JAVANEN

Om väggar kunde tala

Kategori: SOIC (sida 2 av 3)

Ett besök hos en granne – sommaren 2013

Per Örtenwall i Göteborg

Gräddvit villa med spröjsade fönster. Hörntomt. Utanför villan står tre bilar – Mercedes sportbil, en SAAB 9.3 och en äldre SAAB-modell. En nyfiken schnauzer, Wilma, med skägg och buskiga ögonbryn möter vid grinden. Två andra hundar – Tindra och Hjördis – nosar på mig och drar sig sedan undan.

Just hemkommen från utlandstjänst står Per redan på stegen som lutar mot den höga gavelväggen. I går stod den mot balkongen på framsidan huset. Den tycks flytta runt! Emellanåt kryper han på knä och fixar kanterna runt stegplattorna på gräsmattan.
I behaglig skugga på farstukvisten – dold av hängande växtlighet – pustar han ut. Han har två klädkoder; jeans och skjorta i blått – eller som idag – arbetsoverall.
Vacker parksoffa under ett träd. I en annan del av trädgården breder ett gammalt kastanjeträd ut sina långa grenar, vars blommor för länge sedan vissnat och bytts ut mot omogna kastanjer. Rester av ”Kastanjeborgen” kan skönjas mellan det täta bladverket. Numera är barnen inte i den åldern då det klättras i träd och byggs kojor. Tunga vita rosor dignar från buskar utmed staket.
Runt huset hörs ständigt hundar skälla, pärlhöns kackla och två tuppars hävdande av äganderätten till hönorna. De senare bor numera i barnens gamla lekstuga, som Per byggt om till hönshus. Runt hans fötter surrar en annan märklig varelse – den smattrande ”Sigge” som plötsligt står på näsan, lyfts tillbaka på gräsmattan, efter att ha fört ett fasligt väsen.
– Han heter ”Sigge” efter Sigge Marjasin. Klipper kort, skrattar Per.

Fyra trädgårdar gränsar till varandra sedan arton år tillbaka. Han kom redan 1982 och jag 1995. Vi var också grannar i korridoren på jobbet. Han med ansvar för katastrofmedicinska frågor och jag för projekt att öka tillgängligheten till sjukvården. På regional nivå.
Hemmavid håller han ständigt på med renoveringsprojekt eller trädgårdsarbete. Och en dag står vi två grannar – på var sin sida om staketet och krattar löv. På hans sida växer komposthögen allt högre och på min sida ligger hundskitar! Många. Snön har smält och man kan inte längre se var man säkert kan sätta ner fötterna. Det var lättare när brunt mötte vitt.
– Per, det är jobbigt att en av dina hundar använder vår trädgård som toalett!
– Va´, det är inte möjligt, hur kan det ha gått till?
– Tja, hunden floppar över staketet! Visserligen med visst besvär, men ändå…
– Oj, då får jag be så mycket om ursäkt, men jag kan inte förstå hur hon kan komma över staketet!
Vi blir stående och tittar ner på våra krattor.
– Arbetar du fortfarande på Beredskapsenheten?
– Va´, hurså?
-Jo, vi har ju setts ett antal gånger på jobbet. Delat på skrivare, fax och kopieringsapparat… faktiskt under många några år!
– Ja, jo det gör jag ju, men …

Även om han inte lagt märke till mig, tror jag mig ändå veta ALLT om honom! Och är imponerad av hans insatser. Han räddar liv. Både inom och utom landets gränser. År efter år far han till krigshärjade länder och evakuerar människor. Han har fått internationellt pris för sina outtröttliga ansträngningar till förmån för patienter med svåra kroppsskador.
Han har många järn i elden. Av en tillfällighet berättar han om Kinaresan. Som skeppsläkare ombord på Götheborg. Per är en av dem som etappvis följer resan och vid sidan om det medicinska uppdraget ska han – varje dag klockan 12.00 – rapportera till Sverige om position, dygnsdistans, väder, vind, ström, vatten- och lufttemperatur. Och vad som serverades till lunch och middag!
– Under hela resan mellan Fremantle i Australien och Indonesiens Jakarta såg vi bara ett enda fartyg. Du kan tänka dig vilka långa framkörningstider det är där ute på oceanerna!

Han berättar om becksvarta nätter då jungmän klättrar i riggen utan belysning. Bara stjärnorna lyser. Om sjösjukan som drabbar alla. Han själv är inget undantag. Och klättra i riggen ärr inte hans grej. Höjdskräck! Om hettan i sjukhytten som aldrig understiger trettio grader, fläktar till trots. Stjärnan Röda Korset som blir ett riktmärke på en svart himmel. Pompan och ståten i Jakartas hamn.
– Jag är otroligt imponerad över hur 1700-talets sjömän kunde genomföra en resa som den. Och att en styrman kan bestämma skeppets position genom att mäta solhöjden med sextant och resultatet slår på bara etthundratjugo meter från vad vårt skepps tredubbla GPS-system anger! När det gäller resans mest vanliga problem är det hemlängtan och relationssvårigheter – för att inte tala om ångesten över att inte vara ständigt uppkopplad till internet, inte kunna kommunicera via mobil eller ens titta på TV…

Per är en enveten människa. Det är därför han har valt att arbeta som traumakirurg, han vill ha svar. Omedelbart. Dessutom trivs han med att arbeta med händerna. Tillsammans minns vi tillbaka på de feta tidningsrubrikerna kring jordskredet i Tuve, Tjörnbron som rasade, spårvagnsolyckan, diskotekbranden, EU-toppmötet.

I synnerhet om episoden kring svärdet och den lilla flickan. Det är vanligt med medeltida festivaler och spel under sommaren i Bohuslän. Människor klär ut sig i tidsenliga kläder och det bjuds på turneringar med lans och svärd, pjäser och utställningar.

Det händer under ett sommarspel i Uddevallatrakten. Två riddare slåss med svärd. Men det är vått på marken efter regn, och plötsligt halkar en riddare. Hans svärd far med stor kraft in mot folkmassan. Träffar en flicka i 7-årsåldern. Svärdet går in i näsan och genom halsen. Lyckligtvis befinner sig en läkare i publiken, och han följer med i ambulansen till närmaste sjukhus.
På natten får Per ett samtal från en kollega på sjukhuset. ”Du kommer inte att tro mig”, säger han, ”men vi har en tjej här med ett svärd som sitter fast i ansiktet.” Tillsammans med brandkåren har de lyckats skära av svärdet, men de har inte vågat avlägsna det. Röntgenbilder visar att svärdet är inkilat mellan två artärer i halsen. Per har jourpasset och blir den som får dra ut svärdet, medan röntgenläkare ska kontrollera att allt går bra. Det är då han behöver vaktmästarens verktygslåda. Med en polygrip och drar han ut svärdet! Pers hjältedåd skapar stora rubriker i många dagstidningar.
– Det gick bra för flickan… jag tror att detta är ett exempel på livets kuriosa. Mitt bidrag var litet, men uppmärksamheten var mycket stor. Men så är det ofta: Vad du gör bra kan bara förbigås med tystnad, och samtidigt kan det som är tveksamt eller banalt få mycket publicitet.

Per verkar vara genomsnäll, glad, rolig och pålitlig. Och närvarande. Har han då inte några negativa sidor? Jo, han så morgontrött att det har hänt att sjukhusets vaktmästare hämtat honom när han har jourtjänst. Blir tjurig och sur när saker går för långsamt. Är bestämd och resultatinriktad, vilket betyder att han jobbar mycket. Är inte bra på att prioritera ledighet. Vill vara på två ställen samtidigt. Han är envis och om han har en idé så genomför han den, oavsett om det tar lång tid. Det är kanske därför hans restaureringsprojekt, en Jaguar E-Type, har stått i garaget i tjugofem år! Han har kört den en gång – och det var dagen då den köptes och stötvis tog sig fram till garaget.

En bit på plats – Göteborgs identitet

Gothenburg-1600-century

1700-talets Göteborg – sill, te, siden, arrak, kryddor …

 I forna tider, då Ostindiska sjöfarten samt ett rikt och väl betaldt sillfiske riktade Göteborg, hopade sig här stora rikedomar, och då Napoleon I påbjöd sitt kontinentalsystem, simmade Göteborg i öfverflöd, såsom varande nederlagsplatsen för Englands kolonialvaror till kontinenten.

                                                        Gustaf Bellander, Illustrerad vägvisare för Göteborg

Vi är i mitten av 1700-talet och Göteborg är en betydelsefull hamnstad i norra Europa och staden har i antal invånare passerat tiotusen. Holländarna byggde staden som en befäst handelsplats och som sådan dominerar vi handeln – tillsammans med Tyskland. För många år framöver blir Göteborg landets port mot Europa och vidare ut mot världen, rent geografiskt ligger staden väl till. Kanske är det två faktorer som gör Göteborgs så framgångsrikt? Den ena är sannolikt de rika sillfångsterna som gör staden till landets största fiskestad och den andra faktorn är också sannolikt det blomstrande, internationella handelsföretaget Svenska Ostindiska Kompaniet.
Göteborg är navet för handel med Kina och Fjärran Östern. Det första skeppet med last från Kina återkommer i augusti 1733. Lönsamma affärer görs under de sjuttiofem år som  tusentals sjömän, präster och handelsmän färdas till Östasien, och de som återvänder för inte bara med sig te, siden, kryddor och porslin utan också berättelser om ett främmande rike som är fyllt av exotiska växter och djur – och inte minst människor med annorlunda sedvänjor.

Utmed vår egen kust händer något som liknar ett underverk, ”Silla går till” med dunder och brak under hösten 1752! Men redan 1747 märks en enorm ökning av sill i våra vatten. Kommerskollegiet skriver; ”uti otrolig ymnighet och mängd stigit till Stranderna i Södra Skiärettgården emillan Giötheborg och Marstrand”.

I hela sextio år går sillen till i sådana mängder att allt inte kan saltas ner och säljas för konsumtion. Överskottet går till trankokerier som förvandlar sillen till olja – främst till gatubelysning i många världsstäder. Silloljan från Bohuslän sprider bokstavligen ljus över både franska revolutionen och vid Boston tea party.
Det kokar i tvåtusen kittlar på hundratals trankokerier i Bohuslän och under 1790-talet skeppas åtta miljoner liter årligen ut från Göteborg, som är den stora utskeppningshamnen. Stanken från kokerierna är olidlig och Gustav III lär ha klagat vid en resa i Bohuslän under den här tiden.
Men varför klaga? Fisket bedrivs utan maskinella redskap, så här behövs mycket arbetskraft, och för att locka ut folk till den karga kusten i väst, erbjuder staten fri mark och fritt statligt timmer till husen samt lockande skatteförmåner. Folk strömmar ut till kusten och nya fiskelägen växer upp.

Den första sillfångsten utanför Fjällbacka 1877. Teckning av Jacob Hägg
Den första sillfångsten utanför Fjällbacka 1877. Teckning av Jacob Hägg

Sillstimmen tränger långt in i fjordar, vikar och sund och eftersom man inte kan använda de gamla fiskeredskapen – sättgarn och drivgarn – börjar man använda landvadar som läggs ut med småbåtar, och som man sedan drar hem från landbacken. Man bildar vadlag om mellan tolv till tjugo man.

Enorma mängder sill ska saltas och nu krävs också mängder av salterier. Som exempel kan nämnas att några köpmän från Göteborg startar försynt insaltningsindustri med dryga tusentalet tunnor per år (en tunna motsvarar ca 125 liter). År 1760 har antalet saltade tunnor under en säsong stigit till över tvåhundratusen – för att några år senare var antalet uppe i över trehundratusen!
Under vintern 1794–95 fångas närmare två miljoner tunnor färsk sill som saltas eller kokas till tran. Det bohuslänska sillfisket blir inte minst en riksangelägenhet. Tidigare var fisk en av de största importvarorna, och nu blir sill och tran en av de viktigaste exportvarorna.
Många svenskar börjar allmänt uppskatta sillen som en del av den dagliga näringen och beskrivningar på olika sillinläggning sprids över landet. Sill och nubbe blir en tradition!

Efter 1790-talets väldiga sillfångster följer en usel fiskesäsong 1799–1800. En nöd utan dess like utbryter där fisket – sillen, salterier, trankokerier och allt omkring – varit en var mans syssla och försörjning. Nöden förstärks av att skörden under hösten innan är mycket torftig. Visserligen blir året därefter ett rikt fiskeår, men sedan följer en stadig nedgång för att efter 1808 vara totalt slut.

Karta över Göteborg från 1757, tecknad av kapten Carl Gustaf Ekeberg
Karta över Göteborg från 1757, tecknad av Carl Gustaf Ekeberg

Svenska Ostindiska Kompaniet – det stora varuhuset på Norra Hamngatan verkar i över sjuttio år och kanske har den handeln ingen direkt betydelse för Göteborgs egna affärsliv, förutom att några personer blir mycket rika och kan donera stora summor till staden. Samtidigt som sillfisket drastiskt avtar, minskar också handeln med Ostindien. Kompaniet går i konkurs 1809 för att upplösas helt 1813.
Kanske är det ändå den vardagliga handeln och manufakturerna som borgarna i huvudsak lever av. Många mindre företag växer sig stora, och några blir under 1800-talet grunden till stadens ekonomiska och industriella tillväxt.

Ännu en bit av vår stads identitet faller på plats …

Källor:
H Fröding, 1922,Berättelser ur Göteborgs Historia under Gustavianska tiden http://www.popularhistoria.se
http://runeberg.org
http://www.ne.se

En kines i Göteborg … eller inte?

Poankeyqua

Till målningen ovan finns följande beskrivning;

”Porträtt av den kinesiska mandarinen Poankeyqua, hvilken under ett par år skall hafva uppehållit sig i Göteborg och gått Ostindiska Kompagniet tillhanda med vigtiga upplysningar och råd äfven som han var personlig vän med Niclas Sahlgren, Sparre m. fl. Återvände sedan till Kina der man vet att han lefvat i Kanton 1767 och möjligen ännu 1797. Porträttet af honom öfersändat till Sahlgren, skänktes 1879 av sterbhusdelegnarne efter dennes descendant frih. M. A Silferschjöld till Göteborgs museum, gemte en Niclas Sahlgren i lifstiden tillhörig konstrik runstaf (nr 1356 g.m friherre C.O Silferschjöld. Göteborg 17/1-1879. Undertecknat G. Brusewitz.”

En mässingsplatta under porträttet berättar: ”PAN KI-KVAN” kinesisk mandarin, rådgivare åt Ostindiska Kompaniet, bosatt en tid i Göteborg i mitten av 1700-talet.”

Kalmar tidning 1879

Torsdagen den 23 januari 1879 står att läsa i Kalmar tidning:

Hans namn är Puankhequa (1714 -1788) och han är en kinesisk köpman och medlem i en cohongfamilj, som handlar med européerna i Canton under Qing-dynastin (1611-1912). Han äger ett handelshus i Canton där faktorier ligger samlade och där hans egen affärsrörelse gynnas av bland andra Danmark, Sverige, Spanien, Storbritannien, USA och Nederländerna.

Puankhequa härstammar från en familj som kommer från en fattig fiskeby nära Changchow (numera känt som Zhangzhou), men Puankhequas far P’u-chai flyttar med familjen till Canton. Puankhequa har sju söner, varav två är engagerade i inhemsk handel med te och silke i Canton. En tredje son, Chih-hsiang, kommer senare att efterträda sin far som chef för företaget i Canton, och ärver faderns firma och blir därmed Puankhequa II.

Som vuxen reser Puankhequa med jonk – segelskepp – till Sydostasien, och Manila. Han är under en tid förmodligen anställd som mandarin Quiqua i Qouycong Hong, och inte särskilt rik. Under1750-talet, blir han dock en ledande handlare – som ung har han lärt sig lite spanska och engelska, vilket underlättar handeln med européerna. Hans förmåga att leverera varor och sina färdigheter i att skapa speciella och långvariga relationer med utlänningar och tjänstemän bidrar till hans stora framgångar.

På porträttet av Puankhequa, som finns på Göteborgs Stadsmuseum, bär han attributen för en rik mandarin: hattknopp, halsband och kvadraten på hans bröst. Enligt Jan Wirgin, professor och tidigare chef för Östasiatiska Museet i Stockholm … ”På spegelglasmålningen i Göteborg bär han mandarindräkt av tredje rangen med en safirknapp i mössan. Denna rang uppnådde han först omkring 1780”.

Puankhequa köper alltså en titel och höjs till tredje klass mandarin efter ett bidrag till en militär kampanj. Han tillbringar större delen av sin vakna tid med att göra affärer. Han bor på sin herrgård ”Chiu-lung”, uppkallad efter Jiulong floden på södra stranden av Pearl River nära Honam Island. För att spara så mycket tid som möjligt för affärer, äter han på båten som tar honom till och från arbetet. I syfte att främja sin verksamhet, har han definitivt inga skrupler när det kommer till att manipulera tjänstemän eller muta Hoppo och ta ut kostnader på européerna. Hoppo var ansvarig för handelsrelationer på uppdrag av Qing domstol, en viktig position eftersom västerländska köpmän inte tillåts att kommunicera med kejsaren direkt.

Svenskarna är den sista nationen att engagera sig i Ostindiska handeln. Trots att Puankhequa betraktar svenskarna som naiva och han behandlar dem högdraget ser de honom som en vän och välgörare. Mestadels köpte de te från honom. Provsmakning av olika partier och förhandlingar om priset pågår oftast i veckor. Han fungerar också som en medlare när det så krävs; 1761 blir han ombedd av kaptenen på ett av de svenska fartygen att hjälpa till i en konflikt med några holländska köpmän. Holländarna har satt upp ett punschtält i Wampoa nära fartygen och den svenske kaptenen har svårt att hålla sin besättning borta från platsen. Puankhequa lyckas få mandariner i Whampoa att förbjuda försäljning av alkohol på land medan fartygen ligger där.

När svenska handelsmän gör misslyckade försök att sälja svenska ylletyger till de kinesiska handlarna, eftersom tyget anses alltför grovt och ingen vill köpa det, tillhör Puankhequa ett undantag och ger svenskarna ett rimligt pris!

Några svenska superkargörer stannar i Canton i flera år – så kallade överliggare – en av dem är Jean Abraham Grill som blir vän med Puankhequa och de gör flera lönsamma affärer tillsammans när de köper te. Den vanliga affärsplanen är att starta handeln så snart skeppen kommer till Canton, vilket innebär att priset på te, silke och alla andra eftertraktade varor, omedelbart stiger, och så snart skeppen lämnar hamnen börjar priserna sjunka igen.

Grill köper te privat från Puankhequa när priset är som lägst och säljer te till sin arbetsgivare, Svenska Ostindiska Kompaniet, till ett något högre pris när nästa fartyg kommer in. Således kan Puankhequa göra affärer under lågsäsong och Grill kan göra en nettovinst på sin arbetsgivares bekostnad.

Avtal mellan Abraham Grill och Puankhequa

Avtal mellan Abraham Grill och Puankhequa och Grill om köp av te

Engelsmännen är däremot försiktiga med Puankhequa på grund av hans egennyttiga  metoder och skulder, men på 1780-talet börjar de ta emot honom och talar om honom som ”den köpman som man mest kunde lita på”. De håller fortfarande sina dörrar öppna, icke desto mindre, genom kontakter med andra handlare. Fransmännen beundrar Puankhequas förmåga att kontrollera tjänstemän och betala mutor på rätt plats vid rätt tillfällen, men de ser honom också som förförisk, slingrande och som ”den mest ondskefulla själen som någonsin har bott i en människokropp ”. Få utlänningar kan handla i Canton utan att behöva göra affärer med honom någon gång.

Middag hemma hos en mandarin av Thomas Allom
Middag hemma hos en mandarin av Thomas Allom

För att underlätta handeln för Puankhequa bjuder han ibland de utländska aktörerna in till informella middagar på sitt lantställe. Dessa middagar varar ett par dagar, med en dag som ägnas åt den kinesiska kulturen och nästa à la mode Anglaise (i en engelsk stil). Det finns också humoristiska pjäser om de två kulturerna och gästerna får välja om de ville använda ätpinnar eller bestick.

En källa gör gällande att Puankhequa gör en resa till Sverige och stannar eller bor i Göteborg en tid, på inbjudan av Niclas Sahlgren, men det finns också uppgifter om att detta inte äger någon sanning. Vad vi vet är att han överlämnar ett porträtt av sig själv till Sahlgren, en oljemålning på en spegel. Det är den målningen jag beskriver ovan. Enligt dokumentation nämns han som en personlig vän till Sahlgren och rådgivare till Svenska Ostindiska Kompaniet. Puankhequa kan också ses i en stor väggmålning i huset som tidigare var Ostindiska huset – Norra Hamngatan 14 – där han förhandlar med svenska köpmän på stranden av Pearl River.

Puankhequa kan också ses i en stor väggmålning i museet
Svenska Ostindiska Kompaniet/Göteborgs stadsmuseum

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att de kinesiska hongköp-männen tillhör en utvald grupp. Sedan 1600-talet, har den kinesiska domstolen gett monopolprivilegier till köpmän med rätt att handla med västerlänningar. För att få sitt privilegium är köpmännen tvungna att betala hundratusentals silverpiastrar till domstolen, och de är själva ansvariga för eventuella skulder som eventuellt uppkommer i  handel med utländska aktörer. Deras ekonomiska situation är därför alltid osäker. För att hålla konkurrensen borta och säkerställa regelbunden handel, bildar de Cohong gille under 1720, med en särskild kod för att reglera priser och seder, överbrygga de regeringstjänstemän och utländska handlarna, och samla in tullar och avgifter för regeringen. De rikaste köpmännen är Puankhequa (Pan Chencheng), Mowqua (Lu Guangheng) och Howqua (Wu Bingjian). Mowqua (1792-1843).

Många av hongköpmännen är inte infödda kantonesiska utan snarare invandrare från Fujian. Liksom deras engelska och amerikanska motsvarigheter, har de lämnat sina hem för att göra en förmögenhet i handeln. Puankhequa kommer från en fattig by. Utöver att inhämta kunskaper i spanska och engelska konverterar han tillfälligt till katolicismen. Om han reser till Sverige för att träffa direktören för det svenska kompaniet låter vi vara osagt.

Puankhequa avlider den 10 januari 1788, och begravs vid foten av Fu-t’ing nära sitt land säte i Ch’uanchow. Vid hans död ärar européer honom mycket som:

”Den rikaste, mest välutbildade och skickligaste av alla kinesiska köpmän. Det skulle vara svårt att bland andra kinesiska köpmän hitta en man som kombinerar både rikedom och intelligens och som väl vet – genom sin överlägsna kunskap och enastående karaktär, och genom sin erfarenhet av affärer – hur man dominerar och övertygar andra.”

Att bygga ett skepp

Konsten att bygga fartyg lär härstamma från fenicierna, men säkert är väl att vikingarna mycket tidigt lär sig bygga sina fartyg av särskilda timmer och plankor och göra dem lämpliga för resor på havet. De är dock inte större än att de lätt kan halas upp på land.
Att skeppsbyggeriet tidigt florerar i våra trakter förstår man när vi tittar närmare i mantalsförteckning över gamla Älvsborgs slotts manskap – där lär finnas åtta skeppsbyggmästare! På Hisingen råder sedvänjan, som förmodligen också tillämpas på andra sidan älven, att om en man ska bygga ett nytt skepp använder man det gamla skeppets för- och akterstammar och så snart kölen blivit sträckt får ingen överge arbetet.

Älvsborgs skeppsgård heter den första flottstationen och det första varvet vid älvmynningen och det ligger omedelbart under slottets murar. Men skeppen byggs inte uteslutande vid Älvsborg, de upptimras också vid de båda Lödösevarven och vid varvet mitt emot på “Lindön“ eller Lindholmen, en plats som alltså har mycket gamla anor som skeppsvarv.

Under 1500- och 1600-talet är skeppens överbyggnad – den över vattenlinjen – höga både i för och akter, vilket hindrar farten och minskade styvheten. Ett aber om man vill ta sig fram relativt snabbt.

Ostindiska kompaniet bidrar naturligtvis i hög grad till skeppsbyggeriets framgång här i Göteborg och det är under dessa glansdagar som Kustens varv anläggs. Varvsintressenterna är några av sin tids mest betydande köpmän som vill gör stora exportaffärer med egna skepp och efterfrågan på ett nytt varv är stor. Det troliga är att även ostindiska kompaniet bygger skepp vid Kustens varv och verkställer reparationer. Fullt upp har man uppenbarligen, eftersom varven längre upp vid älven, Viken och Gamla varvet,  inte hinner tillverka allt det tonnage som krävs.

Sedan staden knutit handelsförbindelser med länder ute i Europa, börjar frakter med de göteborgska köpmännens egna skepp. Men det går sakta, hamnen är nämligen inte lämpad för sjöfart av större omfattning. Större skepp kan inte ens komma in till stränderna, ingen kajskoning finns och först 1670 utprickas de många grunden i älven. Året därpå rekryterades en man från Holland, som bygger “mudder-kvarnar“, och han lyckas fördjupa redden. Och visst finns här en tid då hamnen ligger full med ruttnande och sänkta fartyg.
Majorna får en stor betydelse i samband med Ostindiska kompaniets upprättande och 1700-talets sillfiske. Kompaniets skepp utrustas nämligen vid hamnplatsen Klippan.
Den göteborgska sjöfarten får sin upprättelse efter år av nedgång och elände. Det är det stora kompaniet som inleder en verklig storhetstid för Sveriges sjöfart och handel och Göteborg blir ett motstycke till de rika köpmansplatserna i utlandet.

Tanken på den ostasiatiska handeln, som med sådan framgång bedrivs av portugiser, holländare och engelsmän, har tidigt funnits i svenskarnas tankar – vårt geografiska läge är ju synnerligen gott för den stora skeppsfarten. Nu måste kompaniets fartyg avgå från Göteborg och efter återkomsten ska de importerade varorna föras in till Ostindiska huset i Göteborg för offentlig auktion. Kompaniet får använda så många fartyg man vill, med villkor att de är byggda eller köpta i Sverige, de ska föra svensk handelsflagga och vara försedda med konungens pass. Kompaniets skeppsbefälhavare äger samma myndighet som kaptenerna på örlogsskepp i fråga om disciplinens upprätthållande.

Kompaniet möter redan i början allahanda svårigheter, av vilka den första är det beslag holländarna lägger på den först utsände ostindiefararen, “Fredricus Rex“. Den andra är det övervåld som kompaniets andra skepp “Ulrika Eleonora1“ lider i öppna sjön genom angrepp från främmande kompanier. Dessa utländska angrepp har sina nationers örlogsskepp på sin sida då de trakasserar de svenska ostindiefararna. Dessa motigheter övervinns lika väl som den inhemska avundsjukan,  fiender som med oblida ögon ser en lönsam införsel av utländska varor.
Kompaniet genomför 132 resor och åtta skepp går förlorade.

Men vem ritar och var byggs då alla dessa skepp? Ja, en säker gissning är att Fredrik Henrik af Chapman är en flitig konstruktör. Denne namnkunnige svenske skeppsbyggare, som leder in skeppsbyggeriet på nya banor och näst intill fulländar fartygens konstruktion. Med honom följer en ytterst lysande tid för den svenska skeppsbyggnadskonsten, kanske står den högre här än i något annat land. Före Chapmans tid går det – inom både örlogs- och handelsmarinen – till så att en skeppsbyggmästare bygger fartyget … och en sjöman bestämmer sedan storleken och formen av dess segel! Man bygger alltså och tacklar på måfå – utan någon säker regel.
I det läget uttalar Chapman en sats, som i sin tillämpning höjer skeppsbyggeriyrket från en hantverksmässig ståndpunkt till en på vetenskapliga beräkningars grundade konst.
Han säger:

“Skepp och segel äro tvenne oskiljaktiga ting, liksom fågeln och dess vingar; de utgöra en enda kropp eller maskin. Den som skapade fågeln, överlämnade ej åt en annan att ditsätta vingarna, och likaså bör konstruktören, när han gör ritningen till fartyget, även lämna ritning på seglens storlek och form.“

Chapman bygger sina skepp efter denna princip och alla blir starka och snabbseglande. Den snillrike skeppsbyggmästaren knyter redan vid 22 års ålder sin verksamhet till Göteborg, där han är född och där han – efter att i två år ha arbetat som skeppstimmerman i London – åtar sig reparationer av Ostindiska kompaniets skepp och deltar i byggandet av flera fartyg.

Hur började det hela då?
Vid en högtidlighet i Stockholm, i närvaro av kronprins Adolf Fredrik, ligger ett engelskt fartyg på strömmen. Skeppet flaggar och saluterar dagen till ära. Det bär sig inte bättre än att eld sprids till krutförrådet, och fartyget sprängs i luften. Ombord befinner sig en svensk naturaliserad engelsman, Thomas Chapman från Göteborg, och han får nöjet att följa med på den vådliga luftfärden. Han har just låtit sig serveras punsch ur bål tillsammans med kaptenen och ett sällskap då katastrofen inträffar. Han minns inget förrän han vaknar – liggande i vattnet! Väl uppe på land kan han konstatera att han undkommit med endast en liten skråma i ansiktet.
Chapman utnämns till kapten vid örlogsflottan av självaste kungen. Thomas Chapman blir varvsmajor vid eskadern i Göteborg. Han är gift med Susanna Hudson, dotter till en skeppsbyggmästare i London.

Det är frukten av detta äktenskap som blir sonen Fredrik Henrik och han visar tidigt lusten för skeppsbyggeriet och hans käraste lekplats är varvet, där han täljer sina barkskepp med en handskicklighet som lekkamraterna bara kan avundas honom. Han väljer också som yngling skeppsbyggareyrket och arbetar vid skeppsvarven i Göteborg och Stockholm med sådan framgång, att han redan vid 19 års ålder på egen hand bygger en spanienfarare. För att ytterligare förkovra sig inom yrket beger han sig till London, där han arbetar i två år på varven, som vanlig timmerman. Därefter återvänder han till Göteborg, ingår i bolag med en köpman och bygger upp ett skeppsvarv. Här går affärerna bra, och den driftige unge skeppsbyggmästaren är så lyckosam i sina affärer att han kan skapa sig en förmögenhet. Men Chapmans intressen riktas mot ännu högre mål, och han försöker alltjämt att utveckla sig i skeppsbyggeriets vetenskap.
Tyvärr finner han snart, att han saknar vissa kunskaper; han beslutar då, bara några och tjugo år gammal, att åter sätta sig på skolbänken. För detta ändamål beger han sig först till universitetet i Lund, men då undervisningen inte är tillräcklig reser han till Stockholm, där han får en ypperlig lärare i matematiska arbeten under tre år. Därefter far Chapman åter till England för att fullständiga sina kunskaper. Han stannar ett år i London för att utveckla sina matematiska studier.

Skeppsbyggandet i Sverige genomgår under den första delen av 1700-talet inga större förändringar, men däremot under andra hälften började konstruktörer ägna större intresse åt skrovformen för att förbättra fartygens egenskaper. Nu först börjar man också göra matematiska beräkningar och noggranna ritningar. Ingen enskild person har väl haft så stort inflytande på det svenska skeppsbyggeriet och skeppsbyggnadskonsten som Fredrik Henrik af Chapman. Han skapar flera nya fartygstyper. När han som sextioåring blir utnämnd till chef vid flottans varv i Karlskrona kommer han inte bara att ägna sig åt skeppskonstruktion utan omorganiserar hela fartygsbyggandet vilket innebär att man på den korta tiden av tre år kan leverera tjugo nya fartyg – tio linjeskepp och tio fregatter.
Chapmans stora teoretiska intresse och hans önskan att omvandla skeppsbyggeriet från hantverk till vetenskap får till följd en mängd olika traktat och publikationer. Den internationellt mest kända av dessa är ”Architectura Navalis Mercatoria”.

Architectura Navalis Mercatoria

Chapman delar in handelsfartygen i fem typer utifrån detaljer i skroven; fregatt, häckbåt, pink, katt och bark. Intresset för långväga handel i Sverige började redan under första hälften av 1700-talet och då Ostindiska kompaniet bildas med engelska och holländska kompanierna som förebild – och under nästan åttio guldkantade år får svenskt skeppsbyggeri en enorm betydelse. Svenska sjömän blir väl förtrogna med världshaven och fartygen som används är av betydande storlek. De största är över 50 meter långa och klarar en last om närmare 1000 ton. På de tre masterna riggas upp till 1600 kvm segel som kräver en stor besättning. Ostindiekompaniets fartyg är inga snabbseglare – de gör som mest ca 10 knop. Sammanlagt äger kompaniet ett 40-tal skepp som genomför de 132 resorna till Kina med. Som jag nämner ovan förliser 8 och omkring 2 000 sjömän får sätta livet till – de flesta i ”rötfeber” eller ”sjöpest”.

Under kompaniets första oktroj (tillstånd) seglar man med små fartyg. Dels för att man fortfarande inte kan bygga stora fartyg i trä och dels för att man är tvungen att betala en avgift till staten för varje läst av fartygets storlek. Den regeln ändras dock under de senare oktrojerna och avgiften relateras till varje genomförd lyckad handelsresa – bortsett från fartygets storlek.

Ur Chapmans Ritningar i Architectura Navalis Mercatoria - Fregat med Fregats takling (Ritn N:o 3)
Chapmans Ritningar i Architectura Navalis Mercatoria
Fregat med Fregats takling (Ritn N:o 3)

Det är ju inte bara företaget som tjänar på större fartyg, besättningen får större utrymme att röra sig på. Skeppen är rikt utsmyckade med galjonsfigurer och kraftig ornamentering.

Om man tittar på storleken av det svenska kompaniets minsta skepp så är det ”Fredericius Rex” och det största är ”Götheborg”. Mellan dessa båda skepp skiljer det 14 meter på längden och 3,6 meter på bredden. ”Fredericius Rex” härbärgerar 100 besättningsmän till skillnad från det största fartyget som kräver 170 män på varje resa.

Fartyg från Europa kan föra hem dyrbara varor från Indiska oceanen men riskerar samtidigt att plundras av alla pirater som härjar längs kusterna. Därför använder sig brittiska, svenska och danska handelskompanier av särskilda skepp som kan försvara sig.
De så kallade ostindiefararna är en kombination av krigs- och handelsfartyg; de har både kanondäck och stora lastrum. Skeppstypen växer fram under 1600-talet och används fram till mitten av 1800-talet då hoten från pirater minskar.

Ostindiefarare är större än vanliga lastfartyg – de ska rymma både kanoner och så mycket varor att den långa resan till Orienten blir lönsam.

Sannolikt ritar Chapman några av Ostindiska kompaniets skepp. Ett känt objekt är ”Cron Prins Gustaf” som gör sex resor under åren 1767-86. Däremot är det inte känt vid vilket varv skeppet byggs. Två skepp byggs i Karlskrona och tre skepp är byggda i Göteborg. Två skepp byggs på Varvet Viken och ett på Gamla varvet. Chapmans uppdrag är i första hand örlogskepp, såväl fregatter som linjeskepp och dessa byggs vid Karlskronavarvet.

Skeppen ”Götheborg ”(II) och ”Drottningen” byggs på Vikens varv. ”Götheborg” (II) har 530 läster, 20 kanoner, 170 man och gör enbart två resor. Förliser vid Kap, den 8 mars 1796, under tredje utresan. ”Drottningen” har 542 läster, 20 kanoner, 150 man och gör också bara två resor. Förliser på Humberön vid Arendal i Norge, den 9 januari 1803, under tredje utresans första natt. Dessa två är de största fartygen som byggs för Ostindiska kompaniets räkning.

Fredrik Henrik Chapman föds den 9 september 1721 inom Nya varvet i Göteborg, och hela hans liv kommer att präglas av fartyg och skeppsbyggeri. Den 19 augusti 1808, i en ålder av 87 år gammal, kastar han loss de jordiska banden.

Möjligen har vi göteborgare ett minne kvar från denna tid – Chapmans torg i Majorna!

Kort historik;
1742 hemkommen till Göteborg startar han tillsammans med handelsman Peter Bagge ett varv strax väster om vallgravarna för reparation av fartyg för Ostindiska kompaniet.
1757 kommer han till Stockholm och blev underskeppsbyggmästare vid örlogsflottan.
1760 blir han skeppsbyggmästare i Karlskrona.
1764 efter det Pommerska krigets slut fortsätter det goda samarbetet med Ehrensvärd i Finland där finska eskadern, som ingår i arméns flotta, har Sveaborg som örlogsvarv och bas. Han blir där överskeppsbyggmästare för arméns flotta.
1764 är han medlem i en kommitté i Karlskrona. Dess syfte var att för örlogsflottans planerade utbyggnad bestämma konstruktion och storlek för nya linjeskepp och fregatter.
1765-1766 tar han tjänstledigt och skriver sitt internationellt välkända verk Architectura Navalis Mercatoria.
1768 erbjuds han att bli chef för och delägare i Djurgårdsvarvet. För detta begär han avsked från sin tjänst mot villkor att han även fortsättningsvis gjorde ritningar för flottans fartyg.
1771 föder hans hushållerska Maria Elisabet Lindberg en son, som döps till Gustaf Adolf.
1772 adlas han med namnet af Chapman.
1774 färdigställs den kungliga statsslupen Vasaorden.
1776 den 24 juli blir han överstelöjtnant vid amiralitetet.
1776 sjösätts ostindiefararen Gustaf III, ritad av honom och byggd på Djurgårdsvarvet
1777 blir han överste vid amiralitetet och ledamot i amiralitetskollegiet.
1778 färdigställs den kungliga jakten skonerten Amphion.
1780 återgår han till tjänst i flottan och flyttar till Karlskrona.
1781-1790 byggs 11 linjeskepp, 11 fregatter samt ett flertal mindre fartyg både med och utan bestyckning.
1783 blir han konteramiral och varvsamiral för örlogsflottan i Karlkrona
1787 adopterar af Chapman sin hushållerskas då 16 år gamla son Gustaf Adolf Neuendorff, då styvson till Joachim Neuendorff som gift sig med Maria Elisabet Lindberg. Gustaf Adolf blir adlad och får efternamnet af Chapman.
1788 utbryter krig med Ryssland. Slaget vid Hogland i Finska Viken mellan den svenska och den ryska flottan blev oavgjort men firades i Sverige som en seger.
1791 blir han viceamiral.
1806 skänker af Chapman hela sin egendom till sonen Gustaf Adolf, inklusive Skärva gård i Nättraby. af Chapman är fortfarande vital och flitigt verksam trots sin aktningsvärda ålder av 85 år.
1808 den 19 augusti avlider Fredric Henric af Chapman 87 år gammal. Han ligger begravd på Augerums kyrkogård i Blekinge. På hans gravsten står att läsa en dikt av kung Oscar II.

Källor:
C. R. A. Fredberg, Det gamla Göteborg (Project Runeberg)
http://www.sjohistoriska.se

A nice cup of tea

”Det finns få timmar i livet som är angenämare än den timme, som är ägnad den ceremoni som är känd som afternoon tea”

Henry James (1843-1916)

Carl von linne

Det Linné helst ville ha hem från Kina är en tebuske, han hade länge förargat sig över de stora penningsummor som går ut ur landet till Kina för inköp av te och andra produkter och han anser att ingenting kan vara av större vikt än att stänga den port, varigenom allt detta silver lämnar Europa … Linné gör därför otaliga försök att få hem teplantor till Sverige och efter många misslyckanden uppmanar han nu sin vän kapten Ekeberg att så frön av teplantor vid avfärden från Kanton – och denna gång ser det ut att lyckas. Ekeberg är på sin åttonde resa med det Svenska Ostindiska Kompaniet, denna gång med skeppet ”Storfurstendömet Finland” och från Kanton för Ekeberg hem tolv levande teplantor. Den här gången åker kapten Ekebergs hustru Hedvig, med plantorna i knät från Göteborg till Uppsala och till Linnés ”obeskrifvelige glädje”. Han får sina plantor den 3 oktober 1763, men måste konstatera att tebusken inte trivs i Sverige på grund av klimatet. Den sista av Linnés teplantor dör 1781.

Linné hade både positiva och negativa saker att säga om te. Han skriver;

Efter som Théet förswagar nerverne och hiernan, hwilket sielfwa Chineserne tillstå; så är icke underligit, at thée länge och mycket brukadt, giör en darr händt; hälst där det skall drickas med hett watn”.

Han skriver också att te sköljer blodet och att drycken därför är bra;

för dem som dagen förut plösat sin kropp med starka, skarpa och sega drycker”.

Linné namnger tebusken första gången 1737. I hans Species plantarum som publiceras 1753 får den namnet Thea sinensis, ett namn som fortfarande används i viss utsträckning. Linné experimenterar med flera växter för att undersöka om de kan användas för odling i stor skala. Han förespråkar också att teplantan skulle kunna odlas i Sverige för att pengar inte skulle lämna landet. Han tycker att det spenderades för mycket pengar på import av te. Första försöket att ta en planta till Sverige görs i början av 1750-talet av botanikern och prästen Pehr Osbeck. Han hämtar hem hundratals växter till Linné från Kina och Java, men med teplantan sker det ett missöde då plantan faller över bord vid Goda Hoppsudden och därmed är den förlorad.

Camelia sinensis
Camelia sinensis (latin)

I Svenska Ostindiska Kompaniets historia är te av central betydelse. Européerna är mycket intresserade av kinesiskt silke, porslin – och framförallt te. Kinas utrikehandel koncentreras till Kanton som under 1700-talet blir Kinas viktigaste hamn för utrikeshandeln och Kanton får även monopolrättigheter på all utrikeshandel.
Det engelska kompaniet tar över den viktiga handeln med te och konsumtionen av drycken ökar både i England och på kontinenten och följaktligen är det engelska kompaniet det första att dra nytta av detta. Den engelska kompanihandeln är monopol, vilket bringar höga priser. Men monopol kan brytas och en rad politiska förvecklingar startas, men det tänker jag inte gå in på. Efterfrågan på te ökas markant inom Västeuropa och den enda asiatisk hamn där alla européer kan handla är just i Kanton.
Det finns uppgifter om att värdet av importen av te för det svenska kompaniets uppgår till ca 80 % av lasten och andelen ökar efter 1750. Varor som porslin, siden, kryddor, arrak är i stort sett en komplettering av lasten. Porslinet är ett bra komplement eftersom det är tungt och det luktar inte så det kan heller inte förstöra teet.
De stora mängder av te som landar i Göteborg är inte avsedda för svenska konsumenter. Den exporterades vidare till Holland, Tyskland och inte minst till Storbritannien som har Europas mest tedrickande folk.

Nu åter till teplantan och våra traditioner kring tedrickande.
Te på latin heter Camelia sinensis och är ett träd – i odling en buske – som härstammar från Sydostasien, ön Hainan Dao i Sydkinesiska havet eller möjligen södra Kinas fastland. Infusioner (extrakt) av bladen har i Kina druckits sedan långt för Kr.f. och teet är styrkt redan i källor från 300-talet. Till Japan kommer teet troligen på 700-talet och utvecklas där till den berömda teceremonin. I Europa nämns te första gången 1559 i Venedig, blir en allmän dryck först i Holland i början av 1600-talet. I Sverige omtalas te tidigast ca 1715 men spelar länge en underordnad roll vid kaffets sida, utom i de delar av Finland som ligger nära det tedrickande Sankt Petersburg. I den östligaste finländska skärgården dricker t o m fiskarbefolkningen te. Seden att dricka te på eftermiddagen introduceras i Holland ca 1650 – sprids sedan till Nordamerika med de holländska emigranterna på nuvarande USA:s östkust och därifrån till britterna. Minsann!

Iste skapas under den synnerligen heta världsutställningen i Saint Louis 1904 – liksom glasstruten! Afternoon tea – five-o’clock tea är den engelska traditionens dagliga höjdpunkt, införd ca 1840 av hertiginnan av Bedford och snabbt accepterad av drottning Victorias hov. Eftersom den fungerar som ett lätt mellanmål utgörs tilltugget av bakverk som t ex scones, kex med marmelad, Dundee Cake – fruktkaka med mandlar – eller shortbread – mördegskakor. Denna paus för te blir en social företeelse och under1880-talet byter överklassens kvinnor om till långa kappor, handskar och hattar inför deras eftermiddagste som vanligtvis serveras i salongen mellan klockan 4 till 5!

”Five O’Clock Tea” av Julius LeBlanc Stewart (1855 – 1919)
”Five O’Clock Tea” av Julius LeBlanc Stewart (1855 – 1919)

Afternoon tea är en så ingrodd vana att engelska soldater under andra världskriget påstås ha sagt ”we fight until four o’clock, and then we have tea”.

Kineserna skriver ursprungligen ordet för te med tre bokstäver och den första versionen är ”Kia”. Namnet utvecklas till ”Cha” och vid ankomsten i väst blir det ”te”, som fortfarande används i många länder runt om i världen.

En legend berättar att denna underbara dryck upptäcks av en slump av den kinesiska kejsaren Shan Nong i 2737 f.Kr. Kejsaren har en vana att koka sitt dricksvatten. En dag när han kopplar av i sin trädgård, faller några teblad ned i hans kokande vatten och som ger vattnet en rik, lockande doft. Efter att ha druckit det, upptäcker kejsaren att det är både uppfriskande och energigivande. Han ger genast order om att tebuskar bör planteras i palatsets trädgårdar. Det verkar vara ursprunget till seden att brygga färska teblad i varmt vatten. Berättelse sprider sig snabbt och traditionen att dricka te blir uppskattat av den kinesiska aristokratin.

En annan tradition berättar att folkstammar i bergen, i sydvästra Kina, tuggar teblad av medicinska skäl. Eftersom navigatörer, sjömän, och missionärer reser till Kina på jakt efter egna fynd sprids också de gamla legenderna och man börjar ta med sig seden att dricka te till Västeuropa.

I Japan där te ursprungligen serveras i buddhistiska tempel för munkar, präster och överklassen som deltar i särskilda religiösa och reningsritualer. Dessa tempelritualer anpassas till den japanska kulturen som förs vidare från generation till generation under flera hundra år och blir en av de mest kända traditionerna i världen. Dessa ceremonier nedtecknas av prästen Sen Rikyu i mitten av 1500-talet. Idag betraktas han som grundaren av den japanska teceremonin.

Många sorter av te produceras i Indien som är den näst största exportören av te. Darjeeling, känd som ”champagnen av te” växer vid foten av Himalaya. Endast på denna höjd och i mikroklimat är det möjligt att producera en långsam tillväxt av blad som ger den mustiga smaken. Assams te, är mer maltigt och fylligt, och odlas i nordöstra Indien. Höglandet Nilgiri i södra Indien är känt för sina fina, doftande, fruktiga teer.

Gammal japansk målning (1800-tal) - teceremoni
Gammal japansk målning (1800-tal) – teceremoni

Det sägs att te var en viktig bidragsgivare till det amerikanska självständighetskriget. Paradoxalt nog är det den engelska traditionen som faktiskt avslutar Storbritanniens förbindelser med sina kolonier i Nordamerika. Vid den berömda Boston Tea Party 1773, dumpas tre fartygslaster med te i hamnen som protest mot de höga skatterna som införs av den brittiska regeringen för allt te som importeras till kolonierna. De amerikanska kolonisterna betraktar denna tull som olaglig eftersom de inte hade fått vara med och bestämma om detta. Händelsen inträffar alltså den 16 december 1773 då amerikanska patrioter förstör lasten med te som tillhör Brittiska Ostindiska Kompaniet. Aktionen organiseras av Samuel Adams som tillsammans med en grupp uppretade Bostonbor – vräker lasten i havet! Enligt legenden är de utklädda till mohawkindianer. Det är sammanlagt 342 lådor med te, till ett värde av 18 000 pund. Hamnen stängs under 16 år och det blir upptakten till ett krig …

Teblad har rest en hel del ända tills denna dag. Det har gjort att vi kan dela berättelser, myter, legender, traditioner och även historia kan ändra riktning!

Källor:
http://www.historic-uk.com
http://www.altomtaakademi.se
Kjellberg, Sven T, 1974, Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813 kryddor, te, porslin, siden

Punschen kommer, punschen kommer

Punschens historia i Sverige har sin början i mitten av 1700-talet. Det är då arraken, som är huvudingrediensen i punsch, börjar importeras till Sverige från Ostindien.
År 1733 ankrade den första ostindiefararen, Friedricus Rex Sueciae, i Göteborgs hamn lastad med arrak, porslin och kryddor. Arrak är ett destillat av ris, sockerrör, palmsaft och andra växtdelar som får sin speciella karaktär av lång tids lagring på fat.

Bålskål med koppar, Ostindiskt porslin, 1700-tal Bålskål med koppar, Ostindiskt porslin, 1700-tal (Stadsmuseum Gbg) – foto: Maya Hedberg

Punschen är under 1700-talet en allmänt känd dryck i Europa. Den blandas till i en bålskål och behöver inte alltid innehålla arrak. Det går bra med den spritsort eller det vin som finns till hands. I Sverige har dock punschen sina obligatoriska ingredienser: arrak, socker, vatten, te och citron. Bålet serveras rykande varmt och dricks ur små koppar.
Punschen blir snabbt populär och på grund av de dyra importerade ingredienserna är den dock till en början en dryck för de mer välbärgade i samhället. När vinhandlarna under mitten av 1800-talet börjar tappa punsch på butelj blir den mer lättillgänglig, och allt fler köper och dricker punsch.

Först med att sälja färdigbrygd punsch är vinhandelsfirman J. Cederlunds Söner som redan år 1845 erbjuder sina kunder denna nyhet. Cederlunds har lokaler under Stockholms slott där lagringskärlen står i långa rader. Det största kallas Stora Stycket och rymmer 24 000 liter.

Arraken har en alkoholstyrka på ca 70 procent. Den blandas med vatten, sockerlag och oftast med något syrligt vin. Punschen lagras sedan i liggare av ek ett par månader, innan den tappas på butelj och etiketteras för hand. Sedan är det dags att distribuera punschen till de väntande kunderna i staden.

Med tiden börjar allt fler vinhandlare tillverka och buteljera sin egen punsch och antalet punschmärken ökar. I prislistor från slutet av 1800-talet finns många olika punschmärken, men också arrak för egen tillverkning av punsch i hemmen. För att hävda sig i konkurrensen och locka köpare ger tillverkarna sin punsch slagkraftiga namn och pryder buteljerna med attraktiva och färggranna etiketter. Reklamtavlor sätts upp i vinbutikerna och i tidningarna annonserar firmorna för sina punschsorter. Ofta är det aktuella händelser, kända personer eller firmans läge vid någon välbekant plats som får bidra till namnen.

Punch etiketter

Det sena 1800-talet är punschens guldålder. Kroglivet blommar och en populär beställning på restaurang är en ”halva punsch”. Bålskålen har spelat ut sin roll och punschen serveras istället i sin flaska – väl kyld i en ishink. Det blir nu också på modet att servera punschen kall.

Punschen avnjuts vid alla tänkbara tillfällen: efter en lyckad jakt, på militärmässarnas verandor, på ångbåtar, på studentnationer och i trädgårdarnas paviljonger. Den gyllengula, väldoftande drycken beskrivs ofta i ett romantiskt skimmer av dåtidens poeter och skribenter:

”Under en alm man kaffebordet sätter,
Punschen står opp, som i en isbädd låg.
Ljufligt man bjuds på trior och kvartetter:
Man får en vink att ’lifvet är en våg’.”
(Elias Sehlstedt, 1808–74)

Efter att AB Vin- & Spritcentralen bildas 1917 övertar ”Spritcentralen” all tillverkning av punsch. Man behåller fyra märken: Carlshamns Flaggpunsch, Cederlunds Caloric, Platins och Grönstedts Blå. Tre av dem finns fortfarande kvar i sortimentet. När AB Vin- & Sprits monopol upphör år 1995 kommer nya märken ut på marknaden.

Idag dricker vi uppenbarligen mindre punsch än tidigare, men punschtraditioner lever kvar i vissa kretsar. Fortfarande dricks det en hel del punsch på studentnationer, bland militärer och till torsdagsärterna.

Själva ordet ”punsch” kan vara ett indiskt ord. Sanskritspråkets ”pancha” och det nutida hindustaniordet ”punj” betyder fem. Den ursprungliga punschen kanske har fått sitt namn eftersom den tillreds av fem ingredienser; sprit, vatten, socker, citronsaft och te. Men det är i Västindien som ordet börjar användas som drink. 1632 är det belagt på engelska, men vanligt blir det – och då oftast i sammansättningen rompunsch – först efter 1655 – när engelsmännen erövrar Jamaica från spanjorerna och lägger beslag på öns romdestillerier. Det tycks alltså som om begreppet punsch och rom varit intimt förknippade redan från början. Därför kan man tänka sig att ordet härstammar från det gamla engelska måttet puncheon – som man använder om fat mellan 70 och 120 gallons (315 resp 540 liter) rymd som används vid importen till brittiska hamnar. Rom och arrak blir populära i Västerlandet – de egna brända dryckerna är eländiga. Man häller enbär, malört, rölleka, kummin och angostura och Gud vet vad – i syfte att dränka oset av finkel. Oavsett ordets betydelse kan vi konstatera att komponenten i svensk punsch är arrak.
Främst från Indonesien – där kokt ris blandas med små klumpar av rismjöl, sockerrörsaft, palmsav och några örter. När allt har jäst klart sker destillation – den slutliga aromen uppnås efter lagring på träkärl. Att den svenska punschen skiljer sig från annan är just att den på Java tillverkas av arrak. Därför är det nödvändigt för skeppen som kommer från Kina att göra en mellanlandning där på hemvägen!

Arrak infoFörsta gången vi svenskar får höra talas om punsch är i amiralen Carl Tersmedens dagboksanteckningar från 1733 – efter ett par månader innan den första lasten med arrak kommer till Sverige med Ostindiska kompaniet!
1845 kommer så den tjugoårige Johan Edward Cederlund hem från en studieresa på kontinenten för att på sin fars uppdrag hämta hem nyheter i branschen. Vad han kom fram till var att den går alldeles utmärkt att dricka kall!
Fadern ställer ut sin punsch på butelj vid världsutställningen i London 1862 och erhåller medalj för sin fina ”Caloric” – påpassligt nog med tanke på att uppfinnaren John Ericsson samtidigt lanserat sin varmluftsmaskin ”Caloric” – och den mannens namn och uppfinningar är i ropet just då. Punschtillverkningen röner stor uppskattning och man får anledning att förlägga fabriker i flera länder. Drömläget att få förvara och sälja sin punsch i anslutning till kungliga slottets källare gör inte saken sämre.
I matsammanhang brukar de skånska ålagillena bjuda på varm punsch till kokt, rimmad ål med currysås. I Östergötland finns en tradition att bjuda på får-i-kål med varm punsch. Vi svenskar har redan tidigare druckit all sprit varm och det fortsätter vi med under 1700-talet – så det blir varm punsch till ärtsoppan också…
Exakt varifrån ärtsoppan kommer ifrån vet vi däremot inte säkert, men man vet att ärtsoppan även har gamla anor i Irak, Iran, Ryssland, Indien och några få nordeuropeiska länder till förutom Sverige.

Källor:
Swahn, Jan-Öjvind, (2003) Mat, Historisk uppslagsbok

Hem


http://www.aperitifklubben.se

En god linnean – Anders Sparrman (1748–1820)

Anders Sparrman

Är Linné hänsynslös i sin jakt på naturalier – eller är han en kärleksfull patriark? Visst går rykten om att han kan vara hänsynslös och härsklysten, lynnig och snarstucken, intolerant mot sina meningsmotståndare och dessutom en girig samlare som inte drar sig för att skörda frukterna av andras arbete. Eller kanske är det av ren feghet han skickar ut sina elever på långa utlandsresor i stället för att resa själv? Hälften av dem kommer aldrig tillbaka.

Det råder säkerligen delade meningar om detta. Hur som helst, de som får hans förtroende är en väl utvald grupp bland de studenter han undervisar. Och de lär vara omkring trehundra.
Vi får utgå från att de som företar vådliga resor är medvetna om riskerna – några blir dessutom framgångsrika på egen hand, andra mindre lyckosamma. Linné ger sina apostlar noga instruktioner om vad som skulle göras. Allt ska antecknas, allt, allting! ”Och frågas orsaken till allt!”, kommenderar han som om det inte vore nog.

Jag kommer kort att uppehålla mig vid en av dem som tar risken att som mycket ung ta steget ut i världen; Anders Sparrman. Son till prosten och kyrkoherden Erik Sparrman och Brita Högbom, och härstammar på fädernet från flera prästsläkter i Hälsingland.
Vid nio års ålder skrivs han in vid Uppsala universitet och studerar medicin och botanik för arkiatern Linné. Linné inser snart att han fått en mycket lovande lärjunge. Intresset för växters användbarhet inom medicinen skulle han kunna koppla samman med resor till fjärran länder och Sparrman blir inte mindre intresserad då han får höra om den berömde kaptenen Ekebergs färder på de stora haven. De till Ostindien!

Sannolikt förmedlar Linné kontakten med Ekeberg, men troligen är familjerna Sparrman och Ekeberg redan bekanta med varandra, eftersom Sparrman kommer från Tensta socken där Ekeberg i början av 1760-talet köper Altomta gård och dessutom är Ekeberg nyss invald i Vetenskapsakademien.

I december 1765 följer Anders Sparrman med på expedition till Kina som skeppsläkare – eller snarare som blivande fältskär. Ty tittar man noga i rullan för resan med ”Stockholms Slott” finner vi hans namn bland matroser och hans ålder är 18!

Rullan för resan

Trots sin ungdom äger han insikter i naturalhistorien som anses vara så utmärkta, att vi kan anta att han av den anledningen får assistera som skeppsläkare. Återkommen till Sverige 1767, skriver han följande år in sig vid kirurgiska societeten – och genomför två år senare det teoretiska förhöret i medicin. Det är studierna och forskningsresultaten han åstadkommer under resan till Kina som utgör underlaget för hans doktorsavhandling.
Sparrman bevittnar också hur Ekeberg fördelaktigt skiljer sig från de flesta sjöbefäl genom att behandla sin besättning på ett anständigt sätt. Den nära kontakten dem emellan för också med sig att Ekebergs humana människosyn troligen påverkar Anders Sparrman och bidrar till hans senare engagemang som slaverimotståndare – abolitionist.
Ett par år efter första resan gör han ytterligare en resa till Kina och nu beskriver han djur och växter han finner i ”Iter in Chinam – Resa till Kina”, som utges 1768.

1772 får han möjlighet att företa en fri resa till södra Afrika med Ostindiska kompaniet, där han planerar att fortsätta sina naturhistoriska – och etnografiska studier. Den 16 april 1772 möts, av en händelse, Thunberg och Sparrman i Kapstaden, redan efter fyra dagar. De blir båda väldigt förvånade att träffa varandra här, och gör några givande exkursioner tillsammans. Men det visar sig att de har svårt att samarbeta, inte ens kan de komma överens om vad som ska rapporteras hem – och snart går de skilda vägar. Sparrman stannar sju månader i Sydafrika.

Han ansluter därefter till James Cooks andra jordenruntresa och forskar i Södra Oceanen, Australien, Oceanien och Sydamerika. En forskningsexpedition som omfattar 60 000 engelska sjömil (1 sjömil= 1852 meter) och återkommer till Kap 1775.

Resa till Goda Hopps-Udden

Hans dagböcker publiceras i tre volymer som ”Resa till Goda Hopps-Udden, södra Polkretsen och omkring Jordklotet samt Till Hottentott- och Caffer-Landen Åren 1772-1776”. Han publicerar också ”Catalogue of the Museum Carlsonianum” (1786-89), där han bland annat beskriver många av de arter han hade samlat in i Sydafrika och Stillahavsområdet, varav en del är nya för vetenskapen. Han utses till intendent för Vetenskapsakademiens naturhistoriska samlingar, 1780. Han har dock inte det intresse för föremålens praktiska omvårdnad som krävs för att hålla dem i gott skick, och ordningen i samlingarna är det inte heller så mycket bevänt med.

Sju år senare företar han, i sällskap med svenskarna Carl Axel Arrhenius och Carl Bernhard Wadström, åter en resa till Afrika för att på kung Gustaf III:s befallning utse en lämplig plats för en svensk koloni på Afrikas fastland. Ändamålet med expeditionen blir inte som man tänkt och någon koloni blir det inte, men resan får det goda med sig att Sparrman kallas som vittne i rättegångar i London, där hans vittnesmål kommer att stärka rörelsen mot slaveriet. Sparrman reser därefter till Paris, gör ett kort besök i England och återkommer till Sverige 1788.
Kring 1805 börjar han publicera en serie fågelböcker över Sveriges fåglar, ”Svensk Ornithologie”. Bara den första boken med 68 planscher och 44 textsidor gavs ut och serien förblir tyvärr ofullbordad. 1790 är medlem av Kungliga Vetenskapsakademien Anders Sparrman antar ett antal akademiska poster, men administration tycks inte ligga för honom – han blir professor vid Collegium Medicum från 1790.
Alla älskar Sparrman. Han kan skriva, men också motsägelsefull intill gåtans gräns.

Runt sekelskiftet 1800 införs på Sparrmans rekommendation kolsyrad sockerdricka mot skörbjugg i flottan. Nu är dock inte Anders Sparrman en pionjär på området, den skotske marinläkaren James Lind ser till att brittiska flottan redan på 1750-talet utökar sjömännens proviant med apelsin- och limesaft mot just skörbjugg. Kanske är det införande av kolsyrad sockerdricka som innehåller citronsyra som blir det unika?

Flit och friskt humör är Anders signum – en sann linnean – men också senfärdighet och med åren grubbel och tvivel rörande världens orättvisor. På ålderns dagar åtar han sig fattigläkarebefattningen i Klara församling i Stockholm och sköter den uppgiften en längre tid.
Anders Sparrman avlider i Stockholm den 9 augusti 1820. Han är då 72 år, 5 månader och 13 dagar gammal.

Anders Sparrman efterlämnar skildringar från de många dramatiska resor han gör under sitt liv, men jag vill framhålla det föredömliga sätt som författaren Per Wästberg levandegör det Sydafrika som Sparrman kommer till 1772, där han blir vittne till de europeiska kolonisternas grymheter som gör honom till en tidig motståndare mot slaveriet. En mästerlig biografisk roman om den yngste och kanske mest gåtfulle av Linnés apostlar. Ynglingen som vågar sig ut på den vådliga Kinaresan och … som jag ska återkomma till, håller ett åminnelsetal till kaptenen Carl Gustav Ekeberg, Svenska Ostindiska Kompaniet.

Källor:
http://runeberg.org/sbh/b0498.html http://sok.riksarkivet.se
Anders Sparrmans resa av Per Wästberg
http://www.europeana.eu
http://www.ub.gu.se

En legendarisk kapten inom Svenska Ostindiska Kompaniet

Carl Gustaf Ekeberg

Carl Gustaf Ekeberg kommer till världen den 10 juni 1716 och växer upp på Djursholm – vid det Banérska säteriet i Danderyds socken – där är hans far Gustaf Ekeberg frälsekamrer och förvaltare. Hans mor är Ebba Catharina Fast och han växer upp tillsammans med sex syskon.

Carl Gustav börjar som elvaåring studier i kemi vid Uppsala universitet, men övergår efter tre år till praktisk apotekstjänst under 1730 som elev hos apotekare G. Wessel i Västerås. Under sex års lärotid inhämtar han så medicinska kunskaper och blir provisor vid apotek i Åbo och fortsätter samtidigt sina studier. Han får tillfälle att följa med som skeppsläkare under två resor på handelsfartyg till Spanien, där han lär sig navigation. Ett intresse han känner starkt för och kommer i framtiden att ägna sig åt navigationsyrket – blir inskriven och avancerade vid Amiralitetet (svenska flottans överstyrelse) och här startar hans långa bana i Svenska Ostindiska Kompaniets tjänst. Det är amiral Theodor Ankarcrona, en av kompaniets direktörer, som värvar Carl Gustav Ekeberg åt företaget.
Ekeberg tar värvning som 4:e styrman år 1742 på skeppet ”Drottningen av Swerige” och detta blir hans första och dramatiska resa. Skeppet grundstöter – efter 14 dagar – vid norska kusten och kaptenen på skeppet omkommer, sekonden rymmer och 1:e och 2:e styrmannen insjuknar – Ekeberg blir andre man. Det tar flera månader innan man till slut når Kanton, där skeppet ligger kvar till 1744.
På hemfärden är han andre befälhavande person och i juli 1744 kommer han åter till Göteborg. Carl Gustav Ekeberg gifter sig med Hedvig Erlandt och beger sig snart ut till sjöss igen.

Den 5 januari 1745 föds en dotter i Amiralitetsvarvsförsamlingen (Gamla varvet) i Göteborg. Och Ekeberg själv är ute på sin andra resa som håller på att sluta ännu vådligare än den första! Skeppet ”Stockholm” förliser en natt utanför Shetlandsöarna och endast genom en lycklig tillfällighet kan han ta sig i land på en rest av vraket.
Enligt vittnen blir hans hår totalt silvervitt den natten! På Shetlandsöarna dröjer han kvar i tre månader och passar på att ägna sig åt naturhistoriska studier samt hjälper lokalbefolkningen med läkarvård.

Carl Gustav Ekeberg blir icke avskräckt av det som skett, utan går som 2:e styrman åter ut på ”Götha Lejon” i december 1746, och stannar i Kanton även hela året 1748. Han återkommer inte förrän den 20 juni 1749.
Under året i Kanton passar han på att studera naturalhistoria och samlar på sig en del exotiska fynd. Han har nu börjat föra dagboksanteckningar med huvudsakligen naturvetenskapligt innehåll.

1750 väljs Ekeberg in i Vetenskapsakademien som ämnessven (gesäll, lärling) och tillbringar tiden i Göteborg på uppdrag av Ostindiska kompaniet.
I början av december samma år för han, denna gång som kapten, kompaniets gamla fartyg ”Freden” till Cadiz  för försäljning. Hemresan sker med skeppet ”Ulrica”

Därefter företar Ekeberg tre lyckade Kinafärder, de två första som 1:e styrman ombord på ”Hoppet” 1751-54 och ”Sophia Albertina” 1755-58, under den andra resan utnämns han till löjtnant vid Amiraliteten och under den tredje resan som kapten på ”Friederic Adolph”.
Under 1761 väljs han in i Vetenskapsakademien som fullvärdig medlem och året efter gör Ekeberg sin åttonde resa med Svenska Ostindiska Kompaniet, denna gång som kapten ombord på skeppet ”Finland”. Under resan till Cadiz omkommer flertalet av manskapet i rötfeber och man lejer in nya matroser i Cadiz. Fartyget stöter oturligt på en mudderbank vid Bankasundet och han kan klokt avvärja följderna av missödet, genom att med stor möda få sina lejda, vilda matroser från Cadiz att lyda.
Ekeberg är känd som sträng och fordrande, men samtidigt mänsklig – han föredrar en human behandling och undviker prygelstraff.
Det är från denna resa han för hem tolv levande teplantor till Linné, till dennes stora glädje och sedan sorg, ty plantorna dog!

Under åren 1763-65 tillbringar Ekeberg mer tid på sin gård Altomta i Tensta (Uppland)
och ägnar sig åt jordbruk, trädgårdsodling samt författarskap. Nu är han en uppländsk jordägare och akademikollega i nära vänskap med Linné.

Den 28 december 1765 är han åter på ett skeppsdäck. Nu som kapten på ”Stockholms Slott” och ombord finns också den knappt 18-årige Anders Sparrman, en av Linnés lärjungar och blivande fältskär. Det bör också nämnas att den här resan till Kanton kommer att bli en av de mest vinstgivande i kompaniets historia – hela 97,75 %.
Klockan halv tio på förmiddagen söndagen den 16 augusti 1767 lotsas skeppet från Vinga – genom inloppet till Göteborg.

Ekeberg skildrar själv sina resor i såväl som i skrift och som i teckningar och inte minst graverar han planscher och kartor.
En resa som går till eftervärldens historia är den med skeppet ”Finland” – den 29 juni 1769 mönstrar Ekeberg på som kapten och ombord mönstrar också en ung man vid namn Jakob Wallenberg. En ung man som just blivit prästvigd. Han beskriver resan i den klassiska ”Min son på galejan” och Ekeberg å sin sida beskriver resan i boken ”Capitaine Carl Gustaf Ekeberg Ostindiska Resa, åren 1770 och 1771”. Wallenberg nämner hur den vaksamme gråhårige kaptenen simmar fram och åter på däck och blir räddad av en välsignad tågstump – fru Ekeberg har då ingen aning om hur nära hon är att bli änka!
Under uppehållet i Kapstaden gör Ekeberg botaniska observationer och är även den förste som kartlägger False Bay.

Sskeppet Finland

Ytterligare två resor gör Ekeberg – båda med ”Sophia Magdalena” under åren 1774-75 och 1777-78. Under den sista vistelsen i Kanton skriver hans kollega i kompaniets tjänst, kapten James Maule, om att Ekeberg är för gammal för att fara till Ostindien, men också att han är tacksam att ”old Ekeberg” har vågat åta sig det svåra uppdraget att föra skeppet den långa vägen från Sverige. Ekeberg får under resans gång besked om att han tilldelats ordensdekorationen riddare av Vasaorden. Den kommer via post till Kanton. Den 12 januari 1778 lämnar Ekeberg Kanton – en sista gång.

På Altomta i Uppland

På Altomta visar Ekeberg att han är en driftig och intresserad jordbrukare och han skriver gärna brev om odling av säd, gräs och foderväxter.

Den 4 april 1784 avlider Ekeberg på sin gård. Den gamle och sjuke läkaren, tillika kaptenen skriver ”Flera år har jag vid häftigt gående eller rörelse känt ett styng uti bröstet …

Hans liv och leverne går till historien som kanske den mest erfarne sjökaptenen i Svenska Ostindiska Kompaniets tjänst.

På herrgården Altomta får jag en sommar förmånen att betrakta ”Ekebergsrummet” – med väggmålningar av hans hand – med motiv från hans färder.

Carl Gustaf Ekebergs målningar

Källor:
Ostindiska kompaniet – Tore Frängsmyr
http://ostindiska.nordiskamuseet.se/
http://www.ub.gu.se
Sven T. Kjellbergs Svenska Ostindiska Companierna 1731-1813, Malmö 1974 (STK) http://sok.riksarkivet.se
Capitaine Carl Gustav Ekebergs OSTINDISKA RESA åren 1770 och 1771. Beskrefven uti bref til Kongl. Vet. Academiens Sekreterare
http://www.arkivdigital.se

Frimurare inom Svenska Ostindiska Companiet – SOIC

Skölden från S:t Johannes logen i Kanton

Kompaniets handelsutbyte med utlandet resulterar i att det i juni 1755 bildas en frimurarloge – den Salomonska logen – i Göteborg. Logen får senare ett nytt namn – Salomon á Trois Serrures – troligen för att erinra om logens franska ursprung. Medlemskapet är vid denna tid förebehållet framstående män i samhället. I den Salomonska logen upptas i första hand handelsmän och militärer – men faktum är att det är anställda inom Ostindiska Kompaniet som är logens största grupp yrkesmän. Under åren 1755-1760 är var femte nya person – alltid en man – som blivit upptagen i orden, anställd inom Kompaniet.
Det är således gott om frimurare inom Svenska Ostindiska Kompaniet – såväl bland anställda i land såväl de som är till sjöss. I synnerhet de superkargörer och kaptener som seglar till Kina. Eftersom resan till Kina tar mellan 1-2 år ansöks om att få hålla loge på annan ort i anknytning till de långa resorna. I mars 1757 beviljas ansökan och Johanneslogen i Göteborg överlämnar patent till sju frimurare som är på väg till Kina. Patentet innebär att de har rätt ”att å utrikes orter, ehvaret de i land kan komma, hålla ordentelig loge och sammankomst.”

Två skepp lämnar den 25 januari år 1759 Göteborgs hamn – Stockholms Slott och Prins Fredric Adolph med totalt sju frimurare ombord. Bland dessa finns förutom superkargör Friedrich Habicht som var med och grundade den Salomoniska logen även kaptenerna Carl Gustaf Lehman och Carl Gustaf Ekeberg, Andreas Gadd och Jacob Hahr, löjtnant Herman Celsing och styrman Livinius Olbers.

Då skeppen anländer till Cadiz, för att dels proviantera och dels byta svenska varor mot silverpiastrar och köpa in ytterligare varor som lämpar sig för handel i Kina, möter de ett hemvändande skepp – ”Prins Carl”, och även där finns frimurare ombord. Förutom dessa tre skepp finns också ett antal örlogsfartyg i hamn som ska eskortera skepp på väg tillbaka till Sverige. Ombord på örlogsfartygen finns män som har intresse av att bli frimurare. Nu är tio män samlade för att hålla loge på skeppet ”Prins Carl” och fyra officerare från örlogsfartygen balloteras (röstas fram) till frimurare.

Väl framme i Kanton är det läge att hålla nästa loge. Vid ankomsten håller de sju bröderna på Kompaniets två skepp en logesammankomst- sannolikt den första i Kina. För att hålla sammankomster krävs att innehavare av patentet finns närvarande. I genomsnitt är det nu ett tiotal svenska frimurare i Kanton. Men det kommer att dröja tjugosju år innan en permanent frimurarloge inrättas. I väntan på den kan frimurarna eventuellt besöka en annan nations loge – den engelska logen fanns där sedan 1768.

Den 21 mars 1787 inrättas en loge i Kanton – nu är tillströmningen av frimurare betydligt större och hertig Carl ger sitt tillstånd att inrätta logen ”S:t Johannis Frimurare Riddare Loge S:t Elisabeth”. Logen i Kanton ska genom protokoll rapportera till Johanneslogen i Göteborg och får tillstånd att bedriva verksamhet i de tre första graderna. Från Göteborg kommer sigill och prydnader i en låda av metall – försedd med tre lås!

Logen öppnas första gången den 20 september 1788 klockan fyra på eftermiddagen. På kvällen samma dag håller logen sin andra sammankomst och vid det tillfället väljs William Chalmers till dess Förste Bevakande Broder. Som kvarliggande superkargör i Kanton är William Chalmers utsedd till logemästare i logen S:t Elisabeth och eftersom logen är internationell, kan William Chalmers knyta värdefulla kontakter med bröder från stora delar av Europa och Nordamerika.
De nytillkomna bröderna i Kanton stiger snabbt i graderna och därför krävs ibland två sammankomster per dag för att hinna utföra balloteringen (omröstningen). Från första till andra graden tar det tre veckor och för att nå tredje graden kan det ta endast en dag. Det händer också att bröder från andra länder upptas i broderskapet, oftast gäller detta engelsmän .

Frimureriet i Kanton kan väl utan överdrift sägas vara nära förknippat med Kompaniet och dess historia. Så i takt med att handelsutbytet med Kina avtar i slutet av 1700-talet minskar också antalet sammankomster. Logen blir liggande i vila fram till 1878 då logen blir struken ur Svenska Frimurare Orden. Den siste logemästaren är James Chalmers som utnämns till ämbetet år 1801 då även han som kvarliggande superkargör i Kanton, erhåller samma tjänst som hans bror William har haft drygt tio år tidigare.
James Chalmers skriver den 23 mars 1801 till sin äldre broder William:

”. . . och anhåller at Du på det kraftigaste måtte försäkra samteliga Bröderne, at det alltid har varit, och skall alltid förbli, mitt käraste och första ändamål här i Werlden at wara en ägta och sann Frimurare.”

Logen må vara struken, men kvar i Kanton finns dock ett vackert altare!

Frimureriet i Kanton

Öfverliggande i Kanton

Kanton historik

Svenska Ostindiska Kompaniet (SOIC) har sitt huvudkontor i Göteborg. Under den andra oktrojen etableras även kontor i Stockholm. I Göteborg blir Ostindiska huset medelpunkten i kompaniets verksamhet från 1760-talet och framåt, med magasinslokaler, auktionshall och direktion.
Under verksamhetsperioden beviljas privilegium på fem s.k. oktrojer. Oktroj är den period som ett privilegium gäller. Kompaniets (SOIC) oktrojer varade mellan följande år:
Första oktrojen: 1731-1746 15 expeditioner varav 13 till Kina.
Andra oktrojen: 1746-1766 36 expeditioner till Kanton.
Tredje oktrojen: 1766-1786 Tehandel är mycket viktig är SOIC har så gott som monopol på handeln med te till Europa.
Fjärde oktrojen: 1786-1806 I stort sett alla resor är förlustbringande.
Femte oktrojen: 1806-1821 Handelsklimatet försämras och SOIC upplöses 1813. Oktrojen utnyttjades aldrig.

Under de sjuttiofyra aktiva åren utrustas totalt etthundratrettiosju expeditioner med trettiosju olika skepp. De flesta ostindiefararna är byggda på varv i Stockholm.

På varje resa medföljer några superkargörer för kompaniets räkning. På resan med ”Stockholms Slott” som förs av kapten Carl Gustav Ekeberg under 1765-67 är det hela sex superkargörer med två assistenter. Superkargören har i uppdrag för att försälja och köpa laster och ansvara för redovisningen. Eftersom superkargören är expeditionens ledare hedras han av kaptenen som en direktionens representant ombord på fartyget. Så när superkargören går ombord hälsas han med åtta skotts kanonsalut, vilket endast överträffas av den kinesiske mandarinen som hälsades med sexton skott!

Kargörerna är således expeditionernas egentliga makthavare och bedriver förhandlingar om köp och försäljning för kompaniets räkning – och inte minst för sin egen del.
På så sätt kan kargörer och övrig besättning göra privata affärer till betydande belopp. Tyvärr finns det ytterst få arkivhandlingar kvar från Svenska Ostindiska Kompaniets resor mellan Göteborg och Östasien. När resan är genomförd och förtjänsten fördelad bränns alla arkivhandlingar! Man antar att detta sker för att ingen utomstående ska se vilka enorma vinster som utdelas till de som investerat i resan och försäljningen. De goda ekonomiska resultaten är produkten av ett mycket nära samarbete mellan kapitalägarna och den politiska regimen. För landet Sverige blir ostindieresorna inte någon större affär, förutom att några nog så viktiga donationer kommer till.

Det råder däremot ingen brist på berättelser om hur livet var ombord på skeppen. Det skrevs brev, dagböcker, journal- och loggböcker från den första resan till och med den sista. Beroende på författarens befattning eller position inom skeppets heriarki är det ur olika perspektiv vi får veta något om resorna. Inte minst naturalhistoria!

Mellan 1760 och 1839 är staden Kanton, som ligger i södra Kina, den enda öppna hamnen för européer, kanske med tanke på att det är långt till huvudstaden, och att endast ett begränsat antal kinesiska köpmän, så kallade hong (säkerhetsköpmän), får förmedla handeln med utlänningar. Kanton är den stad där Svenska Ostindiska Kompaniet i likhet med alla andra europeiska handelsbolag gör affärer.

Staden genomskärs av flera kanaler och hundratals gator! Alla lika långa, raka och stenlagda. Staden har en egendomlig prägel genom den stora livligheten på floden. Pärlfloden är i staden drygt sexhundra meter bred och sju meter djup, och är vid denna tid alltid täckt med fartyg av alla slag – floden mittför Kanton liknar en flytande stad.

Svenska Ostindiska Kompaniets första resa till Kanton startar i Göteborg den 9 februari 1732 med fartyget ”Friedricus Rex Sueciae”. Skeppet återkommer till Göteborg den 27 augusti 1733 efter en del problem med holländarna i Batavia. Varulasten säljs på auktion och beräknas ha lämnat en utdelning på tjugofem procent på det insatta kapitalet.

De ostindiska fartygen avseglar vanligen från Göteborg i december eller januari för att man skulle kunna använda sig av passadvindarna på världshaven. Vinterseglingen förbi Skottland är dock inte särskilt angenäm och det händer ganska ofta att fartygen hade svårt att komma iväg på grund av köld, stormar och isproblem. De är ofta tungt lastade och ligger djupt i vattnet. En normal last på fyratusenfemhundra skeppspund motsvarar trehundratio läster – eller omkring sjuhundrasextiofem ton!

De svenska skeppen ligger kvar i Wampoa söder om Kanton i flera månader, medan superkargörernas affärer avslutas. Här ligger tyghuset, där skeppets utrustning stuvas in och en mängd reparationsarbeten utförs. Andra nationers kompanier har liknande byggnader, som kallas Banks Halls (eller ”bängsalar”). Uppe i Kanton, på ett särskilt område vid stranden utanför stadsmurarna, finns ett antal andra svenska byggnader – faktorier – för den omfattande affärsrörelsen.
I Kanton fanns en sammanslutning kallad Co-Hong. Den hade kejserligt monopol på handeln med européerna. De är ungefär tio till antalet. De är ansvariga för samtliga kontakter med superkargörerna på de svenska fartygen och de styrande i staden, men de arbetar inte på fältet, detta arbete utförs istället av compradörerna, det vill säga kommissionärer som tar kontakt med kompaniets superkargörer vid inköp och försäljning. För att kunna handla behöver parterna också en tolk. Han är troligtvis den viktigaste personen av dem alla.

Eftersom fartygen inte går in i Kantons hamn är faktorierna därför mycket betydelsefulla. De ligger på smala tomter mellan floden och Faktorigatan. Husen består av två våningar, varav den översta våningen ligger öppen under taket.
Superkargörerna och deras assistenter bor också i faktorierna, som vaktas av matroser. Det gäller att ha uppsikt över de inköpta varorna innan de lastas på sampaner och förs av compradoren och några matroser ut till skeppet.
Faktoriets lagerlokaler är således basen för superkargörernas verksamhet. Där samlas både inkommande och utgående varor. Bland det som inköps är thé, siden, taft, bomullstyg, silke, tutanego, gallingall – en krydda som påminner om ingefära, apoteksvaror, arrak och porslin. Varor som ska säljas i Göteborg till ett pris som vida överstiger inköpspriset. Förste superkargören kan uppträda som en slags gårdfarihandlare i kolossalformat, när han väl öppnar lagret i Kanton!

Kaptenen har visserligen ansvar för navigeringen av skeppet, men får vare sig anlöpa eller lämna någon hamn utan superkargörens skriftliga godkännande. Samma sak med lasten. Superkargören sköter kassan ombord och endast han hade tillgång till nyckeln till hytten där pengarna förvaras och alla utlägg måste godkännas av honom. Även kaptenen ombord är underställd superkargören.
För att göra affärerna ännu mer lönsamma placerar det svenska kompaniet fasta superkargörer vid kontoret i Kanton under början av 1760-talet. Detta gör att man kunde köpa vissa varor billigare när det inte var högsäsong, som till exempel thé och sälja dem dyrare när efterfrågan blev som störst. Dessa är så kallade ”öfverliggarna i Kanton” – och jag ska nämna några av dem.

Jean Abraham Grill (1736-1792) gör sin första resa till Kina 1755 på skeppet ”Sofia Albertina”. Han är tillbaka redan nästa vår och påbörjar en flera år lång bildningsresa utomlands i syfte att skaffa sig mer kunskap om affärsverksamhet. Han återvänder först hösten 1760 till Sverige för att omedelbart mönstra på som oavlönad assistent till de två superkargörernas på skeppet ”Friedrich Adolph”. För sin far och farbror, Abraham och Claes Grill är det viktigt att han kommer iväg. Resan slutar emellertid olyckligt – skeppet förliser 1761 i Kinesiska sjön. Efter haveriet beslutar sig Jean Abraham för att stanna i Kanton på obestämd tid.
Han får erbjudande att samarbeta med Michael Grubb, som är superkargör i kompaniets tjänst och som stannat kvar i Kanton under åtskilliga år för egna affärer.
Grubb engagerar Grill i sin verksamhet och ger honom också en del i vinsten. Jean Abraham deltar i hushållning och nyanskaffning till fartyg och faktoribyggnader.
Grubb och Grill delar sin tid mellan Kanton och Macao. Ibland verkar det som de två svenskarna handlar mest med portugiserna, men ganska ofta äger de också andelar av laster som säljs vidare till Java, Indien, Indokina, Filippinerna och Japan. Direktörer inom kompaniets lär också ha andelar i sådana bolag, men lämnar den fortsatta hanteringen till de två ombuden i Kanton.

I ett brev får vi lite insyn i livet – Jean Abraham skriver till vännen Samuel Schütz 1757:

”Varför jag inte vill resa på Ostindien: 
1) de indiska resorna är endast för lathundar, varibland jag väl warit att räknas, men vill söka att bättra mig
 2) där är litet eller inget att lära
 3) att sedan man därmed efter två à tre resor utan någon förtjänst inte komma till en superkargör … och säg mig huru en del av wåra lata och dumma herrar superkargörer, där är ej en enda som har satt sig ner under åren och upprättat något gott köpmanshus utan stryka allesammans kring gatorna som andra lättingar.”

Kanske är det inte så märkligt att han avslutar sitt brev med:
Detta brev beder jag dig att ej låta någon siäl se.”

Petter Johan Bladh föds 1746 i Vasa. Han är det andra barnet till storköpmannen Johan Bladh. I början av år 1764 börjar Bladh som biträde i faderns handelsrörelse.
På rekommendation av sin kusins make Michael Grubb (adlad af Grubbens), som suttit i ledningen för det svenska Ostindiska kompaniet, får Bladh under 1766 anställning i vad som då är det mest framgångsrika företaget i Sverige. Största delen av de värdefulla kinesiska varorna köps efter ankomsten till Göteborg, av utländska köpmän och beräkningar har gjorts att endast en åttondel blir kvar i Sverige.
Bladh blir däremot kvar i kompaniets tjänst i nästan tjugo år. Gynnsamma år för kompaniet. Genom en energisk arbetsinsats gör han en lysande karriär och blir själv förmögen. År 1766, vid samma tid som Bladh anställs, inleds en tredje oktrojperiod som visar sig bli den mest framgångsrika för kompaniet.

År 1776 utnämns Bladh till andre superkargör och beordras att stanna i Kina. Superkargören ansvarar för kompaniets hela affärsverksamhet, för allt från att knyta affärskontakter till att granska enskilda porslinskoppar och tilldelas dessutom ett specialuppdrag som innebär att reda ut konflikter vid den svenska handelsstationen och ordna upp de ärenden som kontorets tidigare chef lämnat oavslutade. Han utför dessa uppgifter på ett lovvärt sätt och blir därmed chef för kontoret.

Säsonger för svenska superkargörer i Kanton kan delas upp i två delar; Svenska fartyg som anlöper staden i början av sommaren tas emot av superkargörer redan finns på plats och de tar hand om affärerna, lastningen av fartygen och den kinesiska byråkratin. Då fartygen på hösten lämnade Kanton för att segla tillbaka till Sverige ska handelsstationen tömmas och de anställda som då stannar kvar måste flytta till Macao över vintern. Européernas vistelse i Kina är starkt kringskuren. Bladh trivs i Kina och stannar sju år, det enda han saknar och som han ber pappa hemma i Finland skicka, är lingonsylt och åkerbärssylt och finska skorpor.

William Chalmers växer upp i Göteborg och är son till en skotsk köpman William Chalmers. Han är också en av de svenska superkargörerna som blir kvarliggande under tio år i Kanton och Macao. Efter sin tid i Kanton återvänder Chalmers till Göteborg, som en förmögen man.
Brodern James blir något år senare även Williams efterträdare som kvarliggande superkargör för Svenska Ostindiska Kompaniet i Macao och Kanton, och stannar kvar till år 1805. Den sista kända skrivelse från James Chalmers i Kanton till Göteborg är daterad den 25 mars 1805 och hade Pehr Dubb som mottagare.
I brevet redogör James som Ordförande och mästare för frimurarelogen Elisabeth i Kanton, för Dubb som är provinsialmästare för Göta Provinsialloge under vilken kantonlogen lyder, för hur han handlat med logens egendomar och tillhörigheter. Arbetet i logen har då upphört och vi kan i brevet bland annat läsa följande om hur James skött dokument och andra handlingar:

”låtit gjöra en Campher Låda, hvaruti de under lås och nyckel ligga väl förvarande. Denna låda står alltid uti Compagniets eldfria penning hvalf, och således fullkomligt säkert”

När Olof Lindahl ger sig iväg på sin tredje resa den 7 mars 1779 ombord på skeppet ”Gustaf III”, och får i uppdrag av Svenska Ostindiska Kompaniet att stanna kvar som direktör vid det svenska faktoriet. Lindahl stannar i Kina sju år och tre månader.

Under tiden Olof Lindahl är i Kanton är också James Maule, Peter Johan Blaadh, E. von Stockinström och William Chalmers inhysta i det svenska faktoriet. Åren de tillbringar där 1777-1783 kallas inom kompaniet för ”de gyllene åren”. Det är teet som är den klart dominerande handelsvaran under dessa år. Teet som står för 83 % av den totala handeln!

Men kompaniets framgångssaga tar så sakteligen slut. Allt flera faktorier stänger i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet. Konkursen är ett faktum för Svenska Ostindiska Kompaniet 1809.
Anders Ljungstedt är den siste superkargören i kompaniet och han bestämmer sig för att stanna i Macau och inte återvända hem. Han blir privat affärsman och också den första svenska generalkonsuln i Macau, och efter handelsavtalet 1847 etableras även ett konsulat i Kanton och Shanghai. Han avlider år 1835, 76 år gammal och begravs på Macaos protestantiska kyrkogård. På gravstenen läser vi:

”Here lies the remains of Anders Ljungstedt, Knight of Wasa, Scholar and Philantropist. He was born in Linkoping March 23, 1759 and died at Macao November 10, 1835. Har ligger resten av Anders Ljungstedt, Wasariddare,Lard och Manniskovan.”

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑