Om väggar kunde tala

Kategori: Göteborg (Sida 1 av 14)

Minnet av Kalle!

Karl Bernhard Karlsson – Kålle från Grundsund

Jag har tidigare skrivit om Ingemar Johansson och hans karriär som boxare. I synnerhet om matchen 1959.  När jag skrev den tänkte jag på den unge Ingemar som tillsammans med bröderna Henry och Rolf hjälpte en morbror med flytten från Landala till Guldheden. Hur Ingemar slängde upp mig i luften med bara en hand och hur han lyfte det tunga symaskinsbordet på sin ena axel, gick ner till gården och den väntande bilen på Holtermansgatan. Det var kring Lucia och det var lite mörkt och kallt den dagen. Jag minns än idag siluetten av Ingemar där i portgången. Raskt tömdes lägenheten som mina föräldrars bästa vänner bott i under många år. Nu skulle vi bli grannar i Guldheden.

Under hela min uppväxt umgicks vi med Kalle & Märta. Så snart mamma var ledig från sitt jobb fanns Märta i köket och det blev mycket kaffe och smörgås. Jag kunde känna redan i farstun att hon var på besök. Storrökare. När jag kom från skolan satt hon där med ena benet på en pall. Ibland ringde hon sina söner och berättade att mamma bakat bröd och att smöret smälter gott på smörgåsarna. Kanellängder vankades också. Killarna kom.

Senare på eftermiddagen kom Kalle hem. De första åren cyklade han från sitt jobb med gripen på pakethållaren. Han kom ursprungligen från Grundsund i Bohuslän och var stuveriarbetare i vår hamn. ”På kajen” betydde ”på jobbet”. Så småningom införskaffades en moped och Kalle svängde iväg till Näset där han hade ett litet skjul för sig själv. Fiskade var ledig stund och när han stekt sin makrill – och han åt upp ALLT. Inga ben rensade bort. Jag kunde sitta i timmar och titta på honom. Älskade Kalle. Han rakade sig framför en liten spegel i köket som han alltid gjort i Landala. Även då studerade jag honom noga. Han kunde vända sig om o placera lite raklödder på min näsa… he, he skrattade han och blinkade åt mig. Kanske önskade han att han hade en dotter. Jag önskade att jag hade en sådan pappa…

En kväll hittar jag ett foto på Kalle. Han sitter på en bänk i närheten av Vasaparken. Min pappa tog fotot, enligt mammas utsago! Huset på Holtermansgatan står kvar, idag studentboende.

Älskade Kalle.

Han var Ingos morbror, nästan exakt ett år äldre än Ingemars mamma Ebba Johansson. Kalle avled 1987, bara 75 år gammal.

Vi kikar ner i ett titthål vid Korsgatan …!

Våren 2012 grävs det vid Domkyrkan – ett titthål placeras på en del av Korsgatan där det inte finns ledningar och rör sedan tidigare, och chanserna är goda att finna äldre lämningar och kulturlager från det äldre Göteborg.

Man kan konstatera att viss handelsverksamhet i handelsbodar funnits på platsen. Särskilda föremål kan knytas till specifika handlare som slaktare och skomakarfamiljer boende utmed Korsgatan.

Namnet Korsgatan fastslogs 1739, men det är troligen äldre än så. En källa hävdar att namnet förekom 1681 och i den tyska formen ”Creutzstrasse” redan 1629, då en Simon Huelt (Welt?) sålde sitt hus till Johan Meyer. Omkring 1644 var Werdsgatan mer känd som Korsgatan, då gatan korsar/korsas av de historiskt viktigaste av stadens långgator – Kungsgatan och Drottninggatan.

Etableringsfasen av det äldsta Göteborg – från 1620-talet – syns två meter ner i marken i titthålet! Förutom fynd kring platsen där idag Domkyrkan står kan vi få en glimt av en gatubild jag inte tidigare kände till och jag gör en relativt snäv sammanfattning:I kämnärsrätten i januari 1657 omtalas, att ”guldsmeden Jöns Matthesson fordrade en gatubod i sin sal faders hus”. Denna fordran talar dels först och främst om för oss att bodar för handel fanns utmed gatorna här, dels att rätten att nyttja dem var knuten till tomternas ägare, deras arvingar och dem som bodde på gårdarna vid mitten av 1600-talet.

Dryga hundra år senare upprättas en ritning av Bengt Wilhelm Carlberg 1/6 1765, för inrättning av nya bodar för handel i Korsgatan mot kyrkan. På en länga om drygt 50 meter utmed kyrkogårdsmuren planerade man uppföra 18 sammanhängande bodar i två olika storlekar för uthyrning.

Bodarna skulle ha ett mot kyrkogården lutande tak med en högre front mot gatan, vilket lämnade utrymme för en dörr i varje bod, samt en nedfällbar lucka som då fick funktionen varubänk.

De nybyggda bodarna kunde brukas i 33 år fram till den omfattande branden strax innan jul 1802. Bodarna bör ha totalförstörts, inklusive eventuella varor som förvarats däri, samtidigt med att hela begravningsplatsen kring domkyrkan förstördes så kraftigt att domkyrkogården helt måste överges som begravningsplats.

Vi kan sannolikt utgå ifrån att handelsverksamhet har idkats utmed Korsgatan, utmed tomterna och på andra sidan gatan nära kyrkogårdsmuren, i närmare 150 år. Handeln har varit så pass stationär, med bodar, att varor har kunnat förvaras på plats. Handeln har framförallt bedrivits av boende på tomterna utmed Korsgatan, alternativt har handlarna haft en koppling till ägare i fastigheterna. Rätten att idka handel i bodarna som uppfördes 1765 kunde hyras och dessutom beskattades detta per bod. En Carl Didrik Svensson som ägde gård på tomt 28 skattade till exempel ”för dubbel bod” år 1787.

(källa: UV RAPPORT 2014:176)

Lindströmska palatset, Wilsonska palatset, Mühlenbockska huset eller Thulehuset – kärt barn har många namn!

Om vi vevar oss tillbaka i tiden, till slutet av 1880-talet och tänker oss att vi just anlänt till Göteborg med tåg och passerar Hotell Christiania (sedermera Eggers) och det vackra Grand Hotell Haglund – och egentligen blundar för den där kasernliknande huslängan Arbets- och försörjningsanstalten – som de styrande i staden gör allt för att bli av med. De anser att huslängan med fattighjoner ger ett anskrämligt intryck för de som kommer till Göteborg och Drottningtorget.

Men vi vänder näsan mot stadens hjärta och går längs Södra Hamngatan – till Stora Hamnen och Gustav Adolfs torg. Ursprungligen var det två parallella gator på varsin sida om Östra Hamnkanalen, och de hade till en början namn efter kanalen: Ostre Hambnan, Lilla Hamnen, Östre Lille Hambnen och slutligen Östra Hamngatan år 1815. De äldre husen på gatans östra sida förstördes vid branden 1792, och på den västra vid branden 1802. Efter detta byggs husen helt i sten. En del kan man nog kalla palatsliknande stenhus – ett tecken på att det här bor förnäma göteborgare – de som ägnar sig åt handel eller varför inte kombinerat med stadens förvaltning? Många köpmän har också betydande roller inom den kommunala politiken. Bankpalats och privata bostadspalats ligger granne med varandra.

Skulle vi som Aron Jonason måste har gjort för att ta nedanstående bild, får vi klättra upp i tornet på Kristine kyrka eller Tyska kyrkan och blicka ut över torget. Då kan vi se det Fürstenbergska huset innanför den grönskande Brunnsparken. Här finns också en hållplats för hästspårvagn. I fonden ser vi Drottningtorget som vi nyss lämnat. Till vänster ligger ett hus som just nu kallas Wilsonska huset. Många av husen är vackra putsade trevåningshus, men snart höjer sig ännu fler och högre stenpalats mot himlen.

Brunnsparken. Foto: Aron Jonason

I det här finrummet har även konst och kultur en given plats. Göteborgs Museum – kulturcentrum för stadens borgare – ligger vid Stora Hamnens norr kaj. Parken som ligger framför Pontus Fürstenbergs hus är utsmyckad med en fontän – statyn Såningskvinnan invigs på Johannadagen 1883 – och kallas därför allmänt bara för ”Johanna”. Hon skapades av Per Hasselberg och blev minsann gjuten i brons i Paris. Både Fürstenberg och Wilson har bidragit till denna utsökta utsmyckning av parken. Hälsobrunnen som tidigare var flitigt besökt och inte minst varmbadhuset är nu rivna.

Såningskvinnan ”Johanna” av Per Hasselberg (eget foto)

Allt vore väl underbart om inte det förorenade vattnet ställer till det för de kringboende? Charles Dickson – som är läkare, kommunalpolitiker och riksdagsman – försöker få stadsfullmäktige att gå med på att lägga igen Västra Hamnkanalen – men får inte gehör för detta. Kanalerna är ju viktiga för transporterna! Ni ser hur kanalen kantas av pråmar!

Hörnhuset vid Östra Hamngatan 30 är intressant att titta närmare på. Många av er har säkert passerat, stannat upp och tittat på vägguret, kanske arbetat här, inhandlat en bil , köpt en resa till Mallorca i en resebyrå, eller bara väntat på spårvagnen? Thulehuset.

Här ligger redan så tidigt som under 1700-tal ett stenhus i tre våningar, men som tillsammans med grannfastigheten rivs och ersätts med ett nytt under 1866 – ägaren är då grosshandlare Julius Lindström. Han låter arkitekten från huvudstaden, Johan Fredrik Åbom, rita byggnaden som får karaktären av romersk nyrenässans. Lindström säljer sin fastighet 1881 till Johan West Wilson så det Lindströmska palatset blir därmed till Wilsonska palatset – med ett taxeringsvärde om 180 000 kr. Men redan efter åtta år avlider Wilson och huset ska åter säljas – nu på auktion – och frukthandlaren Friedrich Mühlenbock ropar in det. Han bosätter sig själv på den övre våningen och på de undre våningarna inrättar han kontor, fruktaffär och lager.

Mühlenbocks Fruktaffär (Carlotta)

Efter ett tag bygger Mühlenbock till en våning och på taket anlägger han drivbänkar för fruktodling! Mühlenbock som 24-åring kommit hit som emigrant och murarlärling från Tyskland blir en förmögen grosshandlare i Göteborg! Lägg märke till de originella takskyltarna ”Mühlenbocks Fruktaffär”. Han lämnar dessutom spår efter sig i Örgryte, där en liten park som ligger i anslutning till nuvarande Häcklöparegatan får hans namn.

Mühlenbock avlider 73 år gammal och huset är ännu en gång till salu!
Handelsfirman Heyman & Co behåller det ett trettiotal år då fastigheten avyttras till Lifförsäkrings AB Thule, som låter riva det 1935.

Thulehuset (Google)

Nu kommer vi till det vi oftast kallar huset – Thulehuset – och som uppförs 1937. En helt annan arkitektonisk skapelse görs av Nils Einar Eriksson (1899- 1978) – det växer fram en stramt funktionalistisk byggnad. Ett antal ombyggnationer görs under 1940-talet och bostäder och kontor inreds och byter plats.

Under 1950-talet görs ett antal mindre ändringar i fasaden och Wermlandsbanken flyttar in med ett rejält kassavalv under 1960-talet. Många av oss har minnen av företag som huserat här under årens lopp; Wallins automobilfirma – med sin utställningshall mot Norra Hamngatan – Vingabolagets Restaurang TUA – som senare blev Hunters Pub, försäkringsbolag och Tidningarnas Telegrambyrå. Och inte minst Nyman & Schultz/Vingresor …

Sandstensreliefen över huvudentrén är utförd av Ivar Johnsson (1885-1970).

Vi lyfter blicken och tittar på vägguret … klockan är tjugo minuter i 11, snart dags för en förmiddagsfika!

Plikttrogna kvinnor …

Härlanda fängelse ligger på gammal landerimark, d v s mark som ägs av staden och besittningsrätten arrenderas ut och går dessutom i arv! När fängelset byggs under 1904-07 är här ren landsbygd. Huset, ritat av Gustaf Lindgren, kopieras i stort sett det gamla fängelset Rosenborg – en modell som överförts från USA i mitten på 1800-talet.

De första åren får personalen bo nere i Redbergslid. När vägarna är leriga och svårframkomliga tar de vägen över kyrkogården för att komma fram! 

Vi ser en bild ovan på personalen som är bland de första och vi ser en vaktfru i mitten. 

Vaktfrun är ansvarig för tillsynen av de kvinnliga fångarna. Vaktfruarna disponerar en liten bostad inne på fängelset – ett litet rum med kokvrå. Hennes arbetstid är oreglerad – och mycket lång! Av gamla handlingar framgår att vaktfrun under de 32 år som gått sedan fängelset börjat sin verksamhet haft nära nog total tjänstgöringsplikt dygnet runt. 

1940 händer något. Vaktfrun gifter sig. Till skillnad från sina föregångare. Vi ser henne på ett foto och hon heter Ingeborg Nilsson, gifter sig med vaktkonstapeln Nils Nilsson och paret bor i ett av konstapelhusen. 

Nästa gifta vaktfru flyttar med sin man – också han vaktkonstapel – till Sofiagatan. Arbetsförhållanden förändrades tackolov!

Fantastiska kvinnor!

Kort historik:

Härlanda fängelse är uppfört 1904-07 efter ritningar av hovintendenten Gustaf Lindgren. Efter några år gjordes tillbyggnad på södra sidan av den bakre förbindelsegången. Åren 1912 och 1925 byggdes sex personalvillor, 1935-36 och 1959 uppfördes två verkstadsbyggnader. Vissa ombyggnadsarbeten utfördes 1923, 1947 och på 1950-talet. 

Fängelset uppfördes som ersättning för länsfängelset vid S:t Eriks torg. Anläggningen omfattade en kringbyggd del med en centralt placerad cellbyggnad som innehöll drygt 200 celler samt ett entréområde med två bostadshus för befäl utanför muren. 1923 inreddes en kyrksal i cellbyggnadens torn och nya verkstadslokaler uppfördes utmed murens insida 1936 och 1959. Moderniseringar genomfördes mellan 1947 och 1960 i de äldre delarna då bl a flera av cellfönstren förstorades. Väggindelningen inom promenadgården i söder revs. 

Verksamheten lades ner våren 1997 och Göteborgs kommun övertog anläggningen 1998. 

Historien om en piccolos mössa

Sitter i foajén på hotell Eggers efter middag och föredrag om hotellets historia. Gillar de färgstarka detaljerna i interiören. Blicken faller på det vackra vitrinskåpet med en del attiraljer från svunnen tid. Tar en suddig bild med mobilen och lutar mig tillbaka.

Då dyker ett minne upp! Ett minne om en mössa som levt sitt liv på hotellet. Nu rullar bandet och det är min kusin Torsten Olsson som berättar:

Mössan tillhörde Rune Fransson som var gift med en moster Elsa.

Runes första jobb efter freden 1945 blev att bära och vakta gästernas bagage på Hotel Eggers.

Efter en prövotid blev han sedan piccolo med uniform och skärmmössa.Mycket att göra när tågen kom till eller lämnade Gbg C.

Bra med dricks.

Efter något år som piccolo blev han uppkallad till hotelldirektören som också var advokat.

Rune blev nervös och trodde att nu skulle han bli avskedad.

Men inte.

Direktören gav Rune beröm och sa att han skulle bli befordrad till smörgåsnisse.

Rune tackade och andades ut.Så skönt det skulle bli att slippa stå ute i regn och rusk, tänkte Rune.

Och skärmmössan fick han behålla eftersom den var anpassad efter Runes lilla huvud.

Runes viktigaste uppgift som smörgåsnisse, sa direktören, var att varje dag servera smörade pepparkakor till direktörerna och kamreren.

Snart blev Rune varse att han tjänade mindre som smörgåsnisse än piccolo.Som piccolo fick han bra mycket mer i dricks.

Rune skänkte skärmmössan till min kusins hustru Monica, som i sin tur återlämnade mössan till hotellchefen (med berättelsen). Som tack bjöds på fika.

(Foto: Carlotta o eget mobilfoto)

Strövtåg i Göteborg – Bergsjön och Kortedala – en kort historik

Hällkistan Siriusgatan samt torp

Har inte skrivit så värst mycket om Bergsjön och Kortedala. Har gjort några nedslag i stadsdelarna och här kommer ett. Vill ge en kort historik om de stadsdelar som ligger så tätt samman. Kan berätta att jag en gång bodde i Bergsjön – Tycho Brahes gata – i en lägenhet med utsikt långt bort mot Marstrands fästning! 

Havet som liknade en silvertråd bortom bergen… Från vardagsrummets stora fönster kunde jag på betryggande avstånd titta ner mot ett skogsområde där älgar strövade omkring. Huset kallas för ”Ringen” – grannhuset för ”Korven”. Men det bodde folk här långt före mig. 

För mer än 3 500 år sedan drog stenåldersmänniskorna upp i de lövskogsbevuxna bergiga trakterna kring Bergsjön. Här fanns vilt och lättodlade marker.

På flera platser inom de nu bebyggda områdena i Bergsjön har arkeologer undersökt spår av primitiv odling och faktiskt också hittat spår av boplatser! Stenåldersgraven vid Siriusgatan är en hällkista – en släktgrav. I närheten av Kvadrantgatan ligger ett gravfält, en stensättning finns söder om husen vid Bergsjövägen – ovanför branten ner mot Säveån.

Från medeltiden mellan Kristi födelse och medeltidens början finns inte några spår i Bergsjöområdet. Troligtvis sökte man sig neråt dalgången vid Säveån. Men sedan medeltiden har detta område varit bebyggt.

När det moderna Kortedala började byggas på 1950-talet karaktäriserades trakten till vildmark, vilket inte var helt sant. Här fanns vid den tiden sexton bebodda torpställen. Det äldsta troligtvis Larssons i Kortedala – där Vårfrukyrkan idag ligger – där hade en och samma släkt bott och brukat jorden sedan slutet av 1700-talet.

Marken hörde till de stora utmarksområdena som sträcker sig över bergsryggen mellan Säveåns och Lärjeåns bördiga dalgångar – bördig mark således i Kortedala och Ramsdalen. Man har svårt att föreställa sig att här inte fanns skog under 1700-1800-talen! 

Kviberg förvärvades av Göta artilleriregemente på 1890-talet och blev ett kasernområde, A 2, och verkade i olika former mellan åren 1794 och 1962. Göta luftvärnsregemente (Lv 6) tog över och efter den 1 juli 2000 Luftvärnsregementet (Lv 6). 

Youtube, Hällkistan 2014 biketommy999

Göteborgs Amiralitetsförsamling – kyrka, församling i Majorna

Kapten Carl Gustav Ekbergs yngsta dotter, Hedvig Charlotta föds den 31 januari 1758, i Göteborgs Amiralitetsförsamling.

Bebyggelseregistret;

I Göteborgsstadsdelen Majorna fanns det i början av 1800-talet två kyrkor – Mariebergs kyrka från år 1787 samt Kungliga Amiralitetskyrkan vid Stigbergstorget som är omnämnd i historiska källor redan år 1708. Kungliga Amiralitetskyrkan kallades ofta för Varvskyrkan och tillhörde egentligen flottan men fungerade i praktiken som församlingskyrka för stadsdelens invånare. Båda kyrkorna var små och i dåligt skick. Ingen av dem var egentligen byggda som kyrkor, utan lär ursprungligen ha varit materialbodar som nödtorftigt iordningställts för gudstjänstbruk.

Den 29 september år 1820 förstördes Varvskyrkan i en eldsvåda och Mariebergs kyrka kunde omöjligt rymma stadsdelens alla kyrkobesökare. Av den anledningen bestämde sig de båda församlingarna att slå sig samman och i april år 1824 bildades en ny församling – Förenade kustförsamlingen. Med gemensamma krafter hade då båda församlingarna för avsikt att uppföra en ny stor kyrka av sten.

I nuvarande Carl Johans kyrka finns från den gamla Varvskyrkan dels en altartavla, som föreställer Jesu nedtagande från korset, dels ett ”väggur med fodral”. 

Från början var Djurgårdskyrkogården för Gamla Amiralitetsvarvet, och då främst avsedd som begravningsplats för dess officerare, den kallades först för ”Gamla varvskyrkogården” eller ”Amiralitetskyrkogården”. 

Majborna tillhörde Örgryte församling och hade alltså kyrka och begravningsplats i Örgryte! Man förstår att den växande befolkningen i Majorna önskade en kyrka och en kyrkogård på närmare håll. För amiralitetsstaternas personal och på Nya Varvet bosatta fanns visserligen provisoriska kyrkor, och på Gamla Varvet tillkom Varvskyrkan, som från 1786 blev kyrka för den s k privata församlingen eller Varvsförsamlingen. Men de som bodde i Majorna och inte tillhörde Varvsförsamlingen hänvisades ”att hålla sig till Örgryte församling, inom vilken socken deras ägor äro belägne”. Detta för att Örgryte kyrka och prästerskap ”icke måtte lida någon minskning i deras rättigheter”. Under en eldsvåda, som härjade hela Stigberget den 29 september 1820, hade gamla Varvskyrkan med klockstapel brunnit ned och dess kyrkklockor blivit 92 lispund nedsmält malm. Båda kustförsamlingarna höll därefter gudstjänster i Mariakyrkan. I april 1826 på- börjades ett kyrkobygge – den blivande Carl Johanskyrkan. 

Jakob Wallenberg; 

Varfskyrkotornet i Götheborg Amiralitets- eller Varvskyrkan, som låg i den nuvarande Gamla varvsparken, var ända till slutet av 1700-talet den enda kyrkan i Majorna. 

Just vid tiden för W:s resa ombyggdes och utvidgades den, varvid bl. a. ett litet fult torn, utan klockor, tillkom .

Arkiv digital;

Amiralitetsvarvsförsamlingen tillkom år 1700, då amiralitetet i Göteborg erhöll medel till särskild amiralitetspastor och kollekt anslogs till anskaffande av gudstjänstslokal. Den kallades även Amiralitets-Warvs församlingen, Varvsförsamlingen samt från 1876 också privata församlingen. Till den hörde sådana personer som på ett eller annat sätt varit knutna till amiralitetet. 
Alla andra, som bodde i Örgryte socken, skulle tillhöra Örgryte församling. Genom kungligt brev 1786 24/2 blev Amiralitetskyrkan förklarad för ”frikyrka och församling, till vilken var och en, som det åstundade, ägde frihet att sig hålla”. 

Åren 1700-1805 utgjorde Göteborgs Amiralitetsvarvsförsamling ett eget pastorat.

Åren 1805-1820 var Göteborgs Amiralitetsvarvsförsamling annexförsamling i Örgryte, Göteborgs hospitalförsamling, Göteborgs Amiralitetsvarvsförsamling och Göteborgs Marieberg församlingars pastorat.

Den 26 november 1820 överenskoms på sockenstämma med Mariebergs församling och Amiralitetsvarvsförsamlingen om byggande av en gemensam kyrka. Från slutet av år 1820 till 1828 benämndes de båda församlingarna vanligen Förenade Kustförsamlingen eller Kustförsamlingen. 1828 ändrades namnet till Karl Johans församling. 

Rolf A Simonsson; 

Gränsen för Göteborgs äldre redd.
Den plats där Varvet anlades kom att bilda gränsen för Göteborgs äldre redd, eftersom älven bortanför denna plats och vidare in mot staden var för grund för att där tillåta ankring av de mera djupgående fartygen.
Amiralitetsvarvet bildade en egen församling till vilken inte bara den där förlagda krigsflottan med dess Stat hörde, utan också de som var bosatta i de hus och egendomar som tillhörde varvet. Amiralitetskyrkan låg vid Stigbergstorget och var en rödmålad Korskyrka av trä med ett fyrkantigt torn försett med två kyrkklockor.

Majornas Tandhälsovård och Lorensbergs Tandhälsovård

Leg Tandläkare Johan Nislander

Majornas Tandhälsovård

Tandläkarmottagning ansluten till Praktikertjänst. Erbjuder modern tandvård till vuxna och barn. Tandimplantat och estetisk tandvård utförs på plats. 

Modern tandklinik för vuxna och barn. Vi erbjuder all typ av tandvård med de senaste materialen och utrustningen. Ligger beläget i fräscha och nyrenoverade lokaler i gatuplan med närhet till spårvagn och busskommunikation. Egna kundparkeringar i direkt anslutning till kliniken.

Vill du boka en tid hos oss gör du det på telefon 031-14 95 90, online tidsbokning, e-post mth@ptj.se eller så kommer du in till oss så hjälper vi dig i receptionen.

Mariagatan 11B
41471 Göteborg

Lorensbergs tandhälsovård

Tandläkare Martha Wedenmarks fina klinik på Berzeliigatan 14 kommer från och med 1/7 byta namn till Lorensbergs Tandhälsovård och tillsammans med sin systerklinik Majornas Tandhälsovård drivas av tandläkare Johan Nislander. Inriktningen kommer vara allmän tandvård till barn och vuxna med kvalitet och personlig service som viktig värdegrund. Tidsbokning kommer inom kort vara möjligt online, e-post lth@ptj.se eller telefon 031-204462. 
Varmt välkomna!

Johan med personal

Marstrand en tidig augustidag …

Marstrand (Wiki)

Det är minst sagt knôkat vid hamnen och väl ombord på en mindre färja tar passagerare sig över ett vatten som korsas av enorma motorbåtar och segelbåtar – och några små som ekor som ser ut att tillhöra befolkningen. För deras färd fram och åter till fastlandet. 

Hoppar av färjan och drar åt vänster … där ligger det gamla fortifikations Södra Strandverket som byggdes i mitten av 1800-talet – för att försvara ön från dansken. Idag är försvars-anläggningen Strandverkets Konsthall. 

Det är två damer som framför allt utmärker på platsen. På innergården står Sean Henry’s megastora skulptur ”Woman Being Looked At” och det råder ingen tvekan om att hon är ett populärt objekt för fotografer … alla som passerar vill själv stå intill och de ser själva ut att vara i miniatyrer, jämfört med konstverket. Skulpturen lär vara en avbild av en brittisk fotomodell. På gården finns också skulptur av fransmannen Bernar Venet som är känd för sina gigantiska installationer. Maria Miesenberger är en svensk konstnär som också visar en skulptur över porten till anläggningens gård.

En annan kvinna som uppmärksammas just nu – och det är innanför utställningslokalen – är Ingrid Bergman född den 29 augusti 1915 och uppmärksammas därför inför sin 100-årsdag (död den 29 augusti 1982)! Megakändis minst sagt.

Om Marstrand finns mycket skrivet och tycker vi tycker att livet full av lagar och regleringar, kan vi nog anta att det var svårare på 1700-talet. Inte minst när det gäller näringsidkande, invandring, religionsutövning och handel som omfattades av ett strängt lagverk. Byråkratin gynnade inte företagsamheten. Ute i Europa har man infört så kallade porto francos, det vill säga frihamnar, där marknadsekonomiska krafter får större frihet att röra sig inom. Frihamnarna var som självstyrande republiker och moderlandet – i detta fall Sverige – tjänar pengar på att ta upp tull på varor som kommer därifrån.

Några borgare från Marstrand kommer på tanken att göra den lilla klippön till frihamn och försöker lägga fram idén, men misslyckas några gånger. De försöker år 1762 och 1771 och lyckas få med intresserade på förslaget. När förslaget presenteras för Gustav III år 1774 är det på rekommendationer av Ostindiska kompaniets kommersiella rådgivare, finansministern Johan Liljencrantz och kung Ludvig XV av Frankrike! 

Konkurrensen i världen är stenhård, men Gustav III är en chanstagare. När Sverige nu står inför ekonomisk och politisk kris finns inget utrymme för långsiktig planering. Här gäller det att agera! Gustav III skriver ett öppet brev till stapelstaden Marstrand 1775. Brevet innehåller privilegier som gör Marstrandsön till Skandinaviens första porto franco.

”… Handeln måtte på något Beqwämt ställe här i Riket göras fri och oinskränckt, så att af denna rörelse må kunna dragas den vinst och fördel, som Rikets belägenhet och Öfriga Omständigheter medgifwa.”

Att det är just Marstrandsön som blir Sveriges internationella frihamn är ingen slump. Ön ligger rakt innanför Skagens udde och är första anhalt för alla skepp som kommer från väster. Marstrand har i decennier använts som samlingsplats för konvojer av fartyg på väg ut i världen. Hamnen är väl skyddad, djup och oftast isfri. Hit kan man fritt föra varor för magasinering, försäljning eller omlastning, ingen tull togs upp.

Tullfriheten, tillsammans med det gynnsamma geografiska läget, lockar nu allehanda handelsfartyg. Frihamnen får stor betydelse för försörjningen av de krigförande länderna. Bredvid stora ostindiefarare som väntar på gynnsamma vindar ligger fartyg med spanska, franska och engelska flaggor. Hit kommer en mängd skepp på besök. 

Perioden blir den mest lönsamma i svensk sjöfartshistoria. Men förutom allt detta så måste det finnas människor och kapital. Därför fick såväl svenskar som utlänningar, utan några restriktioner, flytta till och från ön. Utlänningar som skaffar sig fastighet på ön får efter två år automatiskt svenskt medborgarskap. Det står var och en fritt att utöva vilket yrke som helst. Ingen behöver söka så kallat burskap och få laglig rättighet att utöva yrke. Inga formaliteter som begränsar – och man fick arbeta med vad som helst och sälja till vilka priser som helst. 

Vänder blicken mot kyrkan och Karlstens fästning – i en historia berättas att en dag i november 1764 låses en fånge in på fästningen i Marstrand. Fängelseporten slår igen bakom ryggen på en av landets ledande politiker och finansmän. Gustaf Kierrman – hattarnas ledare – ska avtjäna en månad på vatten och bröd för att därefter sitta inlåst resten av sitt liv. 

Som direktör för Ostindiska Kompaniet råkar han illa ut då mössorna tar över. Han anklagas för oegentligheter och att för att ha gjort enorma uttag för egen räkning. Han avlider mindre än ett år efter inlåsningen – sannolikt av svält!

Den nuvarande kyrkan lär vara uppbyggd under 1270–1319 och är sannolikt då en kyrka för ett franciskanerkonvent!

Vad gäller Marstrands porto franco-epok så upphävs lagarna den 15 maj 1794 och Marstrand återgår till att bli en hamnstad som många andra. Rika familjer drar sig tillbaka till Göteborg och Stockholm – och den mosaiska församlingen, som är den första i landet flyttar.

Att stortjuven Lasse-Maja friges efter 26 år på Carlstens fästning, de senare åren visserligen med trevliga sysslor i köket är väl allom känt. Under sina sista sex år i frihet, intill sin död 1845, lever han på sin ryktbarhet bland folket som populära och samhällstillvänd – ”tjuven Lasse-Maja”.

Porslinsfynd från Kina

Porslinsfynd från skeppet Götheborg (foto: Wiki)

Det är på förmiddagen den 12 september 1745. Ostindiefararen Götheborgs segel fylls med en frisk sydvästvind som skall föra henne de sista sjömilen till hemmahamnen Göteborg. För trettio månader sedan lämnade hon Göteborg för att segla till Kina för att köpa te, kryddor, siden och porslin. Varor som nu skall säljas med god vinst i Göteborg. Resan har varit svår, många sjömän har mist livet. Nu är man äntligen hemma med sin dyrbara last.

Då händer det som inte får hända. Med full fart seglar Götheborg upp på ett välkänt grund, niohundra meter från hemmahamnen. Katastrofen är ett faktum.

Det här skeppet är Svenska Ostindiska Kompaniets näst största fartyg, 340 läster (ca 833 ton) – med trettio kanoner och hundrafyrtio mans besättning. Kommer från Kanton i Kina med full last. En last om ca 7 000 ton och till ett beräknat försäljningsvärde av 2-2,5 miljoner daler silvermynt – en enorm summa.

Bara delar av lasten kan bärgas vid tidpunkten. Däremot gör man vid återkommande tillfällen bärgningsförsök och av hundratusentals föremål av porslin kan endast en bråkdel bärgas.

Under 1980-talet bildas en stiftelse i syfte att finansiera och genomföra undersökningar med moderna metoder – av vraket och restern av lasten. Då har platsen legat orörd sedan 1907.

Man finner delar av skrovet, mängder med te, kryddor och pärlemor m m. Vraket ligger på sex till tio meters djup, strax väster om fyren Hunnebåden. Bara niohundra meter väster om Nya Elfsborgs fästning.

En stor del av fynden är mängder av porslinsskärvor, endast enstaka porslinsföremål är intakta. Totalt drygt hundratalet hela föremål av porslin bärgas under hela utgrävningsperioden under 1980-talet. En intressant fråga som ställs angående fynden, vad gäller porslinet, är om dessa är en typisk importvara för den första oktrojen, d v s åren 1731-1746.

Två och ett halvt ton skärvor tas upp! Ett enormt registreringsarbete, konservering, sortering samt rekonstruktion av typ och mönster. Mönstrens ursprung och symboliska innebörd tolkas och binds samman med historien om Svenska Ostindiska Kompaniet.

En grannlaga uppgift är slutligen att undersöka motiv och dekor i funna beställningsserviser, samt att hitta de tänkbara beställarna. Porslinsansvarig i projekt Götheborg är Berit Wästfelt.

Källa: Ostindiefararen Götheborgs porslinslast

« Äldre inlägg

© 2020 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑