En mor, en son … och en hustru!

En mor, en son … och en hustru!


Svärmors tunga, Sansevieria trifasciata

I bästa fall fungerar en relation med en svärmor bra. Om hon respekterar att hennes son eller dotter i vuxen ålder bildar egen familj och själv bestämmer vilket förhållningssätt man vill använda sig av – och visa respekt för integritet. Få relationer är väl så omtalade som just mellan svärmödrar och svärdöttrar. Vi ser det i komedier på film eller sketcher på scenen. I sagans värld finns det också som tema…

I min värld är ingenting jag gör ”rätt”, i svärmors ögon, och hon missar inte ett enda tillfälle att påpeka det.
Kan det vara så att svartsjuka och rivalitet ligger bakom? Mamman som länge varit den enda kvinnan i sonens liv. Så träffar han mig och hon upplever det som att jag tar honom ifrån henne? Jag kan förstå den känslan, men betyder det att en sonhustru måste stå ut med en svärmors avoga beteende? Att hon ska tillåtas klampa in i vår familj för att styra och ställa? Att hon utgjuter sitt ogillande över allt från mitt val av gardiner till mina och barnens kläder, frisyrer, möbler, mitt sätt att laga mat. Och hennes man, min svärfar, nickar och håller tyst under hennes ändlösa orerande om hur sakernas tillstånd är och hur de bör vara! Min man, hennes son, opponerar sig heller aldrig!
Då är det bara att sluta träffa svärmor, säger någon. Men hur gör man det när man är tvungen att tidigt acceptera vårt beroende av henne, eftersom vi inte får kommunens hjälp med omsorg för vår dotter när min mammaledighet är till ända? Svärmor blir vår dotters ”dagmamma”.
Hör av andra kvinnor att de också har erfarenhet av en svärmor som i många sammanhang ses som en elak. Varför?

Redan vid vårt bröllop görs det klart för mig att det är en ynnest att få ta del av denne unge mans liv. En son som genom åren varit en sådan ”duktig, ordentlig pôjk och aldrig lånat pengar”.
Är de rädda att jag ska sätta dem i ekonomisk skuld?

Till vårt nya radhus kommer svärmor med krukväxten ”Svärmors tunga”, som hon hyser stor förkärlek till – en växt med långa, spetsiga blad och som hon anser att vi absolut måste ha. Till hennes fasa har vi inga fönsterbrädor – och inte kommer det upp några heller. En annan kärlek är porslinstallrikar som hon förväntar att jag ska spika upp på en vägg i det nya husets vardagsrum. TACK, MEN NEJ TACK! Det känns ibland som att jag flyttat in på min mans ”gård” och till den gamla husbonden och hans hustru, där vissa av deras traditioner gäller sedan urminnes tider – ”så har vi alltid gjort” – och jag ska anpassa mig. Avlägger en kvinna ed till en svärmor i samband med giftermålet? På en kafferast hör jag någon skämta; ”Fan visste inte att han var i helvetet förrän hans svärmor kom dit”.

Inte blir det bättre av att min man genom att tiga tar sin mammas parti hellre än mitt – eller rättare sagt vårt. När vi får fler barn börjar det bli riktigt besvärligt. Problemen blir så stora att jag funderar på att dra mig ur relationen med min man. Vi får ju inte chans att i lugn och ro leva eget familjeliv, varför tillåta henne att påverka vår vardag som helgdag – och semester?
Försöker ofta förklara för min man hur jag känner mig värdelös efter alla beska kommentarer hans mamma riktar mot mig. I synnerhet på släktens återkommande kalas och svärmor tar sig rätten att utdela bannande åsikter både vad gäller mig och hennes bröders hustrur, d v s sina egna svägerskor. Ibland är luften fylld av hat och stridslust då någon svägerska visar motstånd till att min svärmor kräver att hennes bröder ska informera henne först om något planeras. Men ingen vågar yttra sig högt. För husfridens skull?
Och min röst blir inte lyssnad till. Gör mina möten så korta som möjligt. En fördel då jag blivit ombedd att hämta dottern innan svärfar kommer hem från sitt jobb – då ska inga barn finnas där! Vi får ytterligare en dotter och det blir etter värre. Det uppstår konflikter mellan denna yngsta dotter och hennes farmor. Svärmor klagar högljutt.

Det kommer slutligen en dag då våra barn får plats på förskola. Äntligen!
– Ska barnen verkligen vara i de där kaninburarna, säger svärmor surt när jag berättar att vi fått plats på ”dagis” – och som ligger alldeles i närheten av vår bostad.
Man kan andas ut. Nu står jag inte längre i beroendeställning till henne. Och hon kan köpa en bokhylla för pengar som vi lämnat som ersättning. Varför ska hon nu klaga? Hon som tjatat om att när svärfar blir pensionär är det inte längre aktuellt att passa våra barn. Så jag har febrilt sökt efter plats på förskola – innan svärfars 65-årsdag. Den frågan tar fem år att lösa. Efter mycket traggel från min sida. Så kallad syskonföreträde till trots.

Utmattning följer kampen att orka ett krävande heltidsjobb, att tidigt var morgon lämna barnen på olika ”stationer”, att rusa till bussen och jobbet, och sedan hämta hem barnen och planera för nästa dag. Ständigt känna krav på att sköta hushållet med allt vad det innebär; tvätt och städning, fixa tre växande barns kläder, kolla läxor, köra till fritidsaktiviteter, pyssla i hemmet, vara aktiv i samfällighetens styrelse, umgås med vänner, vara pigg och fräsch – och inte minst en förstående och attraktiv hustru. En omöjlig kombination. Ordet ”livspussel” är ännu inte uppfunnet!
Utan min mammas hjälp, med att möta barn som kommer från skola, sortera tvätt och stryka min mans skjortor, skulle jag gå under.
Det gör jag ändå! Min hälsa vacklar. Får hjälp med antidepressiva medel och flummar iväg i ett tillstånd jag inte kan beskriva eller förklara – ett stort svart hål. Som en zombie gör jag bara vad jag blir tillsagd. Får råd från alla håll, mer eller mindre goda.
– Inte bra äktenskap? Gör slut, säger läkare.
– Hur gör man slut, undrar jag.
– Skilsmässa, blir svaret.
– Hur gör man då? Mitt liv är ju ett enda K-A-O-S!

Maken tar mig i handen och går till advokat på Nordstadstorget.
– Hon har träffat en annan. Då skall väl jag ha barnen och huset, föreslår han advokaten.
– Inget ovanligt att unga attraktiva kvinnor träffar andra män, replikerar advokaten. Skaffa dig en egen advokat, jag tar hand om din hustru.

Gör uppehåll i mitt hektiska yrkesliv. Läser på högskola och kämpar med min sega hjärna. Träffar människor som uppmuntrar mina kunskaper i livet. Tar högskolepoäng med dyra studielån…
Tyvärr upphör inte problemen med svärföräldrarna bara för att vi separerar. Nu ser de sin roll att bevaka att barnen inte träffar mig, att jag inte kommer i närheten av barnen eller hemmet. Jag bor i en lägenhet i närområdet och upplever ett trauma då våra tre barn kommer i kläm för vuxnas omdömeslösa beteende. Deras farföräldrar skriker åt mig att försvinna och motar ut mig vid entrédörren när jag kommer för att träffa barnen och säga god natt.

Eftersom barnens pappa inte klarar av att bo ensam i lägenhet har jag erbjudit mig att flytta så att han kan bo hos barnen. Men jag vill se dem varje dag.
Lägger små lappar i kyrkans bönelåda för att prästen eller församlingen skulle be för mig. Snälla Gud, hjälp mig och mina barn, skriver jag. Utan avsändare.
Lägenheten jag bor i är köpt med hjälp av lån som svärfar bistått sin son med. När min advokat får veta att jag bytt boende ringer han till skolan och meddelar att det är nödvändigt att jag som var mamma bor ihop med barnen – med tanke på att en eventuell vårdnadstvist kan uppstå!
Jag flyttar tillbaka till barnen och efter lång betänketid beslutar vi att göra ett nytt försök. Tillsammans. Skilsmässan blir aldrig genomförd. Antidepressiva medel har kastats bort för länge sedan. Vi lovar att kämpa på!

En lördag förmiddag kommer sonen in via altandörren och frågar varför pappa skriver en sådan där ”lapp” till farfar. Farfar står bakom vårt förråd, berättar sonen.
Mycket riktigt, där står han gömd i tron att jag inte ska se honom, men jag ser skymten av det främre cykelhjulet. Han har uppenbarligen ett brådskande ärende. Han vill omedelbart ha tillbaka pengarna som lånats för bostadsrätten. Eftersom jag har ”kommit tillbaka” – så ska pengarna fram. Här och nu! Så på efterföljande måndag ansöker vi om banklån att täcka skulden till svärfar. De facto har vi inga pengar som täcker den utskrivna checken.

När sommaren kommer hyr vi åter sommarstuga i Bohuslän, några kilometer från mina svärföräldrar. De kommer ofta på besök. Alltid oanmälda. Alltid tidigt på morgonen.
Och en tidig morgon kommer de i sällskap med svärmors föräldrar. Då förväntas frukost, lunch och middag. Det är varma semesterdagar vid fjorden Gullmarn och jag är därför klädd, i mitt tycke, den lämpligaste klädseln. Bikini. Och då haglar svärmors pikar åter över mig. Får man inte ha bikini på sin semester? När solen skiner och jag vill sola? Männen går med bara överkroppar och jag serverar sällskapet mat hela dagen.
Muttrar ”jävla kärring” när jag dukar av efter den sista sittningen och de äntligen ger sig iväg, men bara för att snart göra nytt besök och frukost ska åter serveras på altanen. Maken och svärfar läser var sin del av dagstidningen, medan jag plockar undan frukostdisken och byter blöja på minsta dottern. Den äldre dottern – då i 5-årsåldern – tar sin farmor vid handen för att visa henne till bryggan där storebror håller till med sin gummibåt.
Vi befinner oss nära hav och mellan bergväggar hörs röster väldigt väl. Som ett eko hör jag vår dotter utbrista; ”Farmor, vet du vad mamma säger? Hon säger att du är en jävla käring”!

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Ursinnig och trött av att alltid passa upp och bli kommenterad. Nu är det ett faktum även för svärmor som tvärvänder i luften. Väskan, hatten och scarfen hänger nästan inte med i svängen! Hon stegar tillbaka till sin man – min svärfar – och beordrar honom att genast komma och köra dem därifrån. Omedelbart!
Han viker ihop tidningen utan kommentar. Svärmor är redan framme vid bilen och vips så kör de iväg. Själv går jag in i stugan och skrattar mig fördärvad. Min man kommer in och frågar vad som händer. Jag upprepar, härmande min dotters gälla barnröst, vad som sagts och jag håller på att falla omkull av skratt. Ett förlösande skratt.

Då landar plötsligt en nyckelknippa hårt i bröstet på mig. Det är min man som kastar den och bryskt uppmanar mig att åka efter hans föräldrar och be om ursäkt!
Ska jag be om ursäkt? Ska jag be om ursäkt för alla nedlåtande kommentarer och särbehandling de utsatt mig för? Nej, aldrig i livet!
Jag tar bilnycklarna och far iväg. Förbannar ännu en gång mitt öde och beställer en pizza i Smögen! Vill bort, vill inte vara kvar i sommarstugan!
Det finns ett aber för att köra tillbaka till hemmet i Torslanda. Det är planerat att en grannfamilj ska komma på besök nästa dag, med sina tre barn och fira lite semester. De säger sig aldrig råd att åka någonstans eller hyra stuga under sommaren. Så vi är deras enda och efterlängtade semesternöje!

Jag åker tillbaka till stugan. Min man vill inte förstå min situation. Jag är syndabocken – punkt slut! Han står inte på min sida. Han sätter aldrig gränser gentemot sina föräldrar. Jag menar däremot att han bör vara lojal mot vår relation. Det är hans ansvar att relationen mellan honom och hans föräldrar ska fungera och det är han – inte jag – som ska ta konflikterna med mamman. Precis som jag själv tar eventuella konflikter med min egen mamma och syskon.
Jag varken begär eller förväntar mig att vi ska sluta umgås med svärföräldrarna.

Året går sitt varv. Sommaren därpå är vi i svärföräldrarnas sommarstuga, tillika min svärfars föräldrahem. Denna morgon börjar min man, en fullvuxen människa med hustru, barn och fungerande jobb, bete sig som ett barn. Svärföräldrarna står åter på tröskeln på morgonen, men denna morgon ber de oss att packa ihop alla sängar och saker som visar på att vi just nu bor där.
Min man frågar inte varför! Snabbt ut med ungarna och vi sätter oss i en del av trädgården som vetter mot grannens tomt. Grannen, tillika kusin till min man, kommer ut och frågar vad som står på.
Min man har inget svar.
Snart uppenbarar sig en ung man i sällskap med ett par. Ett äldre par sällar sig till sällskapet. Alla går in och ut ur huset, runt det och granskar väggar och tak. Jag hör hur den äldre mannen i sällskapet gör uttalanden om att det krävs nya elledningar och att han kunde fixa detta! Ett handslag görs mellan min svärfar och det yngre paret. Huset är därmed SÅLT!
Vi har just bevittnat hur min svärfar säljer sitt ärvda föräldrahem till främmande människor – utan att fråga oss eller någon annan i släkten!
I den stunden är vi icke-personer!

Barnen har många gånger frågat varför farfar sålde deras sommarlovs paradis. Jag har aldrig haft något svar. Ingen annan svarar heller. De blir tonåringar och de äldre kommer att spela en mindre roll i deras liv. När vår son fyller sexton år blir han uppvaktad av sin farfar och farmor. Med fyra stycken 10-kronors-sedlar! Formade i strutar. Hängande i en avbruten trädkvist! Fastsatta med knappnålar. Tror inte mina ögon. En sådan uppfinningsrikedom! Födelsedagsbarnets kompisar vrider sig av skratt. Så pinsamt! Ha, ha, ha…

När kalaset är överstökat, och alla gäster har lämnat, ringer jag upp mina svärföräldrar. Svärmor svarar och jag framför min önskan om att be dem avstå från att göra vår son så generad inför sina kompisar – som med de fyra sedlarna i strutform! Hon skriker rakt ut i luften och svärfar kommer till hennes undsättning, genom att ta över telefonluren. Då ska han minsann tala om för mig ”ett sanningens ord”. Den sanningen innebär att jag har ”en tokig moster och en tokig syster och jag är lika tokig”. Han frågar vad jag anser att presenten skulle ha för värde. Ja, inte mindre än det flickorna brukar få, det vill säga hundra kronor! Min man brukar få trehundra kronor, medan jag får max fyrtio kronor! Tala om att göra skillnad mellan egna barn och andras ungar.

Efter denna händelse är det tyst i två år! De flyttar till annan stad och kontakten med oss är i stort sett obefintlig. Trots att jag uppmanar min man att för våra barns skull hålla kontakten, är den knapphändig. Var jag den som trots allt stod för relationen mellan mina svärföräldrar och deras son och barnbarn? Jag har alltså i alla år haft två roller – som ”socialminister” i familjen och syndabock!

När vår son tar sin studentexamen bjuder jag in mina svärföräldrar för att fira.
De kommer. Aldrig kommer en förklaring till årslånga tystnad.

Svärfar blir äldre och allt skröpligare – han avlider två veckor efter att hans första barnbarnsbarn kommer till världen. Under hans sista år i livet får han dock veta att det gamla föräldrahemmet är till salu. Nu till ett utgångspris som är tolv gånger högre än det han själv hade sålt det för! Det unga paret som köpte hans hus gjorde ett klipp! Han ringer och frågar mig om vi inte kan köpa tillbaka det. Så att han kan vara där sin sista sommar i livet! Ska vi då sälja vårt eget hem för att få loss pengar, undrar jag. Varför köper han det inte för egna pengar? Hur han tänker när han säljer huset utan att informera oss, och varför han senare vill ha det tillbaka förblir en gåta.

Svärmor lever som änka i ännu många år och ibland inbillar jag mig att hon inser att jag inte utgör hot i hennes liv. Snarare en tillgång. I alla fall när hon blir gammal och sjuk. Jag kör ofta den långa vägen för att vara till hands. Hennes fördömande och spydiga kommentarer lever dock kvar, medan jag söker försoning med hennes sätt att se på omvärlden. Ett sätt som uppstår och konserveras när man aldrig får slipa sina kanter i sociala sammanhang; på arbetsplatser, i umgänge där åsikter kan brytas utan att någon personligen skall brytas ner. I samtal där man inte kan ta ton som om bara de egna orden ska gälla. Där man inte är mer än den ena parten.

Jag har hört psykologer skämtsamt säga: Att svärmor slipper man till slut. Hon dör!

Svärmor avlider tidigt en luciamorgon. 91 år gammal!


Facebook kommentarer

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *