Minnet av ett monster…

Minnet av ett monster…



Tar spårvagnen till Frölunda torg. Måste köpa små glödlampor till spotlights. Av sex lampor under köksskåpet är två ur funktion… ska fixas innan visning av lägenheten. Den ska ut på försäljning. Stora affären har just denna helg extrapris på just lampor och liknande. Har tagit med mig en trasig lampa så jag kan hitta en av rätt sort.

Halvspringer från spårvagnen och tar rullrampen upp till gatuplan. Några män sitter samlade på stolar vid rampen och pratar med varandra.

Då ser jag honom. Ett ansikte jag aldrig glömmer. Han sitter på sin rollator. Är betydligt äldre och väger mycket mer än då han var ung. Vi bodde i samma hus och jag var bara ett litet barn.

Hade varit med en kamrat och lekt på ängen nära huset där vi bodde. Här fanns en gång kolonilotter innan det byggdes nya moderna höghus. Just på ängen där vi lekte byggdes senare en skola. Mellan ängen och vårt hus låg en liten skog. Efter leken genar jag genom skogen för att komma hem och följer den lilla stigen, korsad av rötter, så det är lätt att snava omkull. Tittar ner för varje steg. Hör plötsligt någon ropa mitt namn.

Han sitter på en stor sten och vinkar åt mig att komma närmare. Eftersom han är bekant som granne går jag närmare honom utan någon som helst ond aning. Han tar mig i ena armen och drar mig närmare… han har dragit ner sina korta byxor. Sådana som stora killar har när de spelar fotboll… för min hand mot sitt kön och mumlar något ohörbart… för sina händer under min klänning. Försöker dra ner mina underbyxor… jag blir livrädd och sliter mig loss.

Springer med bultande hjärta ut ur skogen. Han försöker ropa tillbaka mig, men jag når snart hemmet och sliter upp ytterdörren.

Mamma tittar förvånat på mig och frågar, vad som står på?

Vet inte vad jag ska säga, har inga ord för det, vet bara att något var helt fel och att jag för alltid kommer att vara rädd för den killen. Hans grimaserade ansikte förföljer mig i åratal. Vi bor grannar under många år och jag tvingas möta honom gång på gång. Ser hans flinande ansikte som ett monster.

Samme kille rycker emellanåt till sig vår morgontidning ur brevlådan. Då tidningen inte hamnat på golvet i hallen. Mamma anar oråd. Efter upprepade tillfällen – att bli bestulen på tidningen – får mamma idén att sätta en gammal morgontidning i brevinkastet.

Hon drar fram en stol och sätter sig nära ytterdörren. Snart ser hon hur tidningen sakta dras upp ur sitt läge. Hon reser sig hastigt upp och öppnar ytterdörren… Där står han. Killen med hånflinet. Avslöjad vänder han sig snabbt om och springer ut genom entrédörren. Skamsen hoppas jag…

Vi får därefter behålla morgontidningen. Killen försöker undvika våra blickar. En dag begår denne unge man, i ett överförfriskat tillstånd, ett brott. Vi läser om händelsen i morgontidningen.

Min negativa uppfattning om honom blir ännu starkare. Glömmer aldrig händelsen i skogen… drömmer mardrömmar… kan aldrig berätta för mamma… har inga ord…

Hatar hans namn och bestämmer mig för att aldrig nämna det högt. Men ödet vill annat. Har en chef med samma namn. Möter kärleken och blivande make – med samma namn! Livet lär mig att det inte går att fatta beslut om att utelämna ett namn. Oavsett om det namnet ger mig associationer. Jag hittar på omskrivningar. Chefen får ett och maken ett annat.

Åren går, men minnet ligger kvar. Kan inte radera ut det. Berättar det för min man. Om skräcken. Varför jag aldrig går ensam genom en skog. Inte ens en liten skogsdunge. Motionsspår är inte på tal. Livslång rädsla…

Idag sitter han där på sin rollator. Oförmögen att ta sig fram utan stöd. Känner igen hans grimaserade ansikte. Det som förföljt mig så länge. Skyndar förbi och tar rulltrappan upp till affären med lampor. Känner att hjärtat rusar. Av ilska.

Bestämmer mig för att göra något åt det. Ska gå fram och säga några väl valda ord. Ge honom en hint om stadsdelen eller gatan där vi bodde. Som en kod. Ingen av de andra männen skulle förstå den koden. Ska tala om hur äcklig jag upplevt honom… få de ur mig. Lägga ansvaret på rätt person.

Jag plockar ner två paket glödlampor från hyllan och betalar i kassan. Skyndar mig ner för rulltrappan och nu är jag laddad. Nu jäklar ska jag ge igen! Oavsett om det gått många, många år.

Kommer ner till männen som fortfarande sitter i stolarna och pratar. Men en man saknas. Mannen som satt på sin rollator. Mannen med ett monsteransikte jag aldrig glömmer…

Kanske får jag en ny chans vid annat tillfälle. Eller ska jag kalla det risk – ur hans perspektiv!
Finns uttryck från djurvärlden – förutom ”Svinhugg går igen” är ”Bete sig som ett svin” och ”Svineri” några exempel…


Facebook kommentarer

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *