1755 – Lissabon

1755 – Lissabon


Lissabon 1755

”Det var det år då Lissabon stad – Såg jorden öppna och sluka henne.”
Oliver W Holmes (1809–1894)

Himlen över Lissabon är klar på morgonen den första november 1755. Knappast en vindil märks, vattnet ligger stilla och ute på floden Tejo guppar fartygen fridfullt för ankar. Den här dagen börjar på allra bästa sätt. Det kan dock vara möjligt att någon stadsbo uppmärksammar att grundvattennivån i brunnen på tomten sjunker dramatiskt. Kanske lägger någon annan märke till en hund eller något annat djur som gnyr eller uppför sig ovanligt. Men vi får aldrig veta om sådana iakttagelser leder till några föraningar.

Tusentals lissabonbor har just gett sig av till någon av stadens omkring fyrtio kyrkor för att övervara allhelgonadagens mässa. Klockan är ungefär halv tio på förmiddagen när helvetet bryter löst. Ett vittne berättar:

”Jag höll på att avsluta ett brev när pappren och bordet jag skrev på började vibrera svagt vilket överraskade mig eftersom jag inte uppfattade någon fläkt av vinden. Medan jag funderade över orsaken, utan minsta ängslan, började hela huset att skaka från grunden”.

Hans hus fortsätter sannolikt att vibrera, och snart börjar huset skaka kraftigt och de översta våningarna rasar mot marken.

 ”Min bostad, på första våningen, delade inte just då detta öde men allt kastades omkring på ett sådant sätt att jag svårligen kunde hålla balansen, jag förväntade inget annat än att strax krossas till döds. Väggarna fortsatte att gunga fram och tillbaka, hål öppnades på flera ställen. Samtidigt förmörkades himlen, sannerligen ett egyptiskt mörker utan tvekan på grund av kolossala moln av kalkoch damm. Jag kunde knappt andas på tio minuter.”

Lissabon har vid den här tiden omkring 275 000 invånare och är Europas fjärde största stad – bara London, Paris och Neapel är större. Den är också en av de rikaste städerna och den ledande hamnstaden. Överklassen rider på vågen efter de stora upptäckarna – Vasco da  Gama, Fernão de Magalhães, Bartolomeu Diaz, Pedro Álvares Cabral…
Guld, diamanter, tobak och kryddor från kolonierna ger enorma rikedomar åt kungafamiljen, adeln och handelsmännen.
Detta är en skövling som gynnar de redan välbärgade – men välfärden ökar knappast för den stora allmänheten i Portugal. Kyrkorna smyckas med förgyllda sniderier. Aristokratin klär sig i dyrbara dräkter och färdas i rikt dekorerade vagnar. Förnäma utländska besökare trängs för att bli presenterade vid hovet. Lissabon är ett kosmopolitiskt centrum. Kungen gynnar vetenskapen och konsten. Särskilt arkitekturen får blomstra, enorma penningsummor slösas på vackra palats och herresäten.

Redan på 1500-talet beskriver den portugisiske författaren och nationalskalden Luís Vaz de Camões (Luis de Camões) staden Lissabon som ”världens prinsessa […] framför vilken även havet bugar sig”.

Den beskrivningen håller också under 1700-talets första hälft – Lissabons andra guldålder som huvudstad. Men nu rasar det kungliga palatset vid floden samman! Ett femtiotal kloster och de flesta av stadens kyrkor faller ihop på alla människor som inte hinner fly undan.

Av många byggnader drabbas tullhuset, det kungliga biblioteket, inkvisitionspalatset, artilleriförrådet och spannmålsbörsen och snart återstår bara ett rykande kaos av sten och bråte.

Vittnet fortsätter:
”Jag skyndade genom de smala gatorna där byggnaderna antingen höll på att falla samman eller redan hade rasat ihop, klättrade över ruinerna av Pauluskyrkan för att nå fram till floden där jag trodde att jag skulle vara i säkerhet. Här fann jag en stor samling människor av båda könen, från alla samhällsklasser och i olika tillstånd, bland dem märkte jag några ledande domkapitelmedlemmar i sina purpurfärgade skrudar, kvinnor som var halvklädda, några utan skor. Alla låg på knä i bön, med skräck i ansiktet, var och en slående sitt bröst och oupphörligt ropande ”Misericordia meu Deus!”… Mitt under vår åkallan började nästa skalv och fullbordade  förstörelsen av många byggnader. Bestörtningen blev nu så omfattande att misericordia-rop tydligt hördes från toppen av Sankta Katarinakyrkans backe, en bra bit därifrån, dit en väldig mängd människor hade tagit sin tillflykt. Ni kan tänka er skalvets styrka när jag säger att jag knappt kunde hålla mig kvar på knäna.”

Det andra skalvet blir ännu starkare och i efterhand beräknas magnituden till cirka 8,9 på richterskalan, kraftigare än så kan knappast en jordbävning bli.
Närmare tiotusen byggnader är raserade, nästan två tredjedelar av staden ligger i ruiner.
Stadens läge vid Tejo får speciella konsekvenser då vattenmassor väller med enorm kraft in över gatorna för att lika snabbt rusa tillbaka till floden. Många som överlever husrasen drunknar istället i flodvågen. Stora handelsfartyg och krigsskepp kastas runt på redden och vänds upp och ner, som vore de små barkbåtar.

Båtar fulla av människor ligger för ankar nära kajen. Allt detta försvinner liksom i en virvel, när floden först höjde sig dryga sex meter och sedan genast sjunker igen. Hela kajen med alla människor och båtar sugs ner i en hålighet för att aldrig mer komma upp i ljuset igen.
Efter det tredje skalvet fattar många byggnader eld. Det brinner på mer än ett hundratal platser i Lissabon. Sannolikt med anledning av alla de vaxljus som tänts vid mässorna i
kyrkorna. Kanske passar också plundrare och andra förbrytare på att tända eld på en del byggnader – bland annat det kungliga slottet. Även operan blir lågornas rov.
Branden rasar ohämmat i fem, sex dagar i hela staden utan att man inte kan göra mycket åt saken – det går inte att ta sig fram. Branden tar det som jordbävningen och flodvågorna inte redan förstört.

Antalet offer är svårt att ange, men man beräknar att drygt 70 000 människor möter döden i anslutning till katastrofen – av Lissabon återstår stora pyrande stenhögar – 85 procent av stadens byggnader utplånas.

Lissabon tsunami 1755

Det finns de som tror att jordbävningen inträffar på allhelgonadagen när mässor pågår, och att det är ett bevis på Guds vrede. Vem nu Gud var arg på?

Kungen verkar i detta läge handlingsförlamad så premiärministern blir Portugals starke man – markisen av Pombal. Han blir utrikesminister 1750 och premiärminister 1756. Markisen regerar enväldigt och tidvis med stor grymhet, men genomför också ett omfattande reformarbete. Han har som ambassadör i London och Wien blivit bekant med upplysningens Europa.
När jordbävningen inträffade tar markisen energiskt itu med att leda uppröjningsarbetet och återuppbyggnaden. Hans inställning är pragmatisk: ”begrav de döda och föd de överlevande”. Jordbävningen är enligt honom ingen ”Guds vendetta” utan snarare en naturlig företeelse.

Markisen av Pombals målsättning är att göra Portugal till ett modernt land med aktuella värderingar även om det i dag kan verka märkligt då han genomdriver sina idéer med en något ålderdomlig maktfullkomlighet. Han inser hur han kan utnyttja sina erfarenheter från utlandet som kan låta Portugal spela en internationell roll bland andra större och mer aggressiva nationer.

Trots Portugals eleganta hovliv och överklassens skrytbyggen ses landet som provinsiellt och outvecklat av utomstående. Landet saknar till exempel ett modernt utbildningsväsende. Men regeringen tar ansvar för räddningsarbetet och återuppbyggnaden av Lissabon.
Nationalstaten ägnar sig nu åt samhällets välfärd. Jordbävningen fungerar som en pådrivare av utvecklingen och markisen av Pombals stjärna stiger, medan jesuiternas faller. Portugal blir det första europeiska landet där religionens inflytande över regeringsmakten urholkas.
Livet måste gå vidare. Kyrkan, adeln och även den nye kungen, Josef I, tar tillsammans ansvar för räddningsarbetet. Några rika familjer sätter sig i säkerhet på andra platser. Många människor övernattar i trädgårdar kring de ambassadbyggnader som har klarat sig. Det finns dock oro för att fångar i fängelsehålor ska fly. En del transporteras till Coimbra – i mellersta Portugal – för att bli nedkastade i andra fängelsehålor, andra benådas.

Det råder kaos. Stora mängder konstverk och arkivhandlingar förstörs. Handelsmän rotar i askan och slaggen efter sina affärsbyggnader för att eventuellt finna något av värde. Plundrare och mordbrännare genomgår snabba rättegångar och hängs. Engelska köpmän vänder sig till markisen för att be om en snabb återuppbyggnad av tullhuset. De blir artigt avvisade och får veta att hjälparbetet har högsta prioritet. För att undvika hungersnöd tar regeringen i beslag bland annat en hel flotta med fisk i sin last.
Man beslutar att fullständigt återuppbygga nedre delen av centrum. För att kunna bygga på leran som monstervågorna fört med sig skaffas tusentals pålar från norra Europa. På dessa anläggs vackra, enhetliga byggnader av sten. Markisen av Pombal vill åter göra Lissabon till en praktfull och ledande stad i Europa.
Stadsdelen Baixa med sitt regelbundna gatunät anläggs på initiativ av honom. Vid flodstranden byggs ett jättelikt torg, inspirerat av det forna kungliga palatsets stora borggård. Praça do Comércio, dominerat av en staty där kung Josef I rider på sin favorithäst Gentil!

Guldfyndigheter i koloniserade länder sinar dock och medel för projektet utvecklas allt långsammare och när markisen faller i onåd 1777 är hans visioner långt ifrån uppfyllda. På Lissabons kullar utbreder sig istället kåkstäder.

Alfama – de gamla moriska överklasskvarteren – överlever den katastrofala jordbävningen som drabbar denna allhelgonadag i november 1755, eftersom husen står på en tät berggrund. Men det finns spår efter katastrofen 1755 som vi kan se än idag. I lager av jordmassor och tegelverk … bland sotsvarta väggar i ruiner. Alfama är idag en flagnad skönhet där vi kan flanera i de vindlande, smala och ibland mycket branta gränderna.

 


Facebook kommentarer

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *