JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Bohuslän

Margareta Huitfeldt

Margareta Huitfeldt (Göteborgs stadsmuseum)

Bönderna på gården Mölnefossa hade lånat pengar av fru Hvitfeldt, och hon påstod att det var avtalat att hon skulle ha gården. Hon blev ålagd att gå ed, och den skulle avläggas i vittnens närvaro på Mölnefossa gård. Innan fru Hvitfeldt for dit tog hon jord från Sundsby och lade den i sina skor. Sedan stod hon på Mölnefossa och svor: ”Här står jag på min egen jord”!

Till yttermera visso står det i jordeboken att fru Hvitfeldt har köpt gården Mölnefossa anno 1652 av herr Hendrik och jungfru Boel Måneschiöld till Åkervik.

Det finns många skrönor och rykten om denna kvinna, men det finns också en sida av hennes liv som det inte talas så mycket om – den tid hon är en moderlös dotter, hustru, mor och änka …

Margareta Huitfeldt ser dagens ljus den 5 november 1608 på gården Skejelbred i sydliga Norge. Man vet egentligen inte så mycket om hennes privatliv, hennes utseende eller personlighet. Inga porträtt finns bevarade från hennes uppväxt och ungdomstid som hon tillbringade hos moderna fram till 1628. Det enda man kan säga är att hon sannolikt inte tillhörde den resliga typen av kvinnor, med utgångspunkt från den gravöppning som gör i slutet av 1800-talet – då kistorna i Valla kyrka öppnas i samband med att kyrkan ska renoveras.

Hon är enda dottern i faderns första äktenskap och en halvbror kommer så småningom, men dör redan som mycket liten. Man kan ju undra vad slags utbildning hon fick, utan konkurrens av bröder som vid den här tidpunkten vanligtvis påkostas dyrbar utbildning. Hennes mor som dör tidigt och faderns omgifte med en dansk adelsdam gör att den unga Margareta förmodligen får tillbringa större delen av sin uppväxt hos sin mormor, fru Gurre Green vid Sundsby – ett gods på ön Mjörn i Valla socken, i norra delen av Tjörns kommun i Bohuslän.

Det är helt naturligt att högadelns barn placeras hos äldre släktingar om modern dör eller är upptagen med att resa med en make som under långa perioder är ute på olika uppdrag.  Margareta får dock flytta hem till sin far och styvmor, då även mormodern avlider i slutet på 1620-talet.

En adelsflicka som Margareta får med stor säkerhet tidigt lära sig lanthushållning – förutom att läsa och skriva samt kristendomskunskap – då hon i framtiden förväntas bli en skicklig godsägarinna. Hon utvecklar uppenbart förmågan att behärska ekonomisk lagstiftning i syfte att köpa och sälja egendomar. Visserligen står hon som ung under faderns förmyndarskap och som gift kommer maken att styra och ställa, trots att hon själv står som ägare till både gods och förmögenhet.

Men som många andra kvinnor i hennes ställning kan hon se fram emot ett liv som gräsänka eller rent av som änka då männen är ute i krig. För Margaretas del är det nödvändigt att införskaffa kunskap om förvaltning av gods, men troligen har hon också god hjälp av sakkunniga skrivare.

Hon gifter sig först vid 27 års ålder, trots att många unga kvinnor gifter sig redan före 20 års ålder. Hon kan nu räkna med att få ut sin del av förmögenheten efter modern, som tillfallit henne efter faderns omgifte. Mormoderns förmögenhet tillfaller även den Margareta. Det är således ingen brådska att gifta bort henne.

Men våren 1635, står hon brud och äktar den danske adelsmannen Thomas Dyre, som är tre år äldre. Det sägs att tycke uppstått mellan dem, och att det inte bara handlar om lämpliga partners av lika börd. Han lämnar sin kungliga tjänst och flyttar till Margaretas gods på Tjörn.

Ekonomiska brydsamheter tillåter inte de nygifta till ett yvigare godsägarliv. Margaretas Sundby är tyngt av inteckningar som maken löser in, dels av egna medel och dels genom försäljning av jordegendomar.

Margareta har ärvt några gårdar i socknar som ligger relativt utspridda i Bohuslän. En nackdel eftersom insocknes bönder då betalar mindre till henne än de skatter som betalas till kronan. Inte kan hon utnyttja dem som dagsverkare heller, utspridda som de är. Maken Thomas Dyre får därför den strålande idén att försöka sammanföra gårdarna kring godset genom köp, pantsättning och byteshandel.

På så sätt ökar han sin hustrus tillgångar, men säg den glädje som varar. Bohuslän drabbas av krig och han får åter gå ut i kungens tjänst, dock med en betydande inkomst om ca 120 riksdaler per år. I affärsuppgörelser om hustruns gårdar måste han trots allt följa en regel, han är tvingad att ha hennes medgivande vid eventuell avyttring. Han gör ett avsteg från den bestämmelsen när han år 1648 byter till sig gods i Solberga, Jörlanda och Hålta mot kronogårdar (d v s gårdar som brukades av bönder mot ersättning till staten) i Valla. Huruvida Margareta reagerar på detta vet vi inget om, trots att ryktet om henne säger att hon är den dominerande parten i äktenskapet. Men eftersom mannen, vid den här tiden, är herre i huset får Margareta underordna sig.

Margaret föder, ett år efter vigseln, en dotter och två år senare en son. Barn som uppkallas efter hennes hedrade föräldrar, även fadern har vid det här laget gått ur tiden. Dottern dör tragiskt nog kort efter födseln och sonen, som är obotligt sjuk, avlider 1646 – endast åtta år gammal. Nu har de endast en son kvar i livet, lille Ivar som är två år.

Det är inte ovanligt att adelskvinnorna också drabbas av dödsfödslar trots att de lever under betydligt bättre omständigheter än böndernas hustrur, som inte måste uthärda både svält och tungt arbete.

Det är sommar 1651 då Margaretas make Thomas, insjuknar och dör i september samma år. Nu står Margareta där – en ensam förmögen änka med en sjuårig son. Något nytt gifte blir det inte för hennes del – kanske var det mer intressant att bruka gods än att underkastas en ny make.

Hon tar sig an affärer i salig Thomas anda och gör ett antal godsförvärv, många på Tjörn, men även inåt landet som t ex i Brasta och i Lyse socken samt ute på Stångenäset. I avlägsna socknar som Åbygodset i Kungälv, Backa och Björlanda på Hisingen görs också affärer.

Sonen Ivar får lika god utbildning som sin far. Det hade hans mor råd med. Hon har till syvende och sist två intressen – att förvalta sin egendom och sonens framtida välfärd.

Sonen beger sig ut på resa och har planer på att besöka Spanien, Italien och Tyskland, men när han befinner sig i Montepellier i södra Frankrike, drabbas han av hög feber och avlider efter tre veckor. Han är bara arton år gammal. Han begravs i Uddevalla kyrka den 13 januari 1664. En av dikterna som läses under begravningen är dansk och sista versen lyder;

Jeg her nu mist baad börn och mand
Med slect oc venner fleere
Saa ingen mig nu tröste kand
Uden min Gud oc Herre

Hennes sista barn blir donationen till Bohusläns studerande ungdom. Själv slutar hon sina dagar, sjuttiofem år gammal, på Sundby den 16 november 1683 – hennes namn lever ännu kvar i en skola i Göteborg och i inrättningen för stipendier.

Den svenske målaren, fornforskaren och museiintendent Gustaf Brusewitz skriver 1864:

För att från Tjörn komma in på Oroust, måste man först färdas öfver en liten bergig och backig ö, kallad Miörn, på hvilken man finner det såsom Margaretha Hvitfelds vistelseort välbekanta säteriet, eller numera gymnasiigodset Sundsby, omgifvet af den mest pittoreska natur — ja man kan på vissa ställen der anse sig förflyttad till den yppiga södern, till Appeninnernas af pinjelundar smyckade pass, till Medelhafvets kuster….

Han springer över bergen!

Ida Hedberg

Selma Lagerlöf skriver i Nils Holgerssons resa att havet kan vara vilt och påträngande och att vi sedan många tusen år tillbaka skyddas av en lång bred mur – kallad Bohuslän! Uppförd av ansenliga stenblock och långa bergåsar. Ett sådant lanskap kan tyckas vara ofruktbart så att inga människor kan finna sin bärgning där. Vildgässen far vidare …
Vi har också läst om stora sillperioder – den sista under åren 1877-1906 började man också fiska med snörpvadar – sillstimmen ringades in av stora nät som snörptes åt i botten. Sedan kunde man ösa upp sillen i båtarna. Sillen blev var mans föda och kom att kallas ”fattigmansfläsk”. 
När de stora sillperioderna var över visste ingen om de skulle komma tillbaka.

Jag vill berätta om en pojke som kommer från Lyse, en plats i Bohuslän som till största delen omges av havet. Här har gamla havsvikar på en del ställen skapat odlingsjord emellan de gråa, nakna klipporna. Gårdarna är oftast skoglösa. Berg av granit finns det gott om.

Pojken är yngst i barnaskaran om tiotalet barn. Han föds den 11 november 1913, son till Ninus (Adolfsson) Hedberg och Ida Hedberg (född Johansdotter). Ninus är som många andra i Bohuslän, stenarbetare.

Ur Svensk-Amerikanska Western, June 28, 1917 läser jag:
”En gåva på 100 kr har landshövding Lagerbring öfverlämnat till stenhuggaren N . Hedberg i Häggvall Lyse som har stor familj att försörja och dessutom en längre tid varit sjuk och oförmögen till arbete.”

Pappa Ninus avlider då yngste sonen bara är 4 år. På självaste julaftonen 1917. Mamma Ida blir ensam och har många små att försörja. Delar av hemmets tomtmark säljs för att inbringa några kronor till mat på bordet.
Den lille sonen är sjuklig och har dåliga odds att bli så mycket äldre. Lyckligtvis blir han frisk och uppnår vuxen ålder, jobbar hårt under krigsåren i olika delar av landet. Utbildar sig till möbeltapetsör och gifter sig med sin stora kärlek. Flickan från Lödöse och som han träffar på dans en sommar. Då arbetar han i Thorskog på andra sidan Göta älv. Med roddbåt färdas unga grabbar över till Lödöse för att roa sig då tiden så tillåter.
Han blir så småningom göteborgare och min svärfar och har till en början egen tapetserarverkstad och så småningom blir det möbelaffär – Olskrokens Möbelaffär.

När vi talar om att det var bättre förr så tänker jag på historier jag hört av min mamma om svåra år i Norrland och flytten till Göteborg. Min svärfars berättelser om det hårda livet i Bohuslän och beredskapsarbeten i olika delar av Sverige. Om hur familjer levde åtskilda under långa tider. Om sjukdomar och fattigdom.
En berättelse har särskilt etsat sig fast i mitt minne. Han den lille pojken, Ninus son, som springer över bergen i Bohusläns Lyse. Hur han efter ett dagsverke fått en smörgås med ost på av husbondens fru. Han springer hemåt för att berätta. Han är så hungrig att han börjar äta på brödbiten. En bit. En bit till. Han skjuter ostbiten framför sig på brödskivan… han vill njuta av den så länge som möjligt. Till slut har han kommit till kanten av ostskivan och beslutet fattas att äta upp hela ostskivan. Ni vet när man befinner sig i skarven till något nytt, något bättre – framtiden. Och man kan lägga det som varit bakom sig – historien. Den gamla goda tiden… och skarven flyttas ständigt framåt. Eller hur?

En bit på plats – Göteborgs identitet

Gothenburg-1600-century

1700-talets Göteborg – sill, te, siden, arrak, kryddor …

 I forna tider, då Ostindiska sjöfarten samt ett rikt och väl betaldt sillfiske riktade Göteborg, hopade sig här stora rikedomar, och då Napoleon I påbjöd sitt kontinentalsystem, simmade Göteborg i öfverflöd, såsom varande nederlagsplatsen för Englands kolonialvaror till kontinenten.

                                                        Gustaf Bellander, Illustrerad vägvisare för Göteborg

Vi är i mitten av 1700-talet och Göteborg är en betydelsefull hamnstad i norra Europa och staden har i antal invånare passerat tiotusen. Holländarna byggde staden som en befäst handelsplats och som sådan dominerar vi handeln – tillsammans med Tyskland. För många år framöver blir Göteborg landets port mot Europa och vidare ut mot världen, rent geografiskt ligger staden väl till. Kanske är det två faktorer som gör Göteborgs så framgångsrikt? Den ena är sannolikt de rika sillfångsterna som gör staden till landets största fiskestad och den andra faktorn är också sannolikt det blomstrande, internationella handelsföretaget Svenska Ostindiska Kompaniet.
Göteborg är navet för handel med Kina och Fjärran Östern. Det första skeppet med last från Kina återkommer i augusti 1733. Lönsamma affärer görs under de sjuttiofem år som  tusentals sjömän, präster och handelsmän färdas till Östasien, och de som återvänder för inte bara med sig te, siden, kryddor och porslin utan också berättelser om ett främmande rike som är fyllt av exotiska växter och djur – och inte minst människor med annorlunda sedvänjor.

Utmed vår egen kust händer något som liknar ett underverk, ”Silla går till” med dunder och brak under hösten 1752! Men redan 1747 märks en enorm ökning av sill i våra vatten. Kommerskollegiet skriver; ”uti otrolig ymnighet och mängd stigit till Stranderna i Södra Skiärettgården emillan Giötheborg och Marstrand”.

I hela sextio år går sillen till i sådana mängder att allt inte kan saltas ner och säljas för konsumtion. Överskottet går till trankokerier som förvandlar sillen till olja – främst till gatubelysning i många världsstäder. Silloljan från Bohuslän sprider bokstavligen ljus över både franska revolutionen och vid Boston tea party.
Det kokar i tvåtusen kittlar på hundratals trankokerier i Bohuslän och under 1790-talet skeppas åtta miljoner liter årligen ut från Göteborg, som är den stora utskeppningshamnen. Stanken från kokerierna är olidlig och Gustav III lär ha klagat vid en resa i Bohuslän under den här tiden.
Men varför klaga? Fisket bedrivs utan maskinella redskap, så här behövs mycket arbetskraft, och för att locka ut folk till den karga kusten i väst, erbjuder staten fri mark och fritt statligt timmer till husen samt lockande skatteförmåner. Folk strömmar ut till kusten och nya fiskelägen växer upp.

Den första sillfångsten utanför Fjällbacka 1877. Teckning av Jacob Hägg
Den första sillfångsten utanför Fjällbacka 1877. Teckning av Jacob Hägg

Sillstimmen tränger långt in i fjordar, vikar och sund och eftersom man inte kan använda de gamla fiskeredskapen – sättgarn och drivgarn – börjar man använda landvadar som läggs ut med småbåtar, och som man sedan drar hem från landbacken. Man bildar vadlag om mellan tolv till tjugo man.

Enorma mängder sill ska saltas och nu krävs också mängder av salterier. Som exempel kan nämnas att några köpmän från Göteborg startar försynt insaltningsindustri med dryga tusentalet tunnor per år (en tunna motsvarar ca 125 liter). År 1760 har antalet saltade tunnor under en säsong stigit till över tvåhundratusen – för att några år senare var antalet uppe i över trehundratusen!
Under vintern 1794–95 fångas närmare två miljoner tunnor färsk sill som saltas eller kokas till tran. Det bohuslänska sillfisket blir inte minst en riksangelägenhet. Tidigare var fisk en av de största importvarorna, och nu blir sill och tran en av de viktigaste exportvarorna.
Många svenskar börjar allmänt uppskatta sillen som en del av den dagliga näringen och beskrivningar på olika sillinläggning sprids över landet. Sill och nubbe blir en tradition!

Efter 1790-talets väldiga sillfångster följer en usel fiskesäsong 1799–1800. En nöd utan dess like utbryter där fisket – sillen, salterier, trankokerier och allt omkring – varit en var mans syssla och försörjning. Nöden förstärks av att skörden under hösten innan är mycket torftig. Visserligen blir året därefter ett rikt fiskeår, men sedan följer en stadig nedgång för att efter 1808 vara totalt slut.

Karta över Göteborg från 1757, tecknad av kapten Carl Gustaf Ekeberg
Karta över Göteborg från 1757, tecknad av Carl Gustaf Ekeberg

Svenska Ostindiska Kompaniet – det stora varuhuset på Norra Hamngatan verkar i över sjuttio år och kanske har den handeln ingen direkt betydelse för Göteborgs egna affärsliv, förutom att några personer blir mycket rika och kan donera stora summor till staden. Samtidigt som sillfisket drastiskt avtar, minskar också handeln med Ostindien. Kompaniet går i konkurs 1809 för att upplösas helt 1813.
Kanske är det ändå den vardagliga handeln och manufakturerna som borgarna i huvudsak lever av. Många mindre företag växer sig stora, och några blir under 1800-talet grunden till stadens ekonomiska och industriella tillväxt.

Ännu en bit av vår stads identitet faller på plats …

Källor:
H Fröding, 1922,Berättelser ur Göteborgs Historia under Gustavianska tiden http://www.popularhistoria.se
http://runeberg.org
http://www.ne.se

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑