Om väggar kunde tala

Kategori: Ekeberg

Svårnavigerat sund på väg till Canton

Bilden visar ett utsnitt av inloppet till Sunda Sundet (Strait Sunda) där många av ostindiefararna passerade på väg till Canton. Skeppen hade här tillfälle att ankra upp och ta ombord färskvatten och proviant. Området var svårnavigerat med många strömmar och grund. 

På krigsarkivet i Stockholm finns en karta bevarad över ”Öen Javas södra siökust” 1774, den är dedicerad till ”Direkteuren af Svenska ostindiska compagniet och riddaren af kong. majts Vasaorden välborne herr Johan Abraham Grill. Af dess ödmjuka tiänare Carl Gustaf Ekeberg”. 

Carl Gustav Ekeberg, sjökapten i Svenska Ostindiska Kompaniet, var en mångsidig man – han var en god skribent och dessutom en skicklig tecknare. Han ritade ett flertal kartor och han illustrerade gärna sina verk. Ekeberg byggde upp ett stort intresse för kultur och vetenskap, ett flertal verk lämnades in till Kungliga vetenskapsakademin. 

Ekeberg hade en annan svensk kartografs verk som förebild när han gjorde kartan, nämligen Paulus Pauluzoon (Paul Pålsson?) som har daterat kartan år 1739. 

Han var svensk och född i Karlskrona. Han kom till Batavia 1734 och blev anställd som kartograf på skeppsvarvet. Ekebergs karta är mer detaljerad är Pauluzoons, landförtoningarna är utförligare och tydligare. Han hänvisar till att det finns många kartor över området men att de skiljer sig ifrån varandra.

(källa: Vårt Göteborg 2006-05-02)

Barlasten ombord på Ostindiefarare

Marinarkeologiskt fynd från Ostindiefararen Götheborg som sjönk
under inseglingen till Göteborg 12 september 1745.

Tutanego användes ofta som barlast för att stabilisera skeppen, det användes också för tillverkning av tekannor, teburkar och andra nyttoföremål. Att använda en barlast som dessutom kunde säljas med god förtjänst gjorde att tutanegon blev en efterfrågad vara av de europeiska skeppen. 

Det har under årens lopp förekommit en rad olika beskrivningar om innehållet i Tutanego. Det har sagts att det är en metallegering bestående av koppar, zink och nickel. Tenn har sagts vara huvudbeståndsdelen och att tutanego därför var en mycket eftertraktat i Kina. 

Den första svenska beskrivningen av tutanego som lämnades in till Kungl. Vetenskapsakademien år 1756, och kom från Carl Gustaf Ekeberg – då förste styrman i Ostindiska Kompaniet;

”Tutanego, som Chineserna kalla Packyyn, gifves aldra mäst uti Provincen Whonam, och till någon del däromkring är icke någon sammansättning af andra Metaller, såsom somlige gifva före.” … 

Europeiska skepp som gick via Indien på väg till Canton lastade ”tutanego” på Malackahavön för försäljning i Kina. 

Tutanego eller som kineserna benämnde det ”packyyn”, fanns i stora mängder ombord på Ostindiefararen Götheborg.  6056 tackor fanns som barlast längst ner i fartyget – Sjöfartsmuseet har några få i samlingarna. En analys av innehållet i en av tutanegotackorna från Ostindiefararen Götheborg visade, nästan 250 år senare, att Carl Gustaf Ekeberg hade rätt. 

Tutanego, som köptes in för att tjäna som barlast men som sedan såldes på auktionen i Göteborg att användas för tillverkning av silverliknande prydnadssaker. 

Längst ned i rummet packade man Tutanego och porslin som var de varor som bäst tålde vatten, över detta packade man teet och allra överst det dyrbara sidenet maximalt skyddat från fukten som av slagvattnet alltid trängde in mellan drev och bordläggning. 

Huvudbeståndsdelen var: 98.990 procent zink, 0,765 procent järn och 0,245 procent antimon. 

Bilder ur ostindiefärder …

Ett exempel av många motiv som kapten Ekeberg skapat är kinesiskt, vilket framgår av vissa detaljer. I den väl skyddade hamnen ligger talrika skepp med olika nationers flaggor, bl a den svenska. Ett svenskt fartyg kommer länsande in i hamnen strax till höger. Upptill på den i mitten belägna ön synes en rad av hus, sannolikt magasin. I bakgrunden höjer sig ett kinesiskt tempeltorn. Med all sannolikhet är det Kantons hamn, slutmålet för ostindiefärderna.

Andra exempel är märkliga tilldragelser under Ekebergs sjöresor; Två fartyg, i vilkas segel sliter. Luften är full av snöslask. På ett av skeppen, ”Stockholm”, är Ekeberg är tredje styrman. Det andra är ”Drottningen”, som i samma storm förolyckas. I natten törnar fartyget ”Stockholm” mot en klippa vid Shetlandsöarna, slås av stormen i två delar. En del av besättningen lyckas rädda livet, bland dem Ekeberg, men får utstå svåra lidanden. Detta är Ekebergs första stora äventyr. 

Den 23 januari 1770 – Siöfaran i Nordsiön – föreställer skeppet ”Finland” som drabbas av svåraste storm, en väldig störtsjö. I Ekebergs egen journal över resan skrivs; ”Omkring kl 10 om aftonen reste stormen en förundransvärd hög sjögång, av vilken en våg, ej den minsta, översköljde skeppet, som icke underligen satte envar i den bestörtning att genast sjunka”. 

Han skildrar därefter detaljerat störtvågens framfart ombord. Vattnet stiger honom upp till armarna, drar omkull honom och för honom liggande på rygg fram och åter, till dess han får fatt i ett tåg, vilket räddar honom från att sköljas överbord. ”Finland” anlöper efter stormen i norsk hamn. Kanonportarna är uppslagna. 

Jacob Wallenberg omtalar på sitt sätt att skeppet ”Finland” anmäler sig med en dundrande hälsning vid ankomsten till Norge. Det är säkert om lotsen som Wallenberg talar, den som seglar ut mot fartyget för att vägleda det i hamn.

Ytterligare exempel på motiv är skepp där en explosion sker ombord. Ett annat motiv skildrar skepp, från vars för en grov kabel är sträckt ett gott stycke, tills den når vattenytan. Det hårt spända tåget i sjögången ses riva upp skum. Det får tänkas att på botten ligger ett ankare. 

Kanske en händelse, som Anders Sparrman berättar under en ostindisk resa; ”törnade skeppet oförmodat och fastnade på en till den dagen alldeles okänd mudderbank uti Bankasundet, men genom Ekebergs hastigt och klokt tagna, samt dristigt utförda mått och steg blev skeppet varpat tillbaka på djupare vatten; och därtill bidrog ej litet att den annars så milda och fredliga Ekeberg meddelat duktiga slag av en stor skeppsropare eller koppartalrör drog hopen utur förskräckelsens dvala till hastig åtlydnad av kommando.”

Göteborgs Amiralitetsförsamling – kyrka, församling i Majorna

Kapten Carl Gustav Ekbergs yngsta dotter, Hedvig Charlotta föds den 31 januari 1758, i Göteborgs Amiralitetsförsamling.

Bebyggelseregistret;

I Göteborgsstadsdelen Majorna fanns det i början av 1800-talet två kyrkor – Mariebergs kyrka från år 1787 samt Kungliga Amiralitetskyrkan vid Stigbergstorget som är omnämnd i historiska källor redan år 1708. Kungliga Amiralitetskyrkan kallades ofta för Varvskyrkan och tillhörde egentligen flottan men fungerade i praktiken som församlingskyrka för stadsdelens invånare. Båda kyrkorna var små och i dåligt skick. Ingen av dem var egentligen byggda som kyrkor, utan lär ursprungligen ha varit materialbodar som nödtorftigt iordningställts för gudstjänstbruk.

Den 29 september år 1820 förstördes Varvskyrkan i en eldsvåda och Mariebergs kyrka kunde omöjligt rymma stadsdelens alla kyrkobesökare. Av den anledningen bestämde sig de båda församlingarna att slå sig samman och i april år 1824 bildades en ny församling – Förenade kustförsamlingen. Med gemensamma krafter hade då båda församlingarna för avsikt att uppföra en ny stor kyrka av sten.

I nuvarande Carl Johans kyrka finns från den gamla Varvskyrkan dels en altartavla, som föreställer Jesu nedtagande från korset, dels ett ”väggur med fodral”. 

Från början var Djurgårdskyrkogården för Gamla Amiralitetsvarvet, och då främst avsedd som begravningsplats för dess officerare, den kallades först för ”Gamla varvskyrkogården” eller ”Amiralitetskyrkogården”. 

Majborna tillhörde Örgryte församling och hade alltså kyrka och begravningsplats i Örgryte! Man förstår att den växande befolkningen i Majorna önskade en kyrka och en kyrkogård på närmare håll. För amiralitetsstaternas personal och på Nya Varvet bosatta fanns visserligen provisoriska kyrkor, och på Gamla Varvet tillkom Varvskyrkan, som från 1786 blev kyrka för den s k privata församlingen eller Varvsförsamlingen. Men de som bodde i Majorna och inte tillhörde Varvsförsamlingen hänvisades ”att hålla sig till Örgryte församling, inom vilken socken deras ägor äro belägne”. Detta för att Örgryte kyrka och prästerskap ”icke måtte lida någon minskning i deras rättigheter”. Under en eldsvåda, som härjade hela Stigberget den 29 september 1820, hade gamla Varvskyrkan med klockstapel brunnit ned och dess kyrkklockor blivit 92 lispund nedsmält malm. Båda kustförsamlingarna höll därefter gudstjänster i Mariakyrkan. I april 1826 på- börjades ett kyrkobygge – den blivande Carl Johanskyrkan. 

Jakob Wallenberg; 

Varfskyrkotornet i Götheborg Amiralitets- eller Varvskyrkan, som låg i den nuvarande Gamla varvsparken, var ända till slutet av 1700-talet den enda kyrkan i Majorna. 

Just vid tiden för W:s resa ombyggdes och utvidgades den, varvid bl. a. ett litet fult torn, utan klockor, tillkom .

Arkiv digital;

Amiralitetsvarvsförsamlingen tillkom år 1700, då amiralitetet i Göteborg erhöll medel till särskild amiralitetspastor och kollekt anslogs till anskaffande av gudstjänstslokal. Den kallades även Amiralitets-Warvs församlingen, Varvsförsamlingen samt från 1876 också privata församlingen. Till den hörde sådana personer som på ett eller annat sätt varit knutna till amiralitetet. 
Alla andra, som bodde i Örgryte socken, skulle tillhöra Örgryte församling. Genom kungligt brev 1786 24/2 blev Amiralitetskyrkan förklarad för ”frikyrka och församling, till vilken var och en, som det åstundade, ägde frihet att sig hålla”. 

Åren 1700-1805 utgjorde Göteborgs Amiralitetsvarvsförsamling ett eget pastorat.

Åren 1805-1820 var Göteborgs Amiralitetsvarvsförsamling annexförsamling i Örgryte, Göteborgs hospitalförsamling, Göteborgs Amiralitetsvarvsförsamling och Göteborgs Marieberg församlingars pastorat.

Den 26 november 1820 överenskoms på sockenstämma med Mariebergs församling och Amiralitetsvarvsförsamlingen om byggande av en gemensam kyrka. Från slutet av år 1820 till 1828 benämndes de båda församlingarna vanligen Förenade Kustförsamlingen eller Kustförsamlingen. 1828 ändrades namnet till Karl Johans församling. 

Rolf A Simonsson; 

Gränsen för Göteborgs äldre redd.
Den plats där Varvet anlades kom att bilda gränsen för Göteborgs äldre redd, eftersom älven bortanför denna plats och vidare in mot staden var för grund för att där tillåta ankring av de mera djupgående fartygen.
Amiralitetsvarvet bildade en egen församling till vilken inte bara den där förlagda krigsflottan med dess Stat hörde, utan också de som var bosatta i de hus och egendomar som tillhörde varvet. Amiralitetskyrkan låg vid Stigbergstorget och var en rödmålad Korskyrka av trä med ett fyrkantigt torn försett med två kyrkklockor.

En legendarisk kapten inom Svenska Ostindiska Kompaniet

Carl Gustaf Ekeberg

Carl Gustaf Ekeberg kommer till världen den 10 juni 1716 och växer upp på Djursholm – vid det Banérska säteriet i Danderyds socken – där är hans far Gustaf Ekeberg frälsekamrer och förvaltare. Hans mor är Ebba Catharina Fast och han växer upp tillsammans med sex syskon.

Carl Gustav börjar som elvaåring studier i kemi vid Uppsala universitet, men övergår efter tre år till praktisk apotekstjänst under 1730 som elev hos apotekare G. Wessel i Västerås. Under sex års lärotid inhämtar han så medicinska kunskaper och blir provisor vid apotek i Åbo och fortsätter samtidigt sina studier. Han får tillfälle att följa med som skeppsläkare under två resor på handelsfartyg till Spanien, där han lär sig navigation. Ett intresse han känner starkt för och kommer i framtiden att ägna sig åt navigationsyrket – blir inskriven och avancerade vid Amiralitetet (svenska flottans överstyrelse) och här startar hans långa bana i Svenska Ostindiska Kompaniets tjänst. Det är amiral Theodor Ankarcrona, en av kompaniets direktörer, som värvar Carl Gustav Ekeberg åt företaget.
Ekeberg tar värvning som 4:e styrman år 1742 på skeppet ”Drottningen av Swerige” och detta blir hans första och dramatiska resa. Skeppet grundstöter – efter 14 dagar – vid norska kusten och kaptenen på skeppet omkommer, sekonden rymmer och 1:e och 2:e styrmannen insjuknar – Ekeberg blir andre man. Det tar flera månader innan man till slut når Kanton, där skeppet ligger kvar till 1744.

På hemfärden är han andre befälhavande person och i juli 1744 kommer han åter till Göteborg. Carl Gustav Ekeberg gifter sig med Hedvig Erlandt och beger sig snart ut till sjöss igen.

Den 5 januari 1745 föds en dotter i Amiralitetsvarvsförsamlingen (Gamla varvet) i Göteborg. Och Ekeberg själv är ute på sin andra resa som håller på att sluta ännu vådligare än den första! Skeppet ”Stockholm” förliser en natt utanför Shetlandsöarna och endast genom en lycklig tillfällighet kan han ta sig i land på en rest av vraket.
Enligt vittnen blir hans hår totalt silvervitt den natten! På Shetlandsöarna dröjer han kvar i tre månader och passar på att ägna sig åt naturhistoriska studier samt hjälper lokalbefolkningen med läkarvård.

Carl Gustav Ekeberg blir icke avskräckt av det som skett, utan går som 2:e styrman åter ut på ”Götha Lejon” i december 1746, och stannar i Kanton även hela året 1748. Han återkommer inte förrän den 20 juni 1749.
Under året i Kanton passar han på att studera naturalhistoria och samlar på sig en del exotiska fynd. Han har nu börjat föra dagboksanteckningar med huvudsakligen naturvetenskapligt innehåll.

1750 väljs Ekeberg in i Vetenskapsakademien som ämnessven (gesäll, lärling) och tillbringar tiden i Göteborg på uppdrag av Ostindiska kompaniet.
I början av december samma år för han, denna gång som kapten, kompaniets gamla fartyg ”Freden” till Cadiz  för försäljning. Hemresan sker med skeppet ”Ulrica”

Därefter företar Ekeberg tre lyckade Kinafärder, de två första som 1:e styrman ombord på ”Hoppet” 1751-54 och ”Sophia Albertina” 1755-58, under den andra resan utnämns han till löjtnant vid Amiraliteten och under den tredje resan som kapten på ”Friederic Adolph”.

Under 1761 väljs han in i Vetenskapsakademien som fullvärdig medlem och året efter gör Ekeberg sin åttonde resa med Svenska Ostindiska Kompaniet, denna gång som kapten ombord på skeppet ”Finland”. Under resan till Cadiz omkommer flertalet av manskapet i rötfeber och man lejer in nya matroser i Cadiz. Fartyget stöter oturligt på en mudderbank vid Bankasundet och han kan klokt avvärja följderna av missödet, genom att med stor möda få sina lejda, vilda matroser från Cadiz att lyda.
Ekeberg är känd som sträng och fordrande, men samtidigt mänsklig – han föredrar en human behandling och undviker prygelstraff.
Det är från denna resa han för hem tolv levande teplantor till Linné, till dennes stora glädje och sedan sorg, ty plantorna dog!

Under åren 1763-65 tillbringar Ekeberg mer tid på sin gård Altomta i Tensta (Uppland) och ägnar sig åt jordbruk, trädgårdsodling samt författarskap. Nu är han en uppländsk jordägare och akademikollega i nära vänskap med Linné.

Den 28 december 1765 är han åter på ett skeppsdäck. Nu som kapten på ”Stockholms Slott” och ombord finns också den knappt 18-årige Anders Sparrman, en av Linnés lärjungar och blivande fältskär. Det bör också nämnas att den här resan till Kanton kommer att bli en av de mest vinstgivande i kompaniets historia – hela 97,75 %.
Klockan halv tio på förmiddagen söndagen den 16 augusti 1767 lotsas skeppet från Vinga – genom inloppet till Göteborg.

Ekeberg skildrar själv sina resor i såväl som i skrift och som i teckningar och inte minst graverar han planscher och kartor.
En resa som går till eftervärldens historia är den med skeppet ”Finland” – den 29 juni 1769 mönstrar Ekeberg på som kapten och ombord mönstrar också en ung man vid namn Jakob Wallenberg. En ung man som just blivit prästvigd. Han beskriver resan i den klassiska ”Min son på galejan” och Ekeberg å sin sida beskriver resan i boken ”Capitaine Carl Gustaf Ekeberg Ostindiska Resa, åren 1770 och 1771”.

Wallenberg nämner hur den vaksamme gråhårige kaptenen simmar fram och åter på däck och blir räddad av en välsignad tågstump – fru Ekeberg har då ingen aning om hur nära hon är att bli änka!
Under uppehållet i Kapstaden gör Ekeberg botaniska observationer och är även den förste som kartlägger False Bay.

Sskeppet Finland

Ytterligare två resor gör Ekeberg – båda med ”Sophia Magdalena” under åren 1774-75 och 1777-78. Under den sista vistelsen i Kanton skriver hans kollega i kompaniets tjänst, kapten James Maule, om att Ekeberg är för gammal för att fara till Ostindien, men också att han är tacksam att ”old Ekeberg” har vågat åta sig det svåra uppdraget att föra skeppet den långa vägen från Sverige. Ekeberg får under resans gång besked om att han tilldelats ordensdekorationen riddare av Vasaorden. Den kommer via post till Kanton. Den 12 januari 1778 lämnar Ekeberg Kanton – en sista gång.

På Altomta i Uppland

På Altomta visar Ekeberg att han är en driftig och intresserad jordbrukare och han skriver gärna brev om odling av säd, gräs och foderväxter.

Den 4 april 1784 avlider Ekeberg på sin gård. Den gamle och sjuke läkaren, tillika kaptenen skriver ”Flera år har jag vid häftigt gående eller rörelse känt ett styng uti bröstet …

Hans liv och leverne går till historien som kanske den mest erfarne sjökaptenen i Svenska Ostindiska Kompaniets tjänst.

Carl Gustaf Ekebergs målningar

Källor:
Ostindiska kompaniet – Tore Frängsmyr
http://ostindiska.nordiskamuseet.se/
http://www.ub.gu.se
Sven T. Kjellbergs Svenska Ostindiska Companierna 1731-1813, Malmö 1974 (STK) http://sok.riksarkivet.se
Capitaine Carl Gustav Ekebergs OSTINDISKA RESA åren 1770 och 1771. Beskrefven uti bref til Kongl. Vet. Academiens Sekreterare
http://www.arkivdigital.se

© 2020 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑