JAVANEN

Om väggar kunde tala

Kategori: Familj (sida 2 av 4)

Pang i lagårn… sommarbarn!

Befinner mig på bondgården i Sjöhult, Norra Vi. Byn ligger vid sjön Sommen, och jag åker med hundratals barn från Göteborgs centralstation. Vi har namnlappar på oss så de vuxna kan sortera oss till rätt familj vid ankomsten vid stationen i småländska Tranås. Sedan väntar någon timmas bussresa på dammig landsväg fram till gården. Bussföraren vet att jag ska till familjen Samuelsson och han stannar vid vägrenen. Strax intill mjölkbordet där lastbilen kommer var morgon och hämtar mjölkkannorna.

Jag vet precis vad som förväntas av mig även denna sommar. Hårt arbete. Min sommarmamma Sigrid är ofta ensam på gården då maken Albin mår dåligt och ligger på Linköpings lasarett. Han med ”svea i magen” som jag först som vuxen förstod var magsår… sveda i magen!

Han kommer hem ibland och jag följer honom som en kyckling följer sin hönsmamma… tätt i hälarna.

Apropå höns. En sommar ägnar jag åt att gräva ur hönshuset och kalkar dess väggar och tak. Jag når cementgolvet med spaden först efter 30-40 centimeter. Hyvar ut lager efter lager. Sedan är det till att ta fram pallen och kliva upp med burken, fylld av kalk. Osläckt kalk, och när jag tagit en mängd ur säcken, hällt på vatten så är den rätt ilsken att hantera, som lut ungefär. Först efter andra strykningen blir det vitt. När det är dags för taket måste jag ha solglasögon på mig eftersom det svider rejält om en droppe hamnar i ansiktet och inte minst i ögonen!

Sigrid kallar mig skämtsamt för ”sketmadam” denna sommar.

Med Albin går jag vid tillfälle ut i kohagen för att se efter den där dräktiga kon. Han vet att det är dags att ta in henne i lagårn då det är läge för kalvning. Vi hittar henne inte bland de andra djuren uppe vid hagen. Vi går mot inhägnaden av taggtråd som ser något nedtrampad ut. Blodspår leder oss långt in i skogen.

Kon har dragit sig undan för att kalva och det är uppenbart att hon tagit sig över taggtråden för att söka enskildhet.

Skogen är tät av granar och vi kliver över snåriga berg ner mot sjön. Under en jättegran ligger kon som just har kalvat. Hon blöder ymnigt från juvren. Albin fäster en grimma på kon och föser upp henne. Bär den kladdiga kalven mot gården och lagårn. Nu återstår ett samtal till veterinären som snabbt är på plats.

Kon får spiltan närmast lagårdsdörren som står på vid gavel. I solljuset dansar flugor samt spår av hö och halm. Det råder viss nervositet bland både människor och djur på gården. Spenars revor sys ihop och allt ser ut att gå väl. Men efter några dagar är det åter dags för ett besök av veterinären. Kon som nyss kalvat mår inte bra, hon ser ut att ha fått en infektion och det är risk att hon inte återhämtar sig. Man bestämmer sig för att avliva henne då hon sannolikt inte kommer att kunna producera mjölk, vare sig till kalven eller för framtiden.

När slaktbilen anländer ombeds jag att hålla en slags tång i ett rep. Tången kläms fast i nosen på kon. Desto mer jag drar, desto mer blir kon distraherad från smärta – eller är det rädsla?

Jag är bara 12-13 år och har aldrig varit med om något liknande. Jag är sommarbarn och kommer från Göteborg. Men jag följer instruktionen som ges mig och jag tar spjärn med ena foten och drar på signal från en vuxen. En bred rygg vänds mot mig, men jag hinner notera en slags pistol och efter ett kraftigt, men ändå dovt ljud, faller kon till golvet. Hennes ben rycker några gången och jag hör en lång utandning. Snart fylls hinkar med blod från hennes hals och jag vacklar omtumlad bort mot kätten där den lilla kalven ligger.

När det är dags för kalven att få sitt första mål, stoppar Sigrid ner sin hand i en hink med mjölk. Tar tag om kalvens nos och låter tummen fungera som en spene. Kalven lär sig på så sätt att dricka mjölk och snart är hon på benen. Växer och blir stark. Nästa sommar är hon redo att ta sina första språng ut i hagen.

Kanske kommer jag då åter med tåg från Göteborg och får lära mig ett och annat nytt på gården…

Eget torp – Java

Maya lämnar torpet…

Pehr och Anna Caisa är båda märkta av kringflackande och slitsamt arbete för slotts- och godsägare i Uppland. Anna Caisa är åter i grossess – ett fjärde barn är på väg – hon är trettiosex år gammal. Hon är svag, men ser alltid till att Pehr och barnen får det bästa av den mat som ställs fram på bordet.

De beslutar sig för att låta flyttlasset gå ännu en gång, förhoppningsvis den sista.

Nordanvinden jagar fram, bister och kall, runt stugknuten. En koltrast visar vägen över skaren. Det är svårt ta sig fram på vägarna. Isarna är uppluckrade och sköra. Färden går längs krokiga vägar, över Mälaren och till stora ägor i Sörmland. Där finns gott om arbete och om Pehr har tur kan de få en liten bit mark, tillräckligt stor för en egen åkerlapp. Kanske ett torp?

De har knappt överlevt åren av förödande hungersnöd. Både torpare och bönder är ännu hårt drabbade. Ingen har kommit undan. All hö och säd är slut. Inte ett strå finns. Inte ett korn och inte en kålrot. Korna är slaktade och varje höna uppäten. Många driver omkring på bygden, utmärglade och sjuka. Många små kistor körs till kyrkogården.

I väntan på sommarvärmen inkvarteras de i husbondens ena drängstuga som står tom eftersom en av drängarna helt överraskande lämnat gården för att söka lyckan i huvudstaden. Gården kräver många händer.

Snön ligger kvar i skuggorna, trots att de är inne i juni och det är nästan lika mörkt mitt på dagen som på natten. Endast lite ljus kom från eldhärden i köket.

Varför är Gud så obarmhärtig och låter folk svälta?

Likväl kommer värmen till slut. Livet återvänder och lärkan jublar. Fälten plöjs och sås. Sättpotatisen kommer i jorden. Det börjar grönska. I en enkel bostad föds ännu ett liv, Jan Fredric. Jorden ger åter bönder sin bärgning och skörden lovar mer än i mannaminne. Husbonden böjer sitt huvud i tacksägelse och knäpper händerna i en bevekande bön om förskoning från fler hemsökelser.

Pehr ber med sitt läderband i händerna. Kliver upp mot en takstol och ur ett gömme tar han fram en bunt sedlar och visar Anna Caisa. Det största beloppet han någonsin ägt. Nu kan de äntligen börja bygga ett eget torp. Han vet redan var det ska ligga. Vid skogsdungen i utkanten av storbondens ägor.

– Allt är möjligt Anna Caisa. Lyckan når ibland även av de fattiga. En rik storbonde som bestämmer kan också vara människa. Han höll löftet om ett stycke jord till oss.

Han ser mot Anna Caisa som håller på att tvätta kläderna som de ska ha på sig under kommande vecka. Han tycker hon ser ut som en äldre böjd kvinna om man inte ser den släta huden och det ännu blonda håret. Med en stadig käpp slår hon smutsen ur kläderna mot en gammal trästock. Till sist hänger all tvätt på en lång stång där kvällssolen och vinden tar vid. Med yngsta flickan på höften går hon iväg för att mjölka deras enda ko. Sedan ska hon mocka bakom husbondens kor och fösa gödseln genom luckan i väggen.

Pehr står kvar och blickar ut mot en blå och tyst skymning. Som det oändliga hav han en gång sett från ett skepp. Han vet att bli torpare kräver i gengäld långa dagsverken. Under många, många år. Han går till marken där torpet ska byggas. Ett vattendrag slingrar förbi i skogen intill. Klart kallt vatten. Torpet kommer att omges av ängar och åkrar. Han stannar vid den höga björken som har vuxit sedan han sist stod här och funderade på all god värme den skulle skänka en dragig stuga.

Ett slitet läderband med amuletter ligger i hans händer då han tittar upp mot himlen. Likt en vit pelare står björken i hans eget kyrkorum.

Hela våren och sommaren erövrar Pehr den slytäckta marken med spett och hacka. Med en oxes hjälp släpas raka stockar av furu som han fogar sida mot sida och tätar med mossa. Anna Caisa och barnen är lyckliga och plockar torv till taket och Pehr hugger ur små gluggar till vindögon, och lämnar plats åt en dörröppning. Tillräcklig stor att komma igenom utan att släppa ut värme.

När sommaren närmar sitt slut flyttar han stolt in med hustrun och barnen Anna Gustava, Carl Gustaf och den lille Jan Fredric. Ett eget kök med kammare. I utrymmet bakom den öppna spisen i köket, kan barnen sova tätt intill den varma muren. Carl Gustav får lämna vaggan och ge plats åt Jan Fredric. Vaggan med en urkarvad blomma i ena kortändan.

På väggfast bänk och bord äter de förnöjt ur bleckfat och träskålar. Så långt borta från kinesiskt porslin de sett på Altomta.
Anna Caisa har fullt sjå med att fördela maten och håller järngrytan över elden lagom varm. Jan Fredric håller hon i famnen, för att antingen amma eller hålla honom tyst. Idag doppar Anna Caisa fläderblom i smeten till äggplättarna. Förra årets bär blir tunn sylt. Sedan skyndar hon sig att ta sig an husbondens byk. Framstupa ligger hon vid ån och sköljer kläder, samtidigt som hon låter barnen vaska av sig. Endast inför julhelgen bärs träkaret in i köket.

Pehr ser ut över sitt lilla hägn – det doftar särskilt gott denna kväll.

En urgammal historia- August Magnusson eftr.

Urmakare Carl Edvard Eriksson- min farfar

August Magnusson föds den 1 september 1839 i Bärebergs socken i Skaraborgs län.

Carl Edvard Eriksson föds den 3 mars 1860 i Jumkil, Uppsala län, tjugoett år efter August.

Vad kan då dessa båda herrar ha gemensamt?
Jo, i Augusts hemtrakt fanns en urmakare vid namn Johan Wallin och hos honom börjar August sin bana som urmakare. I tidig ålder , endast tretton år är han lärling i Göteborg, hos urmakare J W Zetterblom – för att senare gå vidare till den då kände urmakaren i stan – L E Cederqvist.
Men redan under 1862 – vid 23 års ålder – kan August Magnusson kalla sig egenföretagare. Han grundar sin firma ”Magnussons Ur” på Västra Hamngatan 2. Han flyttar så småningom till Kungsgatan 36, för att något senare återvända till Västra Hamngatan, denna gång till hus nr 4.

1878 lyfter han firmans bopålar igen och etablerar sig på Kungsgatan 47. Efter drygt trettio år avlider August vid 72 års ålder och företaget tas över av brorsonen Carl Sandgren som också utbildat sig till urmakare. Nu är vi framme vid år 1911.

Carl Sandgren hyr in sig i hörnet av Korsgatan 48, för att under 1920 köpta in fastigheten. Carl Sandgren avlider 1933 och då har turen kommit till hans son Harald som tar över verksamheten.
Harald har då arbetat som urmakare i företaget under ett tiotal år. ”Magnussons Ur” är ett känt begrepp och urmakeriet har ett gott anseende, duktiga urmakare kan föra sin höga kunnighet vidare och många lärlingar och gesäller passerar genom företaget under en lång rad år.

Var kommer då Carl Edvard Eriksson in?

När August Magnusson avled, år 1911, kom Carl Edvard till undsättning och som erfaren urmakare stöttar han den unge Carl Sandgren som blir den som tar över firman efter sin farbror. Carl Edvard flyttar från Stockholm med sin hustru Anna och barnen, den snart giftasvuxna Sigrid och trettonårige Carl Erik.

Carl Erik blir trettiosex år efter flytten till Göteborg min far. Så kan vi knyta ihop historien med Magnusson och Eriksson! Carl Edvard Eriksson är således min farfar, en riktigt duktig urmakare.

Under oktober 2012 firade Magnussons Ur 150 år – förr såldes mest fickur och väggur – men framför allt reparerades klockor. August Magnusson var urmakarmästare och många är de urmakare, lärlingar och gesäller som arbetat inom företaget och som visat på hög yrkesskicklighet i hantverket. Gesällbrev som urmakare kan man idag (i Sverige) endast få via Sveriges Urmakareförbunds Skola i Borensberg som ligger i Motalatrakten, Östergötland.

Farfar Carl Edvard Eriksson var en av företagets urmakare som tillverkade, reparerade eller underhöll de ur som kunderna hade som sina allra käraste tillhörigheter.

Idag är det både fjärde och femte generationen på Korsgatan 22 som ser till att tiden rullar vidare. I rätt tid!

Tick, tack…

Tankar kring en målning…

 Rättvikskulla vid spisen, målning av J F Höckert

Johan Fredrik Höckert besöker Dalarna och ett av minnen från denna färd blir målningen ”Rättvikskulla vid spisen” från 1862. Konstnären föds i Jönköping 1826 och han avlider i Göteborg, bara 40 år gammal. Det här är en kopia som hänger på min vägg.

Författaren Jane Austen gör det. Liksom kung Gustav V. Och vänsterpartiets Johan Lönnroth.

Vaddå? Jo, handarbetar!

Broderar!
Stickar!
Virkar!
Knypplar!
Syr!
Snidar i trä!

Lusten att skapa kan ibland beskrivas som en drift. Är det lust som driver denna kvinna på bilden? Eller mer flit och nytta än med nöje? Och visst är det mer nyttosaker man gör förr i tiden – sådant som behövdes i vardagen. Såsom värmande vantar, strumpor, mössor, tröjor…

Kanske är det en slags terapi som håller undan tankar av oro och sorg. Handarbetet samlar tankarna, ger vila och enskildhet. En slags meditation? Glädje när man ser det färdiga resultatet.

Min mamma hade alltid något handarbete på gång. En dåtidens självhjälpsarbete och inte förspilld kvinnokraft, som jag – arma stressiga nutidsmänniska ofta uttryckt!

Att tänka är ett hantverk, och tänka är också handens verk. Känslan av tråden, garnet, materialet i händerna… det är sinnligt.

Kanske den unga dalkullan drömmer om sin framtida kärlek. Ljuset och värmen från den öppna spisen sprider ett vackert skimmer över hennes ansikte. Hon håller benen lite vilsamt – och sedesamt i kors. Varje maska i hennes stickning kommer att bli ett blad ur hennes livs dagbok.

Är hon en i dalkulla klädd Maria? Som väntar på genuin kontakt och verklig gemenskap. Jag är er moder; bryt inte banden. Fly inte famnen, som ger er liv. (Ur psalm 786)

När änglarna vänder ryggen till – Landala i Göteborg

Majken bor högst upp i huset. I en vindslägenhet. Ett rum och kök. Med dass på gården. Här lever Majken ensam med sin pappa och deras hund. Majken är CP-skadad och lever i en obeskrivlig social misär. Mamman har redan vid Majkens födsel lämnat henne åt sitt öde. Ett grymt öde. Majken är sannolikt ett offer redan som mycket liten. Varför reagerar då inte vuxna människor som ser en liten flicka fara så illa? Varför vågar hon inte själv söka hjälp? Är hon rädd att situationen bara ska bli värre då? Jag förstår att det kan finnas rent konkreta hinder. Hur kallar man på hjälp om man har grava talsvårigheter? Hur flyr man undan en galen pappa om man är rörelsehindrad?

Jag minns Majken mycket väl. Hennes utseende kan te sig mycket skrämmande för en liten flicka som jag. Fullständigt förvriden i sin lilla ynkliga kropp. Jag kan inte förstå ett enda ord av vad hon säger och jag är livrädd för hennes hund. Mamma går ofta till Majken långt efter det att vi flyttat från detta hus där hon bor. Hunden skäller så snart vi närmar oss ytterdörren i den slitna och mörka trappuppgången. Var inte rädd, säger mamma, den är bara glad att vi kommer och hälsar på, försöker hon lugna mig. Men det går inte att lugna mig. Hundens mun är i höjd med min egen mun och jag tycker inte om när hundens mun öppnas. Jag ser vassa tänder och hör ett evigt skällande – rakt i ansiktet på mig! Majken får därför alltid stänga in hunden i lägenhetens enda rum. Till hundens stora sorg och min lättnad.

Mamma hjälper Majken med att sy lakan. Lakansväv klipps i lämpliga längder och så tar mamma fram den gamla symaskinen, trampar och syr alla kanter och Majken blir alldeles till sig av glädje.
Ibland syr mamma på något plagg som tillhör Majkens pappa. Det känns alltid obehagligt när han är i närheten. Vet inte varför. Kanske har jag trots allt ett minne av att mamma en gång berättar för pappa att hon varit nere i källaren för att hämta koks. Man eldar i spisen och kakelugnen med koks i det här huset. När hon kommer ner i den mörka källaren och som vanligt trevar efter ljusknappen, känner hon ingen knapp där den brukade vara. Hon känner ett ansikte! Skriker till av skräck och känner att någon försöker ta tag i henne, samtidigt som hon hör en mansröst säga; ”Seså det är inget farligt, det är bara jag!” Mamma springer upp ur källaren så fort hon kan. Det är Majkens pappa som står där nere i källarmörkret och lurpassar. I hopp om att någon av de unga kvinnorna i huset ska göra sig ett ärende till källarförråden. Min mamma tycker inte om ”Nilsson” efter detta. Och det gör inte jag heller.

Majken har inga skenor i skorna som stöttar upp hennes förvridna ben och inte några kryckor att hålla sig i. Hon släpar sig fram längs husväggarna på gården och på gatorna i Landala. När min äldre syster fyller sju år får Majken komma på hennes kalas. Det vankas saft och bulle. Men Majken skakar så mycket att hon inte kan föra saftglaset till munnen, så hon låter bli. Hon är överlycklig att bara få sitta med de andra barnen och dagen till ära hade hon köpt en liten vacker barnservis i porslin – som födelsedagspresent till min syster.

Mamma har berättat hur hon sett Majken kämpa sig fram till Kapellplatsen och till affären för husgeråd. Där köper hon servisen med två små koppar och fat, liten gräddkanna och sockerskål samt en kaffekanna. När vår familj utökas med ett tredje barn – jag själv – går hon åter till affären och beställer en extra kopp med fat. Omtänksamhet!

Min syster börjar skolan, något som troligen aldrig varit aktuellt för Majken. Många teckningar ritas både i skolan och hemma, och ofta springer min syster upp till Majken för att överlämna ett alster. När vi barn leker på gården sitter Majken i köksfönstret för att titta på, och kanske låtsas att just hon är med och hoppar hage, hänger i klätterträdet eller hoppar rep. Om man springer upp i bergen mot Norra Guldheden kan man ana hennes lilla ansikte i köksfönstret. Högst upp under takets kant skymtar man hennes ena ansiktshalva. Den delen av ansiktet är inte så vitt som den andra ansiktshalvan är. En strimma sol och dagsljus har fått huden, på vänster sida av ansiktet, att anta lite färg. Men i övrigt får hennes lilla kropp varken salta bad eller sol. Aldrig någonsin får hon sitta ute på vår filt när vi gör små utflykter till berget intill gården. Aldrig någonsin har hon lekt med andra barn. Aldrig någonsin hade hon fått vara barn. Bara en liten ”vanförd” flicka som blir ett offer för en grym far. Ändå ingriper inte sociala myndigheter. Gör de över huvud taget något hembesök? Frågar hur Majken hade det?

Missförhållanden som leder fram till hennes död avslöjas aldrig. Men alla grannar i huset förstår. Förstår att Majken inte orkar längre. Inte orkar leva med en pappa som utnyttjar hennes beroende av honom. När ambulanspersonalen hittar henne sitter hon hopsjunken vid köksbordet. Desperat har hon druckit sig redlös och förmodligen kvävts av sina egna spyor. Ingen hör hennes sista andetag. Kanske hunden? Hon har varit död i flera timmar när pappan slutligen kallar på ambulans.

Ingen ställs till ansvar.

I en vindslägenhet och i källare – i hus som är idylliskt inbäddade med lummiga gator och trädgårdar. I en bedräglig gemytlighet kan änglarna – eller är det vi vuxna – plötsligt vända ryggen till – och barn råkar illa ut…

Fram till vår moderna tid har det funnits flera olika anledningar till omhändertagande av barn. Renlighet var en central del av vad socialarbetarna under många år utgått ifrån vid ett omhändertagande. Renligheten, ”att barnen inte var hela och rena” kunde vara en varningsklocka på att ”föräldrarna inte fungerade”. Socialarbetare såg främst till de yttre faktorerna kring barnen, relationer och inre faktorer fanns otillräcklig kunskap om. (Vi hade barnavårdsnämnder ända fram till 1982)

De svarta hästarna i Stjärnarp!

Jag är sommarbarn i Sjöhult. Familjens enda dotter tar med mig på bröllop och som seden bjuder vill många se brudparet komma ut på gården och ta emot grannars, vänners lyckönskningar.

Spännande att se en riktig brud! Vi är i tolvårsåldern och vi har cyklat några kilometer för att se brudparet komma från kyrkan i Norra Vi, hem till gården där bröllopsmiddag hålls för många inbjudna. Vi är inte inbjudna, bara nyfikna på brudparet. Den vita långa klänningen, brudkronan och slöjan… som en prinsessa i våra ögon. När det närmar sig midnatt är jag trött på att stå och vänta på ännu ett framträdande vid gårdshusets farstu, jag vill hem. Hem till bostaden där jag tillbringat några somrar och kommer att tillbringa ytterligare några.
I detta hem trivs jag. Mina sommarföräldrar heter Sigrid och Albin, dottern Ethel. Hon kommer och möter mig när jag anländer till Tranås station. Har åkt tåg från Göteborg. Många barn från Göteborg skickas med tåg till Småland. Många små barn med namnlappar fastsatta i jackan så att eskorterande personal kan hålla reda på oss och mottagande familjer kan sortera ut sina små ”sommarflickor” och ”sommarpojkar”.

Första gången, som sommarbarn, kommer jag till en familj i närheten av Tranås och dit kommer jag inte tillbaka. Kanske bäst så. Som vuxen får jag veta av min äldre bror att han varit där flera år och en av familjens söner begått brott mot honom. Men vem lyssnar på oss barn? Skuld och skam håller oss tysta. Väl uträknat av de vuxna som gör oss illa.

Mamma finner snart en annan familj. Den ”nya” familjens bondgård ligger precis innanför gränsen av Östergötland. Men tåget stannar i Tranås och därifrån tar vi buss som stannar precis där Ethel ber bussföraren att stanna – vid Sjöhult.

Jag blir välkomnad av hennes mamma Sigrid – min sommarmamma. Tant Sigrid, som jag kallar henne, talar oavbrutet och jag förstår först inte vad hon säger. Vilken dialekt talar hon? Hon visar runt i huset och på gården. Jag får ett eget rum på andra våningen. På samma våningsplan finns sängkammare för de vuxna, ett mellanrum för dottern där tapeter och möbler är ljusa, vitmålade och rosenmönster. På golvet står en stor vackert målad låda. Brudkista, säger tant Sigrid. Lyfter på locket och där ligger små rullar av spets och annat vackert. Jag öppnar av respekt aldrig den lådan. Rummet jag ska disponera är stort, har två sängar, en soffa och en stor mörk chiffonjé. Ibland tittar jag i någon av alla de små lådorna med vita knoppar och i en ligger något avlångt och svart, ett ting jag aldrig tidigare sett. Rakkniv, upplyser Ethel när jag frågar. Hon fäller ut ett sylvasst föremål och jag backar. Hon skrattar åt min rädsla och berättar att den tillhört hennes farfar.

Genom fönstret kan jag se bort mot landsvägen, mjölkbordet, drängstugan, ladan och om jag vrider huvudet åt höger kan jag se trädgårdens berså med syrener och mängder av rosenbuskar, dahlior och ett litet grönsaksland. Tant Sigrid har en trädgård som liknar ett botaniskt underverk. Varje dag stannar förbipasserande bilar och människor står vid staketet för att beundra hennes blomsterhav. I synnerhet minns jag de små rosenträden som flankerar den välkrattade sandgången mot ”finingången” – den som bara används vid festligare tillfällen. Till vardags används ingången vid ena gaveln. Bakom huset växer ett stort bigarråträd, och där står också en hundkoja. Drevertiken Heja skäller var gång man närmar sig. Hon är Albins jakthund, men eftersom han är sjuklig  vistas han under perioder på sjukhus. Emellanåt är han hemma och tala om sin ”svea” i magen, jobbar hårt och tar en vila då och då på en säng i köket. Han reser sig snabbt och spottar ut sitt snus i vedlåren! Jag följer honom tätt och han berättar om när rågen, vetet och havren är klar att skördas. Han sticker ett strå i mellan tänderna tuggar, på så sätt känner han mognaden hos sädesslagen.

Jag får jobba hårt tillsammans med Sigrid. Vi är ensamma och sköter jordbruket med de tiotal korna, kalvarna, kvigorna, hästen, hönsen – och med allt vad det innebär. Hässjargäng samlas för att hjälpa henne. Jag kommer med kaffe och bullar ut på ängar och åkrar. Sigrid hinner också laga middag till dessa starka män som lojalt ställer upp för henne och familjen. Hästen drar ett antal hölass upp till logen. Jag trampar hö med gummistövlar jag vuxit ur för längesedan. Mamma prövade dem inte innan jag for iväg! Med vikta tår, stövlar som fylls av stickiga strån från höet kämpar jag vidare.

Varje kväll tackar Sigrid för mitt arbete och hon ger mycket beröm. Tycker jag alltid är glad och leende. Dottern Ethel är under flera veckor hos släktingar i Oskarshamn eller i Stockholm. Jag leker emellanåt med barn som kommer till granngårdar och nästan varje dag cyklar jag till badplatsen i Norra Vi, handlar i bageriet eller hos Astors i Tullerum och söker kattungar i höet hos grannen Linus. Hans hushållerska, tant Annie, har en vuxen son som ligger i kökssoffan hela dagarna. Jag förstår inte varför, men Sigrid berättar att han kallas för ”Larsson” och att han följt Annie hela sitt liv, från gård till gård. Och ligger ständigt och vilar! Tant Annie lagar mat åt honom och Linus. Och åt katterna. Det kryllar av katter kring huset. Linus lada, boningshus är inte så väl underhållen som de byggnader som Sigrid och Albin har. Linus lada ligger alldeles intill vägen och den ser ut att kunna rasa samma när som helst. Han delar boningshus med en äldre kvinna som inte har jordbruk. Tror hon heter Elsa. Och hon har telefon. Nummer 63b. Sigrid och Albin har telefonnummer 63a. Hemma hos Astors i Tullerum sitter hustrun och sköter traktens telefonväxel. En signal 63a, två ringsignaler 63b … man lär sig snabbt att lyssna rätt!

Vid tillfälle, när Albin hemma, ska en ko snart kalva. Han håller ett öga på henne i hagen och en dag är hon borta. Jag följer med honom ut för att leta. Vi ser snart var hon har trampat genom taggtråd och stängsel. Taggtråden är blodig. Vi går runt bland skog, mark samt längs bergen vid sjön Sommen. Vid en bergsklippa ligger något oväntat. En hatt och ett par skor, eller galoscher?
Titta inte ner i vattnet, varnar Albin medan han föser mig åt sidan. Men jag hinner se. En man står i vattnet och hans håret flyter upp mot vattenytan.
Vi tar oss därifrån och Albin tar kontakt med en granngård. Någon ville inte längre vara med oss, säger han sammanbiten.
Kon, som smitit iväg för att föda kalven i skogen, kommer tillrätta. Juvret är skadat av taggtråden. Stora blodiga revor som kräver veterinärbesök och stygn. Jag får hålla en slags tång med rep som fäst i kons nos, när jag drar i repet kläms tången åt och kon blir distraherad från smärtan då juvret ska lagas med nål och tråd.

Hon återhämtar sig inte och efter en tid måste ett nytt besök beställas. Slaktbilen.

En ny ko införskaffas vid en djurauktion och tant Sigrid kommer gående längs landsvägen med nyförvärvet. Glad i hågen för hon mjölkproducenten till de andra nyfikna vännerna i hagen. Nya kalvar föds och kvigor blir till mjölkstinna kor.

Nu åter till sommarbröllopet. Under den korta tid vi tillbringar tillsammans – Ethel och jag – hittar hon på en massa idéer. Vi cyklar miltals för att handla på större orter och hon säger att hon inte vill bli bondhustru. Nej, hon vill bo i stan! Vackra klänningar sys upp av byns sömmerska till både Ethel och Sigrid. Här finns inte tillgång till affärer som jag ser i Göteborg. Varje tillfälle tas till att fira bröllop, födelsedagar, dop och vackra klänningar beundras.

Brudparet kommer ut i mörkret och hälsar ännu en gång på ”publiken” i trädgården.
Nu bestämmer jag mig för att ta cykeln och fara hem. Ethel vill inte följa med, så hon stannar. Hela byn tycks vara på fötter och firar.
Herrcykeln står vid ett staket och jag häver mig upp på sadeln. Den är stor och tung att manövrera. Någon ljuslykta finns inte, det blir till att treva sig fram längs den slingrande grusvägen med hög granskog på ömse sidor. Stjärnklar himmel anas långt ovanför mig.

Mot ljuset som letar sig fram mot vägen ser jag ett par stora mörka skuggor. Kommer närmare och urskiljer två stora svarta hästar. Deras frustande hörs tydligt. Funderar över varifrån dessa hästar kan ha rymt. Vet att här finns ingen gård utan de måste ha kommit långväga. Kränger ena bena över stången på cykeln och hoppar av. Hästarna ser inte ut att flytta på sig för mig. De står kvar och frustar med kastande huvud. Jag tar mig ner i diket med cykeln och rundar dem. Får en förnimmelse av kyla bakom min rygg och snabbt hoppar jag på cykeln för att trampa upp för den långa backen jag har framför mig. Sedan är det någon kilometer kvar till jag når hemmet. Andfådd springer jag snabbt upp till andra våningen. Möter Albin som undrar var dottern Ethel tagit vägen. Hon ville inte komma med, hon ville se brudparet en gång till. Men jag såg två svarta hästar nere vid vägen, de har säkert rymt och de ville inte flytta på sig – så jag fick gå ner i diket med cykeln och skynda mig hem.
Albin stirrade på mig.
Svarta hästar, upprepar han.
Ja? De var stora och svarta. Nere vid Stjärnarp ungefär.
Gå och lägg dig, säger han med en röst jag inte känner igen.
Han sätter sig på översta trappsteget och inväntar Ethel. Jag hinner somna och väcks av ett himla liv. Denna natt får Albins dotter både stryk och ovett. Något som aldrig hänt tidigare. Han bannar henne för att ha lämnat mig ensam på vägen hem. Att hon ”lämnat flickan åt spökena” – ingen av oss förstår. Chockade somnar vi till slut.

Nästa dag berättar Albin att det är känt att dessa hästar ibland ”syns” – under mörka kvällar och att det en gång lär ha skett något i samband med begravning. Hästarna drog en likvagn.
Husen vid Stjärnarp står tomma. Ingen vill bo där. Därför kallas platsen ”Spökarp”. Det har jag visserligen hört, men inte förstått varför. Nu vågar jag knappt titta åt det hållet, ens under dagtid. Trampar extra fort när jag passerar. Och aldrig någonsin mer tar jag vägen förbi under kvälls- eller nattetid.

Händelsen etsar sig fast i mitt minne. Skräcken i Albins ögon glömmer jag aldrig. Inga ursäkter i världen hjälper när han klår upp sin dotter.
Något vi aldrig glömmer!

Insikter jag vill minnas…

Bruno Pandolfini

Jag har timmar att låta tankarna gå. En smal strimma mellan liv och död. Snart ska han lämna detta liv. Gå till en annan dimension. Tänker tillbaka. Det första mötet med mannen jag nu håller i handen. Jag är bara sjutton år. En tonåring som inte vet så mycket om världen, eller om livet. Spelar på hans skivspelare. Sapore di sale…
Förstår inte hans modersmål. Vi talar svenska med varandra.

Nu håller jag hans hand för sista gången och talar italienska med honom. Sjunger några gamla strofer. Han är lugn. Andas lugnt. Så vacker han är, tänker jag. Fortfarande har han det klassiska utseende som påminner om ett konstverk från Firenze – Florens. Nobla ansiktsdrag. Slät hy. Ålderslös. Han har ett vackert inre också.

Funderar i timmar över ödets nyckfullhet – att jag efter många, många år mött honom igen. Gång på gång hör jag telefonsamtalet inom mig: ”Du står som närmast anhörig, det är snart slut… kan du komma?”

Skyndar dit, sitter vid sängen och bestämmer mig för att bli kvar, följa honom hela vägen. Tills han möter ljuset. Och under tiden far mitt liv förbi i repris. Vad är viktigt i livet? Minns hur vi tillsammans reflekterat över händelser.

I korridoren utanför rummet rör sig personal och boende precis som vanligt. Över gården genar människor, precis som vanligt. Mörkret lägger sig och utomhusbelysning tänds. Konditoriet stänger. Konsum på torget har öppet till sen timma. Där på torget står en mamma. I brons och med ett barn på armen och ett barn som står och håller mammas kjol. Rest av tacksamhet till en Mor.

Mannen jag håller i handen hade också en mor. Älskade han henne? Älskade hon honom? Trots att han lämnade sitt land, moderns land. Han tillbringade långa tider både i Sverige och långt borta i Sydostasien. Älskade en man. Med humor berättade han om deras likheter och olikheter. Om ett liv som är så annorlunda från livet i Göteborg, på Volvo som nykommen till landet, senare inom förskolan som pedagog. Vi talade mycket om ordning och reda. Lämnade aldrig smulor eller odiskat porslin i köket. Ville vara prydlig när han gick till den gemensamma matsalen. Tog god tid på sig att fixa sin hygien. Alltid så fräsch att möta.

Sitter ensam med mina tankar tills jag får sällskap en stund och hinner springa till affären och köpa något drick- och ätbart. Här har jag sprungit så många gånger. Min mamma bodde i samma hus. När hon plötsligt dog ville jag inte tillbaka till huset. Nu är jag här igen. Försonas med situationen, inser att vi inte kan styra allt som händer i livet. Cirklar öppnas och sluts. Allt har en mening.

Handen jag håller blir allt kallare. Ingen personal kommer in och frågar hur det går. Här finns bara han och jag. Ute i ”världen” firas påsk… i en annan värld går en man mot sitt slut. Vi går tillsammans vägen mot Golgata. Frid. Bara frid känns i rummet denna natt.

Tack för din vänskap, Bruno och tack för de insikter som kommer till mig – tillsammans med dig.
Året som snart har gått fylldes med glädje och sorg. Precis som livet är.
Glömmer dig aldrig.

Historien om hur vi fann varandra!

Det hela började med att jag läser en efterlysning på en släktforskningssida från den 21 april 2001, den är insänd från Bohuslän:

Söker upplysning om Carl Erik Eriksson, f. 1/5 1898 (övrig informationer om honom okända). Hade ett s.k. trolovningsbarn med Signe Christensson, som bodde på Stampgatan  i Göteborg. Vid barnets födelse (5/7 1923) uppgavs Carl Erik varit chaufför. Signe dog 19/5 1924. Varifrån kom och var bodde han? I Sveriges Dödsbok finns inga data om honom. Bodde han kvar i Göteborg och hade han familj?

Lille Erik

Det har då gått många år sedan efterlysning gjordes och den person som söker upplysning visar sig vara död sedan tio år tillbaka! Däremot får jag kontakt med en person som säger sig känna till Bror Eric och hon skickar en familjebild på Bror Eric eller ”lille-Eric” som hon säger att han kallas – jag returnerar bilder på min pappa. Likheten mellan personerna är slående!

Från Uppsala kommer i samma veva ett mejl med en förfrågan om jag är släkt med Carl Edvard Eriksson och hans son Carl Erik Eriksson. Det är en kvinnlig släkting som forskar och hon har hittat min berättelse om min farfar här i Göteborg!

Från register i Stockholm får jag uppgifter som stärker kopplingarna oss emellan. Vi är släkt. Både med familjen i Bohuslän och familjen i Uppsala!

Farfar Carl Edvard och farmor Anna Ingeborg som unga …

Cirkeln är sluten!

Osynliga trådar… världen runt!

Osynliga trådar

Över det stora blanka bordet studsar ord från olika länder. I huvudsak Filipin, men eftersom Filippinerna är ett land med närmare hundra språk, vet jag inte med säkerhet vilket av språken som används just nu. Vissa ord låter onekligen både bekanta och främmande.

Av en anledning – att folket inte förstår varandra i Filippinerna – införs en lag år 1937, att landet ska ha ett gemensamt språk baserat på Tagalog, ett av landets mest talade språk och det ska kallas Pilipino. Tagalog/filipino (numera) blir landets officiella språk när Filippinerna fick självständighet från Amerika år 1946. Filippinska språket innehåller 25 % spanska ord och nuförtiden pratas även taglis, en blandning av tagalog/filipino och engelska.

Hänger ni med?

Jag betraktar gästerna kring bordet och hör röster från många filipiner, en perser/iranier, en portugis, två italienare, en spanjorska och så några svenskar! Så här talas ömsom engelska, taglis, spanska och svenska. Vi förstår varandra alldeles utmärkt. Tänker inte ens på att vi faktiskt talar olika språk, vi har något som binder oss samman. Osynliga trådar.

Det är Ramon Unchuan som är vår värd och bjuder till middag. Han bor numera i sitt hemland Filippinerna, efter många år i Sverige. Kanske är det sista gången han gör ett besök i Göteborg. Nu är det er tur att komma till mig, skrattar han tvärs över bordet.

Restaurangen erbjuder asiatisk mat. Av många skiftande slag. Gästerna går i flera omgångar och smakar på delikatesserna. Till detta serveras vin och alkoholfritt för den som så önskar.

Stämningen är god och vi skrattar mycket. Trots att anledningen till att vi nu sitter tillsammans egentligen är en begravning. Den genomfördes under förmiddagen på Kvibergs kyrkogård … en minnesstund för Bruno. Bruno kom ursprungligen från Italien, hans bror Lorenzo och brorsdotter Debora var närvarande. Tillsammans med dessa gäster vid middagsbordet. Vi tog farväl av en partner, broder, farbror och mångårig vän. Tårar.

I efterhand kan vi mötas och tala om minnen vi har med varandra. Eller få en personlig kontakt – för första gången. Sorgen blir till glädje.

Funderar mycket på våra språk, latinska ord som förstås av många, persiska ord som förstås av en portugis. Lite svengelska… Vi har olika personliga bakgrunder – arbetar eller lever i ett mångkulturellt sammanhang. Inte bara på pappret. Alldeles på riktigt!

Tack Ramon som förde oss samman, vänner som har osynliga trådar sinsemellan…

Om jag vill höra hans filippinska vänner skratta och skoja över en fika kan jag göra det varje vardag mellan klockan 15-18 på ett café i centrum. Då kan den som har tid och lust slå sig ner och höra lite skvaller, minnas vår vän i Cebu – Ramon – och hoppas på ett återseende!

See you later!

Hasta luego!

از مراسم

Até à vista!

Arrivederci!

Vi ses!

Källaren

scary-backgrounds-for-photoshop

Har packat ner alla julprylar och är nöjd över mitt jobb med att städa ut julen. Denna smått hysteriska helg. Under mitt vuxna liv firas jul alltid vårt hem. För släkt och vänner. I ett hus, långt från den hårt trafikerade innerstaden. Ett hus som tar tid att underhålla, inget lämnas åt slumpen. Snygg fasad och smakfull inredning. Ett hus att trivas i.

Sätter mig i den stora gröna fåtöljen, slänger upp benen på soffbordet och tar en sista klunk ur tekoppen. Sluter ögonen och känner både trötthet och tillfredsställelse över att en lång julhelg är till ända och ett nytt år just hade börjat. Lovar mig själv att detta år minsann ska blir lite lugnare … inte ha så många bollar i luften … samtidigt!

Nu återstår endast att baxa ner de packade lådorna till källaren – ett utrymme som endast nås utifrån.

Bara för något dygn sedan var hemmet prytt av girlanger och kransar i värsta Disney-stil. Jag lyfter första kartongen, sparkar lätt upp ytterdörren med ena foten, trevar försiktigt ner för trappan och rundar ena hörnet av huset. Snön ligger orörd och jag förbannar att jag inte tidigare bett maken att skotta upp väg en till källaringången. Å andra sidan, vem har anledning att gå ner till källaren så här dags, skulle hon sannolikt fått till svar.

Kikar över till grannens hus och konstaterar att den familjen fortfarande befinner sig på semester. Långt borta från det snökalla Sverige. Inga fotspår syns vid deras snötäckta uppfart.

Det är fredag och jag kommer just på att maken meddelat att han inte kommer hem till middagen – eller fredagsmyset som barnen kallar det. Årets första afterwork – AW väntar på hans nya jobb. Något han inte vill missa med tanke på att han nyss blivit utsedd att leda teamet inför ett gigantiskt projekt. Måste ju lära känna gänget lite mer personligt.

Barnen ska hämtas hem precis som vanligt vid femtiden.

Trappan ner till källardörren känns hal under mina fötter. Såja, upp med källarnyckeln. Balanserar den tunga lådan med ena armen och känner hur snön packas till en driva allteftersom dörren föses upp. Trevar efter ljusknappen och utbrister ett högt ”tack” när en svag glödlampa tänds.  Äntligen kan jag urskilja hyllor och skåp i det dunkla ljuset. Luften känns lite unken och fuktig. Endast en ventil finns utmed den ena väggen. Den vägg som vetter mot grannens hus.

I ett hörn står garderober – fyllda med kläder som inte är aktuella för årstiden. Hänger där och väntar på varmare tider. Slalomutrustningen väntar på sportlovet. Pjäxor har säkert vuxits ur…

Just som jag mödosamt stuvat in första kartongen hörs ljudet av källardörren som slår igen. Rycker till lite, men mest av överraskningen. Hur kunde den smälla igen så där hårt?Och varför får jag nu inte med största ansträngning – jag knuffar med hela min kroppstyngd – upp den igen?

Intalar tyst för mig själv att om jag nu bara tar det lugnt så ska dörren öppnas. Vid nästa försök. Men nej, den sitter ohjälpligt fast och jag inser i det ögonblicket att det är läge att fundera på en annan utväg, men vilken? Ventilen som är tjugo gånger tjugo centimeter? Ropa på grannar som inte är hemma? Invänta maken som kommer sent? Hur ska det gå för barnen?

Börjar frysa i min tunna tröja och drar fram en gammal sommarjacka ur garderoben. Kränger den runt axlarna och sätter mig ner i den gamla rottingfåtöljen. Den där fåtöljen som aldrig passat in någonstans. Förrän nu. Blundar.

– Mamma, mamma!

Jag vaknar till med ett ryck. Maken och barnen stirrar på mig…

– Hur é det fatt? Här har man hämtat ungarna och du sitter och sover! Vad gör du med alla kartongerna i hallen? Ska vi inte ha fredagsmys?

– Ja. Jovisst. Måste ha somnat. Måste ha drömt! Ursäkta …

– Ska du ha en Capricciosa eller, precis som vanligt?

– Visst. Precis som vanligt … ring du!

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑