Långgatorna i Göteborg döptes på 1860-talet, men i nästan ett
halvt århundrade kallades de i folkmun fortfarande för sina ursprungliga namn
Smala wägen, d v s Första Långgatan och Breda wägen, närmast motsvarande Andra Långgatan.
Om vi går in kvarteren mellan Järntorget och Masthuggstorget kan
vi idag konstatera att Andra Långgatan idag är
populärare än någonsin. Bortsett från dagens bar-, pub- och restaurangkultur
har det här funnits en helt annan karaktär av boenden, traditioner och språk.
Det var inte ovanligt att det talades jiddish på Andra Långgatan
eller i Haga. En judisk ortodox församling – en s k ”Minje” – bildades på
1850-talet på Bergsgatan i Haga. 1909 öppnades en synagoga på Kaponjärgatan 8.
1923 flyttade församlingen till den gamla biografen på Andra
Långgatan 6. Sedan Sedan 1970-talet ligger den ortodoxa synagogan, kallad
”Minjen” på Storgatan 5.
Man talar sällan om Långgatorna och Linnéområdet som just judiska
kvarter, trots att så var fallet för just dessa gator och stadsdelen Haga under
en period på 1800-talets och fram till 1900-talets mitt.
Den judiska inflyttningen har präglat Göteborg. En
invandring som började redan på 1700-talet med framförallt välbärgade
affärsmän, som donerade ansenliga summor till kulturella institutioner. Göteborgs
konstliv är också präglad av den judiska invandringen. Vi har ett antal kända
arkitekter som också satt sin prägel på våra hus. Inte minst vid Järntorget.
Minjen = Antalet personer som krävs enligt judisk lag för att vara närvarande för en religiös tjänst, nämligen minst tio män över tretton år.
Han
var här bara vid ett par tillfällen – korta perioder under mitten av 1880-talet
– han kommer från Tyskland och anställs vid byggmästare Joachim Dähns företag.
Jag tänker på Louis Enders, som föddes 1855 och blev arkitekten vars hus väckte
sensation vid sekelskiftet 1800/1900-talet. Han hade tidigare studerat i USA
och kommer till Göteborg som 29-åring med inspiration nog att rita den moderna konfektionsfabriken
vid Stigbergsliden –
för Wettergen. Men
egentligen är hans första uppdrag att rita Odd Fellows ordenshus på Vasagatan.
Han har särskilt studerat stål och betongkonstruktion ”over there”, och ett av
hans praktexempel på nyvunnen teknik är kvarteret Arkaden – något som skulle
förgylla Göteborgs centrum – men som tyvärr åkte med i rivningsvågen under
1970-talet!
Vid
Packhusplatsen växer också snart Herziahuset upp och blir ett för tiden mycket
modernt och magnifikt ”warehouse”, det vill säga en kommersiell byggnad för
lager och kontor.
Och visst kan man tänka sig att personalen måste uppskattat att vistas på taket
där både solterrass, bad och bastu finns tillgängligt!
Fasaden är ett ypperligt exempel på Enders amerikanska influens – kraftfullhet
och en precision i detaljer man sällan skådat. En manifestation av den nya
industriella revolutionen.
Konturbilden av taket visar på en fruktbar korsning mellan lökkupoler och
jugendtidens mjuka linjer.
Föreningsgatan
– här ligger ett gammalt trähus som Louis Enders köper och låter riva – till
förmån för ett sjuvåningshus. Det nybyggda huset har en pampig entrédörr vars
överljusfönster glänser av färgrika, blyinfattade glasbitar.
Ett
bostadshus av stål, betong och tegel. Enders signum. Där står det nu högt och
ståtligt, mitt bland lägre trähus – mestadels landshövdingshus. Tornen sticker
verkligen ut, rent arkitektoniskt. Ett par av dem liksom vrider sig sakta upp
mot skyn.
Arkitekten flyttar själv in i huset och vi kan konstatera att bostadsytan också
motsvarar intrycket man kan förvänta sig. Stora lägenheter, med andra ord.
Faktum är att huset inrymmer endast tolv lägenheter! Och huset blir ett av de
första med hiss – inte bara en personhiss, utan också en hiss för att
transportera lasten från torrklosetterna! Förövrigt finns moderna badrum i
varje lägenhet.
Victor
Horta (1861-1947) var en belgisk arkitekt och formgivare. Som kuriosa kan också
nämnas att han under 1932 fick titeln Baron av dåvarande belgiske kungen Albert
I och fyra av Hortas hus finns på listan över UNESCO:s världsarvslista.
Går vi riktigt nära fasaderna kan vi urskilja en mycket speciell ornamentik. En fläkt av art nouveau och jugend kan definitivt upplevas i de slingrande växtformerna, frukter och djur som omger utanpåverken. I trapphuset lär det finnas rikligt med sådan utsmyckning och blyinfattade jugendfönster, men vi står på utsidan och beskådar den tidsenliga dekoren som också ger sig tillkänna i smidet kring balkongerna. Smidets mönster är skapat av Victor Horta, vars konst strävar efter att vara lokalt anpassat och unikt i sin utformning.
Louis
Enders lämnar Göteborg 1905 – efter att huset byggts klart mellan åren
1901-1902. Han kommer visserligen tillbaka till Göteborg tio år senare för att
åter lämna 1922.
Han avlider två år senare.
Vi tar en sista titt på Enders vackra hus och låter ögonen följa kontrasten mellan det gula teglet och putsen och de mörkare banden, den grönmålade fönsterdetaljerna – vi gläder oss åt solar, trollsländor, ansikten, snäckor och lejon – allt som tillsammans med slingerväxter gör huset så originellt. Fortfarande en underskön solitär – en kulturskatt – bland Annedals bostadshus.
Tar mig genom Annedal och ser röda äpplen dingla från träd. Louis Enders (1855-1924) jugendhus ligger framför mig som ett smycke. Hans tidstypiska skapelse på Föreningsgatan 2.
Fortsätter längs Föreningsgatan och på höjden ligger ”Jeriko” – huset som en gång byggdes för ensamma kvinnor. Vid sekelskiftet, då fröken Julia von Bahr flyttade till Göteborg undersökte hon tillsammans med professor Hans Hedlund möjligheterna att få bygga ett hus för ensamstående kvinnor. Behovet var stort och snart var aktiesumman för AB Göteborgs Hemtrevnad tecknad. Hans Hedlund ritade huset och i september 1913 var huset färdigbyggt. Det kallades då Hemtrevnad och syftade till att ge kvinnor ett ”hem under sådana villkor, att deras arbetsduglighet och levnadsmod kunde bevaras”. 1972 bytte huset ägare och huset blev Göteborgs Kristliga Studenthem, ”Jeriko”. Innehåller 56 studentrum, 47 ettor och 9 tvåor. Inget rum är det andra likt. Delar av inredningen är kvar sedan huset byggdes på 1910-talet, vilket innebär stuckatur i taken, vackra spegeldörrar, breda fönsterbräden och högt i tak.
1988 renoverades huset och numera har varje rum en toalett.
Går vidare, förbi Vasa kyrka och kommer till den lilla vackra statyn ”Vågens tjusning”, en ung kvinna som ska lockas av ljuva förföriska toner från en näck, dold i det svarta vattnet nedanför. Nu är dock dammen inte kvar och flickan står på en planterad yta istället! Konstnären Per Hasselberg (1850-1894) skapade statyn 1888 i Paris.
Han började sin bana som snickarlärling i Karlshamn efter att ha visat talang för bland annat träsnideri. Då hette han Per Åkesson, och tog senare efternamnet Hasselberg. Efter några års utbildning i Stockholm och Paris han slår om och blir skulptör, flyttar hem till Sverige igen och i Göteborg blir han rådgivare åt Pontus Fürstenberg vid Brunnsparken, Palacehuset.
Framme vid Götaplatsen fokuserar jag på detaljer kring Carl Milles (1875-1955) ”Poseidon”, och hans ”Danserskor” – de som placerades här under 1953.
Avslutar dagens promenad vid Konstmuseets entré som skapades 1996 tillsammans med Hasselblads Centers utställningshall. En till synes försynt Victor Hasselblad står här – skulpterad av Ulf Celén efter en förebild av Eino Hanski – under ett par höstfärgade träd.
Fotavtrycket i statyn visar på det stora genombrottet för Hasselbladskameran när astronauterna Niel Armstrong och Edwin Aldrin blir de första människorna på månen den 20 juli 1969.
Bilderna översvämmar världen – kameran och mannen – Victor Hasselblad blir världsberömda!
Maya Hedberg skriver på ett kafé i Haga i Göteborg. Bild: Nenne Jacobson Granath
Maya Hedberg har ett passionerat förhållande till sin hemstad, sin historia och det gamla Göteborg. När man lyfter blicken kan man lägga sitt eget livspussel menar Maya, som inspireras av bilder och promenader i staden.
Hon kan sin stad och har satt ner sina fötter i de flesta stadsdelar. De första åren tillbringade hon i Landala och har sedan bott på många adresser runt om i Göteborg; i Guldheden, Bergsjön, Linnéområdet, Hagen, Torslanda, Järnbrott och ute på Hönö.
Att vandra över den historiska gatstenen i kvarteren i Haga är en favoritsyssla för Maya Hedberg. Bild: Nenne Jacobson Granath
– Göteborg har den perfekta blandningen mellan storstad och småstad. Jag älskar att se Avenyn med sin puls, närheten till natur, kultur, museer, konserter, shopping och gastronomi – allt inom räckhåll. Kan tjôta med Poseidon i vintertomma vattenkaret…han ler inåtvänt, men ändå! Att sitta på balkongen längs det ombyggda stadsbiblioteket, att knô på bokmässan och kolla in kända och okända författare, åka spårvagn till någon av våra förorter och mötas av människor och myller, allt detta älskar jag!
Får fart på digitala trådar
För er som följer Facebook-gruppen Det gamla Göteborg är Maya ett välbekant namn. Att skapa en levande dialog är det som driver henne att skriva sina inlägg. I gruppen kallas hon för ”konversationsstartare” och är bra på att få fart i de digitala trådarna och skapa nya berättelser som kommer fram när man öppnar dörrarna till minnets kammare.
– Jag tycker att det är viktigt att man har en strategi för sin Facebook-grupp och att man uppmuntrar sina medlemmar att interagera, det skapar större intresse och trovärdighet.
Under yrkeskarriären fanns det inte lika mycket utrymme att skriva, i alla fall inte egna texter. Dagarna fylldes av familjeliv och lönearbetet med researcharbete, rapporter och möten. Det hann bli 40 år i sjukvårdens tjänst, bland annat som mentalskötare på Lillhagens sjukhus, men de flesta åren jobbade Maya inom det administrativa fältet.
När Mayas mamma gick bort 2013 tog det egna skrivandet fart.
– Man kan säga att jag begravde mig i mitt skrivande och sedan har det bara fortsatt. Jag skriver ofta lika många timmar som en vanlig arbetsdag varade förr.
Skrivarkursen på skånska slätten blev en kreativ vändpunkt i Mayas utveckling.
– Ja, det var där jag hittade min egen berättarröst. Min lärare, journalisten och författaren Anders Sundelin, har kommit att bli en stor förebild för mig.
Inspirerad av Frank
En annan inspirationskälla är radioprofilen Frank Gunnarsson, som gick runt på stan och tjôtade med folk. Intresset för historia får hon tacka sin lärare Ralph Scander för, han tog till en annorlunda metod för att fånga elevens intresse.
– Han kastade en krita på mig, det funkade för jag vaknade till och upptäckte att han hade mycket spännande att berätta. Utsikten från skolsalen på Kvarnberget väckte många drömmar och bilder. Man såg bort över hamnen och jag minns dofterna kring skolan som om det var i går, lukten av nymalet kaffe, pilsner, fotogen, choklad och tobak.
Bild och doftintryck är en viktig ingång i Mayas skrivande. Hon hämtar ofta inspiration från ett fotografi som väcker nyfikenhet att utforska mer.
– Faktarummet på Göteborgs stadsmuseum är en guldgruva, de har också ett trevligt berättarkafé. Jag läser mycket böcker, letar på internet och ringer runt för att hitta fakta. Sedan bygger jag vidare med egna ord och anekdoter.
Startar med kaffe och skorpor
Morgonrutinerna startar med kaffe och fyra skorpor med smör på. Därefter läser hon mejl och händelser i gruppen och åker sedan ut för att ”andas stadsluft”, som hon själv uttrycker det.
– Jag tar dagen som den kommer. Ofta leder en association till en annan och så är jag igång. Häromdagen när jag var i tvättstugan kom jag att tänka på barndomens brygghus. Doften av grön såpa och mina inre bilder av tant Annie i stora gummistövlar, tvättlinor och ångan från brygghuset satte igång mitt skrivande den dagen. Jag ger mig ut på stan i stort sett varje dag. Ibland kliver jag på vagnen och ser vart den bär iväg. Hoppar av när lusten faller på, går runt och spanar och så plötsligt uppenbarar sig ett spännande kvarter eller en detalj som jag vill veta mer om.
Inläggen är personliga och får många kommentarer. Intresset för historiska Facebook-grupper växer så det knakar. Det gamla Göteborg samlar närmare 42 000 medlemmar. SVT uppmärksammade nyligen fenomenet och spekulerade i varför intresset för att dela gamla bilder, minnen och berättelser har ökat och lett till att storstadsnostalgin växer som aldrig förr.
”Handlar om något djupt mänskligt”
Maya Hedberg har sin egen teori.
– Det är väl vi 40-talister som måste ha något att göra, skrattar hon. Egentligen tror jag att det handlar om något djupt mänskligt. Att känna sig delaktig och ingå i en gemenskap. Ha ett mål och en mening med sin tillvaro, känna att det man gör betyder något för en annan.
Onekligen väcker nostalgin många minnen till liv. Varje människa, varje hus och varje gata har en egen historia att berätta, för att citera Olle Adolphsons finstämda sångrad ”det flyter guld ur var fönsterram”.
– Det blir som ett korsord, man kan inte sluta. Man hittar nya vägar och nya pusselbitar. Vår stad har en oändlig brunn att ösa ur.
Bor: lägenhet i Järnbrott. Familj: tre barn, Anna, Åsa och Johan och deras fem barn, exmaken Kurt.
Aktuell: konversationsstartare i Facebook-gruppen Det Gamla Göteborg och med den egna bloggen javanen.se
”Nu hon svävade kring på det ödsliga hav, hon for vida som jagande falk, men för kämpar ombord skrev hon lagar och rätt. Vill du höra min vikingabalk?”
Ur Tegnérs Fritiofs saga
På vår vägg hänger ett minne från 1995 då Viking stod inför
total renovering. Denna pärla som höll på att gå Göteborg förbi, men som
lotsades i hamn med dåvarande fullmäktigeordförandes, Ernst Jungen, utslagsröst
i stadsfullmäktige under tidigt 50-tal – med 29 röster för och 29 mot!
I GP skriver man i september 1994 att Viking har varit och
kommer efter pågående arbeten att i ännu högre grad bli ett viktigt turistmål i
Göteborg. Ett arkitektkontor har fått uppdraget att t ex ta fram autentisk
utrustning till hytter som ska byggas upp så nära ursprungsskicket som möjligt.
Man söker för tillfället efter träbadkar från tiden kring sekelskiftet – kanske
kan man finna något från den tid då varmbadhusen erbjöd varma tångbad – i
synnerhet fanns dessa varmbadhus på Bohuskusten dit fina Stockholmsgubbar kom.
Nu återvänder vi till Lilla Bommen och närmar oss de höga
skeppssidorna och lyssnar till vindens spel i ståndriggen. Viking är unik. En
av de sista stora lastseglarna – en ” oldtimer” – byggd vid varvet som aldrig
blev känt för skepp som kunde segla. Fyrmastbarken byggdes i stål vid
Burmeister & Wains skeppsvarv i Köpenhamn – sjösatt den1 december 1906.
Urval av fakta;
Längd 97 meter Längd inkl klyvarbom 108 meter Längd shelterdäck 61, 3 meter Längd back 11, 6 meter Största bredd 13,9 meter Djup i lastrummet 8,1 meter 4 st lastluckor Lastrum ryms 6 300 kbm Lastförmåga 4 100 ton Segeltyper, antal 34
Skeppet byggdes som ett skolskepp och överlämnades till
beställaren i juli 1907. Ett antal renoveringar har skett under årens lopp.
Skrovet är ett s k poopdäcksfartyg (eller stormdäck – uppbyggt akterdäck, högre
än midskepps) och det 97 meter höga skrovet reser sig högt över vattennivån.
Backen är kort och skiljs från stormdäcket av huvuddäcket, eller som man kallar
”brunnen” eller ”gropen” På huvuddäcket fanns från början hytter, arbets- och
förrådsrum för befäl, underbefäl och manskap samt logement och skolsal.
En vän som är en gammal sjöman säger att Viking skuffade halva oceanen framför sig och drog andra halvan efter sig – det var segelmakaren John Sommarström som myntade det uttrycket. Viking har ett kantigt skrov i jämförelse med andra skepp, i synnerhet med tanke på hennes skrovsidor som lutar inåt och övergår till en nästan flat botten. För att minimera rullning i hög sjö hade den fram till 1915 slingerkölar (en på vardera sidan av ett fartyg utbyggd, långsmal köl placerad mellan skrovets botten och sidorna) – förskeppets form är däremot motsägande – skarpt i vattenlinje och klyver lätt vattnet – men yppigt ovanför, vilket hindrar farten. Nära lastvattenlinjen är det ”bulligt” och därför släpar det vatten med sig! Man hade prioriterat sjöduglighet framför snabbhet, så någon snabbseglare blev hon aldrig.
Men tillbaka till jungfruresan! Viking gick i sjön den 1 december 1906 med Dannebrogen – danska flaggan – i topp och till köpenhamnarnas stora glädje. Dåvarande kronprinsessan svingade champagneflaskan mot bogen och kronprinsen Christian utbringade sitt leve för skeppet. En festyra utan dess like startade, skeppet skulle vara klar för leverans under kommande vår – i april 1907. Ett fruktansvärt oväder satte stopp för projektet – i mars blåste det upp till storm – och skeppet kantrade! En start som fick många att tvivla på sjödugligheten. Men de fick fel och Viking gjorde succé som segelfartyg.
Jungfruresan påbörjades den 28 juli, då var skeppet
renoverat efter skadorna som inträffade vid kantringen. Besättningen ombord
uppgick till 106 man – 80 elever i åldern 14-18 år. Huvuddelen från Danmark,
några från Färöarna, Island och Belgien.
De tog tre år att genomgå styrmansutbildningen och då ingick
minst en transocean resa.
Eleverna började som ”dreng” och andra året avancerade han
till lättmatros för att under ett tredje år bli matros. Den förste befälhavaren
var Niels Hansen Clausen, medan en äldre örlogskapten ansvarade för
undervisningen – praktisk sjömanskap, navigation, danska, tyska, engelska
språken samt matematik, geografi, naturlära och slutligen maskinkunskap,
sjukvård och hygien. Ordning och disciplin var särskilt viktigt.
Den fasta besättningen utgjordes av fyra styrmän, timmerman,
segelmakare, donkeyman (sköter ångpannan), två båtsmän, åtta matroser och två
lättmatroser – dessutom fanns läkare, hovmästare och två kockar ombord.
Skeppet bogserades till Hamburg där man lastade koks för
vidare transport till Callao i Peru. Ballasten uppgick till 300 ton sand. I
början av september 1907 kunde skeppet för första gång visa upp sin praktfulla
segelstass på sin färd ur Engelska kanalen. Det blev en svår seglats i motvind
och det tog en vecka att komma ut på öppet vatten. Men besvärligheterna
fortsatte – Atlanten satte dem på hårt prov och först den 14 oktober kunde de
passera Linjen. Fartrekordet under rundresan låg på 240 sjömil på ett dygn.
Hela första jungfruresan tog mer än ett år. Skolskeppet gick med ekonomiskt
underskott och det fälldes många hårda ord i den danska pressen både om
besättning och skeppets segelförmåga.
Den 12 juli 1929 såldes Viking till sjöfartsrådet Gustaf
Eriksson och den fyrmastbarken seglade nu under finsk flagg – blev ålänning,
med hemort Mariehamn. Danskarna var sorgsna över sin förlust av skeppet, men skeppet
var i dåligt skick och både reparation av allvarliga rostangrepp och ett nytt
segelställ blev nödvändigt. Ett påkostad renovering genomfördes innan Viking
seglade norröver i Sverige med last av trä – i synnerhet till och från sågverk
utmed Ångermanlands kust.
Därefter följde ett antal veteseglingar till bl a Melbourne
i Australien – en resa som man lyckades avverkad på 120 dagar. Under 1931
utrustades skeppet med utrymme för passagerare, ett försök att öka intäkterna.
En inte alldeles lyckad affär. Viking gick med stora förluster.
I Göteborg hade man, i efterkrigstidens spår, brist på
utbildningslokaler och sökte utrymme för sjöfartsutbildning. Föreningen
”Sjöfartens Hus” föreslog att ett segelfartyg skulle placeras i Göteborgs hamn.
I samma veva döpte föreningen om sin verksamhet till ”Viking” – och lyckligtvis
hade de snart förvärvat skeppet Viking – med hjälp av insamlade medel. Nu kunde
svensk flagg hissas! I Koreakrigets spår under 50-talet uppstod dock nya
svårigheter i samband med brist på stål och man sneglade åt skeppet som av
många ansågs vara av högt skrotvärde.
Efter många turer om bud och försäljning kom så beslutet av
stadsfullmäktige i Göteborg att köpa Viking för drygt 300 000 kr. Vi är nu
framme i oktober 1951 då skeppet äntligen blev en göteborgare! I juni kunde
skeppet stolt stäva förbi Vinga och in i Göteborgs hamn. Det hölls fest och
hyllningstal. Skeppet skulle enligt planer bli sjömansskola – ett internat för
ca 130 blivande sjömän. Från år 1957 har skeppet legat permanent vid Lilla
Bommen. Nu utbildades kockar, ekonomiföreståndare samt för drift- och
underhållning – eleverna hade 38 lektioner per vecka, oavsett inriktning på
utbildningen. Långt senare kom Kommunala Vuxenutbildningen och Chalmers
Tekniska Högskola för sjöfart och driftsteknik/Sjöbefälsskola.
Årtionden passerade och Viking var tvungen att genomgå en
omfattande och dyrbar renovering under 1994-95 och återinvigdes i februari
1995. Skeppet blev i det närmaste återställt till sitt ursprungliga skick och
placerades i ett mer praktfullt läge, inom synhåll från Götaplatsen,
Kungsportsavenyn och Östra Hamngatan. Ombord kunde man nu äta god mat, låta sig
vigas, hålla konferens, övernatta i bekväma hytter… eller bara avnjuta en solig
dag på däck.
Viking – en parant dam som ridit ut många stormar! Staden
tog sitt ansvar för samtid och framtid – vi göteborgare ska vårda henne väl!
Purrningsrim (vid väckning)
Reis, reis opp den styrbordska vakten Reis, reis opp en man
som tar rodret i sin hand. Reis, reis opp en man som tar utkik på backen. Som
noga oss passar för seglare och land. Reis, reis opp! Törn ut, för babords vakt
är slut! Åtta glas!
Reis, reis opp en man som tar rodret i sin hand. Reis, reis opp en man som tar utkik på backen. Som noga oss passar för seglare och land. Reis, reis opp! Törn ut, för babords vakt är slut! Åtta glas!
Vem är han som promenerar längs våra gator i så eleganta kläder och hög hatt? Han som är på väg till sitt hem och de som möter honom går åt sidan och hälsar vördsamt. Han stegar mot Södra Hamngatan 11. Han är en krösus skulle man lugnt kunna säga. Han har skapat en enorm förmögenhet genom handel med Kina. Han har samma namn som sin far – William.
Fadern som en gång utvandrat från Skottland odlar goda affärskontakter mellan Sverige och England. Mest handlas det med järn, som kommer från värmländska bruk. Men det är snart mer värde i handel med trä, så det får bli en del uppgörelser inom den branschen också. William Sr är inte bara en lyckosam affärsman, han får med sin hustru Inga Orre fyra söner – William (1748-1811) James (1751-1817), George Andreas (1753-1756) och Charles (1754-1814).
Barnen förlorar tidigt sina föräldrar. William som är äldst, men fortfarande bara en tonåring, får ta över ett stort ansvar. Efter några års utbildning utomlands kommer återvänder han till Göteborg och introducerar sina yngre bröder i affärslivet – själv kommer han att ägna stor del av sitt liv sig åt handel inom Ostindiska Kompaniet. Som superkargör kan han förfoga över skeppslaster av dyrbara varor som säljs till högstbjudande i Sverige och till andra europeiska köpmän. Han är en av kompaniets kargörer som stannar kvar i Macao – i södra delen av Kina – under ett tiotal år. Hans höga position ger honom möjlighet att utvidga sitt affärsområde att omfatta även Kanton – Kinas största exporthamn för te. England som hamnar i krig och inte kan hålla fast vid sina sjö- och handelsförbindelser med Kina blir en storkund för William. Han blir den som förser England med te. Genom omlastningar i Holland och Tyskland kan han kringgå reglerna för tullavgifter. Det smugglas således te till England – William och kompaniet kammar hem stora förtjänster.
När William återvänder från Kina till Sverige är han en mycket förmögen man och han blir utsedd till direktör i det Ostindiska Kompaniet. Dessutom gör han en del affärer inom järn- och trähandel som fadern en gång startat. Det är besvärligt med transporterna via Trollhättan till Göteborg, älven kräver egentligen en kanal med slussar och tillsammans med köpmannen Peter Bagge antar William uppdraget att på regeringens anmodan leda projektet att bygga denna kanal! År 1800 öppnas Trollhätte kanal för trafik.
I Göteborg utbryter en storbrand och Williams hus blir lågornas rov – tillsammans med domkyrkan, apotek, frimurarlogen slukar branden etthundrasjuttionio hus och långt över tvåtusen personer bli hemlösa. Efter detta kommer nya bestämmelser om innerstadens bestånd av trähus respektive stenhus. William låter bygga ett stenhus som stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg ritat. 1807 är det inflyttningsklart – Södra Hamngatan 11 – tre våningar med en sockel i granitplattor, putsad fasad med sex joniska kolonner i sandsten. Interiören är utsökt med italiensk stuckatur, takrosetter, träsniderier och gnistrande kristallkronor i böhmiskt glas, väggarna täcks av speglar från golv till tak… möblemanget lämnar inget övrigt att önska!
William förblir ungkarl – och han älskar fester och goda middagar. Kända göteborgare blir hans gäster och vänner. Men säg den glädje som varar. År 1811, blott fyra år efter inflyttningen i det nybyggda huset avlider William på sitt residens utanför staden. Hans enorma förmögenhet skänks till ”Industrie-Schola för fattiga Barn, som lärt läsa och skrifva” – Chalmers Tekniska Högskola är därmed grundad. En annan del av förmögenheten går till Sahlgrenska sjukhuset.
William Chalmers går inte längre med raska steg över Brunnsparken eller Stora Torget. Han får evig ro och vila på Stampens kyrkogård.
Chalmerska huset förklaras som byggnadsminne den 28 januari 1980 avseende exteriör samt del av interiören. En gata blir uppkallad efter donatorn redan 1872.
De sitter på golvet inne i en del av Masthuggskyrkan med ett band av kulor – ett megastort böneband? Jag har ett i armbandsformat. En del kallar det Frälsarkransen och är ett armband som skapats av biskop emeritus Martin Lönnebo.
Kulorna/pärlorna i Frälsarkransen symboliserar olika aspekter av den kristna tron och är tänkt att föra vår tanke till olika frågor i livet och därför har de också fått namn med utgångspunkt från det. Flickorna går i en intilliggande skola och har just en lektion i färg och form… de känner på de jättelika pärlorna och jag frågar om de vet vad de olikfärgade kulorna har för betydelse. De sträcker snabbt fram de två röda. ”Kärlek”, säger de med en mun. De ska under ca 45 minuter teckna och beskriva olika formationer de finner i kyrkan. Det finns mycket att välja på, men dessa flickor tar fasta på den stora ringen med kulorna.
Den här nog viktig säger en av flickorna och tar tag i den
guldfärgade. Den är ju av guld.
Vad heter, ni frågar undertecknad och en av flickorna presenterar snabbt sig
själv och de andra. Jag heter Alba, hon heter Liv och hon heter Noomi.
Med två o, förtydligar Noomi.
Jag gör inga anspråk på att du som läser detta ska bekänna din tro till någon särskild religion. Tillsammans med tre flickor som går i femte klass sitter jag ner medan fotografen gör sin runda med kameran – vi tittar på en lämnad förklaring till kulornas olika symbolik – kanske är detta en tidens uppdaterade radband? Vi börjar med den guldfärgade – Gudspärlan som är bandets början och slut. Sedan kommer två tystnadspärlor – tänkta att ge en stunds tystnad i en stressig vardag. Jagpärlan är en liten vit pärla som ska flytta medvetenheten av sig själv in i ett sammanhang där Gud finns. Doppärlan är en större vit kula och ska föra tankarna till pånyttfödelse och överlåtelse. Ökenpärlan – ja, den är sandfärgad och är tänkt att påminna om prövningar och en strävan efter ett ”äkta” liv. Bekymmerslöshetspärlan är en blå kula som ska påminna oss om det eviga nuet, frihet och ett lätt sinne. Nu kommer vi till de två stora röda – som är till för två sorters kärlek – den man får och den man ger. Efter de två röda följer tre vita kulor som innebär att man kan ha alldeles egna hemligheter med Gud. Tätt följd av en svart kula – en påminnelse om döden och livets kriser. Och slutligen kom vi fram till att den lite större vita kulan som ska visa på livets förnyelse. Ännu finns det hopp! Djupa frågeställningar för tre mycket unga flickor.
Bredvid oss på marmorgolvet i kyrkan ligger en mobiltelefon
och lyser. Noomi tittar med jämna mellanrum på den och meddelar hur många
minuter de har kvar att göra sin uppgift. Oj, vad tiden går fort. Snart lägger
de bandet med kulorna på en bänk och med jackorna i händerna rusar de iväg mot
skolan. De kommer att redovisa något som otvetydigt innehåller både färg och
form!
Masthuggskyrkan är en av de mäktigaste kyrkor jag sett. Bortsett från katedraler i andra länder. Här finns det svenska timrade innertaket, den utmejslade täljstenen och sandstenen, det handslagna röda teglet, svartmålat järn. De utsökta altartavlorna med skulpturer av Ninnan Santesson. Sigfrid Ericson kan med stolthet blicka ner på sin skapelse. Kyrkan som år 2014 firade hundra år!
Masthuggskyrkan i Göteborg. Dan Samuelsson, foto 1923.
Martin Alfred Olsson föddes i Tegneby på Orust 1857, senare tog han efternamnet Tengby. Han var som liten udda såtillvida att han gick mest för sig själv – strövade omkring bland växter och djur. Efter sockenskola och folkhögskola skrevs han in i Lunds Privata Elementarskola där han avlade mognadsexamen 1881 – en bra prestation av en bondpojke – han var uppenbarligen studiebegåvad!
Han genomför och tar
examen i juridik-filosofi, men planerna på att bli läkare går om intet på grund
av besvär med migrän, så han reser utomlands och arbetar bl a på gummiplantage
i Brasilien!
Ytterligare jobb i
Colombia och Bolivia, sedan bär det iväg till Nordamerika i försök att vaska
guld. 1885 är han åter i Göteborg, och då som en förmögen man. Han gifter sig
med Matilda Dahlin från Kärnö i norra Bohuslän. Som lärarinna får hon nu lämna
sin tjänst vid Hagaskolan, en lärarinna skulle vara ogift!
Hon äger fastigheten
Snickaregatan 12 och dit flyttar paret. Martin vill ut på äventyr igen så han
beger sig till USA och Chicago – tar anställning som journalist på en svensk
tidning. Efter några år är han åter i Göteborg. Då har Matilda förvärvat
Annedals Pantlånekontor och den kommer att bli en av stadens främsta.
I september 1891 får
paret en dotter – och det är nu man börjar undra över deras märkliga läggning!
Dottern döps till Prima, Chrispina, Ultina, Miralda, Sibertina och i dopboken
antecknas att föräldrarna är okända! Mamman uppges vara 37, fast hon var 39.
Efter bar 18 dagar
avlider den lilla flickan i magkatarr, och även i dödboken antecknas att
föräldrarna är okända. Året efter föds ytterligare en dotter som döps till
Sekunda, Miriam, Filia, Vista, Saleijda. Efter 3,5 månad avlider även detta
barn – i hjärnhinneinflammation.
Matilda fortsätter
driva sin verksamhet med pantlånekontoret och Martin ger sig in i
tidningsvärlden. Ett misslyckat försök att köpa Göteborgs-Posten resulterar i
att han startar egen tidning – Göteborgs Dagblad. Den överlever i fyra månader!
Nu startar Martin
fastighetsaffärer och köper ett antal, däribland det vackra huset på Övre
Husargatan 23. Ett dekorerat vackert hus som får öknamnet ”Daltas röv” –
ornamentet kan än idag beskådas.
Ute vid Hinsholmen
köper de mark och bygger villan Marevy. Där bor de under sommartid och där hyr
de också ut.
Myndigheter synar deras
affärers bokföring och man kommer fram till att alla vinster av kapital och
räntor inte upptagits för beskattning. Det återstår en del att önska och de
döms till böter. Åklagaren hade begärt fängelsestraff!
Domen slog hårt mot
paret Tengby som blir alltmer frånvänt och egenartat. De börjar missköta sin
hygien och klädsel. De till och med tigger mat i Saluhallen – iklädda smutsiga
och fattiga kläder – nu blev de ”Dalta och Dalten”. Vid ett tillfälle kommer de
slarvigt klädda till teater där de köpt de allra dyraste biljetterna. Man ju
tänka sig vilka reaktioner det blir bland publiken.
Matilda avlider i
februari 1931 och Martin träffar en ny kvinna. Hon heter Thea Eriksson, 47 år
och äger kafé. Hon säljer sin rörelse och flyttar in till den då 78-åriga
Dalten. Visserligen hade han genom astrologiska övningar kommit fram till att
han skulle bli hundra år, slutar han sina dagar den 6 oktober 1944. Han blev 87
år och efterlämnade 1 436 964 kronor.
Han har levt enkelt och
sparsamt – men de tjugosju gästerna undfägnas på Palace Hotel med god middag,
17 liter vin, 3 liter svart Renault och 60 groggar!
Thea kämpar i några år
för att få ut en del av förmögenheten, men Högsta Domstolen tillerkänner
släkten på Orust arvsrätten och Thea får ett månatligt underhåll och dessutom
får hon behålla lägenheten.
Matilda och Martin
Tengby vilar tillsammans på Östra kyrkogården, Göteborg.
Grand Hotel Haglund är platsen där societeten festar så snart det ska firas och det är ofta! Det heter från början Bloms Hotell och eftersom det ligger i nära anslutning till hotellet Göta Källare kan man på Hotellplatsen dela utrymmet för hästskjutsar och droskor! Antalet tågresenärer ökar ständigt så det finns tillräckligt stort underlag för ett flertal hotell i nära anslutning till Göteborgs Järnvägsstation.
Hotel Göta Källare 1910-talet
Nu ska vi titta närmare på Göta källare, som liksom många andra byggnader i området, också står på gammalt fästningsverk och nybygget invigs i maj 1812. Jonas Hagberg (1788-1839) ritade huset och Laurentius Segerlind (1774-1834) lät bygga det. Hit kommer kungligheter och andra prominenta gäster och de bladrika träden ramar in den vackra entrén och trottoarserveringen… den första i sitt slag i Sverige!
Ägaren Segerlind är från början vagnmakare. 1809 får han idén att bygga det första riktiga hotellet i staden. I februari 1810 ansöker Segerlind om att ”å tomten N:o I i Stadens 5 rote få uppföra en nybyggnad till hotell- och näringsställe”, vilket Borgerskapets äldste beviljade med villkoret att huset ”ej finge bliva vanprydande”. Han låter hotellet få tre våningar och oaktat den nyklassiska stilen blir huset pampigt som ett palats. Själv bor Segerlind en trappa upp i fem fasadrum.
Byggnaden är än idag intakt och gör sin tjänst som affärs- och
kontorslokal. Och går vi in kan vi fortfarande se att den gamla hotellbyggnaden
har en hög standard.
Trapphuset med sina gjutjärnspelare och sina marmortrappor, fönsterglasmålningar, spegeldörrar med dörrtryck i mässing. Genom att läsa en gammal inventarieförteckning får vi veta att ett rum innehåller;
”Ett pärlfärgat
gustavianskt sängställ, en brun stoppad soffa med rödrosigt sitsöverdrag, sex
stolar med tegelstoppning och överdrag, en spegel med förgylld ram, ett brunt
spelbord och ett brunt tvättbord.”
Bland reseskildringar finner vi hur en gäst från England
skriver 1852:
”Trappuppgången var
stenlagd som en engelsk gata, men rummen var komfortabla och anmärkningsvärt
rena. Vid sidan av sängarna stod fyrkantiga bord med karaffer fyllda med friskt
vatten.”
Denne gäst har en anmärkning – det inte går att öppna dubbelfönstren och att det finns ingen ringledning på rummet! Det tog sin lilla tid innan Göta Källare uppnår nivån av ett förstaklassigt hotell.
I början finns ett långsmalt gårdsrum med ingång från baksidan och med stall och torrdass och brygghus. Stallet är viktigt för Segerlind eftersom han från begynnelsen är vagnmakare och fortsätter att driva kuskverksamhet även om hotell Göta Källare tar hans mesta tid. På Göta Källares andra våning förvaras hö! Har man tur kan man få se självaste Segerlind bärga sin höskörd från markerna där Trädgårdsföreningen ligger idag. Under en period är husets bottenvåning dessutom kasern för en avdelning som tillhör Kronprinsens husarer. De paraderar framför entrén – av en del mycket uppskattat och av andra desto mindre.
Olyckligtvis drabbas Segerlind av en koleraepidemi som grasserar i Göteborg på 1800-talet och han avlider i sviterna år 1834.
Göta Källare får visserligen nya ägare, men de har inte samma framgång som Segerlind hade haft. Först 1860 kommer Göta Källare på fötter igen, då kommer nämligen familjen Haglund från Grand Hotel och tar över ägandet. Huset fräschas upp, får en fjärde våning och restaurangen utvidgas. År 1877 inrättas badrum. Gästerna kan få varma och kalla bad samt ångbad om så önskas. Nu är rummen snart hundra till antalet och det är då den berömda uteserveringen kommer till – mot Hotellplatsen.
Här sitter gästerna under markiser – och tittar vi i de gamla gästböckerna finner vi åtskilliga av den tidens celebriteter som gästade Göta Källare. Namn som Esaias Tegnér 1834, Viktor Rydberg 1848, August Strindberg 1892 – och så dyker namn upp som August Blanche, Ole Bull och Sarah Bernhardt. Namn på kungligheter förekommer också. Ett visst uppseende väcker en viss mamsell Sophie Sager, som hyr in sig för att göra sin talan hörd för kvinnors frigörande och likställdhet i Fredrika Bremers anda. En nog så kontroversiell uppfattning som orsakar en lätt skandal bland Göteborgs societet under 1851. Det blir ju inte mindre upprörande då åsikterna framförs av blott en tjugoårig kvinna från Småland!
Familjen Haglund behåller Göta Källare fram till 1918, därefter säljs byggnaden till SKF som flyttar in sitt huvudkontor här.
Segerlind är en man med många idéer och så snart han är klar med Göta Källare är det dags för nästa projekt – en teater mitt emot – på Södra Hamngatan. Den Segerlindska Teatern eller Mindre Teatern, uppförs mellan åren 1814–1816, men brinner ner på 1890-talet. Segerlind har i sin tjänst att sköta de femtiosex rummen och all annan service kring hotellet; en markör som håller ordning, en dräng, sex pigor och en bokhållare, den senare är satt att hålla ordning på biljardspelet som finns inrättat. Hotellets restaurang arrenderas ut till en traktör. Men Segerlind tar över ledningen av restaurangen efter några år.
Vid avskedsfesten är skådespelaren och revyförfattaren Axel Engdahl tillfällig värd och fångar stämningsfullt i visan:
”Ja, alla minns vi la gubben Haglund
när denne källarn var en behaglund
å svalkan rann utur fulla fat
å smörgåsbord fanns mä pytt i panna
te nubbars mångfald i selfverkanna
– å ve den krana va ingen lat!”
Hotellverksamheten upphör 1944 och Göteborgs Stad köper Göta Källare 1958 – sedan 1986 ingår huset i kommunens fastighetsbolag, en ny takvåning kommer till samtidigt som renovering av fasader görs.
Vi tittar upp mot den mäktiga fasaden på entrésidan och läser de
höga bokstäverna – Göta Källare. Ett drygt hundraårigt minnesmärke från en
svunnen tid i Göteborg.
I Angereds kyrka står en brudstol som har en alldeles särskild historia. Har fått höra om stolen vid besök på Frimurarlogen i Göteborg. Där finns en sal med porträtt över betydelsefulla män som var frimurare. En av dem är Pehr Dubb.
Han föds i Mariestad 1750. Efter skolgång i hemstaden och i Skara, studerar han till läkare i Uppsala. Där har han bl a arkiatern Carl von Linné till lärare. Redan som tjugosexåring anställs Pehr som husläkare hos Niclas Sahlgrens svärson, på Kobergs slott. Bara några år senare promoverades han i Uppsala till medicine doktor efter att ha skrivit en avhandling om behandlingsmetoder av lues (syfilis). Så småningom kommer Pehr Dubb till Göteborg som styresman och överläkare till det första Sahlgrenska sjukhuset. Han lyckades på olika sätt att stärka sjukhusets till en början svaga ekonomi.
Niclas Sahlgren (1701-1776), som är direktör inom Svenska Ostindiska Kompaniet, grundar Sahlgrenska sjukhuset på Sillgatan – nuvarande Postgatan. 1782 har sjukhuset tjugofyra bäddar. Sjukhusets förste läkare är Pehr Dubb, dessutom är han administratör och organisatör. Medellösa patienter behöver inte betala vistelsen på sjukhuset, som är finansierat genom donationen i Niclas Sahlgrens testamente. Kirurgiska ingrepp utförs av en överfältskär och en underfältskär assisteras av två lärlingar, fältskärsgossar. Till personalstaben på detta första Sahlgrenska sjukhuset hör även sex skiftarbetande sjuksköterskor – kallade sjukvakterskor – och en barnmorska, samt en hushållerska, en piga och en dräng. Sjukhusets första patient heter Peter Söderlund, är 30 år och har dysenteri. Pehr Dubb är noggrann med att föra journalanteckningar.
Superkargören William Chalmers (1748–1811) som också har skapat en större förmögenhet i Svenska Ostindiska kompaniets handel med bl a Kina, under senare delen av 1700-talet. Influerad av frimurarebrodern Pehr Dubb testamenterar han all egen kvarlåtenskap till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg samt till inrättandet av en industriskola för fattiga barn som lärt sig skriva och läsa. ”Chalmerska Slöjdskolan”, som invigs i Göteborg den 5 november 1829, blir upphovet till dagens tekniska högskola. Pehr Dubb är den person som tidigt ser betydelsen av att samhället kan erbjuda hjälp som sjukhem, ålderdomshem och försörjningsinrättningar. Han är således en social reformator, som engagerar sig i fattigvården och genomför i Göteborg – som första stad i Sverige – en ordnad fattigvård.
Den 20 december 1802 drabbas Göteborg av en katastrofal brand. Elden bryter ut tidigt på morgonen i ett hus vid Kyrkogatan och sprider sig blixtsnabbt. Området mellan Södra och Västra Hamngatorna samt Vallgraven ödeläggs totalt. Domkyrkan och närmare två hundra hus, däribland Frimurarlogen, blir lågornas rov. Nästan tre tusen personer ställs på bar backe och förlusterna beräknas till hundra tunnor guld – antalet omkomna är okänt. Efter ett intensivt arbete och många turer under ledning av Pehr Dubb och Jacob Sahlgren lyckas man förvärva de tomter vid Södra Hamngatan och Drottninggatan som än idag tillhör Frimurarsamhället. Under åren 1804 – 1806 reses det nya ordenshuset. Pehr Dubb är frimurare sedan 1777 och provinsialmästare i Göta Provinsialloge från 1802 till sin död 1834. Han utnämns den 27 januari 1811 till riddare av Kungliga Carl XIII:s orden, då som en av de första riddarna av denna orden. Det är sannolikt nu som stolen kommer in i berättelsen. Pehr Dubb är nämligen mycket glad i mat och hans kropp blir formad därefter. Det sägs att han med tiden blir så fet att han vid läkarbesök får dras upp med hjälp av rep som binds kring hans midja! Därför får han en specialgjord stol att sitta på inom Frimurarlogen. En stol med sex ben som ska stötta upp hans tunga kropp. Stolen finns numera i Angereds kyrka och används som brudstol …
I början av 1800-talet får landshövding Carpelan i Göteborg i uppdrag att leda en kommission som ska planera en karantänstation på Känsö i Göteborgs södra skärgård. Amiralitetsläkaren Pehr Dubb kallades in som medicinsk expert och han vill skapa ett mönstersjukhus utifrån sina egna idéer. Sjukrummen ska ha ett fåtal sängar och vara isolerade från varandra. Varje rum bör ha god ventilation, något slags kamin och en egen vattenklosett. Klosetten ska spolas genom rör från en tank på vinden. Dessutom bör sjukhusbyggnaderna kunna isoleras från varandra och från omgivningen. Vindbryggor och konstgjorda öar blir lösningen på det problemet.
Vid femtiofem års ålder slutar han på Sahlgrenska och blir privatläkare med stor praktik. Pehr Dubb levde för att tjäna samhället, ett samhälle som han gav sitt liv för. Han kände sina egna plikter och tog också sin plats i Göteborg för att upplysa och styra sin stad. När Pehr Dubb avlider i januari 1834 följs han till graven av halva Göteborgs befolkning. Han slipper tack och lov uppleva koleraepidemin som drabbar staden under sommaren 1834, då tio procent av Göteborgs befolkning dör.
Till hans minne är bl a Per Dubbsgatan dragen vid det nuvarande Sahlgrenska universitetssjukhuset
Senaste kommentarer