Om väggar kunde tala

Kategori: Göteborg (Sida 1 av 14)

Ö Hamngatan 35 – Biskopshus, Bosättningsaffär, Bostad, Biografen Maxim som blev Roxy, som blev Boulevard … idag Ticket Resebyrå!

Vill kort berätta om författaren Sophie Elkan, som föds den 3 januari 1853, barndomshemmet ligger på Östra Hamngatan 35. Förutom familjen Salomon, har också Nils Ferlin bott på adressen.

Sophies far Alexander Salomon är handlade med glas och porslin i firman Salomon & Williamsson. Judiska barn har just fått tillstånd att gå i svenska skolor då det är dags för Sophie att börja skolan och hon går på fru Brueneschs privatskola vid Västa Hamngatan. 

Sophie Elkan älskar bl a svensk historia, men hon vantrivs i skolan. Hon upplever sig själv som mycket ful och fadern lär ha sagt till henne att den som är ful måste vara väldigt snäll.

Vid sjutton års ålder lämnar hon skolan för gott och ägnar sig istället åt självstudier. Hon studerar engelska, tyska, italienska, teckning, pianospel och sömnad. Hon blir tidigt politiskt intresserad.

Sophie börjar brevväxla med Nathan Elkan, de är kusiner och det tar lite tid innan det utvecklas någon kärlek. De gifter sig 1872, hon är då nitton år. Paret bosätter sig på Hamngatan i Stockholm.

Det dröjer tills 1877 innan dottern Kerstin föds. 1878 börjar lyckligt, Sophie och Nathan är så glada över sin dotter. Snart får Nathan en envis hosta som visar sig vara tuberkulos. Han blir allt sämre och på hösten samma år bestämmer sig familjen för att hyra ett hus på Rivieran.

Nathans hälsa pendlar fram och tillbaka under våren 1879. I april blir han mycket sämre och familjen flyttar runt på olika sanatorium i Europa. Nu börjar även dottern att bli sjuk och inom loppet av ett par dagar i december 1879 dör både Nathan och Kerstin.  De begravs på Mosaiska begravningsplatsen i januari 1880, Göteborg.

Sophie bor åter i sitt barndomshem. Tjugosju år och änka efter sju års äktenskap. Därefter bor Sophie Elkan på två adresser på Kungsportsavenyn, nr 21 och 25 (idag rivna). Hennes sista hem i Göteborg ligger på Götabergsgatan 24.

Hennes dagar är aktiva och använder oftast förmiddagarna till att skriva.  Boken om John Hall den yngre på Gunnebo (John Hall – en historia från det gamla Göteborg, 1899) har jag nämnt tidigare och den lär ha varit en synnerligen svårskriven bok. 

I januari 1894 möter Sophie Selma Lagerlöf i Stockholm. Mötet blir till en livslång vänskap. De tillbringar många somrar vid Nääs slott – där Sophies bror Otto byggde upp Nääs Slöjdseminarium.

Sophie Elkan avlider i Göteborg den 5 april 1921.

Öl till manskapet …

Slusskvarnen vid Drottningporten är viktig för stadens salubryggare och där krossas det mesta av sin del av malt. Kvarnen är välbelägen och kapaciteten är god – även om det ibland uppstår störning i driften på grund av att det var brist på vatten! Då händer det att bryggarna far till Mölndal för att krossa sin malt, men jag ska berätta en anekdot om bryggningen till skeppsbehov … i Masthugget.

När Svenska Ostindiska Kompaniet startades 1731 har det en stor betydelse för Göteborgs bryggare. En storkonsument har kommit in på marknaden! 
De långväga expeditionerna – och inte minst det stora antalet män i besättningen – kräver omfattande proviantering. Göteborgska salubryggarna får fullt upp med att leverera i stora mängder av skeppsdricka. Manskapet på en ostindiefarare får en riklig utspisning av öl. Enligt en funnen spisordning från 1753 anges ett stop = 1,3 liter dricka per man och dag!


Beträffande bryggarna så levereras exempelvis till två skepp 122 respektive 113 tunnor öl – samt 122 tunnor till ”redarhuset”. 
Stora kvantiteter ställer dock också till tvister inom bryggaregillet, som utövade ett slags monopol. 

Jag kan nämna att det Schaelska bryggeriet nära Stigbergstorget har ett utmärkt läge för de fartyg som ligger på redden och bara väntar på gynnsam vind för att kunna avsegla. Det är nog ingen tillfällighet att just Barbara Schael – själv medlem i gillet – förekommer i de flesta tvisterna med bryggaregillets övriga medlemmar. Andra bryggare vänder sig till magistraten och klagar, men Barbara Schael anser att hon och madam Wessing hade rättigheter att brygga den dricka som Kompaniet beställer av dem. Hon ansöker dessutom att bli befriad från avgifter till gillet. 

Ärenden valsar fram och åter. Till slut tycker Barbara Schael att hon inte har anledning att fullfölja sin överenskommelse med Kompaniet att stå för leveranser av skeppsdricka. 

Men då rycker självaste Kompaniet in och hävdar att de vill ha hennes brygd och det slutar med att hon får leverera – precis som det tidigare var uppgjort! 

Huruvida det går bättre i de följande tvisterna står inte att läsa, men Anders Drake, Elisabeth Crokatt och Abraham Wallman får också in en fot och levererar skeppsdricka till två skepp inför sin avfärd mot Kina …

Barlasten ombord på Ostindiefarare

Marinarkeologiskt fynd från Ostindiefararen Götheborg som sjönk
under inseglingen till Göteborg 12 september 1745.

Tutanego användes ofta som barlast för att stabilisera skeppen, det användes också för tillverkning av tekannor, teburkar och andra nyttoföremål. Att använda en barlast som dessutom kunde säljas med god förtjänst gjorde att tutanegon blev en efterfrågad vara av de europeiska skeppen. 

Det har under årens lopp förekommit en rad olika beskrivningar om innehållet i Tutanego. Det har sagts att det är en metallegering bestående av koppar, zink och nickel. Tenn har sagts vara huvudbeståndsdelen och att tutanego därför var en mycket eftertraktat i Kina. 

Den första svenska beskrivningen av tutanego som lämnades in till Kungl. Vetenskapsakademien år 1756, och kom från Carl Gustaf Ekeberg – då förste styrman i Ostindiska Kompaniet;

”Tutanego, som Chineserna kalla Packyyn, gifves aldra mäst uti Provincen Whonam, och till någon del däromkring är icke någon sammansättning af andra Metaller, såsom somlige gifva före.” … 

Europeiska skepp som gick via Indien på väg till Canton lastade ”tutanego” på Malackahavön för försäljning i Kina. 

Tutanego eller som kineserna benämnde det ”packyyn”, fanns i stora mängder ombord på Ostindiefararen Götheborg.  6056 tackor fanns som barlast längst ner i fartyget – Sjöfartsmuseet har några få i samlingarna. En analys av innehållet i en av tutanegotackorna från Ostindiefararen Götheborg visade, nästan 250 år senare, att Carl Gustaf Ekeberg hade rätt. 

Tutanego, som köptes in för att tjäna som barlast men som sedan såldes på auktionen i Göteborg att användas för tillverkning av silverliknande prydnadssaker. 

Längst ned i rummet packade man Tutanego och porslin som var de varor som bäst tålde vatten, över detta packade man teet och allra överst det dyrbara sidenet maximalt skyddat från fukten som av slagvattnet alltid trängde in mellan drev och bordläggning. 

Huvudbeståndsdelen var: 98.990 procent zink, 0,765 procent järn och 0,245 procent antimon. 

Minnet av Kalle!

Karl Bernhard Karlsson – Kålle från Grundsund

Jag har tidigare skrivit om Ingemar Johansson och hans karriär som boxare. I synnerhet om matchen 1959.  När jag skrev den tänkte jag på den unge Ingemar som tillsammans med bröderna Henry och Rolf hjälpte en morbror med flytten från Landala till Guldheden. Hur Ingemar slängde upp mig i luften med bara en hand och hur han lyfte det tunga symaskinsbordet på sin ena axel, gick ner till gården och den väntande bilen på Holtermansgatan. Det var kring Lucia och det var lite mörkt och kallt den dagen. Jag minns än idag siluetten av Ingemar där i portgången. Raskt tömdes lägenheten som mina föräldrars bästa vänner bott i under många år. Nu skulle vi bli grannar i Guldheden.

Under hela min uppväxt umgicks vi med Kalle & Märta. Så snart mamma var ledig från sitt jobb fanns Märta i köket och det blev mycket kaffe och smörgås. Jag kunde känna redan i farstun att hon var på besök. Storrökare. När jag kom från skolan satt hon där med ena benet på en pall. Ibland ringde hon sina söner och berättade att mamma bakat bröd och att smöret smälter gott på smörgåsarna. Kanellängder vankades också. Killarna kom.

Senare på eftermiddagen kom Kalle hem. De första åren cyklade han från sitt jobb med gripen på pakethållaren. Han kom ursprungligen från Grundsund i Bohuslän och var stuveriarbetare i vår hamn. ”På kajen” betydde ”på jobbet”. Så småningom införskaffades en moped och Kalle svängde iväg till Näset där han hade ett litet skjul för sig själv. Fiskade var ledig stund och när han stekt sin makrill – och han åt upp ALLT. Inga ben rensade bort. Jag kunde sitta i timmar och titta på honom. Älskade Kalle. Han rakade sig framför en liten spegel i köket som han alltid gjort i Landala. Även då studerade jag honom noga. Han kunde vända sig om o placera lite raklödder på min näsa… he, he skrattade han och blinkade åt mig. Kanske önskade han att han hade en dotter. Jag önskade att jag hade en sådan pappa…

En kväll hittar jag ett foto på Kalle. Han sitter på en bänk i närheten av Vasaparken. Min pappa tog fotot, enligt mammas utsago! Huset på Holtermansgatan står kvar, idag studentboende.

Älskade Kalle.

Han var Ingos morbror, nästan exakt ett år äldre än Ingemars mamma Ebba Johansson. Kalle avled 1987, bara 75 år gammal.

Vi kikar ner i ett titthål vid Korsgatan …!

Våren 2012 grävs det vid Domkyrkan – ett titthål placeras på en del av Korsgatan där det inte finns ledningar och rör sedan tidigare, och chanserna är goda att finna äldre lämningar och kulturlager från det äldre Göteborg.

Man kan konstatera att viss handelsverksamhet i handelsbodar funnits på platsen. Särskilda föremål kan knytas till specifika handlare som slaktare och skomakarfamiljer boende utmed Korsgatan.

Namnet Korsgatan fastslogs 1739, men det är troligen äldre än så. En källa hävdar att namnet förekom 1681 och i den tyska formen ”Creutzstrasse” redan 1629, då en Simon Huelt (Welt?) sålde sitt hus till Johan Meyer. Omkring 1644 var Werdsgatan mer känd som Korsgatan, då gatan korsar/korsas av de historiskt viktigaste av stadens långgator – Kungsgatan och Drottninggatan.

Etableringsfasen av det äldsta Göteborg – från 1620-talet – syns två meter ner i marken i titthålet! Förutom fynd kring platsen där idag Domkyrkan står kan vi få en glimt av en gatubild jag inte tidigare kände till och jag gör en relativt snäv sammanfattning:I kämnärsrätten i januari 1657 omtalas, att ”guldsmeden Jöns Matthesson fordrade en gatubod i sin sal faders hus”. Denna fordran talar dels först och främst om för oss att bodar för handel fanns utmed gatorna här, dels att rätten att nyttja dem var knuten till tomternas ägare, deras arvingar och dem som bodde på gårdarna vid mitten av 1600-talet.

Dryga hundra år senare upprättas en ritning av Bengt Wilhelm Carlberg 1/6 1765, för inrättning av nya bodar för handel i Korsgatan mot kyrkan. På en länga om drygt 50 meter utmed kyrkogårdsmuren planerade man uppföra 18 sammanhängande bodar i två olika storlekar för uthyrning.

Bodarna skulle ha ett mot kyrkogården lutande tak med en högre front mot gatan, vilket lämnade utrymme för en dörr i varje bod, samt en nedfällbar lucka som då fick funktionen varubänk.

De nybyggda bodarna kunde brukas i 33 år fram till den omfattande branden strax innan jul 1802. Bodarna bör ha totalförstörts, inklusive eventuella varor som förvarats däri, samtidigt med att hela begravningsplatsen kring domkyrkan förstördes så kraftigt att domkyrkogården helt måste överges som begravningsplats.

Vi kan sannolikt utgå ifrån att handelsverksamhet har idkats utmed Korsgatan, utmed tomterna och på andra sidan gatan nära kyrkogårdsmuren, i närmare 150 år. Handeln har varit så pass stationär, med bodar, att varor har kunnat förvaras på plats. Handeln har framförallt bedrivits av boende på tomterna utmed Korsgatan, alternativt har handlarna haft en koppling till ägare i fastigheterna. Rätten att idka handel i bodarna som uppfördes 1765 kunde hyras och dessutom beskattades detta per bod. En Carl Didrik Svensson som ägde gård på tomt 28 skattade till exempel ”för dubbel bod” år 1787.

(källa: UV RAPPORT 2014:176)

Lindströmska palatset, Wilsonska palatset, Mühlenbockska huset eller Thulehuset – kärt barn har många namn!

Om vi vevar oss tillbaka i tiden, till slutet av 1880-talet och tänker oss att vi just anlänt till Göteborg med tåg och passerar Hotell Christiania (sedermera Eggers) och det vackra Grand Hotell Haglund – och egentligen blundar för den där kasernliknande huslängan Arbets- och försörjningsanstalten – som de styrande i staden gör allt för att bli av med. De anser att huslängan med fattighjoner ger ett anskrämligt intryck för de som kommer till Göteborg och Drottningtorget.

Men vi vänder näsan mot stadens hjärta och går längs Södra Hamngatan – till Stora Hamnen och Gustav Adolfs torg. Ursprungligen var det två parallella gator på varsin sida om Östra Hamnkanalen, och de hade till en början namn efter kanalen: Ostre Hambnan, Lilla Hamnen, Östre Lille Hambnen och slutligen Östra Hamngatan år 1815. De äldre husen på gatans östra sida förstördes vid branden 1792, och på den västra vid branden 1802. Efter detta byggs husen helt i sten. En del kan man nog kalla palatsliknande stenhus – ett tecken på att det här bor förnäma göteborgare – de som ägnar sig åt handel eller varför inte kombinerat med stadens förvaltning? Många köpmän har också betydande roller inom den kommunala politiken. Bankpalats och privata bostadspalats ligger granne med varandra.

Skulle vi som Aron Jonason måste har gjort för att ta nedanstående bild, får vi klättra upp i tornet på Kristine kyrka eller Tyska kyrkan och blicka ut över torget. Då kan vi se det Fürstenbergska huset innanför den grönskande Brunnsparken. Här finns också en hållplats för hästspårvagn. I fonden ser vi Drottningtorget som vi nyss lämnat. Till vänster ligger ett hus som just nu kallas Wilsonska huset. Många av husen är vackra putsade trevåningshus, men snart höjer sig ännu fler och högre stenpalats mot himlen.

Brunnsparken. Foto: Aron Jonason

I det här finrummet har även konst och kultur en given plats. Göteborgs Museum – kulturcentrum för stadens borgare – ligger vid Stora Hamnens norr kaj. Parken som ligger framför Pontus Fürstenbergs hus är utsmyckad med en fontän – statyn Såningskvinnan invigs på Johannadagen 1883 – och kallas därför allmänt bara för ”Johanna”. Hon skapades av Per Hasselberg och blev minsann gjuten i brons i Paris. Både Fürstenberg och Wilson har bidragit till denna utsökta utsmyckning av parken. Hälsobrunnen som tidigare var flitigt besökt och inte minst varmbadhuset är nu rivna.

Såningskvinnan ”Johanna” av Per Hasselberg (eget foto)

Allt vore väl underbart om inte det förorenade vattnet ställer till det för de kringboende? Charles Dickson – som är läkare, kommunalpolitiker och riksdagsman – försöker få stadsfullmäktige att gå med på att lägga igen Västra Hamnkanalen – men får inte gehör för detta. Kanalerna är ju viktiga för transporterna! Ni ser hur kanalen kantas av pråmar!

Hörnhuset vid Östra Hamngatan 30 är intressant att titta närmare på. Många av er har säkert passerat, stannat upp och tittat på vägguret, kanske arbetat här, inhandlat en bil , köpt en resa till Mallorca i en resebyrå, eller bara väntat på spårvagnen? Thulehuset.

Här ligger redan så tidigt som under 1700-tal ett stenhus i tre våningar, men som tillsammans med grannfastigheten rivs och ersätts med ett nytt under 1866 – ägaren är då grosshandlare Julius Lindström. Han låter arkitekten från huvudstaden, Johan Fredrik Åbom, rita byggnaden som får karaktären av romersk nyrenässans. Lindström säljer sin fastighet 1881 till Johan West Wilson så det Lindströmska palatset blir därmed till Wilsonska palatset – med ett taxeringsvärde om 180 000 kr. Men redan efter åtta år avlider Wilson och huset ska åter säljas – nu på auktion – och frukthandlaren Friedrich Mühlenbock ropar in det. Han bosätter sig själv på den övre våningen och på de undre våningarna inrättar han kontor, fruktaffär och lager.

Mühlenbocks Fruktaffär (Carlotta)

Efter ett tag bygger Mühlenbock till en våning och på taket anlägger han drivbänkar för fruktodling! Mühlenbock som 24-åring kommit hit som emigrant och murarlärling från Tyskland blir en förmögen grosshandlare i Göteborg! Lägg märke till de originella takskyltarna ”Mühlenbocks Fruktaffär”. Han lämnar dessutom spår efter sig i Örgryte, där en liten park som ligger i anslutning till nuvarande Häcklöparegatan får hans namn.

Mühlenbock avlider 73 år gammal och huset är ännu en gång till salu!
Handelsfirman Heyman & Co behåller det ett trettiotal år då fastigheten avyttras till Lifförsäkrings AB Thule, som låter riva det 1935.

Thulehuset (Google)

Nu kommer vi till det vi oftast kallar huset – Thulehuset – och som uppförs 1937. En helt annan arkitektonisk skapelse görs av Nils Einar Eriksson (1899- 1978) – det växer fram en stramt funktionalistisk byggnad. Ett antal ombyggnationer görs under 1940-talet och bostäder och kontor inreds och byter plats.

Under 1950-talet görs ett antal mindre ändringar i fasaden och Wermlandsbanken flyttar in med ett rejält kassavalv under 1960-talet. Många av oss har minnen av företag som huserat här under årens lopp; Wallins automobilfirma – med sin utställningshall mot Norra Hamngatan – Vingabolagets Restaurang TUA – som senare blev Hunters Pub, försäkringsbolag och Tidningarnas Telegrambyrå. Och inte minst Nyman & Schultz/Vingresor …

Sandstensreliefen över huvudentrén är utförd av Ivar Johnsson (1885-1970).

Vi lyfter blicken och tittar på vägguret … klockan är tjugo minuter i 11, snart dags för en förmiddagsfika!

Plikttrogna kvinnor …

Härlanda fängelse ligger på gammal landerimark, d v s mark som ägs av staden och besittningsrätten arrenderas ut och går dessutom i arv! När fängelset byggs under 1904-07 är här ren landsbygd. Huset, ritat av Gustaf Lindgren, kopieras i stort sett det gamla fängelset Rosenborg – en modell som överförts från USA i mitten på 1800-talet.

De första åren får personalen bo nere i Redbergslid. När vägarna är leriga och svårframkomliga tar de vägen över kyrkogården för att komma fram! 

Vi ser en bild ovan på personalen som är bland de första och vi ser en vaktfru i mitten. 

Vaktfrun är ansvarig för tillsynen av de kvinnliga fångarna. Vaktfruarna disponerar en liten bostad inne på fängelset – ett litet rum med kokvrå. Hennes arbetstid är oreglerad – och mycket lång! Av gamla handlingar framgår att vaktfrun under de 32 år som gått sedan fängelset börjat sin verksamhet haft nära nog total tjänstgöringsplikt dygnet runt. 

1940 händer något. Vaktfrun gifter sig. Till skillnad från sina föregångare. Vi ser henne på ett foto och hon heter Ingeborg Nilsson, gifter sig med vaktkonstapeln Nils Nilsson och paret bor i ett av konstapelhusen. 

Nästa gifta vaktfru flyttar med sin man – också han vaktkonstapel – till Sofiagatan. Arbetsförhållanden förändrades tackolov!

Fantastiska kvinnor!

Kort historik:

Härlanda fängelse är uppfört 1904-07 efter ritningar av hovintendenten Gustaf Lindgren. Efter några år gjordes tillbyggnad på södra sidan av den bakre förbindelsegången. Åren 1912 och 1925 byggdes sex personalvillor, 1935-36 och 1959 uppfördes två verkstadsbyggnader. Vissa ombyggnadsarbeten utfördes 1923, 1947 och på 1950-talet. 

Fängelset uppfördes som ersättning för länsfängelset vid S:t Eriks torg. Anläggningen omfattade en kringbyggd del med en centralt placerad cellbyggnad som innehöll drygt 200 celler samt ett entréområde med två bostadshus för befäl utanför muren. 1923 inreddes en kyrksal i cellbyggnadens torn och nya verkstadslokaler uppfördes utmed murens insida 1936 och 1959. Moderniseringar genomfördes mellan 1947 och 1960 i de äldre delarna då bl a flera av cellfönstren förstorades. Väggindelningen inom promenadgården i söder revs. 

Verksamheten lades ner våren 1997 och Göteborgs kommun övertog anläggningen 1998. 

Historien om en piccolos mössa

Sitter i foajén på hotell Eggers efter middag och föredrag om hotellets historia. Gillar de färgstarka detaljerna i interiören. Blicken faller på det vackra vitrinskåpet med en del attiraljer från svunnen tid. Tar en suddig bild med mobilen och lutar mig tillbaka.

Då dyker ett minne upp! Ett minne om en mössa som levt sitt liv på hotellet. Nu rullar bandet och det är min kusin Torsten Olsson som berättar:

Mössan tillhörde Rune Fransson som var gift med en moster Elsa.

Runes första jobb efter freden 1945 blev att bära och vakta gästernas bagage på Hotel Eggers.

Efter en prövotid blev han sedan piccolo med uniform och skärmmössa.Mycket att göra när tågen kom till eller lämnade Gbg C.

Bra med dricks.

Efter något år som piccolo blev han uppkallad till hotelldirektören som också var advokat.

Rune blev nervös och trodde att nu skulle han bli avskedad.

Men inte.

Direktören gav Rune beröm och sa att han skulle bli befordrad till smörgåsnisse.

Rune tackade och andades ut.Så skönt det skulle bli att slippa stå ute i regn och rusk, tänkte Rune.

Och skärmmössan fick han behålla eftersom den var anpassad efter Runes lilla huvud.

Runes viktigaste uppgift som smörgåsnisse, sa direktören, var att varje dag servera smörade pepparkakor till direktörerna och kamreren.

Snart blev Rune varse att han tjänade mindre som smörgåsnisse än piccolo.Som piccolo fick han bra mycket mer i dricks.

Rune skänkte skärmmössan till min kusins hustru Monica, som i sin tur återlämnade mössan till hotellchefen (med berättelsen). Som tack bjöds på fika.

(Foto: Carlotta o eget mobilfoto)

Strövtåg i Göteborg – Bergsjön och Kortedala – en kort historik

Hällkistan Siriusgatan samt torp

Har inte skrivit så värst mycket om Bergsjön och Kortedala. Har gjort några nedslag i stadsdelarna och här kommer ett. Vill ge en kort historik om de stadsdelar som ligger så tätt samman. Kan berätta att jag en gång bodde i Bergsjön – Tycho Brahes gata – i en lägenhet med utsikt långt bort mot Marstrands fästning! 

Havet som liknade en silvertråd bortom bergen… Från vardagsrummets stora fönster kunde jag på betryggande avstånd titta ner mot ett skogsområde där älgar strövade omkring. Huset kallas för ”Ringen” – grannhuset för ”Korven”. Men det bodde folk här långt före mig. 

För mer än 3 500 år sedan drog stenåldersmänniskorna upp i de lövskogsbevuxna bergiga trakterna kring Bergsjön. Här fanns vilt och lättodlade marker.

På flera platser inom de nu bebyggda områdena i Bergsjön har arkeologer undersökt spår av primitiv odling och faktiskt också hittat spår av boplatser! Stenåldersgraven vid Siriusgatan är en hällkista – en släktgrav. I närheten av Kvadrantgatan ligger ett gravfält, en stensättning finns söder om husen vid Bergsjövägen – ovanför branten ner mot Säveån.

Från medeltiden mellan Kristi födelse och medeltidens början finns inte några spår i Bergsjöområdet. Troligtvis sökte man sig neråt dalgången vid Säveån. Men sedan medeltiden har detta område varit bebyggt.

När det moderna Kortedala började byggas på 1950-talet karaktäriserades trakten till vildmark, vilket inte var helt sant. Här fanns vid den tiden sexton bebodda torpställen. Det äldsta troligtvis Larssons i Kortedala – där Vårfrukyrkan idag ligger – där hade en och samma släkt bott och brukat jorden sedan slutet av 1700-talet.

Marken hörde till de stora utmarksområdena som sträcker sig över bergsryggen mellan Säveåns och Lärjeåns bördiga dalgångar – bördig mark således i Kortedala och Ramsdalen. Man har svårt att föreställa sig att här inte fanns skog under 1700-1800-talen! 

Kviberg förvärvades av Göta artilleriregemente på 1890-talet och blev ett kasernområde, A 2, och verkade i olika former mellan åren 1794 och 1962. Göta luftvärnsregemente (Lv 6) tog över och efter den 1 juli 2000 Luftvärnsregementet (Lv 6). 

Youtube, Hällkistan 2014 biketommy999

Göteborgs Amiralitetsförsamling – kyrka, församling i Majorna

Kapten Carl Gustav Ekbergs yngsta dotter, Hedvig Charlotta föds den 31 januari 1758, i Göteborgs Amiralitetsförsamling.

Bebyggelseregistret;

I Göteborgsstadsdelen Majorna fanns det i början av 1800-talet två kyrkor – Mariebergs kyrka från år 1787 samt Kungliga Amiralitetskyrkan vid Stigbergstorget som är omnämnd i historiska källor redan år 1708. Kungliga Amiralitetskyrkan kallades ofta för Varvskyrkan och tillhörde egentligen flottan men fungerade i praktiken som församlingskyrka för stadsdelens invånare. Båda kyrkorna var små och i dåligt skick. Ingen av dem var egentligen byggda som kyrkor, utan lär ursprungligen ha varit materialbodar som nödtorftigt iordningställts för gudstjänstbruk.

Den 29 september år 1820 förstördes Varvskyrkan i en eldsvåda och Mariebergs kyrka kunde omöjligt rymma stadsdelens alla kyrkobesökare. Av den anledningen bestämde sig de båda församlingarna att slå sig samman och i april år 1824 bildades en ny församling – Förenade kustförsamlingen. Med gemensamma krafter hade då båda församlingarna för avsikt att uppföra en ny stor kyrka av sten.

I nuvarande Carl Johans kyrka finns från den gamla Varvskyrkan dels en altartavla, som föreställer Jesu nedtagande från korset, dels ett ”väggur med fodral”. 

Från början var Djurgårdskyrkogården för Gamla Amiralitetsvarvet, och då främst avsedd som begravningsplats för dess officerare, den kallades först för ”Gamla varvskyrkogården” eller ”Amiralitetskyrkogården”. 

Majborna tillhörde Örgryte församling och hade alltså kyrka och begravningsplats i Örgryte! Man förstår att den växande befolkningen i Majorna önskade en kyrka och en kyrkogård på närmare håll. För amiralitetsstaternas personal och på Nya Varvet bosatta fanns visserligen provisoriska kyrkor, och på Gamla Varvet tillkom Varvskyrkan, som från 1786 blev kyrka för den s k privata församlingen eller Varvsförsamlingen. Men de som bodde i Majorna och inte tillhörde Varvsförsamlingen hänvisades ”att hålla sig till Örgryte församling, inom vilken socken deras ägor äro belägne”. Detta för att Örgryte kyrka och prästerskap ”icke måtte lida någon minskning i deras rättigheter”. Under en eldsvåda, som härjade hela Stigberget den 29 september 1820, hade gamla Varvskyrkan med klockstapel brunnit ned och dess kyrkklockor blivit 92 lispund nedsmält malm. Båda kustförsamlingarna höll därefter gudstjänster i Mariakyrkan. I april 1826 på- börjades ett kyrkobygge – den blivande Carl Johanskyrkan. 

Jakob Wallenberg; 

Varfskyrkotornet i Götheborg Amiralitets- eller Varvskyrkan, som låg i den nuvarande Gamla varvsparken, var ända till slutet av 1700-talet den enda kyrkan i Majorna. 

Just vid tiden för W:s resa ombyggdes och utvidgades den, varvid bl. a. ett litet fult torn, utan klockor, tillkom .

Arkiv digital;

Amiralitetsvarvsförsamlingen tillkom år 1700, då amiralitetet i Göteborg erhöll medel till särskild amiralitetspastor och kollekt anslogs till anskaffande av gudstjänstslokal. Den kallades även Amiralitets-Warvs församlingen, Varvsförsamlingen samt från 1876 också privata församlingen. Till den hörde sådana personer som på ett eller annat sätt varit knutna till amiralitetet. 
Alla andra, som bodde i Örgryte socken, skulle tillhöra Örgryte församling. Genom kungligt brev 1786 24/2 blev Amiralitetskyrkan förklarad för ”frikyrka och församling, till vilken var och en, som det åstundade, ägde frihet att sig hålla”. 

Åren 1700-1805 utgjorde Göteborgs Amiralitetsvarvsförsamling ett eget pastorat.

Åren 1805-1820 var Göteborgs Amiralitetsvarvsförsamling annexförsamling i Örgryte, Göteborgs hospitalförsamling, Göteborgs Amiralitetsvarvsförsamling och Göteborgs Marieberg församlingars pastorat.

Den 26 november 1820 överenskoms på sockenstämma med Mariebergs församling och Amiralitetsvarvsförsamlingen om byggande av en gemensam kyrka. Från slutet av år 1820 till 1828 benämndes de båda församlingarna vanligen Förenade Kustförsamlingen eller Kustförsamlingen. 1828 ändrades namnet till Karl Johans församling. 

Rolf A Simonsson; 

Gränsen för Göteborgs äldre redd.
Den plats där Varvet anlades kom att bilda gränsen för Göteborgs äldre redd, eftersom älven bortanför denna plats och vidare in mot staden var för grund för att där tillåta ankring av de mera djupgående fartygen.
Amiralitetsvarvet bildade en egen församling till vilken inte bara den där förlagda krigsflottan med dess Stat hörde, utan också de som var bosatta i de hus och egendomar som tillhörde varvet. Amiralitetskyrkan låg vid Stigbergstorget och var en rödmålad Korskyrka av trä med ett fyrkantigt torn försett med två kyrkklockor.

« Äldre inlägg

© 2020 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑