JAVANEN

Om väggar kunde tala

Kategori: Sverige 1700-talet

En omskakande färd med skeppet ”Finland” – SOIC

”Ostindiefararen Finland i Storm” av Jacob Hägg, 1921. Göteborgs Sjöfartsmuseum

Det hänger en inramad bild av ett skepp på min vägg. Ett sommarminne från ett besök på skeppet Götheborg III.
Skeppet Götheborg III ligger då vid Stenpiren i Göteborg och jag gör en sväng i butik för souvenirer. Det är där jag hittar tavlan. Inramad och klar. Någon har avbildat skeppet ”Finland” – Svenska Ostindiska Kompaniets skepp som under tredje oktrojen, 1766-86 – far till Canton i Kina.

Skeppet lär ha en lastförmåga om 450 läster (1 läst drygt 2 400 kg) och besättningen uppgår till 150 män. Befälhavare ombord är Carl Gustav Ekeberg. En legendarisk kapten inom kompaniet. Känd för ett otal resor till Kina. Han är femtiotre år när han den 26 december 1769 ger order om att skeppets ankar ska lättas och resan tar sin början.

Hemma i Uppsalatrakten bor kaptenens hustru Hedvig och de tre barnen Anna Catharina, Nils Gustav och Hedvig Charlotta.

Vid förra resans hemkomst, den 16 augusti 1767, då med skeppet ”Stockholm Slott”, har han dessutom med sig en liten gosse från Sumatra. En gosse som inom loppet av två år lär sig svenska i tal och skrift. Han blir kristnad i Thensta kyrka, Wattholma och får namnen Johan Pehr Gustav. Men denna berättelse handlar om hans fosterfars resa med ”Finland”. En resa som går till historien.

Fru Hedvig Ekeberg får, efter flera veckors väntan på korrespondens, kännedom om den storm som drabbat skeppet ”Finland” på utresan från Göteborg mot Skottland.  Kanske vill inte heller kaptenen oroa sin familj med just den händelsen och väntar med beskedet.

Det är i Göteborg vid midvinter år 1769 som kapten Ekeberg ska föra skeppet ”Finlands” tredje resa till Kina, själv är han gjort dryga tio långresor för kompaniet. Tillsammans med etthundrafemtio man står han redo att i den bistra vinterkylan segla skeppet med lasten av levande djur, proviant, vatten och varor att omsätta till silverpiastrar – förutom ballasten av tutanego – en legering av koppar, zink, nickel och tenn som är eftertraktat i Kina. Skeppet är bestyckat med trettio kanoner som ska hålla eventuella pirater på avstånd.

Ombord på resan följer en modig ung man, Jacob Wallenberg från Östergötland, som skeppspräst. Onekligen har han genom kontakter med kompaniet anhållit om en icke-kyrklig befattning, men får acceptera att som tjugotreåring hastigt bli prästvigd och ”insparkad i den heliga hopen”, som han själv uttrycker det. Han längtar efter det stora Äventyret.

På juldagsmorgon lyfter två svenska skepp ankar och lämnar Göteborg för att göra sällskap till Kina. Vargavintern tvingar lotsen att hacka upp en ränna i isen – ända ut till Vinga där skeppen når öppet vatten. Kaptenerna vill ge sig av nu, trots det mest hårda förhållande, för att långt senare komma rätt till passadvindarna och undvika monsunsäsongen på Sydkinesiska sjön.

Någon uppvärmning ombord på ”Finland” finns inte och riggen är såphal av is. Manskapet får extra ransoner brännvin för att vara vid gott mod i det kalla och hårda vädret. Sextusen liter brännvin har bunkrats upp.  Dessutom finns det stora mängder öl ombord och förråden ska också komma att fyllas på under resans gång.

Kaptenen förbjuder, som sig bör , fylleri under tjänstgöring och tillåter inte heller underbefälet att ge order med hot om prygelbestraffning – sträng, men rättvis, ordergivning fungerar bäst enligt honom.

Veckor av storm följs av en orkan som i det närmaste sänker skeppet som kastas runt i orkanvindar och dånet från orkanen slopar alla möjligheter att ens höra vad som ropas på nära håll.

Det är mitt i natten – inga ljus och full orkan – då en enorm våg slår sönder och river med sig allt som är fast och löst. Kanonerna och ankartågen vräks mot ena sidan och orsakar en krängning av skeppet som blir liggandes med relingen mot vattnet. Spillror av skeppet ligger i en enda röra på däck där timmermännen in i det sista står redo att kapa masterna.

Även människor slås i spillror. En matros faller från en mast och slukas av det vilda havet och överger en mor med tre små barn. Kapten Ekeberg är endast en tågstump från att drunkna, men lyckas rida ut stormen. Han beslutar att föra skeppet till hamn för att låta reparera de enorma skadorna och fylla på förråd som uppslukats av vågorna. De söker nödhamn i Norge, bara en dags etapp ifrån Göteborg!
Både skepp och besättning är svårt sargat.

”Klockan slår tio. Ur vägen, ur vägen! En störtsjö! En dödsförskräckelige buse, så hög ungefär som Utterhällan och så bred som Hisingen rusade i detsamma in från förn, slungade ett ofanteligt ankar in på däck, krossade reling och röst, släpade över bord med sig spirorna, jollen och slupen oaktat deras dubbla surrningar, rasade akterut, kastade över ända allt vad honom förekom. Vår vaksamme gråhårige kapten sam själv fram och tillbaka på däcket och utom en välsignad tågstump som lyckeligen föll honom i händerna så hade både vårt Finland och fru Ekeberg varit ett par bedrövade änkor.”

Ur Jacob Wallenberg: ”Min son på galejan”

När orkanen lägger sig predikar skeppsprästen ur Matteus evangelium om hur Jesus sov i skeppet då det stormade. Nu tackar de Gud.

Genom vindpinade farvatten – norr om de brittiska öarna – beslutar kapten Ekeberg om resans början. Trots att det uppenbarligen är en riskabel färdväg eftersom hälften av ostindie­farare som gått under gör det just här. Mitt i vintern. Ekeberg väljer ännu en gång samma väg. I hopp om att komma rätt långt senare!

I mars, efter tre månader från starten, görs ett nytt försök att segla ut. Men döden verkade vara planterad under däck och många män drabbas av rötfeber. Skeppet förlorar ytterligare sju man på mindre än tjugo dygn. På en och samma dag stöts tre lik stöts överbord. Insvepta i segelduk som mycket väl sytts ihop. En påminnelse om sårbarheten bland besättningen som inom loppet av några veckor halveras… förra gången är det sjöpesten som orsakar att vattnet blev odrickbart.

– Ligger det en förbannelse över skeppet? undrar någon ur besättningen.

Nej, det blir inte fler dödsoffer denna gång, och snart når skeppet ”Finland” passadvindarnas bälte och resan blir mer angenäm. Luften är klar och den goda maten som fyller allas magar, sväljs ner med vin. Seglen är välfyllda av goda vindar! Smakfullt Madeiravin hämtas in från afrikanska västkusten.

På försommaren siktas Taffelberget och skeppet ankrar vid Falso Bay med hjälp av lotsar. Under en skakig färd i vagn beger sig delar av besättningen till Kap där gästfriheten mot svenskar är långt mycket större än i andra städer. Här bjuds det frikostigt med olika slags viner och till skillnad från hemresorna stannar skeppet länge i hamn för proviantering.

Goda Hoppsudden lämnas och efter sex veckor kan den unge skeppsprästen Jacob glädjas över sin lockelse till äventyr och åt att äntligen kunna sikta Java.

Halleluja!

Två månader senare passerar skeppet sundet mellan Java och Sumatra. Det är här som kapten Ekeberg tre år tidigare träffar på ett holländskt skepp och köper loss en liten gosse. Pehr, som lever som en del av familjen Ekeberg. Kristnad och allt.

Skeppet tar sig norrut, upp till det Sydkinesiska havet. Ett hav med lynniga stormar som antingen för dem till Canton i Kina eller därifrån. I samma vatten hotar pirater och de ämnar möta våld med våld. Med trettio kanoner ombord kan kaptenen, kargörerna och besättningen känna sig säkra.

Samma procedur följer varje resa till Kina. ”Finland” tar sig med god segelfart mot Kina och ankringsplatsen Wampoe i början av september 1770.
Kapten Ekeberg tycker det är märkligt att skeppet Prins Gustav – som avseglar samtidigt från Göteborg – sedan nio veckor ligger vid samma slutmål. Ett tjugotal europeiska skepp trängs tillsammans med de båda svenska skeppen på redden utanför Canton.

Denna gång har besättning endast tre månader på sig att fylla lastrummen med dyrbarheter. Bråda handelsdagar väntar kargörerna och deras assistenter. De kinesiska reglerna tillåter fortfarande inte manskapet att lämna skeppet.

I slutet av december är last­rummen fyllda, vindarna gynnsamma och ”Finland” anträder den långa vägen hem.

Ännu en gång lyfter kapten Ekeberg handen till hälsning åt manskapet som lämnar skeppet för att fira återkomsten till Göteborg i början av juni 1771. För sjömän som överlevt och uthärdat den svåra resan väntar livets glada dagar. Innestående löner ska även denna gång göra dem alla till välbärgade män.

Skeppsprästen Jakob Wallenberg går lycklig  iland och under armen har han sin mustiga reseskildring och blivande bästsäljare.

”Ack Flickor, lönen då wår möda!
Hwad duga Sprättens toma ack,

Mot blomster, sidentyg och rack?
Och anor ge ej heller föda…
Med oss är det bättre til at dansa.
Piasters klang är wår musik.
Piasters klang är wår musik.”

Lasten förs i land med småbåtar, katalogiseras och magasineras i avvaktan på den stora auktionen. Stora pengar väntar delägarna i kompaniet. Samma förfarande gäller nu som då – vinsten från resan delas upp utifrån var och ens insats. Alla får sin del av kakan.

Resans nykomlingar som ”hönsat” en peng vid passe­ringen av ekvatorn fyller åter Klippans krogar och under vilt festande hålls svamliga tal, både till kompaniet och till kunga­husets Punschen flödar, musikanter spelar och sjunger medan kvinnor uppvaktas.
Kapten Ekeberg måste sin vana trogen stävja att knytnävskamp uppstår. Först efter festandet splittras manskapet och med det, den täta gemenskap som stärkts alltsedan påmönstringen den kalla vintern, för ett och ett halvt år sedan.

Kanske är det ändå känslan av samhörighet som gör att kapten Ekeberg ständigt återvänder till det närmaste livsvariga sjölivet? Resan med ”Finland” tillhör en av de mest dramatiska resor han gör under sin trettiosex år inom sjölivet. Ekeberg gör sig ingen brådska hem till Altomta, han stannar kvar en tid i Göteborg och reviderar ofullständiga sjökort.

Änkefru Ingeborg Olsson väntar på sin hyresgäst i kaptensbostaden inom Amiralitetsförsamlingen. Här känner han sig hemma. Här är något av hans barn födda.
Att han har en skuld till staden bekymrar honom knappast. Han befinner sig utanför stadens portar – gränsen för en skatteindrivare.

Frimureriet i kretsen av Ostindiefararna – SOIC

Canton, faktorierna

Bildandet Svenska Ostindiska kompaniet år 1731 gjorde Göteborg till en blomstrande handelsstad. Svenskar som besökt England, Frankrike och Holland hade kommit i kontakt med frimurare och blivit medlemmar i loger utanför landet. Snart gavs tillstånd att bilda loger även inom landet och den första logen kom att bildas i Stockholm år 1735.

Logen upphörde dock under 1747 för att ersättas av en ny år 1752. Logen fick då namnet ”S:t Jean Auxiliares”. Snart bildades också en loge i Göteborg – åtta personer sammanträdde och skapade ”Salomoniska Logen af trenne lås” den 27 juni 1755, och vars namn ändrades till ”Salomoniska Logen” efter två år.

De som bildade logen i Göteborg hade alla anknytning till Ostindiska kompaniet. Den ene var superkargören Friedrich Habicht, som blivit frimurare år 1749 i ”Prins Clermonts Loge” i Paris. Den andre var John Pike d.y. 28 år, son till superkargören i SOIC John Pike d.ä. och blev så småningom själv superkargör. Han var frimurare sedan år 1747 – i ”Stora logen” i Amsterdam.   När det svenska Ostindiska kompaniet startade sina Kinaresor var engelsmän, holländare, fransmän och danskar redan på plats i Kanton. Däremot förekom ännu ingen logeverksamhet i Kina. Det var frimurare från Göteborg som startade egen loge i Kanton.

Frimurarlogen i Göteborg utvecklades snabbt efter starten 1755, och efter fyra år hade logen ett hundratal medlemmar. Av dessa hade tjugofem olika befattningar inom Ostindiska kompaniet. Ytterligare medlemmar fanns bland sjöofficerare som på något sätt hade anknytning till i Ostindiska kompaniet.   Det kostade att bli frimurare. Det krävdes därför goda inkomster att bli medlem, vilket dock medlemmar i kompaniet hade råd med. Inträdesavgiften i Frimurare Orden var 100 daler silvermynt. Årsavgift på 16 daler silvermynt tillkom. Bidrag från medlemmarna kom in vid speciella insamlingar.

En kapten i Ostindiska kompaniet tjänade 100 daler silvermynt i månaden och hade ytterligare 8 000 daler silvermynt i ”privilegiepengar” för varje resa. Dessutom hade han rätt att ta med sig varor som han kunde sälja för egen räkning. Superkargörerna hade vare sig månadslön eller privilegiepengar – däremot en del i vinsten vid lastens försäljning. En vinstandel som under kompaniets glansdagar var betydande och gjorde superkargörerna mycket rika.   År 1759, avreste sju frimurare från Göteborg till Kina och innan avfärden begärde de tillstånd att få hålla loge i utlandet. Resan gjordes med två skepp, ”Stockholms Slott” med kapten Carl Gustaf Lehman som befälhavare samt ”Frederic Adolph” med kapten Carl Gustav Ekeberg som befälhavare. Båda dessa kaptener var frimurare. Tre av superkargörerna var också frimurare, nämligen Friedrich Habicht, Andreas Gadd och Jacob Hahr. Bland officerarna ombord fanns löjtnanten Herman Celsing och styrmannen Livinius Olberg, även de frimurare. Tillstånd att hålla loge till sjöss gavs av Logen i Göteborg.

Första logemötet hölls när skeppen anlände till Cadiz i södra Spanien, där också det hemvändande skeppet ”Prins Carl” befann sig. De tre skeppens frimurare höll loge ombord på ”Prins Carl”. Protokoll till Logen i Göteborg omtalar att man fått ansökningar om inträde av fyra personer som tillhörde svenska krigsfartyg som också låg i hamnen i Cadiz. Tre av dessa personer blev efter hemkomsten till Göteborg invalda i ”Salomoniska Logen”.   I Kanton inrättade Ostindiska kompaniet ett faktori, d v s ett handelshus för inköp och försäljning av varor, men byggnadens väggar ansågs var alltför tunna och för att inte logehandlingarna skulle kunna avlyssnas höll man sammankomsterna ombord på ett av skeppen. Då ”Stockholms Slotts” och ”Frederic Adolphs” lämnade Kanton upphörde logearbetet, eftersom de personer som ägde logetillståndet inte längre fanns på plats. Kvarvarande frimurare i Kanton kom ändå att träffas.


Det fanns frimurare ombord på varje svenskt skepp som kom till Kanton. Inte mindre än fyrtio superkargörer var frimurare, och ett tjugotal kaptener. Vissa superkargörer var ”kvarliggare”, och stannade i Kanton till dess de for hem med ett annat skepp. Det fanns de som stannade kvar ända upp till nio år. Även ombord på andra nationers skepp fanns frimurare.  Både svenska och utländska frimurare ville hålla sina kunskaper vid liv och utbyta tankar med dem de kunde känna tillit till. Deras sammankomster gick under namnet Frimurare Sällskapet – och hölls ombord på något skepp.

I november 1756 fattade i Logen i Göteborg beslut om inrättande av ett ”barmhärtighetsverk” – ett barnhus där man tog emot föräldralösa barn och som skulle ge dem en bra start i livet. Alla frimurare i Göteborg lämnade bidrag till verksamheten. Barnhuset kom snabbt igång och uppskattades av såväl myndigheter som av allmänheten. För att täcka kostnaderna fick frimurarna tillstånd att ta upp kollekt vid stadens kyrkor – en gång om året.  

En större inkomstkälla var däremot stadens portpenningar. Göteborg, som under 1700-talet var en förskansad  stad med tre portar, hölls stängd under nattetid. In- och utpassering var förbjuden, såvida inte vederbörande betalade en portpenning för att passera. Uppenbarligen en livlig trafik, eftersom portpenningar blev Barnhusets största inkomstkälla. Inte heller frimurarna i Kanton glömde Barnhusets behov. Vid varje sammankomst i Frimurare Sällskapet samlades pengar in och beloppet som då betalades i silverpiastrar, överlämnades till Ostindiska kompaniet och utbyttes till svenska mynt i Göteborg.

I mars 1787, under hertig Karl beskydd bildades logen som fick namnet ”Elisabeth”, efter  hertigens gemål. Logen skulle liksom alla andra loger i Sverige lyda under Stora Landslogen i Stockholm, men ordförandemästaren skulle vara en superkargör vid Ostindiska kompaniet. Den näst högste i logen skulle vara en kapten från en svensk ostindiefarare. Logen inhystes i Kanton på det svenska faktoriets område i september 1788. Namnet blev ”S:t Johanneslogen Elisabeth i Kanton”. Logens förste ordförandemästare var superkargören Johan Adolf Smedberg.  

Vasaorden
Vasaorden

Den av kaptenerna i Ostindiska kompaniet som gjorde de flesta resorna som befälhavare var Carl Gustav Ekeberg (1716-1784). Han genomförde minst tio resor, var av sju som kapten. Vid sin sista resa fick han vid ankomsten till Cadiz uppleva den sällsynta äran att av den svenske konsuln på plats få emottaga Vasaorden. Ett förtjänsttecken för goda insatser för jord- och bergsbruk, teknisk utveckling och handel. Som frimurare var han en föregångsman på flera andra sätt än genom att bidra med penningmedel. Hans seder ifråga om behandlingen av besättningen respekterades.

Den gängse råa tonen ombord förbjöds av Ekeberg, prygelstraffet avskaffades och en allvarlig men mildare ordning ersatte den stenhårda disciplinen. Det goda resultatet på hans skepp manade snart andra kaptener och rederier till efterföljd. Ett annat exempel; Vid ett besök på Sumatra blev Ekeberg varse hur slavarna pinades. Han upprördes särskilt vid ett tillfälle då han såg hur en liten pojke blev illa behandlad. Han bad att få köpa slaven, vilket beviljades. Han övertalade även två superkargörer som var med på resan att friköpa var sin slav.

Gossen som Ekeberg tog hand om fick följa med hem till Sverige, där han uppfostrades tillsammans med Ekebergs egen son. På ett par år lärde sig den förre slavgossen att tala och skriva svenska, samt döptes i den kristna evangeliska läran.  

Näst efter Ekeberg var Carl Gustaf Lehman (1714-1777) den som gjorde flest resor som kapten i kompaniets tjänst. Han var en hängiven frimurare och lät i Kanton beställa en servis med frimuraremblem jämte sitt monogram.
Det sista svenska skeppet avseglade från Kanton år 1805, men redan 1801 hade ordföranden i ”Logen Elisabeth” rapporterat att verksamheten inte längre var verksam. I och med att den svenska epoken för ostindieresor nu tog slut, upphörde också den svenska frimurarverksamhet i Kanton.

En ung flicka lämnar Kronborgs slott i Helsingör för Helsingborg och via Göteborg far hon vidare till Stockholms slott …

Kronborgs slott, Helsingör

Tidigt på morgonen den 8 oktober 1766 vaknar Sofia Magdalena i sin röda himmelssäng på det gamla slottet Kronborg i Helsingör. Slottet ligger på en udde cirka 500 meter nordost om Helsingörs centrum.

Detta är en mycket speciell dag – en dag hon varit medveten om under hela sin uppväxttid. Stunden har kommit då hon för alltid skulle lämna sin familj och sitt fädernesland och för första gången möta sin blivande gemål, kronprins Gustav, och sitt nya hemland Sverige.

Giftermålet mellan de båda kungabarnen hade bestämts av föräldrarna då paret var i femårsåldern, i en förhoppning om att en sådan politisk allians skulle kunna skapa en varaktig fred i Norden. Nu, har de unga tu fyllt 20 år, är det dags att infria de givna löftena. Ett äktenskap för statens väl …

Klockan 12 stiger prinsessan ombord på den kungliga danska dubbelslupen Löwen, som skall ta henne över sundet till Helsingborg. Hon eskorteras av fyra fregatter, en galär och trettio slupar fyllda med Danmarks högsta nobless.

På andra sidan sundet – i Helsingborg har man just byggt den första bryggan i sten – och den blivande brudgummen kronprins Gustav står redo att för första gången möta och ta emot sin prinsessa, Sofia Magdalena av Danmark. Hon närmar sig Helsingborg i den förgyllda slupen och när sällskapet hunnit halvvägs, tystnar den danska kanonsaluten och den svenska tar vid.

Deras brudfärd till huvudstaden går via Göteborg och då vankas det fest i vår stad. Den blivande kronprinsessan bor under några dagar i det Sahlgrenska huset, ett av stadens förnämsta privathus. Norra Hamngatan 14. I mittfönstret i blå salongen ovanför husets entré vinkar det unga paret – Sofia Magdalena och kronprins Gustav – till göteborgarna. I Stora Hamnkanalen utanför fönstren ligger en upplyst jakt, där leve höjdes »af i taklen upklefne Sjömän och Matroser«.

Sahlgrens hus, Norra Hamngatan 14 i Göteborg

Bröllop har i urminnes tider varit en affärsuppgörelse mellan släkter och allianser – vad hade ett barn eller ung flicka som Sofia Magdalena för val?

Äktenskapet blir sorgligt, makarna har inga gemensamma intressen. Sofia Magdalena är blyg och tillbakadragen med en sträng och religiös uppfostran, som gjort det svårt för henne att anpassa sig till det svenska hovets bullersamma liv.

Hennes liv är fyllt av sorg. Mordet på kungen, som avlider en tid efter attentatet på maskeradbalen 1792, och hon förödmjukas ytterligare då hennes son avsätts och landsförvisas.

Göteborgs glasbruk på Gamla Älvsborgs område!

Göteborgs Glasbruk

På 1700-talet är Klippans hamn av stor betydelse för Göteborg, eftersom djupgående fartyg inte kan gå längre upp i älven. Ostindiska kompaniet disponerar större delen av hamnen och för kompaniets räkning. På 1760-talet anläggs förutom ett sillsalteri också Göteborgs glasbruk, ett bruk som omfattar sammanlagt ett tiotal byggnader väster och söder om ”Älvsborgsklippan”.

Pärlor är faktiskt de första svensktillverkade glasen från 600-talet. Tillverkning av s k bruksglas startade 1581 i Nyköpingshus under ledning av Peter Keller. Verksamheten varade i sju år och man levererade huvudsakligen glas till hovet Där lär man ha slagit sönder mängder av glas vid festliga tillfällen. Detta har dokumenterats vid hoven hos både Erik IVX och Johan III. På 1640-talet grundade Melchior Ljung sin glashytta på Munkgärdet i Stockholm.

Kunskap att tillverka glas kommer utifrån – från män som Christopher Schyts, Anewald Waltzer, Johan Schyttz, Georg Schmidt och Christian Fillion, Brauer, Rentsch och Gerner. Redan på 1500-talet lockade Gustav Vasa och hans söner tyska och italienska glasblåsare till Norden för att inleda den första svenska glastillverkningen. Bara det var ett konststycke. Venetianare som lämnade sin hemstad – renässansens glasmetropol – för att bedriva sitt yrke på andra håll hotades av stränga straff. Glasblåsarnas yrkeshemlighet var väl vaktad, särskilt vad beträffade glasmassans, den så kallade mängdens, sammansättning. Denna blandades under kvällen och smälte nattetid i lerdeglar i ugnen, redo att lätt avsvalnad bearbetas under morgonen.

Vi tar oss till Göteborg och här erhåller handelsmannen Johan Schutz privilegium under 1762 för ett glasbruk. I hallrättens årsberättelse för år 1765 står att läsa; ”att där tillverkats af hvitt glas: diverse sorter vin-, öl- och brännvinsglas, buteljer, flaskor, ljusformar och lampor m. m.; och af grönt glas: större och mindre flaskor, sylt- och mjölkbunkar samt dricksglas och senapsburkar, dessutom apotekareflaskor.”

Redan under 1770 är dock verksamheten avstannad i brist på omsättning. Det noteras även att det råder det brist på skickliga arbetare. Under 1785 ägs bruket, förutom av Schutz, av en del intressenter, som hade skickat ut lämpliga personer att studera förhållandena i Skottland, Sachsen, Preussen och Norge och att bruket anställer sex glasblåsare från Böhmen. Tillverkningen består nu av finare sorters fönsterglas. Driften av glasbruket drivs vid Klippan fram till 1803. Då står landshövding Forselles och grosshandlare Carl Bagge som ägare. De köper Bromö i Torso socken – Västergötland – och dit flyttar man bruksrörelsen. Bromö fönsterglasbruk är under 1800-talets första hälft ett av de största i landet, men läggs ner under 1880-talets början.

Backar vi tillbaka i historien och tittar på glasbruket vid ”Älvsborgsklippan” kan vi konstatera att det ligger på området för den gamla Älvsborgs fästning, som till stor del raserades för att få material till den nya fästningen som började byggas på Kyrkogårdsholmen redan 1653.

Bruksägaren Johan Schutz avser att använda stenkol i stället för ved som är en bristvara i våra trakter och använder aska av sjötång i stället för importerad soda. Ytterligare en ägare, Carl Bagge, driver sedan 1796 glasbruket framgångsrikt och bygger ut verksamheten, men 1803 tröttnar han och flyttar alltså verksamheten till det skogrika Bromö, därifrån kan man utnyttja sjötransport via den nybyggda Trollhätte kanalen. Ekonomin sviktar och bruket byter ägare ett antal gånger och när glasbruket på Bromö läggs ner 1879 så flyttar man huset som kallas för Bromöhuset på flotte ner till Surte!

Än idag kan vi finna exempel på vackra glasföremål som tillverkats vid Göteborgs Glasbruk. I synnerhet de i koboltblått glas med vit dekor som är karaktäristiskt för just det här glasbruket – alltifrån små saltkar till stora lockurnor. Men glasbruket tillverkade även allehanda bruksvaror såsom buteljer och vinglas samt fönsterglas i grönt eller vitt glas. Men det är framför allt de blå lockurnorna som är omtyckta prydnadsföremål under empiren. Ses ofta i par och används att förvara blomblad i – ”potpurri” – som sprider sin väldoft när man lyfter på locket.

Göteborgs glasbruk har trots sin relativt korta verksamhet lämnat fantastiska föremål till vår glasskatt.

Det nedlagda bruket vid ”Älvsborgsklippan” övertas1808 av Abraham Robert Lorent, som kommer från Hamburg i Tyskland. Han uppför ett sockerbruk och 1813 bygger han till ett porterbruk. Men det är en annan historia …

Utlänningar i landet

När handeln med Kina tagit fart har många göteborgare blivit varse om att deras stad har förvandlats till en betydande handelsstad och är porten ut mot världshaven. I kvarteren kring huset där varor från Kina magasineras och säljs samlas också utländska köpmän som vill vara med på kompaniets stora auktioner.

Familjen Ekebergs nykomling – med brunare hy och mörka ögon – väcker inte särskilt stor uppmärksamhet. Valloner har sedan flera årtionden varit bosatta i landet. Förutom engelsmän och skottar är holländarna ändå de som sätter en stark prägel på staden, och med Amsterdam som förebild anläggs kanaler och alléer.

Drottning Lovisa Ulrika, Gustav III:s mor, är känd för sin fascination över drömmen om den naturliga människan. Aristokratiska människor kan nu riskfritt klä ut sig och uppträda som herdar och bönder. När den vilde gossen påträffas ”på riktigt” blir de hänförda över att kunna komma naturbarnet så nära.

De låter sig häpnas över att någon som levt närmare naturen än de själva skulle vilja eller våga. Porträttet av ”En vild gosse” hängs upp för beskådan i drottningens personliga konstgalleri.

En vild gosse, Oljemålning från 1724 (okänd konstnär)

Bland franska hovdamer anses det vara höjden av elegans att ha en svart page. Ständigt beredd att passa upp. Helst skall det då förstås vara en liten pojke. Och eftersom allt som görs i Frankrike är på modet, vill hovet i Sverige inte vara sämre. En liten, liten ström av unga pojkar med afrikanskt ursprung kommer till Sverige. De kallas alla för morianer. En av dem är page och favorit vid det svenska hovet.
Hans namn är Badin.

Adolf Ludvig Gustav Fredrik Albert Badin (1750-1822)

.(…) en liten dwärg, fast eij oskapelig (…) som nu för tiden wid hofwet är Öfwerheten till särdeles ro, och af alla som äro wäl wid hofwet besynnerligen medfjäsad (…) Dess sinnelag är som alla morianers mycket hastigt, som så mycket mindre underligen wara kan efter uti hans uppfostran den regel följas skall att låta honom gjöra mästa tiden hwad han will och åtminstone aldrig näpsa honom med någon kroppsaga.

Ur dagbok av Fredrik Sparre, 1764

Kineseri

Kineseri kollage

Kallas det som är en efterbildning av kinesisk konst, stil och smak.

De ostindiska kompanierna förde in mängder av kinesiskt konsthantverk till Europa, som porslin, sidentyger, lackarbeten, tapeter, tavlor, te m.m.

Varorna som oftast auktionerades ut i Göteborg blev dyra och köptes framför allt
av överklassen och av det nyförmögna borgerskapet. Porslin med släktens signum
kunde beställas för att levereras tre, fyra år senare. Inte för att användas till vardags utan placerades i glasskåp eller i tallriksställ på väggen. Något att visa upp!
Sidentyger var högsta lyx, som förbehölls societeten – om en kvinna från fel samhällsklass bar en sidenhalsduk, blev hon bannad!

Kulturen genomsyrades under en stor del av 1700-talet av Kinasvärmeriet.
Den förnäma högadeln sminkade sina ansikten porslinsvita – som vore de kinesiska nickedockor. Kvinnorna fläktade sig med kinesiska solfjädrar, och männen bar manchuiska hårpiskor. Kläder och huvudbonader var, om inte importerade, så uppsydda för att se kinesiska ut. Paviljonger, lusthus, ja till och med hela slott byggdes i orientalisk stil, och i befintliga palats inreddes rum ”à la chinoise”.

”Han förde mig vid sidan om lustträdgården och jag blev överraskad att där plötsligt stå inför ett verkligt feeri, ty kungen hade låtit uppföra ett kinesiskt slott, som är det vackraste man kan se.”

Med dessa ord lär drottning Lovisa Ulrika har berättat för sin moder om det kinesiska lustslottet hon just fått som gåva! En present på sin 33-årsdag av maken, kung Adolf Fredrik, den 24 juli 1753. Drottningen tog emot slottets guldnyckel av sonen – kronprinsen Gustav som för dagen var utklädd till kinesisk prins.

Bondepraktikan

Bonde pratica

Visst är det intressant med förutsägelser om vädret! Bondepraktikan, handboken för bönder, gavs ut i Tyskland 1508, då den i första hand redogjorde för ”jultolftens genväder”, dvs. konsten att sluta sig.

Från början var bondepraktikan ganska tunn, sådär en tio, tolv sidor bara. Boken dök först upp i det tysk-romerska riket på 1500-talet. Efter det kom en ändlös rad upplagor, inte minst i början av 2000-talet när skriften fyllde 500 år.

Den har således med åren vuxit i sitt omfång!

Första upplagan handlade mycket om väder. Sedan tillkom allehanda klokskap om sjukdom och annat smått och gott … eller ont! Bondepraktikan blev snabbt en populär folkbok som kom ut i mer än 50 kända upplagor. Under den stora utvandringen till Amerika var boken jämte Bibeln, Katekesen och Psalmboken de böcker folk först och främst tog med sig till nya världen! Under den stora utvandringen till Amerika var boken jämte Bibeln, Katekesen och Psalmboken de böcker folk först och främst tog med sig till nya världen.

I vad mån man kan lita på datumangivelserna och vad som då kan ske är inte lätt att säga eftersom originalets tideräkning inte längre gäller.

Ty 1753 kom den gregorianska kalendern till Sverige och då försvann elva dagar från året! Så var det med det …

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑