Om väggar kunde tala

Kategori: Göteborg (Sida 1 av 13)

Nostalgi av Mikael Enström …

DR FRIES TORG, SÖDRA GULDHEDEN, GÖTEBORG: ”HIMLEN ÄR EN PLATS PÅ JORDEN” (!).. Växte upp och tillbringade mina barn-och ungdomsår alldeles i grannskapet till och på detta torg.

I en turistguide för Göteborg för ca 15 år se’n, där ett antal göteborgsprofiler och kända personer får ange sitt ”Smultronställe”, skriver den kände Göteborgsförfattaren Åke Edwardsson om ”Mitt smultronställe”:”Dr Fries Torg på Guldheden. Det är ett sånt där klassiskt, inbyggt torg med funkiskänsla som har en grovhuggen skönhet. Den här kombinationen av fulhet och skönhet är svår att hitta någon annanstans än på såna här torg. Jag skulle tippa på att det är byggt i början av 50-talet. När jag letar miljöer till mina böcker rör jag mig mycket i den här staden. Dr Fries torg finns med i en av mina romaner, Himlen är en plats på jorden. När det kommer utländska journalister hit och vill se platser som jag skrivit om i romanerna, då är Dr Fries torg en självklarhet. Jag har återkommit dit i 20 år nu eftersom jag har min tandläkare där. Under den tiden har jag sett hur torget förändrats. Där finns, eller snarare fanns allting. Bibliotek, bank, post. Nu stängdes banken och posten är på väg ut. Det är som en bild av hela samhället.Åke Edwardsson, författare ”Inte visste jag att jag växte upp nära himmelriket.. 🤔😃Bl.a. så här skriver man på ”Wikipedia” om torget:”Doktor Fries torg byggdes 1951-58 för Göteborgs stads bostadsaktiebolag och färdigställdes våren 1953. Totalt uppfördes 265 lägenheter fram till 1958, under namnet ”Guldhedscentrum”. De två butikslängorna med två bostadsvåningar ovanpå ligger parallellt med varandra utefter en stor nedsänkt rektangulär torgyta. Doktor Fries torg är ett av tre mindre ”närtorg” i Guldheden med 5-10 minuters gångväg emellan. Torgytan inramas av två parallella bostads- och butikslängor med loggior vilka skyddar mot regn och rusk. Vid den bortre kortsidan kommer ett mindre bergsparti i dagen, och åt torgets entré öppnar det sig helt.De andra två närtorgen är Guldhedstorget i Norra Guldheden samt affärscentrumet på Doktor Bex gata, strax sydost om Doktor Fries torg. Torget betjänar främst ett närområde inom cirka 500 meter och cirka 3 500 invånare. Det ligger öppet och centralt i stadsdelen och är genom en rondell kopplat till genomfartsleden Doktor Allards gata.På torget finns ett flertal affärer, och i den södra änden av torget ligger en mötes- och kurslokal vid namn Forum och Guldhedens bibliotek.

Vid torget finns en spårvagnshållplats där spårvagn nr. 10 stannar [tidigare nr 7]. Vid torgets södra del tar Vitsippedalen vid, som sluttar starkt ner mot Sahlgrenskaområdet. Guldhedskyrkan, som ritades av professor Helge Zimdal, ligger på en bergsknalle cirka 300 meter nordost om torget.Torget fick sitt namn 1949 till minne av läkaren och med. dr. Robert Fries (1840-1908), son till Elias Fries. Det var arkitekterna Jan Wallinder och Sven Brolid som ritade torget.”Doktor Fries torg tillhör den generation centrumanläggningar som tar ett första steg mot att låta butikerna frigöra sig från bostadshusen och genom trafiksepareringen också från gatan. Butikerna ligger här i två längor kring ett torg med karaktär av italienska piazza, enbart avsett för fotgängare. Fortfarande ligger det dock två våningar bostäder ovanpå butikerna, vilket orsakade speciella problem. Bostädernas trapphus skulle helst störa butikernas planlösningar så lite som möjligt. Det ledde till för tiden ovanligt stora lägenheter på 4 rok och på gavlarna till och med 6 rok, vilket gav långa avstånd mellan trapphusen”.

I en fontändamm på torgets norra del står skulpturen ”Fina fisken”, gjord i rostfritt stål av Palle Pernevi och invigd 28 september 1961. Skulpturen är finansierad genom Charles Felix Lindbergs donationsfond. Redan 1953 provades en modell av skulpturen på torget och 1955 antogs förslaget efter en pristävling.Doktor Fries torg ingår i Göteborgs bevarandeprogram ”Värdefulla miljöer 1985” respektive ”Bevaringsprogram 1987”. Dessutom har området pekats ut som riksintresse för kulturmiljövården enligt de bestämmelser om numera återfinns i 3 kap 6 § miljöbalken. ..

I samband med att Landala IF arrangerade ett tivoli på torget, gjorde boxaren Ingemar Johansson en bejublad uppvisning. Enligt honom själv ”–troligen stans enda klubb som arrangerat boxning på ett torg i Göteborg.”Så för att sammanfatta: i bevarandeprogram ”värdefull miljö” respektive ”bevaringsprogram” och ”riksintresse för kulturmiljövården”..Och Ingo har haft boxningsuppvisning där.. Bara en sån sak!.. Och på detta ”himlen är en plats på jorden”..Man blir stum.. Är det verkligen här jag växte upp?? 🤔

En gatas dåliga rykte

Under 1800-talet sågs prostitutionen som ett nödvändigt ont. För att kontrollera de sedeslösa kvinnorna som stod till männens tjänst och för att stoppa den utbredda spridningen av syfilis började staten kontrollera prostitutionen.

Ekelundsgatan, 1898, Carlotta

Vid besöket i Gathenheilmska reservatet berättades om att det även inom området fanns utrymme för göteborgarnas ”förlustelser”. Vi skrattade åt beskrivningen, men faktum är att Göteborg inte bara var en stor hamn – porten mot yttervärlden – med pittoreska hus, kanaler, alléer, raka gator, små värdshus, teatrar … 

Nästan alla har väl hört talas om Red Light District någon gång, det som man kanske inte vet är att legaliserad bordellväsende även hade viss utbredning i det gamla Göteborg.

Redan för närmare hundratjugo år sedan hade Ekelundsgatan ett rykte om sig att vara just i centrum av kringliggande gatustråk där bordellverksamheter blomstrade långt in på 1900-talet.

Författaren Albert Cederblad (1846-1901) skriver i mitten av 1880-talet; 

”Under innevarande århundrade har Ekelundsgatan skaffat sig en sedlighetskänslan sårande ryktbarhet. Trång och undangömd, men dock i  omedelbar närhet av de stora gatorna, lämpar hon sig för undersåtarna till den suveräna makt – otuktens i höljet av smink, sammet och siden, som vanligtvis tilltager i den mån en stad skattar åt centrifugalrörelsen, och det är något, som rikets andra stad gör.”

Samhället hade genom en rad bestämmelser sanktionerat bordellinstitutionen under 1800-talet och det fanns en stor anledning till att så skedde. Man ville hindra spridning av könssjukdomar och därför infördes stadgar om att de prostituerade kvinnorna genomgick regelbunden polis- och läkarkontroll. Först 1918 upphörde bestämmelserna då lag lex veneris vunnit laga kraft.

De mest avancerade nymferna från Ekelundsgatan gjorde regelbundna kontrollbesök på Postgatan – och inte gjorde de besöken i smyg – nej, tvärtom de åkte i öppen droska under onsdagar och lördagar och undersökningen kostade en krona. Men de som inte var lika välbeställda smög sig förmodligen i skygghet ner till polisen på Spannmålsgatan för ett gratisbesök.

De eleganta kvinnorna i droskor väckte stor förundran och uppmärksamhet – ett nöje de kunde unna sig och se det som ett inslag i deras egen reklamföring! De brydde sig föga om folksamlingar som slängde glåpord efter dem, de hade mål i mun och kunde svara för sig.

Ett nedtecknat polisminne berättar just om Ekelundsgatan;

”Flertalet av de hus, i vilka de inskrivna kvinnorna bodde, revos i början av 1930-talet. I huset nummer 5 vid Ekelundsgatan bodde ”de förnämligare” kvinnorna.  Husen brukade på slangspråk  kallas ”kupor”. I varje hus fanns en värdinna eller portvaktsfru som kallades för ”mamma”, som hade att hålla ordning på flickorna samt att uppbära hyran, som erlades varje dag. Genom en liten lucka i porten  granskade värdinnorna med verkliga argusögon de besökande. Voro dessa alltför berusade eller uppträdde oskickligt, blevo de avvisade. Ordningspolisens främsta uppgift var att hålla god ordning på gatan samt att tillse att efterlevnaden av en del föreskrifter iakttogs. Man hade exempelvis att tillse att de inskrivna icke vid tänt ljus visade sig i fönster eller anropade förbipasserande.”

Mer ville inte polismannen rapportera … 
Bordellerna stängdes 1909 och enligt samma poliskälla lär många av de inskrivna flickorna ha blivit både gifta och präktiga husmödrar – om det nu kan vara en tröst i bedrövelsen.

Det krävdes rejäla män för att klara polisjobbet på Ekelundsgatan under början av förra seklet. 

En av dem var den inte helt obekante Ivar Durgé. Han skaffade både bil och licens att köra den. Automobil var någonting mycket stort. Folk på stan var nyfikna på åkdonet och konsten att kunna köra den. Poliskonstapel Durgé sadlade således om och öppnade chaufförsskola för gentlemän. Då hade det gått tio år sedan ett av Göteborgs mest kända Red Light District släckt ner. 

Vi får hoppas att kvinnorna verkligen fick ett bättre liv.

De registrerades, försågs med bok, fick bara bo och uppehålla sig på vissa platser i staden, fick inte klä sig så de kom att efterlikna borgarfruarna, fick inte vistas utomhus efter klockan 23. Kvinnor som i sin nöd gick in i prostitution sågs som liderliga och lata – de var otyglade och ohanterliga; för att inte verka störande på borgarklassen eller locka andra med sig i fördärvet gällde det att skilja ut dem, kontrollera dem.

Foto/bild; Carlotta

Ekskog och uttrar – på Otterhällan i Göteborg

Stora Otterhällan med Otterhälleskolan, trappan leder upp från Stora Badhusgatan, 1951

Historien berättar att det i början av 1600-talet finns en ekskog på Otterhällan. Berget är då en vacker och omtyckt plats där göteborgarna ”vederkvicker kropp och själ med lekar och måltider och olika förströelser i det gröna”.
Här är så naturskönt att det ordnas stora utomhusgudstjänster, men redan i slutet av 1600- och början av 1700-talet huggs ekarna ner för att användas för skeppsbyggnad. Det kala berget bebyggs därefter med små enkla stugor av hantverkare och arbetsfolk.

Här byggs så småningom stenhus. Och trappor från många håll krävde styrka i benen. Tänker på trappor från Stora Badhusgatan till Stora Otterhällan anläggs under 1885. Käppslängarliden från Kungsgatan är ganska seg den också.

Den gamla bebyggelsen rivs under 1950- och 60-talen och ersättes av stora kontors- och bostadshus. Men Kristinas Jaktslott flyttades en bit och finns kvar. En kulturförening som värnar om dess fortlevande.

Namnet Otterhällan kommer av den västsvenska formen för mårddjuret utter/otter, som har sina bon i berget. I bl a Wallenbergs ”Min son på galejan” omnämns berget för ”Otrillan”, då han beskriver en störtsjö; ”så hög ungefär som Otrillan och så bred som Hisingen”.

Fotot över Stora Otterhällan med Otterhälleskolan är från 1951. Käcka skolbarn strävade upp här var morgon och ner på eftermiddag. Skolan ser något övergiven ut där uppe på berget. Lite märkligt att dess gymnastiklokal låg bakom ett murverk under skolan och dess gård. Skolan revs 1977.

(Foto: Carlotta)

Aschebergsgatan, Aschebergska gravkapellet och Aschebergska eken!

Christinae kyrka, litografi från slutet av 1800-talet av Otto August Mankell

Mannen som ger namnet åt Aschebergsgatan i Göteborg är Rutger von Ascheberg (1621- 1693). Den gatan ersätter då det gamla Landalaledet från centrala Göteborg upp till Landala. Gatan blir anlagd 1882 och de första högresta stenhusen uppförs mellan Vasagatan och Engelbrektsgatan under åren 1906-1909. Därefter fortsätter man att bygga upp till Kapellplatsen. 

Rutger von Ascheberg har varit ute i krig ända sedan han är tretton år. Som page hos en svenskallierad kavalleri­överste är han med vid det svenska nederlaget vid Nördlingen 1634, dock inte i själva stridigheterna. Det blir inkörsporten till en lång karriär i svensk tjänst. 1644 får han officersfullmakt och året därpå deltar han i slaget vid Jankow i Böhmen, där svenskarna segrar stort.

Efter trettioåriga kriget har han avancerat till ryttmästare och under Karl X Gustavs polska krig utnämns Ascheberg till överste. Då har han också hunnit gifta sig med Magdalena Eleonora von Buseck, med vilken han skulle få tjugofem (!) barn. Rutger von Ascheberg överlevs endast av en son, Kristian Ludvig, som avlider barnlös år 1722. 

Nu kommer vi till Aschebergska gravkapellet som är sammanbyggt med Kristine kyrka, eller Tyska kyrkan som vi också kallar den. Kapellet är från 1682 och här vilar fältmarskalk Rutger von Ascheberg tillsammans med sin hustru och några av deras tjugofem (25) barn …

Redan under sin levnad, närmare bestämt den 28 februari 1681, beställer Ascheberg det storslagna gravkoret, som invigs den 11 december 1682 med fältmarskalken själv på hedersplats. 

Han avlider i sitt hem när Stora Torget (nuvarande Gustav Adolfs torg) den 17 april 1693, i en ålder av 71 år. Efter sin död begravs han under mycket pampiga ceremonier, den 26 augusti 1694, och kung Karl XI reser från Stockholm för att delta. Begravningskostnaderna lär ha uppgått till 4 200 daler silvermynt, en hög summa på den tiden.

”Han var min praeceptor och läromästare uti kriget”, skriver Karl XI i sin dagbok vid hans bortgång.

En son till Rutger von Ascheberg – Gustav Adolf – förekommer i samband med historien kring Hökällas säteri – där långt senare Lillhagens sjukhus förläggs. Intill gården finns vid denna tid en uråldrig ek, där sägnen berättar att greve von Ascheberg lär ha hållit sin bröllopsmåltid. Kanske är det just överstelöjtnanten Gustav Adolf von Ascheberg (1661-1692) som firar bröllop med grevinnan Beata Thorstensson (1667-1691), den 13 augusti 1691. Och minsann – vid grävning nedanför samma ek hittar en dräng långt senare en gammal plånbok med mynt från 1600-talet!
Naturen här omkring har burit fram en hel del åldriga ekar. Omkretsen på den gamla eken jag nämner här ovan lär ha varit fyra meter nio decimeter. Från grundstammen hade eken ursprungligen delat sig i fyra väldiga grenstammar, som bildade en enorm krona. Tidens tand och människohand har malt ner det mesta och numera växer här andra vackra lövträd.


Eken får i vilket fall som helst namnet ”Aschebergska Eken” långt innan den huggs ner för gott – och kan dateras till sent 1300-tal.

vykort av Aschebergsgatan från 1930-talet

Svenska Kullagerfabriken – SKF i Göteborg

Artillerigatan med SKF – foto: Kringla, 1930

Under 1930-talet har Svenska Kullagerfabriken 70 % av världsexporten av kul- och rullager. De expanderar och startar dotterbolag i flera länder, eller rent av köper upp bolag och omvandlar dessa till egna dotterbolag. Europa befinner sig i krig och den svenska upprustningen bidrar till en fördubblad inhemsk försäljning från Göteborgsfabriken. Totalt fördubblar fabriken sin likviditet från 70 miljoner år 1939 till mer än 140 miljoner år 1944. En relativt stor export har gått till Japan under slutet av 1930-talet, men landet minskar sin import av svenska lager och upphör helt 1941. 

Den stora industrianläggningen utmed Artillergatan är minst sagt en dominerat inslag i Gamlestaden. Grundstenen till den ursprungliga byggnaden placeras en marsdag 1907, i hörnet av Säve Strandgata och Hornsgatan och därefter växer byggnaden mot öster i etapper under 1909 -1912 och de äldsta delarna är ritade av arkitekten Ernst Krüger och byggdes av Kruger & Son AB. 

Huvudporten – mittemot Brahegatan – byggdes 1912 med vackra jugenddetaljer och har en tornöverbyggnad med klocka. Här har strömmar av fabriksarbetare passerat under årens lopp. Huvuddelen av produktionslokalerna byggs som hallar i ett plan utefter ”interna” gator som ligger vinkelräta mot den stora fabrikslängan. 

Ett växande behov av arbetskraft kräver särskilda åtgärder i hela landet och i mitten av 40-talet föreslås att Sverige ska organisera en överföring av arbetskraft från olika länder i Europa – i synnerhet rekryteras italienare till SKF år 1947. 

Under år 2007 då SKF fyller 100 år har koncernen 106 fabriker och 41 000 anställda och omsätter 53 miljarder svenska kronor och är världens ledande leverantör av produkter, kundanpassade lösningar och tjänster inom området lager och tätningar. Huvudkontoret ligger kvar i Göteborg. 

Vi har all anledning att vara tacksamma över alla de som lämnade sin hemländer för att var med och bygga upp vårt lands välstånd och den växande industristaden Göteborg. 

Tick-tack …

I en Facebookgrupp med intresse för gamla Göteborg gör jag följande inlägg:

Höghuset vi ser på bilden kallade vi ”klockhuset”. Långt efter att urbutiken upphört.I den lilla kyrkan i bakgrunden, Guldhedskyrkan – på Dr Allards gata 2 – konfirmerades mina äldre syskon. Den här lilla kyrkan kallades även barackkyrkan och invigdes 1951. Den var egentligen två sammanbyggda träbaracker, som församlingen hade fått i gåva av krigsmakten 1949. Den ena var inredd till kyrksal och den andra var samlingssal med tillhörande pentry. Själv fick jag gå till Annedalskyrkan på 60-talet… alla grupper fick inte plats i den lilla kyrkan p g a de stora barnkullarna under 40/50-talet.

Fotot är taget från Dr Fries torg mot Syster Ainas gata. Här stannade spårvagn 7. Idag är det Göteborgs estniska förening/hus som håller till i den gamla kyrkan. En ny kyrka byggdes på berget intill 1966. Min son döptes där 1967. Prästen hade glömt dopet och var på väg hem. Klädde snabbt om och döpte sonen till ”John”. Men i dopbesviset blev det rätt! Johan.

Fotograf var R Ryheden, år 1954.

”Klockhuset” och Guldhedskyrkan, 1954

Många kommenterar och berättar om minne av söndagskola, konfirmation, dop, bröllop m m. Lekskoleverksamhet och fritidsverksamhet samt andra barnverksamheter har skiftat under åren. Många trevliga och varma minnen.

Men det är framförallt några kommentarer som jag vill bevara och framhålla. Så typiskt för en tid då kyrkoverksamheten i den nybyggda stadsdelen hade stor påverkan på oss som bodde där. Vi var nyinflyttade i Södra Guldheden och vår församlingspräst var Per-Olof Sjögren.

Mikael Enström; Väcker många minnen till liv. Den ena delen av baracken var kapell, föregångare till Guldhedskyrkan på berget. Innan den byggdes mot slutet på 60-talet fanns där bara en klockstapel. Den andra delen, den högra delen av baracken var lekskola under 50- och 60-talet, förelöpare till senare tiders daghem och förskoleverksamhet. Jag växte upp på Syster Ainas gata 3, på bottenvåningen rakt mittemot denna barackbyggnad på andra sidan Dr Allards gata. Vi var fem barn, två tvillingpar, födda -48 och -51, och en lillasyster född -56. Lekskolan gick vi från ca 3 års ålder fram till att man började i skolan som 7-åring. Vi hade lekskola på eftermiddagarna kl 12-16. Och på söndagarna var det söndagsskola i den vänstra delen i Guldhedskapellet. Mina äldre bröder, Urban och Stephan blev konfirmerade av högkyrklige pastorn Per-Olof Sjögren i kapellet. Har i efterhand förstått att min pappa och mamma efter att vi barn gått iväg till söndagsskolan på söndagförmiddagarna fick sig en ”herdestund” med ett par timmars lugn och ro medan vi barn var borta på söndagsskoleundervisningen.. Man satt mest trött med kryss i ögonen, möjligen ibland med begrundan och förundran över de bibliska berättelserna som Per-Olof Sjögren förmedlade.. Han var som sagt högkyrklig. Och en sak som jag ofta funderat över, är att under varje påsk, på långfreda’n måste det ha varit, så ledde han en procession med sina söndagsskolediscipler/ -lärjungar, gata upp och gata ner på södra Guldheden. Han gick längst fram med korset och prästkappa och mundering som var kutym vid den tiden, och ledde sången ”Jesus är uppstååånden. Halleluja! Halleluja! ..” Vi, lärjungarna upprepade och sjöng med. Egentligen helt otroligt. Kan vi varit ca 25 st från söndagsskolan som gick med? Det var ju faktiskt som i ett katolskt land!! Och detta var södra Guldheden, skiftet 50- och 60-tal.. Ett år, kan jag ha varit ca 10 år, så vägrade jag. Min mamma, som själv aldrig gick i kyrkan, förutom konfirmationer etc, blev väldigt arg, och la in hela sin auktoritet för att förmå mig att gå med i påskprocessionen ledd av komminister P-O Sjögren. Kände väl måhända att jag kunde bli retad av kompisar.. Kändes i vilket fall inte rätt, utan bjöd mig väldigt starkt emot. Min tvillingsyster lyckades hon dock beveka, så hon gick med.. / Så visst har denna enkla barackliknande byggnad haft betydelse under de första formativa åren av ens liv.. / Men vilket inrutat liv man måste haft när man var liten. Skolan måndag – fredag, och också på lördagar ett par timmar skola första skolåren (innan lördagarna blev lediga) Och se’n söndagsskola på söndagförmiddagarna. Nog fick man lära sig lutheransk arbetsmoral och arbetsdisciplin från tidig ålder alltid.. Något som tveklöst hållit i sig. Född 1951, och jobbar fortfarande heltid.

Man kommenterar varandras inlägg och kanske hittar gamla barndomsvänner varandra igen. Själv noterar jag några gamla klasskamraters namn.

Mikael Enström återkommer med ett annat minne från barndomen i Södra Guldheden … också det värt att begrunda.

Ett annat minne dyker också upp. Högra delen av denna barack var ju en ”lekskola”. Och eftersom det ännu inte existerade någon regelrätt dagis- och förskoleverksamhet, så fanns det ingen som helst möjlighet för mammorna att hålla sina ungar inomhus. Min mamma räknade vid något tillfälle ut att det fanns 60-talet barn i höghuset vi växte upp i, 10 våningar högt. Riktiga barnrikehus i dessa barnrika efterkrigskullar. Mammorna var tvingade släppa ut oss på vinst och förlust, trots riskerna det var förknippat med..Och trots att min mamma egentligen var en riktig ”hönsmamma”. Fanns inte ens något staket ut mot Dr Allards gata, förrän långt senare, där vi spelade boll på gräsplanen nedanför huset och där bilarna susade förbi på Dr Allards gata, pulsådern genom södra Guldheden. Man sprang runt omkring överallt på södra Guldheden, var sakletare, letade brädor och plank på byggen för att bygga kojor. Fanns ett stort antal bl.a. på backarna ner mot Chalmers och bland de insprängda bondgårdarna, reliker från det förgångna som fortfarande fanns kvar med äldre ”utsocknes” göteborgare som hade grisar och höns, duvslag mm. Detta var ju från början lantlig idyll, ungefär som Änggårdsbergen.. Hursom: Någon gång ca tre år gammal följde jag efter några byggubbar som projekterade något uppe vid klockstapel-berget nära Guldhedskapellet. Jag halkade och föll, och minns tydligt hur anläggnings-/byggubbarna klättrande uppför berget, vände sig om och förskräckt tittade ner mot mig när jag fallit. Sannolikt blödde jag kraftigt, och började gråta. Men att det gjorde ont minns jag inte alls. Utan allt var mest som ett spännande äventyr. Har sedan minnesblixtar att jag satt i en varm arbetsbyscha tillsammans med byggubbarna. Sedan att jag var på något sjukhus där det fanns en miniatyrmodell över sta’n som jag fascinerades av. Sedan att jag stod längs ner i en halvtrappa där det fanns en schäfer. Har förstått se’n att det måste varit på en lokal polisstation uppe på Guldheden. Sannolikt var jag då ledsen och ville komma hem till mamma och pappa. Då hade jag varit efterlyst av mina föräldrar en hel dag, och hade också blivit opererad. Har ett ärr i pannan som minne av händelsen. Som sagt mest ett äventyr, och inte på något sätt traumatisk upplevelse…/Fotot från lekskolan: Jag är till höger. Min mamma har skrivit till fotot ”Michael och Mikael tänder första ljuset i Advent i lekskolan – Guldhedskyrkan dec 1956”. Jag var fem år. Många skådespelare bodde på Guldheden vid den här tiden. Min lekskolekompis på det här fotot var son till på den tiden kända skådespelerskan Gunnel Broström.(Masreliez tror jag han hette. Gunnel Broström, med i många TV-teaterproduktioner bl.a., var gift Masreliez.)

Mikael bifogar ett foto …

Jag är mäkta berörd. Tack Mikael för dina fantastiska inlägg om barndomen och din kära familj. Om vårt älskade Guldheden. Om prästen Per-Olof Sjögren, som höll oss samman. Om din musikaliska ådra … Stort tack!

Barnkrubban igen …!

När jag rensar vidare bland mina mappar finner jag några mobilfoto jag tog för några år sedan – på gamla foton i ett skyltfönster på Första Långgatan. Döm om min förvåning när jag ser att det är samma gård, miljö, några barn o vuxna som på det gamla vykortet från 1917 ”Barnkrubba”, som kom i min hand för flera år sedan! Detta foto är från 1915 enligt information.

Jag tror att det kan vara en s k ”slumstation” som Frälsningsarmén ordnade. När jag tittar noga på fotot ser jag en person i uniform.

Ur Göteborgs Aftonblad 22 november 1897: En ny ”slumstation” ledd af föreståndarinnan för slumstationen i Masthugget Elin Fredriksson, öppnas 1 inst. december i Tjörbostaden i ett af de s. k. kaptenshusen. Stationen omfattar äfven ”barnkrubba”, där mödrarna kunna lemna in sina barn om morgnarne, då de gå till arbetet, för att återtaga dem vid hemkomsten. De små sysselsättas på bästa sätt under dagens lopp och få mat.En afgift af 10 öre för barn om dagen upptages af dem, som kunna erlägga den samma.Bidrag till inredning af stationen och barnkrubban, bohag, kläder m. m., mottagas med tacksamhet å slumstationen Bergsstigen 31.”

Vill minnas att bilderna visades i ett skyltfönster till en Begravningsbyrå. Kanske nr 8 på Första Långgatan …

Saker o ting faller på plats, otroligt. Jag rensar i min dator och händelser utan synbart samband visar sig höra ihop!

Foto från 1915, Första Långgatan 8
Vykort Barnkrubba, avsänt 1917

Rött är sött, blått är flott, grönt är skönt … och gult är fult?

Liksom i många andra städer ökade befolkningen i Göteborg starkt från 1800-talets mitt och en stor bostadsbrist uppstod, särskilt bland stadens arbetarfamiljer. Bostadsbrist av samma art förekom i många andra orter men i Göteborg gav den upphov till en unik hustyp, landshövdingehuset. En rad områden med landshövdingehus i varierande stilar tillkom under åren 1875–1945. Detta är det mest säregna inslaget i hela Göteborgs bebyggelse.  Men stora delar av vår stad slukades av elden. Många gånger och det kom påbud att vi skulle bygga hus i sten! Trähusbebyggelsen var ändå det mest förekommande. Med tanke på befolkningens ekonomi var det inte så konstigt. Endast de rika borgarna hade råd att bygga i sten. Sent omsider blir även kyrkorna byggda i sten och puts.

Handelsmän och köpmän med mindre tomter byggde tvåvåningshus – jämfört med de mer påkostade i tre våningar vid till exempel Hamngatorna och Kungsgatan. 

Stadens myndigheter och Kronan föregick med gott exempel och uppförde vid 1700-talets mitt flera hus av sten. Det var bl a ett nytt stadshus och kommendantens hus vid Stora Torget. Inom Kronhuskvarteret ersattes fortifikationens och artilleriets nerbrunna kontor och verkstäder med stenbyggnader. Det första Sahlgrenska sjukhuset som tillkom 1782 byggdes också i sten. 

Det största stenhusprojektet var dock Ostindiska Kompaniets byggnad som uppfördes cirka 1750–62. Den upptog ett helt kvarter och blev med sin monumentala fasad ett dominerande inslag vid Stora Hamnen.  Bland de privatpersoner som byggde stenhus märks några av de mest förmögna köpmännen bl a Niclas och Jacob Sahlgren samt John Hall. Det förnämsta var Jacob Sahlgrens hus öster om Ostindiska Kompaniets hus. 

Stenhusen uppfördes således i två eller tre våningar med branta tegeltäckta tak. Fasaderna utgjordes av gult importerat tegel eller putsades med en stram utformning. 

Det är här något typiskt för Göteborg dyker upp; Gult fasadtegel! 

De få stenhusen som tillkommer på1700-talet hade ofta fasader av gult tegel. Detta har senare återkommit i varierande former under olika perioder t ex 1850–70 då gult tegel användes till många offentliga byggnader och på 1940-talet under ”Folkhemmets” byggnadsepok när flerbostadshus med gula tegelfasader var vanliga. 

Det gula teglet är således ett särtecken för Göteborg, importerat bland annat från Skåne. Varför just gult, kan man fråga sig? Det fanns inga tegelbruk i anslutning till Göteborg – är det av födseln och ohejdad vana?

Jag har listat ett antal exempel på byggnader eller beskrivningar som just anger gult tegel;

  • ”Ostindiska Kompaniets hus, Sahlgrenska huset och kyrkans torn bildar med sina gula tegelfasader en sammanhållen miljö, typisk för Göteborg.”
  • ”Torgrummets östra sida upptas av Östra Hamngatans träd och ”Thulehusets” 1930-talsfasad utförd i gult tegel. 
  • ”Domkyrkan med omgivande planteringar är ett markant inslag i södra delen. Kyrkan som invigdes 1815 är byggd i den för tiden typiska nyklassicistiska stilen och utförd med fasader av gult tegel, detaljer av sandsten och kopparklädd tornhuv. ”
  • ”Stråket mellan Slussplatsen och Kungsportsplatsen upptas av tätt bebyggda kvarter som domineras av f d bostadshus i 3 våningar. De flesta har fasader av gult tegel men det förekommer också putsfasader och kombinationer med puts och tegel.”
  • ”I stråket ingår f d Sahlgrenska sjukhuset (Sociala huset), Gamla Latin, Engelska kyrkan och Fiskhallen. De är uppförda 1850–75 som påkostade allmänna byggnader och har gula tegelfasader präglade av nyromansk eller nygotisk stil.”
  • ”Kapellet har fasader av gult tegel och plåtklädd kupol. Arkitekturen har moriska stildrag som bl a återfinns i entréns och fönstrens bågform. Begravningsplatsen omges av dekorativt utformat järnstaket. ” (Mosaiska begravningsplatsen)
  • ”Fasaderna är av gult tegel med detaljer av granit. Exteriören som främst präglas av 1920-talsklassicism har en sparsam dekor bl a kring entrépartierna.” (F d Västgötabanans station)
  • ”Fasaderna är av gult tegel och har enkel utsmyckning i form av hörnkedjor och taklist med tandsnitt. Det skiffertäckta taket är brutet med utsvängt nedre fall och omsorgsfullt utformade takkupor. ” (Posthuset)
  • ”Byggnaden är ett hörnhus av sten i 6 våningar. Det har fasader av gult tegel samt indragen takvåning klädd med kopparplåt. ” (GP-huset)
  • ”Fasaderna är av gult tegel med enstaka klassicistiska detaljer. Mittdelens bottenvåning har tre breda genomgående portar som visar den ursprungliga funktionen. ”(F d Hedens brandstation)
  • ”Fasaderna är av gult tegel med enstaka klassicistiska detaljer. Mittdelens bottenvåning har tre breda genomgående portar som visar den ursprungliga funktionen. ”(F d Hedens brandstation)
  • ”Byggnaden är uppförd i 4 våningar och har fasader av gult tegel. ”(F d Praktiska mellanskolor)
  • ”Byggnaden är uppförd i 4 våningar och har fasader av gult tegel. ”(F d Praktiska mellanskolor)
  • ”Fasaderna är klädda med ljusgult tegel och utsmyckade med mönstermurning bl a i listverk och omfattningar kring dörrar och fönster. ”(F d Götabergsskolan)
  • ”Fasaderna är klädda med ljusgult tegel och utsmyckade med mönstermurning bl a i listverk och omfattningar kring dörrar och fönster. ”(F d Götabergsskolan)
  • ”Fasaderna är klädda med ljusgult tegel och utsmyckade med mönstermurning bl a i listverk och omfattningar kring dörrar och fönster. ”(F d Götabergsskolan)
  • ”Fasaderna är klädda med ljusgult tegel och utsmyckade med mönstermurning bl a i listverk och omfattningar kring dörrar och fönster. ”(F d Götabergsskolan)
  • ”Byggnadskomplexet har en entré- och restaurangdel längs Kungsportsavenyn. Den är i 3 våningar med flackt tak och fasader av gult tegel. ” (Hotel Park Avenyn Elite)
  • ”Byggnadskomplexets äldre del är i 4 respektive 2 våningar och har flacka sadeltak. Fasaderna är av gult tegel med enstaka dekorativa detaljer.” (F d Flickläroverket)
  • ”Fasaderna murades av gult handslaget tegel och dekoren utfördes i tegel eller natursten. Taket täcktes med skiffer och skorstenarna kläddes med koppar.” (Buråsskolan)
  • ”De tre sammanbundna husen är i 2–3 våningar med brutna tak och gula fasader som har dekorativa inslag av rött tegel.” (Holtermanska sjukhuset)
  • ”De två fastigheterna har en samkomponerad fasad av gult tegel. Mittpartiet och hörnen betonas med tornuppbyggnader och på mittpartiet står namnet Linneaborg. ”(Linnégatan 5-7)
  • ”Linnégatan 1/Andra Långgatan 2 Byggnaden är i 3 våningar och har gula tegelfasader som är symmetriskt indelade.”
  • ”Byggnadernas fasader kläddes med gult tegel och kalksten i olika kombinationer.” (Folkets Hus)
  • ”Fabriken ritades av L Enders. Fasaderna utfördes i gult ”Skrombergategel” och försågs med tätt sittande höga fönster som gav god belysning i de stora arbetssalarna.” (Wettersgrens)
  • ”Fjärde Långgatan 20 och 28 (kv 34:25 och 713:1) ritades av arkitekten N Olsson 1929. De har båda fasader av gult tegel med dekorativa detaljer i 1920-talsklassicism. ”
  • ”Gatufasaderna är av gult tegel med enstaka detaljer av puts eller granit. ”(Rosengatan)
  • ”Byggnaden har fasader av gult tegel och putsade detaljer. Huvudfasaderna är symmetriskt komponerade med eleganta rundbågade fönster och starkt betonade entrépartier. ”(Hagabadet)
  • ”Gatuhuset har brant tak med uppbyggt mittparti och sidotorn. Fasaden är av gult tegel med mönstermurning och domineras av en rad höga välvda fönster.”(Frälsningsarmén, Haga)
  • ”De ursprungliga sjukhusbyggnaderna har fasader av gult tegel med sparsam dekor, bl a fönsteromfattningar. ”(Konstepidemin)
  • ”Kvarteret på berget nordligaste del står i fem våningar och uppfördes under slutet av 1950-talet i gult tegel med en regelbunden fönstersättning. ”(Godhemsberget, Majorna)
  • ”Nu fick man se hur frisen växte fram. Ivar Johnson högg direkt fram ur det gula teglet vishetens gudinna i stort format som får frisen att se levande ut och är en hyllning åt vishet och kunskap.” (Karl Johansskolan, Majorna)
  • ”I det ursprungliga förslaget från arkitektfirman var det lite tegel i nybyggnationen. Men efter många diskussioner har mer av tegelkänslan bevarats. Det bland annat genom att den gamla ytterväggen i gult tegel finns kvar på flera ställen. Inredningen kommer att inspireras av tegelfärger.” (Stadsbiblioteket)

Ja, så blev det då gult tegel igen! Visserligen har tegel har använts i urminnes tider. Redan flera tusen år före vår tideräkning användes lera som soltorkats i rektangulära stycken som husmaterial i Främre Asien och i det egeiska området. I Sverige har tegelslagning förekommit sedan medeltiden och tegelbruken spreds över landet i takt med de större byggnationerna.

När en kyrka eller borg skulle byggas anlade man helt enkelt en tegelugn i närheten. Leran bröts ur lokala lergropar, som finns över hela landet, så råmaterialet var enkelt att få tag på.

När det gäller Sverige anlades på 1600-talet mängder av tegelbruk i Mälardalen där gods och herrgårdar uppfördes. När godsen stod färdiga fortsatte godsherrarna att utnyttja bruken för att sälja tegel till städerna.

Gulbrända leror blev populära eftersom de ansågs ge ett klimattåligt tegel. Med den industriella tegeltillverkningen kom åter det röda teglet på modet. Ibland blandade man in gula tegelskift för att få en mönsterverkan på enkelt sätt.

När så stenstädernas tid bröt in vid 1800-talets mitt fick tegelbruken sin stora renässans. De stora stenhuskvarteren i växande städer som till exempel Malmö, Lund, Helsingborg, Göteborg, Norrköping och Stockholm slukade massor av tegel. Bara i Skåne fanns vid sekelskiftet drygt 100 tegelbruk. 

I takt med att nya skivmaterial introducerades i 1950-talets fasader, minskade efterfrågan på fasadtegel. Tegelindustrin svarade med att rationalisera och många bruk lades ner, särskilt under 1960 och 1970-talen. Urvalet begränsades samtidigt i takt med nedläggningarna. Idag återstår några få.

Stadsmuseum i Göteborg – f d Ostindiska Kompaniet/Wiki

Göteborgs hamn … 400 år

HAMNKARTA FRÅN 1855

I 400 år har Göteborgs hamn har varit porten till världen. Nu blickar vi framåt med siktet inställt på att vara världens mest konkurrenskraftiga hamn, och en garant för näringslivets access till hela världen, i minst 400 år till.

1600-talet – Det började i Stora Hamnkanalen

Göteborgs första anlagda hamn var Stora Hamnkanalen, som grävdes ut på 1620-talet. Det handlade dock inte om någon hamn i vanlig mening. Vattendjupet var så lågt att alla större skepp fick ankra på redden utanför Klippan eller vid Gamla Varvet (nuvarande Stigbergskajen). Varorna lastades över till pråmar som fraktade in dem till Stora Hamnkanalen, till upplagsplatser i Majorna eller till lastbryggor längre upp i älven. Exporten utgjordes i första hand av järn och timmer.

1700-talet – Ostindiska Companiet och Ostindiefararen Götheborg

Först en bit in på 1700-talet tog handeln med Ostasien fart på allvar. Detta tack vare Svenska Ostindiska Companiet (SOIC), som bildades 1731. De kungliga privilegierna slog fast bland annat att Companiet hade rätt till all svensk handel och sjöfart öster om Godahoppsudden och att alla seglatser skulle gå från och till Göteborg.

Den viktigaste varan som Companiet importerade från Kina var te, följt av siden, porslin, lackarbeten och kryddor. Handeln var inledningsvis mycket framgångsrik, men under andra halvan av 1700-talet började det gå sämre och 1813 upplöstes Companiet.

1800-talet – Göteborgs Hamn växer till storhamn

I mitten av 1800-talet hade fartygen blivit större och hade, mycket tack vare ångdriften, bättre möjligheter att ta sig upp i Göta Älv. Det blev därför nödvändigt att bygga kajer längs älven. Den första moderna älvkajen blev Stenpiren, som stod klar 1845. Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB bildades 1850 och startade 1871 ett skeppsvarv i anslutning till verkstaden.

(Ur Hamnens historia)

Ö Hamngatan 35 – Biskopshus, Bosättningsaffär, Bostad, Biografen Maxim som blev Roxy, som blev Boulevard … idag Ticket Resebyrå!

Vill kort berätta om författaren Sophie Elkan, som föds den 3 januari 1853, barndomshemmet ligger på Östra Hamngatan 35. Förutom familjen Salomon, har också Nils Ferlin bott på adressen.

Sophies far Alexander Salomon är handlade med glas och porslin i firman Salomon & Williamsson. Judiska barn har just fått tillstånd att gå i svenska skolor då det är dags för Sophie att börja skolan och hon går på fru Brueneschs privatskola vid Västa Hamngatan. 

Sophie Elkan älskar bl a svensk historia, men hon vantrivs i skolan. Hon upplever sig själv som mycket ful och fadern lär ha sagt till henne att den som är ful måste vara väldigt snäll.

Vid sjutton års ålder lämnar hon skolan för gott och ägnar sig istället åt självstudier. Hon studerar engelska, tyska, italienska, teckning, pianospel och sömnad. Hon blir tidigt politiskt intresserad.

Sophie börjar brevväxla med Nathan Elkan, de är kusiner och det tar lite tid innan det utvecklas någon kärlek. De gifter sig 1872, hon är då nitton år. Paret bosätter sig på Hamngatan i Stockholm.

Det dröjer tills 1877 innan dottern Kerstin föds. 1878 börjar lyckligt, Sophie och Nathan är så glada över sin dotter. Snart får Nathan en envis hosta som visar sig vara tuberkulos. Han blir allt sämre och på hösten samma år bestämmer sig familjen för att hyra ett hus på Rivieran.

Nathans hälsa pendlar fram och tillbaka under våren 1879. I april blir han mycket sämre och familjen flyttar runt på olika sanatorium i Europa. Nu börjar även dottern att bli sjuk och inom loppet av ett par dagar i december 1879 dör både Nathan och Kerstin.  De begravs på Mosaiska begravningsplatsen i januari 1880, Göteborg.

Sophie bor åter i sitt barndomshem. Tjugosju år och änka efter sju års äktenskap. Därefter bor Sophie Elkan på två adresser på Kungsportsavenyn, nr 21 och 25 (idag rivna). Hennes sista hem i Göteborg ligger på Götabergsgatan 24.

Hennes dagar är aktiva och använder oftast förmiddagarna till att skriva.  Boken om John Hall den yngre på Gunnebo (John Hall – en historia från det gamla Göteborg, 1899) har jag nämnt tidigare och den lär ha varit en synnerligen svårskriven bok. 

I januari 1894 möter Sophie Selma Lagerlöf i Stockholm. Mötet blir till en livslång vänskap. De tillbringar många somrar vid Nääs slott – där Sophies bror Otto byggde upp Nääs Slöjdseminarium.

Sophie Elkan avlider i Göteborg den 5 april 1921.

« Äldre inlägg

© 2021 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑