På väg till en begravning

På väg till en begravning


På väg till en begravning

En kall fredag i december, är jag på väg till en begravning. Jag är ett ingift syskonbarn till en man som ska begravas i Lerums kyrka. Tidigt på förmiddagen hämtar jag ett vackert hjärta av blommor. Vita blommor med gröna inslag. Blir alldeles tagen när jag ser den. Det blir andra kunder i affären också. En man erbjuder sig omedelbart att hjälpa mig ut till bilen med blomsterarrangemanget. Hans hustru blänger surt på mig! ”Jag lånar honom bara en halv minut”, försäkrar jag. Blomsterhandlaren i den gamla handelsträdgården i Kviberg binder en liten vacker handbukett också. Stor vit ros som matchar de andra blommorna.

Kommer i god till kyrkan. Vilket betyder en timma före utsatt tid. Begravningsentreprenören är på plats och står djupt framåtlutad för att arrangera blommor och ljus kring kistan.
Det kränger i magtrakten när jag överlämnar det stora blomsterhjärtat, nu inser jag att det är en begravning som väntar …
– Oj, ett sånt vackert hjärta, utbrister han. Den måste vi sätta upp så fint som möjligt, tycker han och drar fram en ställning alldeles intill kistan.
Sedan talar vi om den hedersman som det egentligen handlar om idag. Minnet av en man som såg sina medmänniskor. Som visade att han lagt märke till dem som omgav honom – som han gav en liten nick, ett leende och en liten blink. Han var polis. Jag skulle tänka mig att begå en liten förseelse, bara för att få bli sedd av just en polis som han.
– Är du släkt med Folke, frågar begravningsentreprenören.
– Nej, inte direkt. Jag är gift med hans systers son. Min svärmor och min man vill inte komma. Men det vill jag.
– Då är du släkt och skall sitta på höger sida när du kommer in genom porten.

Det är ett klart konstaterande, men det ska dröja ytterligare en timma till själva begravningsakten så jag bestämmer mig för att ta en sväng mot Härskogen. Ser skylten  ”Härskogen 5” när jag kör ner mot kyrkan och får idén att jag skall ta mig en titt på den platsen.
Minns att jag var 4-5 år och åkte jag tåg utmed sjön Aspen, från Göteborg till Lerum. Sedan for vi med buss till Härskogen. Vi var då en grupp stadsbarn som skulle på sommarkoloni, ”kollo”.

”Barnkolonierna var tilltänkta för stadsbarn som på grund av hälsotillstånd och föräldrarnas ekonomi var i särskilt behov av en tids vistelse på landet.”

Minns huset med stora sovsalar – logement – och ljusa, luftiga rum för lekar. Pojkar och flickor hade skilda sovsalar och tvättrum. Härskogen ligger långt ute i skogen och här kan vi fritt leka och springa omkring. Skog och vatten. Massor av kallt vatten. Jag lär mig simma den sommaren. Först träna bentagen i sanden, sedan ut i vattnet och med händerna på en flytande timmerstock ligger vi på rad och tränar de inlärda rörelserna.
Allt liv på kolonin följer dock ett fastställt schema för väckning, måltider och läggning som fasta hållpunkter. Däremellan finns det tid för bad, lek och olika aktiviteter. En vanlig dag börjar med väckning och tvättning. Massor av kallt vatten.
Efter frukost, som består av välling eller gröt samt smörgås, är det dags för bad och lek. Till lunch serveras någon slags kött eller fisk med potatis och till efterrätt får vi oftast rabarberkräm med mjölk. Till kvällen vankas det stuvning eller pudding, gröt eller kräm. De barn som ”fröken” kallar sängvätare får torr mat. För att inte kissa ner sig under natten.
Det finns några stora flickor på mitt rum som rullar upp håret på varandra innan de går till sängs. De tvinnar håret med hjälp av papiljotter – gjorda av toalettpapper – knyter pappersremsorna i små rosetter och på så sätt vaknar de med lite krusigt hår.
Varje kväll ber vi de stora flickorna sjunga den sorgliga visan om den lilla flickan …” I en sal på lasarettet, där en bröstsjuk flicka låg …” får jag komma hem till hösten till min egen lilla mor…”
Gud vad jag längtar hem. Och med den känslan somnar jag varje kväll.

På väg till en begravning

Nästa morgon är det åter dags att låta rutinerna ta vid, och vi går till stranden i en lång karavan – vi tågar vi ner för den branta backen mot sjön och vi sjunger till skramlande skrindor, fyllda med filtar, simdynor, muggar och saftflaskor. Snart ska bullarna bli sandiga i tumultet kring det uppdukade mellanmålet …

Nu står jag här igen, en dag i december. Börjar sakta gå upp från parkeringen – upp för slänten mot entrén. Där sitter några män i varierande åldrar. De ser slitna ut. Röker intensivt och stirrar länge på mig.
– Finns det något kafé här, frågar jag försiktigt.
– Neeej, det är stängt.
– Synd, tänkte se mig omkring. Jag var på koloni här som barn. Drygt femtiofem år sedan.
– Fy faan, det är ju en hel livstid, säger en av männen lite sluddrigt. Fimpar och sätter en spottloska någon centimeter från mina fötter.
Jag missförstår uppenbarligen för jag tycker mig höra ”livsstil”.
– Livsstil?
– Ja, det kan man ju också kalla det, säger mannen som spottade. Blänger runt på de andra och som flinande följer honom in i huset.

Alla utom en. Han upplyser mig vänligt att de har ett kafé på baksidan huset, öppet lördag och söndag. På husväggen bakom mannen skymtar jag nu en skylt; Härskogens boende.
Nu förstår jag att det inte längre är vad jag trott. Det är numera ett boende för hemlösa. Jag minns ju att jag som barn sett en annan skylt just där; en man på skidor!

Friluftsfrämjand

Återvänder till bilen och noterar min upplevelse – en rutin jag har sedan några år.
Upptäcker plötsligt att en av männen nu står tätt intill bilen. Hans neddragen huva över ansiktet gör det svårt att fånga hans blick. Allt ser bara mörkt ut …
Bestämmer mig snabbt för att lämna platsen och hinner tänka att det är vackert här ute vid Härskogen – naturen ligger täckt som av ett tunt lager av florsocker. Av vit orörd snö.

Väl tillbaka vid kyrkan konstaterar jag att parkeringsplatsen – som för en timma sedan var tom – nu är fylld av bilar.
Parkerar intill en bil som tillhör en yngre bror till den man som ska begravas. En bror som sörjer sin storebror. Hustru och barn hjälper honom upp till kyrkan och till kyrkbänken där andra släktingar redan sitter. Denne yngre bror är sjuk och svårt medtagen. Det är också den yngste i brödraskaran. Två bröder har drabbats av samma sjukdom. Och båda dessa bröder har trotsat sina ohyggliga svårigheter att röra sig, för att hedra minnet av Folke. Deras storebror.
De uppammar alla sina krafter för att kunna ta detta sista farväl.

Vi är många i församlingen som sörjer, men också beundrar dessa bröder som nu står vid kistan och gråter. Visar sina känslor. Kanske har också en känsla av lättnad infunnit sig.
Folke, en make, pappa, farfar, gammelfarfar, svärfar, farbror och morbror och inte minst en älskad storebror har varit sjuk de sista åren. Nu vilar han i frid.

Lerums kyrkaLerums kyrka

Innan jag går ut ur kyrkan tittar jag upp mot kyrktaket. En takmålning breder ut sig över oss. Vackra änglar från 1600-talet. Riktar min kamera mot en himmel.
Efter kyrkkaffet kör jag direkt till ett barnkalas. Två små barnbarn firar födelsedagar tillsammans. Också de är bröder.

Några dagar senare besöker jag åter Härskogen. Vill tillbaka för att minnas.
Kaféet är nu öppet och för en dryg tjuga får jag kaffe, smörgås och chokladkaka.
Hej igen, säger mannen som serverar. Han känner igen mig? Jo, det är mannen som sitter kvar och talar med mig vid mitt förra besök. Innan jag lämnar skrivs en rad i gästboken – tack för ett trevligt bemötande, gott kaffe och macka!

Snön ligger inte längre kvar. Stora Härsjön ligger stilla och vacker. Det kan bli fler besök till denna plats, Härskogen.


Facebook kommentarer

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *