”Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam”

”Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam”


José Saramago från Portugal får Nobelpriset i Litteratur 1998 – under motiveringen; ”som med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet”.

Jag har en av hans böcker i min ägo som jag tycker är lite knepig att läsa. Den är inte som alla andra brukar vara. Författarens stil är mycket speciell, han är exempelvis ingen vän av punkter utan meningarna kan genom hela boken flöda över flera sidor. Inga namn nämns.

Den börjar med stor dramaturgi …

En hel nation lamslås plötsligt av ”vit blindhet”. En helt vanlig vardag sitter en man i sin bil och väntar på att trafikljuset ska slå om till grönt. Han får aldrig se det. Han har blivit blind. Blindheten drabbar honom helt utan förvarning, han har tvärtom fram till nu haft ovanligt god syn för sin ålder, 37 år. Inte heller är det mörker han upplever. Blindheten är mjölkvit och bländande. Han blir självklart väldigt rädd. Han får hjälp av en medtrafikant som kör honom hem i hans egen bil. Frun insisterar på att han måste uppsöka en ögonläkare, och hon ska köra honom. Då upptäcker de att den hjälpsamme tyvärr också var en biltjuv, det får bli taxi. Läkaren begriper ingenting. Det är inget fel på mannens ögon. Inget alls.

Mer kommer jag inte att avslöja. Jo, möjligtvis förordet; ”Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam.”

Författaren till boken ”Blindheten” -”Ensaio sobre a Cegueira”- är skriven av den portugisiske Nobelpristagaren i litteratur år 1998 José Saramago. Han föds 1922 i ett lantbrukarhem i byn Azunhaga norr om Lissabon. Han utbildar sig ursprungligen till mekaniker, men kommer med tiden – via journalistiken – allt närmare författarbanan. Debuterar i början av 1970-talet, men slår stort igenom 1982 – som 50-åring med en historisk kärleksroman. Boken jag nu tänker på är ”Blindheten” som kommer ut på svenska 1997.

Året efter lyssnar jag till hans två minuter långa (korta!) tal – den 10 december 1998 vid banketten under Nobelfestligheterna – och hur han ödmjukt tillägger några ord kring de mänskliga rättigheterna som då, exakt för 50 år sedan, undertecknats. ”… uppenbarligen har regeringar inte moraliskt gjort allt vad de borde för de mänskliga rättigheterna. Orättvisor växer, ojämlikheten bli värre, okunnigheten växer, eländet expanderar. Samma schizofrena mänsklighet som har kapacitet att skicka instrument till en planet för att studera sammansättningen av stenar kan med likgiltighet notera död för miljontals människor från svält . För att gå till Mars verkar lättare än att gå till grannen…”

Två minuter!

Hans Nobelföreläsning två dagar tidigare, den 7 december 1998 är betydligt längre och innehåller bland annat hans livs resa och jag vill återge den första delen av den föreläsningen. Han håller den på sitt modersmål, portugisiska;

”Den klokaste man jag någonsin har känt kunde varken läsa eller skriva. Klockan fyra på morgonen, när löftet om en ny dag fortfarande kom från Frankrike, steg han upp från halmmadrassen, gick ut och släppte på bete det halva dussin grisar av vilkas fruktsamhet han och hans hustru hade sin bärgning. Under dessa knappa omständigheter levde mina morföräldrar, de livnärde sig på svinuppfödning i liten skala, och efter avvänjningen såldes grisarna till grannarna i byn Azinhaga i Ribatejo.

Mina morföräldrar hette Jerónimo Melrinho och Josefa Caixinha och var analfabeter båda två. På vintern när nattkylan var så sträng att vattnet i lerkrusen inne i huset frös till is gick de ut och hämtade de ynkligaste smågrisarna i svinstian och lade dem hos sig i sängen. Under de grova filtarna blev de stelfrusna små djuren värmda av människorna och räddades från en säker död. Även om de båda gamla hade gott hjärta var det inte av själsfinhet och medömkan som de gjorde så här: vad som gällde för dem, utan sentimentalitet eller retorik, var att se till sitt levebröd med självklarheten hos den som för sin utkomst aldrig har lärt sig att tänka mer än vad som är nödvändigt.

Många gånger hjälpte jag min morfar Jerónimo i hans herdesysslor, många gånger grävde jag i trädgårdslanden bakom huset och högg ved till brasan, många gånger gick jag till brunnen i byn och vred runt det stora hjulet av järn som drev pumpen tills jag fick upp vatten som jag sedan bar hem på axeln, många gånger smög jag också i gryningen med mormor förbi männen som vaktade fälten, vi var försedda med räfsa, segelduk och rep för att i åkerstubben samla upp den lösa halm som djuren skulle få att ligga på. Och några gånger under varma sommarkvällar sade morfar efter maten: ”José, i natt ska du och jag sova under fikonträdet.” Det fanns ytterligare två fikonträd, men det var just det där trädet som var fikonträdet för alla därhemma, säkert för att det var störst och äldst och för att det alltid hade stått där. Kanhända var det fråga om antonomasi, en lärd benämning som jag inte förrän många år senare skulle komma att känna till och begripa innebörden av …

I nattens stillhet visade sig en stjärna för mig mellan trädets höga grenar och sedan försvann den sakta bakom ett löv, och om jag tittade åt andra hållet så jag som en tyst strömmande flod över himlavalvet det opalskimrande ljuset från Vintergatan, Vägen till Santiago, som vi fortfarande kallade den i byn. När sömnen inte ville infinna sig befolkades natten av historier och händelser som morfar berättade om: sagor, uppenbarelser, fantastiska fenomen, sällsamma episoder, mord i gamla tider, sammandrabbningar med påkar och stenar, förfädernas ord, ett aldrig sinande sorl av minnen som höll mig vaken samtidigt som det mjukt vyssjade mig till ro.

Jag fick inte veta om han tystnade när han märkte att jag hade somnat eller om han fortsatte att berätta för att inte lämna min fråga till hälften obesvarad, den som jag alltid ställde under de längre pauser som han avsiktligt lade in i berättelsen: ”Hur gick det sedan?” Kanske upprepade han historierna för sig själv för att inte glömma bort dem eller för att berika dem med ett nytt oväntat händelseförlopp.

I den ålder jag befann mig då och under den epok som vi båda levde är det givet att jag föreställde mig min morfar Jerónimo som herre över all världens kunskap. När fågelsången väckte mig i det första gryningsljuset var han inte kvar längre, han hade gått ut på fältet med sina djur och låtit mig sova vidare. Då steg jag upp, vek ihop filten, och barfota (i byn gick jag alltid barfota ända tills jag var 14 år) och fortfarande med halmstrån i håret gick jag förbi trädgårdslanden bort till andra sidan gården där svinstian låg bredvid boningshuset.

Mormor, som var på benen redan före morfar, ställde fram en stor skål kaffe med brödbitar i åt mig och frågade om jag hade sovit gott. Ifall jag berättade för henne om någon otäck dröm efter morfars historier lugnade hon mig alltid: ”Bry dig inte om det där, drömmar är inget att fästa sig vid.” Då tänkte jag att även om mormor var en mycket klok kvinna gick hon inte upp mot morfar, han som, när han låg under fikonträdet med barnbarnet José bredvid sig, med bara några ord förmådde sätta hela universum i rörelse.

Det var först många år senare, när morfar redan hade lämnat den här världen och jag hade blivit en vuxen man, som jag fick klart för mig att mormor till slut också trodde på drömmar. Det kan inte ha varit fråga om annat, ty en kväll, när hon satt utanför dörren till sitt fattiga hem, där hon då för tiden bodde ensam, och betraktade de stora och små stjärnorna ovanför huvudet, lär hon ha yttrat dessa ord: ”Världen är så vacker och jag tycker det är så synd att dö.” Hon sade inte att hon var rädd att dö, hon sade att det var synd att dö, som om hennes mödosamma och arbetsfyllda liv nu i hennes nästan yttersta stund skulle ha bestått i att ta emot nåden av ett upphöjt sista avsked, trösten i att få skönheten uppenbarad.

Hon satt vid dörren till ett hem som jag tror saknade motstycke i världen, ty där bodde människor som kunde sova med grisar som om de vore deras egna barn, människor som tyckte att det var synd att lämna livet därför att världen var vacker, och det var min morfar Jerónimo, herde och historieberättare, som, när han kände att döden kom för att hämta honom, gick ut i trädgården och tog farväl av träden, ett efter ett, han omfamnade dem och grät därför att han visste att han aldrig skulle få se dem mer.”

Den berättelsen gjorde avtryck i mig.
Trots att vi ännu inte hade återhämtat oss från chocken som drabbat Göteborg och Sverige. I oktober omkommer 63 ungdomar och 213 skadas i diskoteksbranden i Backa.

José Saramago avlider 88 år gammal i Spanien den 18 juni 2010, tolv år efter att han erhållit Nobelpriset i litteratur


Facebook kommentarer

Kommentarer

2 thoughts on “”Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *