JAVANEN

Om väggar kunde tala

Kategori: Göteborgs historia (sida 1 av 9)

Vestra Hamngatan i Göteborg – den 23 mars 1906

vykort

Solen står högt, skuggorna är korta… men de flesta är mörkt klädda. Rockar och hattar. Finklädda är de på en av stadens finaste gator – Göteborgs Wall Street – skulle man kunna säga med tanke på alla banker och försäkringsbolag som ligger samlade här. Halvvägs in på gatan ligger Domkyrkan – där borta vid träddungen. Vi kan se toppen av kyrkans torn!  Den här närmare fyrahundrameter långa gatan ligger inom Vallgraven i Göteborg. Men det är med dagens mått, i början av 1900-talet var den hundra meter kortare, cirka tolv meter bred. Ursprungligen var ju gatan delad – en gata på var sida om Västra Hamnkanalen!  Gatan har haft flera namn – Wästre Hambnen (1621-1639), Wästre Lille Hambnen (1669), Västra Hamnegatorne (1739), Västra Hamnegatan (1753) och slutligen Västra Hamngatan (1815). Vid tiden för postande var Västra Hamnkanalen relativt nyligen igenlagd – det gjordes under åren 1903-1905. Och vi kan se att spårvagnstrafiken redan är igång. Det står en man i ljus jacka och förkläde – vid bildens högra sida – mitt i gatan.

Jag vänder på vykortet och läser Hjerliga lyckönskningar på namnsdagen den 23 mars 1906 från mamma och mig. Helsningar …

Det är Gerda på Tyskbagargatan i Stockholm som gratuleras. Blir nyfiken på gatan i Stockholm och läser att den är uppkallad efter Tyskbagarbergen som i sin tur fått sitt namn efter den tyske bagaren Martin Kamecker som runt 1670 låter bygga Kameckers kvarn på bergets krön. Martin Kamecker och även hans son Jonas får titeln ”slottsbagare” och lär vara den förste som bakar saffransbröd i Sverige!

Vänder tillbaka till vykortets framsida där vi till höger också skymtar en neddragen markis över skyltfönstren till Engelska Tapetmagasinet! Affären har funnits där sedan 1899.

Som jag nämnde alldeles i början så är detta ett tillhåll för den 
högre finansen. De stora bankernas, försäkringskontorens 
och bankirernas gata. En arkitektonisk kontinental prägel lär ha kommit till under en tid då pengar strömmar in, massor av nya hus byggs, folket lever i överdåd. Det ligger en viss förnäm hållning – ett lugn, stil och harmoni – över de gamla borgarhusen. De vi ser på bilden har en enkel utsmyckning och i allmänhet inte högre än tre våningar. Här bor berömda köpmän som Sven Renström och Carl Fredrik Waern. En annan högt ansedd person är stadsmäklaren Johan Albrecht Leffler, 
som också håller till vid Västra Hamngatan. 
I närmare femtio år gör han sig känd som den som kan förmedla lån och på så sätt få fart på karriären för yngre affärsmän. 



Vad gäller kanaler så är Västra Hamnkanalen sist färdig vid byggandet av Göteborg. 
År 1681
leder endast två 
träbryggor över kanalen, den ena som förbindelse till Kungsgatan och den andra till Kyrkogatan. I slutet av 
1600-talet och början 
av 1700-talet tillkommer ytterligare tre broar, 
varav två är av sten 
med välvda 
öppningar. 


Sven Renströms hus, är ett av de förnämsta vid 
Västra Hamngatan (nr 9), och är än i dag ett hus som ger ett lugn,
ren arkitektur med enkla linjer, den lilla balkongen och en tilltalande 
entré. Det ger oss en föreställning om byggnadssättet i det Göteborg som uppstod ur ruinerna efter de svåra vådeldarna. 
Härifrån dirigerar Renström sina vidlyftiga järn- och träaffärer och varje 
förmiddag kan göteborgarna se den anspråkslöst klädde 
mannen spatsera 
ut till sin brädgård, ända bort till i Masthugget – vid Smala vägens början. Där håller han räfst och rättarting med klampare och inspektörer. Han behöver egentligen inte gå, för han har både hästar och vagnar, men de används sällan!

Slutligen tar vi en titt på Gustavi ärevördiga tempel. Platsen för kyrkan är ett helgat rum sedan urminnes tider. Den första kyrkan blir färdig 1633 och vid dess västra sida uppförs det obligatoriska benhuset, vilket ligger kvar en tid in på 1800-talet. Man 
vet att kyrkan härjades av en svår vådeld i april 1721, och att kyrkan restaureras. Den 20 december 1802 
är elden åter lös och nu sprider sig elden med sådan kraft att husen på båda sidor om gatan också blir lågornas rov.

Domkyrkan ligger i ruiner. Allt är förstört. Men redan året efter är man i full färd med planen till en ny domkyrka. På samma plats som den nedbrunna, men kyrkogården ska inte längre vara begravningsplats, vilket sedan länge fattat beslut om – inga lik ska begravas på 
Domkyrkogården. En ny begravningsplats iordningställs vid Stampen och från och med maj 1804 får Domkyrkoförsamlingens döda 
sina gravrum där.

Vid invigningen den 21 maj 1815 är kyrkan inte helt färdig och man arbetar ännu på tornets översta del fram till 1825. En andra invigning hålls den 9 
september 1827.

Vad vore Göteborgs historia utan trädens historia? Göteborg är på1700- talet lindarnas stad och träd längs gator blev efter mitten av 1800- talet ett vanligt inslag i gatumiljön

Vid bränderna 1802 och 1804 skadas stora delar av träden vid Domkyrkan och längs hamngatorna. Domkyrkotomten stenläggs på1820-talet och får nya planteringar 1860.

Ute i världen är det inte lika lugnt som på bilden; en gruvolycka i Frankrike kräver 1099 dödsoffer, en jordbävning på Formosa tar 3000 liv, i Italien vållar ett vulkanutbrott stor miljökatastrof, efter några veckor förstör aska och lava tre städer i Italien – Vesuvius får åter utbrott och orsakar stor skada i Neapel och i Kalifornien drabbas San Francisco av jordbävning och 3000 människor omkommer. Moder Jord verkar vara en osäker plats för vissa av oss.

Mannen med förklädet står lugnt kvar och spejar ner mot gatan … kanske väntar han på en varutransport?

Kortedala i Göteborg

Lyktan, Carlotta

Hoppar av vid Kortedala torg och börjar med en lunch på torget. Frågar om det som eftersöks – Lyktan! Får motstridiga uppgifter, men till slut … Där inne vid Gregorianska gatan ligger den – 1950-talskiosken Lyktan som ”lever” under hot att rivas. Byggnaden uppförs som kiosk 1956/57 efter ritningar av Sven Brolid och är i början en frukt- och godisaffär.  Kung Gustav VI Adolf gör besök.

Stadsmuseet har tidigare gjort insatser för att få till lösningar för att rädda byggnaden – dock utan resultat. Den står tom och övergiven. Det lär ha lämnats in ansökan om byggnadsminne under 2005 och 2011, men båda har fått avslag med motiveringen att man måste hitta en användning för byggnaden!

Lämnar Lyktan och går ner för den lilla gångvägen mot spårvagnshållplatsen Runstavsgatan. På motsatta sida gatan ligger Vårfrukyrkan och i Bebyggelseregistret hämtar jag information som beskriver så väl det vi har gått runt och tittat på. Inte minst de höga husen som skulle kunna kalla ”strykjärnshus”. Kyrkan ligger på ett litet bergsparti öster om Runstavsgatan i Kortedala. Väster om kyrkan ligger ett särpräglat område med flerbostadshus vid Gregorianska gatan/Julianska gatan. Området består av en grupp om fem punkthus med trekantig planform, omgivna av en mjukt svängd yttre ”mur” av tegellängor i fyra våningar. Husen uppförs 1956.

Kyrkans anläggning domineras av byggnadsmaterialet, som består av platsgjutna betongelement där ballastmaterialet frilagts genom blästring.

Vårfrukyrkan, Kortedala

Entrén in till vapenhuset sker genom en dörr i kyrkans norra fasad. Den fristående klockstapeln står strax norr om entrén. Den är uppförd med väggar av gjutna betongskivor med frilagd ballast. Klockorna hänger bakom ett gallerverk av brunfärgade stående träribbor. De olika verksamheterna är tydligt avläsbara i byggnadens exteriör. Kyrkans tak och klockstapeln reser sig över resten av anläggningen, medan kyrkans administrativa verksamheter är inhysta bakom en mer lågmäld fasad.

2008 säljs kyrkan till den serbisk-ortodoxa församlingen i Göteborg.

Det blir allt varmare, söker mig ner till skuggan vid hållplatsen. Hit kommer jag som barn och tittar på när man spränger sig genom berg för att dra fram spårväg! En dåtida sevärdhet!

Klippan… mot Göta älv!

Hoppar av vid Vagnhallarna Majorna och tar mig förbi gamla arbetarbostäder som en gång inhyste de som arbetade vid sockerbruket vid Klippan. Kliver upp för ett antal trappsteg och når det gamla slottet … som 1743 beskrevs som ”öde liggande plats” – inlöstes för 24 daler silvermynt av inspektor Carl Uddesson – vid slutet av 1700-talet fanns bara några stenhögar kvar! idag återstår ruiner med en skyddande takkonstruktion.

Här har man grävt ett antal gånger – 1900-1901 byggdes sockerfabriken och stora delar av ruinen förstördes. Ingen brydde sig om Carnegie hade planer på att bygga på området. Endast ett fåtal protester från allmänheten …

Här gjordes en del fynd i samband med utgrävningar och idag har jag skådat Johan III:s krönsten inne på ett café! Den stenen hittade man när Novotel skulle byggas om 2010. Ett fynd från 1500-talet.

När 1300-talet led mot sitt slut när ett stort skepp gled in i Göta älvs mynning – i fören stod Margareta och spanade förväntansfullt mot den Södra Älvstranden – han hade löst panten för Älvsborg och nu skulle hon äntligen få sin morgongåva – och den höga bergsklippan uppenbarade sig och får syn på fästningen. Det måste ha varit en märklig syn. På det arton meter höga berget tronar nu en magnifik byggnad som egentligen är ett flertal sammansatta trähus – flera våningar höga och hela fästningen omgärdas av en skyddande palissad. Denna kvinna hade skapat fred i Norden och hon styrde unionen fram till sin död.

Adoptivsonen Bogislav tog över – Erik av Pommern – och snart var cirkusen igång igen. Kampen om Älvsborg pågick i nästan trehundra år!

Lämnar de raserade tegelstenarna och ruinerna och tar mig förbi Wingårdhs höghus i karaktäristisk tegelkonstruktion – ner till Klippanområdet som för dagen bjuder på det mest ljuvliga höstväder man kan önska.

Solen ler mot oss och alla – flanerare, seglare, kafébesökare, cyklister och några överförfriskade män i ett litet skyddande buskage.

Sommarsanatoriet vid Sandarna i Göteborg

Sommarsanatoriet i Sandarna, den 15 juni 1912 (Carlotta)

Under åren 1903–1957 ligger Sandarnas sommarsanatorium på en skogbeklädd kulle vid Stadsgränsen – gränsen mellan Sandarna och Kungssten. Sommarsanatoriet skapas på initiativ av stadsläkaren Karl Gezelius och läkaren Henrik Allard. Patienterna är fattiga och utan kostnad får de vila, mat och frisk luft.

Från början drivs sanatoriet ideellt, men från och med 1915 tar staden över driften.

Idén till sommarsanatorier utvecklas första gången vid den internationella tuberkuloskongressen i Berlin är 1899 och avser att skaffa medellösa lungsjuka, som antingen är i rekonvalescentstadium eller som väntar på plats på sanatorium, en möjlighet att åtminstone under sommarens varma dagar få del av en fullt genomförd behandling, och tillbringa nätterna i sina hem.

Här i Göteborg förverkligas idén av dåvarande förste stadsläkaren Karl Joh. Gezelius och praktiserande läkaren H. Allard, som med hjälp av enskilda bidragsgivare, främst Göteborgs maltdrycksbolag, startar verksamheten den 25 juni 1903.

Sanatoriet förläggs till en skogsbeklädd höjd invid Stadsgränsen. Första sommaren kan 40 patienter beredas plats. Sanatoriet kan vårda ca 120 patienter samtidigt, till en början uteslutande rekonvalescenter och kroniska fall, som genom sanatoriet får möjlighet till stärkande vård

I verksamhetens redogörelse för 1905 kan vi bl a läsa;

”Liksom i det föregående året stod sommarsanatoriet i början af juni färdigt att mottaga 50 patienter, och hade medel till verksamheten influtit genom frivilliga bidrag dels direkt till oss, dels i de utsatta sparbössorna. Någon utvidgning af sanatoriet lät sig tyvärr icke göra på grund af medlens begränsning, så mycket mera som Carnegieska hushållsskolans kök ej var rustadt att proviantera flera än 50 patienter och en särskild för sanatoriet provisoriskt uppförd köksanstalt skulle kräfva en relativt betydande summa. För en dylik utvidgning kan nog ej den frivilliga hjälpsamheten räcka till, utan är ett fast bidrag af kommunen därför erforderligt.  Även denna sommar har sanatoriets verksamhet gynnats af god väderlek. Av de 94 dagarne, föll regn under 15 och blott under 4 så rikligt att sanatoriet måste hållas stängt.”

”Kosten har liksom förre våren varit riklig, omväxlande och god. Ett prof på middagsmatsedeln må anföras:

Söndag                     2 juli: köttbullar med potatis

Måndag                   3 ”       Dillkött med potatis

Tisdag                      4 ”      stekt fläsk med stekt potatis

Onsdag                     5 ”      Kabeljo med potatis, krusbärssoppa

Torsdag                    6 ”      Kallops med potatis

Fredag                      7 ”       Hotch-potch soppa, pannkaka

Lördag                      8 ”       Makrill med potatis, rabarbersoppa

Till mellanmål serverades nysilad mjölk så mycket som önskades, hårdt och mjukt bröd samt 50 mg margarin (Pellerins N:o 3) pr patient. Under de kyligare dagarne uppvärmdes mjölken med ett vanligt Primuskök satt under en 25-liters mjölkflaska.”

Kostnad för maten uppgår till 0,63 öre per dag/patient.

Den första bebyggelsen består av två mindre sjukvårdsbaracker. År 1914 tillkommer en s k ”köksbarack”. Under april 1915 anser den dåvarande ledningen tvingad – på grund av ”den enskilda offervilligheten här som annorstädes blivit mindre” – begära bistånd av staden för att kunna driva sanatoriet. Den 27 maj 1915 beviljar stadsfullmäktige begärt anslag och uppdrar samtidigt åt hälsovårdsnämnden att överta verksamhetens ledning och förvaltning. Därefter utvidgas sanatoriets verksamhet med flera nya byggnader.

Under 1928 tillkommer en barnkrubba, med plats för 30 barn. Byggnaden uppförs av enskild donator, som också bekostar verksamheten under de första tre åren. Hälsovårdsnämnden har därefter av stadsfullmäktige erhållit anslag för verksamheten som tar han om småbarn, vars mödrar vistas på sanatoriet.

Sanatoriet läggs ned 1957 och de sista resterna av byggnaderna försvinner i samband med att Västerleden byggs under 1960-talet.

Vem är ”Klinten” i Kungsladugård då?

Cigarren vid Järntorget (Eniro)

Möter en bekant herre på det anrika Cigarren vid Järntorget – han blåser ut röken från cigarillen och smuttar på sitt kaffe – vi sitter utomhus (före 1 juli 2019) – och snart berättar han om sin uppväxt i Kungsladugård, hur han springer ärende för mamman, ofta något gott till kaffet på Klintens bageri. Mandelpinnar var hans favorit, minns han.

Hm… det vet jag inte var det ligger, men jag hör ibland Klintens väg nämnas. På spårvagn.

Mannen berättar vidare om livet i närheten av Slottsskogsgatan. En gata som för länge sedan haft en annorlunda sträckning – låg något längre österut. I vilket fall som helst var detta en av de tidigast bebyggda gatorna i Majorna och i tidernas begynnelse fylldes den av mindre träkåkar. Längre upp på gatan fanns en repslagarbana som grundas 1805 av Jonas Klint och som uppenbarligen finns kvar ända fram till 1928. 

Aha, nu förstår jag varför det heter ”Klintens väg”, tänker jag.
Jonas Klint får tillstånd att arrendera mark under trettio år – inför sitt bygge av repslageri 1805, en bana om 140 meter. Den låg mellan Mariaplan och Gråbergsgatan. Gatan har visserligen utgått i samband med ändrad stadsplan, men banan lär finnas med på Majornas Rotekarta 1901. 
Lystrar till rösten som ropar ut ”Klintens väg” när jag åker med spårvagnslinje 3. Gatan lär vara 389 meter lång… eller kort!

Kan du inte skriva om detta säger mannen vid Cigarren, vi är många som saknar dig i gruppen, säger han lågt och nickar.

En vattendelare vid Stampen, Göteborg

Fattighuset på Stampen stod klart 1767. Stadens fattigaste hade sedan 1726 bott i lokaler som byggts 1704 för Hans von Gerdes klädesfabrik. Den låg där Mölndalsån och Fattighusån möts.

Fattighuset/Dispensären, idag Mariagården – vid Stampen har haft många funktioner. Vi är många om minns vaccinationer och skärmbildsundersökningar under skolåren. På Fattighusängen begravdes de fattiga och så småningom även de rika, på behörigt avstånd från varandra. Men idag har de båda kyrkogårdarna vuxit samman.

Fattighusån användes bl a som transportled till och från de skvaltkvarnar som fanns i Mölndal och från slutet av 1700-talet anlades ett bränneri som tog sitt vatten från Fattighusån till produktionen av sprit. Redan tidigare, på 1750-talet hade man börjat brygga öl på den plats där Johan Albrecht Pripp senare startade sitt ölbryggeri som låg på denna plats fram till 1976.

År 1770 planterades en allé med lindar längs ån och vissa av dessa lindar finns kvar än idag och är därmed de äldsta planterade träden i Göteborg.

Det här fotot är från den 22 juni 1938. Stampgatan har bebyggts med stenhus och en spårvagn o buss står vid växelspåret/Lilla Stampgatan.

Uppenbarligen pågår arbete med vattenledning …

Ute i världen debuterar under detta år Stålmannen i serieform! Sverige förlorar mot Brasilien i fotbolls-VM i Frankrike. Errol Flynn gör storsuccé i filmen Robin Hood.

Hisingen – hinsides – på andra sidan…

Foto: DigitaltMuseum

Vi har väl alla hört att Hisingsbönderna var väl representerade på torg under äldre tiders torghandel i Göteborg. Och kanske också att remsan utmed älven, Backa, kallades Hisingens trädgård. Där bosatte sig många holländare som kom för att bygga staden.

Under sten- och bronsåldern gick strandlinjen tio till femton meter högre än idag. Hisingen var då inte en ö utan flera. Stora delar av dagens Göteborg var skärgård. Kvillebäcken var ett sund mellan Göta älv och Nordre älv. På mer höglänta delar fanns bosättningar redan på stenåldern då stora delar av Hisingen låg under havsytan.

Jakt och fiske var basnäringen för livet under stenåldern. Det fanns gott om fisk. Bosättningar visar att man bodde här på sommarhalvåret. Under vinterhalvåret flyttade man längre in i landet för jaktens skull – där fanns rikligt med villebråd.

Under vikingatiden var Hisingen fortfarande delad av ett sund i nuvarande Kvillebäckens dalgång. Då var Hisingen inte en ö utan två öar. Hela det viktiga området kring Göta älvs mynning var platsen för ständiga strider mellan de tre nordiska kungadömena Sverige, Norge och Danmark.

Och det finns många historiska platser på Hisingen som än idag kan kittla fantasin – en av dem är borgen på Ragnhildsholmen, som ligger vid Nordre älv. Kanske byggdes den i syfte att bevaka infarten till staden Kongahälla. Borgen var helt omfluten av vatten och den ansågs vara den starkaste i Norden på grund av sitt fantastiska läge på en dominerande kulle.

I Selma Lagerlöfs novellsamling Drottningar i Kungahälla kan vi följa Drottningen på Ragnhildsholmen. Återger en förenklad version;

Det var en gång en kung, som kom ridande öster ifrån längs med Nordre älv för att fara ner till Kungahälla. Året led mot sitt slut. Det var tung luft och grå himmel, såsom det ofta är vid den tiden.

Stigen, på vilken kungen red, slingrade sig fram över tuviga strandängar. Här och där stack albuskar upp ur starrtuvorna, och längs med vägen hade de hopat sig, som om de vore nyfikna att se den, som red förbi. De till och med trängde sig ut över vägen, så att kungen hade svårt att föra fram hästen mellan dem.

Det var så sent på året, att allting var avlövat och allt liv avstannat i skog och på äng. På marken låg sommarbladen grånade och förvissnade, och av de långa höstregnen hade de blivit hoppackade till ett slemmigt täcke, under vilket otaliga spindlar och sniglar låg i vintersömn.

Grått och dimmigt var det runtom, och kungen tänkte: ”Detta är just ingen vacker väg för en kung att rida på.”

Men rätt upp från den sanka strandängen nästan alldeles invid vägkanten reste sig det vackra Fontinberget. Längst nere vid foten omgärdades det av en rand klargul sand, sedan reste sig lodrätt ett stycke naken bergvägg, därpå löpte en rad av blågröna tallar fram på en smal avsats.

Högre upp kom söndersplittrat berg, översilat av små klara rännilar, därovan en räcka björkar med vita stammar och rödbrunt grenverk, så åter en sandrand. Men ovanför sanden reste sig berget med mäktiga, nakna, gråröda klippväggar ända upp till den djupgröna granskogen, som växte tät och kraftig uppe på den platta bergshöjden.

Men kungen hade ingen glädje av att vara så nära det vackra berget, ty dimflikar strök fram över bergväggen, och molntappar hängde ner över den, och ur alla dess klyftor och träddungar steg grå regnrök. Och så kom det sig, att det mångfärgade Fontin syntes kungen likaså grått som allt annat.

Kungen suckade tungt och djupt, medan han red fram mellan albuskarna, som skakade ner på honom och hans häst ett helt regn av tunga droppar.

Med ens kände han sig så bedrövad där han red, att han knappast förr hade känt sådan sorg. Så är det ständigt för mig, tänkte han. Allting är grått och regnigt där jag kommer. Seglar jag på havet, blir det dimma, så att jag inte ser handen framför mig, och rider jag ut en natt, så går månen in i svartaste moln för att inte behöva lysa mig.

– Jag tror, att om jag for till himlen, sa kungen, så skulle alla stjärnor vara släckta, när jag kommer dit. Det är detsamma med vad helst jag företar mig, for han ut och knöt näven där han red. Andra, som har blivit kungar, har mötts av prakt och heder och ära och glans, men jag är en riktig kung Gråväder. Jag har bara uppror att tänka på, och det är inte stor bit av landet, som vill lyda mig. Annat var det för de gamla kungarna, som satt i Uppsala och styrde hela riket. För dem kunde det duga att vara kung.

Gud har väl bestämt, att det alltid ska vara så för mig, sade han för sig själv.

Men på samma gång kämpade han emot och ville inte tro detta. Han höll inne hästen och lyssnade efter ett fågelkvitter. Det skulle ha varit honom ett tecken, att han bedrog sig.

Men himlen stod jämngrå och berget dimhöljt, och alla fåglar var dragna från landet. Det enda ljud, som hördes i sumpmarken, var den lätta klangen av vattendroppar, som hade rullat så långt ut på alkvistarna, att de inte kunde hålla sig kvar längre, utan föll till marken. Och kungens huvud sjönk allt djupare.

Jag skulle vilja se något, som är brinnande rött, sa han. Jag skulle tycka om att se något korpsvart, som har guldglans i djupet, jag ville höra klar sång och klingande skratt.

Åter såg han sig omkring, men allting var sig likt, och han märkte, att till och med den annars muntert glittrande älven flöt fram mörk som en natt mellan sina vasstränder.

Han blev så nedslagen, att allt han ägde syntes honom fult och värdelöst. Han tänkte på sin välbyggda kungsgård, såsom om den vore en usel skogshydda. Alla hans segrar byttes i nederlag, och alla hans undersåtar tycktes honom vara nesliga bovar eller fattiga tiggare.

Men allt detta går väl an att kämpa med, tänkte han, om jag inte hade min drottning. Det är det hårdaste av allt. Det kan vara tungt nog att leva, utan att jag också ska pinas med att tänka på en kvinna. Den omsorg jag bär för riket är sådan, att den inte lämnar mig en lugn stund. Och dock fordrar människorna av mig, att jag ska lägga på mig en ny börda.

Ty det förhöll sig så, att kungen var gift med en norsk kungadotter, som var både rik och mäktig, men olyckan ville, att kungen hade blivit vigd vid henne, redan då hon var ett barn. Man hade måst ställa det så, för att ingen annan skulle komma och ta bort henne, men nu syntes det kungen, att han vida hellre hade velat gå miste om henne.

Alltsedan bröllopsdagen hade drottningen bott på en liten klippholme, som låg ute i Nordre älv mittför Kungahälla och kallades Ragnhildsholmen. Där hade man byggt upp ett torn av sten, för att hon skulle kunna växa upp där i all trygghet, till dess att hon blev så gammal, att hennes man kunde föra henne till sitt hov.

Men kungen hade hela tiden suttit hemma i sitt rike, och de hade alls inte råkats. Och fastän kungen väl visste, att drottningen var vuxen och fastän många påminde honom om att han nu borde föra hem henne, så kunde han inte komma sig för att hämta henne till hovet.Han skyllde på uppror och han skyllde på svår tid, och år efter år lät han drottningen leva kvar i det grå tornet med några gamla fruar, som vaktade på henne, och med intet annat att se på än den gråa älven. Nu var han äntligen på väg för att hämta drottningen.

Men då han under vägen hade tänkt på henne, hade ett sådant missmod fallit över honom, att han hade skilt sig från sitt följe för att få rida ensam och ostörd kämpa med sorgen.

Han kom nu fram ur albuskarna och red ut på en vid äng. Om det hade varit sommar, skulle han där ha sett stora hjordar av kor och får, men nu var där alldeles öde, ingenting annat att se än upptrampad mark och avbetade grästuvor. Och kungen sporrade hästen och red över ängen, så fort han kunde, för att inte hinna bli mer missmodig, än han redan var.

Han var en tapper man, och hade det varit så, att kungadottern hade suttit fången i ett förtrollat slott, där jättar och drakar hade vaktat henne, så skulle han ha kommit ridande i sporrsträck för att befria henne, men nu var olyckan den, att hon satt väl förvarad i sitt torn och väntade honom och att ingen i hela vida världen nekade honom att äga henne.

Han ångrade bittert, att han redan hade gift sig med henne.

Allt, som är stort och stolt och fagert, det nekas mig, sade han. Inte en gång det skänks mig, att få kämpa och tävla om min hustru.

Han red allt långsammare och långsammare, ty nu löpte vägen upp på en brant bergkulle, och där nedom vidtog Kungahällas långa gata. Men uppe från toppen av kullen såg kungen tydligt framför sig den lilla Ragnhildsholmen, där hans drottning satt och väntade honom.

Han såg hur dyster den låg mitt i den svarta älven, han såg gråa torvvallar löpa fram över den avvissnade marken, han såg tornets gråa stenväggar. Alltsammans syntes honom hemskt och avskräckande.

Det fanns inte en ljungtuva, som rodnade emot honom, inte ett grönt strå, som lyste på vallarna. Hösten hade gjort sin sak med nit och allvar, då den hade gått fram över landet.

Men det, som kungen längtade efter, var blixtrande rött och skarpt svart, som skiftar i guld, och han tyckte sig se, att här inte var rätta platsen att finna det. Ju längre han såg på tornet, dess bättre förstod han, att det var som framväxt ur själva klippan. Det syntes honom omöjligt, att det på vanligt sätt hade blivit rest av människor. Det var berget självt, som en gång hade velat växa, såsom jorden växer upp till skog och gräs, och så hade tornet kommit till. Och han förstod varför det hade blivit så tungt och hemskt och tryckande.

När han nu tänkte på sin drottning, som hade vuxit upp där, trodde han, att hon måste likna en grovhuggen stenbild, som han hade sett stå över ingångsdörren till en kyrka. Han tänkte sig henne inte annorlunda än som en grå gestalt med långt, orörligt ansikte och med platt kropp och med händer och fötter, som var två gånger längre och två gånger bredare, än ännu någon människas hade varit.

Men det är så mitt öde, tänkte kungen och red vidare.

Och han kom färjestaden så nära, att väktaren på andra sidan lyfte hornet till läpparna för att blåsa ut hans ankomst, och vindbron drogs upp och porten i det fasta tornet öppnades för honom. Men så höjde kungen pannan och höll inne hästen.

Jag är ju trots allt en kung, sade han, och ingen människa kan tvinga mig att göra vad jag inte vill. Ingen i hela världen kan förmå mig att fara och möta den där stenbilden. Jag ska väl ha någon glädje av att jag är kung.

Därmed svängde han om hästen och red tillbaka samma väg, som han hade kommit. Han red i stormande hast, liksom om han hade varit rädd för att bli fångad, och saktade inte farten, förrän han hade kommit in bland albuskarna på strandängarna under Fontinberget.

Och drottningen fick sitta kvar i det gråa tornet och sörja och längta. Och hon hade lena kinder och blixtrande röda läppar, hon hade böljande, korpsvart hår, genomspunnet med guld, hon hade en röst, klar som sång, och ett klingande skratt.

Men vad hjälpte det kungen?

Han red bort på den smala vägen mellan alarna. Och var det inte mindre sumpigt och fuktigt än nyss omkring honom, så var det åtminstone inte mer, än sist han for där.

Josefin i Palmhusets kassa, Trädgårdsföreningen i Göteborg!

En unik  byggnad finns i Trädgårdsföreningens vackra park. Palmhuset öppnades för första gången för allmänheten den 21 november 1878. Det är få växthus av den här typen kvar  i Europa. Ett vackert exempel på den tidens märkliga konstruktion i gjutjärn och glas.

För 50 öre kunde man besöka Palmhuset på onsdagar och lördagar. Det övriga dagarna endast 25 öre.

1892 firade Trädgårdsföreningen 50-årsjubileum. Här ser vi en sida ur programmet och dessutom ser vi Josefin. Hon arbetade i Palmhusets kassa, bilden är från omkr 1890. Trädgårdsföreningen grundades alltså 1842 och blev en lustgård med omfattande frö- och växthandel och en av landets främsta plantskolor.

Trädgårdsföreningen blev 1992 som första park i Sverige förklarad som byggnadsminne enligt kulturminneslagen. Palmhuset har en yta på nästan 1 000 kvadratmeter och det är fri entré idag!

Foto: GHM

Arbetareföreningens hus vid Järntorget … Göteborg

Foto: Carlotta

På Järntorgets västra sida – mot Andra Långgatan – byggde Charles Gustaf Lindberg sitt hus under 1860-1862 – och det huset avgränsar än idag torget åt väster. Familjen Lindberg hade tidigare bott i ett trähus på den tomt som Yrkesskolan kom att ligga, och i det gamla huset föddes Charles Felix Lindeberg – han som skänkte vår stad medel så att vi skulle kunna njuta av vackra parker och grönytor.

Minns ni apoteket Svanen som låg i hörnhuset? Sedan kom Panduro Hobby och idag bedrivs restaurangverksamhet här. I andra delar av huset har Wilson & Co och Skandinaviska Banken huserat under många år. I hörnhuset mot Första Långgatan fanns en gång Järn-Sjögren som senare flyttade över gatan, till Järntorgsgatan 4-6.

Nu går vi österut – tvärs över Järntorget – och tittar på ett hus som visserligen inte finns kvar, men det fanns där en gång och vi har sett det på åtskilliga bilder. Arkitekten Victor von Gegerfelt ritade huset som placerades på en tomt som en gång i tiden var betesmark! Det blev en gul tegelbyggnad, med ornament i form av zigzagformade lister (gesimser), rött tegel, täljstensskivor och två stora bikupor. Bikuporna var placerade på de båda gavlarna och skulle symbolisera husets ”själ” – arbetet.

Huset invigdes 1874 och i anslutning till byggnaden kom sju år senare en basarlänga – den stod kvar till 1909. Då byggdes huset till, efter Hans Hedlunds ritningar. Hans Hedlund hade som nyutexaminerad arkitekt arbetat hos von Gegerfelt. Det blev ett enormt komplex och därmed högborg för socialdemokratiska partiet, fackföreningsrörelsen och folkrörelserna. Här residerade även dåvarande Lisebergsdirektören och kommunalmannen Herman Lindholm under åren 1908-1950.

En annan bekant verksamhet var naturligtvis Nya Teatern som höll till i huset under 1909-1925. Många av den tidens mest kända skådespelare fick sin utbildning där; Gösta Ekman, Lars Hanson, Gabriel Alw, Georg Blickingberg, Torsten Hammarén, Elsa Carlsson, Karl Gerhard och Mary Johnson – bara för att nämna några. Det var Hjalmar och Concordia Selander som drev teatern, och som teaterdirektör fick han en gata uppkallad efter sig – men det var först 1945 i Kålltorp. Det är nog det enda staden bjudit på – under hans verksamma år var de styrande i staden tyvärr kallsinniga när det gällde att förenkla tillvaron för teaterverksamheten. Ingen uppmuntran åt denna konstart så det slutade med att teatern fick stänga! Men i Arbetarföreningens lokaler spelades revyer och amatörteater – här roades publiken av Zara Backman, Ludde Gentzel och Rulle Boman – alla tre kända för gamla göteborgare. Nya Teaterns salong blev istället biograf!

Här fanns ytterligare en omtalad och omsjungen person – på postkontoret som låg i huset – postexpeditören Pekka som satte skräck i postens kunder med sitt koleriska temperament! Många historier har cirkulerat om honom;

”Käringen nr 2, likaledes ovetande om vem hon hade att göra med, tillhandlar sig ett 10-öres frimärke och gör en vördsam framställan:

– Skulle inte herrn vilja vara så snäll och sätta på frimärket ock?!

Pekka fick först inte fram ett ljud, eftersom han formligen blåste upp sig. Ögonen såg ut att tränga ut ur huvudet. Så kom till slut utblåsningen, och lyftkranarna vajade ända bortåt Skeppsbron:

– Jo, för all del – Räck ut tungan, käring!”

                                                                                    Ur ”Ludde berättar” 1951

Arbetarföreningens hus revs och ersattes med ett nytt som ritades av arkitekterna Eric Uppling och Erik Fylking. Det storslagna huset dit Ny Tid flyttade in 1959, och vars tidning spelade en stor roll för det socialdemokratiska partiet och för Göteborg i övrigt. Tidningen grundades redan 1892 av Fredrik Sterky (1860-1900) – och genom redaktionen passerade en del prominenta personer, inte minst Per Albin Hansson. Tidningen gick dock mot ett håll som många andra dagstidningar gjorde – mot döden! Nedläggningen ägde rum den 14 juni 1966. Dagen efter tog tidningen Arbetet över lokalerna, men huset har trots alla förändringar allmänt kallats Ny Tids-huset.

Redan vid tiden för Arbetarföreningens hus kunde man från fönstren blicka ner på torget och beundra ”De fem världsdelarna”, eller vad vi i dagligt tal kallar Järntorgsbrunnen, skulpterad av Tore Strindberg.  Där sitter sedan 1927 fem nakna flickor runt brunnen och symboliserar de fem världsdelarna – eller kontinenterna; Amerika, Europa, Asien, Afrika och Australien/Oceanien.

Innanför det gjutna brunnskaret lär finnas ett trettiotal gamla järnstämplar, ritade efter en stämpelbok från 1845. Flickorna är gjutna i brons. Brunnen gör oss uppmärksamma på järnvågsepoken – då svenskt järn banade väg över haven.

Konstverket blev möjligt tack vare donation ur fonden efter Charles Felix Lindberg, han som föddes i ett gammalt trähus – alldeles nära torget.

Huset med de gröna fönstren – Lilla Risåsgatan, Göteborg!

Sitter i väntrummet på en vårdcentral ute i väster. En liten febersjuk flicka sitter otåligt i pappas knä och tar sig för ena örat. Öroninflammation tänker jag för mig själv. Det är influensatider… Den lilla flickans pappa tittar trött på mig och undrar högt om det inte deras tur snart. Jag har suttit hela natten på sjukhuset och till slut fick vi åka hem, säger han hes av trötthet. Vi börjar tala om området där vårdcentralen ligger och han berättar att familjen bor i ett radhus i närheten. Frågar var jag bor och jag berättar om Sveagatan inne stan. Långt från vårdcentralen. Åh, säger han, vi bodde på Risåsgatan innan vi flyttade hit, i huset med de gröna fönstren. Jag kan just då inte placera ”huset med de gröna fönstren”, men vid hemkomsten går jag upp för den lilla backen – nuvarande Lilla Risåsgatan – från Landsvägsgatan. Då ser jag det gula tegelhuset med gröna fönstren till vänster!

På fotot från den 19 januari 1935 ligger ett vackert trähus på den plats vi talat om. Och ett mindre trähus som inrymmer tapetserarverkstad.

En man kommer ner för backen som är täckt av ett tunt snölager. Kanske kommer han från bilen som står parkerad på den plats som fortfarande är en liten p-plats. En liten flicka är på väg upp för backen. En duva betraktar henne. Trädet som ser ut att när som helst välta över gatan finns inte längre kvar däremot en mängd av växtlighet som under sommartid skymmer nästan hela berget upp mot Skansen Kronan. Alla gamla landshövdingehus kring Skansberget och utmed Risåsgatan och Sveagatan är idag borta.

På dessa gator fanns förr en mängd mindre verkstäder, hantverkare och butiker…

Foto (privata): Risåsgatan 1935 samt Lilla Risåsgatan 2016

« Äldre inlägg

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑