En bit på plats

En bit på plats


Gothenburg-1600-century

1700-talets Göteborg – sill, te, siden, arrak, kryddor …

 I forna tider, då Ostindiska sjöfarten samt ett rikt och väl betaldt sillfiske riktade Göteborg, hopade sig här stora rikedomar, och då Napoleon I påbjöd sitt kontinentalsystem, simmade Göteborg i öfverflöd, såsom varande nederlagsplatsen för Englands kolonialvaror till kontinenten.

                                                                  (Gustaf Bellander, Illustrerad vägvisare för Göteborg)

Vi är i mitten av 1700-talet och Göteborg är en betydelsefull hamnstad i norra Europa och staden har i antal invånare passerat tiotusen. Holländarna byggde staden som en befäst handelsplats och som sådan dominerar vi handeln – tillsammans med Tyskland. För många år framöver blir Göteborg landets port mot Europa och vidare ut mot världen, rent geografiskt ligger staden väl till. Kanske är det två faktorer som gör Göteborgs så framgångsrikt? Den ena är sannolikt de rika sillfångsterna som gör staden till landets största fiskestad och den andra faktorn är också sannolikt det blomstrande, internationella handelsföretaget Svenska Ostindiska Kompaniet.
Göteborg är navet för handel med Kina och Fjärran Östern. Det första skeppet med last från Kina återkommer i augusti 1733. Lönsamma affärer görs under de sjuttiofem år som  tusentals sjömän, präster och handelsmän färdas till Östasien, och de som återvänder för inte bara med sig te, siden, kryddor och porslin utan också berättelser om ett främmande rike som är fyllt av exotiska växter och djur – och inte minst människor med annorlunda sedvänjor.

Utmed vår egen kust händer något som liknar ett underverk, ”Silla går till” med dunder och brak under hösten 1752! Men redan 1747 märks en enorm ökning av sill i våra vatten. Kommerskollegiet skriver; ”uti otrolig ymnighet och mängd stigit till Stranderna i Södra Skiärettgården emillan Giötheborg och Marstrand”.

I hela sextio år går sillen till i sådana mängder att allt inte kan saltas ner och säljas för konsumtion. Överskottet går till trankokerier som förvandlar sillen till olja – främst till gatubelysning i många världsstäder. Silloljan från Bohuslän sprider bokstavligen ljus över både franska revolutionen och vid Boston tea party.
Det kokar i tvåtusen kittlar på hundratals trankokerier i Bohuslän och under 1790-talet skeppas åtta miljoner liter årligen ut från Göteborg, som är den stora utskeppningshamnen. Stanken från kokerierna är olidlig och Gustav III lär ha klagat vid en resa i Bohuslän under den här tiden.
Men varför klaga? Fisket bedrivs utan maskinella redskap, så här behövs mycket arbetskraft, och för att locka ut folk till den karga kusten i väst, erbjuder staten fri mark och fritt statligt timmer till husen samt lockande skatteförmåner. Folk strömmar ut till kusten och nya fiskelägen växer upp.

Den första sillfångsten utanför Fjällbacka 1877. Teckning av Jacob HäggDen första sillfångsten utanför Fjällbacka 1877. Teckning av Jacob Hägg

Sillstimmen tränger långt in i fjordar, vikar och sund och eftersom man inte kan använda de gamla fiskeredskapen – sättgarn och drivgarn – börjar man använda landvadar som läggs ut med småbåtar, och som man sedan drar hem från landbacken. Man bildar vadlag om mellan tolv till tjugo man.

Enorma mängder sill ska saltas och nu krävs också mängder av salterier. Som exempel kan nämnas att några köpmän från Göteborg startar försynt insaltningsindustri med dryga tusentalet tunnor per år (en tunna motsvarar ca 125 liter). År 1760 har antalet saltade tunnor under en säsong stigit till över tvåhundratusen – för att några år senare var antalet uppe i över trehundratusen!
Under vintern 1794–95 fångas närmare två miljoner tunnor färsk sill som saltas eller kokas till tran. Det bohuslänska sillfisket blir inte minst en riksangelägenhet. Tidigare var fisk en av de största importvarorna, och nu blir sill och tran en av de viktigaste exportvarorna.
Många svenskar börjar allmänt uppskatta sillen som en del av den dagliga näringen och beskrivningar på olika sillinläggning sprids över landet. Sill och nubbe blir en tradition!

Efter 1790-talets väldiga sillfångster följer en usel fiskesäsong 1799–1800. En nöd utan dess like utbryter där fisket – sillen, salterier, trankokerier och allt omkring – varit en var mans syssla och försörjning. Nöden förstärks av att skörden under hösten innan är mycket torftig. Visserligen blir året därefter ett rikt fiskeår, men sedan följer en stadig nedgång för att efter 1808 vara totalt slut.

Karta över Göteborg från 1757, tecknad av kapten Carl Gustaf EkebergKarta över Göteborg från 1757, tecknad av kapten Carl Gustaf Ekeberg

Svenska Ostindiska Kompaniet – det stora varuhuset på Norra Hamngatan verkar i över sjuttio år och kanske har den handeln ingen direkt betydelse för Göteborgs egna affärsliv, förutom att några personer blir mycket rika och kan donera stora summor till staden. Samtidigt som sillfisket drastiskt avtar, minskar också handeln med Ostindien. Kompaniet går i konkurs 1809 för att upplösas helt 1813.
Kanske är det ändå den vardagliga handeln och manufakturerna som borgarna i huvudsak lever av. Många mindre företag växer sig stora, och några blir under 1800-talet grunden till stadens ekonomiska och industriella tillväxt.

Ännu en bit av vår stads identitet faller på plats …

Källor:
H Fröding, 1922,Berättelser ur Göteborgs Historia under Gustavianska tiden http://www.popularhistoria.se
http://runeberg.org
http://www.ne.se


Facebook kommentarer

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *