JAVANEN

Om väggar kunde tala

Sida 15 av 17

Tonerna från Heden

Många är de cirkustält som gästat Heden Fakta
och bjudit göteborgarna på spänning och roande underhållning. När jag tänker Heden är det i första hand det tegelröda Exercishuset i norra hörnet av Heden, byggt 1867 efter ritning av arkitekten A Heilborn. Där övade en gång den frivilliga skarpskyttekåren. Byggnaden användes också som gymnastiklokal för närbelägna skolor. Vasa högre allmänna läroverk, numera Schillerska gymnasiet, hade gymnastiklektioner där fortfarande en bit in på 1960-talet.
Exercishuset har till och med använts som konsertlokal då kung Karl XV besökte Göteborg i juni 1869 i samband en utställning.

Nu rör vi oss tillbaka i tid och åt det nordvästra hörnet av Heden – där ligger det med dubbla torn försedda Göteborgs konserthus. En egen plats för det göteborgska musiklivet har länge varit ett önskemål i staden. När så arkitekten E Krüger på initiativ av bankdirektören H Mannheimer och borgmästaren P Ramberg lägger ett förslag till en provisorisk träbyggnad för ändamålet visar det sig att intresset så stort att man dels med donationsmedel, dels med ett nybildat aktiebolag kan uppföra ett för sin tid ganska storslaget konserthus på Heden. Visserligen är det endast uppfört i trä, men har ett mycket tilltalande yttre med sina två rundade torn och mjukt linjerade takbyggnad.
Initiativet till Göteborgs orkesterkassa tas redan 1900 en konserthuskom­mitté med handlanden George Murray som ordförande och bland andra bankdirektören Herman Mannheimer och Peter Lamberg som ledamöter. Kommunen ställer tomt och alla kostnader förknippade med mark- och vägröjning, avlopp med mera till förfogande. Huset grundläggs i juli 1904 och i slutet av januari 1905 står huset står i det närmaste klart. Ingen maskinell utrustning finns till hands under byggnationen.

Det är den 11 februari år 1905 och dags för invigning med en festkonsert under ledning av dirigenten Tor Aulin (1866-1914).
Under de följande åren är byggnaden även upplåten för större möten och utställningar och liknande. Konserthuset fungerade till och med som biograf och visade vid ett par tillfällen den tidens kvinnotjusare Rudolph Valentino på den vita duken. Det kan tilläggas att Konserthuset vid Heden då var landets största lokal för musikalisk verksamhet – även stumfilmen ackompanjerades ju på den tiden av en större orkester på biograferna, så också i Konserthuset.

Konserthuset vid Heden i GöteborgGöteborgs Konserthuset på den nordvästra delen av Heden

Om vi uppehåller oss ett slag vid invigningen och lyssnar till Filharmoniska sällskapets kör samt en femtiofem man stor orkester under ledning av Tor Aulin, sitter vi i sällskap med drygt tusentalet personer. Vi tittar upp mot på balkongen i fonden och där sitter närmare tvåhundra personer och på den mindre läktaren ett hundratal. Konserthuset är, som jag tidigare nämnt, ritat av arkitekten Ernst Krüger och är helt igenom av trä. Vi sitter i Sveriges största musiklokal! Om ett par år kommer Wilhelm Stenhammar (1907-1922) att vara konserthusets ledande profil och ett antal gästande kompositörer som Jean Sibelius, Carl Nielsen och Christian Sinding kommer att avnjutas.

Vid tioårsjubileet 1915 räknar man in över en miljon besökare, fördelat på över niohundra konserter, drygt hundra möten och föredrag samt dryga sjuttiotalet tillställningar av annat slag. Inte illa!

Tor Aulin är tidens ledande svenska violinist – konsertmästare, solist, kammarmusiker och pedagog – men verkar också som dirigent och tonsättare. Hans mångsidiga insats gör honom utan konkurrens till en central gestalt i Göteborgs musikliv.
Under årens gång diskuteras motgångar och framgångar – i synnerhet om kapellmästare och konsertmästares roller och byten. Ett hett önskemål är att få Wilhelm Stenhammar att återkomma till Göteborg och Orkesterföreningen. Några av stadens entusiaster och djupt involverade i verksamheten åker till Florens för att tala med Stenhammar om engagemang i Göteborg och det ser ut att lyckas. Han blir dirigent och ledare tillsammans med Tor Aulin.
Om man ska göra en sammanfattning av Orkesterföreningens historia vid Heden kan vi med gott samvete konstatera att staden fick en möjlighet till hög nivå av klassisk musik och att orkestern får en central plats i vår musikala historia som väl kan jämföras med den som fanns utanför landets gränser.

Konserthuset på Heden Konserthuset på Heden förläggs utmed Gamla Allén/Södra vägen och entré mot norr, mot Exercishuset

Wilhelm Stenhammar stannar som chefsdirigent för Göteborgs orkesterförening under åren 1907-22. Under hans tid spelar orkestern ofta musik av hans personliga vänner Jean Sibelius och Carl Nielsen. Stenhammar får ge namn åt Stenhammarsalen – den mindre konsertsalen i Göteborgs nuvarande konserthus vid Götaplatsen.

Fredagen den 13 januari 1928 hörs andra toner från Heden i Göteborg. Toner som först sprids över staden och som rör sig bort mot Heden – klockan är en halvtimma efter midnatt och brandlurarna ekar genom gatorna. När morgonen gryr den 14 januari kan göteborgarna läsa i GP:

KONSERTHUSBRANDEN 1928: Byggnaden var oviktig när Konserthuset på Heden brann. För att rädda noterna riskerade basunisten Lohengrin Cremonese och hans kolleger livet.

”Efter repetitionens slut hade emellertid ett par av musikerna dröjt sig kvar något och dessa observerade strax före kl. halv 1 att röklukt trängde in och vid en undersökning av anledningen funno de genast att det glödde i närheten av ett värmeelement. — Men när man väl fått upp takluckan visade det sig, att eldhärden icke var så obetydlig som man antagit. Elden, som spritt sig genom värmetrumman, hade antänt hela vinden i flygeln och lågorna slogo upp genom luckan.”

Basunisten Lohengrin Cremonese berättar långt senare och i samband med Konserthusets 50-årsjubileum år 1985, om den märkliga fredagen den 13 januari 1928. Efter förmiddagens repetition går han och kontrabasisten Schultze till Exercishuset för att spela tennis. Plötsligt kommer en vaktmästare springande och skriker att elden är lös i Konserthuset. Cremonese och Schultze rusar tillbaka och in i konserthusets bibliotek. De turas om att stå på varandras axlar och river febrilt ner noterna och kastar ut dessa genom ett fönster. Därefter slår de sönder skåpen och kastar ut instrumenten!
Röklukten sprids och snart står en jättepublik och betraktar en fullständigt absurd syn. Lågor slår upp genom trätaket, noter singlar ner – musiker och andra jagar notblad i ösregnet – allt i en enda röra och lervälling! Brandmännen sliter och kämpar.
Vi kan väl tänka oss synen av Cremonese och Schultze i sina en gång vita tennisbyxor!

”I det längsta arbetades på att rädda vad som räddas kunde, men när faran för liv och lem blev allt för stor måste polisbefälet ingripa och förhindra vidare bärgningsarbete i den brinnande byggnaden. Hela södra flygeln stod då i ljusan låga, väldiga rökmoln svepte ut över Heden och flammorna stego högt. Taket i mittelpartiet var nu också övertänt och plötsligt störtade partiet över podiet samman med ett brak. Hela konsertsalen fylldes med ett gnistregn som tvang brandmännen att retirera bit för bit.”

Utanför Konserthuset samlas stora folkskaror och snart är Heden förvandlad till ett hav av orädda och närgångna åskådare som kliver omkring. De som står i vindriktningen blir omringade av väldiga rökmoln som bolmar ut från byggnaden. Tanken slår mig att bränder vid den här tiden är en form av folknöje. Tidningarnas skildring av branden ger grund för detta:
”Det inträffar onekligen ytterst sällan att en eldsvåda ligger så väl till ur åskådarsynpunkt. Ett storslaget skådespel, skrämmande men ståtligt och brandfolkets kamp var spännande att åse.”

Några år före konserthuset tillblivelse på Heden, närmare bestämt den 2 augusti 1914, bryter första världskriget ut.
Landstormen har då funnits sedan 1885, vars uppgift är att försvara lokalområdet och skydda fältarméns mobilisering. Manskapet är uppenbarligen av de äldre årsklasserna av vapenföra män. Befälen är frivilliga och till stor del civilister som är organiserade i Göteborgs Landstormsbefälsförening. När kriget kommer och mobiliseringen äger rum på Heden utbryter mer eller mindre ett kaos, men man löser problemen och  får fram utrustning som saknas och nödvändig befälsutbildning genomförs. Landstormen i Göteborgare har trots allt ett gott rykte. Heden blir centrum för samling.

Landstormen, 1914 - HedenLandstormen, 1914 – Heden

Under jubileumssommaren 1923, hålls utställningsdelen av den Internationella Luftfartsutställningen i Göteborg (ILUG) på Heden. Flygtävlingarna sker däremot vid Torslanda flyghamn.

Luftfartsutställningen i Göteborg 1923

Ljudet från demonstrationer är återkommande på Heden. Rop och stoj från idrottsutövare, fotbollsspelare och åskådare är för de flesta göteborgare bekanta tongångar. Vi hör ungdomar tala språk från olika länder – denna söndag i juni – de tävlar på  såväl grus- som gräsplaner. Cirkuspublikens jubel kommer säkerligen åter att höras genom tältduk …
Måtte tonerna från Heden aldrig upphöra!

Fotbollsmatchen

Första fotbollsmatchen mellan två svenska lag med moderna regler
spelades på Heden i Göteborg den 22 maj 1892, då Örgryte IS mötte IS Lyckans Soldater

Källa:
Musiken på Heden – Konserthus och Orkesterförening i Göteborg 1905, M Fritz, J Ling, 2013
www.arkivnamnden.org
www.brandmuseet-storgoteborg.se

Facebook kommentarer

Kommentarer

Friedländerska kyrkogården

Friedländerska kyrkogården på Hisingen

Gläntar på grinden till Friedländerska kyrkogården på Hisingen i Göteborg och stadens minsta kyrkogård.

Det här en av Göteborgs fyra privatägda kyrkogårdar. De andra är de Judiska begravningsplatserna vid Svingeln och på Östra kyrkogården.
Den fjärde är Fortifikationsverkets begravningsplats på Känsö i Göteborgs södra skärgård.
Friedländers, eller Friedländerska, kyrkogård är en privatägd kyrkogård och Göteborgs minsta med ett tjugotal gravar. Den förklarades som byggnadsminne 1964 och är unik på många sätt. Vi hittar den i en vacker dunge på en bergsknalle omgiven av en stenmur.
Genom trädverken på kyrkogården ser vi fasader till bostadshusen Blå Staden.
Den som äger kyrkogården är också ägare till Bäckebols gård.

Friedländerska kyrkogården på Hisingen

Bäckebols gård ägs fram till 1700-talets mitt av adelsmän som troligen inte bor här. 1759 köps den av vågmästaren Johan Oliveholm i Göteborg. Han genomdriver ett storskifte i hela byn 1761 och utvecklar sedan gården till en välskött anläggning. 1764 låter han uppföra ett bostadshus av sten och 1774 köper han en del av Skälltorp Östergård där en privat begravningsplats senare anläggs. Det är den lilla begravningsplatsen vi besöker. Vid sekelskiftet 1800 övergår gården till annan ägare. Bostadshuset på Bäckebols gård är klassad som byggnadsminne sedan 1964.
Nordväst om byggnaden finns en terrasserad park och åt öster en stor fruktträdgård. En 150 meter lång allé leder fram till huset.

Vad gäller Backa socken är den för tiden innan1870 i huvudsak av samma storlek som nuvarande stadsdelen Backa. En skillnad är att södra delen av älvstrandsområdet ingår i stadsdelen Tingstad. Dessutom vet vi att före 1658 tillhörde området Norge–Danmark. Liksom övriga socknar på Hisingen påverkas Backa av krigshändelser under 1600-talet.
Backa socken är en bördig jordbruksbygd och kallas i slutet av 1800-talet för ”Hisingens trädgård”. Inom socknen ligger då byarna Lärje och Tingstad som räknas till de största i Göteborgstrakten.
Flera andra byar och gårdar finns här också; Backa, Bällskär, Tagene, Skälltorp, Lilla och Stora Hagen samt Aröd. Bäckebol och ”Fredrikshamns herrgård” är två större gårdar som utvecklas under 1700- och 1800-talet. Under åren 1867–72 uppförs Göteborgs Hospital, det vill säga S:t Jörgens Sjukhus i nordvästra delen av Backa och under 1800-talets senare del började Backa att förändras genom inflytandet från Göteborg. Backa är fram till 1948 en egen kommun. Under 1960-talet börjar Göteborgs kommun att köpa upp och expropriera mark för bostadsbyggnation med början vid Brunnsbo och fortsätter sedan fram mot Skälltorpsvägen.

Jag har i annan artikel nämnt att Anders Gustav Friedländer (1887-1868) är en av ägarna till Hökälla säteri som ligger i anslutning till Backa. Friedländer är ägare till säteriet under 1902-1919.
Sannolikt är han ättling till någon till av de två bröderna som invandrar från Stralsund 1810 – en tysk hamnstad som då tillhör Sverige. En av dem är Niclas Ludwig Friedländer, den andre är Philip Wilhelm. Deras far är juristen Wolf Josef Friedländer som blir en av två föreståndare för synagogan i Göteborg. De två bröderna kommer dock aldrig att tillhöra den mosaiska församlingen utan ansluter sig till den kristna läran. Niclas Ludwig Friedländer ägnar sig åt grosshandel med textilvaror. Den 26 februari 1836 bjuds Bäckebols gård med tillhörande trädgårdar och torp ut på offentlig auktion. Budgivningen stannar på 3000 daler och den som lägger det budet är Niclas Ludwig Friedländer. På så sätt kommer Bäckebols gård i familjen Friedländers ägo fram till 1911. Niclas Ludwig Friedländer bor inne i Göteborg men flyttar med sin familj till Bäckebols gård den 25 november 1850. Niclas Ludwig Friedländer avlider på gården den 6 december 1857.

Niclas Ludwig Friedländer

Friedländerska kyrkogården är således en privatägd kyrkogård i hörnet av Litteraturgatan/Skälltorpsvägen. Och med sina drygt tjugo gravplatser är den Göteborgs minsta kyrkogård.

Lämnar denna vackra lilla pärla, för dagen inbäddad i tät sommargrönska och stänger åter den vackra grinden. Återkommer gärna …

Friedländerska kyrkogården

Facebook kommentarer

Kommentarer

När portarna har stängts

Matsalen, Hökälla säteri

Matsalen, Hökälla säteri

Vi vevar oss tillbaka några hundra år i tiden och tittar in i den här matsalen som finns i en byggnad som tillhör Hökälla säteri – en vackert målad interiör i gustaviansk stil. Säteriet Hökälla ligger en halv mil norr om Göteborg på Hisingen. Vi har kommit i med häst och vagn. För att vara exakt finns matsalen i den västra flygeln som byggdes 1780. Matsalens väggar är täckta med målade tapeter. Målade med oljefärg på grov linneväv. Våderna är nittio centimeter breda och hopsydda för att forma en helhet. Måleriet går i ljust gråblå toner med ramverk i lodrät randning, allt enligt tidens smak.

Ätten von Saltza äger säteriet under en lång period – mellan åren 1741-1884. Familjen Wennberg står sedan som ägare fram till 1902 då egendomen förvärvas av grosshandlare Anders Gustaf Friländer. Friländer är ägare fram till 1919 och donerar hela matsalsinteriören till Röhsska konstslöjdmuseet, närmare bestämt 1916. Det är inte bara interiören som doneras till Röhsska museet utan även möbler och hyllinredning.

Vävtapeterna kan vi anta ha blivit uppsatta under den tid ätten von Saltza förvaltar egendomen. Troligtvis i samband med att greve Hugo Herman von Saltzas avlider, då manliga arvingar kommer till änkan och säteriet. Den slutsatsen kan vi dra efter att man under restaurering finner blad ur Post- och inrikestidningar från 1785 – på baksidan av tapeterna! Samma år som greve Hugo Herman von Saltza avlider.

Måleriet är enkelt och bedöms vara skickligt utfört. Bröstningspartierna är enfärgade och utan utsmyckning medan de övre tapetvåderna är utförda med olika dekorativa inslag. Det finns även två dörröverstycken – med kvinno- respektive mansporträtt – i profil. Porträtten omges av medaljonger och blomsterdekor. Tapetvåderna är omgivna av bård med blad- och blomsterdekor samt rosett. Andra tapetvåder har regelbundet mönster i form av stiliserade ekblad, vars hörn är dekorerade med stiliserade blommor. I säteriets västra flygel finns sannolikt fler rum med bemålade vävtapeter.

1916 kommer så matsalsinteriören till Röhsska. Gåvan installeras på museets andra våning och är öppen för allmänheten. Ursprungliga listverk, panel, golv, dörrar och fönster jämte foder exponeras tillsammans med vävtapeter som tillsammans med snickerier sätts upp på ett regelverk av trä. Röhsska konstslöjdmuseet berättar; ”Vägledning genom samlingarna visade även en kakelugn i typiskt rokokoutförande och stolar av Chippendaleinspirerad modell härstammande från säteriet. Stolarna skall enligt uppgift ägts av familjen von Saltza.”

Alltihopa monteras ned 1996 för att ge plats åt utställningen ”Formhistoria 1851 till idag”. Inför Röhsska museets treåriga 100 årsjubileum (2013-2016) görs dock en ny installation där ett av utställningsrummet visar matsalen från Hökälla säteri.

 Utställning av Hökälla interiör, Röhsska museet

Utställning av Hökälla interiör, Röhsska museet

Vem är då ägare?

 Följer vi listan över ägare är det en ansenlig rad av namn som dyker upp – en av de första kända ägarna till Hökälla säteri är byfogden Erik Torgersson Bruhn (död 1641), också innehavare av bland andra Torp i Svartborgs socken, Grössby och Dal i Ucklums socken, Lilla Röra i Röra socken, Houg i Resteröds socken, Lärje, Bäckebol och lilla Haga i Backa socknar. En son, Jörgen Claesson-Bruhn säljer Hökälla den 20 augusti 1650 till Hans Fransson för lån till hans mor Karin Harboe och styvfar Mickael Kock. (Uppgifter ur Anbytarforum.) Egendomen säljs 1666 till kommendanten på Bohus slott, Börje Nilsson Drakenberg som erhåller säterifrihet (befriad från viss skatt m m) som dock reduceras och egendomen säljs senare vidare till översten för Elfsborgs regemente, Malcolm Hamilton av Hageby. En tid innan Hamiltons död 1699 övergår besittningsrätten eller nyttjanderätten för Hökälla till överstelöjtnant Rutger von Ascheberg, och senare till dennes son Christian Ludvig von Ascheberg. Under 1710 förvärvas Hökälla av friherre Carl Gustaf Kruuse af Verchou och dennes fru Anna Sinclair, som behåller egendomen fram till 1741 då den överlåts till svärsonen, överstelöjtnant Jacob Ludvig von Saltza.
Andra ägare är Carl Gustaf Kruuse, Gustav Mauritz Wennberg, Gustaf Magnus Wennberg, Anders Gustav Friländer, Magnus Ljung. 1920 tar Göteborgs stad över ägandet.
Vi kan notera ännu en gång att släkten von Salza ägde stora delar av Hisingen och Hökälla Säteri under 150 år och det blev så småningom Säve sockens största frälsegods.

Hökälla säteri …

”Ett mantal säteri uti Säfve socken af Westra Hisings härad och Göteborgs län, taxeradt till 15,500 rdr rmt, eges, jemte underliggande inom Backa socken belägna frälsehemmanen l’/2 mtl Stora och Lilla Hagen, af grefve E. F. von Saltza på Mem i Östergötland och har tillhört denna slägt allt ifrån medlet af 1700-talet. Beata Wilhelmina Kruse, enka efter generalmajoren Hugo von Saltza, testamenterade 1805 Hökälla till sin mans brorsöner. Hon dog här 1812. Denna egendom har den mesta skog af alla på Hisingen, men ett svagt åkerbruk. Åbyggnaderna äro goda och omgifvas af vackra trädgårdsanläggningar. En vexelundervisningsskola är här inrättad af egaren. ” 

Ur Historiskt-Geografiskt och Statistiskt lexikon öfver Sverige

Källan vid högarna – Hauga Kelda – har en lång historia bakom sig. I forntiden anses den helig och har klang av storhet och makt. Det norska namnet Hauga Kelda betyder just Källan vid högarna och omnämns redan 1388 i biskop Eysteins jordebok. Källan ger sedan namn till hela området.
På platsen intill källan växer det upp en ståtlig herremansgård som ges namnet Haugakelda efter platsen. Byggherren heter Hans Frensén och han är lagman. Hans familj och släkt bebor gården fram till – den för norskt folk så bittra dagen – då Bohuslän blir svenskt land 1658. Hövitsmannen på Bohus Fästning, Börje Nilsson Drakenberg blir den förste svensken som äger gården. Han får säterifrihet för sin gård och försvenskar dess namn till Hökälla. Berömmelsen om Hökällas fägring sprids vida omkring.

 Den vita mangårdsbyggnaden med flygelbyggnad till vänster – Hökälla säteri

Den vita mangårdsbyggnaden med flygelbyggnad till vänster – Hökälla säteri

Den gamla eken

Det är inte bara den gamla interiören i säteriets flygelbyggnad som är intressant. Intill gården finns även en uråldrig ek, där sägnen berättar att en greve von Ascheberg lär ha hållit sin bröllopsmåltid. Kanske är det överstelöjtnanten Gustav Adolf von Ascheberg (1661-1692) som firar bröllop med grevinnan Beata Thorstensson (1667-1691), den 13 augusti 1691. Och minsann – vid grävning nedanför samma ek hittade en dräng långt senare en gammal plånbok med mynt från 1600-talet!
Naturen här omkring har burit fram en hel del åldriga ekar. Omkretsen på den gamla eken jag nämner här ovan lär ha varit fyra meter och nio decimeter. Från grundstammen har eken ursprungligen delat sig i fyra väldiga grenstammar, som bildade en enorm krona. Tidens tand och människohand har malt ner det mesta och numera växer här andra vackra lövträd.
Eken får i vilket fall som helst namnet ”Aschebergska Eken” långt innan den huggs ner för gott – och kan dateras till sent 1300-tal.

En annan historia berättar att Konungens befallningsman vill fälla dessa väldiga ekar i området kring Hökälla och låta dem bli byggnadsmaterial åt den svenska flottan. Men den mäktiga frun på Sundsby säteri i Bohuslän – Margaretha Hvidtfeldt – räddar träden genom att kontakta självaste konungen direkt och får honom att upphäva beslutet om avverkning!

Sjukvården flyttar in – och ut!

När Lillhagens sjukhus höll på att byggas var man tvungen att riva gården – för att uppföra bostäder för läkare, år 1933.

Lillhagens sjukhus
Flygelbyggnaden (till vänster i bild) rivs under 1932
och manbyggnaden 1933.
Av den ursprungliga Hökälla gården finns numera endast magasinsbyggnader kvar.

Göteborgs stad tvångsinlöser gården 1920 och i september år 1930 börjar man bygga ett stort sjukhus på säteriets marker, det blir Lillhagens sjukhus. 1932 rivs flygelbyggnaden och ett år senare huvudbyggnaden, som är uppförd 1884. Här byggs bland annat läkarbostäder. Huvudbyggnadens grund kan skönjas ungefär en meter från Hökällas väg. Kvar finns en timrad magasinsbyggnad med utklutar och stapel med vällingklocka, samt ett brygghus/bagarstuga. Tittar man noga kan man fortfarande ana vägen som gick i en krök runt mangårdsbyggnaden upp mot magasinsbyggnaden för att sedan vika ned igen mot Hökällas väg. Huvudbyggnaden låg alltså i princip mitt på och öster om nuvarande Hökällas väg.
Efter nästan 400 år rivs denna historiskt intressanta herremansgård under 1930-talet.

Kungl. Maj:t och kronan samt Göteborgs stad avtalar i december 1925 om att all sinnessjukvård ska övergå till staden, beslutar stadsfullmäktige den 16 juni 1927 om att uppföra ett sjukhus för psykiskt störda på ett av hemmanet – Lilla Hagen – i Hökälla i Säve socken.

Sjukhuset får namnet Lillhagens sjukhus och åkerbruk samt trädgårdsskötsel ska bedrivas av sjukhuset i terapeutiskt syfte. Sjukhuset förfogar över cirka 70 hektar mark. Anläggningen påbörjas 1930 och invigs den 18 november 1932. Byggnaderna ritas av Melchior Wernstedt (1886-1973) som är arkitekt och professor på Chalmers i byggnadslära och ornamentsritning.

Sjukhusbygget kostar, inklusive inventarier cirka fjorton miljoner kronor och omfattar tio vårdavdelningar med plats för ett tusental patienter. Alla de som vårdas på så kallade sinnessjukanstalter i Göteborg överflyttas efterhand till det nya sjukhuset, som står helt klart 1935. Ansvaret över sjukhuset övertas 1936 av sjukhusdirektionen, tidigare hälsovårdsnämnden.
Lillhagens sjukhus delas in i så kallade vårdblock. På sjukhusområdet finns vid den här tiden dessutom kyrk- och föreläsningssal med trehundra sittplatser, snickeriverkstad, smedja, plåtslageri, köksavdelning, bageri, tvättinrättning samt en dansbana. Trädgårdsanläggningen med växthus är av betydande storlek.
Sjukhuset blir snart överbelagt och 1938 tillkommer en ny vårdavdelning samt ett annex för ett fyrtiotal kvinnliga patienter som är ”lugna och lättskötta”. Dessa patienter vårdas från 1939 i den moderniserade herrgården Lärjeholm. Under 1953 öppnas ett motsvarande vårdhem vid Floda säteri för manliga patienter. År 1956 beslutar stadsfullmäktige om att låta uppföra en intagningspaviljong samt nya lokaler för arbets- och sysselsättningsterapi vid Lillhagens sjukhus. Antalet platser vid sjukhuset är nu 1 300 som fördelas på fyra kliniker.
1960 beviljas medel för ytterligare en arbetspaviljong samt ett medicinskt centrum för röntgen- och laboratorieverksamhet, kirurgisk behandling, tandläkare m.m.
1970 står byggnad för klinikexpeditioner, intagningsvårdavdelning och sjukhusapotek klart och 1973 får sjukhuset ett nytt centralkök, det modernaste i Norden som dagligen levererar 4 000 matportioner till sjukhuset och andra vårdinrättningar.
1975 invigs en stor vårdbyggnad med fjorton vårdavdelningar och sexton vårdplatser per avdelning. I byggnaden finns också lokaler för arbetsterapi, bibliotek, kyrksal m.m. I huvudsak bedrivs akutsjukvård här. 1980 tillkommer ytterligare forskningslokaler och en ny intagningsvård-avdelning.
Diskussioner om att lägga ner de stora institutionerna pågår parallellt med utbyggnad av sjukhuset och 1993 beslutas att allmänpsykiatrin ska vara borta från Lillhagens sjukhus senast 1998. Avdelning efter avdelning lämnar sjukhuset och några flyttar till Sahlgrenska sjukhuset och Högsbo sjukhus. De äldre patienterna flyttas ut till sjukhem. Många patienter skrivs ut till egna boende i olika former. Sjukhusområdet kallas nu Lillhagsparken.
Under en period är sjukhuslokaler uthyrda till Migrationsverket som anlägger en flyktingmottagning. Vi får en helt annan bild av vår omvärld. Barnfamiljer lever sida vid sida med hopp om en bättre framtid i ett nytt land. De serveras mat i lokal som angränsar till sjukhusets ordinarie personalmatsal …
I vårdbyggnader som töms förläggs helt andra verksamheter såsom vandrarhem, avdelning för tvångsvård (LVM-hem), rättspsykiatrisk avdelning, gruppboende, äldreboende, rehabilitering, förskola m m. En del verksamheter är här för att stanna andra under en övergångsperiod.
2006 lämnar den sista psykiatriska verksamheten området och flyttar till en ny vårdbyggnad inom Östra sjukhuset.

Lillhagsparken 2012
Översikt Lillhagens sjukhus/Lillhagsparken

Idag och framtiden?

Vi är framme vid år 2015 och beslut har fattats om att riva vårdbyggnaderna A-B samt Medicinskt Centrum som jag tidigare beskrivit. Byggnaderna har stora problem med fukt- och mögelskador och går inte att rädda. En ny detaljplan har tagits fram – den ”möjliggör för drygt 500 nya bostäder. Ungefär 120 av dessa uppförs som radhus, cirka 300 stycken som bostäder i flerbostadshus och cirka 80 stycken lägenheter genom ombyggnad. Boende- och upplåtelseform kan inte regleras i detaljplanen, men ambitionen är att kunna erbjuda flera sorters boendeformer med olika upplåtelseform.
Vidare möjliggör detaljplanen för handel, vård, kontor, skola och odling. Med avsikt att göra detaljplanen flexibel över tid är användningarna så långt som möjligt inte avgränsade mellan varandra.”

På annat ställer läser jag; ”Byggrätt ges för uppförande av en rekonstruktion av mangårdsbyggnaden på fd Hökälla gård.” Om så är fallet kan vi säga att en cirkel är sluten!

Gör ett besök midsommarafton 2015. En chockerande bild uppenbarar sig. Hit kommer jag som mycket ung – en arbetsplats som under närmare 40 år ger både nöje och erfarenhet i medverkan i utvecklingen av en miljö utifrån människors behov – och inte minst insikt och tolerans för människor med sår i själen …

Poff, så är allt borta!

Medicinskt Centrum rivs, juni 2015


källor:
http://runeberg.org/snf/
http://www.konstkalendern.se/
http://rohsska.se
http://riksarkivet.se
http://www.psykmuseet.se
http://www.visualarkiv.se
http://runeberg.org/hgsl/
http://goteborg.se/planochbyggprojekt

Facebook kommentarer

Kommentarer

En alldeles ovanlig dag på jobbet

Rosor

Det har blivit så ödsligt på jobbet. Ingen kan fylla den plats som nu står tom. Ingen. Den ena människan kan inte bli det som den andra var – hur kulle det vara möjligt?
Jag undviker att titta åt Britt-Maries arbetsrum varje gång jag passerar genom korridoren. Där ligger hennes avsparkade skor på golvet, och hennes läsglasögon ligger ovanpå en av pappershögarna på bordet. Det ser ut som hon ska komma in i vilken minut som helst.

Fredagsmorgonen hade börjat med ett telefonsamtal. En ung man presenterar sig som Kenny nån´ting och jag förbereder mig ännu på ett samtal i raden av klagomål. Om hur ”kasst” husläkarsystemet fungerar, om hur svårt det är att komma fram på telefonen till vårdcentralen, ”snorkiga sköterskor” som avvisar oroliga patienter, man bor på ”fel sida” om gatan i upptagningsområdet för det medicinska ansvaret. Hur ska man veta? Men den här unge mannens röst talar osammanhängande om väder och vind, och efter en stund ställer han plötsligt en fråga.
– Undrar du inte var Britt-Marie é idag?
– Neeej, hon skulle visst till tandläkaren idag på morgonen, så hon kommer lite senare. Hurså, undrar jag, och får i samma ögonblick en känsla av olust över att ha lämnat information om sekreteraren, till en helt främmande person. Men det är ju ändå någonting i hans fråga som avslöjar att han känner Britt-Marie.

– Jo, dé é så att hon var på symöte igår kväll, fortsätter den unge mannen. Alltså, efter mötet med konstföreningen på Lillhagen. Mamma hade planerat att följa med på konstresan till Kina, men när hon kommer till symötet på Arvids Lindmans gata så tycker tjejerna att hon såg lite konstig ut, så dom frågar om hon mår illa. Han säger allt i ett enda andetag. ”Nej, det gör jag inte, ge mig lite kaffe så blir jag snart pigg igen,” lär Britt-Marie ha svarat. Hon får sitt kaffe, men tjejerna tycker fortfarande att hon verkar lite frånvarande, så dom tar ut henne i köket, sätter henne på en stol och ringer sjukvårdsupplysningen. Ambulansen kommer med tjutande sirener efter bara några minuter och då kör dom henne till Östra sjukhuset … och då är väl klockan sådär vid tiotiden”, fortsätter Kenny lite dröjande.
– Jaha, säger jag nervöst och otåligt. Och var är hon nu då?

– Jo, hon é kvar på Östra, men hon dog … hon dog klockan två … pappa, Anette och jag har varit hos henne i bårhuset.
– Men, Herre Gud, varför säger du inte detta med detsamma, hackar jag fram och får skakningar i hela kroppen. Här har vi pladdrat på om oviktiga saker, och så har hans mamma dött!

Chockad och beklagande avslutar jag samtalet.
Britt-Marie är DÖD!
Eller glömde jag beklaga, tänker jag och reser mig upp för gå ut och skrika ut till de andra om vad som hänt.

Hur kunde detta hända? Var hon sjuk? En massa förebrående tankar far i mitt huvud. Jag drar mig till minnes att vi kvällen innan glatt ropat ”hejdå” till varandra. Nu är äntligen Kinaresan inom räckhåll. ”Hälsa mina gamla kamrater”, är det sista jag ropar ut i korridoren när hon går iväg till mötet om resan.

Budet om Britt-Maries plötsliga död blir till förvirring för oss alla och jag bestämmer mig för att ordna en minnesstund, på den plats och för dem som Britt-Marie arbetat tillsammans med under många år.
– Vi måste komma till ett avslut och kunna bearbeta sorgen och förvirringen som drabbat oss, förklarar jag för sjukhusprästen Urban.
Han tycker det är en utmärkt idé och lovar att fixa både kantor och särskild utsmyckning i sjukhusets lilla kyrka.

Jag räknar med att det kan komma ett tjugotal personer.
När jag stiger in i det lilla kyrkorummet möts jag av närmare hundratalet människor som sitter bänkade – tätt, tätt intill varandra!
Anblicken av alla dessa nedböjda huvud får mig att ta den kortaste vägen fram till en tom stol som ser ut att vänta just på mig! Längst fram och närmast altaret.
Det är knäpptyst i lokalen. Jag nickar till prästen Urban som till en hälsning. Han är som vanligt både högröd och blank om kinderna, dessutom verkar hans prästkrage vara av en storlek mindre än sist jag såg honom.
Församlingens unga kantor gör sig redo för att spela hymnen ”Ave verum corpus” av Mozart.

Efter att ha hälsat alla välkomna, överlämnar prästen snabbt ordet till mig. Jag som i detta läge är tacksam över att ha förberett även en kollega på att läsa en dikt. Kollegan är, som många i hennes ålder, en gammal trotjänare i sjukvårdens tjänst och som blivande pensionär ska hon snart ägna mer tid åt volontärarbete.

Prästen Urban lotsar mig varsamt genom hela proceduren kring minnesstunden, som kommer att bli en upplevelse jag aldrig tidigare varit med om. Vackra sånger sjungs av den unga kantorn, ljus tänds och släcks enligt ritualen och slutligen läser jag en bön till Britt-Maries själ;

(…) Det är som en flik av förlåten till den andra världen dragits ifrån, och en strimma därifrån fallit ner över vårt liv på jorden. Låt den inte försvinna! Låt mig inte glömma att jag – att vi alla – tillhör båda världar. Låt mig alltid trofast bevara minnet av den som gått och trofast göra vad jag kan för att lätta sorgen för de andra. Amen

Nu är stunden inne för kollegan att läsa dikten ”Det är vackrast när det skymmer”.
Tårar hörs inte – inte heller små mjuka pappersnäsdukar som diskret plockas fram ur fickor.
Hon är en engagerad medmänniska, tänker jag om kollegan samtidigt som jag efter tecken från prästen går fram till den enkla predikstolen. Sveper med blicken ut över kyrkorummet och tar sats för att hålla mitt avskedstal.

Exakt i det ögonblicket är jag nära att bryta ihop. Men jag gör inte det. En känsla av styrka och trygghet har alldeles nyss spridit sig inom mig – den känslan fick jag på vägen till minnesstunden. I bilen. På motorvägen mellan Tingstadstunneln och Backa. Jag hör tydligt en röst som säger: ”Ska det va´ nödvändigt?” På Göteborgska, eller rättare sagt på Hisingska!
Det är Britt-Maries röst. Hon sa alltid så när hon fick en uppgift som inte var så där alldeles kul att genomföra … när hon inte hade lust.

Jag harklar mig och börjar mitt avskedstal.
– Vad tänker man på en så´n här dag när vi samlas för att hedra minnet av Britt-Marie?
Är det att hon varit Göteborgs sjukvårds trogen i många år?
Att hon alltid ställt upp för stressiga chefer och arbetskamrater – utan att någonsin klaga? Att hon gång på gång blivit ”övertalig”, men aldrig gett upp hoppet om ett nytt jobb – och att vi andra känt skuld över att få vara kvar, men också en stark oro över att vid nästa omorganisation stå på tur att lämna arbetsgruppen?
Jag för min del tänker på hur hon nyss alldeles strålande kom till sin nya arbetsplats med nya arbetskamrater, och också till mig. Hur snabbt hon blir en mycket omtyckt person med nära till skratt och vänlighet?
Därefter berättar jag om mitt sista minne från vår gemensamma arbetsdag, och om hur vi går omkring i kvarteret Haga på lunchrasten. Britt-Marie säger att hon nästan bara sett Göteborg från Hisingen och att hon inte känner till Haga så väl! Hon blir förtjust när hon hittar ett perfekt bord till landet – som nu är utbyggt och ger plats åt fler matgäster.
En vacker gammal paradhandduk ska bli present till dottern som fyller år nästkommande lördag. En blomma inköps till kvällens värdinna på symötet. Vi äter paj på ett mysigt café och Britt-Marie skrattar åt tanken att dottern kanske inte alls vill ha en paradhandduk.
– Anette vet vad hon vill ha, Kenny skulle aldrig säga annat än att presenten är jättefin.

På kvällen skall Britt-Marie planera sin Kinaresa – äntligen ska den bli av. Därefter ska hon iväg på symöte hos ”tjejerna”, gänget som umgåtts sedan barnsben. På Arvid Lindmansgatan.
Det är en alldeles vanlig dag på jobbet, och i luften känner vi att våren var på väg, trots den kyliga aprilvinden.

När jag kommer till slutet av mitt tal tittar jag rakt in i allvarsamma ögon och ställer frågan högt.
– Vad skulle Britt-Marie ha sagt om hon var med oss just nu? Jo, ”var detta nödvändigt?”

Igenkännande leenden och småskratt sprids i den församlade skaran av vänner och sannolikt också känslan av att det nu är dags att gå vidare.
– Nu kan vi sörja, nu kan vi läka våra sår … är mina sista ord innan jag glider ner på stolen igen. Längst fram och närmast altaret.
I bakgrunden klingar försiktigt orgelspel ”Älska mig”, och vi skingras för att återgå till vardagen.
Allt skulle komma att bli som vanligt igen.

Från prästen kommer ett kort;

Kort

Facebook kommentarer

Kommentarer

Ett riktigt original i Göteborg

Vi må ha ”gubbar och gumms” som gjort sig kända som original vi sett på vandringar bland gator, torg och gårdar i Göteborg. Alla värda sin uppmärksamhet. Men jag tänker på en flatbottnad båt – ”Paddan”!
Paddans Turistbureau startades av Per-Walter Sandeberg och vid början av verksamheten ägnades intresset till största del till utländska resande, speciellt affärsmän och turister. Inte bara här i Sverige utan resor arrangerades i hela Norden. Med tiden fick dock företaget allt fler svenska turister. Under 1939 omfattade verksamheten både sällskapsresor som lokala rundturer. Det var nu de populära turerna med ”Paddan” startade – genom kanaler och hamnen. Snart stod ”Paddans Turiststation” i Vallgraven vid Kungsportsbron. Turiststationen var bara öppen under sommartid, här fanns restaurang och souvenirbutik och ett fotolaboratorium. Vem minns inte hur man kunde köpa sitt foto, som togs vid avfärden, i vykortsformat redan vid ankomsten efter rundturen!
Resebyrån flyttade sitt kontor från Arkaden till Bazargatan 10, alldeles intill Kungsportsplatsen och snart hade man möjlighet att också förmedla SJ:s biljetter – nu kunde man köpa resor inom in- och utländska trafikföretag. Paddans Turistbureau blev agent för båt, buss- och flygbolag.

I uppsatsen ”Att sälja världen”, (K Grinell, 2004) läser jag en sats som jag tycker passar väl in i min berättelse om ett möte vid ett turistmål – om än en arena på vattnet – i Göteborg dit besökare kommer för att se vår stad från vallgrav, kanal och Göta älv.

Att vara människa är att möta människor. Människors möten beror alltid av den förförståelse de har av varandra. Ingen kan möta världen oförmedlat. Det är därför som omvärldsbilder är så viktiga. Vad vi tror om omvärlden påverkar hur vi bemöter den. Och turismen är som sagt en viktig mötesplats. Man kan då fråga sig om turismen är en arena där turister och lokalbefolkning möts på lika villkor.”

KungsportsplatsenHär ligger Paddans Turistbyrå vid Kungsportsplatsen – senare känd plats för
bl a Åtta Glas, idag spansk restaurang ”La Sombrita” 

Facebook kommentarer

Kommentarer

Osannolika möten

Jag har en historia som en av mina kusiner berättat för mig. Våra mammor var systrar och vi har gjort samma resa inom släktforskning och kommit fram till Javanen. Men det är en annan historia jag vill berätta om nu. Den som handlar om osannolika möten som kan uppstå där man minst anar. Jag återberättar historien så som min kusin gav mig den för några år sedan.

Året är 1984. Planeringschefer inom IBM Europa ska ha möte och kusinen blir tillfrågad om han kan ersätta chefen för IBM Sverige, som fått förhinder. Det är med kort varsel och därmed kort tid att läsa på …
Han flyger från Arlanda en söndag till Charles de Gaulle norr om Paris. Därifrån tar han en skyttelbuss till flygplatsen Orly, söder om Paris. Konferensen ska hållas i Fontainebleau, så sista etappen blir en taxiresa på ett par mil. De är totalt ett fyrtiotal kollegor, från hela Europa och från huvudkontoret i New York, som inkvarteras 3-4 dagar på Grand Hôtel de l’Aigle Noir.

Aigle noir hotel

Den 23 september startar konferensen med ett tiotal olika nationaliteter, som det alltid brukar vara, på IBM:s internationella möten eller konferenser. Den franska trerättersmiddagen med vin blir ett skönt avbrott i förhandlingarna om nästa års budget.

Efter middagen serveras kaffe med calvados i de angränsande salongerna – Le Beaurnais – med panoramafönster mot parken. En tuff dag med stor middag gör att samtalet runt bordet går lite trögt. Det sitter 7-8 kollegor vid ett av de runda borden. En tysk, en skotte, ett par italienare, en amerikan, en fransman och så min kusin från Sverige.

Aigle noir restaurant

För att få lite fart på eftersnacket ber min kusin sin tyske kollega, Egbert, berätta för alla hur han lyckades överleva två nedskjutningar och fly från ryskt fångläger under andra världskriget. Min kusin har hört historien tidigare och vet att den är dramatisk. Lite motvilligt börjar Egbert att berätta …

Han hade rekryterats av Luftwaffe efter sin läroverksexamen och snabbutbildats till Messerschmittpilot. Redan på sitt första uppdrag mot Ryssland blev han nedskjuten, men räddade sig i fallskärm. Egbert tillfångatogs och sattes i ryskt fångläger. Han lyckades fly efter några månader och tog sig tillbaka till Berlin. Nu fick han delta i kriget mot Storbritannien och gjorde raider över engelska kanalen. Tidigt en morgon i juni 1944 blev Egberts Messerschmitt BF 109 angripen av en mycket snabbare Mustang typ P-51 över Caen. Egberts plan blev träffat och han hoppade i fallskärm.

Så långt hade alla kring bordet följt berättelsen med stegrande intresse, men nu blev amerikanen vid bordet särskilt intresserad. Han, Dick, från företagets huvudkontor i White Plains, norr om New York, bad Egbert att upprepa datum och exakt klockslag för nedskjutningen. Det gjorde Egbert.

Glädjestrålande kunde Dick bekräfta att han var piloten i Mustangen som skjutit ner Egbert – nästan på dagen fyrtio år tidigare! Helt otroligt. Kusinens amerikanske kollega strålade av glädje att kollegan Egbert från Tyskland hade överlevt nedskjutningen. De omfamnade varandra, tårarna rann och de blev förstås vänner för livet. Och min kusin och de andra runt bordet hade fått sitt livs berättelse och fick uppleva en osannolik ”återförening” mellan tidigare fiender. Övriga kollegor som satt vid de andra borden samlades snabbt runt bordet för att få ta del av den stora nyheten.

Hade inte min kusin bett Egbert berätta sin historia så hade konferensen säker rullat på som om inget hade hänt; Dick och Egbert hade levt vidare i okunskap om sina olika stridande roller över norra Frankrike – i krigets slutskede.

Facebook kommentarer

Kommentarer

Min barndoms gata

Landala Långgatan i Göteborg

Detta är ett vykort på Landala Långgatan i Göteborg och om betraktaren tittar noga med ett förstoringsglas ser man en kvinna stå vid en pojke med cykel. Kanske är det kvinnan i mjölkaffären som slängt på sig jackan utanpå det vita förklädet som fladdrar lite i vinden. Hon kanske ska skicka iväg budpojken med mejerivaror. Ännu en kvinna står på trottoaren – med ett barn i famnen.

Jag minns att jag når precis upp till kyldisken i mjölkaffären. Att de vitklädda kvinnorna skyndar fram och åter och när de plockar varor från hyllorna. Att kylvaror finns under luckorna i disken. Att om man sätter tungan på diskens kant så är risken stor att den fastnar. Iskall rostfri plåt. På gatan finns också Olssons, han med alla sorters korvar som hänger i skyltfönstret. Ibland händer det att man får smaka på en korv. Krack, låter det när han knäpper av en wienerkorv och räcker den till mig.

En del  säger sig vara född på en viss gata eller stadsdel, och det säger jag också, fast jag är född på Sahlgrenska Kvinnoklinik, avdelning 64. Men vi bor då på Landala Långgatan 19, därför är jag ”född där”. Alldeles i början av 50-talet flyttar vi till Guldheden, och trots att vi flyttar lever ändå Landala kvar i mitt liv långt efteråt. Ja, egentligen fortfarande. Mamma och jag tar oftast vägen över Landala torg mot ”stan”. ”Stan” som för mig enbart är Grand Bazar! Vi går över ”ängen” mot Guldhedstorget, nedför Egnhemsbacken och via Landala mot Vasaplatsen och slutligen når vi Bazarbron som sträcker sig över vallgraven – in till innersta kärnan av Göteborg. Och där ligger ”stan” – alltså Grand Bazar! Ibland går vi över Norra Guldheden och kommer till Annedal. Vi ska till Västergatan, säger mamma. Där ligger möbelaffärer och porslinsaffärer. Inte alls ”stan” och inte alls roligt för en liten flicka med trötta ben och som hellre ville sitta på en röd pall och äta falukorv med potatismos och brun sås. På Grand Bazar. Är det fest kan det bli glass och jordgubbssylt som rinner nedför glasskulan i skålen. Raska kvinnor springer fram och åter. De serverar längs långa bord som omringar dem på båda sidor. Där sitter vi. Mamma och jag. Vänder jag blicken mot fönstren ser jag män i svajiga sjömansbyxor, båtar och palmer – alla ser glada ut. Kanske är dessa figurer slipade i fönsterglaset, det är i vilket fall som helst spännande att se på. Ofta kommer en man in i baren och hojtar, han bär ett hölster med leksakspistoler, cowboyhatt på huvudet och sheriffstjärna på bröstet. ”Sheriffen”, säger mamma lugnt. Ingen fara! Han håller ordning på oss alla i varuhuset!

Åter till Landala. När mina två äldre syskon är i skolan får jag vara ensam hemma med mamma. Hon har fullt upp med att städa, tvätta, sy kläder, sticka och handla mat som hon lagar i det lilla köket. Bara kallt vatten och dass på gården. En liten gasspis står ovanpå vedspisen i köket. Ett enda rum. Där sover vi tre barn med föräldrar. Mamma, pappa och tre barn. Men vi går också och hälsar på tant Annie eller tant Märta.  ”Mariannes mamma” bor i samma hus och med henne pratar mamma varje dag. Både tant Märta och ”Mariannes mamma” flyttar också till moderna lägenheter i Guldheden. Tant Annie bor kvar i Landala så länge hon lever. Men hon kommer en gång i veckan och badar hos oss i Guldheden.

Under soliga dagar är vi barn alltid uppe i bergen alldeles intill gården och de sträcker sig upp mot Norra Guldheden. Här finns också klätterträd och små ängar  – ett paradis för ungar. Att gå på ”utflykt” betyder filt och saft eller kaffe för vuxna.

Här sitter jag bland flickor i bergen

Här sitter jag bland flickor i ”bergen” som handarbetar flitigt. Jag har fått låna både halsband och en docka att leka med. Min äldre syster sitter utanför filten. ”Du får inte sitta på våran filt”, hör jag en större flicka säga till min syster. Underdånigt sätter hon sig ner i gräset och jag känner att det inte är snällt mot henne. Trots min ringa ålder förstår jag att det gör ont i min syster att inte få tillhöra dem som sitter på filten. Tjejgänget. Det gör ont i mig än idag att se på det fotot.

I samma hus som vi bor i finns en vindslägenhet där en pappa och dotter bor. De har en hund också. Det är många trappsteg dit och mamma går ofta upp till Majken som alltid verkar vara ensam hemma om dagarna. Jag är rädd för både hunden och Majken. Rädd för hunden för att den skäller mig rakt i ansiktet, och rädd för Majken för hon ser konstig ut i sin förvridna kropp och jag förstår inte vad hon säger. Men mamma förstår. Mamma hjälper Majken med allt som ska lagas – oftast med hjälp av symaskin – och Majken får komma hem till oss på kalas. Inte för att hon dricker saften som mamma ställer fram, det skulle bara sluta med att allt skvalpas ur glaset när hon inte kan styra sina rörelser och föra glaset till munnen. Min syster talar glatt med Majken och det verkar som de förstår varandra på ett sätt som jag inte kan. Det blir en del besök till Landala och Majken efter att vi flyttat.

Jag vill berätta om min systers lilla servis som ligger i en grön kartong. Den tar hon fram och visar mig ibland. Efter dryga sextio år har hon kvar barnservisen som Majken köpte som en födelsedagspresent och som utökades med ännu en kopp när jag föddes. En kanna, tre koppar med fat, gräddkanna och sockerskål. Allt har förvarats i den gröna kartongen som Majken inhandlade på Landala torg. En besvärlig väg för den rörelsehindrade Majken. Svårt handikappad sedan födseln lever hon ensam med sin pappa och hund. I en vindslägenhet dit solen bara når en kort stund genom köksfönstret.

Vid samma köksfönster hittas Majken livlös en dag. Hon måste ha ansett att hennes liv var outhärdligt. Att det inte fanns någon annan utväg. Vad var hennes sista tanke? Ropade hon trots allt på hjälp? Ångrade hon sig i sista sekunden? Det lär vi aldrig få veta.

Det var 50-talets Göteborg, i landet som fram till vår moderna tid har haft som motto att renlighet är en central del av vad socialarbetare bör utgå ifrån vid ett eventuellt omhändertagande av barn. ”Att barnen inte är hela och rena” kan vara en varningsklocka på att ”föräldrarna inte fungerar”. Var det lättare att se till de yttre faktorerna än att se relationer och inre faktorer? Ända fram till 1982 hade vi barnavårdsnämnder som skulle se till att barn inte far illa.

Vi talar ofta om Majken, mamma och jag. Vi är tillbaka i Landala, och cirkeln ska slutas. Året är 2013 och jag får ett telefonsamtal från Landalahus – ett äldreboende – som säger att min mamma har andningssvårigheter och att ambulans är på väg att föra henne till Sahlgrenska sjukhus!

Jag är där innan ambulansen hunnit fram. På bår körs hon snabbt in på akutrummet och snart hör jag hennes röst. Tackolov! Efter en stund får jag komma in till henne.

Sitter vid hennes sida i fyra dygn. Hon lämnar sin stund på jorden en söndag kväll. Hon som hjälpte den handikappade Majken i Landala till ett drägligare liv, såg till att ensamma gamla tanter får hjälp, fostrade tre egna barn som ensamstående mamma, en omtyckt farmor och mormor till sju barnbarn och många barnbarnsbarn.

Mamma Astrid som alltid finns där för alla andra. Kanske är det hon som står på trottoaren med ett barn på bilden från 40-talet! Landala Långgatan, en av de längsta gatorna i stadsdelen. Namnet utgick i samband med ändringar i stadsplanen.

Poff, så är man borta!

Facebook kommentarer

Kommentarer

Sett ur ett perspektiv som är speciellt för vår stad – från högt över havet!

Stenaline

Sitter och väntar i terminalen på att bli hämtad … och han kommer med bestämda steg. Ska nu vara hans gäst ombord. Turlistan visar på avgång klockan 16.00.
Det är lördag eftermiddag och väl uppe på båtens brygga tappar man nästan andan. En vidunderlig utsikt över Göteborg! Grabben Kalle från Donsö, som stack till sjöss redan som tonåring och seglat jorden runt, säger att har världens roligaste jobb.
Sedan många år är han befälhavare ombord på båten vi just stigit ombord på. Det lyser av glädje om honom – han stortrivs med sitt jobb och sitt manskap. Det märks. Alla hälsar glatt och ropar Kalle. Nu tar han sig an oss och visar på Göteborgs kända landmärken från sin utgångspunkt … det känns som om vi svävar högt uppe i det blå. Vi ser människor i miniformat trängas som myror längs Andra Långgatan som idag firar – en gatufest som samlar tusentals festande, shoppande och ätande människor.

Här uppe på bryggan är det tyst och inget buller eller annat ljud hörs – vare sig från båtens motorer eller från bruset från bilar som kör ombord – eller stoj och stim från passagerare.
Prick klockan fyra glider vi sakta ut från hamn och Kalle ger signal åt förste styrman och därmed börjar vår upplevelse av en resa med både guidning av Göteborgs hamninlopp och av deras finstämda samarbete att upprätthålla det operativa ansvaret för fartyget och dess besättning. Allt sker under överseende från befälhavaren Kalle. Allt övervakas både av det mänskliga ögat och av teknisk utrustning för att säkra båtens framfart, undvika kollisioner med andra fartyg och hinder, sköta radiokommunikationen och övervaka transporten av bilar och lastfordon. Inget lämnas åt slumpen.

Kapten Kalle pekar på de historiska byggnader vi så ofta sett från landbacken, men som ur det här perspektivet får en helt annan skepnad och innebörd. Han ber oss vara uppmärksamma på det lilla gula huset som ligger bortom det vita huset vid Nya Varvet – Kalle nämner att ryktet om huset att ”Vita gaveln” på Lilla Billingen har varit ett kvinnofängelse inte är sant.
Det lilla anspråkslösa gula huset ligger nästan helt inbäddat i grönska och nu får vi veta att det härifrån gjordes avmagnetisering av båtar under krigstiden – för att undvika att minor drogs till skroven. Kalle är förutom befälhavare en flitig fotograf och har visat oss många unika bilder på vår Facebooksida och han är generös med att dela med sig av sina alster.

Nu närmar vi oss Älvsborgs fästning som ser ut som en grön oas, vi passerar öarna i södra skärgården och norra skärgården. Småholmar med hus som ligger i direkt anslutning till farleden väcker nyfikenhet. Vem bor här? Vinga med sin speciella siluett kan vi inte ta miste på.
Vi konstaterar att Göta älvs mynning har haft en stor betydelse både som central placering i Norden och är fylld av historia. Vi lämnar svenskt farvatten och möter våra grannar på den danska sidan – för att travestera ett gammalt uttryck från en svensk komedifilm från 1980; ”Vi hade i alla fall tur med vädret!”

Har upplevt en fantastisk resa i nutid med är ett kombinerat frakt- och passagerarfartyg som trafikerar linjen Göteborg – Fredrikshamn. Att möta Göteborg i kvällsljuset är magiskt.

Tack Kalle som guidade från ett högt perspektiv och tack till din underbara besättning för vänligt bemötande!

Facebook kommentarer

Kommentarer

Sommaräventyr i Danmark

Maya Hedberg

En lördag i juli stiger vi in i ett litet sommarhus i Lökken, Danmark med världens största förväntningar och förhoppningar.
Vi har hyrt huset åtskilliga gånger. Men denna sommar utlovades som ett alldeles särskilt år. Året då huset (byggt 1965) ska vara nyrenoverat, tillbyggt och moderniserat. Och det är det. Modernt kök med diskmaskin och keramikhäll. Ett underbart stort och fräscht duschrum möter oss. Det gamla var trångt och lite unket. Nu ligger det vackert klinkergolv med härlig golvvärme under våra fötter. Så välkomnande! Underbar, inbyggd altan med vackra möbler – som danskar är så bra på… rosenmönstrade täcken, vita hyllor, måsar, hjärtan och allt man kan önska sig av hög mysfaktor!

Det finns bara en hake, och den blir vi varse om när vi lägger oss i var sitt rum för att vila efter resan från Göteborg! Det bor redan någon i huset! Inte bara en… många fler! Och snart står det klart. Huset är bebott av råttor i tak, väggar och golv! Ve och fasa, vad gör vi nu?

Dagen därpå ringer jag turistbyrån som ansvarar för uthyrningen. Jo, det är visst någon som klagat på det förut…

– Va? Och den konstiga lukten?  Jo, den känner de också till!

På onsdagen kommer Henning, mannen med två råttfällor och en binge med russin. Råttor gillar russin, säger han och försvinner snabbt i sin röda kommunala servicebil.

Ja, där sitter vi och väntar. På fångst. Efter ytterligare några dagar kommer en av kvinnorna från turistbyrån. Med två falskor vin! På knagglig engelska framför hon ett beklagande från värden, tillika ägaren till huset.

– Jaha, dricker råttorna vin, frågar jag. Hon ser generad ut och hennes arm blir två meter lång när hon sträcker fram flaskorna. Hon får också bråttom tillbaka till bilen. Precis som ”råttmannen” Henning. Vill inte närma sig – vare sig mig eller huset!

Och här sitter vi och hör hur det rafsar i väggarna, och ännu mer rafsar det under nattetid. Långa sömnlösa nätter tills veckan är till ända! Då bestämmer jag mig för att packa ihop våra saker och ringa turistbyrån igen.
– Vi orkar inte mer, förklarar jag, vi har inte sovit en blund på hela veckan.
– Det förstår jag, säger kvinnan i telefonen. Men det är min kollega som har hand om ärendet.
– Jag bryr mig inte om vem som har hand om vad, vi orkar inte med råttorna och igelkottarna som springer runt hela nätterna!
– Får jag ringa upp om en stund, undrar hon.
Och det gör hon hyggligt nog.
– Vi har inga lediga inga hus, men vi kan erbjuda er en lägenhet inne i ”byn”… men den är mycket dyrare än huset, men vi får väl ta den kostnaden, funderar hon högt. Kan ni packa ihop er snabbt, titta på lägenheten och bestämma er före kl 12.00?
– OM, vi är redan på väg, svarar jag snabbt. Risken finns att hon ångrar sig.

Regnet öser ner och vi får en liten lägenhet högst upp på Badhotellet. Där bor vi nu i en vecka. Utan altan eller trädgård, inte ens en balkong. Men vi bor som på Avenyn under Göteborgskalaset! Full rulle dygnet runt på alla barer och torg kring hotellet.

Behöver jag påpeka att jag är minst sagt förbannad när vi lämnar denna sommaridyll? På färjan hem är det packat med otåliga semesterresenärer, myriader av Dana Cup-ungdomar – alla trängs och svettas i båtvärmen!

Köper en plats i loungen och läser GP för första gången på 14 dagar. Får upp sidan med krönika av Tomas Sjödin, pastorn. För inte så länge sedan lyssnade jag på ett av hans föredrag. Om söner som dött i familjen. Om hans metafor att man ibland måste maka plats kring bordet – som när man skär upp bröd på fina hotellfrukostar. Att vi ibland måste få ta plats i livet.

I GP läser jag om hans funderingar kring projekt, de där som alltid bör leva och inte bli färdiga.

Ja, men det är ju just detta? Danmark är ett sådant projekt. I min strävan att var uthållig och vänta in rätt ögonblick. Förlita mig på att saker och ting löser sig. Jag blir glad och nöjd när jag läser denna artikel. För visst har vi det bra. Med vetskapen om att han och hans familj bär outhärdlig sorg i sitt bagage, vill jag tacka för att han ändå kan ge oss andra en funderare på vad livet egentligen handlar om. Projekt. Livsprojekt.

Hur det går för det danska råttprojektet vet jag inte. Ett lyxproblem, men jag vet att när jag kommer hem vill jag tacka Gud för en fin artikel i GP, min familj, mitt hem, mitt land. Jag kommer fortfarande att resa ut i världen och känna tacksamhet var gång jag stiger över min egen tröskel … om än det skulle vara en trädkojas tröskel!

Facebook kommentarer

Kommentarer

Känsö – ett känsligt läge

Står på bryggan på ett större fartyg på sin väg till Danmark. Härifrån har man total uppsikt över hamninloppet och öarna vi passerar – såväl om styrbord som om babord. Jocke som sitter intill kaptenen berättar att han kommer från södra skärgården; ”Man kan ju inte säga att jag kommer från Känsö, men farfar jobbade där … inom Fortifikationsverket … ”

Som den landkrabba jag är funderar jag ett slag över termer som styrbord och babord. Försöker att inte säga höger och vänster, utan istället hålla reda på styrbord och babord.
Ord som sägs komma från vikingatiden, då styråran på vikingaskeppen sitter på höger sida, som då blir styrbord. När man står vid den åran vänder man baken åt den vänstra sidan som då blir bakbord, eller babord som vi säger idag! Intressant.

Ännu mer intressant är historia kring Känsö. Bläddrar bland dokument som handlar just om ägandet och öns tillhörighet. Kommunen? Staten? Till för bara för några år sedan är den allmänna uppfattningen att staten äger Känsö, vilket även fastslås av Fastighetsdomstolen 2003 efter en äganderättsutredning. Staten använder Känsö som karantänsplats redan i början av 1800-talet. Försvaret har haft verksamhet där sedan 1930-talet. Efter överklagande fastställer Hovrätten att det i stället är Brännö Bys samhällighetsförening som är ägare till Känsö. Domen vinner laga kraft 2010.
Då så, då vet vi. Eller?

Känsö som karantänsplats

Hemkommen kollar jag upp vad F-o-r-t-i-f-i-k-a-t-i-o-n-s-v-e-r-k-e-t står för och finner;

”Fortifikationsverket är en av Sveriges största fastighetsägare. Vi har regeringens uppdrag att se till att Försvarsmakten har väl fungerande anläggningar, mark och lokaler för sin verksamhet.
Det innebär till exempel att sköta drift av stora garnisoner, underhålla mark och byggnader, bygga nytt och bygga om. Ibland handlar det också om att avveckla, avyttra och skapa förutsättningar för ny verksamhet.”

Börjar också forska kring ämnet karantänverksamheten som bedrevs på Känsö och liknande platser ute i världen.

Historien berättar att då skeppet Götheborg kommer tillbaka 1745, efter en resa på två och ett halvt år, har ett fyrtiotal personer dött under resan. Över trettio av dem avlider i Batavia (nuvarande Jakarta) där fartyget blivit liggande i sex månader i väntan på bättre vindar. Kapten Erik Moreen skriver i loggboken;

”När de oduglige hade dött ut mönstra vi på nytt folk”.

Manskapet som dör får en enkel begravning. De sys in i sina hängkojer med en sten från ballasten vid fotändan. Det är också brukligt att man syr sista stygnet genom näsan på liket för att försäkra sig om att personen inte är skendöd. Skeppsprästen säger några ord över kroppen innan den slängs överbord på styrbords sida. Kampen mot de epidemiska sjukdomarna kan beskrivas i tre faser – först är man tvungen att försöka hindra sjukdomen att få fotfäste i staden, för det andra måste hindra den från att sprida sig i staden och för det tredje måste man vårda de som insjuknat.

Det måste vara en grannlaga uppgift att vara skeppsläkare under 1700-talet i kampen mot diverse epidemiska sjukdomar som sprids bland besättningen till följd av den dåliga hygienen och trångboddheten ombord. Fläckfeber (tyfussjukdom),”Bataviafeber” och rödsot (dysenteri) tar många liv utan att man ens känner till hur man ska bekämpa dem. Andra sjukdomar man har anledning att oroar sig för är smittkoppor, återfallsfeber och rötfeber. Rötfeber är ett samlingsbegrepp för olika febersjukdomar som anses bero på ”röta” i kroppens vätskor, särskilt i blodet. Skeppsläkaren ombord på en ostindiefarare anrättar diverse medicinska beredningar som måste vara färska under behandlingstiden. Gamla listor på läkemedel och medicinska utrustning för skepp inom Svenska Ostindiska Kompaniets fartyg visar att de rekvireras från apoteket Enhörningen i Göteborg.

Under 1700-talet kommer ett antal författningar om karantän och i synnerhet då epidemier i en tid då varor exporteras till Sverige från hamnar där smitta befaras. Skepp från dessa hamnar avvisas av den svenska lotsen och får inte anlöpa svensk hamn. Straffet för att smita förbi denna blockad är strängt och skeppare riskerar att få se både skepp och last brännas.
Skepp med varor som kommer från smittade hamnar kräver också sundhetspass – ett hälsointyg från de hamnar fartyget besökt. Frågan blir ändå hur mycket man kan lita på ett sundhetspass eftersom pest i en hamn innebär ekonomisk ruin och handeln riskerar att upphöra. Man försöker därför i största möjliga mån att hålla eventuell smitta hemlig.

Under augusti 1770 får Sverige vetskap om att pest brutit ut i Turkiska hamnar och att en epidemisk sjukdom grasserar i Polen. Samma år utfärdas karantänsförordning och reglemente i Sverige. Förordningen föreskriver fem karantänsplatser i landet; på västkusten föreslås den till Vargö håla – som ligger i vattnet mellan Vargös ostligaste udde och Styrsö Tången – de andra inrättas på Gotland, Stockholm, Åbo samt en utanför Karlskrona.
Nu börjar dock en del turer i ärendet kring karantänsplats på västkusten. Landshövding Taube anser att Vargö håla är en alltför trafikerad ankarplats för isolering av smittförande fartyg. Han föreslår istället Käringön eftersom han anser att Vargö håla ligger för nära Göteborg.

Magistratet i Göteborg invänder dock att Vargö håla inte alls ligger för nära staden, och visar på att i Medelhavets hamnar kan karantänsplatserna minnsann ligga alldeles intill städerna.
Däremot anses inloppet till Vargö håla vara för trångt och att Käringön ligger för långt från Göteborg. Det kan förorsaka stora risker för segelfartygen att vända upp emot Käringön. Nu föreslås istället Känsö sund.
Att just Känsö utses som den bästa plats att förlägga karantänsstationen på, beror på att Känsö är en av de yttre öarna i Göteborgs södra skärgård. Här finns bra och skyddade ankarplatser  både runt Känsö och grannen Vargö håla. I Vargö håla brukar ostindiefararna ha sin anhalt. Men den kanske viktigaste fördelen med Känsö är att ön är obebodd.

Landshövdingen får order att efter Carl Fredric Adelcrantz ritningar låta uppföra en samling hus på ön. Dessutom ska han se till att det fanns tillräckligt med vinättika i staden – för rening av varor som kommer med lasten!

I maj 1771 är så en anläggning på Känsö klar. Den består då av ett tvåvåningshus för betjäningen på ön samt ett magasin för rening av lasten. Vad man uppenbarligen inte räknat med är protester från Brännöborna för att staten har byggt på deras mark och för att de nu hindras att utnyttja hö, bete och torv på Känsö. Efter ett antal turer ersätts brännöborna med en summa av 160 daler silvermynt.
Sedan karantänen dras in efter en tid har staten inte längre någon användning av husen på Känsö, vilka överlåts till Grönländska kompaniet som jagar val i haven kring Grönland! Känsös första period som karantänsplats upphör därmed.

Går vi ännu längre tillbaka i historien, till 1300- och 1400-talet, är kanske den svåraste farsoten som någonsin hemsökt Europa, pestepidemi eller digerdöden som toppar listan. Uppskattningsvis dör tjugofem miljoner människor, vilket motsvarar cirka en fjärdedel av Europas befolkning! Pesterna sprids företrädesvis via handelsvägar från Asien och Afrika till Europa.

Själva ordet karantän kommer från det italienska uttrycket quarantena som betyder fyrtio dagar. När pesten med jämna mellanrum härjar i Europa har vi människor ingen aning om hur vi ska begränsa spridningen av den hemska sjukdomen. I Venedig kommer invånarna på att den största smittkällan är skeppen som anländer till stadens kryllande hamn. Stadens ledning inför därför en obligatorisk isolering i fyrtio dagar. Skeppens besättning och varor ombord isoleras på en ö i lagunen. Ön, Poveglia, omgärdas av mur och bevakas av Venedigs flotta. Man känner till hur lång tid det tar från första symtom på sjukdomen tills döden inträder. Undersökningar visar senare att det går trettiosju dagar!  Poveglia  ligger mellan Venedig och Lido i norra Italien och dess ökända historia börjar redan under 500-talet då den Justinianska pesten härjar. Romarna löser problemet med att separera de sjuka från de friska genom att placera alla pestsmittade på Poveglia där de lever ut de sista av sina eländiga liv tillsammans.
När böldpesten och andra epidemier långt senare utbryter i Europa så använder man ön för samma ändamål. Alla som har symptom som liknar pesten skickas till ön. Där grävs stora gropar dit man slänger och bränner de avlidna. Drygt etthundrasextiotusen lär ha sett sina sista dagar där.
Venetianarna är således några av dem som är tidigt ute med att införa karantän, det vill säga fyrtio dagars väntan på redden innan skeppen får anlöpa hamn.

Poveglia, Venedig, Italien
Poveglia – Venedig – Italien

Att tvingas till karantän innebär naturligtvis ett stort avbräck för all handel, och nu sprids det här förfarandet över världen. Känsö i Göteborg kommer att fylla en viktig funktion. Systemet med sundhetspass förenklas med åren och fartyg från misstänkta hamnar i Medelhavet åläggs att undergå karantän vid någon av inrättningarna i Livorno, Marseille eller Malta. Endast med praktika därifrån tillåts de anlöpa svensk hamn. Nu slipper man att själv hålla med karantänsplats på västkusten – hoppas man …

Men den situationen blir annorlunda när gula febern kommer farande från Nordamerika, Västindien och spanska hamnar.
Risken att drabbas av nya epidemier uppstår också för Sveriges del och under 1804 bestämmer man sig för att bygga en permanent anläggning på Känsö och en karantänsförordning kommer till.
Gula febern är på gång och vår handel med smittade orter ökar – vi behöver återigen en karantäns plats. Kronan arrenderar Känsö, som vid den här tidpunkten arrenderas av en herr Gavin för sitt sillsalteri och trankokeri.

Det är läge för den dåvarande landshövding Carpelan att leda kommittén som består av konteramiralen Georg Christian de Frese, kommersrådet Niclas Björnberg, major Carl Johan Hierta och grosshandlare Jonas Malm. Tillsammans med Amiralitetsmedicus Pehr Dubb och professor Pehr Afzelius, ska det snabbt fram en varaktig karantänsinrättning på Känsö. Inom loppet av några veckor har kommissionen utfört sitt uppdrag att samla uppgifter om anländande fartyg och att sprida kunskap om Känsö karantänstation. På så sätt minskas trycket på de svenska hamnarna, nu vet man vilka fartyg som kommer med misstänkt smitta och fartyget kan på egen hand söka karantän. Sverige minskar på den militära bevakningen. Redarna är skyldiga att förse sina skepp med bland annat rökningsattilraljer, som svart karantänsflagg, blecklåda för dokument. Vårt kustfolk varnas för att ha kontakt med fartyg som anlöper Sverige och att de riskerar att själva tvingas i karantän om de har kontakt fartyg som misstänks ha smitta ombord.

Vårt land skyddas på flera sätt, bevakning utförs av kryssare som ligger utanför våra kuster för att se till att inga skepp smiter undan kontroll. Information går ut till alla berörda och lagstiftningen anpassas till karantänsförordningen.

Känsös personal består av både militärer och civilanställda. Läkarens uppgift är att bege sig till Känsö för att undersöka om misstänkt sjukdom ombord på ett fartyg är av epidemisk karaktär. Den första chefen på Känsö är också militär – major Jacob Forsell.

Ett karantänspliktigt fartyg som närmar sig Känsö måste hissa den svarta karantänsflaggen och lotsen får då inte gå ombord utan ska visa vägen in mot Känsö. När skeppet ankrat upp kommer karantänsmästaren upp vid lovarts sida (det håll från vilket vinden blåser) och förhör sig om hur resan varit och hur lång tid de har varit ute. Han vill också se fartygets sundhetspass. Proceduren följs av att alla handlingar räcks över på en stång som doppas i ättika och så läggs handlingarna i blecklådan! Karantänsmästaren öppnar lådan med särskilda handskar på sig, tar ut dokumenten med tång och rökar dem. Därefter seglar karantänsdrängen till Göteborg för att kommissionen ska kunna granska dokumenten och fatta beslut angående eventuell karantän …

Man skiljer på lossningskarantän och observationskarantän. Vid lossningskarantän måste skeppets last lossas och rökas samt vädras i ett av Känsös magasin. Antar man att skeppet inte har några smittbara varor räcker det med att det ligger på redden för observation.

Känsö 1844
Känsö från sjösidan. Att döma av unionsflaggan är målningen gjord någon gång
mellan 1844 och 1905. Okänd konstnär. Göteborgs Sjöfartsmuseum.

Med uppgift att svara för räkenskaper och redovisning tar konsul S. A Svalander tjänst på Känsö och författaren Viktor Rydberg är informator till Svalanders son under somrar i mitten av 1850-talet. En vistelse på ön som poetiskt beskrivs i ordalag som ”vars höjder, park och utsikt över havet utgör hans förtjusning. Där kan han svärma långt in på natten, och mot hösten, när det stormar över skär och holmar, styr han och hans rumskamrat i det Svalanderska hemmet mången gång kosan upp till Känsötornet och iakttar därifrån under långa timmar ovädret”.

Akvarell av Viktor Rydberg
Akvarell av Viktor Rydberg

En annan författare, Carl Rudolf A:son Fredberg skriver i ”Adertonhundratalets digerdöd”;
”Slutligen må det nämnas att Känsö karantänsinrättning var i full verksamhet vid denna tid. Man betvivlade emellertid dess nytta, då koleran trots karantänen smög sig in till staden, och mången undrade vad skeppens uppehåll vid Känsö skulle tjäna till, då farsoten redan grasserade därinne i Göteborg. Nöjaktiga svar gåvos icke på dessa spörsmål. En del funno den gamle Göteborgsrådmannens förklaring i denna sak ganska plausibel:

Jag skall säga gunstig herrn, att om vi också ha kolera i Göteborg, så är det därför inte nödvändigt att importera ännu mera av den varan från annat håll.”

Vi återgår till nutid och besöket på den moderna fartygsbryggan, där skänker jag en tacksamhetens tanke till alla dessa människor som arbetat för att hålla smittsamma sjukdomar på avstånd och till omsorgen av Känsö. Tack till Jocke Carlsson och hans farfar ”Harry på Känsö” – en legend i Göteborgs södra skärgård. Ber att få återkomma och kanske berätta mer om miljön på Känsö.
Skepp ohoj!

Fakta om Känsö

Källor:
Öberg Lars Känsö karantänsinrättning 1804-1933 Göteborg 1968
http://varldenshistoria.se
http://lakartidningen.se

Facebook kommentarer

Kommentarer

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑