På parad i Göteborg!

På parad i Göteborg!


skannad
Kungl. Göta Artilleriregemente – soldat

På ena sidan av Telegrafverkets gigantiska byggnad, står en rad oansenliga hus, de kom till efter den stora eldsvådan 1804, vilken ödelade alla kvarteren väster om Västra Hamnkanalen samt alla byggnader på Stora Otterhällan.

Vi kan än idag se Artilleristallarna i hörnet av Södra Larmgatan, och en annan stallbyggnad för artilleriets hästar låg vid sidan om Pedagogen – där en gång också Trädgårdshallen låg.

Innan bebyggelsen kring Kaserntorget, Vallgatan och Magasinsgatorna kommer till ligger här en del trädgårdar och beteshagar, som faktiskt ger Vallgatan det mindre smickrade namnet ”Fägatan”.

Den mest berömda trädgården är assistenten Johan Hellmans – i hörnet av Vallgatan och Magasinsgatan, och det med anledning av hans fantastiska valnöts- och mullbärsträd. Där odlas också silke och mitt i trädgården – under 1700-talets senare del – finns här ett silkesrederi och en silkesstrumpfabrik med spol- och spinnrockar samt flera vävstolar! Här fanns prunkande trädgårdar.

En annan mycket känd man i trakten är trädgårdsmästaren Boman, som på 1820- och 30-talen anlitas som spåman – och framförallt är han skicklig på att ”återfinna” tjuvgods! Han bor i en stuga mellan Vallgatan och Vallgraven, och till honom kan man inte komma utan att passera genom ett mörkt och fuktigt valv i den gamla fästningsvallen!

Till stora delar förändras miljön kring dessa gator under 1790-talets slut då borgerskapet låter uppföra en väldig kasern till garnisonens tjänst. Alldeles vid Lilla Otterhällans fot, alltså på det som kommer att bli Telegrafverkets plats. Kasernen som på sin tid är en av stadens största och mest observerade byggnader. Kasernen byggdes under åren 1793-1798 efter ritningar av Carl Wilhelm Carlberg (1746-1814).

Vi backar något århundrade och stannar vid tiden efter stadens grundläggning då det är artilleristerna på Gamla Älvsborg som har i uppgift att skydda Göteborg mot fientliga anfall. Året 1643 får staden emellertid egen garnison, sammansatt av trupper från artilleriet och fortifikationen.

Vidare tillkommer från 1680 ett infanteriregemente, benämnt Hans Kongl. Maj:ts Svenska Livregemente till fots. Med fästningen och garnisonen får man en militärisk styrelse, och den tvekade inte att blanda sig i frågor om hur sakernas tillstånd skulle regeras. Kanske inte så märkligt eftersom fästningens överkommendant också varit landshövding.

“Ehuru kommendanten ej hade rätt att befatta sig med stadens administration och ekonomi, hade han dock som befälhavare över garnisonen, såsom ansvarig för den allmänna säkerheten såväl mot yttre och inre fiender som mot eldfara samt slutligen såsom förvaltare av kronans mark, hus och byggnader m m en betydande makt i samhället, och var och en i sin stad kände nog, såsom Fröding på ett ställe anmärker; att han bodde i en fästning. “

Ett gott bistånd till stadens skydd har man  i Borgerskapets militärkår, vilken upprättats i 1600-talets förra del, och i vilken varje borgare ska medverka. Kåren är indelad i kompanier, kavalleri och infanteri – med var sin kapten. Högsta befälet äger magistraten.

Det måste ha varit en festlig syn när dessa militärer i sina gröna galonerade uniformer, sina rundkulliga hattar med plymståndare, sina schabrakklädda hästar – det vill säga med sadeltäcke med gula och blåa sidenfanor och prydda med stadens vapen, tågar fram till Stora torget och till den årliga mönstringen. Sannolikt uppstå en stor saknad då allt detta försvinner i slutet av 1700-talet.

Göteborg är den vid tiden ett mycket livligt militärsamhälle, och vem kan bättre beskriva scenariot än Viktor Rydberg:

“Det är en vacker sommarmorgon. Från den å Stora torget belägna högvakten och från olika punkter av fästningsgördeln ljödo trumvirvlar, och man såg skaror av soldater utav de olika i staden förlagda kårerna – artilleribataljonen, fortifikationskåren, Sprengportens och Gyllengranats regementen — från Stora Otterhällan och från Kvarnberget, där de flesta av gemenskapen bo, hasta till sina samlingsplatser. Nu stå de uppställda för att tåga till Kronhuskyrkan. Klockorna i domkyrkan och “tyskan” ringa.

Det är söndag, och trots de krigiska anstalter, som tillhöra en befästad plats, vilar söndagsfrid över staden. Solen skiner härligt över de gröna vallarne, de röda tegeltaken, de breda hamngatorna, där icke träden längs kanalerna kasta långa skuggor över dem.

Krusat av vindfläktar från älven glittrar vattnet i stora hamnen, och så göra även bajonetterna, då – framåt marsch! – truppen sätter sig i gång. Takten högtidlig, varje karl rak som ett ljus, den tresidiga hatten trotsigt nedtryckt i pannan, de blytyngda stångpiskorna rakt ned över ryggens mittelsöm, armarne styva intill sidan, knäna raka, vristerna sträckta, allt efter nyaste preussiska facon, åt vilken sjuåriga krigets segrar givit erkännande Såsom alltid följes paraden av en beundrande ynglingasvärm, nu klädd i sin helgdagsdräkt: vadmalströja och dito knäbyxor, ullstrumpor och becksömsskor, men om kvällarne, när den troget inställer sig till taptot, utstyrd i bindtröja, skinnförkläde och “slävor“ på fotterna.“

Regementen omorganiseras över tid, och största delen av manskapet förflyttas till Göta artilleriregemente som har sitt ursprung från den äldre artilleristaten från Karl XI:s tid.

Under 1794 uppdelas det svenska artilleriet i fyra regementen, av vilka Kongl. Göta Artilleriregemente ska ha sitt säte i Göteborg.

En av de många chefer som passerar är general Gillis Edenhjelm, han är regementschef under 1817-1834 och därefter är han landshövding i vårt län under från1835 fram till 1843. Han är gift med Carolina Lovisa Boij (1791-1873) som kommer att bli en av residensets ”osynliga kvinnor” – paret fick aldrig några barn. Vill däremot nämna att det är Fru Generalskan Edenhjelm som sannolikt anordnar den första välgörenhetsbasaren i landet. Till förmån för fattiga skärgårdsbor.

skannad-1
Gillis Edenhielm, chef för Kungl. Göta artilleriregemente 1817-1834

Återgår vi till det militära och regementets uniform vid tidpunkten för dess stiftande i 1700-talets slut består den av blå jacka och blå åtsittande pantalonger, svarta damasker, höga runda hattar med brättena uppvikta samt prydda av gula plymer; vidare gult bandolär (en slags livrem) och gult bälte. Därtill kommer den obligatoriska stångpiskan (hårpiska), som i första hand bärs av befälet.

Vad gäller garnisonstrupperna i gemen är de av nöden tvingade att försörja sig genom arbete utanför tjänsten och då en stor del av manskapet kommenderas ut i strid råder bland hemmavarande hustrur och barn en obeskrivlig nöd. De blir tvingade att försörja sig genom tiggeri.

Under vakttjänstgöringen bor knektarna i Högvakten och i Stadsportarnas logement. Dessförinnan finns dock en tid då en särskild kommission lämnar en viss liten summa per månad till den hyresvärd som upplåter rum åt en soldat. Det stora flertalet knektar bor dock i småhusen på Otterhällan och Kvarnberget.

Efter de stora eldsvådorna 1792 och 1793, då i synnerhet en mängd småhus på Kvarnberget blir lågornas rov är det allt svårare att finna husrum för militären. Borgerskapet tvingas därför ta itu med frågan om byggandet av en större kasern. K. m:t lämnar tillstånd att bygga en sådan vid Ekelundstorget eller Hästbacken (nuvarande Kaserntorget och Kungsgatan) och kasernhuset kan nu uppföras. Byggstarten sker under pompa och ståt och sedan grundstenen lagts, avlossas 32 kanonskott. Festen kan börja och den obligatoriska skålen för kungen sker med salut från kanoner vid Lejonbryggan (dagens Fontänbron).

I en blylåda under stenen läggs myntslag samt en pergamentskrift av följande lydelse:

D. Q. År 1793 den 6 November Då Konung Gustaf IV Adolph satt på Swea Thron och under Dess minderårighet Riket styrdes af Dess Fader Broder och Förmyndare Den Högborne Furste och Herre Hertig Carl af Södermanland lades grunden till denna Caserne Byggnad att på Borgerskapets bekostnad uppföras till Boningsrum för det til Konungens tjenst och Rikets förswar i Staden förlagda Krigsfolk.

Idag kan denna blylåda med dess innehåll beskådas på Göteborgs stadsmuseum.

Nu tillbaka till bygget av kasernbyggnaden och åren 1793-98 då den väldiga byggnaden reses. Ett hundratal män ur Älvsborgs regemente arbetar idogt tillsammans med fästningens fångar. Byggnaden består av två mellanbyggnader, tre paviljonger –  allt med välvda källare, merkanteri  och brunn på gården – inalles till en kostnad om cirka 170 000 riksdaler.

Själva kasernen innehåller tjugotvå rum för befälet, tjugoen för underofficerare och femtionio för gemene. Totalt finns således bostäder för två kaptener, åtta tjänstemän, fyrtiotvå underofficerare, sjuhundrafyra gemene samt hundrafyrtio soldathustrur. Märk väl att gifta soldater också tillåts ha med sig sina hustrur och barn! Inne i logementen bor familjer och ungkarlar tillsammans. Och givetvis är det en utopi att tro att en total enighet ska råda mellan de boende. Prygelstraff hänger alltid som ett hot över dem som inte följer ordning och regler.

Förödande eldsvåda ramponerar till stora delar kasernbyggnaden under 1804, men kan lyckligtvis återställas och åter tas i bruk 1806.

Göteborgarna kan stolta betrakta kasernens väldiga fasad åt Kungsgatan samt de tre portarna, vilka kröns av lejonhuvud och en stentavla med följande inskription:

Caserne under Konung Gustaf IV Adolphs Regering 
På borgerskapets bekostnad uppförd 1798.

Högresta popplar pryder snart området och murar bildar ramen till många militäriska skådespel. Innanför på den rymliga kaserngården glittrar de glansfulla färgerna – uniformerna i blått och gult – i samklang med stålblanka sablar. Här råder i fredstid liv och lust då kommandoropen ljuder, reveljen går och trumpeter intonerar de första satserna till dagens paradmarsch. Kanske får vi också se dem på väg till någon av stadens uppvisningar.
För stadsbor och besökare som befinner sig utanför kasernområdet är vissa stunder högtidliga – då vaktparaden ställs upp för att tåga till Stora torget. Unga göteborgare står i täta klungor utanför kasernen i förtjust väntan på den högtidliga stund, då paradens förtrupp, musiken, kommer genom porten och de första tonerna av dagens populäraste marsch strömmar åskådarna till mötes. Den sätter ett sprittande liv i Göteborgspojkarnas armar och ben och med musiken i täten tågar hela paraden till torget och stadshuset där vaktavlösning skall ske. Under söndagar är detta militära skådespel – och en och annan frikonsert – uppskattat av stora folkskaror.

Inte tu tal om att vaktparaden sätter ett och annat än liv i Göteborg. Något som många senare kommer att sakna.

I nära ett sekel är Göta Artilleriregemente bofast här och kasernen blir allt mer ålderstigen. Frågan om en ny kasern kommer åter på dagordningen och beslut fattas om att förlägga densamma utanför staden. Mark inköps 1890 av staten vid Kviberg och sedan nya kaserner står klara 1895 avflyttar regementet – vilket nu benämns Första Göta Artilleriregemente. Samma år slås även Andra Göta Artilleriregemente och ett batteri från Vendes till Göteborg.

Den gamla kasernen inne i Göteborg upplåts till verkstäder för olika hantverk, plåtslagare, snickare, skomakare, skräddare med flera – och det som blev över hyrs ut som bostäder. Bland andra inhyses här en koloni musicerande och tiggande italienare.

Detta är i korthet den gamla kasernens historia.

Under 1900-talets början avgörs kasernens vidare öde. Telegrafverket såg sig om efter plats för ny station i Göteborg och efter underhandlingar med staden kommer kasernområdet i statens ägo. 1908 rivs kasernen och året därpå läggs grunden till Telegrafverkets nybyggnad, som står klar1913.

Men det är en annan historia!

 

 

 

 


Facebook kommentarer

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *