver känna oro. Han börjar ge tecken som om han vill svara mig, men det går inte fram. Han faller i djup sömn och jag håller hans ena hand. Stryker honom över pannan och han andas lugnt. Det går åtskilliga timmar och jag får tid att tänka igenom mitt liv, hans liv, våra oväntade möten. Hur jag sett hans namn plötsligt dyka upp på en tavla vid entrén till äldreboendet och jag säger till mamma att jag känner igen det namnet. Att jag ska ta mig till den våningen och hälsa på honom. Hur han känner igen mig och vi pratar gamla minnen. Han berättar och visar foton från sin ungdomstid och foton från Filippinerna. Jag berättar att jag känner Ramon, hans livskamrat. Hur outgrundliga är inte våra vägar i livet? Jag blir den som följer Bruno till läkare när personal inte hinner med. Håller honom sällskap till kvällsmaten serveras och jag beger mig hemåt. Tänker på hur ensam man kan bli i ett land man kommit till som ung och kanske inte längre har kvar sina kontakter med den ursprungliga familjen och släkten i Italien. Kunde de inte acceptera hans val av partner? Inte acceptera att han bröt traditioner som familjen följt i alla släktled? Skam?

Ringer till Filippinerna och Italien och meddelar läget. Att Bruno inte har många timmar kvar i livet och att jag finns på plats. De som får informationen blir upprörda. Inte så konstigt. Ingen har haft personlig kontakt med Bruno på länge. Det förflutna kommer ikapp.
Ramon meddelar att han kommer så snart som möjligt. De var ju trots allt livskamrater och nu är det läge att avsluta en lång relation.

Bruno somnar in för gott en kvart över ett,  natten till Påskafton 2016.

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑