Min barndoms gata

Min barndoms gata


Landala Långgatan i Göteborg

Detta är ett vykort på Landala Långgatan i Göteborg och om betraktaren tittar noga med ett förstoringsglas ser man en kvinna stå vid en pojke med cykel. Kanske är det kvinnan i mjölkaffären som slängt på sig jackan utanpå det vita förklädet som fladdrar lite i vinden. Hon kanske ska skicka iväg budpojken med mejerivaror. Ännu en kvinna står på trottoaren – med ett barn i famnen.

Jag minns att jag når precis upp till kyldisken i mjölkaffären. Att de vitklädda kvinnorna skyndar fram och åter och när de plockar varor från hyllorna. Att kylvaror finns under luckorna i disken. Att om man sätter tungan på diskens kant så är risken stor att den fastnar. Iskall rostfri plåt. På gatan finns också Olssons, han med alla sorters korvar som hänger i skyltfönstret. Ibland händer det att man får smaka på en korv. Krack, låter det när han knäpper av en wienerkorv och räcker den till mig.

En del  säger sig vara född på en viss gata eller stadsdel, och det säger jag också, fast jag är född på Sahlgrenska Kvinnoklinik, avdelning 64. Men vi bor då på Landala Långgatan 19, därför är jag ”född där”. Alldeles i början av 50-talet flyttar vi till Guldheden, och trots att vi flyttar lever ändå Landala kvar i mitt liv långt efteråt. Ja, egentligen fortfarande. Mamma och jag tar oftast vägen över Landala torg mot ”stan”. ”Stan” som för mig enbart är Grand Bazar! Vi går över ”ängen” mot Guldhedstorget, nedför Egnhemsbacken och via Landala mot Vasaplatsen och slutligen når vi Bazarbron som sträcker sig över vallgraven – in till innersta kärnan av Göteborg. Och där ligger ”stan” – alltså Grand Bazar! Ibland går vi över Norra Guldheden och kommer till Annedal. Vi ska till Västergatan, säger mamma. Där ligger möbelaffärer och porslinsaffärer. Inte alls ”stan” och inte alls roligt för en liten flicka med trötta ben och som hellre ville sitta på en röd pall och äta falukorv med potatismos och brun sås. På Grand Bazar. Är det fest kan det bli glass och jordgubbssylt som rinner nedför glasskulan i skålen. Raska kvinnor springer fram och åter. De serverar längs långa bord som omringar dem på båda sidor. Där sitter vi. Mamma och jag. Vänder jag blicken mot fönstren ser jag män i svajiga sjömansbyxor, båtar och palmer – alla ser glada ut. Kanske är dessa figurer slipade i fönsterglaset, det är i vilket fall som helst spännande att se på. Ofta kommer en man in i baren och hojtar, han bär ett hölster med leksakspistoler, cowboyhatt på huvudet och sheriffstjärna på bröstet. ”Sheriffen”, säger mamma lugnt. Ingen fara! Han håller ordning på oss alla i varuhuset!

Åter till Landala. När mina två äldre syskon är i skolan får jag vara ensam hemma med mamma. Hon har fullt upp med att städa, tvätta, sy kläder, sticka och handla mat som hon lagar i det lilla köket. Bara kallt vatten och dass på gården. En liten gasspis står ovanpå vedspisen i köket. Ett enda rum. Där sover vi tre barn med föräldrar. Mamma, pappa och tre barn. Men vi går också och hälsar på tant Annie eller tant Märta.  ”Mariannes mamma” bor i samma hus och med henne pratar mamma varje dag. Både tant Märta och ”Mariannes mamma” flyttar också till moderna lägenheter i Guldheden. Tant Annie bor kvar i Landala så länge hon lever. Men hon kommer en gång i veckan och badar hos oss i Guldheden.

Under soliga dagar är vi barn alltid uppe i bergen alldeles intill gården och de sträcker sig upp mot Norra Guldheden. Här finns också klätterträd och små ängar  – ett paradis för ungar. Att gå på ”utflykt” betyder filt och saft eller kaffe för vuxna.

Här sitter jag bland flickor i bergen

Här sitter jag bland flickor i ”bergen” som handarbetar flitigt. Jag har fått låna både halsband och en docka att leka med. Min äldre syster sitter utanför filten. ”Du får inte sitta på våran filt”, hör jag en större flicka säga till min syster. Underdånigt sätter hon sig ner i gräset och jag känner att det inte är snällt mot henne. Trots min ringa ålder förstår jag att det gör ont i min syster att inte få tillhöra dem som sitter på filten. Tjejgänget. Det gör ont i mig än idag att se på det fotot.

I samma hus som vi bor i finns en vindslägenhet där en pappa och dotter bor. De har en hund också. Det är många trappsteg dit och mamma går ofta upp till Majken som alltid verkar vara ensam hemma om dagarna. Jag är rädd för både hunden och Majken. Rädd för hunden för att den skäller mig rakt i ansiktet, och rädd för Majken för hon ser konstig ut i sin förvridna kropp och jag förstår inte vad hon säger. Men mamma förstår. Mamma hjälper Majken med allt som ska lagas – oftast med hjälp av symaskin – och Majken får komma hem till oss på kalas. Inte för att hon dricker saften som mamma ställer fram, det skulle bara sluta med att allt skvalpas ur glaset när hon inte kan styra sina rörelser och föra glaset till munnen. Min syster talar glatt med Majken och det verkar som de förstår varandra på ett sätt som jag inte kan. Det blir en del besök till Landala och Majken efter att vi flyttat.

Jag vill berätta om min systers lilla servis som ligger i en grön kartong. Den tar hon fram och visar mig ibland. Efter dryga sextio år har hon kvar barnservisen som Majken köpte som en födelsedagspresent och som utökades med ännu en kopp när jag föddes. En kanna, tre koppar med fat, gräddkanna och sockerskål. Allt har förvarats i den gröna kartongen som Majken inhandlade på Landala torg. En besvärlig väg för den rörelsehindrade Majken. Svårt handikappad sedan födseln lever hon ensam med sin pappa och hund. I en vindslägenhet dit solen bara når en kort stund genom köksfönstret.

Vid samma köksfönster hittas Majken livlös en dag. Hon måste ha ansett att hennes liv var outhärdligt. Att det inte fanns någon annan utväg. Vad var hennes sista tanke? Ropade hon trots allt på hjälp? Ångrade hon sig i sista sekunden? Det lär vi aldrig få veta.

Det var 50-talets Göteborg, i landet som fram till vår moderna tid har haft som motto att renlighet är en central del av vad socialarbetare bör utgå ifrån vid ett eventuellt omhändertagande av barn. ”Att barnen inte är hela och rena” kan vara en varningsklocka på att ”föräldrarna inte fungerar”. Var det lättare att se till de yttre faktorerna än att se relationer och inre faktorer? Ända fram till 1982 hade vi barnavårdsnämnder som skulle se till att barn inte far illa.

Vi talar ofta om Majken, mamma och jag. Vi är tillbaka i Landala, och cirkeln ska slutas. Året är 2013 och jag får ett telefonsamtal från Landalahus – ett äldreboende – som säger att min mamma har andningssvårigheter och att ambulans är på väg att föra henne till Sahlgrenska sjukhus!

Jag är där innan ambulansen hunnit fram. På bår körs hon snabbt in på akutrummet och snart hör jag hennes röst. Tackolov! Efter en stund får jag komma in till henne.

Sitter vid hennes sida i fyra dygn. Hon lämnar sin stund på jorden en söndag kväll. Hon som hjälpte den handikappade Majken i Landala till ett drägligare liv, såg till att ensamma gamla tanter får hjälp, fostrade tre egna barn som ensamstående mamma, en omtyckt farmor och mormor till sju barnbarn och många barnbarnsbarn.

Mamma Astrid som alltid finns där för alla andra. Kanske är det hon som står på trottoaren med ett barn på bilden från 40-talet! Landala Långgatan, en av de längsta gatorna i stadsdelen. Namnet utgick i samband med ändringar i stadsplanen.

Poff, så är man borta!


Facebook kommentarer

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *