Mamma faller ut ur bussen!

Mamma faller ut ur bussen!


Österåsens sanatorium

Det är en varm sommar.  Är med mamma i Sollefteå, Ångermanland. Där finns mormor och morfar på sin lilla gård vid älven. I Övergård bor moster. Ser fotografier på hennes linneskåp. Hennes barn, mina kusiner – men de finns inte hemma. Moster är sjuk, säger mamma. Barnen bor någon annan stans. Hör ordet ”barnhem”. Vi måste hjälpa henne, säger mamma. Moster är på Österåsens sanatorium. Hon har svårt att andas…

Ur Österåsens historia;

”Den gamla sanatoriebehandlingen bestod i en sträng och regelbunden regim med vila i horisontalläge, närande föda, promenader och massor av frisk luft. Det senare föranledde att fönstren i sjuksalarna skulle stå öppna dygnet runt, helst också året runt… Före detta patienter vittnar om hur vattnet frös i handkannorna och hur doktorerna måste ha vantar på händerna för att klara de iskalla dörrhandtagen vid ronderna.

Vaknar tidigt en morgon i mosters kök. Lyfter lite på rullgardinen. Därute marscherar soldater… På köksbordet ligger en present. En röd väska i galon. Till mig. Ska snart fylla år. 7 år.

Vi klär på oss och ger oss av till busstationen. Nu väntar en kort busstur till byn där mormor och morfar bor. Grusvägen upp mot dem är lång och det dammar grus i mina ögon från en bil som kommer emot oss. Den stannar och mamma växlar några ord med föraren.

– Jo, visst är morsan och farsan hemma.

Bilen kör vidare.

Vi tar oss vidare och snart är vi framme hos mormor och morfar. Kaffepannan är på och snart sitter vi kring köksbordet. Tycker de talar lite konstigt – och de tycker jag talar fort. Du talar så fort som ”geten skiter på näver”, säger mormor. Mamma skrattar.

Vi ska sova här. Morfar flyttar ut till ”boa” – och jag sover under fint täcke som mormor sytt – lapptäcke! Precis som alla mattor i huset är vävda av mormor har hon också sytt alla täcken. En del tygremsor känner jag igen. Mamma skickar tygremsor, nystade som bollar,  till mormor under många år.

En dag ska vi hälsa på ”barnhemmet”. Jag förstår inte vad det är. Bor inte alla barn hemma?

Moster har permission från sjukhemmet. Vi möts inne i Sollefteå och gemensamt ska vi ut på en busstur. Det är stekhett ombord på bussen. Galonklädda, hårda stolar bränner mot mina ben. Vi är bara ett fåtal på bussen som far omkring på slingriga grusvägar. Genom ändlöst skogslandskap.

Nu visar moster att det är dags att stiga av, men jag ser ingen antydan till busshållplats. Mamma reser sig upp från sätet. Bussdörrar öppnas och som i töcken ser jag mamma vackla framåt. Minns hennes rutiga kjol mot min kind. Den känns sträv när den sveper förbi. Mamma faller framstupa ner i ett virrvarr av buskar, nässlor och stenar. Är i det ögonblicket övertygad om att hon nu försvinner ifrån mig. Att hon dör.

Jag står kvar på översta trappsteget och hör vuxna ropa på hjälp. Mamma rör sig inte.

Rusande panik inom mig. Ropar ingenting. Om jag är tyst är jag ”snäll tös”. Därför skriker jag inte ut min rädsla.

Mamma kommer åter på fötter. Upp på den bruna grusvägen. Hennes vita blus med korta ärmar har blivit smutsig och hon rättar till sin klädsel.

Vi ser bussens dammiga bakdel försvinna. Moster säger att vi ska vänta där vi står. Att hon ensam ska gå mot det vita, låga huset. Barnhemmet. Hör jag inte barns skratt?

Mamma och jag står kvar. Min rädsla har inte lagt sig. Så nära att förlora min mamma.

Om hon skulle dö, har jag ingen kvar. Pappa finns inte längre hos oss. Nu är det bara mamma och jag.

Hon blir mormor och farmor. Och samma rädsla fanns alltid hos mig. Att hon ska lämna oss. Ibland säger hon att det vore bättre att inte leva. Då frågar jag om hon inte vill ha mig. Inget svar…

Jag måste vara en ”snäll tös” – så att hon vill ha mig.

Jag är ”snäll tös”. Länge. Hon blir 94 år. Under en kort stund tar jag paus från fyra dagars vakande på stora sjukhuset. När jag återvänder till hennes säng blir jag i ett ögonblick lika panikslagen som på bussen. Då hon trillar huvudstupa ner i diket. Samma känsla. Men nu reste hon sig aldrig igen.


Facebook kommentarer

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.