När änglarna vänder ryggen till

När änglarna vänder ryggen till


Majken bor högst upp i huset. I en vindslägenhet. Ett rum och kök. Med dass på gården. Här lever Majken ensam med sin pappa och deras hund. Majken är CP-skadad och lever i en obeskrivlig social misär. Mamman har redan vid Majkens födsel lämnat henne åt sitt öde. Ett grymt öde. Majken är sannolikt ett offer redan som mycket liten. Varför reagerar då inte vuxna människor som ser en liten flicka fara så illa? Varför vågar hon inte själv söka hjälp? Är hon rädd att situationen bara ska bli värre då? Jag förstår att det kan finnas rent konkreta hinder. Hur kallar man på hjälp om man har grava talsvårigheter? Hur flyr man undan en galen pappa om man är rörelsehindrad?

Jag minns Majken mycket väl. Hennes utseende kan te sig mycket skrämmande för en liten flicka som jag. Fullständigt förvriden i sin lilla ynkliga kropp. Jag kan inte förstå ett enda ord av vad hon säger och jag är livrädd för hennes hund. Mamma går ofta till Majken långt efter det att vi flyttat från detta hus där hon bor. Hunden skäller så snart vi närmar oss ytterdörren i den slitna och mörka trappuppgången. Var inte rädd, säger mamma, den är bara glad att vi kommer och hälsar på, försöker hon lugna mig. Men det går inte att lugna mig. Hundens mun är i höjd med min egen mun och jag tycker inte om när hundens mun öppnas. Jag ser vassa tänder och hör ett evigt skällande – rakt i ansiktet på mig! Majken får därför alltid stänga in hunden i lägenhetens enda rum. Till hundens stora sorg och min lättnad.

Mamma hjälper Majken med att sy lakan. Lakansväv klipps i lämpliga längder och så tar mamma fram den gamla symaskinen, trampar och syr alla kanter och Majken blir alldeles till sig av glädje.
Ibland syr mamma på något plagg som tillhör Majkens pappa. Det känns alltid obehagligt när han är i närheten. Vet inte varför. Kanske har jag trots allt ett minne av att mamma en gång berättar för pappa att hon varit nere i källaren för att hämta koks. Man eldar i spisen och kakelugnen med koks i det här huset. När hon kommer ner i den mörka källaren och som vanligt trevar efter ljusknappen, känner hon ingen knapp där den brukade vara. Hon känner ett ansikte! Skriker till av skräck och känner att någon försöker ta tag i henne, samtidigt som hon hör en mansröst säga; ”Seså det är inget farligt, det är bara jag!” Mamma springer upp ur källaren så fort hon kan. Det är Majkens pappa som står där nere i källarmörkret och lurpassar. I hopp om att någon av de unga kvinnorna i huset ska göra sig ett ärende till källarförråden. Min mamma tycker inte om ”Nilsson” efter detta. Och det gör inte jag heller.

Majken har inga skenor i skorna som stöttar upp hennes förvridna ben och inte några kryckor att hålla sig i. Hon släpar sig fram längs husväggarna på gården och på gatorna i Landala. När min äldre syster fyller sju år får Majken komma på hennes kalas. Det vankas saft och bulle. Men Majken skakar så mycket att hon inte kan föra saftglaset till munnen, så hon låter bli. Hon är överlycklig att bara få sitta med de andra barnen och dagen till ära hade hon köpt en liten vacker barnservis i porslin – som födelsedagspresent till min syster.

Mamma har berättat hur hon sett Majken kämpa sig fram till Kapellplatsen och till affären för husgeråd. Där köper hon servisen med två små koppar och fat, liten gräddkanna och sockerskål samt en kaffekanna. När vår familj utökas med ett tredje barn – jag själv – går hon åter till affären och beställer en extra kopp med fat. Omtänksamhet!

Min syster börjar skolan, något som troligen aldrig varit aktuellt för Majken. Många teckningar ritas både i skolan och hemma, och ofta springer min syster upp till Majken för att överlämna ett alster. När vi barn leker på gården sitter Majken i köksfönstret för att titta på, och kanske låtsas att just hon är med och hoppar hage, hänger i klätterträdet eller hoppar rep. Om man springer upp i bergen mot Norra Guldheden kan man ana hennes lilla ansikte i köksfönstret. Högst upp under takets kant skymtar man hennes ena ansiktshalva. Den delen av ansiktet är inte så vitt som den andra ansiktshalvan är. En strimma sol och dagsljus har fått huden, på vänster sida av ansiktet, att anta lite färg. Men i övrigt får hennes lilla kropp varken salta bad eller sol. Aldrig någonsin får hon sitta ute på vår filt när vi gör små utflykter till berget intill gården. Aldrig någonsin har hon lekt med andra barn. Aldrig någonsin hade hon fått vara barn. Bara en liten ”vanförd” flicka som blir ett offer för en grym far. Ändå ingriper inte sociala myndigheter. Gör de över huvud taget något hembesök? Frågar hur Majken hade det?

Missförhållanden som leder fram till hennes död avslöjas aldrig. Men alla grannar i huset förstår. Förstår att Majken inte orkar längre. Inte orkar leva med en pappa som utnyttjar hennes beroende av honom. När ambulanspersonalen hittar henne sitter hon hopsjunken vid köksbordet. Desperat har hon druckit sig redlös och förmodligen kvävts av sina egna spyor. Ingen hör hennes sista andetag. Kanske hunden? Hon har varit död i flera timmar när pappan slutligen kallar på ambulans.

Ingen ställs till ansvar.

I en vindslägenhet och i källare – i hus som är idylliskt inbäddade med lummiga gator och trädgårdar. I en bedräglig gemytlighet kan änglarna – eller är det vi vuxna – plötsligt vända ryggen till – och barn råkar illa ut…

Fram till vår moderna tid har det funnits flera olika anledningar till omhändertagande av barn. Renlighet var en central del av vad socialarbetarna under många år utgått ifrån vid ett omhändertagande. Renligheten, ”att barnen inte var hela och rena” kunde vara en varningsklocka på att ”föräldrarna inte fungerade”. Socialarbetare såg främst till de yttre faktorerna kring barnen, relationer och inre faktorer fanns otillräcklig kunskap om. (Vi hade barnavårdsnämnder ända fram till 1982)


Facebook kommentarer

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *