JAVANEN

Om väggar kunde tala

Kategori: Göteborg (sida 1 av 12)

Ett Steenhus … i Göteborg

Skeppsbrohuset, vykort 1944

I boken VANDRING BLAND STEENHUS, av Arne Gadd läser jag om en av mina favoriter i Göteborg – Skeppsbrohuset.

Ett hus som uppfördes 1934-35 enligt en ny metod, den s k Frankimetoden. Den gick ut på att man pålade med stålrör, vilka när de nådde berget gav en särskild klang ifrån sig. Röret fylldes med betong samtidigt som det sakta drogs upp. Därvid trycktes betongen ut i mellanliggande kaviteter i jord- och lerlagren – med ökad stablitet som resultat. Huset kom således att vila på betongpålar. Även i andra avseenden var Skeppsbrohuset ett pionjärbygge, såväl till exteriörens rena funkis som till detaljer som att det var ett av de första tillfällen då aluminium kom till användning till räcken o dyl här i Göteborg: många menade att metallen inte skulle tåla västkustklimatet, vilket det emellertid visade sig att den gjorde.

Skeppsbrohuset, med sina sju våningar ritades av Vilhelm Mattson och uppfördes 1934–1935 av byggnadsfirman F O Peterson & Söner för Bröderna Kanold. Bröderna Kanold var ett handelsbolag, en av Europas största konfektyrfabriker.

Till historien hör att den 25-årige murarmästaren Frans Oscar Peterson lade mursleven åt sidan och startade eget byggföretag, år 1870 – FO Peterson i Göteborg. Idag drivs FO Peterson-koncernen vidare som ett familjeföretag.

Booooom vid inloppet till Göteborg …

Utsikt över Göta Älv, Nya Älvsborgs fästning

Det här är utsikten från bostaden på Lokattsbacken i Hagen. Nya Älvsborgs fästning ligger i blickpunkten.

I månljusa natten den 8 oktober 1719 seglade den dansknorske sjöhjälten Peder Tordenskjold tyst och stilla förbi Älvsborgs fästning i Göteborgs hamninlopp. Tordenskiold ville fira sin sista triumf. Mitt framför näsan på en svensk garnison om 4 000 man trängde han in i Göteborgs hamn med åtta slupar och förstörde en fregatt, två galärer och ett krutfartyg. Här hade han tidigare lyckats bränna och förstöra stora delar av den svenska galärflottan.

Det var till och med på vippen att hela Göteborg förlorats, om inte en ung svensk officer – Georg Staël von Holstein gripit in – i sista minuten!

Detta är ju märkligt. Han ansåg att han med kanonader från Hisingssidan kunde mota Tordenskjold ut ur hamnen igen. Dessvärre var hans högre befäl – blivande kung Fredrik I – inte med på noterna. Men skam den som ger sig – med gnat, tjat och löfte om att Staël själv skulle betala artilleriet som eventuellt skulle förloras fick den unge officeraren låna två kanoner och ser man på – efter bara ett par rejäla salvor flydde den fientlige amiralen – hals över huvud och vår stad – Göteborg var räddad!

Den 6 november 1719 ingick Danmark och Sverige vapenstillestånd och den 3 juli 1720 undertecknades fredsavtalet.

Vad gäller Tordenskjolds öde blev det beseglat två år senare – han blev skjuten av Georg Staël von Holsteins kusin, Jacob i en duell i Tyskland!

Den göteborgska tomten!

Den 30 november 1863 flyttar en familj Nyström från Kalmar till Göteborg. Dottern Jenny är nio år, född den 13 juni 1854. Hon har fyra syskon och det finns tydliga konstnärliga anlag bland flera av barnen, inte bara Jenny. En bror till Jenny studerar konst men dör bara 19 år gammal, en annan bror blir pianostämmare i Amerika. Ytterligare en bror emigrerar men försvinner spårlöst. Enda systern Augusta dör ung i tuberkulos.

Pappa Daniel Nyström får plats som förste lärare vid Carlgrenska skolan i Majorna.  

”I början fann jag min vistelse i Göteborg mycket tråkig, när jag ej hade några lekkamrater, och när jag fick sådana, gjorde de bara livet surt för mig, då de härmade min kalmardialekt. Jag kunde ju inte tala rent – jag skorrade… Nog längtade jag ofta tillbaka till Kalmar och till mina små lekkamrater där och då till dessa trevliga väderkvarnar, i vars vingar vi hängde, då det ej blåste allt för hårt, och efter uthustaket där vi brukade sitta och sola oss, och efter morfars gamla trädgård med groddammen m.m.”.

Så uttrycker Jenny sina minnen.

Under 1868-69 går hon i Kjellbergska skolan där hon lär sig språk. Som 15-åring börjar hon på Göteborgs Musei Rit- och Målarskola. Det är en av lärarna, Fredrik Wohlfart, som inspirerar Jenny till att måla tomtar.

Viktor Rydberg som är en känd författare och journalist på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, publicerar historien i tidningen och låter 17-åriga Jenny Nyström måla bilderna. Men det lär vara först 1881, när Rydberg är på promenad i Slottsskogen, som den moderna tomten skapades på riktigt – i och med dikten ”Tomten”. Rydberg som är på promenad med chefredaktören Hedlund får plötsligt ett infall och på ett papper mot Hedlunds rygg skriver han ner alla verser. Det är en vinterdag och blir därmed grunden till den tomtetraditionen som växer sig stor på 1900-talet.  När dikten skulle publiceras är det åter Jenny Nyström som målar bilderna. Viktor Rydberg ber henne göra tomten mer mänsklig så Jenny använder nu sin pappa som förebild. 

Familjen bor på Allmänna vägen i Majorna.  

Jenny Nyström får stipendier och bedriver en del studier utomlands. Genombrott som illustratör av tomtar är så stort att engelsmännen, som är galna i att skicka julkort, köper rättigheterna till bilderna på den svenska tomten! Så sprids tomten ut i vida världen. Han blir populär och är den som kommer med julklappar.  Traditioner förändras. 

År 1911 skriver hon kontrakt med Axel Eliasson för kortproduktion.

Hon lever ett långt arbetsamt liv med sjuklig make, Daniel Stoopendaal avlider redan 1927. Den ende sonen Curt, f 1893, blir med tiden konstnär som sin mor. 

På 1940-talet tecknar hon juldukar och julbonader för Stråhlin & Persson i Korsnäs. Jenny målar tomtar långt upp i 90-årsåldern. Hon avlider den 17 januari 1946 och begravs på Norra Begravningsplatsen i Stockholm.

Visst kan vi tycka att spåren av den göteborgske tomten lever kvar i ”Tomtehuset” vid Vasa Viktoriagatan!

(Foto: Jultomten, 1904/Wikimedia Commons)

På tur från Jonsered mot Angereds kyrka … och däromkring!

Vi gör en lång tur ”på Jonsered”.

Äter lunch hos Torsten. Blickar ut över sjön Aspen från Gibsons herrgård. Hälsar på i det lilla museet vid porten till Jonsereds fabriker. Hör forsen brusa.

Nu väntar Lexby, där väninnans mormor och morfar levde. Vid ett vägskäl väntar en grannes hund på några goda fläskben att kalasa på. Hunden känner igen vår bil. 
Kommer till den lilla stugan som ligger lite avsides. Spåren efter nattliga besök är tydliga i marken. Vildsvin. Gång på gång har de grävt och bökat i marken. 
Inne stugan doftar snart nykokt kaffe. Vi sitter ute och njuter av eftersommaren. Till kaffet bjuds på högläsning ur ett brev från en präst. Han konfirmerade min väninna för många år sedan. När jag hör hans namn rycker jag till. Samme präst vigde min svärfar till sista vilan. Långt härifrån. Utlånad till en församling som för tillfället saknade en tjänstgörande präst. Vilket sammanträffande!

Vill du se Angereds kyrka, frågar min väninna, och genom slingrande väg tar vi oss fram till en vit liten kyrka jag aldrig tidigare känt till. Detta är vår kyrka, säger väninnan och pekar stolt på den.

Plötsligt har vi kommit från Partille, via Kåhög och Lexby, mot Gunnilse, Lärje och slutligen hamnar vi i Angered! Påminns om att jag varit med och startat sjukhemmet Gunnared. Idag äldreboende. Nu kommer vi från ett helt annat håll och det synes som alla vägar bär till Angered!

Minns ett besök vid en sjö som jag tror heter Smörvattnet. Då bor vi i Bergsjön. Flytten till Torslanda sker i början av 70-talet. Då har Torslanda ganska nyligen blivit en del av Göteborg. Precis som Angered också blivit under senare delen av 60-talet.

Under åren i Bergsjön far vi över Göta älv för att handla på OBS Stormarknad. För att nå svärföräldrar i Lödöse kör vi 45:an och passerar ett rött hus vid en bergssluttning. Strax efter skylten ”Karlstad” och ”Angereds C”. Funderar ofta på vem som bor där. När leden breddas förändras mycket kring just den här platsen. Men huset ligger kvar.

Namnet Agnesberg finns långt innan järnvägsstationen öppnas 1877. Det lär vara en förvanskning av Angeredsberg. Namnet Steken hänger sannolikt samman med en fornnordisk benämning för pålar som är nedslagna i vattnet, kanske till försvarsändamål eller till förtöjning eller som anordning vid fiskfångst. Gårdarna Lilla Steken och Stora Steken har marker långt ner till älven där sedan långt tillbaka finns nedslagna stockar i botten för att hindra fientliga fartyg att ta sig upp för älven.
Angered gränsar till Göta älv i väster. Det innebär att socknen också har varit gränstrakt till Norge en del gränsade till nuvarande Nödinge på västgötasidan. Till formen är Angered nästan en liksidig triangel med en sida utefter Göta älv. 
I den motstående vinkelspetsen finner man Angereds kyrka, alltså så långt som möjligt från de opålitliga norrmännen och danskarna. Väninnans kyrka! Hon som kommer från Jonsered.

Numera hör inte längre södra Surte till Angered, men de som förr bodde där hade lång väg till kyrkan och därmed till sockenstämma. Hela rasområdet från Surteraset 1950 ligger inom den del av Surte, som tillhör Angered bara 15 år tidigare och norra delen av Surte kallas även en bit in på 1700-talet för ”danska Surte”.

Det hände sig att den 1 januari 1967 fick Göteborg ett antal ”nya” göteborgare. En handfull landskommuner blir Göteborg. Angered, Björlanda, Säve, Torslanda och Tuve kommuner samt Bergums församling av Stora Lundby! Angered blir stort – och där byggs mycket nytt. Angereds centrum, Eriksbo, Gunnilse, Gårdsten, Hammarkullen, Hjällbo, Lövgärdet, Rannebergen.
Angeredsbanan invigs och blir en av norra Europas snabbaste spårvägslinjer och i den ”vilda” naturen byggs under 70-talet mängder av moderna bostadshus.
Kulturen flyttar med – Blå Stället står klart 1979 – här finns teater och bio. 

Där man förr har levt ett lantliv blir en modern stadsdel.

Vi backar ännu några hundra år och ser en socken med kvarnar som drivs av vatten. Forsande vatten finns det gott om i dessa bergsområden. Dalgångar som vid Göta Älv och Lärjeån. Och mellan dem tronar Vättlefjäll där uppe på höjden.
I Angered blir man inte så glad åt folkskolestadgan (1842) som innebär att barnen skall gå i skolan och kan då inte arbeta på gårdar eller i annan verksamhet. Dessutom är alla skyldiga att bidra med medel till både skola och lärare.
Området ligger nära Surte och glasbruket – som startar 1862 – använder sig av mycket ung arbetskraft. Det bär sig inte bättre än att ansvarige för bruket, Martin Werner Rhedin blir åtalad för detta. Drygt ett åttiotal barn arbetar i glasbruket, alla mellan 9-14 år! Av pastoratets tvåhundrasex skolpliktiga barn är knappt ett åttiotal inskrivna i skolan.

Vid 1800-talets slut bor här 1250 personer. De flesta är sysselsatta inom jordbruk, slakt och försäljning av varor på torg. De har många mil att vandra för att intjäna sitt levebröd. Många arbetar vid Jonsereds textilfabrik och andra vid grustäkter. Järnvägen låter vänta på sig – först 1855 ligger rälsen på plats, första delen av Västra stambanan mellan Göteborg och Jonsered. Agnesbergs järnvägsstation är klar först 1877 och ligger då längs Bergslagens Järnvägar. Västgötabanan är klar 1899 och vid sekelskiftet har Gunnilse en egen station. Ni ligger Agnesberg mycket bra till om vi ser till infrastruktur och industri med järnväg, landsväg, älven, tegelbruk, färgfabrik och Axa Kvarn. 

Angered står för jordbruksprodukter som kött och mjölk. Få göteborgare känner troligtvis inte till att många av kärrorna som når Kungstorget under torgdagar just kommer från Angered och Bergum. Olskroken får dagsfärsk mjölk varje dag från en gård i Lärjeholm. Alla i en jordbruksfamilj får hjälpas åt med arbetet. I stort som i smått. Dansbanan i Rösered är platsen för nöje man kan unna sig under lördagskvällar. 
Från Göteborg kommer sommargäster som slår sig ner i den lantliga idyllen – Angered är ”på landet”. Och många utnyttjar järnvägen till och från Göteborg. 
Det badas i friska Lärjeån och Säveån.

Detta skrivs till åminnelse av min bästa vän Gull Krook. Hon finns inte längre med oss.

Angereds kyrka, vykort

En flottare i Göteborg?

Min morfar deltog i flottningsarbete vid Ångermanälven och det är väl Norrland vi först och främst kopplar till flottning. Den omfattande flottning som pågick i de södra delarna av Sverige är i stort sett bortglömd. 

Till Göteborg kom timmer via tre större flottningsleder, Göta älv, Säveån samt Mölndalsån. Samtliga tre flottningsleder har en lång förhistoria. Anläggandet av Älvsborgs slott och senare Nya Lödöse skapade sannolikt stor efterfrågan på timmer. Redan 1619 fanns idéer om att förbinda den nya stadens kanaler med Mölndalsån. Fattighusån var klar 1641 och då kunde man frakta och flotta trävaror rakt in i stadens centrum!

Flottningen började i de relativt skogsrika socknarna Bollebygd, Björketorp, Härryda och Landvetter. Timret hade fällts under vintern och fördes fram till ån med hjälp av oxar eller hästar. Flottningen började under vårfloden och kunde pågå fram till oktober.

Kanalens roll som flottningsled är väl knappast något vi tänker på idag, men vid sidan av att föra in vatten i stadens kanalsystem var det flottningen som var en av de viktiga funktionerna för vattenvägen.

När kanalen först kom på tal 1624 skrev Gustav II Adolf: ”med så mycket större nytta och bekvämlighet, kunde hava timber och annat trävirke sjöledes från Sävedals härad och andra där i söder belägne platser, som till Mölendahl först ankomma”.

Inte helt bekymmersfritt var frakten av timmer i vårt kanalsystem … man kan ju tänka sig hur det gick till vid ”slussen” intill nuvarande Drottningtorget. Trafiken genom slussen och timmerflottarnas antal kan spåras från 1891. Då passerade inte mindre än 867 flottar (samlat timmer, s k ”moser”) genom slussen, inget sägs om deras storlek eller vikt, endast antalet flottar redovisas. Även det följande året var det över 800 flottar som passerade, därefter inträffade en halvering av antalet flottar under 1893-94. Det var inledningen på en markant nedgång till något hundratal flottar och kring sekelskiftet 1900 var det färre än tio flottar som passerade. Efter 1904 noteras inte längre några timmerflottar genom Göteborgs sluss och flottningsepoken genom Göteborgs centrum måste ses som avslutad.

(Foto: Slussen under 1880-talet, Carlotta)

Judith Karlander – ”Frun” – Göteborgs restaurangdrottning

Halländska Judith Karlander är på 1920- och 30-talen den ledande hotell- och restaurangföretagaren i Göteborg med många hundra anställda.

Det är inte mycket som är känt om den halländska bondflickan Judith Olssons barn- och ungdomsår. Hon föds i mars 1865 på en liten gård i Åsa, vid kusten norr om Varberg. Hemmansägarfamiljen består av pappa Elias, mamma Justina och småsyskonen Anna och Hjalmar. Förmodligen kan Judith under sin uppväxt inte ana att hon många år senare skulle bli Göteborgs berömda hotell och restaurangdrottning.

I tjugoårsåldern får Judith plats som piga på Stackenäs säteri i Karl Gustavs socken i Hallands inre. Där lär hon så småningom känna gårdens ägare, den sex år äldre Johan Petter Karlander. På sommaren 1892 väntar de sitt första barn! De gifter sig och Judith blir vid tjugosju års ålder härskarinna på gården. Men efter några år uppstår det problem, äktenskapet knakar i fogarna och gården går inte heller bra – det blir konkurs.

År 1899 tvingas familjen Karlander lämna Stackenäs och flyttar till Borås där Johan Petter försöker sig på en ny karriär i restaurang-branschen. Även Judith debuterar i Borås som krögare.  Hon driver under några år ölkaféet Metropol.

Skilsmässa blir ett faktum mellan makarna Karlander, och år 1907 flyttar fyrtiotvååriga Judith Karlander – med sina fyra barn – till en stor lägenhet i ett praktfullt jugendhus vid Järntorget i Göteborg.

Hur hon hade råd att flytta in där är oklart, men den göteborgske storbryggaren och riskkapitalisten Melcher Lyckholm kan ha haft ett finger med i spelet. Ett lån från honom möjliggör att Judith samma år kan köpa sin första restaurang, ölstugan Tullen, också den vid Järntorget.

Här på Tullen är skalden Dan Andersson stammis under de år han är journalist på tidningen Ny Tid. Judith tar över ett ruffigt ölsjapp men förvandlar det snabbt till en trivsam lokal där maten smakar lika bra som ölet.

Några år senare öppnar hon ett musik- och nykterhetskafé, Buffé Karlander. Nykterhetskaféet är det första i sitt slag i Göteborg. Sådana kaféer skulle motverka brännvinsdrickandet och de nöjde sig därför med att servera öl. År 1914 övertar Judith Karlander Turisthotellet i Marstrand och några år senare förvärvar hon Frimurarlogens restaurang i Göteborg. På nöjesfältet Liseberg, som öppnar 1923, driver hon tre restauranger, däribland Tivolirestaurangen. 

Tivolirestaurangen, Liseberg (Carlotta)

Judith Karlander rustar upp och moderniserar restaurangerna. Därefter drivs de med vinst i några år för att sedan säljas. Vinsten från flera försäljningar blir grundplåten i hennes riktigt stora förvärv, 

1923 tar Judith också över Palace Hotel vid Brunnsparken. Palace blir flaggskeppet i Judiths imperium, och hon utvecklar hotellet till stadens ledande. Den av bland andra Carl Larsson smyckade Festsalen på Palace är den givna platsen för de allt fler och allt större sjösättningsmiddagarna. Två söner blir goda medarbetare.

Göteborgs självförtroende växer i samband med den stora utställningen.  Den praktfulla Götaplatsen med Poseidon och Konstmuseet står redo. Och 1927 tillverkas den första Volvon. Det är i denna förhoppningsfulla anda som Judith Karlander verkar som stadens hotell- och restaurangdrottning. Mängden göteborgare tredubblas.

En av Judith Karlanders styrkor är att hon kunde få personalen med sig. På Palace ordnar hon med en särskild matsal för personalen. När det gäller menyerna resonerar hon alltid som så att det är bättre med många gäster som betalar lite mindre än få gäster som finner sig i att betala dyrt.

Prinsarna Wilhelm och Eugen hör till stamgästerna i salongerna och sviterna på Palace, liksom stora stjärnor som Gösta Ekman och Ernst Rolf. Samtidigt har Judith kvar sin första restaurang, ölstugan Tullen, som trots sin enkelhet är en av hennes ögonstenar.

 År 1925 flyttar Judith från våningen på Järntorget till en riktig paradvåning på stans finaste adress, Kungsportsavenyn 1. Det mesta av inkomsterna lägger hon på att fylla sin stora våning med vackra föremål som konst, antikviteter, fina möbler, silver, porslin och glas.

År 1938 gör Judith Karlander, som trots att hon passerat sjuttiostrecket och ännu arbetar 12–13 timmar per dag, sin sista stora tillägg av sitt imperium. Hon tar över den anrika restaurangen i Trädgårdsföreningens park.

Som tack för sin betydelse för hotell- och restaurangbranschen och ett erkännande av sin allmänna duglighet får hon Vasamedaljen i guld., 8:e storleken.

Den 27 september 1944 avlider Göteborgs hotell- och restaurangdrottning, 79 år gammal. Hon sörjs djupt av sin stora trogna personalstyrka och givetvis även av barnen. Efterlevande inom familjen Karlander driver Palace Hotel fram till i mitten av 1960- talet.  Den anrika fastigheten som en gång byggdes av köpmannen och konstmecenaten Pontus Fürstenberg säljs för att bli bankpalats. Efterkrigstidens nya krav på standard och service blir svåra att möta för ett gammalt hotell, och under 1950-talet övertar det nybyggda Park Avenue Hotel positionen som dåtida ledande hotell i Göteborg.

Judith Karlander ligger begravd på Östra kyrkogården i Göteborg.

Foto: Göteborgs och Bohus läns porträttgalleri samt Carlotta

Dalkullor ombord!

På en målning av Carl Frederik Sörensen från 1852 – över Göteborgs hamn – kan vi lägga märke till båten i förgrunden. Det är en så kallad vevslup driven av fyra dalkullor som trampar eller för hand vred något som ser ut som en liten ”hjulångare”. 

De traditionella roddarna såg väl knappast med blida ögon på vevkullorna, som verkade i Göteborg under åren 1843 till 1858. Arbetslöshet drev masar och kullor ut i landet för att arbeta. De bar sina färgrika folkdräkter – eftersom de inte hade något annat. Kullorna arbetade i trädgårdar, i hemmen och på industrier m fl.   

Inte bara för att försörja sig själva utan också för att kunna skicka hem pengar. I Göteborg utbröt närmast ett roddkrig och roddargillet försökte tränga ut kullorna men de gav sig inte. Vevkullorna ansågs vara pålitliga när det gällde att passa tider!

(Foto: Carlotta)

Ensamheten …

Det sägs att vi svenskar är världens mest ensamma folk. Vi bor ensamma i större utsträckning än människor i andra länder, vi värnar vårt oberoende och familjen har mindre inflytande på oss än i övriga världen. (Se Aftonbladets artikel https://varldensensammastefolk.story.aftonbladet.se)

Har fått erfara vad ensamhet kan innebära. Där jag bor.

Vi är 364 hushåll i bostadsrättföreningen.

I min uppgång är det åtta våningar – två lägenheter per våningsplan.

Många ensamstående, precis som jag.

Har bott här i 1,5 år.

Möter sällan någon i hissen eller trappuppgången.

Någon enstaka i tvättstugan.

Lugnt och skönt, tycker många. I synnerhet de som bara besöker oss.

Min lägenhet ligger i mitten av huset och jag har sett mannen som bor i våningen under mig. Åke som är 85 år. Han går lite illa, men är fantastiskt trevlig att tala med – välartikulerad.

Ibland sitter han på sin rullator och vilar – då talas vi vid. Rör sig mellan inköp av mat och hemmet. Går till tvättstugan och sköter sig själv. Ingen hemtjänst inget larm. Han lever ensam i sin tvårummare.

Ibland hör jag att han talar i telefon med hög röst, troligen för att han själv hör dåligt. Våra lägenheter är lyhörda …

När han lägger sig för natten hostar och harklar han sig en del innan han somnar. Det hörs upp till mitt sovrum … 

Det började i söndags; jag hörde inte hans harklingar. Nästa dag hör jag tydliga ljud som om någon (man) är i nöd. Svår nöd. Det jämrades högt och tydligt, men inte just ordet ”Hjälp”.

Under följande dagar hördes ett fortsatt rop eller jämrande som jag inte kunde identifiera huruvida det kom över- eller underifrån. Knackningar tillkom.

Fick en obehaglig känsla och lyssnade nogsamt varifrån det kom. Hördes mest i hallen och i badrummet.

Jag var för feg för att gå ut i trapphuset för att söka varifrån ljudet kom. Under de korta stunder det upphörde intalade jag mig själv att personen ifråga har fått hjälp.

Mötte en annan granne i huset och berättade mitt dilemma. Vi konstaterade att i ett bostadshus med flera hundra boende, finns det människor som är ensamma, myckel gamla, har problem/lider av ohälsa. Men vad gör man?

Måndag, tisdag, onsdag går och jämrandet fortsätter. På torsdag fm mellan kl 11-12 blev det tyst. Jag antog att personen ifråga fått hjälp.

Idag, lördagen den 26 oktober, står det klart. Ambulanser står redo på gatan tillsammans med Räddningstjänstens utryckningsfordon … starka män slår några hårda slag vid en dörr som lyfts bort – och där inne hittas min granne. Åke är död.

Förtvivlan. Jag är den enda som hört hans ljud av smärta, rädsla, ensamhet. Varför gjorde jag inget? Varför undersökte jag inte mer noggrant via brevlåda om han var kontaktbar? Varför blev jag rädd att ha fel, att han inte ville ha min hjälp. 

Tanken på hans dagar och nätter i smärta och ensamhet är olidlig …

Vestra Hamngatan i Göteborg – den 23 mars 1906

vykort

Solen står högt, skuggorna är korta… men de flesta är mörkt klädda. Rockar och hattar. Finklädda är de på en av stadens finaste gator – Göteborgs Wall Street – skulle man kunna säga med tanke på alla banker och försäkringsbolag som ligger samlade här. Halvvägs in på gatan ligger Domkyrkan – där borta vid träddungen. Vi kan se toppen av kyrkans torn!  Den här närmare fyrahundrameter långa gatan ligger inom Vallgraven i Göteborg. Men det är med dagens mått, i början av 1900-talet var den hundra meter kortare, cirka tolv meter bred. Ursprungligen var ju gatan delad – en gata på var sida om Västra Hamnkanalen!  Gatan har haft flera namn – Wästre Hambnen (1621-1639), Wästre Lille Hambnen (1669), Västra Hamnegatorne (1739), Västra Hamnegatan (1753) och slutligen Västra Hamngatan (1815). Vid tiden för postande var Västra Hamnkanalen relativt nyligen igenlagd – det gjordes under åren 1903-1905. Och vi kan se att spårvagnstrafiken redan är igång. Det står en man i ljus jacka och förkläde – vid bildens högra sida – mitt i gatan.

Jag vänder på vykortet och läser Hjerliga lyckönskningar på namnsdagen den 23 mars 1906 från mamma och mig. Helsningar …

Det är Gerda på Tyskbagargatan i Stockholm som gratuleras. Blir nyfiken på gatan i Stockholm och läser att den är uppkallad efter Tyskbagarbergen som i sin tur fått sitt namn efter den tyske bagaren Martin Kamecker som runt 1670 låter bygga Kameckers kvarn på bergets krön. Martin Kamecker och även hans son Jonas får titeln ”slottsbagare” och lär vara den förste som bakar saffransbröd i Sverige!

Vänder tillbaka till vykortets framsida där vi till höger också skymtar en neddragen markis över skyltfönstren till Engelska Tapetmagasinet! Affären har funnits där sedan 1899.

Som jag nämnde alldeles i början så är detta ett tillhåll för den 
högre finansen. De stora bankernas, försäkringskontorens 
och bankirernas gata. En arkitektonisk kontinental prägel lär ha kommit till under en tid då pengar strömmar in, massor av nya hus byggs, folket lever i överdåd. Det ligger en viss förnäm hållning – ett lugn, stil och harmoni – över de gamla borgarhusen. De vi ser på bilden har en enkel utsmyckning och i allmänhet inte högre än tre våningar. Här bor berömda köpmän som Sven Renström och Carl Fredrik Waern. En annan högt ansedd person är stadsmäklaren Johan Albrecht Leffler, 
som också håller till vid Västra Hamngatan. 
I närmare femtio år gör han sig känd som den som kan förmedla lån och på så sätt få fart på karriären för yngre affärsmän. 



Vad gäller kanaler så är Västra Hamnkanalen sist färdig vid byggandet av Göteborg. 
År 1681
leder endast två 
träbryggor över kanalen, den ena som förbindelse till Kungsgatan och den andra till Kyrkogatan. I slutet av 
1600-talet och början 
av 1700-talet tillkommer ytterligare tre broar, 
varav två är av sten 
med välvda 
öppningar. 


Sven Renströms hus, är ett av de förnämsta vid 
Västra Hamngatan (nr 9), och är än i dag ett hus som ger ett lugn,
ren arkitektur med enkla linjer, den lilla balkongen och en tilltalande 
entré. Det ger oss en föreställning om byggnadssättet i det Göteborg som uppstod ur ruinerna efter de svåra vådeldarna. 
Härifrån dirigerar Renström sina vidlyftiga järn- och träaffärer och varje 
förmiddag kan göteborgarna se den anspråkslöst klädde 
mannen spatsera 
ut till sin brädgård, ända bort till i Masthugget – vid Smala vägens början. Där håller han räfst och rättarting med klampare och inspektörer. Han behöver egentligen inte gå, för han har både hästar och vagnar, men de används sällan!

Slutligen tar vi en titt på Gustavi ärevördiga tempel. Platsen för kyrkan är ett helgat rum sedan urminnes tider. Den första kyrkan blir färdig 1633 och vid dess västra sida uppförs det obligatoriska benhuset, vilket ligger kvar en tid in på 1800-talet. Man 
vet att kyrkan härjades av en svår vådeld i april 1721, och att kyrkan restaureras. Den 20 december 1802 
är elden åter lös och nu sprider sig elden med sådan kraft att husen på båda sidor om gatan också blir lågornas rov.

Domkyrkan ligger i ruiner. Allt är förstört. Men redan året efter är man i full färd med planen till en ny domkyrka. På samma plats som den nedbrunna, men kyrkogården ska inte längre vara begravningsplats, vilket sedan länge fattat beslut om – inga lik ska begravas på 
Domkyrkogården. En ny begravningsplats iordningställs vid Stampen och från och med maj 1804 får Domkyrkoförsamlingens döda 
sina gravrum där.

Vid invigningen den 21 maj 1815 är kyrkan inte helt färdig och man arbetar ännu på tornets översta del fram till 1825. En andra invigning hålls den 9 
september 1827.

Vad vore Göteborgs historia utan trädens historia? Göteborg är på1700- talet lindarnas stad och träd längs gator blev efter mitten av 1800- talet ett vanligt inslag i gatumiljön

Vid bränderna 1802 och 1804 skadas stora delar av träden vid Domkyrkan och längs hamngatorna. Domkyrkotomten stenläggs på1820-talet och får nya planteringar 1860.

Ute i världen är det inte lika lugnt som på bilden; en gruvolycka i Frankrike kräver 1099 dödsoffer, en jordbävning på Formosa tar 3000 liv, i Italien vållar ett vulkanutbrott stor miljökatastrof, efter några veckor förstör aska och lava tre städer i Italien – Vesuvius får åter utbrott och orsakar stor skada i Neapel och i Kalifornien drabbas San Francisco av jordbävning och 3000 människor omkommer. Moder Jord verkar vara en osäker plats för vissa av oss.

Mannen med förklädet står lugnt kvar och spejar ner mot gatan … kanske väntar han på en varutransport?

Kortedala i Göteborg

Lyktan, Carlotta

Hoppar av vid Kortedala torg och börjar med en lunch på torget. Frågar om det som eftersöks – Lyktan! Får motstridiga uppgifter, men till slut … Där inne vid Gregorianska gatan ligger den – 1950-talskiosken Lyktan som ”lever” under hot att rivas. Byggnaden uppförs som kiosk 1956/57 efter ritningar av Sven Brolid och är i början en frukt- och godisaffär.  Kung Gustav VI Adolf gör besök.

Stadsmuseet har tidigare gjort insatser för att få till lösningar för att rädda byggnaden – dock utan resultat. Den står tom och övergiven. Det lär ha lämnats in ansökan om byggnadsminne under 2005 och 2011, men båda har fått avslag med motiveringen att man måste hitta en användning för byggnaden!

Lämnar Lyktan och går ner för den lilla gångvägen mot spårvagnshållplatsen Runstavsgatan. På motsatta sida gatan ligger Vårfrukyrkan och i Bebyggelseregistret hämtar jag information som beskriver så väl det vi har gått runt och tittat på. Inte minst de höga husen som skulle kunna kalla ”strykjärnshus”. Kyrkan ligger på ett litet bergsparti öster om Runstavsgatan i Kortedala. Väster om kyrkan ligger ett särpräglat område med flerbostadshus vid Gregorianska gatan/Julianska gatan. Området består av en grupp om fem punkthus med trekantig planform, omgivna av en mjukt svängd yttre ”mur” av tegellängor i fyra våningar. Husen uppförs 1956.

Kyrkans anläggning domineras av byggnadsmaterialet, som består av platsgjutna betongelement där ballastmaterialet frilagts genom blästring.

Vårfrukyrkan, Kortedala

Entrén in till vapenhuset sker genom en dörr i kyrkans norra fasad. Den fristående klockstapeln står strax norr om entrén. Den är uppförd med väggar av gjutna betongskivor med frilagd ballast. Klockorna hänger bakom ett gallerverk av brunfärgade stående träribbor. De olika verksamheterna är tydligt avläsbara i byggnadens exteriör. Kyrkans tak och klockstapeln reser sig över resten av anläggningen, medan kyrkans administrativa verksamheter är inhysta bakom en mer lågmäld fasad.

2008 säljs kyrkan till den serbisk-ortodoxa församlingen i Göteborg.

Det blir allt varmare, söker mig ner till skuggan vid hållplatsen. Hit kommer jag som barn och tittar på när man spränger sig genom berg för att dra fram spårväg! En dåtida sevärdhet!

« Äldre inlägg

© 2020 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑