Pang i lagårn…

Pang i lagårn…


Befinner mig på bondgården i Sjöhult, Norra Vi. Byn ligger vid sjön Sommen, och jag åker med hundratals barn från Göteborgs centralstation. Vi har namnlappar på oss så de vuxna kan sortera oss till rätt familj vid ankomsten vid stationen i småländska Tranås. Sedan väntar någon timmas bussresa på dammig landsväg fram till gården. Bussföraren vet att jag ska till familjen Samuelsson och han stannar vid vägrenen. Strax intill mjölkbordet där lastbilen kommer var morgon och hämtar mjölkkannorna.

Jag vet precis vad som förväntas av mig även denna sommar. Hårt arbete. Min sommarmamma Sigrid är ofta ensam på gården då maken Albin mår dåligt och ligger på Linköpings lasarett. Han med ”svea i magen” som jag först som vuxen förstod var magsår… sveda i magen!

Han kommer hem ibland och jag följer honom som en kyckling följer sin hönsmamma… tätt i hälarna.

Apropå höns. En sommar ägnar jag åt att gräva ur hönshuset och kalkar dess väggar och tak. Jag når cementgolvet med spaden först efter 30-40 centimeter. Hyvar ut lager efter lager. Sedan är det till att ta fram pallen och kliva upp med burken, fylld av kalk. Osläckt kalk, och när jag tagit en mängd ur säcken, hällt på vatten så är den rätt ilsken att hantera, som lut ungefär. Först efter andra strykningen blir det vitt. När det är dags för taket måste jag ha solglasögon på mig eftersom det svider rejält om en droppe hamnar i ansiktet och inte minst i ögonen!

Sigrid kallar mig skämtsamt för ”sketmadam” denna sommar.

Med Albin går jag vid tillfälle ut i kohagen för att se efter den där dräktiga kon. Han vet att det är dags att ta in henne i lagårn då det är läge för kalvning. Vi hittar henne inte bland de andra djuren uppe vid hagen. Vi går mot inhägnaden av taggtråd som ser något nedtrampad ut. Blodspår leder oss långt in i skogen.

Kon har dragit sig undan för att kalva och det är uppenbart att hon tagit sig över taggtråden för att söka enskildhet.

Skogen är tät av granar och vi kliver över snåriga berg ner mot sjön. Under en jättegran ligger kon som just har kalvat. Hon blöder ymnigt från juvren. Albin fäster en grimma på kon och föser upp henne. Bär den kladdiga kalven mot gården och lagårn. Nu återstår ett samtal till veterinären som snabbt är på plats.

Kon får spiltan närmast lagårdsdörren som står på vid gavel. I solljuset dansar flugor samt spår av hö och halm. Det råder viss nervositet bland både människor och djur på gården. Spenars revor sys ihop och allt ser ut att gå väl. Men efter några dagar är det åter dags för ett besök av veterinären. Kon som nyss kalvat mår inte bra, hon ser ut att ha fått en infektion och det är risk att hon inte återhämtar sig. Man bestämmer sig för att avliva henne då hon sannolikt inte kommer att kunna producera mjölk, vare sig till kalven eller för framtiden.

När slaktbilen anländer ombeds jag att hålla en slags tång i ett rep. Tången kläms fast i nosen på kon. Desto mer jag drar, desto mer blir kon distraherad från smärta – eller är det rädsla?

Jag är bara 12-13 år och har aldrig varit med om något liknande. Jag är sommarbarn och kommer från Göteborg. Men jag följer instruktionen som ges mig och jag tar spjärn med ena foten och drar på signal från en vuxen. En bred rygg vänds mot mig, men jag hinner notera en slags pistol och efter ett kraftigt, men ändå dovt ljud, faller kon till golvet. Hennes ben rycker några gången och jag hör en lång utandning. Snart fylls hinkar med blod från hennes hals och jag vacklar omtumlad bort mot kätten där den lilla kalven ligger.

När det är dags för kalven att få sitt första mål, stoppar Sigrid ner sin hand i en hink med mjölk. Tar tag om kalvens nos och låter tummen fungera som en spene. Kalven lär sig på så sätt att dricka mjölk och snart är hon på benen. Växer och blir stark. Nästa sommar är hon redo att ta sina första språng ut i hagen.

Kanske kommer jag då åter med tåg från Göteborg och får lära mig ett och annat nytt på gården…


Facebook kommentarer

Kommentarer

2 thoughts on “Pang i lagårn…

  1. Jag spenderade en sommar som liten flicka i Dalarna hos en familj som hade en stor landsgård. Jag såg kalvning och hjälpte till lite här och där . Jag älskade det och fick aldrig vara med om avlivning av en ko . Fy,stackars lilla Maya

    1. Ja, man fick se hel del… men jag trodde nog att allt var naturligt på gården. Kalvar föddes, ägg kläcktes o det blev kycklingar, höns nackades… men visst var det också ett trevligt liv med djur o natur!
      Tack för din respons.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.