En bit av torpet – Java

En bit av torpet – Java


Torpet java

Pehr och Anna Caisa är båda märkta av kringflackande och slitsamma arbeten för slotts- och godsägare i Uppland. Anna Caisa är åter i grossess, ett fjärde barn är på väg, hon är trettiosex år gammal. Trots umbäranden ser hon alltid till att Pehr och barnen får det bästa av den mat som ställs fram på bordet. De beslutar sig för att låta flyttlasset gå ännu en gång, förhoppningsvis den sista.

Nordanvinden jagar fram, bister och kall, runt stugknuten. En koltrast visar vägen över skaren. Det är svårt ta sig fram på vägarna. Isarna är uppluckrade och sköra. Färden går längs krokiga vägar, över Mälaren och till stora ägor i Sörmland. Där finns gott om arbete och Pehr har blivit lovad en liten bit mark, tillräckligt stor för en egen åkerlapp. De har knappt överlevt åren av förödande hungersnöd.

Både torpare och bönder är ännu hårt drabbade. Ingen har kommit undan. All hö och säd är slut. Inte ett strå finns. Inte ett korn och inte en kålrot. Korna är slaktade och varje höna uppäten. Många driver omkring på bygden, utmärglade och sjuka.

I väntan på värmen inkvarteras de i husbondens ena drängstuga som står tom eftersom en av drängarna helt överraskande lämnat gården för att söka lyckan i huvudstaden. Gården kräver många händer.

Snön ligger kvar i skuggorna, trots att de är inne i juni och det är nästan lika mörkt mitt på dagen som på natten. Endast lite ljus kom från eldhärden i köket.

Varför är Gud så obarmhärtig att han låter folk svälta?

Likväl kommer värmen till slut. Livet återvänder och lärkan jublar. Fälten plöjs och sås. Sättpotatisen kommer i jorden. Det börjar grönska. I en enkel bostad föds ännu ett liv, Jan Fredric.

Jorden ger åter bönder sin bärgning och skörden lovar mer än i mannaminne. Husbonden böjer sitt huvud i tacksägelse och knäpper händerna i en bevekande bön om förskoning från fler hemsökelser. Att bli torpare kräver att Pehr i gengäld betalar arrendet genom långa dagsverken. Under många, många år. Under sena kvällar går han till marken där det påtänkta torpet ska byggas. Alldeles vid den höga björken. Avskilt med bara ängar och åkrar som grannar. Han lutar sig mot det unga trädet som har vuxit en bit sedan han sist stod här och funderade på all god värme den skulle skänka en dragig stuga.

Ett slitet läderband med amuletter ligger i hans händer då han tittar upp mot himlen. Likt en vit pelare står björken i hans eget kyrkorum. Hans läppar rör sig, vad han mumlar hör ingen.

Hela våren och sommaren erövrar Pehr den slytäckta marken med spett och hacka. Med en oxes hjälp släpas raka stockar av furu som han fogar sida mot sida och tätar med mossa. Anna Caisa och barnen är lyckliga och plockar torv i skogen. Med torven täcker Pehr taket och hugger ur små gluggar till vindögon, och lämnar plats åt en dörröppning. Tillräcklig stor att komma genom utan att släppa ut värme.

När sommaren närmar sitt slut flyttar han  in med hustru och barnen Anna Gustava, Carl Gustaf och den lille Jan Fredric. Han sträcker på sin trötta rygg och blundar för ett ögonblick.

Ett eget kök med kammare. I utrymmet bakom den öppna spisen i köket, kan barnen sova tätt intill den varma muren. Nu får Carl Gustav lämna vaggan och ge plats åt Jan Fredric. Vaggan med en urkarvad blomma i ena kortändan. På väggfasta bänkar och bord äter de förnöjt lite kvällsvard på enkla bleckfat och dricker vatten ur skålar av trä. Så långt borta från kinesiskt porslin, han en gång såg på Altomta! Anna Caisa har fullt sjå med att fördela maten och håller järngrytan över elden lagom varm. Jan Fredric kånkar hon ständigt i famnen, för att amma eller hålla honom tyst.

I kväll doppar Anna Caisa fläderblom i smeten till plättarna, hon gjort av mjöl och vatten. Förra årets bär blir tunn sylt.

Nästa dags morgon skyndar Anna Caisa sig att ta sig an familjens egen byk. Hon ligger framstupa i ån och sköljer kläder, samtidigt som hon låter barnen vaska av sig i ån. Endast inför julbadet bärs träkaret endast in i köket. Snart hoppas Pehr kunna visa upp en penning stor nog att köpa en ko, eller en get och några få höns. Då ska det bli fest när Anna Caisa får ägg till både bakning och pannkaka. Och kanske kan han få ett lån av husbonden – till ett uthus för djuren och vedbod med avträde. Han ska göra allt för husbonden, och sin familj.

Vilken lycka att ha Anna Caisa vid sin sida. Och ett alldeles eget torp.


Facebook kommentarer

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *