I jakten på min historia

I jakten på min historia


Megalit, Nias omkr 1915
Megalit, Nias omkr 1915

Det var en gång en prinsessa från Kina. Hon blev av någon anledning utstött från sin fars rike och flydde med ett skepp. Efter ett oväder på havet förliser hon på ön Nias, nära en flodmynning. När hon kommer upp på stranden med sin besättning går de längs floden på jakt efter invånare. Men de hittar inte några. Då beslutar prinsessan att de ska slå läger inom synhåll från kusten, ifall det en dag skulle passera ett annat skepp kan de signalera och förhoppningsvis bli räddade. En dag kommer det äntligen ett skepp, också det från Kina. Detta nya skepp lägger till vid stranden, men männen på skeppet kommer nu för att plundra öborna på mat och värdefulla saker. I sin kamp att överleva börjar männen, som en gång blivit strandsatta, att strida mot männen som kommit för att plundra dem.

De båda lägren förlorar män i en blodig och förödande strid och inser till slut att det måste till en vapenvila för att skarorna ska kunna enas. Prinsessan blir överlycklig och frågar efter den kinesiske befälhavarens namn, vilket är Mo. Hennes eget namn är Go och så skapas den första byn på ön Nias – Gomo. Nias ligger väster om Sumatra. Och en av legenderna säger att öns första by skapades så.

Många är de som genom åren sökt något värdefullt i naturen att göra affär av, men det fanns inget guld på Nias, inte heller kryddor eller andra mineraler. Istället blomstrade slavhandeln. De fångar som togs i de ständiga fejderna stammar emellan såldes som slavar över hela malajvärlden, detta var före kolonialtiden – och slavar kom till bland annat Aceh, en provins i norra delen av Sumatra. Senare blev ju också holländare inblandade. Hela norra delen av ön Nias avfolkades under 1800-talet och ön blev känt för sina slavar. Européerna var inte så intresserade av den otillgängliga ön i havet med sina oberäkneliga invånare, inte minst för att de även var kända som huvudjägare.

På bilden ovan ser vi en megalit – rikt dekorerad. En viktig del av kulturen i denna lilla ön utanför västra kust Sumatra , Indonesien. Det fanns också stenstatyer, stenplatser för hövdingar, stenbord där rättvisan skulle skipas och stenpelare – högar av sten som byns män hoppade över under firande. Ett slags mandomsprov?

Megaliterna tjänade till att fira höga personligheter och försäkra deras plats bland sina förfäder i livet efter detta. När en sådan sten transporterades och uppfördes festades enligt gamla ritualer. Det lär ha tagit 525 personer att under tre dagar att resa denna sten i byn Bawemataloeo.

Här har jag mina rötter. Härifrån kom min anfader.


Facebook kommentarer

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *