Mamma faller ut ur bussen!

Mamma faller ut ur bussen!


Österåsens sanatorium

Det är en varm sommar.  Är med mamma i Sollefteå, Ångermanland. Där finns mormor och morfar på sin lilla gård vid älven. I Övergård bor moster. Ser fotografier på hennes linneskåp. Hennes barn, mina kusiner – men de finns inte hemma. Moster är sjuk, säger mamma. Barnen bor någon annan stans. Hör ordet ”barnhem”. Vi måste hjälpa henne, säger mamma. Moster är på Österåsens sanatorium. Hon har svårt att andas…

Ur Österåsens historia;

”Den gamla sanatoriebehandlingen bestod i en sträng och regelbunden regim med vila i horisontalläge, närande föda, promenader och massor av frisk luft. Det senare föranledde att fönstren i sjuksalarna skulle stå öppna dygnet runt, helst också året runt… Före detta patienter vittnar om hur vattnet frös i handkannorna och hur doktorerna måste ha vantar på händerna för att klara de iskalla dörrhandtagen vid ronderna.

Vaknar tidigt en morgon i mosters kök. Lyfter lite på rullgardinen. Därute marscherar soldater… På köksbordet ligger en present. En röd väska i galon. Till mig. Ska snart fylla år. 7 år.

Vi klär på oss och ger oss av till busstationen. Nu väntar en kort busstur till byn där mormor och morfar bor. Grusvägen upp mot dem är lång och det dammar grus i mina ögon från en bil som kommer emot oss. Den stannar och mamma växlar några ord med föraren.

– Jo, visst är morsan och farsan hemma… Bilen kör vidare.

Vi travar vidare och snart är vi framme. Kaffepannan är på och snart sitter vi kring mormors köksbord. Tycker de talar lite konstigt – och de tycker jag talar fort. Du talar så fort som ”geten skiter på näver”, säger mormor. Mamma skrattar.

Vi ska sova här. Morfar flyttar ut till ”boa” – jag sover under fint täcke som mormor sytt – lapptäcke! Precis som alla mattor i huset är vävda av mormor har hon också sytt alla täcken. En del tygremsor känner jag igen. Mamma skickar tygrullar till mormor under åren.

En dag ska vi hälsa på ”barnhemmet”. Jag förstår inte vad det är. Bor inte alla barn hemma?

Moster har permission från sjukhemmet. Vi möts inne i Sollefteå och gemensamt ska vi ut på en busstur. Det är stekhett ombord på bussen. Hårda stolar som bränner mot mina ben. Vi är bara ett fåtal på bussen, som far omkring på slingriga grusvägar. Genom skogslandskap som aldrig syntes ta slut.

Nu signalerar moster att det är dags att stiga av. Ser ingen busshållplats. Inte som de ser ut hemma i Göteborg. Mamma reser sig upp från sätet. Bussdörrar öppnas och som i en mardröm ser jag mamma vackla framåt. Minns hennes rutiga kjol mot min kind. Den känns sträv när den sveper förbi. Mamma faller framstupa ner i ett för mig avgrundsdjupt dike. Är i det ögonblicket övertygad om att hon dött. Dött ifrån mig.

Jag står kvar på översta trappsteget och hör vuxna ropa på hjälp. Mamma rör sig inte.
Är det jag som ska till barnhem? Moderslös?

Känns som evigheter av rusande panik inom mig. Ropar ingenting. Om jag är tyst är jag ”snäll tös”. Därför skriker jag inte ut min rädsla.

Till slut kommer mamma på fötter uppe på den bruna grusvägen. Hennes vita blus med korta ärmar har blivit smutsig och hon rättar till sin klädsel.

Ser bussens dammiga bakdel. Vi står och tittar efter den. Moster säger att vi ska vänta där. Att hon ska gå mot huset där borta. Barnhemmet. Hör jag inte barns skratt?

Mamma och jag står kvar. Min rädsla har inte lagt sig. Så nära min mamma var att dö… eller?

Om min mamma skulle dö, hade jag ingen kvar. Pappa fanns inte längre kvar. Äldre syskon var också borta. Och om de var hemma ville de inte vara med mig. Jag är ett ensamt barn. Bara mamma och jag.

Så blir det under hela min barndom, ungdom, vuxenliv. Mamma och jag. Hon blir mormor och farmor. Och samma rädsla fanns alltid hos mig. Att hon skulle dö. Ibland säger hon att det vore bättre att inte leva. Då frågar jag om hon inte ville ha mig. Jag måste vara en ”snäll tös” – så att hon vill ha mig.

Jag är ”snäll tös”. Länge. Hon blev 94 år. Under en kort stund tar jag paus från fyra dagars vakande på stora sjukhuset, och jag blir i ett ögonblick lika panikslagen. Precis som på bussen. Då hon trillar huvudstupa ner i diket. Samma känsla. Men nu reste hon sig aldrig igen.


Facebook kommentarer

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *