Ur G-P

Min mamma sparade vissa tidningsurklipp och minnen av personer hon mött och som hon tyckte mycket om. Hon som steg av tåget i Göteborg – från Sollefteå den dag hon fyllde arton år, i september 1937 – blev Göteborg trogen i 76 år.

Jag har tagit vara på en del av materialet och den förste jag möter bland hennes minnen är Evald. Det är den 11 maj 1987 och GT skriver att Evald Sjödahl har börjat ett nytt liv. På Fjällbohemmet – så långt från Nordstan och centrum vi var vana att se honom. Han är vid den här tidpunkten 76 år. Jag mår som en prins, rapporterar han från sängkanten på hemmet. Nu har han inte längre plastpåsar och tidningspapper kring fötterna, äter inte ur soptunnorna. Det var fötterna som satte stopp för hans forna liv. De var illa däran. Han tackade ja till en kurators erbjudan om en plats på Fjällbohemmet. Han äter, ser på TV och går och lägger sig. 

På fråga om han verkligen har 452 450 kronor som uppges i taxeringskalendern svarar han kort; ”Sju tusen, inte ett öre mer!” Vad har du gjort av resten? blir naturligtvis följdfrågan. Han säger det går till boendet och att det är dyrt – 2024 kronor i månaden (drygt 4 000 kr år 2020).

Han plockade tomglas och fick t ex en krona för en brännvinsflaska. Ett eftertraktat jobb som många ville dela på. Han tjänade 10-15 kronor per dag. Vill tillbaka till ”jobbet” så snart fötterna bli bra igen … Han tar bussen in till stan någon gång i månaden. Hörapparaten använder han sällan. Tror inte det är så nyttigt för öronen.

Dagens problem är att han måste åka hem före klockan tre, annars får han betala ny biljett på bussen. Linje 56 som tar honom till Drottningtorget. 

Han går iväg längs korridoren – Evald Valfrid Sjödahl. I TV-rummet sitter en annan känd profil. Jon Eriksson – Fiolmannen! 

Och därmed förflyttar jag mig till mammas urklipp om honom.

Det är lördagen den 26 januari 1991 och GP berättar att Jon Eriksson dött på Fjällbohemmet. Under kommande sommar skulle han fylla 95 år. Från tidig morgon till sena kvällar fladdrade han förbi oss i sin grå jacka, gymnastikskor och med fiollådan i handen. Många minns honom från enstaka tillfällen då han spelade – mästerverk var det väl knappast, men ändå kallade en del honom för ”Liszt”. Han var fåordig om sitt förflutna liv, ett rykte sa att han varit på sjön och att sviter av sjukdomen han ådrog sig kan förklara hans rastlösa läggning. Mamma serverade honom kaffe i sin tidiga ungdom – hos Selma i Gullbergsvass – och han betalade 15 öre var gång han druckit ur sin kopp.

Liksom Evald fick han till slut äldreomsorg och ett lugnare liv på Fjällbohemmet. 

Söndagen den 4 juni 1995 skriver GP om en eldsjäl inom sjukvården. Gull Krook, som just nått 50-årsstrecket, började sin bana på Jonsereds ålderdomshem. Där munkarna håller till idag – Franciskusgården. Hon var också en sväng på Fjällbohemmet innan hon som sjuksköterska anställdes inom psykiatrisk vård. Lillhagens sjukhus blev vår gemensamma arbetsplats. Hon var dessutom känd inom idrottsvärlden. 

Sist men inte minst kommer en notis från 25 februari 1995; om David Billhäll. Han föddes som David Andersson i Billa – en liten by utanför Växjö i Småland. Han började tidigt i livet med att sköta transporter till järnvägen medelst häst. Frukt, lingon, blåbär och svamp skulle till oss i Göteborg! Snart började han sälja på Kungstorget och hyrde så småningom in sig i en lokal vid torget. Kundkretsen var stor och min mamma var en trogen kund. Med åren blev det en stor affärskedja och totalt 15 butiker med 1200 anställda. Han var aktiv under 50 år och pionjär inom lågprishandeln. ”Alla varor med små priser” var hans motto. Många skolungdomar har startat sitt arbetsliv genom David Billhäll. Han blev 79 år.

Samtliga jag nämnt här ovan finns inte längre bland oss, men visst är vi många göteborgare som minns dem med saknad …


Facebook kommentarer

Kommentarer