Mot Klippan vi gå

Mot Klippan vi gå


Jag har blivit med bok. Den är skriven av Axel Rosén och heter ”Det forna Majorna i ord och bild”. En historisk överblick av en del av Älvsborgs Kungsladugårds område – nuvarande Majorna. Det är ur den jag gör några nedslag för att återberätta något om hus vi kan se än idag och lite, lite om livet förr – som sjöman. Boken gavs ut första gången 1938.

Gamla färjeläge vid Klippan

Vi tar oss tillbaka till senare delen av 1700-talet och går vägen om färjeplatsen vid Klippan som tar sig förbi kapellet – St Birgittas kapell – på Skinnarberget och viker av till vänster passerar vi vid hörnet av Klippgatan, det hus som betecknas Maj. 2 rot. n:r 5 eller Klippgatan 7. I detta gamla hus inryms just nu värdshuset ”Klippan” och det är under ostindiska kompaniets tid vi befinner oss.
Av allt att döma är det ett traktörsställe med bättre anseende än en del andra här ute i Majorna. Det är James Carnegie som är traktören – och han är nog så modern när det gäller att göra stället tilldragande. Hans annonser i våra tidningar vittnar om detta. Än fixar han tärningsspel med något lockande som vinst, än är det något annat trick han frestar med … Vi ser oss omkring och konstaterar att majoriteten av kunderna är sjöbefäl eller andra som står dem nära.
Värdshuset växlar innehavare ofta, men en av dem som gör visst avtryck är Wickström. Om honom antecknar en gäst vid namn Carl Gustaf Gladsten – officer vid Östgöta kavalleri – att på ”traktören Wickströms värdshus ’Stora Klippan’ kunde man få vad man ville ha i matväg.”
Så det lär uppenbarligen ha varit ett bra matställe. På ”Apollo” något längre in i Majorna – förmodligen i Hästhagen, Maj. 3 rot. n:r 31 – hade samme officer en gång hyrt in sig och rapporterar att han inte få annat än ölost och smörgås. För övrigt hade han inget att klaga på. Den gamle ”coopvardie-skepparen” Henric Hamberg som vid tiden äger ”Apollo” hyr ut rum och gör sitt bästa för sina gäster.

Klippans värdshus

Men det är här, på Klippans värdshus som skeppsprästen Jakob Wallenberg tar sitt logi medan han väntar på att ostindiefararen ”Finland” ska bli segelfärdig. Om detta kan vi uppleva i den klassiska ”Min son på galejan”.
Jakob Wallenberg, som föds i mars 1746 i Viby socken (Östergötland), lär vara en mycket munter yngling som älskar upptåg och äventyr. Redan som 20-åring är han informator hos en av direktörerna i kompaniet – Martin Holterman – och det är genom dennes förord som Jakob nu fått anställning som skeppspräst. Det kommer att bli tre resor för Jakobs del, och med skeppet “Finland” under åren 1769-1771, 1772 samt 1774. Det är under den första resan han skriver sin bok. En minst sagt dramatisk resa. Han avlider endast trettioett år gammal och nyss börjat sin tjänst som kyrkoherde i Mönsterås. I sin resbeskrivning skildrar han både vedervärdigheter på sin resa genom Masthugget ut till Klippan, och de angenäma överraskningarna här på värdshuset. Att glädjen står högt i tak och att man inte direkt spottar i glaset kan man förstå genom följande text;

”Här sista fyrken gick. På bordet buros fram
de korpulentaste av husets alla bålar.
Man glädjeströmmar drack i karlavulna skålar.
Bekymret klunk för klunk med punschen nedersam.
Stor sak i släkt, i vän, i flicka!
Man glömmer allt, när så när som dricka.”

Författaren Jakob betygar att alla är ”ganska nyktra”. Värden har nog en annan uppfattning, han för själv både skeppspräst och skeppskamrater till skeppet när det är dags för avfärd. Med förnöjd uppsyn har traktören undfägnat dem till sent om aftonen och för att inte äventyra deras ben ser han till att alla kommer ombord – välbehållna!
Det måste ha varit en lustig syn för dem som nu eventuellt blivit vittne det hela.

Längre ner på planen ligger en stor byggnad som inrymmer kontor för Ostindiska kompaniet, och inte minst finns här varumagasin där man lagrar dyrbara varor av allehanda slag. När Ostindiska kompaniets dagar är räknade och den lukrativa kommersen tar ett sorgligt slut säljs ”Stora Klippan” – eller ”Sjöhamnen” som platsen och kallas. Göteborgs stad är köpare och vi har då kommit fram till 1813. Allt säljs för två tunnor guld eller i vår dags värde drygt 120 00 kronor! Ett par år senare etableras på samma plats tullbevakning.
Vid sidan om den långa träbryggan som leder till den gamla vaktstugan ligger ännu en badbassäng och bredvid ligger den en tilläggsplats för mindre båtar.

Om vi stannar upp en minut och funderar på sjömansyrket i dessa gamla tider finner jag i ”Reglementet för Coopvaerdie-Skeppare och Skeppsfolk” från den 30 mars 1748 att det finns bestämmelser som att den som tagit hyra som sjöman skall före sin första sjöresa inför vederbörlig myndighet – magistratet – med hand på bok avlägga den så kallade sjömanseden. Den innehåller en högtidlig försäkran om trohet mot konungen och hans efterträdare på svenska tronen, om redbarhet mot Sveriges krona och om efterlevnad i övrigt av rikets Fundamental-Lagar och gällande sjölag samt vad för handelsjöfolket var eller framledes kunde bliva stadgat.
Jag läser vidare och finner att en ”lärgosse” i regel måste binda sig för anställning i sju år. Att rymma från fartyget är belagt med strängt straff, i synnerhet om detta sker utomlands. Dess ålderdomliga regler ersätts av nya under 1870.

Reglementet för Coopvaerdie-Skeppare och SkeppsfolkDet lär ha legat något stiligt över gamla dagars sjömän. Någon skriver: ”Han förde sig med en viss, lätt grandezza såväl ifråga om klädsel som uppträdande. Redan på långt håll kunde man ute i Majorna lägga märke till, vilken yrkesgrupp han tillhörde.”

Detta gäller förmodligen under Ostindiska kompaniets dagar. Då en sjögast som kommer tillbaka från långresa ofta är klädd i vita byxor och en kort jacka med snip i ryggen. Ur bröstfickan sticker en gul sidennäsduk fram. Om livet bär han sidenskärp och om halsen en lysande silkeshalsduk. Blankskinnshatt på huvudet och slidkniv vid sidan hör också till utrustningen.
Man kan lätt föreställa sig hur förhållandet är när det gällde befälet. I en gammal beskrivning från slutet av 1700-talet beskrivs befälhavaren på ostindiefararen ”Sofia Magdalena”, att han såg förnäm ut ”med sin frack eller långrock af fint blått kläde med stora, förgyllda knappar och grått chalongfoder och mermissioner af gulgrönt engelskt tyg, som kunde tagas för siden, så glänste det”.

Minsann! Jag avslutar med en gammal sjömansvisa:
”Gula sidenduken flaggar,
blanka hatten på tre kvart bakut,
ack, varthän den djärve vaggar,
sköna ögon honom ge salut”.

Vi går mot till platsen där Abraham Robert Lorent grundar sin verksamhet. Han är född i Hamburg och lär ha härstammat från en adlig släkt i Ungern. Hur som helst, så kommer han till Köpenhamn efter studier i Amerika. I Köpenhamn har han planer på att anlägga en sockerfabrik men allt grusas då engelsmännen bombarderar Köpenhamn 1807. Han söker sig till lugnare trakter och hamnar så i Göteborg. Han hoppas på att kunna försörja sig som mellanhand åt köpmän i de krigförande länderna. Det tar inte lång tid innan Lorent kan sätta sina planer i verket. Han upptäcker att just ”Stora Klippan” är en perfekt plats att anlägga ett sockerbruk. Tomten är tillräckligt stor och kajområdet tillräckligt djupt för fartyg som kan föra hit råvarorna. Inom ett år har han gjort sig känd som en driftig köpman och betraktas som ett av stadens bästa affärshuvud! Det är i hård konkurrens bland de köpmän som redan etablerats i staden och som anses vara lysande stjärnor på handelsområdets himmel.

Lorent begär och får privilegium att tillsammans med J C Schutz anlägga ett sockerbruk och ciderättiksfabrik 1808. Nu kommer en ny anläggning till på den plats där gamla slottet en gång funnits. Lorent köper upp eller arrenderar tomtmark och får rätt att nyttja ett område som självaste kung Carl XIV och kronprins Oscar besöker under sommaren 1820 och de blev mäkta imponerade. Inte bara av Lorents goda språkkunskaper utan också av den frukost de höga herrarna blir bjudna till. Och den serveras inne i ett porterfat som skulle kunna rymma 96 000 liter – vem blir inte imponerade av det? Allt går Lorent väl i händerna och på befallning av regeringen utfärdar Kommerskollegium i augusti 1823 det skatteköpebrev som Lorent så väl behöver. Under lång tid bedrivs verksamheten med stor framgång och Lorent kan leva gott. Men som i tider av depression brukar göra med affärsföretag så kom även denna att gunga. Nu gäller det att göra allt för att rädda så mycket som möjligt – släkt och vänner hade gjort investeringar som förväntas ge utdelning. Lorent beger sig till London 1833 för att försöka skaffa ytterligare kapital, men det blir fullständigt misslyckat. Och inte nog med det, Lorent avlider plötsligt och vilda rykten om orsaken kommer igång. Den slutliga kraschen är ett faktum. Fabriksanläggningen säljs på konkursauktion och inropas av David Carnegie Jr. David Carnegie får, trots hårda tider, igång en verksamhet som porterbryggare och han går en lysande framtid till mötes. Han värnar om sina plikttrogna arbetare, vilket bl a kapellet, skolan, den fria sjukvården och bostäderna är bevis på.

1928 tar Pripps över bryggeridelen och tillverkningen fortsätter i Carnegiebryggeriet fram till 1976.

Sockerbruket vid Klippan i Göteborg


Facebook kommentarer

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *