Om väggar kunde tala

Kategori: familjen

Minnet av Kalle!

Karl Bernhard Karlsson – Kålle från Grundsund

Jag har tidigare skrivit om Ingemar Johansson och hans karriär som boxare. I synnerhet om matchen 1959.  När jag skrev den tänkte jag på den unge Ingemar som tillsammans med bröderna Henry och Rolf hjälpte en morbror med flytten från Landala till Guldheden. Hur Ingemar slängde upp mig i luften med bara en hand och hur han lyfte det tunga symaskinsbordet på sin ena axel, gick ner till gården och den väntande bilen på Holtermansgatan. Det var kring Lucia och det var lite mörkt och kallt den dagen. Jag minns än idag siluetten av Ingemar där i portgången. Raskt tömdes lägenheten som mina föräldrars bästa vänner bott i under många år. Nu skulle vi bli grannar i Guldheden.

Under hela min uppväxt umgicks vi med Kalle & Märta. Så snart mamma var ledig från sitt jobb fanns Märta i köket och det blev mycket kaffe och smörgås. Jag kunde känna redan i farstun att hon var på besök. Storrökare. När jag kom från skolan satt hon där med ena benet på en pall. Ibland ringde hon sina söner och berättade att mamma bakat bröd och att smöret smälter gott på smörgåsarna. Kanellängder vankades också. Killarna kom.

Senare på eftermiddagen kom Kalle hem. De första åren cyklade han från sitt jobb med gripen på pakethållaren. Han kom ursprungligen från Grundsund i Bohuslän och var stuveriarbetare i vår hamn. ”På kajen” betydde ”på jobbet”. Så småningom införskaffades en moped och Kalle svängde iväg till Näset där han hade ett litet skjul för sig själv. Fiskade var ledig stund och när han stekt sin makrill – och han åt upp ALLT. Inga ben rensade bort. Jag kunde sitta i timmar och titta på honom. Älskade Kalle. Han rakade sig framför en liten spegel i köket som han alltid gjort i Landala. Även då studerade jag honom noga. Han kunde vända sig om o placera lite raklödder på min näsa… he, he skrattade han och blinkade åt mig. Kanske önskade han att han hade en dotter. Jag önskade att jag hade en sådan pappa…

En kväll hittar jag ett foto på Kalle. Han sitter på en bänk i närheten av Vasaparken. Min pappa tog fotot, enligt mammas utsago! Huset på Holtermansgatan står kvar, idag studentboende.

Älskade Kalle.

Han var Ingos morbror, nästan exakt ett år äldre än Ingemars mamma Ebba Johansson. Kalle avled 1987, bara 75 år gammal.

Historien om en piccolos mössa

Sitter i foajén på hotell Eggers efter middag och föredrag om hotellets historia. Gillar de färgstarka detaljerna i interiören. Blicken faller på det vackra vitrinskåpet med en del attiraljer från svunnen tid. Tar en suddig bild med mobilen och lutar mig tillbaka.

Då dyker ett minne upp! Ett minne om en mössa som levt sitt liv på hotellet. Nu rullar bandet och det är min kusin Torsten Olsson som berättar:

Mössan tillhörde Rune Fransson som var gift med en moster Elsa.

Runes första jobb efter freden 1945 blev att bära och vakta gästernas bagage på Hotel Eggers.

Efter en prövotid blev han sedan piccolo med uniform och skärmmössa.Mycket att göra när tågen kom till eller lämnade Gbg C.

Bra med dricks.

Efter något år som piccolo blev han uppkallad till hotelldirektören som också var advokat.

Rune blev nervös och trodde att nu skulle han bli avskedad.

Men inte.

Direktören gav Rune beröm och sa att han skulle bli befordrad till smörgåsnisse.

Rune tackade och andades ut.Så skönt det skulle bli att slippa stå ute i regn och rusk, tänkte Rune.

Och skärmmössan fick han behålla eftersom den var anpassad efter Runes lilla huvud.

Runes viktigaste uppgift som smörgåsnisse, sa direktören, var att varje dag servera smörade pepparkakor till direktörerna och kamreren.

Snart blev Rune varse att han tjänade mindre som smörgåsnisse än piccolo.Som piccolo fick han bra mycket mer i dricks.

Rune skänkte skärmmössan till min kusins hustru Monica, som i sin tur återlämnade mössan till hotellchefen (med berättelsen). Som tack bjöds på fika.

(Foto: Carlotta o eget mobilfoto)

© 2020 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑