JAVANEN

Om väggar kunde tala

Etikett: Ångermanland

Det gick rakt in i hjärtat…

Yngve Sundberg

Helt otroligt. Det är någon mening med att jag som göteborgare hoppar in i en grupp för Sollefteå, gör ett inlägg och får en respons långt över förväntan… men detta var nog det roligaste, trevligaste och mest överraskande!

Hej Maya!

Du känner inte mig, men jag kände ett behov att höra av mig.

Hör här:

För några veckor sedan var jag på en gruppresa till Frankrike. Vi var 24 st personer (till en början okända för varandra) som cyklade runt i Provence och besökte vingårdar och annat. Cykelturerna tog oss genom vinodlingar från by till by. Hade vi tur så fanns det pool vid hotellen vi stannade vid. Vid ett ställe samlades alla vid poolen för ett eftermiddagsdopp. Jag satte ned foten i vattnet och konstaterade högt att det var ”fan lika kallt som i Ångermanälven”. Sen dök jag i. En i cykelgänget ville veta mer om min kommentar om älven så jag berättade att farsan kom därifrån och jag själv bott och tillbringat delar av min barndom i Sollefteå. Det finns väl ingen som vet var Kläpp i Lökom är för något eller vart det ligger tänkte jag, men det visade sig att hennes pappa också var därifrån. Så jag berättade lite om min farfar och farmor som bodde i torpet en bit upp i backen från röda ladan. Hon ringde senare på kvällen upp sin mamma som kunde berätta att hon kom ihåg den gamla gumman som bodde där. – Hur stor är sannolikheten för att man ska träffa på någon som härstammar från Kläpp på en vinodling i Provence?

Vi beslöt att hålla kontakten ifall något nytt skulle dyka upp eftersom jag inte vet så mycket den här sidan av min släkt.

Idag messade hon mig din berättelse om Kläpp så jag skaffade mig ett Facebook-konto, som jag tidigare försökt att hålla mig ifrån, för att kunna läsa vidare vad du skriver. Hon heter förresten Siv Vestman och hennes pappa bodde på andra sidan landsvägen.

Fantastiska och målande skildringar och berättelser som jag helt fängslas av och lever mig in i. Jag känner inte till så mycket om Axel och Anna Sundberg som är min farfar och farmor. Jag vet ännu mindre om alla deras äldre barn – fastrar och farbröder. Axel har jag egentligen inte alls något minne av – kanske att han låg på kökssoffan och vilade. Själv var jag möjligtvis 4-5 år. Vet inte heller riktigt när han gick bort. Farmor träffade jag däremot fler gånger. Sista gången var när hon bodde på ålderdomshemmet. Hon gick bort kort därefter vill jag minnas. Dessförinnan kom hon vid några tillfällen till min faster och farbror som hade kollo vid Nipvallen i Sollefteå. Jag tillbringade många somrar där med dem. Iris och Arnold Magnusson. När pappa gick bort blev de som mina extra föräldrar. De hade ju inga egna barn. Jag har också träffat min faster Agnes vid några tillfällen. Hon bodde inte så långt därifrån. Även min kusin Bert Andersson, backhopparen, har jag träffat. Han var dock så pass mycket äldre än jag så det fanns inget incitament för att hålla kontakten. Han hade ju redan familj och barn som var några år yngre än jag. Själv var jag kanske 13 år vid det tillfället.

Vi bodde ett tag i Nyland där vi hyrde ett hus av en bror till pappa. Kommer inte riktigt ihåg hans namn men han var gift med en P (hon var visst inte så snäll mot min mamma).

Min bror föddes i det huset 1957 medans jag stod i spjälsängen och sög på tummen.

Det var ju tuffa tider där vid senare hälften av 50-talet.

Pappa var arbetslös långa perioder och vi hade det knapert.

Han fick dock till slut jobb hos Skånska Cementgjuteriet och fick bygga broar runt om i landet. Familjen flyttade med till varje brobygge.

1963 flyttade vi till Södertälje när motorvägsbron över kanalen skulle byggas. Pappa var Verkmästare på det bygget men han fick aldrig se bron bli klar då han omkom vid en olycka på arbetsplatsen.

Min pappa hette Yngve och han blev endast 32 år. Själv hade jag precis börjat 1:a klass och förstod egentligen inte riktigt vad som hade hänt. Mitt minne av honom börjar också blekna. Familjen blev kvar i Södertälje efter det.

Ja, det här blev kanske lite långt och mycket på en gång.

Min mamma har släktforskat på sin sida så där vet jag en hel del. Däremot finns alltför många blanka sidor om Sundbergs i Kläpp.

Men som jag förstår så är du och jag kusiner. Har alltid undrat hur många som finns kvar i släkten.

Hoppas du har orkat ta dig igenom allt detta. Vore roligt att få höra av dig. Hälsningar S

Är det inte ett mirakel… så säg. Så knöts då äntligen de trådar ihop som vi båda haft tilltorpet i Kläpp, Lökom. Våra föräldrar var syskon och det känns som att brevet jag skrev till mormor och som jag publicerade här för ett tag sedan nu äntligen har fått ett slags gensvar. Pusselbitar faller på plats i våra liv.

1+2= 3… en gammal räknebok från 1927 – Kläpp, Lökom

Mamma Astrid börjar skolan i Kläpp, Lökom – en by söder om Sollefteå, vid Ångermanälven… Den skolan köps för många år sedan av en familj från Norrtälje och de bestämmer sig – efter några år som sommarbostad – för att montera ned den och ta den med sig till Norrtälje! När skolan läggs ner och skåp tas bort hittas en liten bok. Min mammas räknebok från klass 2, från år 1927!! Mamma föddes 1919 och avlider 2013, 94 år gammal och hon ger mig boken som ett minne… även gamla skolfoto fick jag med! Hon brukar besöka skolan vid varje besök i hemtrakterna. Sätter sig på trappan och minns… Berättar att lärarna vid skolan heter magister Melander och fröken Stattin.

Astrids räknebok

Nils Holgerssons resa pryder omslaget och öppnar jag boken är den fylld av räkneövningar…

Boken är helt intakt!

Skolan, blir efter nedläggning, först privatbostad och som jag nämner ovan monteras huset ner – och timras upp igen i Sonö ovanför Norrtälje!!

Vem vill inte bo i detta fina hus…

Mamma faller ut ur bussen!

Det är en varm sommar.  Är med mamma i Sollefteå, Ångermanland. Där finns mormor och morfar på sin lilla gård vid älven. I Övergård bor moster. Ser fotografier på hennes linneskåp. Hennes barn, mina kusiner – men de finns inte hemma. Moster är sjuk, säger mamma. Barnen bor någon annan stans. Hör ordet ”barnhem”. Vi måste hjälpa henne, säger mamma. Moster är på Österåsens sanatorium. Hon har svårt att andas…

Ur Österåsens historia;

”Den gamla sanatoriebehandlingen bestod i en sträng och regelbunden regim med vila i horisontalläge, närande föda, promenader och massor av frisk luft. Det senare föranledde att fönstren i sjuksalarna skulle stå öppna dygnet runt, helst också året runt… Före detta patienter vittnar om hur vattnet frös i handkannorna och hur doktorerna måste ha vantar på händerna för att klara de iskalla dörrhandtagen vid ronderna.

Vaknar tidigt en morgon i mosters kök. Lyfter lite på rullgardinen. Därute marscherar soldater… På köksbordet ligger en present. En röd väska i galon. Till mig. Ska snart fylla år. 7 år.

Vi klär på oss och ger oss av till busstationen. Nu väntar en kort busstur till byn där mormor och morfar bor. Grusvägen upp mot dem är lång och det dammar grus i mina ögon från en bil som kommer emot oss. Den stannar och mamma växlar några ord med föraren.

– Jo, visst är morsan och farsan hemma.

Bilen kör vidare.

Vi tar oss vidare och snart är vi framme hos mormor och morfar. Kaffepannan är på och snart sitter vi kring köksbordet. Tycker de talar lite konstigt – och de tycker jag talar fort. Du talar så fort som ”geten skiter på näver”, säger mormor. Mamma skrattar.

Vi ska sova här. Morfar flyttar ut till ”boa” – och jag sover under fint täcke som mormor sytt – lapptäcke! Precis som alla mattor i huset är vävda av mormor har hon också sytt alla täcken. En del tygremsor känner jag igen. Mamma skickar tygremsor, nystade som bollar,  till mormor under många år.

En dag ska vi hälsa på ”barnhemmet”. Jag förstår inte vad det är. Bor inte alla barn hemma?

Moster har permission från sjukhemmet. Vi möts inne i Sollefteå och gemensamt ska vi ut på en busstur. Det är stekhett ombord på bussen. Galonklädda, hårda stolar bränner mot mina ben. Vi är bara ett fåtal på bussen som far omkring på slingriga grusvägar. Genom ändlöst skogslandskap.

Nu visar moster att det är dags att stiga av, men jag ser ingen antydan till busshållplats. Mamma reser sig upp från sätet. Bussdörrar öppnas och som i töcken ser jag mamma vackla framåt. Minns hennes rutiga kjol mot min kind. Den känns sträv när den sveper förbi. Mamma faller framstupa ner i ett virrvarr av buskar, nässlor och stenar. Är i det ögonblicket övertygad om att hon nu försvinner ifrån mig. Att hon dör.

Jag står kvar på översta trappsteget och hör vuxna ropa på hjälp. Mamma rör sig inte.

Rusande panik inom mig. Ropar ingenting. Om jag är tyst är jag ”snäll tös”. Därför skriker jag inte ut min rädsla.

Mamma kommer åter på fötter. Upp på den bruna grusvägen. Hennes vita blus med korta ärmar har blivit smutsig och hon rättar till sin klädsel.

Vi ser bussens dammiga bakdel försvinna. Moster säger att vi ska vänta där vi står. Att hon ensam ska gå mot det vita, låga huset. Barnhemmet. Hör jag inte barns skratt?

Mamma och jag står kvar. Min rädsla har inte lagt sig. Så nära att förlora min mamma.

Om hon skulle dö, har jag ingen kvar. Pappa finns inte längre hos oss. Nu är det bara mamma och jag.

Hon blir mormor och farmor. Och samma rädsla fanns alltid hos mig. Att hon ska lämna oss. Ibland säger hon att det vore bättre att inte leva. Då frågar jag om hon inte vill ha mig. Inget svar…

Jag måste vara en ”snäll tös” – så att hon vill ha mig.

Jag är ”snäll tös”. Länge. Hon blir 94 år. Under en kort stund tar jag paus från fyra dagars vakande på stora sjukhuset. När jag återvänder till hennes säng blir jag i ett ögonblick lika panikslagen som på bussen. Då hon trillar huvudstupa ner i diket. Samma känsla. Men nu reste hon sig aldrig igen.

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑