JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Boston Tea Party

En bit på plats – Göteborgs identitet

Gothenburg-1600-century

1700-talets Göteborg – sill, te, siden, arrak, kryddor …

 I forna tider, då Ostindiska sjöfarten samt ett rikt och väl betaldt sillfiske riktade Göteborg, hopade sig här stora rikedomar, och då Napoleon I påbjöd sitt kontinentalsystem, simmade Göteborg i öfverflöd, såsom varande nederlagsplatsen för Englands kolonialvaror till kontinenten.

                                                        Gustaf Bellander, Illustrerad vägvisare för Göteborg

Vi är i mitten av 1700-talet och Göteborg är en betydelsefull hamnstad i norra Europa och staden har i antal invånare passerat tiotusen. Holländarna byggde staden som en befäst handelsplats och som sådan dominerar vi handeln – tillsammans med Tyskland. För många år framöver blir Göteborg landets port mot Europa och vidare ut mot världen, rent geografiskt ligger staden väl till. Kanske är det två faktorer som gör Göteborgs så framgångsrikt? Den ena är sannolikt de rika sillfångsterna som gör staden till landets största fiskestad och den andra faktorn är också sannolikt det blomstrande, internationella handelsföretaget Svenska Ostindiska Kompaniet.
Göteborg är navet för handel med Kina och Fjärran Östern. Det första skeppet med last från Kina återkommer i augusti 1733. Lönsamma affärer görs under de sjuttiofem år som  tusentals sjömän, präster och handelsmän färdas till Östasien, och de som återvänder för inte bara med sig te, siden, kryddor och porslin utan också berättelser om ett främmande rike som är fyllt av exotiska växter och djur – och inte minst människor med annorlunda sedvänjor.

Utmed vår egen kust händer något som liknar ett underverk, ”Silla går till” med dunder och brak under hösten 1752! Men redan 1747 märks en enorm ökning av sill i våra vatten. Kommerskollegiet skriver; ”uti otrolig ymnighet och mängd stigit till Stranderna i Södra Skiärettgården emillan Giötheborg och Marstrand”.

I hela sextio år går sillen till i sådana mängder att allt inte kan saltas ner och säljas för konsumtion. Överskottet går till trankokerier som förvandlar sillen till olja – främst till gatubelysning i många världsstäder. Silloljan från Bohuslän sprider bokstavligen ljus över både franska revolutionen och vid Boston tea party.
Det kokar i tvåtusen kittlar på hundratals trankokerier i Bohuslän och under 1790-talet skeppas åtta miljoner liter årligen ut från Göteborg, som är den stora utskeppningshamnen. Stanken från kokerierna är olidlig och Gustav III lär ha klagat vid en resa i Bohuslän under den här tiden.
Men varför klaga? Fisket bedrivs utan maskinella redskap, så här behövs mycket arbetskraft, och för att locka ut folk till den karga kusten i väst, erbjuder staten fri mark och fritt statligt timmer till husen samt lockande skatteförmåner. Folk strömmar ut till kusten och nya fiskelägen växer upp.

Den första sillfångsten utanför Fjällbacka 1877. Teckning av Jacob Hägg
Den första sillfångsten utanför Fjällbacka 1877. Teckning av Jacob Hägg

Sillstimmen tränger långt in i fjordar, vikar och sund och eftersom man inte kan använda de gamla fiskeredskapen – sättgarn och drivgarn – börjar man använda landvadar som läggs ut med småbåtar, och som man sedan drar hem från landbacken. Man bildar vadlag om mellan tolv till tjugo man.

Enorma mängder sill ska saltas och nu krävs också mängder av salterier. Som exempel kan nämnas att några köpmän från Göteborg startar försynt insaltningsindustri med dryga tusentalet tunnor per år (en tunna motsvarar ca 125 liter). År 1760 har antalet saltade tunnor under en säsong stigit till över tvåhundratusen – för att några år senare var antalet uppe i över trehundratusen!
Under vintern 1794–95 fångas närmare två miljoner tunnor färsk sill som saltas eller kokas till tran. Det bohuslänska sillfisket blir inte minst en riksangelägenhet. Tidigare var fisk en av de största importvarorna, och nu blir sill och tran en av de viktigaste exportvarorna.
Många svenskar börjar allmänt uppskatta sillen som en del av den dagliga näringen och beskrivningar på olika sillinläggning sprids över landet. Sill och nubbe blir en tradition!

Efter 1790-talets väldiga sillfångster följer en usel fiskesäsong 1799–1800. En nöd utan dess like utbryter där fisket – sillen, salterier, trankokerier och allt omkring – varit en var mans syssla och försörjning. Nöden förstärks av att skörden under hösten innan är mycket torftig. Visserligen blir året därefter ett rikt fiskeår, men sedan följer en stadig nedgång för att efter 1808 vara totalt slut.

Karta över Göteborg från 1757, tecknad av kapten Carl Gustaf Ekeberg
Karta över Göteborg från 1757, tecknad av Carl Gustaf Ekeberg

Svenska Ostindiska Kompaniet – det stora varuhuset på Norra Hamngatan verkar i över sjuttio år och kanske har den handeln ingen direkt betydelse för Göteborgs egna affärsliv, förutom att några personer blir mycket rika och kan donera stora summor till staden. Samtidigt som sillfisket drastiskt avtar, minskar också handeln med Ostindien. Kompaniet går i konkurs 1809 för att upplösas helt 1813.
Kanske är det ändå den vardagliga handeln och manufakturerna som borgarna i huvudsak lever av. Många mindre företag växer sig stora, och några blir under 1800-talet grunden till stadens ekonomiska och industriella tillväxt.

Ännu en bit av vår stads identitet faller på plats …

Källor:
H Fröding, 1922,Berättelser ur Göteborgs Historia under Gustavianska tiden http://www.popularhistoria.se
http://runeberg.org
http://www.ne.se

A nice cup of tea

”Det finns få timmar i livet som är angenämare än den timme, som är ägnad den ceremoni som är känd som afternoon tea”

Henry James (1843-1916)

Carl von linne

Det Linné helst ville ha hem från Kina är en tebuske, han hade länge förargat sig över de stora penningsummor som går ut ur landet till Kina för inköp av te och andra produkter och han anser att ingenting kan vara av större vikt än att stänga den port, varigenom allt detta silver lämnar Europa … Linné gör därför otaliga försök att få hem teplantor till Sverige och efter många misslyckanden uppmanar han nu sin vän kapten Ekeberg att så frön av teplantor vid avfärden från Kanton – och denna gång ser det ut att lyckas. Ekeberg är på sin åttonde resa med det Svenska Ostindiska Kompaniet, denna gång med skeppet ”Storfurstendömet Finland” och från Kanton för Ekeberg hem tolv levande teplantor. Den här gången åker kapten Ekebergs hustru Hedvig, med plantorna i knät från Göteborg till Uppsala och till Linnés ”obeskrifvelige glädje”. Han får sina plantor den 3 oktober 1763, men måste konstatera att tebusken inte trivs i Sverige på grund av klimatet. Den sista av Linnés teplantor dör 1781.

Linné hade både positiva och negativa saker att säga om te. Han skriver;

Efter som Théet förswagar nerverne och hiernan, hwilket sielfwa Chineserne tillstå; så är icke underligit, at thée länge och mycket brukadt, giör en darr händt; hälst där det skall drickas med hett watn”.

Han skriver också att te sköljer blodet och att drycken därför är bra;

för dem som dagen förut plösat sin kropp med starka, skarpa och sega drycker”.

Linné namnger tebusken första gången 1737. I hans Species plantarum som publiceras 1753 får den namnet Thea sinensis, ett namn som fortfarande används i viss utsträckning. Linné experimenterar med flera växter för att undersöka om de kan användas för odling i stor skala. Han förespråkar också att teplantan skulle kunna odlas i Sverige för att pengar inte skulle lämna landet. Han tycker att det spenderades för mycket pengar på import av te. Första försöket att ta en planta till Sverige görs i början av 1750-talet av botanikern och prästen Pehr Osbeck. Han hämtar hem hundratals växter till Linné från Kina och Java, men med teplantan sker det ett missöde då plantan faller över bord vid Goda Hoppsudden och därmed är den förlorad.

Camelia sinensis
Camelia sinensis (latin)

I Svenska Ostindiska Kompaniets historia är te av central betydelse. Européerna är mycket intresserade av kinesiskt silke, porslin – och framförallt te. Kinas utrikehandel koncentreras till Kanton som under 1700-talet blir Kinas viktigaste hamn för utrikeshandeln och Kanton får även monopolrättigheter på all utrikeshandel.
Det engelska kompaniet tar över den viktiga handeln med te och konsumtionen av drycken ökar både i England och på kontinenten och följaktligen är det engelska kompaniet det första att dra nytta av detta. Den engelska kompanihandeln är monopol, vilket bringar höga priser. Men monopol kan brytas och en rad politiska förvecklingar startas, men det tänker jag inte gå in på. Efterfrågan på te ökas markant inom Västeuropa och den enda asiatisk hamn där alla européer kan handla är just i Kanton.
Det finns uppgifter om att värdet av importen av te för det svenska kompaniets uppgår till ca 80 % av lasten och andelen ökar efter 1750. Varor som porslin, siden, kryddor, arrak är i stort sett en komplettering av lasten. Porslinet är ett bra komplement eftersom det är tungt och det luktar inte så det kan heller inte förstöra teet.
De stora mängder av te som landar i Göteborg är inte avsedda för svenska konsumenter. Den exporterades vidare till Holland, Tyskland och inte minst till Storbritannien som har Europas mest tedrickande folk.

Nu åter till teplantan och våra traditioner kring tedrickande.
Te på latin heter Camelia sinensis och är ett träd – i odling en buske – som härstammar från Sydostasien, ön Hainan Dao i Sydkinesiska havet eller möjligen södra Kinas fastland. Infusioner (extrakt) av bladen har i Kina druckits sedan långt för Kr.f. och teet är styrkt redan i källor från 300-talet. Till Japan kommer teet troligen på 700-talet och utvecklas där till den berömda teceremonin. I Europa nämns te första gången 1559 i Venedig, blir en allmän dryck först i Holland i början av 1600-talet. I Sverige omtalas te tidigast ca 1715 men spelar länge en underordnad roll vid kaffets sida, utom i de delar av Finland som ligger nära det tedrickande Sankt Petersburg. I den östligaste finländska skärgården dricker t o m fiskarbefolkningen te. Seden att dricka te på eftermiddagen introduceras i Holland ca 1650 – sprids sedan till Nordamerika med de holländska emigranterna på nuvarande USA:s östkust och därifrån till britterna. Minsann!

Iste skapas under den synnerligen heta världsutställningen i Saint Louis 1904 – liksom glasstruten! Afternoon tea – five-o’clock tea är den engelska traditionens dagliga höjdpunkt, införd ca 1840 av hertiginnan av Bedford och snabbt accepterad av drottning Victorias hov. Eftersom den fungerar som ett lätt mellanmål utgörs tilltugget av bakverk som t ex scones, kex med marmelad, Dundee Cake – fruktkaka med mandlar – eller shortbread – mördegskakor. Denna paus för te blir en social företeelse och under1880-talet byter överklassens kvinnor om till långa kappor, handskar och hattar inför deras eftermiddagste som vanligtvis serveras i salongen mellan klockan 4 till 5!

”Five O’Clock Tea” av Julius LeBlanc Stewart (1855 – 1919)
”Five O’Clock Tea” av Julius LeBlanc Stewart (1855 – 1919)

Afternoon tea är en så ingrodd vana att engelska soldater under andra världskriget påstås ha sagt ”we fight until four o’clock, and then we have tea”.

Kineserna skriver ursprungligen ordet för te med tre bokstäver och den första versionen är ”Kia”. Namnet utvecklas till ”Cha” och vid ankomsten i väst blir det ”te”, som fortfarande används i många länder runt om i världen.

En legend berättar att denna underbara dryck upptäcks av en slump av den kinesiska kejsaren Shan Nong i 2737 f.Kr. Kejsaren har en vana att koka sitt dricksvatten. En dag när han kopplar av i sin trädgård, faller några teblad ned i hans kokande vatten och som ger vattnet en rik, lockande doft. Efter att ha druckit det, upptäcker kejsaren att det är både uppfriskande och energigivande. Han ger genast order om att tebuskar bör planteras i palatsets trädgårdar. Det verkar vara ursprunget till seden att brygga färska teblad i varmt vatten. Berättelse sprider sig snabbt och traditionen att dricka te blir uppskattat av den kinesiska aristokratin.

En annan tradition berättar att folkstammar i bergen, i sydvästra Kina, tuggar teblad av medicinska skäl. Eftersom navigatörer, sjömän, och missionärer reser till Kina på jakt efter egna fynd sprids också de gamla legenderna och man börjar ta med sig seden att dricka te till Västeuropa.

I Japan där te ursprungligen serveras i buddhistiska tempel för munkar, präster och överklassen som deltar i särskilda religiösa och reningsritualer. Dessa tempelritualer anpassas till den japanska kulturen som förs vidare från generation till generation under flera hundra år och blir en av de mest kända traditionerna i världen. Dessa ceremonier nedtecknas av prästen Sen Rikyu i mitten av 1500-talet. Idag betraktas han som grundaren av den japanska teceremonin.

Många sorter av te produceras i Indien som är den näst största exportören av te. Darjeeling, känd som ”champagnen av te” växer vid foten av Himalaya. Endast på denna höjd och i mikroklimat är det möjligt att producera en långsam tillväxt av blad som ger den mustiga smaken. Assams te, är mer maltigt och fylligt, och odlas i nordöstra Indien. Höglandet Nilgiri i södra Indien är känt för sina fina, doftande, fruktiga teer.

Gammal japansk målning (1800-tal) - teceremoni
Gammal japansk målning (1800-tal) – teceremoni

Det sägs att te var en viktig bidragsgivare till det amerikanska självständighetskriget. Paradoxalt nog är det den engelska traditionen som faktiskt avslutar Storbritanniens förbindelser med sina kolonier i Nordamerika. Vid den berömda Boston Tea Party 1773, dumpas tre fartygslaster med te i hamnen som protest mot de höga skatterna som införs av den brittiska regeringen för allt te som importeras till kolonierna. De amerikanska kolonisterna betraktar denna tull som olaglig eftersom de inte hade fått vara med och bestämma om detta. Händelsen inträffar alltså den 16 december 1773 då amerikanska patrioter förstör lasten med te som tillhör Brittiska Ostindiska Kompaniet. Aktionen organiseras av Samuel Adams som tillsammans med en grupp uppretade Bostonbor – vräker lasten i havet! Enligt legenden är de utklädda till mohawkindianer. Det är sammanlagt 342 lådor med te, till ett värde av 18 000 pund. Hamnen stängs under 16 år och det blir upptakten till ett krig …

Teblad har rest en hel del ända tills denna dag. Det har gjort att vi kan dela berättelser, myter, legender, traditioner och även historia kan ändra riktning!

Källor:
http://www.historic-uk.com
http://www.altomtaakademi.se
Kjellberg, Sven T, 1974, Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813 kryddor, te, porslin, siden

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑