JAVANEN

Om väggar kunde tala

Sida 3 av 17

Hagabadet – Historien om huset

Hagabadet – foto: White Ark.

Får en förfrågan via en Facebookgrupp om jag känner till hur Hagabadet kommit till i sin nuvarande skepnad. Det är journalisten och författaren Louise Hamilton som frågar. Hon har planer på att skriva en bok om ”Mat och motion för mogna 60+”. Där ingår också inslag om just Hagabadet. Berättar för henne att jag, som närstående till en av projektmedverkande i upprustningen av Hagabadet under 90-talet, kan rekommendera ett samtal med Thomas Samuelsson. Så blev det. Och jag fick efter ett tag följande intressanta historia från Louise;

Egentligen var det meningen att huset skulle rivas. Under ”saneringsperioden” för Göteborg presenterades plan efter plan över Haga, och i ett efter ett markerades det gamla badhuset för rivning. Liksom nästan alla andra hus – enda undantaget var Dicksonska folkbiblioteket, det var ingen som ville riva. Men det gamla badhuset levde farligt.

Det hade stått där sedan 1876. Det var en tid då industrialismen kom till Göteborg, och med den kom en växande befolkning. Hamnen var full av fartyg som kom och for, de skulle lastas och lossas. Nya fartyg behövdes, varven växte fram. Mekaniska verkstäder, sockerbruk och bryggerier byggdes upp. Det eldades med kol överallt, i smedjor och bruk. Stadens befolkning mångdubblades, och arbetarna bosatte sig nära jobben. Sjömännen bodde i Masthugget, sockerbruksarbetarna i det välordnade brukssamhället i Klippan, hamnarbetare och järnbärare bosatte sig i Haga. Där bodde man trångt, där var mörkt, instängt och fuktigt. Och inte hade arbetarna badrum, det var bara fint folk som hade, i helt andra kvarter.

Köpmannen Sven Renström var en förmögen man, när han dog 1869. Han hade skapat sin förmögenhet på handel och var betrodd i staden, satt i fullmäktige och styrelser. Han testamenterade en och en halv miljon kronor till Göteborgs stad. Pengarna skulle användas till ”välgörenhetsinrättningar av alla slag, mer kostsamma anstalter för befordran av snyggheten, sundheten och hälsovården, undervisningsansalter” bland annat. Det var nu inget konstigt med det. I Göteborg stod förmögna köpmän från familjer som Sahlgren, Chalmers och Ekman för både sjukhus, skolor och bibliotek. Och visst behövdes badhus i den växande industristaden.

I november 1869 lade jur kand A Philipsson en motion i Göteborgs stadsfullmäktige att man måtte använda en del av pengarna i den renströmska fonden till att bygga ett badhus. Det skulle även innehålla en tvättinrättning, där ”obemedlade personer, emot ringa afgifter, kunna erhålla gång- och sänglinnepersedlar tvättade”. Efter utredning beslöts att badhuset skulle ligga i Haga, och man samrådde med föreståndaren för Stockholms badinrättning, läkaren och professorn C. Curman som var specialiserad på bad, om hur det hela skulle inrättas. Den 8 december 1876 stod badhuset färdigt, med badavdelningar för män och kvinnor, med första och andra klass bad, och en för tiden modern tvättinrättning. Det byggdes fler Renströmska badhus i andra arbetarområden. Ett i Majorna. Ett i Lundby, på Hisingen. Ett i Olskroken, det låg där påfarten till motorvägen liggen nu.

Badhuset i Haga brann år 1903. Det byggdes upp igen och fick då sin karaktäristiska bassäng med sin ovala djupdel, ”ägget”.  Detta blev stadens simhall, här lärde sid barnen simma, och här tränade tävlingssimmare och simhoppare för deltagande i olympiska spel. Men kraven på simhallen växte, och efter många och långa diskussioner beslöts att ett nytt badhus och en ny simhall skulle byggas. År 1956 stod Valhallabadet färdigt och Renströmska badet i Haga stängdes.  

I närmare 40 år stod huset herrelöst. Och in flyttade allehanda verksamheter, som fick hyra lokaler billigt av stan, som ändå ägde fastigheten. Föreningar. Små mekaniska verkstäder. En galvaniseringsfirma använde bassängen till syrabad. En hattmodist höll till på övre våningen. Bassängen täcktes över och användes som scen, som teater, som replokal för musiker, som svartklubb. Tiden gick, och huset förföll.

Runt omkring pågick diskussionen om vad som skulle hända med hela stadsdelen, Haga. Riva och bygga nytt? Restaurera de gamla husen? Vissa hus och kvarter revs, men det fanns ingen fungerande plan, så det blev tomma ytor, sår i stadsbilden. Inte förrän på 80-talet började renoveringen av Haga. Kvarteren delades upp mellan de kommunala bostadsbolagen, HSB anvisades vissa, några hus revs och andra renoverades. Men ingenting hände med badhuset. Kanske skulle det rivas i alla fall?

Då kom Thomas Samuelsson.

Det var 1992. Han passerade huset och stötte ihop med en kompis, och frågade vad han gjorde där.

– Jag inventerar huset, sa kompisen. Jag vet inte om det ska rivas, men det ska bli äldreboende. 

Äldreboende, tänkte Thomas. Kanske inte. Det skulle ju vara ett bad, ett hälsans hus. Och där och då började Hagabadets nya liv. Thomas Samuelsson hade egentligen inte med saken att göra, han höll på med bygget av Handelshögskolan. Men han hade varit projektledare för restaureringen av den västra delen av Haga som anställd på kommunala bostadsföretaget Poseidon. Han hade som målsättning att rädda vad som räddas kunde, och bevara en arbetarstadsdel med stämning och miljö – här hade folk bott och verkat i ett par hundra år, det var värt att minnas hur de hade det, menade han. Han hade rest runt i landet på jakt efter enkupigt tegel till taken, jagat kärnvirke till fönsterbågar och munblåst glas till fönstren. Det blev som förr, fast nytt. Och stadsdelen behövde en kraftfull byggnad, en institution, självklart ett badhus, som det varit. Så han började söka sig fram för att om möjligt rädda huset.

Thomas Samuelsson började med länsantikvarien. Jo, det kunde finnas en del pengar. Och ja, det skulle väl vara bra om det blev något med bad och hälsa igen. Han fick sina pengar. Det räckte till grundförstärkning – men den gamla skorstenen behövde renoveras, den var söndervittrad inifrån. Skorstenen revs, och Thomas Samuelsson lyckades hitta ett tegelbruk i Tyskland som kunde producera de svängda tegel som behövdes för den runda skorstenen.

– Och med en ny grund och en ny skorsten, så kunder de väl inte riva huset, berättar Thomas Samuelsson. Grunden hade man väl kunnat strunta i, men en hög skorsten som syntes över hela Haga var svårare att bortse från.

Med list och envishet bearbetade Thomas Samuelsson sedan varje bolag och byråkrati som hade något inflytande över huset – han blev till sist projektledare för renoveringen och ombyggnaden av huset och fick som han ville.  Och 1997 invigdes det nya Hagabadet, med bassängen renoverad; där var Ägget i all sin glans, Philipsson fick ge namn åt en mindre bassäng, professor Curman åt en annan. Det tog några år innan badet hittat sin form, några försök med vårdcentral och annat som man fick släppa. Men Hagabadet står kvar, och blev ägnat åt snygghet och sundhet, precis som gamle Renström hade sagt.

Louise Hamilton

Källor:

De Renströmska baden, Sven Schånberg, utgiven av Renströmska badanstalterna, Göteborg 1956Varför revs inte hela Haga, om bevarande av en stadsdel i Göteborg, rapport 2009:64, utgiven av länsstyrelsen i Västra Götaland

Varför revs inte hela Haga, om bevarande av en stadsdel i Göteborg, rapport 2009:64, utgiven av länsstyrelsen i Västra Götaland

Egen intervju med Thomas Samuelsson maj 2015

Facebook kommentarer

Kommentarer

På stranden…

Nias strand

Ännu värmer solen stranden där en pojke leker vid vattenbrynet. Lite längre bort hörs röster från föräldrar som förbereder sin urholkade trädstam för nästa dags fisketur. Pojken borrar ner sina små fötter i sanden och blicken följer vattnet som snirklar sig runt hans anklar. Det kittlas och han skrattar högt.

– Mohan, gå inte för långt bort, ropar kvinnan som håller ett vakande öga på sin son. Hon rättar till sin gulbleka sarong innan hon böjer sig ner för att lyfta fram några fiskkorgar. Hennes svarta fläta är smyckad av band och pärlor.

Varje kväll kommer de ner från byn som med åren flyttat allt längre upp mot bergen. Bort från stranden och höga monstervågorna. Deras hus reser sig mot trädtopparna som monument av väldiga stockar, stenar och plintar utom räckhåll för havets krafter som emellanåt obarmhärtigt slår till.

Havet som tar liv ger också liv som fisk och skaldjur att dryga ut den annars så fattiga kosten av sago. Kvinnor tar hand om nerhuggna sagopalmer. De smular sönder veden, vaskar sagon i rännor av palmblad och detta mättar hungriga magar i flera månader.                                            

Pojken står ännu kvar vid vattnet och hans runda mage tyder på att han äter mycket sago. ”Papuamage”, brukar hans mor skämta. Runt halsen hänger ett läderband med amuletter, och runt hans höfter endast ett skynke.

Han är så uppfylld av vattenleken att han inte lägger märke till skuggan som plötsligt faller över honom. Att solen på hans nakna rygg just nu skyms av en främmande vit man – som utan förvarning ser ut att ha kommit upp ur havet. Pojken förstår inte vad som händer när nätet slängs över honom och han släpas bort i sanden – bort mot båtar som väntar runt udden. Han jollrar i tron att någon leker med honom.

Modern, som bara för ett ögonblick vände sig bort, släpper allt vad hon har för händerna och springer förtvivlad efter… men snart ekar endast hjärtskärande skrik. Allt är över på bara några sekunder.

Den lille pojken ser aldrig mer sin mor.

Sparkande och skrikande förs han ombord på ett större skepp ute på redden. När nätet dras undan från hans kropp och de främmande vita männen skrattande petar på honom är han så vild av panik att de binder hans händer och fötter.

I den stunden är pojken övertygad om att han kommit till den värld som föräldrarna ibland talade om – den värld där de onda andarna lever och att dessa nu ska döda honom.

De onda andarnas ansikten är så olikt hans eget – deras bleka hy, långa stripiga hår, deras språk! Närgångna vålnader får honom att hellre falla in i töcken, än att möta dessa rödmosiga och grymma ansikten.

När han slutligen ger efter släpas han ner till ett mörkt och illaluktande däcksutrymme där andra pojkar och unga män redan ligger fängslade.                       

Ibland föses fångarna upp på däck för att spolas av med vatten eller få lite frisk luft.  Likt djur står de sammanbundna kring vattenkaret – medan vakten, med ett kärl, öser vatten över deras huvud. Här blir pojken också vittne till hur unga män sliter sig loss och hoppar över bord. Och den som fiskas upp igen får räkna med att bli straffad med piskrapp, som ibland ändå slutar med en befrielse – döden.

I vaket tillstånd gråter han högljutt och är helt upptagen av att leta efter tecken på att mamman ska komma…  Förtvivlan och längtan verkar aldrig upphöra. Det enda som förändras är att pojken från Nias strand med åren stilla gråter sin saknad. Men det hjälper inte, det kommer ingen och tröstar!

Han är fast på ett holländskt skepp som fraktar människor mellan öarna kring Java. Livet ombord blir mer än outhärdligt och varje försök till uppror slås ner av vakter.                      

Med tiden lär han sig att överleva genom att blidka holländarna och lyda varje order utan att visa missnöje. När de närmar sig visar han ett vänligt och lustigt yttre… men i sin ensamhet avskyr han dem. Holländarna tycker mycket om honom och kallar honom ”Philandor” – vänlig man – trots att han bara är ett barn!

Det sker en sen kväll. En man med grova nävar går utmed skeppsdäcket för att krossa det sista av en pojkes själ. En man som i skydd av mörker tvingar ner ett barn på durken för att sedan ränna in hans torftigt klädda kropp. Philandors redan sargade barndom rivs i stycken. Hans skrik tystas av hand som hårt pressas över hans mun. Han försvinner in i ingenmanslandet. Vettskrämda medfångar sluter sina ögon och öron inför det som händer alldeles intill dem. De svettas av ångest och rädsla över att nästa gång stå på tur.

Skeppet går i hamn vid en ö i Bankasundet mellan Sumatra och Java dit även ett skepp från svenska Ostindiska Kompaniet lägger till för att ta ombord friskt vatten på sin väg till Kina.

Kapten Ekeberg går iland för att beskåda det holländska skeppet, som håller på att lasta ombord sina varor – av människor. Män och kvinnor som ska färdas över stora hav och som boskap säljas till högstbjudande.

Stanken från slavskeppet känns vida omkring, men Ekeberg avskräcks inte av sådant utan ber hovsamt om att få stiga ombord. Han visar tydligt sin holländske yrkesbroder att han är emot alla former av slaveri – trots att Sveriges konung inte ger honom tillstånd till ett ordnat motstånd.                                                                                        

Oväntat kliver en sjöman snart ner för lejdaren och böjer sig otåligt över Philandor. Ett gällt skrik hörs när mannen sliter bort den grova skeppsspiken från kistan – den spik som slagits genom Philandors ena örsnibb!

Sjömannen befaller pojken att räta på sig och skjuter honom bryskt framför sig och upp till det skarpa solljuset på övre däck. Omväxlande rör sig pojkens vilsna blick mellan en holländare som flinande viftar med en pengapung och mannen med de vita stumporna. 

Uppenbarligen är detta ingen artighetsvisit den svenske kaptenen gör, eftersom han tar sig ner i dunklet där ingen längre orkar skrika. Skriken som ändå inte skulle få sjömännen att sluta upp med att plåga sina slavar, och innan den svenske kaptenen beslutar att lätta ankar uppmanar han sin besättning att friköpa ytterligare två pojkar.                      

Kapten Ekeberg är nöjd med sin lilla insats i kampen mot slavhandel. Hans uppgift är ju gubevars att föra befäl på skepp som hämtar hem mängder av porslin, siden, te och kryddor och han gör sitt yttersta för att resorna ska bli fullbordade och lönsamma. Resor som gör kompaniets direktörer, kargörer – och inte minst honom själv – omåttligt rika. Hans trekantig hatt, mörkblå långrock, tränsar av guld, vita strumpor och skor med silverspännen säger att detta är ett högt befäl. Slavhandel, korruption och sjöröveri är inte några främmande företeelser, men han för sin egen kamp mot slaveriet och för att frimureriet grundas i Kanton. Han är en riktig medvindsseglare!

Kapten Ekeberg står på däcket i starkt solsken och tittar mot vita måsar som singlar skränande från den blå himlen. Ibland kan de se blå ut Från sin hytt kan han knacka med staven i däcket. Signalera till skeppsprästen – gudsmannen – Anders Ödman som har i uppgift att hålla modet och moralen uppe – och gudstjänst på helger. Han har sin hytt på däcket rakt under kaptenen. En del knackningar betyder att kapten yrkar på att det är dags för dans och lekar för besättningen då plikterna inte är alltför betungande – och att kaptenen tycker det är läge för att bjuda på punsch (vatten, arrak, citron och socker).

Från Godahoppsudden mot Ostindien har de under tre månader klarat sig från både de fruktade piraterna vid Madagaskar och tyfonerna på Sydkinesiska sjön.  Uppehållet i Bankasundet är det sista innan de sätter fart mot Kanton.

När morgonljuset träffar den efterlängtade konturen av Kinas kust ropar utkiken att han ser hamnen . För några i den utmattade besättningen är det första gången och för andra är det en välbekant vy.

Klungan av svajande master utökas med ännu tre från det svenska skeppet. Här vid Wampoe trängs skeppen från hela Europa i väntan på tillstånd att fara uppför floden till Kanton – eller i väntan på rätta vindar för återfärder hem.

Canton, CG Ekeberg

Philandor håller för öronen var gång skeppen saluterar varandra med dundrande kanonskott. Slupar sätts i sjön och kaptener med besättning gör hövliga besök hos varandra. Själv vill han inte riskera att åter bli infångad av främmande vita män utan nöjer sig med att genom en kanonöppning betrakta sjömäns stojiga kommers med djonkers som omringat skeppet.

Han går omkring och njuter av sin nya frihet – på däcket där matroser och jungmän efter sin vakt hakat upp sina hängkojer – bland rader av svarta kanoner. En liten brun hand stryker över ett ännu varmt och skrovligt järn. Dessa kanoner måtte avvärja varje försök till anfall av pirater.                     

I aktern hör Philandor smattret från den tvåtungade blågula flaggan -med monogrammet i mitten av korset:

SOIC – Svenska Ostindiska Companiet

Han, den friköpte gossen, ska nu finna sig tillrätta på ett svenskt skepp.

Facebook kommentarer

Kommentarer

Det gick rakt in i hjärtat…

Yngve Sundberg

Helt otroligt. Det är någon mening med att jag som göteborgare hoppar in i en grupp för Sollefteå, gör ett inlägg och får en respons långt över förväntan… men detta var nog det roligaste, trevligaste och mest överraskande!

Hej Maya!

Du känner inte mig, men jag kände ett behov att höra av mig.

Hör här:

För några veckor sedan var jag på en gruppresa till Frankrike. Vi var 24 st personer (till en början okända för varandra) som cyklade runt i Provence och besökte vingårdar och annat. Cykelturerna tog oss genom vinodlingar från by till by. Hade vi tur så fanns det pool vid hotellen vi stannade vid. Vid ett ställe samlades alla vid poolen för ett eftermiddagsdopp. Jag satte ned foten i vattnet och konstaterade högt att det var ”fan lika kallt som i Ångermanälven”. Sen dök jag i. En i cykelgänget ville veta mer om min kommentar om älven så jag berättade att farsan kom därifrån och jag själv bott och tillbringat delar av min barndom i Sollefteå. Det finns väl ingen som vet var Kläpp i Lökom är för något eller vart det ligger tänkte jag, men det visade sig att hennes pappa också var därifrån. Så jag berättade lite om min farfar och farmor som bodde i torpet en bit upp i backen från röda ladan. Hon ringde senare på kvällen upp sin mamma som kunde berätta att hon kom ihåg den gamla gumman som bodde där. – Hur stor är sannolikheten för att man ska träffa på någon som härstammar från Kläpp på en vinodling i Provence?

Vi beslöt att hålla kontakten ifall något nytt skulle dyka upp eftersom jag inte vet så mycket den här sidan av min släkt.

Idag messade hon mig din berättelse om Kläpp så jag skaffade mig ett Facebook-konto, som jag tidigare försökt att hålla mig ifrån, för att kunna läsa vidare vad du skriver. Hon heter förresten Siv Vestman och hennes pappa bodde på andra sidan landsvägen.

Fantastiska och målande skildringar och berättelser som jag helt fängslas av och lever mig in i. Jag känner inte till så mycket om Axel och Anna Sundberg som är min farfar och farmor. Jag vet ännu mindre om alla deras äldre barn – fastrar och farbröder. Axel har jag egentligen inte alls något minne av – kanske att han låg på kökssoffan och vilade. Själv var jag möjligtvis 4-5 år. Vet inte heller riktigt när han gick bort. Farmor träffade jag däremot fler gånger. Sista gången var när hon bodde på ålderdomshemmet. Hon gick bort kort därefter vill jag minnas. Dessförinnan kom hon vid några tillfällen till min faster och farbror som hade kollo vid Nipvallen i Sollefteå. Jag tillbringade många somrar där med dem. Iris och Arnold Magnusson. När pappa gick bort blev de som mina extra föräldrar. De hade ju inga egna barn. Jag har också träffat min faster Agnes vid några tillfällen. Hon bodde inte så långt därifrån. Även min kusin Bert Andersson, backhopparen, har jag träffat. Han var dock så pass mycket äldre än jag så det fanns inget incitament för att hålla kontakten. Han hade ju redan familj och barn som var några år yngre än jag. Själv var jag kanske 13 år vid det tillfället.

Vi bodde ett tag i Nyland där vi hyrde ett hus av en bror till pappa. Kommer inte riktigt ihåg hans namn men han var gift med en P (hon var visst inte så snäll mot min mamma).

Min bror föddes i det huset 1957 medans jag stod i spjälsängen och sög på tummen.

Det var ju tuffa tider där vid senare hälften av 50-talet.

Pappa var arbetslös långa perioder och vi hade det knapert.

Han fick dock till slut jobb hos Skånska Cementgjuteriet och fick bygga broar runt om i landet. Familjen flyttade med till varje brobygge.

1963 flyttade vi till Södertälje när motorvägsbron över kanalen skulle byggas. Pappa var Verkmästare på det bygget men han fick aldrig se bron bli klar då han omkom vid en olycka på arbetsplatsen.

Min pappa hette Yngve och han blev endast 32 år. Själv hade jag precis börjat 1:a klass och förstod egentligen inte riktigt vad som hade hänt. Mitt minne av honom börjar också blekna. Familjen blev kvar i Södertälje efter det.

Ja, det här blev kanske lite långt och mycket på en gång.

Min mamma har släktforskat på sin sida så där vet jag en hel del. Däremot finns alltför många blanka sidor om Sundbergs i Kläpp.

Men som jag förstår så är du och jag kusiner. Har alltid undrat hur många som finns kvar i släkten.

Hoppas du har orkat ta dig igenom allt detta. Vore roligt att få höra av dig. Hälsningar S

Är det inte ett mirakel… så säg. Så knöts då äntligen de trådar ihop som vi båda haft till torpet i Kläpp, Lökom. Våra föräldrar var syskon och det känns som att brevet jag skrev till mormor, och som jag publicerade här för ett tag sedan, nu äntligen har fått ett slags gensvar. Pusselbitar faller på plats i våra liv.

Facebook kommentarer

Kommentarer

Sagan om ugglan…

Lilla Emma är mellan ett och två år. Hennes föräldrar berättar att hon varje morgon frågar efter ”Dutt” och ”Ugglan”. Ingen dag kan börja utan att hon gått genom proceduren med att försäkra sig om att grannen ”Dutt” bor kvar och att det sitter en ”uggla” på samme grannes tak! Att det är undertecknad som fixar hennes bad i badkar eller pool, startar gökuret i köket vid varje halv- och heltimma, för att roa henne – tillsammans med en tallrik med havrefras – kommenteras sällan.

Emmas mamma förstår inte vad som berättas när dottern kommer hem. Emma smyger mellan husens staket och vi får rapporter om ”när pappa är arg” och naturligtvis lämnar denna lilla varelse rapporter hemma i sitt om hur grannen har det.

Vi älskar Emma. Hon växer upp och besöken blir allt glesare. Hon tar studenten och snart är hon vuxen, kör egen bil och tittar inte längre in till oss…Men visst är det märkligt med den där ugglan. När Emma inte längre slänger sina blickar mot vårt tak och ugglan tar jag ner den.

Ugglan – eller rättare sagt duvhöken – har tjänat ut sin roll som duvskrämmare! Bakgrunden är att gamla duvslag är rivna i Hagen och svärmar av duvor söker sig till nytillkomna hus – vårt tak. Miljöförvaltningen rekommenderar avskjutning inom tomten för vårt hus, men det hjälper inte. Duvorna kommer inte när skytten sitter på plats! Grannar försöker själva avhjälpa duvattackerna medelst luftgevär… inte heller det ger något resultat.


Ugglan tas alltså ner. Men en sen eftermiddag kommer en ung man och ringer på vår dörr.
- Hmmm, jo, ursäkta, men kan ni vara snälla och sätta upp ugglan igen!
- Jaha, varför det då?
- Jo, ni förstår, våra barn kan inte sova om vi inte nattar dem med ugglans hjälp! Vi kör upp och ner här i backen med bilen för att se ugglan. Och nu är den borta! Varför? Barnen kan inte sova om de inte får se ugglan, så…

Kära nån, jag klättrar omgående upp på taket och monterar duvhöken. Tänk att den plastfiguren betydde så mycket för små barn.

Facebook kommentarer

Kommentarer

”Kärlekspoppeln” bakom gamla Telegrafverket i Göteborg

”Kärlekspoppeln” – Foto:Carlotta

På baksidan av det gamla Telegrafverket, i hörnet av Kungshöjds- och Hvitfeldtsgatan, växer ett högt och lummigt träd, en svartpoppel – Populus Nigra.

Det berättas att en ung kvinna – vackra Lena – är förlovad med en steward på en ostindiefarare och därmed blir det långt mellan fästmannens besök i Göteborg och hos Lena. Däremot skriver han ofta brev till sin älskade… och i ett av breven skickar han två små sticklingar med önskan att hon skulle plantera dessa utanför sitt fönster.

Sagt och gjort. Om de tar sig och växer ska detta tolkas som att han lever. Om inte så har det hänt honom något…

Lena vårdar sina plantor med stor omsorg och de utvecklas till gröna kraftiga träd! Vid tre tillfällen kommer så den älskade sjömannen hem och mellan besöken skriver han kärleksfulla brev.

Plötsligt vissnar ett av träden. Och breven kommer heller inte längre… långt senare får Lena besked om att hennes kärlek dött i en tropisk sjukdom och man hade sänkt hans döda kropp i Indiska oceanen.

Lena vårdar ömt det enda minne hon hade kvar. Poppeln. Hon lär ha varit sin ungdomskärlek trogen till sin död. Hon glömde aldrig Einar Albom. Vid 80 års ålder avlider hon. Sörjd av många.

Man tror att det var 1838 som träden planterades. 1909 rivs artillerikasernen och 1913 tas telegrafverkets byggnad i bruk. Det berättas att man under byggnadstiden gör allt för att skydda den gamla poppeln mot skada.

Facebook kommentarer

Kommentarer

Dynamit-Harry i Göteborg?

Den 15 oktober 1883 blir den kände affärsmannen, träpatronen och donatorn Oscar Dickson – utsatt för ett djärvt attentat, vilket väcker stor sensation i Göteborg. På Dicksons kontor, Östra Hamngatan 17, kommer f d artillerikonstapeln Nordblom in och överlämnar ett brev.

I brevet framgår det att Nordblom önskar låna 50 000 kronor och att han dessutom har fyllt sina fickor med fyra skålpund (4 x 0,425 kilo) dynamit!

Dickson ger ett nekande svar på denna begäran, men ser samtidigt en skarpladdad dubbelpistol riktad mot sig. Utan att förlora ett ögonblick rusar Dickson fram och rycker vapnet från attentatsmannen och drar sig mot ett yttre rum.

Två tillkallade poliser ingriper för att ta hand om attentatsmannen Nordblom. Till sin fasa upptäcker att denne har radat upp ett fyrtiotal dynamitpatroner på ett bord! Han hade för avsikt att spränga huset i luften…

Skyndsamt rekvireras manskap från brandstationen som kopplar brandslangen till närmaste vattenpost. De riktar en kraftig stråle genom dörren mot Nordbloms bröst just som denne är i färd med att sätta fyr på krutet. Han övermannas och kastas mot golvet … dramat är över.

Nordblom får sedermera avtjäna tre års straffarbete och förlorar ”medborgerligt förtroende” under fem år!

Förlust av medborgerligt förtroende innebär att brottslingen förlorar sin rösträtt, får inte vittna i domstol, inte inneha offentlig tjänst, inte heller arbeta i ett yrke som kräver god frejd/rykte.

(Foto: Carlotta)

Facebook kommentarer

Kommentarer

En karta berättar … om smittan som sprider sig!

”… vi skola dock väl icke blifva så alldeles öfverraskade och befinnas så oförberedda till fiendens mottagande, som Götheborgarna voro. Deras olycka var, att alla deras dristiga män och auctoriteter voro frånvarande. När farsoten der började fälla en mängd offer, råkade alla i förvirring. Intet var i ordning ingen läkarvård blef använd, inga sjukhus funnos, förskräckelse verkade så att menniskor öfvergåfvo hvarandra i nöden och sprungo sin kos. Bagare, bryggare och slagtare tillstängde sina bodar och begåfvo sig på flygten, så att det fattigare folket under fleri dagar voro blottställda för hungerns död jemte sjukdomens, så mycket mer som förskräckelsen hos den kringboende allmogen vållade, att all tillförsel upphörde. I början ville också ingen bortföra de döda, och lydnadens och ordningens band voro upplösta. Ett jämmer öfver all beskrifning har det varit. Jag har sett enskilda bref från sansade personer som försäkra, att de dock aldrig kunna föreställa sig ett dylikt elände.”

Stockholm den 20 augusti 1834 Christian Stenhammar

Vad hjälper det att kunglig befallning utlyser tacksägelsegudstjänster i våra samtliga kyrkor i mars 1834 – då ännu ingen anar att Göteborg snart kommer att drabbas hårt av farsoten – koleraepidemin som till slut tar livet av 1834 män, kvinnor och barn … det första offret i Sverige är timmermannen Anders Rydberg vid Nya Varvet i Göteborg.

Men nu flyttar vi oss några månader framåt i tiden, till den 4 augusti 1834. Luften är het och en farsot rasar i Göteborg på sitt tionde dygn. Nu först förstår alla att det handlar om den asiatiska koleran. Samma dag öppnas det första provisoriska kolerasjukhuset, som är ett skolhus i Majorna, med ett sextiotal sängplatser. Sundhetsnämnden kallas samman och är från och med nu ansvarig för vården av de smittade – och inte minst begravningen av de döda. Antalet sjuka och döda växer lavinartat och vårdplatserna i Majorna är som en droppe i havet. Utrymmesbristen tvingar de inkallade bårbärarna att lägga två-tre patienter i samma säng.Människor dör som flugor och snickare får lämna sina ordinarie arbeten och helt ägna sig åt att tillverka enkla likkistor. Men de måste, trots att de för hjälp av livstidsfångarna på Älvsborgs fästning, övergå till att snickra ihop stora packlådor. Det vill säga kollektiva kistor som ställs på stora rustvagnar som nattetid patrullerar längs gatorna. Dessa nätter är fruktansvärda – över gatstenarna skramlar vagnarna och likbärare skriker bultande på portar och dörrar. Stanken är obeskrivlig i eftersommarens värmebölja som plågar landet samtidigt som epidemin sprider sig som en löpeld. Sahlgrenska sjukhuset, Garnisonssjukhuset och Fattigbaracken kan inte längre ta emot de sjuka, det är fullt överallt!

Några delar av Göteborg drabbas värst – det är de boende i Majorna, Masthugget, Haga och Albostaden i Annedal. Det är här trångboddheten, fattigdomen, som är av extrem usel sanitär standard, med styrka förvandlar dessa områden till jättelika smitthärdar. Ett kolerasjukhus i närheten av dessa överbefolkade kåkstäder måste fram … och det snabbt!

Det är nu den vackra kartan kommer fram i mitt minne – vi kan bland annat se platsen för huset som har genomgått många skiftande öden och som denna sommar, 1834, skall bli en hjälp i nöden. En tillfällig sådan. Vi ser det Homeyerska huset – som sedan i slutet av 1700-talet bebotts av den preussiska familjen Homeyer. Egendomen i Masthugget som så småningom övergår i andra händer och byggnaden upphör att vara borgarhus och ska under det följande årtiondet tjäna Bacchi och andra nöjets gudomar. Nu står traktörskan och änkan Möller för rusthållet och tack vare henne blir detta värdshus vida bekant under namnet Möllerska plantaget. Fru Möller själv kallas ”Portstjärnan” och hon konkurrerar med Wauxhall vid Smala vägen, ett inte alldeles okänt ställe för fina middagar och banketter. Och det verkar som om hon drar det längsta strået …

Hos änkefru Möller trivs gästerna och denna varma eftersommardag sitter skalden Wadman och avnjuter musik från harpospelerskor och sångerskor som ackompanjeras av musikanter. Musiken blandas med glasens och pokalernas klang i en av de skuggiga bersåerna. Wadman och hans dryckesbröder är ofta gäster hos fru Möller, men det går städat till – fru Möller är känd för att vara en sträng och respektingivande Bacchi prästinna! Så vi kan vara lugna.

Men det är ett bedrägligt lugn. Koleran sveper som vinden över Göteborg – med en sådan fart och det finns dagar då farsotens offer kan räknas i hundratal och kyrkklockorna klämtar oavbrutet i själaringning. Denna  heta sommar 1834 kommer många att minnas med fasa.

Inom loppet av ett halvår har sjukdomen grasserat i Göteborg tacksägelsebönerna till trots, och i huvudstaden sägs det att riket har klarat sig undan det värsta. Man får rapporter om att det i andra länder är mycket värre! Det är då prosten och riksdagsmannen Christian Stenhammar skriver brevet … daterat Stockholm den 20 augusti 1834.

Men hur går det för fru Möller då? Jo, det bär sig inte bättre än att hon också blir smittad och avlider. Och nu ska kroggäster, glas och groggbord röjas undan. Här ska sängar in! Stadens styrande har beslutat att lokalerna ska användas som epidemisjukhus och redan den 9 augusti 1834 har man ordnat femtio sängplatser. Men det räcker föga – så patienter får läggas på vinden, i ladan och till och med i lusthuset!

Möllerska plantaget går från att vara ett värdshus till att bli en föregångare till Epidemisjukhuset. Under denna första koleraepidemi under 1800-talet samlas stadens läkare skyndsamt på Sahlgrenska sjukhuset och ger sitt utlåtande över de inträffade sjukdomsfallen och förklarar officiellt den 25 september 1834 att koleran brutit ut! Den som pågått sedan månader tillbaka … Förutom Möllerska plantaget vid Breda vägen – som är det största sjukhuset – inrättas också sjukhus i Majorna och vid Gullbergsbro samt vid Stampen. Doktorerna Westring och Ewert tar emot kolerasmittade och redan första dagen är Möllerska plantaget överbelagt! Femtiotre patienter måste då dela på femtio sängar. Och redan fyra dagar senare har sjukhuset etthundrafemtiosex inneliggande patienter! Fram till slutet av september har fyrahundraåttiofyra kolerafall skrivits in på Möllerska plantagen. Av dessa dör tvåhundratjugonio!

Fienden – kolerasmittan – når även huvudstaden som trots en höjd beredskap snart kan räkna in 3 665 döda. Den totala dödssiffran för hela riket stannar vid 12 637. Epidemin ser inte ut att klinga av förrän i oktober månad.

Möllerska plantaget används till och från för vård av patienter med smittsamma sjukdomar. Däremellan hyrs huset ut till annan verksamhet – men en återkommande epidemi tvingar Möllerska plantaget att under år1850 ta in tvåhundrafemtio patienter, varav närmare etthundrafemtio avlider. Från 1870 är det enbart sjukhus.

1875 undertecknar Konung Oscar II en lag som sätter press på de kommunala myndigheterna, inte minst i Göteborg. I lagen slås fast att Sundhetsnämnden, som från och med nu kallades Helsovårdsnämnd, är skyldig att se till att personer som drabbas av antingen kolera, smittkoppor, tyfus, tyfoidfeber, scharlakansfeber, elakartad halssjukdom (difteri) och rödsot (dysenteri) genast ska tas in på särskilt sjukhus.

Ett av resultaten är att man föreslår tillbyggnad av ett par paviljonger på Möllerska plantaget! Efter många års segdragna förhandlingar kommer Stadsfullmäktige slutligen fram till ett beslut om att bygga ett nytt epidemisjukhus. Och då beslutas också att sjukhuset ska byggas i sten och inte som ett tidigare förslag i trä, vilket anses billigare. Arkitekten Adrian C. Pettersson får äntligen genom sitt förslag och kan påbörja sitt projekt – ett sjukhus i Annedal. Medel beviljades och bygget påbörjades under 1884, under ledning av en särskild byggnads-kommitté.

I oktober 1886 meddelar Göteborgs-Posten:

”Det nya epidemiska sjukhuset är nu i det allra närmaste färdigt och kommer inom kort att överlämnas till Helsovårdsnämnden, hvarefter inflyttningen dit omedelbarligen kommer att ske. Det är byggdt efter paviljongsystem å trenne större bergsplatåer i olika höjder, med en fri och utmärkt vacker belägenhet midt för Slottsskogen. Till den nya sjukvårdsanstalten leda tvenne, med stor kostnad och mycket arbete nyanlagda uppfartsvägar, deraf den ena löper i fortsättningen af Haga Kyrkogata i Annedal och är avsedd för anstaltens ekonomiafdelning samt går den andra från Allmänna vägen i fortsättningen af Öfra Husargatan. Vid slutet af den senare uppfartsvägen, som hufvadsakligen är afsedd för forsling af de sjuka, hvilka man ansett det vara riskabelt att transportera genom det tätt bebyggda Annedal med dess talrika folkmängd, ligger å ena sidan Portvaktarestugan och andra sidan ett Väntskjul, afsedt för besökande anhöriga och bekanta till de å anstalten intagna patienterna, hvilka i de flesta fall icke få mottaga några besök inom sjukhuslokalerna.”

Epidemisjukhuset utformas i flera mindre enheter så att patienter med olika sjukdomar hålls strängt avskilda från varandra. Tomten på berget i Annedal sägs vara utmärkt med ”ett högt och sundt läge.” Det blir isolerade envåningspaviljonger med en ventilation som anses var synnerligen viktig – men måste ske så att den inte ”framkallade ett för de sjuke obehagligt drag.”

En upprörd göteborgare skriver en insändare i dagspressen om att oroliga röster kan komma att höjas då smittan skulle kunna föras med vinden ner över Annedal och Haga. Ja, var det inte direkt farligt att i fortsättningen promenera i Slottsskogen med Epidemisjukhuset så nära inpå. Blotta åsynen av en så skrämmande anstalt skulle kunna inverka menligt på flanörernas hälsa.

I november 1886 kan så äntligen Nya Epidemisjukhuset i Annedal invigas, det första moderna epidemisjukhuset i landet. Möllerska palatset bränner man ner, men innan dess flyttas två av paviljongerna till Epidemisjukhusets område.

Med träpaviljongen som flyttats från Möllerska plantagen kan nu sjukhuset räkna in totalt etthundratjugoåtta vårddplatser. De störa paviljongerna gjordes till vardera två vårdavdelningar med femton sängar i varje.

Observationsavdelningen, avdelning 10 – där underteckad själv en gång tjänstgjort – delades i två avdelningar med fyra vårdrum, med en säng i varje rum. Det var meningen att man här kunde vårdas enskilt utan att finna det generande att vårdas på allmän avdelning.

Själv har jag många starka minnen från denna unika avdelning. Här fanns patienten som var överläkare och smittats av tyfus på utlandsresa, en ung skådespelerska med salomonella i bagaget efter solsemester, babyn som smittats av sin mors smittkoppsvaccination och som förde koppor vidare till mig (vaccinia) … den unge killen som drabbats av epidemisk meningit (hjärhinneinflammation) vid regattan i Marstrand och inte kunde fullfölja sin seglartävling och inte minst läkarkandidaten som uppvaktade en ung flicka … Hon fick lämna sjukhuset omedelbart! (se artikeln Att bli sjuksköterska)

Närmare åttio år senare – 1964 ändras namnet Epidemisjukhus till Infektionssjukhus och det gamla sjukhusets öde är över i samband Östra sjukhusets öppnande. 1970 skrivs den sista patienten ut från ”gamla” Epidemisjukhuset i Annedal.

Idag kan vi besöka det gamla sjukhusets lokaler, och se en helt annan verksamhet – Konstepidemin finns här sedan 1987. En livfull arbetsplats för drygt hundratalet konstnärer inom många olika konstformer. Fem gästateljéer med boende står för ett internationellt kulturutbyte. Förutom ateljéer, kontor och verkstäder drivs här en omfattande verksamhet för besökare som når det gamla sjukhuset via Konstepidemins väg 6 i Göteborg.

Facebook kommentarer

Kommentarer

Gullbergs fästning – striden!

Klang, klang, klang, klang… Larmet väcker alla i den lilla fästningen.
Dansken har kommit!

”hade Salig Moder låtit knechte Hustrurna varma Lut af Aska och Kalck; och slogo på händer och hufvud och Armar och brände Fienden, at de lågo i Hvalvet och kring porten som skållade Svin om morgonen.”

Fästningen har nyligen försetts med nytt folk och livsmedel men står mot tre till fyratusen danskar under ledning av Christian IV. Vakten är först upp på fästningsvallarna. Det är beckmörkt och regnar och stormar från väst. Danskarna kryllar upp för stormstegarna och har redan kommit upp på vallen. Resten av besättningen kommer till undsättning med kommendanten Mårten Krakow i spetsen. Trots den danska övermakten lyckas man driva tillbaka dem över vallarna. Krakow bryter ett ben i striden och väljer att lämna över det fortsatta försvaret av befästningen på sin hustru Emerentia.

Emerentia uppbådar även kammar- och kökspigorna och knekthustrurna till försvaret. Barnen stängs in i bakstugan med en piga. Tre gånger till anfaller danskarna södra vallen med stormstegar men drivs tillbaka med fällebommar och stenar. Då ändrar de taktik och tar sig igenom en port. När de kommer in i portvalvet häller kvinnorna kokande lut över dem och kastar sten. Männen skjuter med pistoler och musköter. Samtidigt skjuter man med kanoner laddade med skrot. Då ger danskarna upp.

Ett 30-tal danskar lyckas under striden ta sig in genom en sidoport och vidare till bakstugan. När de stormar in blir barnen rädda och skriker men pigan river ner några brödkakor och slänger till danskarna. De har inte fått mat på ett dygn och tycker nu att de gjort sitt och sätter sig och äter. För sent inser de att de hamnat i en fälla. Efter striden låter Emerentia leda ut dem en efter en och slå ihjäl dem med vedträn och bösskolvar. En enda sparas. Han får senare följa med familjen Krakow till Vaxholms fästning och visas upp för Gustav II Adolf.

Striden ägde rum natten mellan den 26 och 27 januari 1612 på Gullbergs fästning under Kalmarkriget. Den svenska kusten mot väst var vid den här tiden bara 1,5 mil inklämd mellan Norges Bohuslän i norr och Danmarks Halland i söder. Den försvarades av Gullbergs fästning och Älvsborgs fästning. Båda fästningarna erövrades senare under året av danskarna och kom i svensk ägo igen först 1619 när Älvsborgs lösen betalats ut.

Gullbergs fästning anlades 1302 av Birger Magnusson vid Göta älvs södra strand. Den låg på en klippa omgivet av lerig sankmark vid Mölndalsåns utlopp. Genom århundradena förstördes den i strider och byggdes upp igen ett antal gånger. I början av 1600-talet var huvuddelen av byggnaderna av trä, omgivna av vallar och utanverk. Sommaren 1612 blev det erövrat och förstört av danskarna när familjen Krakow var i Vaxholm.

Det återuppbyggdes, men fick sedan förfalla.

Gullbergs fäste ersattes sedermera av Skansen Lejonet. Vägen upp till skansen fick 1968 namnet Emerentias backe.

Foto ovan:  Gustaf Brusewitzs (1873) över belägringen av Gullberg, där Emerentia Pauli för befäl över kvinnorna som häller kokande lut över anfallande danskar. Bilden här hämtad från arkeologerna.com.

Skansen Lejonet, detalj ur Suecia antiqua et hodierna

Facebook kommentarer

Kommentarer

Andra Långgatan har en historia att berätta…

Vykort

Långgatorna i Göteborg döptes på 1860-talet, men i nästan ett halvt århundrade kallades de i folkmun fortfarande för sina ursprungliga namn Smala wägen, d v s Första Långgatan och Breda wägen, närmast motsvarande Andra Långgatan.

Om vi går in kvarteren mellan Järntorget och Masthuggstorget kan vi idag konstatera att Andra Långgatan idag är populärare än någonsin. Bortsett från dagens bar-, pub- och restaurangkultur har det här funnits en helt annan karaktär av boenden, traditioner och språk.

Det var inte ovanligt att det talades jiddish på Andra Långgatan eller i Haga. En judisk ortodox församling – en s k ”Minje” – bildades på 1850-talet på Bergsgatan i Haga. 1909 öppnades en synagoga på Kaponjärgatan 8.

1923 flyttade församlingen till den gamla biografen på Andra Långgatan 6. Sedan Sedan 1970-talet ligger den ortodoxa synagogan, kallad ”Minjen” på Storgatan 5.

Man talar sällan om Långgatorna och Linnéområdet som just judiska kvarter, trots att så var fallet för just dessa gator och stadsdelen Haga under en period på 1800-talets och fram till 1900-talets mitt.

Den judiska inflyttningen har präglat Göteborg. En invandring som började redan på 1700-talet med framförallt välbärgade affärsmän, som donerade ansenliga summor till kulturella institutioner. Göteborgs konstliv är också präglad av den judiska invandringen. Vi har ett antal kända arkitekter som också satt sin prägel på våra hus. Inte minst vid Järntorget.

Minjen = Antalet personer som krävs enligt judisk lag för att vara närvarande för en religiös tjänst, nämligen minst tio män över tretton år.

Facebook kommentarer

Kommentarer

Kvarteret Päronet – Föreningsgatan 2

Han var här bara vid ett par tillfällen – korta perioder under mitten av 1880-talet – han kommer från Tyskland och anställs vid byggmästare Joachim Dähns företag. Jag tänker på Louis Enders, som föddes 1855 och blev arkitekten vars hus väckte sensation vid sekelskiftet 1800/1900-talet. Han hade tidigare studerat i USA och kommer till Göteborg som 29-åring med inspiration nog att rita den moderna konfektionsfabriken vid Stigbergsliden – för Wettergen. Men egentligen är hans första uppdrag att rita Odd Fellows ordenshus på Vasagatan. Han har särskilt studerat stål och betongkonstruktion ”over there”, och ett av hans praktexempel på nyvunnen teknik är kvarteret Arkaden – något som skulle förgylla Göteborgs centrum – men som tyvärr åkte med i rivningsvågen under 1970-talet!

Vid Packhusplatsen växer också snart Herziahuset upp och blir ett för tiden mycket modernt och magnifikt ”warehouse”, det vill säga en kommersiell byggnad för lager och kontor.
Och visst kan man tänka sig att personalen måste uppskattat att vistas på taket där både solterrass, bad och bastu finns tillgängligt!
Fasaden är ett ypperligt exempel på Enders amerikanska influens – kraftfullhet och en precision i detaljer man sällan skådat. En manifestation av den nya industriella revolutionen.
Konturbilden av taket visar på en fruktbar korsning mellan lökkupoler och jugendtidens mjuka linjer.

Föreningsgatan 2, 1960-talet foto: Hedberg Copyright

Föreningsgatan – här ligger ett gammalt trähus som Louis Enders köper och låter riva – till förmån för ett sjuvåningshus. Det nybyggda huset har en pampig entrédörr vars överljusfönster glänser av färgrika, blyinfattade glasbitar.

Ett bostadshus av stål, betong och tegel. Enders signum. Där står det nu högt och ståtligt, mitt bland lägre trähus – mestadels landshövdingshus. Tornen sticker verkligen ut, rent arkitektoniskt. Ett par av dem liksom vrider sig sakta upp mot skyn.
Arkitekten flyttar själv in i huset och vi kan konstatera att bostadsytan också motsvarar intrycket man kan förvänta sig. Stora lägenheter, med andra ord. Faktum är att huset inrymmer endast tolv lägenheter! Och huset blir ett av de första med hiss – inte bara en personhiss, utan också en hiss för att transportera lasten från torrklosetterna! Förövrigt finns moderna badrum i varje lägenhet.

Victor Horta (1861-1947) var en belgisk arkitekt och formgivare. Som kuriosa kan också nämnas att han under 1932 fick titeln Baron av dåvarande belgiske kungen Albert I och fyra av Hortas hus finns på listan över UNESCO:s världsarvslista.

Går vi riktigt nära fasaderna kan vi urskilja en mycket speciell ornamentik. En fläkt av art nouveau och jugend kan definitivt upplevas i de slingrande växtformerna, frukter och djur som omger utanpåverken.  I trapphuset lär det finnas rikligt med sådan utsmyckning och blyinfattade jugendfönster, men vi står på utsidan och beskådar den tidsenliga dekoren som också ger sig tillkänna i smidet kring balkongerna. Smidets mönster är skapat av Victor Horta, vars konst strävar efter att vara lokalt anpassat och unikt i sin utformning.

Louis Enders lämnar Göteborg 1905 – efter att huset byggts klart mellan åren 1901-1902. Han kommer visserligen tillbaka till Göteborg tio år senare för att åter lämna 1922.
Han avlider två år senare.

Vi tar en sista titt på Enders vackra hus och låter ögonen följa kontrasten mellan det gula teglet och putsen och de mörkare banden, den grönmålade fönsterdetaljerna – vi gläder oss åt solar, trollsländor, ansikten, snäckor och lejon – allt som tillsammans med slingerväxter gör huset så originellt.
Fortfarande en underskön solitär – en kulturskatt – bland Annedals bostadshus.

Facebook kommentarer

Kommentarer

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑