JAVANEN

Om väggar kunde tala

Sida 2 av 17

En vattendelare vid Stampen, Göteborg

Fattighuset på Stampen stod klart 1767. Stadens fattigaste hade sedan 1726 bott i lokaler som byggts 1704 för Hans von Gerdes klädesfabrik. Den låg där Mölndalsån och Fattighusån möts.

Fattighuset/Dispensären, idag Mariagården – vid Stampen har haft många funktioner. Vi är många om minns vaccinationer och skärmbildsundersökningar under skolåren. På Fattighusängen begravdes de fattiga och så småningom även de rika, på behörigt avstånd från varandra. Men idag har de båda kyrkogårdarna vuxit samman.

Fattighusån användes bl a som transportled till och från de skvaltkvarnar som fanns i Mölndal och från slutet av 1700-talet anlades ett bränneri som tog sitt vatten från Fattighusån till produktionen av sprit. Redan tidigare, på 1750-talet hade man börjat brygga öl på den plats där Johan Albrecht Pripp senare startade sitt ölbryggeri som låg på denna plats fram till 1976.

År 1770 planterades en allé med lindar längs ån och vissa av dessa lindar finns kvar än idag och är därmed de äldsta planterade träden i Göteborg.

Det här fotot är från den 22 juni 1938. Stampgatan har bebyggts med stenhus och en spårvagn o buss står vid växelspåret/Lilla Stampgatan.

Uppenbarligen pågår arbete med vattenledning …

Ute i världen debuterar under detta år Stålmannen i serieform! Sverige förlorar mot Brasilien i fotbolls-VM i Frankrike. Errol Flynn gör storsuccé i filmen Robin Hood.

Facebook kommentarer

Kommentarer

Hisingen – hinsides – på andra sidan…

Foto: DigitaltMuseum

Vi har väl alla hört att Hisingsbönderna var väl representerade på torg under äldre tiders torghandel i Göteborg. Och kanske också att remsan utmed älven, Backa, kallades Hisingens trädgård. Där bosatte sig många holländare som kom för att bygga staden.

Under sten- och bronsåldern gick strandlinjen tio till femton meter högre än idag. Hisingen var då inte en ö utan flera. Stora delar av dagens Göteborg var skärgård. Kvillebäcken var ett sund mellan Göta älv och Nordre älv. På mer höglänta delar fanns bosättningar redan på stenåldern då stora delar av Hisingen låg under havsytan.

Jakt och fiske var basnäringen för livet under stenåldern. Det fanns gott om fisk. Bosättningar visar att man bodde här på sommarhalvåret. Under vinterhalvåret flyttade man längre in i landet för jaktens skull – där fanns rikligt med villebråd.

Under vikingatiden var Hisingen fortfarande delad av ett sund i nuvarande Kvillebäckens dalgång. Då var Hisingen inte en ö utan två öar. Hela det viktiga området kring Göta älvs mynning var platsen för ständiga strider mellan de tre nordiska kungadömena Sverige, Norge och Danmark.

Och det finns många historiska platser på Hisingen som än idag kan kittla fantasin – en av dem är borgen på Ragnhildsholmen, som ligger vid Nordre älv. Kanske byggdes den i syfte att bevaka infarten till staden Kongahälla. Borgen var helt omfluten av vatten och den ansågs vara den starkaste i Norden på grund av sitt fantastiska läge på en dominerande kulle.

I Selma Lagerlöfs novellsamling Drottningar i Kungahälla kan vi följa Drottningen på Ragnhildsholmen. Återger en förenklad version;

Det var en gång en kung, som kom ridande öster ifrån längs med Nordre älv för att fara ner till Kungahälla. Året led mot sitt slut. Det var tung luft och grå himmel, såsom det ofta är vid den tiden.

Stigen, på vilken kungen red, slingrade sig fram över tuviga strandängar. Här och där stack albuskar upp ur starrtuvorna, och längs med vägen hade de hopat sig, som om de vore nyfikna att se den, som red förbi. De till och med trängde sig ut över vägen, så att kungen hade svårt att föra fram hästen mellan dem.

Det var så sent på året, att allting var avlövat och allt liv avstannat i skog och på äng. På marken låg sommarbladen grånade och förvissnade, och av de långa höstregnen hade de blivit hoppackade till ett slemmigt täcke, under vilket otaliga spindlar och sniglar låg i vintersömn.

Grått och dimmigt var det runtom, och kungen tänkte: ”Detta är just ingen vacker väg för en kung att rida på.”

Men rätt upp från den sanka strandängen nästan alldeles invid vägkanten reste sig det vackra Fontinberget. Längst nere vid foten omgärdades det av en rand klargul sand, sedan reste sig lodrätt ett stycke naken bergvägg, därpå löpte en rad av blågröna tallar fram på en smal avsats.

Högre upp kom söndersplittrat berg, översilat av små klara rännilar, därovan en räcka björkar med vita stammar och rödbrunt grenverk, så åter en sandrand. Men ovanför sanden reste sig berget med mäktiga, nakna, gråröda klippväggar ända upp till den djupgröna granskogen, som växte tät och kraftig uppe på den platta bergshöjden.

Men kungen hade ingen glädje av att vara så nära det vackra berget, ty dimflikar strök fram över bergväggen, och molntappar hängde ner över den, och ur alla dess klyftor och träddungar steg grå regnrök. Och så kom det sig, att det mångfärgade Fontin syntes kungen likaså grått som allt annat.

Kungen suckade tungt och djupt, medan han red fram mellan albuskarna, som skakade ner på honom och hans häst ett helt regn av tunga droppar.

Med ens kände han sig så bedrövad där han red, att han knappast förr hade känt sådan sorg. Så är det ständigt för mig, tänkte han. Allting är grått och regnigt där jag kommer. Seglar jag på havet, blir det dimma, så att jag inte ser handen framför mig, och rider jag ut en natt, så går månen in i svartaste moln för att inte behöva lysa mig.

– Jag tror, att om jag for till himlen, sa kungen, så skulle alla stjärnor vara släckta, när jag kommer dit. Det är detsamma med vad helst jag företar mig, for han ut och knöt näven där han red. Andra, som har blivit kungar, har mötts av prakt och heder och ära och glans, men jag är en riktig kung Gråväder. Jag har bara uppror att tänka på, och det är inte stor bit av landet, som vill lyda mig. Annat var det för de gamla kungarna, som satt i Uppsala och styrde hela riket. För dem kunde det duga att vara kung.

Gud har väl bestämt, att det alltid ska vara så för mig, sade han för sig själv.

Men på samma gång kämpade han emot och ville inte tro detta. Han höll inne hästen och lyssnade efter ett fågelkvitter. Det skulle ha varit honom ett tecken, att han bedrog sig.

Men himlen stod jämngrå och berget dimhöljt, och alla fåglar var dragna från landet. Det enda ljud, som hördes i sumpmarken, var den lätta klangen av vattendroppar, som hade rullat så långt ut på alkvistarna, att de inte kunde hålla sig kvar längre, utan föll till marken. Och kungens huvud sjönk allt djupare.

Jag skulle vilja se något, som är brinnande rött, sa han. Jag skulle tycka om att se något korpsvart, som har guldglans i djupet, jag ville höra klar sång och klingande skratt.

Åter såg han sig omkring, men allting var sig likt, och han märkte, att till och med den annars muntert glittrande älven flöt fram mörk som en natt mellan sina vasstränder.

Han blev så nedslagen, att allt han ägde syntes honom fult och värdelöst. Han tänkte på sin välbyggda kungsgård, såsom om den vore en usel skogshydda. Alla hans segrar byttes i nederlag, och alla hans undersåtar tycktes honom vara nesliga bovar eller fattiga tiggare.

Men allt detta går väl an att kämpa med, tänkte han, om jag inte hade min drottning. Det är det hårdaste av allt. Det kan vara tungt nog att leva, utan att jag också ska pinas med att tänka på en kvinna. Den omsorg jag bär för riket är sådan, att den inte lämnar mig en lugn stund. Och dock fordrar människorna av mig, att jag ska lägga på mig en ny börda.

Ty det förhöll sig så, att kungen var gift med en norsk kungadotter, som var både rik och mäktig, men olyckan ville, att kungen hade blivit vigd vid henne, redan då hon var ett barn. Man hade måst ställa det så, för att ingen annan skulle komma och ta bort henne, men nu syntes det kungen, att han vida hellre hade velat gå miste om henne.

Alltsedan bröllopsdagen hade drottningen bott på en liten klippholme, som låg ute i Nordre älv mittför Kungahälla och kallades Ragnhildsholmen. Där hade man byggt upp ett torn av sten, för att hon skulle kunna växa upp där i all trygghet, till dess att hon blev så gammal, att hennes man kunde föra henne till sitt hov.

Men kungen hade hela tiden suttit hemma i sitt rike, och de hade alls inte råkats. Och fastän kungen väl visste, att drottningen var vuxen och fastän många påminde honom om att han nu borde föra hem henne, så kunde han inte komma sig för att hämta henne till hovet.Han skyllde på uppror och han skyllde på svår tid, och år efter år lät han drottningen leva kvar i det grå tornet med några gamla fruar, som vaktade på henne, och med intet annat att se på än den gråa älven. Nu var han äntligen på väg för att hämta drottningen.

Men då han under vägen hade tänkt på henne, hade ett sådant missmod fallit över honom, att han hade skilt sig från sitt följe för att få rida ensam och ostörd kämpa med sorgen.

Han kom nu fram ur albuskarna och red ut på en vid äng. Om det hade varit sommar, skulle han där ha sett stora hjordar av kor och får, men nu var där alldeles öde, ingenting annat att se än upptrampad mark och avbetade grästuvor. Och kungen sporrade hästen och red över ängen, så fort han kunde, för att inte hinna bli mer missmodig, än han redan var.

Han var en tapper man, och hade det varit så, att kungadottern hade suttit fången i ett förtrollat slott, där jättar och drakar hade vaktat henne, så skulle han ha kommit ridande i sporrsträck för att befria henne, men nu var olyckan den, att hon satt väl förvarad i sitt torn och väntade honom och att ingen i hela vida världen nekade honom att äga henne.

Han ångrade bittert, att han redan hade gift sig med henne.

Allt, som är stort och stolt och fagert, det nekas mig, sade han. Inte en gång det skänks mig, att få kämpa och tävla om min hustru.

Han red allt långsammare och långsammare, ty nu löpte vägen upp på en brant bergkulle, och där nedom vidtog Kungahällas långa gata. Men uppe från toppen av kullen såg kungen tydligt framför sig den lilla Ragnhildsholmen, där hans drottning satt och väntade honom.

Han såg hur dyster den låg mitt i den svarta älven, han såg gråa torvvallar löpa fram över den avvissnade marken, han såg tornets gråa stenväggar. Alltsammans syntes honom hemskt och avskräckande.

Det fanns inte en ljungtuva, som rodnade emot honom, inte ett grönt strå, som lyste på vallarna. Hösten hade gjort sin sak med nit och allvar, då den hade gått fram över landet.

Men det, som kungen längtade efter, var blixtrande rött och skarpt svart, som skiftar i guld, och han tyckte sig se, att här inte var rätta platsen att finna det. Ju längre han såg på tornet, dess bättre förstod han, att det var som framväxt ur själva klippan. Det syntes honom omöjligt, att det på vanligt sätt hade blivit rest av människor. Det var berget självt, som en gång hade velat växa, såsom jorden växer upp till skog och gräs, och så hade tornet kommit till. Och han förstod varför det hade blivit så tungt och hemskt och tryckande.

När han nu tänkte på sin drottning, som hade vuxit upp där, trodde han, att hon måste likna en grovhuggen stenbild, som han hade sett stå över ingångsdörren till en kyrka. Han tänkte sig henne inte annorlunda än som en grå gestalt med långt, orörligt ansikte och med platt kropp och med händer och fötter, som var två gånger längre och två gånger bredare, än ännu någon människas hade varit.

Men det är så mitt öde, tänkte kungen och red vidare.

Och han kom färjestaden så nära, att väktaren på andra sidan lyfte hornet till läpparna för att blåsa ut hans ankomst, och vindbron drogs upp och porten i det fasta tornet öppnades för honom. Men så höjde kungen pannan och höll inne hästen.

Jag är ju trots allt en kung, sade han, och ingen människa kan tvinga mig att göra vad jag inte vill. Ingen i hela världen kan förmå mig att fara och möta den där stenbilden. Jag ska väl ha någon glädje av att jag är kung.

Därmed svängde han om hästen och red tillbaka samma väg, som han hade kommit. Han red i stormande hast, liksom om han hade varit rädd för att bli fångad, och saktade inte farten, förrän han hade kommit in bland albuskarna på strandängarna under Fontinberget.

Och drottningen fick sitta kvar i det gråa tornet och sörja och längta. Och hon hade lena kinder och blixtrande röda läppar, hon hade böljande, korpsvart hår, genomspunnet med guld, hon hade en röst, klar som sång, och ett klingande skratt.

Men vad hjälpte det kungen?

Han red bort på den smala vägen mellan alarna. Och var det inte mindre sumpigt och fuktigt än nyss omkring honom, så var det åtminstone inte mer, än sist han for där.

Facebook kommentarer

Kommentarer

Josefin i Palmhusets kassa, Trädgårdsföreningen i Göteborg!

En unik  byggnad finns i Trädgårdsföreningens vackra park. Palmhuset öppnades för första gången för allmänheten den 21 november 1878. Det är få växthus av den här typen kvar  i Europa. Ett vackert exempel på den tidens märkliga konstruktion i gjutjärn och glas.

För 50 öre kunde man besöka Palmhuset på onsdagar och lördagar. Det övriga dagarna endast 25 öre.

1892 firade Trädgårdsföreningen 50-årsjubileum. Här ser vi en sida ur programmet och dessutom ser vi Josefin. Hon arbetade i Palmhusets kassa, bilden är från omkr 1890. Trädgårdsföreningen grundades alltså 1842 och blev en lustgård med omfattande frö- och växthandel och en av landets främsta plantskolor.

Trädgårdsföreningen blev 1992 som första park i Sverige förklarad som byggnadsminne enligt kulturminneslagen. Palmhuset har en yta på nästan 1 000 kvadratmeter och det är fri entré idag!

Foto: GHM

Facebook kommentarer

Kommentarer

Arbetareföreningens hus vid Järntorget … Göteborg

Foto: Carlotta

På Järntorgets västra sida – mot Andra Långgatan – byggde Charles Gustaf Lindberg sitt hus under 1860-1862 – och det huset avgränsar än idag torget åt väster. Familjen Lindberg hade tidigare bott i ett trähus på den tomt som Yrkesskolan kom att ligga, och i det gamla huset föddes Charles Felix Lindeberg – han som skänkte vår stad medel så att vi skulle kunna njuta av vackra parker och grönytor.

Minns ni apoteket Svanen som låg i hörnhuset? Sedan kom Panduro Hobby och idag bedrivs restaurangverksamhet här. I andra delar av huset har Wilson & Co och Skandinaviska Banken huserat under många år. I hörnhuset mot Första Långgatan fanns en gång Järn-Sjögren som senare flyttade över gatan, till Järntorgsgatan 4-6.

Nu går vi österut – tvärs över Järntorget – och tittar på ett hus som visserligen inte finns kvar, men det fanns där en gång och vi har sett det på åtskilliga bilder. Arkitekten Victor von Gegerfelt ritade huset som placerades på en tomt som en gång i tiden var betesmark! Det blev en gul tegelbyggnad, med ornament i form av zigzagformade lister (gesimser), rött tegel, täljstensskivor och två stora bikupor. Bikuporna var placerade på de båda gavlarna och skulle symbolisera husets ”själ” – arbetet.

Huset invigdes 1874 och i anslutning till byggnaden kom sju år senare en basarlänga – den stod kvar till 1909. Då byggdes huset till, efter Hans Hedlunds ritningar. Hans Hedlund hade som nyutexaminerad arkitekt arbetat hos von Gegerfelt. Det blev ett enormt komplex och därmed högborg för socialdemokratiska partiet, fackföreningsrörelsen och folkrörelserna. Här residerade även dåvarande Lisebergsdirektören och kommunalmannen Herman Lindholm under åren 1908-1950.

En annan bekant verksamhet var naturligtvis Nya Teatern som höll till i huset under 1909-1925. Många av den tidens mest kända skådespelare fick sin utbildning där; Gösta Ekman, Lars Hanson, Gabriel Alw, Georg Blickingberg, Torsten Hammarén, Elsa Carlsson, Karl Gerhard och Mary Johnson – bara för att nämna några. Det var Hjalmar och Concordia Selander som drev teatern, och som teaterdirektör fick han en gata uppkallad efter sig – men det var först 1945 i Kålltorp. Det är nog det enda staden bjudit på – under hans verksamma år var de styrande i staden tyvärr kallsinniga när det gällde att förenkla tillvaron för teaterverksamheten. Ingen uppmuntran åt denna konstart så det slutade med att teatern fick stänga! Men i Arbetarföreningens lokaler spelades revyer och amatörteater – här roades publiken av Zara Backman, Ludde Gentzel och Rulle Boman – alla tre kända för gamla göteborgare. Nya Teaterns salong blev istället biograf!

Här fanns ytterligare en omtalad och omsjungen person – på postkontoret som låg i huset – postexpeditören Pekka som satte skräck i postens kunder med sitt koleriska temperament! Många historier har cirkulerat om honom;

”Käringen nr 2, likaledes ovetande om vem hon hade att göra med, tillhandlar sig ett 10-öres frimärke och gör en vördsam framställan:

– Skulle inte herrn vilja vara så snäll och sätta på frimärket ock?!

Pekka fick först inte fram ett ljud, eftersom han formligen blåste upp sig. Ögonen såg ut att tränga ut ur huvudet. Så kom till slut utblåsningen, och lyftkranarna vajade ända bortåt Skeppsbron:

– Jo, för all del – Räck ut tungan, käring!”

                                                                                    Ur ”Ludde berättar” 1951

Arbetarföreningens hus revs och ersattes med ett nytt som ritades av arkitekterna Eric Uppling och Erik Fylking. Det storslagna huset dit Ny Tid flyttade in 1959, och vars tidning spelade en stor roll för det socialdemokratiska partiet och för Göteborg i övrigt. Tidningen grundades redan 1892 av Fredrik Sterky (1860-1900) – och genom redaktionen passerade en del prominenta personer, inte minst Per Albin Hansson. Tidningen gick dock mot ett håll som många andra dagstidningar gjorde – mot döden! Nedläggningen ägde rum den 14 juni 1966. Dagen efter tog tidningen Arbetet över lokalerna, men huset har trots alla förändringar allmänt kallats Ny Tids-huset.

Redan vid tiden för Arbetarföreningens hus kunde man från fönstren blicka ner på torget och beundra ”De fem världsdelarna”, eller vad vi i dagligt tal kallar Järntorgsbrunnen, skulpterad av Tore Strindberg.  Där sitter sedan 1927 fem nakna flickor runt brunnen och symboliserar de fem världsdelarna – eller kontinenterna; Amerika, Europa, Asien, Afrika och Australien/Oceanien.

Innanför det gjutna brunnskaret lär finnas ett trettiotal gamla järnstämplar, ritade efter en stämpelbok från 1845. Flickorna är gjutna i brons. Brunnen gör oss uppmärksamma på järnvågsepoken – då svenskt järn banade väg över haven.

Konstverket blev möjligt tack vare donation ur fonden efter Charles Felix Lindberg, han som föddes i ett gammalt trähus – alldeles nära torget.

Facebook kommentarer

Kommentarer

Huset med de gröna fönstren – Lilla Risåsgatan, Göteborg!

Sitter i väntrummet på en vårdcentral ute i väster. En liten febersjuk flicka sitter otåligt i pappas knä och tar sig för ena örat. Öroninflammation tänker jag för mig själv. Det är influensatider… Den lilla flickans pappa tittar trött på mig och undrar högt om det inte deras tur snart. Jag har suttit hela natten på sjukhuset och till slut fick vi åka hem, säger han hes av trötthet. Vi börjar tala om området där vårdcentralen ligger och han berättar att familjen bor i ett radhus i närheten. Frågar var jag bor och jag berättar om Sveagatan inne stan. Långt från vårdcentralen. Åh, säger han, vi bodde på Risåsgatan innan vi flyttade hit, i huset med de gröna fönstren. Jag kan just då inte placera ”huset med de gröna fönstren”, men vid hemkomsten går jag upp för den lilla backen – nuvarande Lilla Risåsgatan – från Landsvägsgatan. Då ser jag det gula tegelhuset med gröna fönstren till vänster!

På fotot från den 19 januari 1935 ligger ett vackert trähus på den plats vi talat om. Och ett mindre trähus som inrymmer tapetserarverkstad.

En man kommer ner för backen som är täckt av ett tunt snölager. Kanske kommer han från bilen som står parkerad på den plats som fortfarande är en liten p-plats. En liten flicka är på väg upp för backen. En duva betraktar henne. Trädet som ser ut att när som helst välta över gatan finns inte längre kvar däremot en mängd av växtlighet som under sommartid skymmer nästan hela berget upp mot Skansen Kronan. Alla gamla landshövdingehus kring Skansberget och utmed Risåsgatan och Sveagatan är idag borta.

På dessa gator fanns förr en mängd mindre verkstäder, hantverkare och butiker…

Foto (privata): Risåsgatan 1935 samt Lilla Risåsgatan 2016

Facebook kommentarer

Kommentarer

Grönsakstorget i Göteborg – vykort den 23 februari 1909

Vykort

Nu är det Hildur i Floda som dyker upp igen som mottagare – hon får ett vykort på sin födelsedag, denna gång från Cecilia.

En kolorerad bild av Grönsakstorget med rader av torgstånd, hästar torggummor och kunder.

Grönsakstorg ligger egentligen utanför själva muranläggningen, på vallen, söder om kurtinen som förbinder bastionerna Carolus Dux och Johannes Dux med varandra. Efter att man raserat vallarna planerades den här platsen för både bostadskvarter och ett salutorg – men fram tills dess använde man faktiskt området för trädgårdsanläggning.

Under 1800-talet etablerades salutorget och bebyggelsen runt torget växte fram. Vid 1800-talets slut förändrades bilden runt torget då stora skyltfönster togs upp i husens bottenvåningar. Nu inrymdes butiker med anknytning till torgets verksamhet – en fiskhall och en blomsterhandel öppnade. När Västra Hamngatans kanal fylldes igen och Vasabron kom till i början av 1900-talet fick Grönsakstorget en ny position som entré till staden innanför vallgraven. Man kan på vykortet se de stora skyltfönstren och hur man sett till att få enhetligt utformade markiser. På torget står rader med lådor och korgar, fyllda med allsköns grönsaker och blommor. I fonden ser vi de halvcirkelformade Kungstorgsbazarerna med inalles 76 butiker. 1889 kommer saluhallen till. Vi ser även Bazarbron och Stora Teatern som ligger vackert inbäddad i parkens grönska.

I februari 1909 godkänns rösträtten för män av den svenska riksdagen – och inkomststrecket på 800 kronor per år slopas, dessutom höjs åldern för rösträtten från 21 till 24 år. Halstabletten Läkerol börjar säljas detta år i Sverige och blir en succé!

Drygt 50 år efter att det här vykortet postas rivs basarerna på Kungstorget och torget rustas upp – träd planteras där basarlängornas legat. Tyvärr minskar handeln på Grönsakstorget alltmer för att slutligen upphöra under 1990-talet.

Torget omvandlas till en permanent parkeringsplats. Det som en gång var en trädgårdsanläggning …

Facebook kommentarer

Kommentarer

Dagens fynd i secondhandbutiken – boken om Öl-Hallen 7-an!

August Andersson

Går en sväng i min favoritbutik. Kollar snabbt av glas- och porslinshyllor, går vidare till böcker. Instoppad lite slarvigt ligger den där. Trettio kronor och jag skyndar vidare … Sicket fynd!

Öppnar den försiktigt inne i sommarvarm spårvagn. Läser på insidan pärmen; ”Till Hugo med tack för all hjälp med små kluriga problem under årens lopp… Med hälsningar Bengt-Åke 1997”

Sannolikt är det Bengt-Åke Ek, mannen bakom många foton i boken. Tomas Andersson står för texten.

Lägger igen boken för att leta fram egna anteckningar kring Öl-Hallen;

Det är en varm sommarkväll. Kliver in i Öl-Hallen för att om möjligt slå mig ner på en gammal stol av trä, få stryka en hand över marmorbordet, låta fötterna vila på det rödvita klinkergolvet och låta blickarna svepa runt på tavlor och prydnadssaker i original… men det är så knôkat därinne så det blir ett kort besök. Mobilfoton blir alltför suddiga.

Vet ni att detta är Sveriges enda ölhall som funnits så länge att de har undantag från kravet om att man måste servera mat för att kunna servera alkohol?
Här kan vi ta oss en öl i en miljö som är fullständigt unik. För här är det öl – och bara öl – som gäller! Helt i motsats till svensk lagstiftning som kräver matservering för att få servera alkohol. Men för 7-ans ölhall har man gjort ett undantag, av den enkla anledningen att stället betraktas som en kulturinstitution och en del av Göteborgs historia.

Med sina dryga hundra år på nacken är 7-an Sveriges sista riktiga ölhall. Och kanske tack vare sin höga ålder är ölhallen fortfarande omåttligt populär. Ett historiskt värde hänger på väggarna – Liss Sidéns karikatyrer av gamla stammisar från förra seklet, tittar ner på gästerna.

Öl-Hallen ligger i kvarteret Idogheten. Idogheten var ett sockerbruk med adressen Vallgatan 37. Själva fastigheten byggdes 1817 i samband med raserandet av bastionen Johannes Dux. Fredrik Willerding, sockerbrukets siste ägare, lät 1850 bygga ett bostads- och handelshus på brukets gamla tomter mot Kungstorget och till sin hjälp tog han arkitekten Viktor von Gegerfelt.

Mölnlyckeborna August Andersson och hustrun Alida slår för första gången upp dörrarna till ölhallen måndagen den 31 augusti 1900.

Tyvärr så avlider August – bara tretton år efter starten – och endast fyrtiofem år gammal. Men Alida driver nu själv stället vidare, ända fram till 1941 då sonen Gösta tar vid. I drygt trettio år för han familjetraditionen vidare tills sonen Thomas rycker in. 1981 säljs 7-an vidare, men redan efter ett år tar Majken vid, hon som då jobbat där som servitris. Många minns säkert att också två systrar, Annie och Astrid, som arbetade på 7-an i drygt femtio år.

En brand förstör fastigheten totalt under 1996, men ägaren kan återställa lokalen och får efter detta både hedersomnämnande och diplom. Den mörkbruna väggpanelen förstördes i branden, men görs om efter gammalt mönster. Då byggs även skänkskåpet och bardisken med ett gammalt fotografi som förlaga.

Nu ska jag njuta av boken. En guldklimp!

(foto: 1900, August Andersson, ägaren/tillhör T Andersson och M Rodenburg)

Facebook kommentarer

Kommentarer

Hagabadet – Historien om huset

Hagabadet – foto: White Ark.

Får en förfrågan via en Facebookgrupp om jag känner till hur Hagabadet kommit till i sin nuvarande skepnad. Det är journalisten och författaren Louise Hamilton som frågar. Hon har planer på att skriva en bok om ”Mat och motion för mogna 60+”. Där ingår också inslag om just Hagabadet. Berättar för henne att jag, som närstående till en av projektmedverkande i upprustningen av Hagabadet under 90-talet, kan rekommendera ett samtal med Thomas Samuelsson. Så blev det. Och jag fick efter ett tag följande intressanta historia från Louise;

Egentligen var det meningen att huset skulle rivas. Under ”saneringsperioden” för Göteborg presenterades plan efter plan över Haga, och i ett efter ett markerades det gamla badhuset för rivning. Liksom nästan alla andra hus – enda undantaget var Dicksonska folkbiblioteket, det var ingen som ville riva. Men det gamla badhuset levde farligt.

Det hade stått där sedan 1876. Det var en tid då industrialismen kom till Göteborg, och med den kom en växande befolkning. Hamnen var full av fartyg som kom och for, de skulle lastas och lossas. Nya fartyg behövdes, varven växte fram. Mekaniska verkstäder, sockerbruk och bryggerier byggdes upp. Det eldades med kol överallt, i smedjor och bruk. Stadens befolkning mångdubblades, och arbetarna bosatte sig nära jobben. Sjömännen bodde i Masthugget, sockerbruksarbetarna i det välordnade brukssamhället i Klippan, hamnarbetare och järnbärare bosatte sig i Haga. Där bodde man trångt, där var mörkt, instängt och fuktigt. Och inte hade arbetarna badrum, det var bara fint folk som hade, i helt andra kvarter.

Köpmannen Sven Renström var en förmögen man, när han dog 1869. Han hade skapat sin förmögenhet på handel och var betrodd i staden, satt i fullmäktige och styrelser. Han testamenterade en och en halv miljon kronor till Göteborgs stad. Pengarna skulle användas till ”välgörenhetsinrättningar av alla slag, mer kostsamma anstalter för befordran av snyggheten, sundheten och hälsovården, undervisningsansalter” bland annat. Det var nu inget konstigt med det. I Göteborg stod förmögna köpmän från familjer som Sahlgren, Chalmers och Ekman för både sjukhus, skolor och bibliotek. Och visst behövdes badhus i den växande industristaden.

I november 1869 lade jur kand A Philipsson en motion i Göteborgs stadsfullmäktige att man måtte använda en del av pengarna i den renströmska fonden till att bygga ett badhus. Det skulle även innehålla en tvättinrättning, där ”obemedlade personer, emot ringa afgifter, kunna erhålla gång- och sänglinnepersedlar tvättade”. Efter utredning beslöts att badhuset skulle ligga i Haga, och man samrådde med föreståndaren för Stockholms badinrättning, läkaren och professorn C. Curman som var specialiserad på bad, om hur det hela skulle inrättas. Den 8 december 1876 stod badhuset färdigt, med badavdelningar för män och kvinnor, med första och andra klass bad, och en för tiden modern tvättinrättning. Det byggdes fler Renströmska badhus i andra arbetarområden. Ett i Majorna. Ett i Lundby, på Hisingen. Ett i Olskroken, det låg där påfarten till motorvägen liggen nu.

Badhuset i Haga brann år 1903. Det byggdes upp igen och fick då sin karaktäristiska bassäng med sin ovala djupdel, ”ägget”.  Detta blev stadens simhall, här lärde sid barnen simma, och här tränade tävlingssimmare och simhoppare för deltagande i olympiska spel. Men kraven på simhallen växte, och efter många och långa diskussioner beslöts att ett nytt badhus och en ny simhall skulle byggas. År 1956 stod Valhallabadet färdigt och Renströmska badet i Haga stängdes.  

I närmare 40 år stod huset herrelöst. Och in flyttade allehanda verksamheter, som fick hyra lokaler billigt av stan, som ändå ägde fastigheten. Föreningar. Små mekaniska verkstäder. En galvaniseringsfirma använde bassängen till syrabad. En hattmodist höll till på övre våningen. Bassängen täcktes över och användes som scen, som teater, som replokal för musiker, som svartklubb. Tiden gick, och huset förföll.

Runt omkring pågick diskussionen om vad som skulle hända med hela stadsdelen, Haga. Riva och bygga nytt? Restaurera de gamla husen? Vissa hus och kvarter revs, men det fanns ingen fungerande plan, så det blev tomma ytor, sår i stadsbilden. Inte förrän på 80-talet började renoveringen av Haga. Kvarteren delades upp mellan de kommunala bostadsbolagen, HSB anvisades vissa, några hus revs och andra renoverades. Men ingenting hände med badhuset. Kanske skulle det rivas i alla fall?

Då kom Thomas Samuelsson.

Det var 1992. Han passerade huset och stötte ihop med en kompis, och frågade vad han gjorde där.

– Jag inventerar huset, sa kompisen. Jag vet inte om det ska rivas, men det ska bli äldreboende. 

Äldreboende, tänkte Thomas. Kanske inte. Det skulle ju vara ett bad, ett hälsans hus. Och där och då började Hagabadets nya liv. Thomas Samuelsson hade egentligen inte med saken att göra, han höll på med bygget av Handelshögskolan. Men han hade varit projektledare för restaureringen av den västra delen av Haga som anställd på kommunala bostadsföretaget Poseidon. Han hade som målsättning att rädda vad som räddas kunde, och bevara en arbetarstadsdel med stämning och miljö – här hade folk bott och verkat i ett par hundra år, det var värt att minnas hur de hade det, menade han. Han hade rest runt i landet på jakt efter enkupigt tegel till taken, jagat kärnvirke till fönsterbågar och munblåst glas till fönstren. Det blev som förr, fast nytt. Och stadsdelen behövde en kraftfull byggnad, en institution, självklart ett badhus, som det varit. Så han började söka sig fram för att om möjligt rädda huset.

Thomas Samuelsson började med länsantikvarien. Jo, det kunde finnas en del pengar. Och ja, det skulle väl vara bra om det blev något med bad och hälsa igen. Han fick sina pengar. Det räckte till grundförstärkning – men den gamla skorstenen behövde renoveras, den var söndervittrad inifrån. Skorstenen revs, och Thomas Samuelsson lyckades hitta ett tegelbruk i Tyskland som kunde producera de svängda tegel som behövdes för den runda skorstenen.

– Och med en ny grund och en ny skorsten, så kunder de väl inte riva huset, berättar Thomas Samuelsson. Grunden hade man väl kunnat strunta i, men en hög skorsten som syntes över hela Haga var svårare att bortse från.

Med list och envishet bearbetade Thomas Samuelsson sedan varje bolag och byråkrati som hade något inflytande över huset – han blev till sist projektledare för renoveringen och ombyggnaden av huset och fick som han ville.  Och 1997 invigdes det nya Hagabadet, med bassängen renoverad; där var Ägget i all sin glans, Philipsson fick ge namn åt en mindre bassäng, professor Curman åt en annan. Det tog några år innan badet hittat sin form, några försök med vårdcentral och annat som man fick släppa. Men Hagabadet står kvar, och blev ägnat åt snygghet och sundhet, precis som gamle Renström hade sagt.

Louise Hamilton

Källor:

De Renströmska baden, Sven Schånberg, utgiven av Renströmska badanstalterna, Göteborg 1956Varför revs inte hela Haga, om bevarande av en stadsdel i Göteborg, rapport 2009:64, utgiven av länsstyrelsen i Västra Götaland

Varför revs inte hela Haga, om bevarande av en stadsdel i Göteborg, rapport 2009:64, utgiven av länsstyrelsen i Västra Götaland

Egen intervju med Thomas Samuelsson maj 2015

Facebook kommentarer

Kommentarer

På stranden…

Nias strand

Ännu värmer solen stranden där en pojke leker vid vattenbrynet. Lite längre bort hörs röster från föräldrar som förbereder sin urholkade trädstam för nästa dags fisketur. Pojken borrar ner sina små fötter i sanden och blicken följer vattnet som snirklar sig runt hans anklar. Det kittlas och han skrattar högt.

– Mohan, gå inte för långt bort, ropar kvinnan som håller ett vakande öga på sin son. Hon rättar till sin gulbleka sarong innan hon böjer sig ner för att lyfta fram några fiskkorgar. Hennes svarta fläta är smyckad av band och pärlor.

Varje kväll kommer de ner från byn som med åren flyttat allt längre upp mot bergen. Bort från stranden och höga monstervågorna. Deras hus reser sig mot trädtopparna som monument av väldiga stockar, stenar och plintar utom räckhåll för havets krafter som emellanåt obarmhärtigt slår till.

Havet som tar liv ger också liv som fisk och skaldjur att dryga ut den annars så fattiga kosten av sago. Kvinnor tar hand om nerhuggna sagopalmer. De smular sönder veden, vaskar sagon i rännor av palmblad och detta mättar hungriga magar i flera månader.                                            

Pojken står ännu kvar vid vattnet och hans runda mage tyder på att han äter mycket sago. ”Papuamage”, brukar hans mor skämta. Runt halsen hänger ett läderband med amuletter, och runt hans höfter endast ett skynke.

Han är så uppfylld av vattenleken att han inte lägger märke till skuggan som plötsligt faller över honom. Att solen på hans nakna rygg just nu skyms av en främmande vit man – som utan förvarning ser ut att ha kommit upp ur havet. Pojken förstår inte vad som händer när nätet slängs över honom och han släpas bort i sanden – bort mot båtar som väntar runt udden. Han jollrar i tron att någon leker med honom.

Modern, som bara för ett ögonblick vände sig bort, släpper allt vad hon har för händerna och springer förtvivlad efter… men snart ekar endast hjärtskärande skrik. Allt är över på bara några sekunder.

Den lille pojken ser aldrig mer sin mor.

Sparkande och skrikande förs han ombord på ett större skepp ute på redden. När nätet dras undan från hans kropp och de främmande vita männen skrattande petar på honom är han så vild av panik att de binder hans händer och fötter.

I den stunden är pojken övertygad om att han kommit till den värld som föräldrarna ibland talade om – den värld där de onda andarna lever och att dessa nu ska döda honom.

De onda andarnas ansikten är så olikt hans eget – deras bleka hy, långa stripiga hår, deras språk! Närgångna vålnader får honom att hellre falla in i töcken, än att möta dessa rödmosiga och grymma ansikten.

När han slutligen ger efter släpas han ner till ett mörkt och illaluktande däcksutrymme där andra pojkar och unga män redan ligger fängslade.                       

Ibland föses fångarna upp på däck för att spolas av med vatten eller få lite frisk luft.  Likt djur står de sammanbundna kring vattenkaret – medan vakten, med ett kärl, öser vatten över deras huvud. Här blir pojken också vittne till hur unga män sliter sig loss och hoppar över bord. Och den som fiskas upp igen får räkna med att bli straffad med piskrapp, som ibland ändå slutar med en befrielse – döden.

I vaket tillstånd gråter han högljutt och är helt upptagen av att leta efter tecken på att mamman ska komma…  Förtvivlan och längtan verkar aldrig upphöra. Det enda som förändras är att pojken från Nias strand med åren stilla gråter sin saknad. Men det hjälper inte, det kommer ingen och tröstar!

Han är fast på ett holländskt skepp som fraktar människor mellan öarna kring Java. Livet ombord blir mer än outhärdligt och varje försök till uppror slås ner av vakter.                      

Med tiden lär han sig att överleva genom att blidka holländarna och lyda varje order utan att visa missnöje. När de närmar sig visar han ett vänligt och lustigt yttre… men i sin ensamhet avskyr han dem. Holländarna tycker mycket om honom och kallar honom ”Philandor” – vänlig man – trots att han bara är ett barn!

Det sker en sen kväll. En man med grova nävar går utmed skeppsdäcket för att krossa det sista av en pojkes själ. En man som i skydd av mörker tvingar ner ett barn på durken för att sedan ränna in hans torftigt klädda kropp. Philandors redan sargade barndom rivs i stycken. Hans skrik tystas av hand som hårt pressas över hans mun. Han försvinner in i ingenmanslandet. Vettskrämda medfångar sluter sina ögon och öron inför det som händer alldeles intill dem. De svettas av ångest och rädsla över att nästa gång stå på tur.

Skeppet går i hamn vid en ö i Bankasundet mellan Sumatra och Java dit även ett skepp från svenska Ostindiska Kompaniet lägger till för att ta ombord friskt vatten på sin väg till Kina.

Kapten Ekeberg går iland för att beskåda det holländska skeppet, som håller på att lasta ombord sina varor – av människor. Män och kvinnor som ska färdas över stora hav och som boskap säljas till högstbjudande.

Stanken från slavskeppet känns vida omkring, men Ekeberg avskräcks inte av sådant utan ber hovsamt om att få stiga ombord. Han visar tydligt sin holländske yrkesbroder att han är emot alla former av slaveri – trots att Sveriges konung inte ger honom tillstånd till ett ordnat motstånd.                                                                                        

Oväntat kliver en sjöman snart ner för lejdaren och böjer sig otåligt över Philandor. Ett gällt skrik hörs när mannen sliter bort den grova skeppsspiken från kistan – den spik som slagits genom Philandors ena örsnibb!

Sjömannen befaller pojken att räta på sig och skjuter honom bryskt framför sig och upp till det skarpa solljuset på övre däck. Omväxlande rör sig pojkens vilsna blick mellan en holländare som flinande viftar med en pengapung och mannen med de vita stumporna. 

Uppenbarligen är detta ingen artighetsvisit den svenske kaptenen gör, eftersom han tar sig ner i dunklet där ingen längre orkar skrika. Skriken som ändå inte skulle få sjömännen att sluta upp med att plåga sina slavar, och innan den svenske kaptenen beslutar att lätta ankar uppmanar han sin besättning att friköpa ytterligare två pojkar.                      

Kapten Ekeberg är nöjd med sin lilla insats i kampen mot slavhandel. Hans uppgift är ju gubevars att föra befäl på skepp som hämtar hem mängder av porslin, siden, te och kryddor och han gör sitt yttersta för att resorna ska bli fullbordade och lönsamma. Resor som gör kompaniets direktörer, kargörer – och inte minst honom själv – omåttligt rika. Hans trekantig hatt, mörkblå långrock, tränsar av guld, vita strumpor och skor med silverspännen säger att detta är ett högt befäl. Slavhandel, korruption och sjöröveri är inte några främmande företeelser, men han för sin egen kamp mot slaveriet och för att frimureriet grundas i Kanton. Han är en riktig medvindsseglare!

Kapten Ekeberg står på däcket i starkt solsken och tittar mot vita måsar som singlar skränande från den blå himlen. Ibland kan de se blå ut Från sin hytt kan han knacka med staven i däcket. Signalera till skeppsprästen – gudsmannen – Anders Ödman som har i uppgift att hålla modet och moralen uppe – och gudstjänst på helger. Han har sin hytt på däcket rakt under kaptenen. En del knackningar betyder att kapten yrkar på att det är dags för dans och lekar för besättningen då plikterna inte är alltför betungande – och att kaptenen tycker det är läge för att bjuda på punsch (vatten, arrak, citron och socker).

Från Godahoppsudden mot Ostindien har de under tre månader klarat sig från både de fruktade piraterna vid Madagaskar och tyfonerna på Sydkinesiska sjön.  Uppehållet i Bankasundet är det sista innan de sätter fart mot Kanton.

När morgonljuset träffar den efterlängtade konturen av Kinas kust ropar utkiken att han ser hamnen . För några i den utmattade besättningen är det första gången och för andra är det en välbekant vy.

Klungan av svajande master utökas med ännu tre från det svenska skeppet. Här vid Wampoe trängs skeppen från hela Europa i väntan på tillstånd att fara uppför floden till Kanton – eller i väntan på rätta vindar för återfärder hem.

Canton, CG Ekeberg

Philandor håller för öronen var gång skeppen saluterar varandra med dundrande kanonskott. Slupar sätts i sjön och kaptener med besättning gör hövliga besök hos varandra. Själv vill han inte riskera att åter bli infångad av främmande vita män utan nöjer sig med att genom en kanonöppning betrakta sjömäns stojiga kommers med djonkers som omringat skeppet.

Han går omkring och njuter av sin nya frihet – på däcket där matroser och jungmän efter sin vakt hakat upp sina hängkojer – bland rader av svarta kanoner. En liten brun hand stryker över ett ännu varmt och skrovligt järn. Dessa kanoner måtte avvärja varje försök till anfall av pirater.                     

I aktern hör Philandor smattret från den tvåtungade blågula flaggan -med monogrammet i mitten av korset:

SOIC – Svenska Ostindiska Companiet

Han, den friköpte gossen, ska nu finna sig tillrätta på ett svenskt skepp.

Facebook kommentarer

Kommentarer

Det gick rakt in i hjärtat…

Yngve Sundberg

Helt otroligt. Det är någon mening med att jag som göteborgare hoppar in i en grupp för Sollefteå, gör ett inlägg och får en respons långt över förväntan… men detta var nog det roligaste, trevligaste och mest överraskande!

Hej Maya!

Du känner inte mig, men jag kände ett behov att höra av mig.

Hör här:

För några veckor sedan var jag på en gruppresa till Frankrike. Vi var 24 st personer (till en början okända för varandra) som cyklade runt i Provence och besökte vingårdar och annat. Cykelturerna tog oss genom vinodlingar från by till by. Hade vi tur så fanns det pool vid hotellen vi stannade vid. Vid ett ställe samlades alla vid poolen för ett eftermiddagsdopp. Jag satte ned foten i vattnet och konstaterade högt att det var ”fan lika kallt som i Ångermanälven”. Sen dök jag i. En i cykelgänget ville veta mer om min kommentar om älven så jag berättade att farsan kom därifrån och jag själv bott och tillbringat delar av min barndom i Sollefteå. Det finns väl ingen som vet var Kläpp i Lökom är för något eller vart det ligger tänkte jag, men det visade sig att hennes pappa också var därifrån. Så jag berättade lite om min farfar och farmor som bodde i torpet en bit upp i backen från röda ladan. Hon ringde senare på kvällen upp sin mamma som kunde berätta att hon kom ihåg den gamla gumman som bodde där. – Hur stor är sannolikheten för att man ska träffa på någon som härstammar från Kläpp på en vinodling i Provence?

Vi beslöt att hålla kontakten ifall något nytt skulle dyka upp eftersom jag inte vet så mycket den här sidan av min släkt.

Idag messade hon mig din berättelse om Kläpp så jag skaffade mig ett Facebook-konto, som jag tidigare försökt att hålla mig ifrån, för att kunna läsa vidare vad du skriver. Hon heter förresten Siv Vestman och hennes pappa bodde på andra sidan landsvägen.

Fantastiska och målande skildringar och berättelser som jag helt fängslas av och lever mig in i. Jag känner inte till så mycket om Axel och Anna Sundberg som är min farfar och farmor. Jag vet ännu mindre om alla deras äldre barn – fastrar och farbröder. Axel har jag egentligen inte alls något minne av – kanske att han låg på kökssoffan och vilade. Själv var jag möjligtvis 4-5 år. Vet inte heller riktigt när han gick bort. Farmor träffade jag däremot fler gånger. Sista gången var när hon bodde på ålderdomshemmet. Hon gick bort kort därefter vill jag minnas. Dessförinnan kom hon vid några tillfällen till min faster och farbror som hade kollo vid Nipvallen i Sollefteå. Jag tillbringade många somrar där med dem. Iris och Arnold Magnusson. När pappa gick bort blev de som mina extra föräldrar. De hade ju inga egna barn. Jag har också träffat min faster Agnes vid några tillfällen. Hon bodde inte så långt därifrån. Även min kusin Bert Andersson, backhopparen, har jag träffat. Han var dock så pass mycket äldre än jag så det fanns inget incitament för att hålla kontakten. Han hade ju redan familj och barn som var några år yngre än jag. Själv var jag kanske 13 år vid det tillfället.

Vi bodde ett tag i Nyland där vi hyrde ett hus av en bror till pappa. Kommer inte riktigt ihåg hans namn men han var gift med en P (hon var visst inte så snäll mot min mamma).

Min bror föddes i det huset 1957 medans jag stod i spjälsängen och sög på tummen.

Det var ju tuffa tider där vid senare hälften av 50-talet.

Pappa var arbetslös långa perioder och vi hade det knapert.

Han fick dock till slut jobb hos Skånska Cementgjuteriet och fick bygga broar runt om i landet. Familjen flyttade med till varje brobygge.

1963 flyttade vi till Södertälje när motorvägsbron över kanalen skulle byggas. Pappa var Verkmästare på det bygget men han fick aldrig se bron bli klar då han omkom vid en olycka på arbetsplatsen.

Min pappa hette Yngve och han blev endast 32 år. Själv hade jag precis börjat 1:a klass och förstod egentligen inte riktigt vad som hade hänt. Mitt minne av honom börjar också blekna. Familjen blev kvar i Södertälje efter det.

Ja, det här blev kanske lite långt och mycket på en gång.

Min mamma har släktforskat på sin sida så där vet jag en hel del. Däremot finns alltför många blanka sidor om Sundbergs i Kläpp.

Men som jag förstår så är du och jag kusiner. Har alltid undrat hur många som finns kvar i släkten.

Hoppas du har orkat ta dig igenom allt detta. Vore roligt att få höra av dig. Hälsningar S

Är det inte ett mirakel… så säg. Så knöts då äntligen de trådar ihop som vi båda haft till torpet i Kläpp, Lökom. Våra föräldrar var syskon och det känns som att brevet jag skrev till mormor, och som jag publicerade här för ett tag sedan, nu äntligen har fått ett slags gensvar. Pusselbitar faller på plats i våra liv.

Facebook kommentarer

Kommentarer

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑