Om väggar kunde tala

Kategori: Carl Gustav Ekeberg

Svårnavigerat sund på väg till Canton

På krigsarkivet i Stockholm finns en karta bevarad över ”Öen Javas södra siökust” 1774, den är dedicerad till ”Direkteuren af Svenska ostindiska compagniet och riddaren af kong. majts Vasaorden välborne herr Johan Abraham Grill. Af dess ödmjuka tiänare Carl Gustaf Ekeberg”. 

Carl Gustav Ekeberg, sjökapten i Svenska Ostindiska Kompaniet, var en mångsidig man – han var en god skribent och dessutom en skicklig tecknare. Han ritade ett flertal kartor och han illustrerade gärna sina verk. Ekeberg byggde upp ett stort intresse för kultur och vetenskap, ett flertal verk lämnades in till Kungliga vetenskapsakademin. 

Ekeberg hade en annan svensk kartografs verk som förebild när han gjorde kartan, nämligen Paulus Pauluzoon (Paul Pålsson?) som har daterat kartan år 1739. 

Han var svensk och född i Karlskrona. Han kom till Batavia 1734 och blev anställd som kartograf på skeppsvarvet. Ekebergs karta är mer detaljerad är Pauluzoons, landförtoningarna är utförligare och tydligare. Han hänvisar till att det finns många kartor över området men att de skiljer sig ifrån varandra.

(källa: Vårt Göteborg 2006-05-02)

Barlasten ombord på Ostindiefarare

Marinarkeologiskt fynd från Ostindiefararen Götheborg som sjönk
under inseglingen till Göteborg 12 september 1745.

Tutanego användes ofta som barlast för att stabilisera skeppen, det användes också för tillverkning av tekannor, teburkar och andra nyttoföremål. Att använda en barlast som dessutom kunde säljas med god förtjänst gjorde att tutanegon blev en efterfrågad vara av de europeiska skeppen. 

Det har under årens lopp förekommit en rad olika beskrivningar om innehållet i Tutanego. Det har sagts att det är en metallegering bestående av koppar, zink och nickel. Tenn har sagts vara huvudbeståndsdelen och att tutanego därför var en mycket eftertraktat i Kina. 

Den första svenska beskrivningen av tutanego som lämnades in till Kungl. Vetenskapsakademien år 1756, och kom från Carl Gustaf Ekeberg – då förste styrman i Ostindiska Kompaniet;

”Tutanego, som Chineserna kalla Packyyn, gifves aldra mäst uti Provincen Whonam, och till någon del däromkring är icke någon sammansättning af andra Metaller, såsom somlige gifva före.” … 

Europeiska skepp som gick via Indien på väg till Canton lastade ”tutanego” på Malackahavön för försäljning i Kina. 

Tutanego eller som kineserna benämnde det ”packyyn”, fanns i stora mängder ombord på Ostindiefararen Götheborg.  6056 tackor fanns som barlast längst ner i fartyget – Sjöfartsmuseet har några få i samlingarna. En analys av innehållet i en av tutanegotackorna från Ostindiefararen Götheborg visade, nästan 250 år senare, att Carl Gustaf Ekeberg hade rätt. 

Tutanego, som köptes in för att tjäna som barlast men som sedan såldes på auktionen i Göteborg att användas för tillverkning av silverliknande prydnadssaker. 

Längst ned i rummet packade man Tutanego och porslin som var de varor som bäst tålde vatten, över detta packade man teet och allra överst det dyrbara sidenet maximalt skyddat från fukten som av slagvattnet alltid trängde in mellan drev och bordläggning. 

Huvudbeståndsdelen var: 98.990 procent zink, 0,765 procent järn och 0,245 procent antimon. 

Bilder ur ostindiefärder …

Ett exempel av många motiv som kapten Ekeberg skapat är kinesiskt, vilket framgår av vissa detaljer. I den väl skyddade hamnen ligger talrika skepp med olika nationers flaggor, bl a den svenska. Ett svenskt fartyg kommer länsande in i hamnen strax till höger. Upptill på den i mitten belägna ön synes en rad av hus, sannolikt magasin. I bakgrunden höjer sig ett kinesiskt tempeltorn. Med all sannolikhet är det Kantons hamn, slutmålet för ostindiefärderna.

Andra exempel är märkliga tilldragelser under Ekebergs sjöresor; Två fartyg, i vilkas segel sliter. Luften är full av snöslask. På ett av skeppen, ”Stockholm”, är Ekeberg är tredje styrman. Det andra är ”Drottningen”, som i samma storm förolyckas. I natten törnar fartyget ”Stockholm” mot en klippa vid Shetlandsöarna, slås av stormen i två delar. En del av besättningen lyckas rädda livet, bland dem Ekeberg, men får utstå svåra lidanden. Detta är Ekebergs första stora äventyr. 

Den 23 januari 1770 – Siöfaran i Nordsiön – föreställer skeppet ”Finland” som drabbas av svåraste storm, en väldig störtsjö. I Ekebergs egen journal över resan skrivs; ”Omkring kl 10 om aftonen reste stormen en förundransvärd hög sjögång, av vilken en våg, ej den minsta, översköljde skeppet, som icke underligen satte envar i den bestörtning att genast sjunka”. 

Han skildrar därefter detaljerat störtvågens framfart ombord. Vattnet stiger honom upp till armarna, drar omkull honom och för honom liggande på rygg fram och åter, till dess han får fatt i ett tåg, vilket räddar honom från att sköljas överbord. ”Finland” anlöper efter stormen i norsk hamn. Kanonportarna är uppslagna. 

Jacob Wallenberg omtalar på sitt sätt att skeppet ”Finland” anmäler sig med en dundrande hälsning vid ankomsten till Norge. Det är säkert om lotsen som Wallenberg talar, den som seglar ut mot fartyget för att vägleda det i hamn.

Ytterligare exempel på motiv är skepp där en explosion sker ombord. Ett annat motiv skildrar skepp, från vars för en grov kabel är sträckt ett gott stycke, tills den når vattenytan. Det hårt spända tåget i sjögången ses riva upp skum. Det får tänkas att på botten ligger ett ankare. 

Kanske en händelse, som Anders Sparrman berättar under en ostindisk resa; ”törnade skeppet oförmodat och fastnade på en till den dagen alldeles okänd mudderbank uti Bankasundet, men genom Ekebergs hastigt och klokt tagna, samt dristigt utförda mått och steg blev skeppet varpat tillbaka på djupare vatten; och därtill bidrog ej litet att den annars så milda och fredliga Ekeberg meddelat duktiga slag av en stor skeppsropare eller koppartalrör drog hopen utur förskräckelsens dvala till hastig åtlydnad av kommando.”

Göteborgs Amiralitetsförsamling – kyrka, församling i Majorna

Kapten Carl Gustav Ekbergs yngsta dotter, Hedvig Charlotta föds den 31 januari 1758, i Göteborgs Amiralitetsförsamling.

Bebyggelseregistret;

I Göteborgsstadsdelen Majorna fanns det i början av 1800-talet två kyrkor – Mariebergs kyrka från år 1787 samt Kungliga Amiralitetskyrkan vid Stigbergstorget som är omnämnd i historiska källor redan år 1708. Kungliga Amiralitetskyrkan kallades ofta för Varvskyrkan och tillhörde egentligen flottan men fungerade i praktiken som församlingskyrka för stadsdelens invånare. Båda kyrkorna var små och i dåligt skick. Ingen av dem var egentligen byggda som kyrkor, utan lär ursprungligen ha varit materialbodar som nödtorftigt iordningställts för gudstjänstbruk.

Den 29 september år 1820 förstördes Varvskyrkan i en eldsvåda och Mariebergs kyrka kunde omöjligt rymma stadsdelens alla kyrkobesökare. Av den anledningen bestämde sig de båda församlingarna att slå sig samman och i april år 1824 bildades en ny församling – Förenade kustförsamlingen. Med gemensamma krafter hade då båda församlingarna för avsikt att uppföra en ny stor kyrka av sten.

I nuvarande Carl Johans kyrka finns från den gamla Varvskyrkan dels en altartavla, som föreställer Jesu nedtagande från korset, dels ett ”väggur med fodral”. 

Från början var Djurgårdskyrkogården för Gamla Amiralitetsvarvet, och då främst avsedd som begravningsplats för dess officerare, den kallades först för ”Gamla varvskyrkogården” eller ”Amiralitetskyrkogården”. 

Majborna tillhörde Örgryte församling och hade alltså kyrka och begravningsplats i Örgryte! Man förstår att den växande befolkningen i Majorna önskade en kyrka och en kyrkogård på närmare håll. För amiralitetsstaternas personal och på Nya Varvet bosatta fanns visserligen provisoriska kyrkor, och på Gamla Varvet tillkom Varvskyrkan, som från 1786 blev kyrka för den s k privata församlingen eller Varvsförsamlingen. Men de som bodde i Majorna och inte tillhörde Varvsförsamlingen hänvisades ”att hålla sig till Örgryte församling, inom vilken socken deras ägor äro belägne”. Detta för att Örgryte kyrka och prästerskap ”icke måtte lida någon minskning i deras rättigheter”. Under en eldsvåda, som härjade hela Stigberget den 29 september 1820, hade gamla Varvskyrkan med klockstapel brunnit ned och dess kyrkklockor blivit 92 lispund nedsmält malm. Båda kustförsamlingarna höll därefter gudstjänster i Mariakyrkan. I april 1826 på- börjades ett kyrkobygge – den blivande Carl Johanskyrkan. 

Jakob Wallenberg; 

Varfskyrkotornet i Götheborg Amiralitets- eller Varvskyrkan, som låg i den nuvarande Gamla varvsparken, var ända till slutet av 1700-talet den enda kyrkan i Majorna. 

Just vid tiden för W:s resa ombyggdes och utvidgades den, varvid bl. a. ett litet fult torn, utan klockor, tillkom .

Arkiv digital;

Amiralitetsvarvsförsamlingen tillkom år 1700, då amiralitetet i Göteborg erhöll medel till särskild amiralitetspastor och kollekt anslogs till anskaffande av gudstjänstslokal. Den kallades även Amiralitets-Warvs församlingen, Varvsförsamlingen samt från 1876 också privata församlingen. Till den hörde sådana personer som på ett eller annat sätt varit knutna till amiralitetet. 
Alla andra, som bodde i Örgryte socken, skulle tillhöra Örgryte församling. Genom kungligt brev 1786 24/2 blev Amiralitetskyrkan förklarad för ”frikyrka och församling, till vilken var och en, som det åstundade, ägde frihet att sig hålla”. 

Åren 1700-1805 utgjorde Göteborgs Amiralitetsvarvsförsamling ett eget pastorat.

Åren 1805-1820 var Göteborgs Amiralitetsvarvsförsamling annexförsamling i Örgryte, Göteborgs hospitalförsamling, Göteborgs Amiralitetsvarvsförsamling och Göteborgs Marieberg församlingars pastorat.

Den 26 november 1820 överenskoms på sockenstämma med Mariebergs församling och Amiralitetsvarvsförsamlingen om byggande av en gemensam kyrka. Från slutet av år 1820 till 1828 benämndes de båda församlingarna vanligen Förenade Kustförsamlingen eller Kustförsamlingen. 1828 ändrades namnet till Karl Johans församling. 

Rolf A Simonsson; 

Gränsen för Göteborgs äldre redd.
Den plats där Varvet anlades kom att bilda gränsen för Göteborgs äldre redd, eftersom älven bortanför denna plats och vidare in mot staden var för grund för att där tillåta ankring av de mera djupgående fartygen.
Amiralitetsvarvet bildade en egen församling till vilken inte bara den där förlagda krigsflottan med dess Stat hörde, utan också de som var bosatta i de hus och egendomar som tillhörde varvet. Amiralitetskyrkan låg vid Stigbergstorget och var en rödmålad Korskyrka av trä med ett fyrkantigt torn försett med två kyrkklockor.

En omskakande färd med skeppet ”Finland” – SOIC

”Ostindiefararen Finland i Storm” av Jacob Hägg, 1921. Göteborgs Sjöfartsmuseum

Det hänger en inramad bild av ett skepp på min vägg. Ett sommarminne från ett besök på skeppet Götheborg III.
Skeppet Götheborg III ligger då vid Stenpiren i Göteborg och jag gör en sväng i butik för souvenirer. Det är där jag hittar tavlan. Inramad och klar. Någon har avbildat skeppet ”Finland” – Svenska Ostindiska Kompaniets skepp som under tredje oktrojen, 1766-86 – far till Canton i Kina.

Skeppet lär ha en lastförmåga om 450 läster (1 läst drygt 2 400 kg) och besättningen uppgår till 150 män. Befälhavare ombord är Carl Gustav Ekeberg. En legendarisk kapten inom kompaniet. Känd för ett otal resor till Kina. Han är femtiotre år när han den 26 december 1769 ger order om att skeppets ankar ska lättas och resan tar sin början.

Hemma i Uppsalatrakten bor kaptenens hustru Hedvig och de tre barnen Anna Catharina, Nils Gustav och Hedvig Charlotta.

Vid förra resans hemkomst, den 16 augusti 1767, då med skeppet ”Stockholm Slott”, har han dessutom med sig en liten gosse från Sumatra. En gosse som inom loppet av två år lär sig svenska i tal och skrift. Han blir kristnad i Thensta kyrka, Wattholma och får namnen Johan Pehr Gustav. Men denna berättelse handlar om hans fosterfars resa med ”Finland”. En resa som går till historien.

Fru Hedvig Ekeberg får, efter flera veckors väntan på korrespondens, kännedom om den storm som drabbat skeppet ”Finland” på utresan från Göteborg mot Skottland.  Kanske vill inte heller kaptenen oroa sin familj med just den händelsen och väntar med beskedet.

Det är i Göteborg vid midvinter år 1769 som kapten Ekeberg ska föra skeppet ”Finlands” tredje resa till Kina, själv är han gjort dryga tio långresor för kompaniet. Tillsammans med etthundrafemtio man står han redo att i den bistra vinterkylan segla skeppet med lasten av levande djur, proviant, vatten och varor att omsätta till silverpiastrar – förutom ballasten av tutanego – en legering av koppar, zink, nickel och tenn som är eftertraktat i Kina. Skeppet är bestyckat med trettio kanoner som ska hålla eventuella pirater på avstånd.

Ombord på resan följer en modig ung man, Jacob Wallenberg från Östergötland, som skeppspräst. Onekligen har han genom kontakter med kompaniet anhållit om en icke-kyrklig befattning, men får acceptera att som tjugotreåring hastigt bli prästvigd och ”insparkad i den heliga hopen”, som han själv uttrycker det. Han längtar efter det stora Äventyret.

På juldagsmorgon lyfter två svenska skepp ankar och lämnar Göteborg för att göra sällskap till Kina. Vargavintern tvingar lotsen att hacka upp en ränna i isen – ända ut till Vinga där skeppen når öppet vatten. Kaptenerna vill ge sig av nu, trots det mest hårda förhållande, för att långt senare komma rätt till passadvindarna och undvika monsunsäsongen på Sydkinesiska sjön.

Någon uppvärmning ombord på ”Finland” finns inte och riggen är såphal av is. Manskapet får extra ransoner brännvin för att vara vid gott mod i det kalla och hårda vädret. Sextusen liter brännvin har bunkrats upp.  Dessutom finns det stora mängder öl ombord och förråden ska också komma att fyllas på under resans gång.

Kaptenen förbjuder, som sig bör , fylleri under tjänstgöring och tillåter inte heller underbefälet att ge order med hot om prygelbestraffning – sträng, men rättvis, ordergivning fungerar bäst enligt honom.

Veckor av storm följs av en orkan som i det närmaste sänker skeppet som kastas runt i orkanvindar och dånet från orkanen slopar alla möjligheter att ens höra vad som ropas på nära håll.

Det är mitt i natten – inga ljus och full orkan – då en enorm våg slår sönder och river med sig allt som är fast och löst. Kanonerna och ankartågen vräks mot ena sidan och orsakar en krängning av skeppet som blir liggandes med relingen mot vattnet. Spillror av skeppet ligger i en enda röra på däck där timmermännen in i det sista står redo att kapa masterna.

Även människor slås i spillror. En matros faller från en mast och slukas av det vilda havet och överger en mor med tre små barn. Kapten Ekeberg är endast en tågstump från att drunkna, men lyckas rida ut stormen. Han beslutar att föra skeppet till hamn för att låta reparera de enorma skadorna och fylla på förråd som uppslukats av vågorna. De söker nödhamn i Norge, bara en dags etapp ifrån Göteborg!
Både skepp och besättning är svårt sargat.

”Klockan slår tio. Ur vägen, ur vägen! En störtsjö! En dödsförskräckelige buse, så hög ungefär som Utterhällan och så bred som Hisingen rusade i detsamma in från förn, slungade ett ofanteligt ankar in på däck, krossade reling och röst, släpade över bord med sig spirorna, jollen och slupen oaktat deras dubbla surrningar, rasade akterut, kastade över ända allt vad honom förekom. Vår vaksamme gråhårige kapten sam själv fram och tillbaka på däcket och utom en välsignad tågstump som lyckeligen föll honom i händerna så hade både vårt Finland och fru Ekeberg varit ett par bedrövade änkor.”

Ur Jacob Wallenberg: ”Min son på galejan”

När orkanen lägger sig predikar skeppsprästen ur Matteus evangelium om hur Jesus sov i skeppet då det stormade. Nu tackar de Gud.

Genom vindpinade farvatten – norr om de brittiska öarna – beslutar kapten Ekeberg om resans början. Trots att det uppenbarligen är en riskabel färdväg eftersom hälften av ostindie­farare som gått under gör det just här. Mitt i vintern. Ekeberg väljer ännu en gång samma väg. I hopp om att komma rätt långt senare!

I mars, efter tre månader från starten, görs ett nytt försök att segla ut. Men döden verkade vara planterad under däck och många män drabbas av rötfeber. Skeppet förlorar ytterligare sju man på mindre än tjugo dygn. På en och samma dag stöts tre lik stöts överbord. Insvepta i segelduk som mycket väl sytts ihop. En påminnelse om sårbarheten bland besättningen som inom loppet av några veckor halveras… förra gången är det sjöpesten som orsakar att vattnet blev odrickbart.

– Ligger det en förbannelse över skeppet? undrar någon ur besättningen.

Nej, det blir inte fler dödsoffer denna gång, och snart når skeppet ”Finland” passadvindarnas bälte och resan blir mer angenäm. Luften är klar och den goda maten som fyller allas magar, sväljs ner med vin. Seglen är välfyllda av goda vindar! Smakfullt Madeiravin hämtas in från afrikanska västkusten.

På försommaren siktas Taffelberget och skeppet ankrar vid Falso Bay med hjälp av lotsar. Under en skakig färd i vagn beger sig delar av besättningen till Kap där gästfriheten mot svenskar är långt mycket större än i andra städer. Här bjuds det frikostigt med olika slags viner och till skillnad från hemresorna stannar skeppet länge i hamn för proviantering.

Goda Hoppsudden lämnas och efter sex veckor kan den unge skeppsprästen Jacob glädjas över sin lockelse till äventyr och åt att äntligen kunna sikta Java.

Halleluja!

Två månader senare passerar skeppet sundet mellan Java och Sumatra. Det är här som kapten Ekeberg tre år tidigare träffar på ett holländskt skepp och köper loss en liten gosse. Pehr, som lever som en del av familjen Ekeberg. Kristnad och allt.

Skeppet tar sig norrut, upp till det Sydkinesiska havet. Ett hav med lynniga stormar som antingen för dem till Canton i Kina eller därifrån. I samma vatten hotar pirater och de ämnar möta våld med våld. Med trettio kanoner ombord kan kaptenen, kargörerna och besättningen känna sig säkra.

Samma procedur följer varje resa till Kina. ”Finland” tar sig med god segelfart mot Kina och ankringsplatsen Wampoe i början av september 1770.
Kapten Ekeberg tycker det är märkligt att skeppet Prins Gustav – som avseglar samtidigt från Göteborg – sedan nio veckor ligger vid samma slutmål. Ett tjugotal europeiska skepp trängs tillsammans med de båda svenska skeppen på redden utanför Canton.

Denna gång har besättning endast tre månader på sig att fylla lastrummen med dyrbarheter. Bråda handelsdagar väntar kargörerna och deras assistenter. De kinesiska reglerna tillåter fortfarande inte manskapet att lämna skeppet.

I slutet av december är last­rummen fyllda, vindarna gynnsamma och ”Finland” anträder den långa vägen hem.

Ännu en gång lyfter kapten Ekeberg handen till hälsning åt manskapet som lämnar skeppet för att fira återkomsten till Göteborg i början av juni 1771. För sjömän som överlevt och uthärdat den svåra resan väntar livets glada dagar. Innestående löner ska även denna gång göra dem alla till välbärgade män.

Skeppsprästen Jakob Wallenberg går lycklig  iland och under armen har han sin mustiga reseskildring och blivande bästsäljare.

”Ack Flickor, lönen då wår möda!
Hwad duga Sprättens toma ack,

Mot blomster, sidentyg och rack?
Och anor ge ej heller föda…
Med oss är det bättre til at dansa.
Piasters klang är wår musik.
Piasters klang är wår musik.”

Lasten förs i land med småbåtar, katalogiseras och magasineras i avvaktan på den stora auktionen. Stora pengar väntar delägarna i kompaniet. Samma förfarande gäller nu som då – vinsten från resan delas upp utifrån var och ens insats. Alla får sin del av kakan.

Resans nykomlingar som ”hönsat” en peng vid passe­ringen av ekvatorn fyller åter Klippans krogar och under vilt festande hålls svamliga tal, både till kompaniet och till kunga­husets Punschen flödar, musikanter spelar och sjunger medan kvinnor uppvaktas.
Kapten Ekeberg måste sin vana trogen stävja att knytnävskamp uppstår. Först efter festandet splittras manskapet och med det, den täta gemenskap som stärkts alltsedan påmönstringen den kalla vintern, för ett och ett halvt år sedan.

Kanske är det ändå känslan av samhörighet som gör att kapten Ekeberg ständigt återvänder till det närmaste livsvariga sjölivet? Resan med ”Finland” tillhör en av de mest dramatiska resor han gör under sin trettiosex år inom sjölivet. Ekeberg gör sig ingen brådska hem till Altomta, han stannar kvar en tid i Göteborg och reviderar ofullständiga sjökort.

Änkefru Ingeborg Olsson väntar på sin hyresgäst i kaptensbostaden inom Amiralitetsförsamlingen. Här känner han sig hemma. Här är något av hans barn födda.
Att han har en skuld till staden bekymrar honom knappast. Han befinner sig utanför stadens portar – gränsen för en skatteindrivare.

Frimureriet i kretsen av Ostindiefararna – SOIC

Canton, faktorierna

Bildandet Svenska Ostindiska kompaniet år 1731 gjorde Göteborg till en blomstrande handelsstad. Svenskar som besökt England, Frankrike och Holland hade kommit i kontakt med frimurare och blivit medlemmar i loger utanför landet. Snart gavs tillstånd att bilda loger även inom landet och den första logen kom att bildas i Stockholm år 1735.

Logen upphörde dock under 1747 för att ersättas av en ny år 1752. Logen fick då namnet ”S:t Jean Auxiliares”. Snart bildades också en loge i Göteborg – åtta personer sammanträdde och skapade ”Salomoniska Logen af trenne lås” den 27 juni 1755, och vars namn ändrades till ”Salomoniska Logen” efter två år.

De som bildade logen i Göteborg hade alla anknytning till Ostindiska kompaniet. Den ene var superkargören Friedrich Habicht, som blivit frimurare år 1749 i ”Prins Clermonts Loge” i Paris. Den andre var John Pike d.y. 28 år, son till superkargören i SOIC John Pike d.ä. och blev så småningom själv superkargör. Han var frimurare sedan år 1747 – i ”Stora logen” i Amsterdam.   När det svenska Ostindiska kompaniet startade sina Kinaresor var engelsmän, holländare, fransmän och danskar redan på plats i Kanton. Däremot förekom ännu ingen logeverksamhet i Kina. Det var frimurare från Göteborg som startade egen loge i Kanton.

Frimurarlogen i Göteborg utvecklades snabbt efter starten 1755, och efter fyra år hade logen ett hundratal medlemmar. Av dessa hade tjugofem olika befattningar inom Ostindiska kompaniet. Ytterligare medlemmar fanns bland sjöofficerare som på något sätt hade anknytning till i Ostindiska kompaniet.   Det kostade att bli frimurare. Det krävdes därför goda inkomster att bli medlem, vilket dock medlemmar i kompaniet hade råd med. Inträdesavgiften i Frimurare Orden var 100 daler silvermynt. Årsavgift på 16 daler silvermynt tillkom. Bidrag från medlemmarna kom in vid speciella insamlingar.

En kapten i Ostindiska kompaniet tjänade 100 daler silvermynt i månaden och hade ytterligare 8 000 daler silvermynt i ”privilegiepengar” för varje resa. Dessutom hade han rätt att ta med sig varor som han kunde sälja för egen räkning. Superkargörerna hade vare sig månadslön eller privilegiepengar – däremot en del i vinsten vid lastens försäljning. En vinstandel som under kompaniets glansdagar var betydande och gjorde superkargörerna mycket rika.   År 1759, avreste sju frimurare från Göteborg till Kina och innan avfärden begärde de tillstånd att få hålla loge i utlandet. Resan gjordes med två skepp, ”Stockholms Slott” med kapten Carl Gustaf Lehman som befälhavare samt ”Frederic Adolph” med kapten Carl Gustav Ekeberg som befälhavare. Båda dessa kaptener var frimurare. Tre av superkargörerna var också frimurare, nämligen Friedrich Habicht, Andreas Gadd och Jacob Hahr. Bland officerarna ombord fanns löjtnanten Herman Celsing och styrmannen Livinius Olberg, även de frimurare. Tillstånd att hålla loge till sjöss gavs av Logen i Göteborg.

Första logemötet hölls när skeppen anlände till Cadiz i södra Spanien, där också det hemvändande skeppet ”Prins Carl” befann sig. De tre skeppens frimurare höll loge ombord på ”Prins Carl”. Protokoll till Logen i Göteborg omtalar att man fått ansökningar om inträde av fyra personer som tillhörde svenska krigsfartyg som också låg i hamnen i Cadiz. Tre av dessa personer blev efter hemkomsten till Göteborg invalda i ”Salomoniska Logen”.   I Kanton inrättade Ostindiska kompaniet ett faktori, d v s ett handelshus för inköp och försäljning av varor, men byggnadens väggar ansågs var alltför tunna och för att inte logehandlingarna skulle kunna avlyssnas höll man sammankomsterna ombord på ett av skeppen. Då ”Stockholms Slotts” och ”Frederic Adolphs” lämnade Kanton upphörde logearbetet, eftersom de personer som ägde logetillståndet inte längre fanns på plats. Kvarvarande frimurare i Kanton kom ändå att träffas.


Det fanns frimurare ombord på varje svenskt skepp som kom till Kanton. Inte mindre än fyrtio superkargörer var frimurare, och ett tjugotal kaptener. Vissa superkargörer var ”kvarliggare”, och stannade i Kanton till dess de for hem med ett annat skepp. Det fanns de som stannade kvar ända upp till nio år. Även ombord på andra nationers skepp fanns frimurare.  Både svenska och utländska frimurare ville hålla sina kunskaper vid liv och utbyta tankar med dem de kunde känna tillit till. Deras sammankomster gick under namnet Frimurare Sällskapet – och hölls ombord på något skepp.

I november 1756 fattade i Logen i Göteborg beslut om inrättande av ett ”barmhärtighetsverk” – ett barnhus där man tog emot föräldralösa barn och som skulle ge dem en bra start i livet. Alla frimurare i Göteborg lämnade bidrag till verksamheten. Barnhuset kom snabbt igång och uppskattades av såväl myndigheter som av allmänheten. För att täcka kostnaderna fick frimurarna tillstånd att ta upp kollekt vid stadens kyrkor – en gång om året.  

En större inkomstkälla var däremot stadens portpenningar. Göteborg, som under 1700-talet var en förskansad  stad med tre portar, hölls stängd under nattetid. In- och utpassering var förbjuden, såvida inte vederbörande betalade en portpenning för att passera. Uppenbarligen en livlig trafik, eftersom portpenningar blev Barnhusets största inkomstkälla. Inte heller frimurarna i Kanton glömde Barnhusets behov. Vid varje sammankomst i Frimurare Sällskapet samlades pengar in och beloppet som då betalades i silverpiastrar, överlämnades till Ostindiska kompaniet och utbyttes till svenska mynt i Göteborg.

I mars 1787, under hertig Karl beskydd bildades logen som fick namnet ”Elisabeth”, efter  hertigens gemål. Logen skulle liksom alla andra loger i Sverige lyda under Stora Landslogen i Stockholm, men ordförandemästaren skulle vara en superkargör vid Ostindiska kompaniet. Den näst högste i logen skulle vara en kapten från en svensk ostindiefarare. Logen inhystes i Kanton på det svenska faktoriets område i september 1788. Namnet blev ”S:t Johanneslogen Elisabeth i Kanton”. Logens förste ordförandemästare var superkargören Johan Adolf Smedberg.  

Vasaorden
Vasaorden

Den av kaptenerna i Ostindiska kompaniet som gjorde de flesta resorna som befälhavare var Carl Gustav Ekeberg (1716-1784). Han genomförde minst tio resor, var av sju som kapten. Vid sin sista resa fick han vid ankomsten till Cadiz uppleva den sällsynta äran att av den svenske konsuln på plats få emottaga Vasaorden. Ett förtjänsttecken för goda insatser för jord- och bergsbruk, teknisk utveckling och handel. Som frimurare var han en föregångsman på flera andra sätt än genom att bidra med penningmedel. Hans seder ifråga om behandlingen av besättningen respekterades.

Den gängse råa tonen ombord förbjöds av Ekeberg, prygelstraffet avskaffades och en allvarlig men mildare ordning ersatte den stenhårda disciplinen. Det goda resultatet på hans skepp manade snart andra kaptener och rederier till efterföljd. Ett annat exempel; Vid ett besök på Sumatra blev Ekeberg varse hur slavarna pinades. Han upprördes särskilt vid ett tillfälle då han såg hur en liten pojke blev illa behandlad. Han bad att få köpa slaven, vilket beviljades. Han övertalade även två superkargörer som var med på resan att friköpa var sin slav.

Gossen som Ekeberg tog hand om fick följa med hem till Sverige, där han uppfostrades tillsammans med Ekebergs egen son. På ett par år lärde sig den förre slavgossen att tala och skriva svenska, samt döptes i den kristna evangeliska läran.  

Näst efter Ekeberg var Carl Gustaf Lehman (1714-1777) den som gjorde flest resor som kapten i kompaniets tjänst. Han var en hängiven frimurare och lät i Kanton beställa en servis med frimuraremblem jämte sitt monogram.
Det sista svenska skeppet avseglade från Kanton år 1805, men redan 1801 hade ordföranden i ”Logen Elisabeth” rapporterat att verksamheten inte längre var verksam. I och med att den svenska epoken för ostindieresor nu tog slut, upphörde också den svenska frimurarverksamhet i Kanton.

En ostindiefarare ankommer Göteborg …

Vindar har fört skeppet över Indiska oceanen till Afrikas kust och vidare till Cadiz i Spanien, för att slutligen runda Irland.

– Svenskt land i sikte!

Utkikens rop får hela besättningen på fötter. Förväntansfulla står de längs relingen och stirrar mot horisonten. Lotsen är på väg. Vid Älvsborg hälsas de med åtta hurrarop som besättningen återgäldar med fyra hurrarop.

Klockan halv tio på förmiddagen söndagen den 16 augusti 1767 lotsas skeppet från Vinga – genom inloppet till Göteborg.

Kapten och kargörer kan glädja sig åt att hemfärden med skeppet ”Stockholms Slott” och den dyrbara lasten gått utan större dramatik. Resan är en av de mest lyckosamma i kompaniets historia. Penningmässigt.

Kapten Ekeberg lägger om någon minut sin guldrova i fickan. I loggboken skrivs till sist att skeppet dras upp i muddren…

Vid Gamla Varvet sätts det djupgående skeppet på grund i leran. Nu återstår att lasta om dyrgriparna till mindre båtar och kärror för att nå slutmålet vid Norra Hamngatan. Redan förmögna familjer kommer att göra sig många goda affärer.

På landgången går skeppets besättning ner till den väntande kajen medan några ur befälet står kvar och tänder en kritpipa. Alla är lyckliga över att åter vara i hamn. Göteborg.

På akterdäck står kapten Ekeberg. Han höjer sin hand som ett avsked till manskapet och hoppas att han slipper återvända för att förhindra krogslagsmål under deras hönsafest. Han vet av erfarenhet att det kan bli mycket drickande och firande de närmaste sju dagarna.

Garvade sjömän kysser marken och tackar Gud för välsignelsen att nu få penningar nog att reda sig i hemsocknen. Deras ostadiga gång avslöjar att de varit på sjön under mycket lång tid.

– S-c-h-v-e-r-i-g-e. Jaak er schvenschk, mumlar Philandor för sig själv. Kaptenen och skeppsprästen har gjort sitt bästa för att lära den här ”jonge” några fraser på svenska. Prästen har till och med sagt att pojken är relativt bildbar.

På kajen och omkring skeppet råder full sysselsättning och ett myller av folk trängs kring bönder med kärror, hästskjutsar och kringströvande utsvultna hundar. Alla vill ha sin del av upplevelsen då småbåtar lägger till vid ostindiefararen för att lasta om tunnor och lådor, fyllda med porslin, rullor av det finaste siden, kryddor och te och mycket, mycket annat. En sällsam doft sprider sig då kryddlådor förflyttas.

Solen står högt på himlen när skeppet tömts på tillräckligt mycket last att det lättat lyfter sig ur leran.

Philandor befinner sig fortfarande på däcket, helt betagen av allt han ser. De branta klipporna som stupar rakt ner mot vattnet, svärmen av människorna. Under huvuddukar skymtar han blonda hårslingor. Han har aldrig sett så ljusa och skimrande kvinnoansikten och vill plötsligt också han dra iväg för att fira tillsammans med skeppsgossarna.

Några ser ut att inte vara mycket äldre än Philandor, och han har sett skräcken i deras ögon. Skräck de hyser för otåligt befäl. Den som pryglat dem. Under slitna skjortor har han skymtat ärr på ryggar som efter prygelstraff. Nu är de äntligen fria att lämna skeppet, pryglen och hatet.

– Jonge! Han blir tvärt avbruten i sina tankar och uppmanas att ta sig bort till kaptenen som med ett grepp i ena skjortärmen leder honom till hemförarbåten, redo att forsla dem mot staden.

Och vem sitter inte där? Matrosen Nils är med!

Den långa sjöresans sista etapp går genom kanalen till Kompaniets hus. Här ska tusentals kinesiska varor auktioneras ut och byta ägare.

Klungor av anhöriga, beställare och Kompaniets många ägare tränger sig fram för att möta fraktarna som lägger till utanför den stora gula tegelbyggnaden. Framtida köpare har kommit från Belgien, Holland och England. Många stadsbor kommer förbi för att bara delta i festligheterna och insupa de exotiska dofterna.

Kapten Ekeberg, tar tag i Philandor för att inte förlora honom ur sikte. Han rör sig mot en kvinna och ler stort.

– Välkommen hem, käre make och son hälsar kvinnan som armbågat sig fram.

Kaptenen omfamnar henne lätt och skrattar vänligt.

– God dag, kära Hedvig. Nu är vi här. Alla tre.

Kvinnan trycker Nils mot sitt bröst. Han har vuxit sig längre än sin mor. Rörd betraktar hon sin sons förvandling till en ung man, vänder sig med behärskad förvåning till den lille pojken som kaptenen fortfarande håller i skjortärmen.

– Jasså, detta måste vara nykomlingen du skrev om, säger hon och drar en hand genom Philandors hår.

Han tycker inte om när håret förs bakåt och blottar öronen. Men vet för ögonblicket inte vad han ska tänka eller säga. Och förblir därför tyst. En svag, söt doft sveper förbi hans näsa när hon drar tillbaka sin hand.

Med ens blir han varse den lilla flickan vid hennes sida.

– God dag mitt kära barn! hälsar kaptenen och lyfter den lilla flickan högt. Ställer ner henne försiktigt och pekar på Philandor.

– Det här är din nye broder som ska följa med oss hem. Niet waar? skrockar han, samtidigt som han tar några raska steg över gatan för att artigt avrunda Kompaniets avskedsceremoni. Nils, modern och den lilla flickan står kvar och väntar. Philandor ställer sig bakom dem i väntan på ett tecken att förflytta sig.

Kaptenen återvänder och bjuder sin hustru armen och de vandrar skyndsamt vidare längs gatan. Philandor har aldrig sett kaptenen så sprudlande lycklig som vid anblicken av sin dotter. Hennes lilla kropp bär kläder som liknar de vuxnas. Fast mindre.

Nils gör en gest åt honom att följa de vuxna. De går tillsammans på fina stenar som ligger i prydliga rader utmed husväggarna. En gänglig svensk yngling och en kortvuxen pojke med rosa ärr på bruna örsnibbar. Hans svarta hår är samlat i en hårpiska, pannan är bred och de bruna ögonen är öppna och vänliga. Kroppen är trots sin ringa ålder redan stark.

Nils är lång och senig. Håret mörkt. Nästan svart. Hans blågrå ögon står i stark kontrast till det solbrända ansiktet. Han rör sig med ett mannamod som väcker stor respekt. Han har uppenbarligen blivit härdad till sjöss i tidig ålder. Detta är hans andra återkomst från Kinaresa… och han har inga särskilda privilegier ombord. Han är en av alla andra matroser.

Sällskapet viker av till vänster och stannar framför en gigantisk port på Tyggårdsgatan. Kaptenens slag med portklappen ekar högt i portgången och snart kommer en man och för upp porten. Innanför den mörka ingången öppnar sig innergården med vacker stenläggning och grönskande träd. De går upp längs trappan som leder till den tillfälliga bostaden.

Redan vid kvällsvarden avkräver kapten Ekebergs hustru hans planer angående Philandors liv. Men först skall det gamla tvättas bort med hjälp av borste, varmt vatten och såpa.

”Stockholms Slott” – SOIC

Wampoe, CG Ekeberg

En bedövande tystnad följer manskapets åtta hurrande och skeppets sexton saluterande skott på vägen mot ön Wampoe, närmare Kanton än så kommer de inte. Det är här vid Pärlflodens mynning som de lägger sig för att betala för angöringen och därefter ta sig de trettio sjömil till ankarplatsen Wampoe. Uppströms.

Oroad närmar sig Philandor gången utanför hytterna på översta däck. Han tycker sig höra en plågsam och rosslande hosta från en hytt vars dörr ideligen öppnas och stängs med snabba rörelser. Han urskiljer mumlanden från skeppsläkaren, prästen och kaptenen. En syrlig doft sipprar ut i passagen och Philandor förstår att den kommer från Gadds hytt. Kargören som friköpte en annan ung slav.

Ingen får vistas här utan tillstånd så det är bäst att Philandor ger sig av.

Solen steker manskapets nakna överkroppar mörkröda och i hettan finner de svårt att stilla sin törst efter friskt vatten. Trots att de är så nära land har de ännu inte hunnit fylla vattenkaren. Kaptenen har sedan de kommit till Kina utfärdat ransonering. Stämningen blir alltmer otålig.

– Men var är kaptenen?

Skeppsprästen låter skeppsklockan kalla till samling och kliver därefter upp på rorsdäck.

– Va, predikan nu, frågar sig en lång man med sönderrivna underarmar. De har mycket att göra och otåligheten ombord tillåter inga onödiga avbrott.

Prästens axlar faller mer än vanligt när han kungör att kargören Andreas Gadd gått hädan och uppmanar alla till gemensam bön.

Den olidliga värmen tvingar dem att omgående svepa liket i väntan på sista färden mot land. Kaptenen beger sig först mot stranden till begravningsön för att noggrant välja ut en lämplig gravplats. Valet blir en strandhylla inom synhåll för skeppets ankringsplats. Här vilar ett antal svenska sjömän. Kaptenen kan inte längre läsa namnen på de vindpinade träkorsen, men vet att de som avlidit ombord på kompaniets skepp vid Wampoe ligger jordade här. Vilken plats för dem som slutar sitt liv inne i Kanton har, känner han inte till.

När stunden är inne och Gadd lämnar skeppet, står besättningen uppradade på däck som en sista hälsning. Kapten Ekeberg följer brödraskapets ritual – att troget följa till sista vilan och övervaka gravsättningen. Skeppet skjuter salut med trettio skott för salig Gadd, och inte förrän sent på kvällen kommer kaptenen tillbaka till skeppet. Han ser förbi Philandor då han passerar på sin väg mot hytten.
Besättningen ombord är bekymrad. Gadds efterlämnade tillhörigheter skall auktioneras bort och gossen som kargören friköpte är av det slaget. En tillhörighet som ska auktioneras ut, men han försvinner bort i vimlet kring Kanton. Han är som uppslukad. Endast befäl har råd att köpa något av Gadds kvarlämnade föremål.

Nästa morgon ska den medförda lasten flyttas över till pråmar seglas och rors de sista sjömilen upp till platsen för faktorierna och invänta den last som kargörerna köper in och som ska fraktas samma väg tillbaka och packas långt ner i skeppets inre lastutrymme. Det ser ut att bli en lyckad tid för handel med kineserna och kargörer med assistenter har bråttom ut i småbåtarna Eschaloupen, Jollen och Båten som forslar dem fram och åter till den flacka stranden vid Kanton. Fyra till sex roddare går åt för varje båt som för kargörer, besättning eller gods iland.
Innan det svenska skeppet kan lasta ombord kinesiska varor väntas Hoppo komma ombord – den mäktige tullmandarinen som ska bedöma skeppets storlek och besluta om och hur mycket tull som ska betalas. Endast han kan ge tillståndet att föra ombord den mängd handelsvaror som kargörer och beställare tänkt sig.

Hoppo kommer furstligt i sällskap att med sina skrivkarlar. Samma procedur upprepas var gång ett handelsskepp anländer. Mätbetjänterna ser till att Hoppo från sin sampan och egen lejd kommer upp på skeppsdäcket. De har med sig eget bord som de ställer fram tillsammans med en bekväm stol. Bordet sveper de med sidenduk och stolen får en mjuk dyna. Mönstret – den eldsprutande draken – markerar Hoppos status. Drakens eldstunga ses på hans fotsida sidenrock, sidenduken och den sidenklädda sittdynan. Han gör sig ingen brådska. Med hjälp av långa linor mäter betjänterna skeppet – från för till akter, från sida till sida – och Hoppo inväntar deras resultat. Under tiden ägnar han inte den svenska besättningen en blick, men vet ändå exakt vad som ska hända. Så snart han har han nickat sitt godkännande, satt sin namnteckning på rätt dokument, bärs gåvor fram till honom. Mätningen är slutförd exakt i samma stund som timglaset rinner ut. Den högt ansedde mandarinen och de svenska handelsmännen dricker sig samman i en skål. Proceduren är avslutad och Hoppo kliver åter ner utmed sin egen trappa till den väntande sampanen. Tullavgiften är fastlagd.

Utmed lastkajen går vaktande mandariner redan vid solens uppgång. Handeln är redan i full gång när svenska kargörer och assistenter går iland med sina blankpolerade skor. Men längre än till faktorierna utanför stadens murar kommer de inte. Bara i sällsynta fall får någon av ynnest komma innanför skyddsvärnet. Handel är endast tillåten på strandremsan utanför stadsporten. Kineserna övervakar nogsamt utlänningarnas utrymme för handel och förråd – faktorierna.
En svensk flagga vajar i vinden utanför handelshuset mellan de spanska och brittiska faktorierna. Inne i faktoriet förbereds för lång tillvaro för det viktiga handelsutbytet mellan kineser och svenska kargörer. Tillsammans med överbefäl gör sig kargörer beredda att med sina assistenter flytta in i rummen som kompaniet upplåter åt dem. De kommer att stanna här länge.

Kinesiska tjänare bär på snabba fötter inredningen till förste superkargörens rum i faktoriet. Förutom säng med tillhörande grönt förhänge, tio stolar, ett skrivbord av bambu, ett runt bord också det av bambu, ett fyrkantigt träbord, ett runt spelbord, ett par ljusstakar och ljusfat av zink, tolv par tekoppar med lock, en tekanna, spatelkum och sockerfat och sist installeras en nattpotta. De övriga superkargörerna och kaptenen inreds på samma sätt med undantag av spelbord, färre stolar och tekoppar – de får åtta stolar och sex par koppar med fat. Till assistenternas rum bärs en säng med rött förhänge, ett bord och två stolar. Styrmännen får nöja sig med säng och förhänge likt assistenten, ett bord och fyra stolar.

Kring skeppet råder ett fasligt oväsen. Allt ska avtacklas och med hjälp av sampaner förs allt löst gods iland för genomgång. Här ska bankas, hyvlas och städas. I de enkla byggnaderna, Bängsalarna (Bankeshalls), ska all utrustning ses över och återställas. Master och rår tas ner för att låta timmermännen reparera skador, smeder ska göra nya beslag och se till att varje skeppsspik sitter på plats.
Underbefäl och jungmän avdelas för den otacksamma uppgiften att se till att medförd last bevakas och att inget förstörs eller plundras. Dygnet runt går de sina vakter. Brölande kreatur föses ombord upp på den smala lejdaren till lastrummen och blir till färskt köttförråd för kocken. Vinlagret fylls på.
Manskapet ser inte mycket av själva Riket. De kan bara ana Kina som ett gytter av hustak ovanför murkrönet. I bakgrunden hägrar blåa höga berg mot himlen. Stanken från stadens kloaker är olidlig.

Kargörerna ser till att deras tillvaro i faktorierna blir så bekväma som möjligt. Nu finns också möjlighet att knyta bekantskap med andra länders kompanier. Varje tillfälle till fest tas till vara. Här flödar gott mandarinvin!
Varje porslinspjäs, telåda, rulle av siden eller kryddlåda måste noga granskas av svenska ögon innan packning sker. Det är ingen tvekan om att varornas kvantitet och kvalitet kan manipuleras – mellan själva köpet och överlämnandet.

Klangen av silverpiastrar från Cadiz blandas med dammet från halminpackningen av ömtåligt porslin. Porslinskistor får till inget pris skadas utan hanteras med stor varsamhet. Unga starka män sliter som djur med att få kistorna ombord på pråmarna som ska föra lasten vidare ut mot skeppet.
I en annan del av faktoriet turas halvnakna män om att trampa teblad i stora kistor. Oförtrutet trampar de runt som vore de på tå! Ett hältramp kan straffas hårt! Den som svajar av trötthet hålls uppe av kamrater tills passet är slut… andra låter korgar fyllas av färdigtrampade teblad och bär fram dem för vägning. Inte en flaga får gå förlorad!
Kinesernas starka begränsning av utlänningars rörelsefrihet sker med visst undantag. Kapten Ekeberg har deras förtroende att röra sig fritt och ämbetsmännen i orangefärgade kläder bugar vördsamt åt ”old Ekeberg”.

Tidigt varje morgon, innan det blir för hett, tar han på sig de vita strumporna, de svarta skorna, sammetsrocken över linneskjortan och hatten. Sist fångar han upp den långa staven och med raska steg tar han sig fram på promenadvägar han känner sedan gammalt.
De flesta han passerar hälsar han på med en höjd handrörelse och i Kanton bjuds han ofta in på tehus. Det går inte att ta miste på hans belåtenhet över kinesernas välvillighet. Här har han alla möjligheter att göra förvärv till både vetenskapen och till sitt privata bruk. Inte minst med tanke på hustrun Hedvigs önskan om att han denna gång för hem en uppsättning blåvita porslinsföremål och några rullar siden.
Kaptenen har själv skissat förlagan till dekorationen som flinka fingrar överför till skålar och fat. Efter bränningen av glasyren packar han omsorgsfullt in lådorna med porslinet i sin rymliga hytt.
Köpmän hemma i Sverige har gjort stora beställningar på kinesiska artiklar. Kargörerna gör sitt yttersta för att göra alla beställare nöjda – och rika. Inte minst sig själva.
Under uppehåll i främmande hamnar gör kapten Ekeberg inte bara dagspromenader utan beger sig ofta på exkursioner i otillgängliga landskap som kräver invånarnas färdhjälp. Inget är honom främmande eller obekvämt.

Denne man föddes i juni 1716 som äldste son till frälsekamreren på Djursholm, Gustav Gustavsson Ekeberg. Redan som mycket ung gick han i apotekslära och blev provisor (apotekare) i Åbo och kom sedan att arbeta som skeppsläkare på skepp inom Ostindiska Kompaniet. Hans kärlek till havet förde honom vidare till skolning inom navigation och han blev så småningom styrman och kapten på flera av kompaniets ostindiefarare. Hemma väntar hustrun Hedvig. Hon har fött honom tre barn; Anna Catharina, Nils Gustav och Hedvig Charlotta.
Här i Kina visar kaptenen sin beundrar för den kinesiska lanthushållningen, folkets levnadsförhållanden, landets historia och inte minst om växter och djur. Inget undgår hans oförtröttliga observationsförmåga då han på skumpiga vägar, och i tropiskt klimat, välvilligt och engagerat också vägleder Linnés apostlar som har i uppgift att söka rara fynd på land och i hav. Sällan är dessa unga män vana sjöfarare, utan har i all hast inför resan vigts till skeppspräst eller medicinare utsetts till skeppets fältskär. Med, i många fall, risk för det egna livet insamlar dessa unga män exotiska växter och djur för arkiatern i Uppsala. Idogt insamlas och katalogiseras föremålen som förvaras levande, torkade eller i spritfyllda glasburkar.

Så länge dagsljuset tillåter sitter lärjungen i sin trånga hytt och skriver journaler och rapporter i hopp om att bli ihågkommen i vetenskapens anda.
I kaptenens hytt släcks dock ljuslyktan långt efter mörkrets inbrott. På skottens hyllor trängs en ansenlig mängd av naturalier tillsammans med andra kuriositeter. Han är också en samlare!

Philandor lämnar aldrig skeppet ensam. Endast i skeppsprästens sällskap vågar han närma sig landbacken. Som den yngste ombord – jonge – är han sysselsatt med att lära sig det nya språket, bli ett med matroserna och hålla sig ur vägen för underbefälet.
Alltid beredd att vara till kaptenens personliga tjänst vid minsta lilla vink. Den första kommer från en middag i Stora Kajutan. Kapten och kargörer har lämnat boendet i faktorierna för att ombord planera och påbörja hemfärden.Nu ska han göra sitt första ärende i kaptenens hytt och passerar ett blankt föremål som hänger på ena skottet. Den ser ut att glimra i olika färger när han går förbi. Han går förbi en gång till, fast åt andra hållet. Vet inte vad han skall tro, och rör sig fram och tillbaka. Jo, figuren han ser rör sig också. Hur kan det vara möjligt att det han bara sett då han stått lutad över ett vattenkar, kan hänga rakt upp och ned? Han tittar rätt i ögonen på den andra pojken. Grimaserar. Det gör den andra pojken också. Samtidigt.
Nu går han närmare, betraktar ansiktet och vidrör försiktigt sina öron. Ser att de ännu inte är läkta. Såren. De djupa såren i örsnibbarna. Ibland värker de ohyggligt. Särskilt om natten, då han försöker undvika att öronen trycks mot underlaget. Det mjuka byltet han brukar skjuta in under huvudet innan han somnar, hjälper inte mycket. Självaste kaptenen tvättar och ser om såren. Brukar säga något obegripligt, och klappa på hans axel. ’Vriendelijk’, uppfattar han. Ingen har någonsin rört honom så varsamt som kaptenen gör. Ingen har talat till honom så lugnt och stilla.
Hängkojen, på nedre däck, krokar han stolt upp inför varje natt. Där sover han bland matroser – tätt mellan balkar och skott. På slavskeppet tillbringade han alla nätter direkt på däcket. I bästa fall med lite ströhalm som underlag.

Han minns inte längre sitt första språk. Ibland dyker det upp små fragment, såsom mjuka armar som håller om honom. En mor som ger honom mat och värme. ”Saya sayangkan kau, Mohan, Mohan”, nynnar hon honom till sömns. Kanske är hans namn Mohan?
Nej, han vill inte minnas så mycket mer just nu och stryker sina våta kinder med ena skjortärmen. Försöker komma på vad det är han egentligen ska göra i kaptenens hytt.

Blicken tar fäste på det blanka mahognybordet. Jo, där ligger ju den vita pipan som han ska hämta åt kaptenen och det är just anledningen till första besöket i den enorma hytten. På bordets ena hörn står en märklig behållare som ser ut att vara fylld med den allra finaste sand. Likt den han för längesedan lät borra ner sina små fötter i, på en strand.
Ett lerkrus fyllt med starkt, doftande vätska står på andra hörnet av bordet som i övrigt är belamrat av pappersrullar och underliga metallföremål. Utmed ena skottet står en bred slaf med tjocka tygstycken kring sidorna.
Här finns sällsamma ting att titta på, men nu är det inte tid för sådan beundran, han måste snart tillbaka till det väntande sällskapet.

Efter att ha intagit en långdragen måltid reser sig kapten Ekeberg för att leda sitt sällskap runt bålen med arrak. Nu far ett och annat löshår på sned. För löst är det, det har Philandor sett när han råkat kika in i dessa mäns hytter. På en trästock hänger de vitpudrade huvudlockarna under stunder männen inte sitter tillsammans i aktersalongen, befinner sig på väderdäck eller gör affärer i utländska hamnar.
Kaptenen bär mycket sällan sin gulnade och opudrade peruk. Han har tjockt vitt hår, vänliga blå ögonen och väl utmejslade kinder och haka. Sjölivets hårda strapatser har endast ristat tunna spår i ansiktet. Kargörerna vid första bordet är en tacksam publik för hans skämtsamheter.
Under tjänst på däck håller kaptenen ett ständigt öga på guldrovan han bär i vänster hand. Nu ligger den i västens vänstra ficka.

Männen lutar sig bekvämt tillbaka och inväntar höjdpunkten då punschen serverats. Goda middagar i Stora Kajutan avslutas med drycken som gör männens kinder lite rödblommiga.
Kråset under deras hakor slokar alltmer och en och annan knapp frigörs i sammetsrockarna, kantade med guldsnören. På sidenklädd bänk ligger trekantiga hattar med gulddekor och fjädrar uppradade.
De bukstinna kargörerna lyssnar lojt på kaptenens rapport om vad sorts väder som kan väntas under de närmaste dagarna. Kanske inte så viktigt just som skeppet kommer att ligga kvar i Kanton i ännu några dagar. Men för all del …

Skeppet ligger imponerande ståtlig med sin nytjärade kropp, nyförgylld galjonsfigur och ett flaggspel som knattrar från renoverade master och segel. De svarta kanonerna inger respekt. Skeppet kan välja att visa upp en sida som örlogsskepp och så krävs. All handel är avklarad och nu inväntas ögonblicket då rätt väderförhållande infinner sig och återfärden mot Sverige kan påbörjas. Ännu kvarstår en tid i tropisk hetta och kargörer ombord struttar omkring som påfåglar och guldtuppar på soldäcket, medan kaptenen allt som oftast måste förhindra bråk bland törstiga män som skriker efter hårt ransonerat färskvatten.
Inte ens med en extra ranson brännvin nöjer sig manskapet. Segel spänns upp på däck för att skydda mot brännande sol. Kanonluckorna förmår inte låta luften gå i rörelse under däck.

– Jonge, hierheen! ropar kaptenen.

Philandor plockar raskt upp den vita pipan och bär den försiktigt till salongen.
Ur höger västficka tar kaptenen fram påsen av läder och snart fylls salongen av rökslingor och en doft som för alltid ska komma att förknippas med kapten Ekeberg. Hans tjocka vita hår är bakåtstruket och hopsamlat i nacken med ett svart band.

Philandors nye tuan – herre.

Resan hem från Canton

Utsikt över Canton (CG Ekeberg)

Philandor inser att besättningen under resan och uppehållet i Kanton utökas med nya ansikten, och utöver dödsfall, rymmer några skeppsgossar i hamnar längs vägen.

Efter månaders uppehåll i Kanton är skeppets alla lastutrymmen fyllda av kinesiska varor och återfärden till Sverige kan börja. I hytter och skeppskistor har besättningen utifrån förmåga och plats samlat på sig så mycket av de kinesiska föremålen som är möjligt. Alla vill göra goda affärer vid hemkomsten. Ett gott tillskott till den peng som kompaniet lämnar i ersättning. Många drömmer om en egen gård därhemma.

För sista gången har Philandor skymtat tropiska stränder, skrikande kineser som ville sälja frukt, papegojor och små apor! Med hjälp av tidvatten, segel och bogserande sampaner tog sig det fullastade skeppet i januari 1767 utför Kantonfloden från Bocca Tigris. Efter någon vecka är de på fritt vatten, under segel och på väg hem. Ska det även bli Philandors nya hemland?

Vid Afrikas kust siktas nu Kap genom Bay Falso – höga klippor reser sig runt skeppet och Taffelbergen växer upp i horisonten. I Kap regerar de fruktade holländarna. Överallt ser Philandor att den vita befolkningen härskar över svarta slavar, gulbruna hottentotter och bländningar. Han vet inte vilken grupp av hudfärg han tillhör, vet bara att hålla sig borta från torg där män, kvinnor och barn skiljs åt då vita män visar upp dem och andra ropar låga tal. Språket är en blandning av holländska och engelska och han förstår att det handlar om köp av människor. Barn slits från sina föräldrar, kvinnor slits från sina män. Ett ständigt skrik hörs under förmiddagar då försäljningen pågår. Som vore de varor av allehanda slag.

Väl kommen till södra Spanien och Cadiz hamn möter de åter skogen av avskalade träd, mängden av master som trängs vid kajen. Efter angöringen springer besättningen av och an för att fylla på matförråden, för att inte tala om allt vin som införskaffas från trakten (jeres – sherry). Philandor känner ingen lust att gå i hamn, han har sett det vilda gatulivet i andra hamnar, ett liv som blandas med både rån och slagsmål.
Han tittar upp mot soldäcket och ser kargörerna som sitter i all enskildhet, med klirrande glas i skuggan av segeldukar som spänts upp under den heta solen.
Kaptenen kämpar alltjämt med att med mildhet främja humöret på slitna jungmän och matroser och med all sin kraft försöker han få dem att hålla ut och kanske uppbringa en gnutta arbetslust.

Snart bär det iväg ut till havs igen och i maj lägger skeppet till utanför Sankt Helena i Sydatlanten för att bunkra färskvatten och livsmedel och i slutet av månaden ankrar skeppet utanför ön Ascension. Raskt sätts småbåtarna Eschaloupen och Jollen i sjön och Philandor får tillsammans med andra unga män gå iland för att fånga sköldpaddor och plocka Portlaka.

De unga matroserna och Philandor sliter med fångsten av stora tunga sköldpaddor. Köttförrådet får ett gott bidrag, men manskapet klagar över att köttet är segt och att lukten av sköldpaddorna liknar den som är där nere på däcket bland kreaturen. Färska grönsaker är det ont om och kocken tar tillfället att göra sallad och spenatstuvning av Portlakan.
– Era kräsna kräk, väser skeppskocken åt manskapets rynkade näsor.

Philandor tycker mest om att sitta på durken, det känns stabilare på något sätt. Efter flera veckor ombord blir han ombedd att sätta sig på bänken med de andra matroserna och äta ur skålen på bordet. Han som aldrig suttit annat än på huk och ätit ur någon bytta som ställts på däcket. I ett mörkt utrymme på ett holländskt slavskepp. Som ett djur. Hur ska han nu bära sig åt? Han tittar på de andra och försöker efterlikna deras sätt att svänga sig över bänken och få benen under det nedfällda bordet … det känns som han tappar balansen för ett ögonblick. Han blir alldeles yr, och skeppet kränger. Han griper efter bordets kant och håller sig krampaktigt fast för att inte trilla omkull.
Bullrande skratt rullar över hans huvud.

Manskapet har en begränsad omgång kläder, men fri kost – salt sill, salt fläsk, bröd och smör. I värmen och långt mellan anhalterna hinner maten bli full av mask och halvrutten. Männen delas in i lag och de slafsar i sig maten ur en gemensam skål. Klådan, den som gör att de ständigt river sig blodiga, inget gör dem fria från lössen, flugorna och annan ohyra. Alla river och kliar sig, djuren likaså. Dygnet delas in i fyratimmars vakter: fyra timmars arbete (i riggen eller vid länspumpen), fyra timmars sömn och fyra timmars rast, därefter fyra timmars arbete igen… dygnet runt. Ofta blev det mer arbete än vila. På lediga stunder spelar de brickspelet kvarn eller tärning. Frivakten ger dem tillfälle att lappa och laga de få persedlar som finns kvar.

Det röks tobak i kabyssen, men det röks även ute på galjonen under bogsprötet vid besök på skeppets avträden.  Såvida de inte sticker ut sin rumpor genom kanonport eller sätter sig vid relingen – här kan alla drabbas  plötslig nödighet och dålig mage. Endast några enstaka ljuslyktor lyser upp däcken under nattetid – så att de ska hitta avträden eller vilket hål som helst att sticka ut ändan.

Philandor ser att manskapet kämpar mot både stormar och pirater. Han tycker mest illa om att se alla dessa sjuka män. Unga som äldre ligger och dör i skorbut (skörbjugg) med ständiga sipprande blod ur munnarna. Rödsoten (dysenteri) tar också död på en del – tarmarna ser ut att plågsamt vändas ut och in – de sjuka sprutar blod ur alla kroppens öppningar.

Tillsammans lever djur och människor i fuktiga kyffen under däck. I hetta och kyla. Och ändå tvingar de i sig den härskna maten och många gånger det maskfyllda vattnet som serveras på backlagsborden samtidigt som de ber till Gud att de snart kan göra uppehåll i någon hamn. För att få friskt vatten. Detta lidande är inte okänt för kapten Ekeberg. Han har själv levt bland manskapets villkor redan som mycket ung skeppsläkare, sedermera styrman och slutligen som kapten. Numera han dock inte blöta det stenhårda brödet i vatten eller öl.

Likt slavarnas bröl på holländska skepp hör Philandor ångestfyllt vrålande från djur som står på tur att slaktas på skeppet. Här finns gott om matförråd.

På hemvägen till Sverige möter skeppet ”Stockholms Slott” ett franskt skepp, på sin väg från Cap Monte, vid Västafrikas kust med slavar. Den franske kaptenen styr mot det svenska skeppet och skickar bud om hjälp – och kapten Ekeberg kan tänka sig att undvara fyrtio lispund (ca 340 kilo) salt kött och tre sköldpaddor.

Redan efter en vecka träffar de på ytterligare ett franskt skepp i nöd. Ett stinkande skepp – helt utan matförråd – är på väg från Cap Monte till Santo Domingo med sin last. Svältande slavar. De får också hjälp av svenskarna. Philandor ser att två kistor risgryn, en kista torra matvaror och ett fat fläsk förs över till slavskeppet. Han vet hur det känns att vara utan mat.

Superkargörerna har på sin höjd några svettdroppar i pannan under sina alltmer gulnande och opudrade peruker. Brokadvästarna sitter spända över deras kaggar, där de struttar omkring som påfåglar och guldtuppar på soldäcket.

Tackolov har all besättning fri förning – och de tar med så mycket egna varor som möjligt för att själv kunna sälja vid hemkomsten. Ett skäl till att det är lätt att få män att vilja mönstra på skeppen till Kina. Förvisso tjänar superkargörerna mest, därefter kaptenen och sedan går det nedåt i rangordningen. ”Boys” står lägst – skeppsgossarna. Och handlar det om mat så serveras alltid kargörer och övre befäl vid första bordet – och då är det mycket vällagad mat och goda drycker. Befäl och manskap av lägre rang – vid andra bordet – serverades hygglig skeppskost, men utan vin.

Hårda skorpor, sill eller korv är skeppskost som också Philandor får vänja sig vid. Och efter hand som köttförrådet slut blir oxar, grisar, får och höns offer för slaktaren ombord. Men som de stackars djuren far omkring i dyningarna! Mer än hundratalet man hänger upp sina kojer när det är vilodags och avdunstningen från alla dessa smutsiga människor, djur och gödsel påminner Philandor om lukten på slavskeppen. Matroser och skeppsgossar delar sängrum på samma däck som kreaturen. Till utrymmet längst fram i fören – galeonen – går den som behöver uträtta sina behov. Och i den mån kläden absolut måste gnuggas rent samlas urin därifrån som tillsammans med saltvatten tar bort den värsta lorten.

Skeppskocken försöker få Philandor att förstå att när skeppsklocka kallar är det tid för honom att komma till skaffning – och han övar sig på att äta sill, salt kött, fläsk och kokt stockfisk . En prövning för en mage som bara fått en liten skopa kokt ris emellanåt.

Vid första bordet – som serveras i Stora kajutan – gäller en strikt rangordning bland kargörer och högre befäl och självfallet flämtar vaxljus på borden – det låga taket till trots och som gör att akterspegeln med sina små fönster lyser som små lyktor. Utifrån. Sommar som vinter.

Superkargörerna har de största hytterna vid Stora kajutan – och där inne hänger mängder av sammets- och brokadrockar. Endast kaptenen och kargörerna tillåts ha lyktor i sina hytter och deras hemlighus är mer komfortabelt än besättningens stinkande avträde.

Philandor får ibland sitta i prästens hytt, på en av två prästens stolar för att bättre kunna plita ner krumelurer på papper, men ser till att smita ut så snart ”boysen” närmar sig för att städa hytterna. De flinar åt honom. Kaptenen märker först inte detta, han har fullt upp med att hålla ordning på besättningen och går ständigt omkring på däck – inte utan sitt guldur i handen.

Under kvällar vyssjas Philandor till sömns av skeppets knirrade och knarrade, och från seglen hörs antingen låga viskningar eller höga stämmor från stormpinat hav. Han har aldrig sovit så gott.

– Inte visste jag att vi hade negrer ombord!
Rösten kommer hånfullt och får omgivningen att skratta. Philandor förstår att ordet ”neger” är menat åt honom och sväljer torrt sitt obehag medan han drar sig undan klungan av matroser. Det hotfulla sorlet når kaptenen som är snar att orda och ger en varning till packet.

– Pojken hör till oss och hör sen! dundrar Ekeberg.

Matroserna fortsätter att flinande pressa runt det stora ankarspelet som vore de dragdjur. I riggen klättrar de som markattor. Blir de på fyllan, spelar eller röker på opassande tid och plats får de smaka på ”katten”. Piskan. De får rejält med prygel av sitt befäl.

Det kvällas åter och skeppsprästen kallar till sedvanlig bönestund och framför enträget sin önskan att manskapet bör ägna sig åt att lära sig läsa och skriva. Inte bara den skiljaktige gossen Philandor är okunnig i det svenska språket. Med stor möda, och så länge stumpen av talgljus brinner, försöker han lösa detta mysterium till språk.

Hans lärobok ombord är den lilla katekesen.

En legendarisk kapten inom Svenska Ostindiska Kompaniet

Carl Gustaf Ekeberg

Carl Gustaf Ekeberg kommer till världen den 10 juni 1716 och växer upp på Djursholm – vid det Banérska säteriet i Danderyds socken – där är hans far Gustaf Ekeberg frälsekamrer och förvaltare. Hans mor är Ebba Catharina Fast och han växer upp tillsammans med sex syskon.

Carl Gustav börjar som elvaåring studier i kemi vid Uppsala universitet, men övergår efter tre år till praktisk apotekstjänst under 1730 som elev hos apotekare G. Wessel i Västerås. Under sex års lärotid inhämtar han så medicinska kunskaper och blir provisor vid apotek i Åbo och fortsätter samtidigt sina studier. Han får tillfälle att följa med som skeppsläkare under två resor på handelsfartyg till Spanien, där han lär sig navigation. Ett intresse han känner starkt för och kommer i framtiden att ägna sig åt navigationsyrket – blir inskriven och avancerade vid Amiralitetet (svenska flottans överstyrelse) och här startar hans långa bana i Svenska Ostindiska Kompaniets tjänst. Det är amiral Theodor Ankarcrona, en av kompaniets direktörer, som värvar Carl Gustav Ekeberg åt företaget.
Ekeberg tar värvning som 4:e styrman år 1742 på skeppet ”Drottningen av Swerige” och detta blir hans första och dramatiska resa. Skeppet grundstöter – efter 14 dagar – vid norska kusten och kaptenen på skeppet omkommer, sekonden rymmer och 1:e och 2:e styrmannen insjuknar – Ekeberg blir andre man. Det tar flera månader innan man till slut når Kanton, där skeppet ligger kvar till 1744.

På hemfärden är han andre befälhavande person och i juli 1744 kommer han åter till Göteborg. Carl Gustav Ekeberg gifter sig med Hedvig Erlandt och beger sig snart ut till sjöss igen.

Den 5 januari 1745 föds en dotter i Amiralitetsvarvsförsamlingen (Gamla varvet) i Göteborg. Och Ekeberg själv är ute på sin andra resa som håller på att sluta ännu vådligare än den första! Skeppet ”Stockholm” förliser en natt utanför Shetlandsöarna och endast genom en lycklig tillfällighet kan han ta sig i land på en rest av vraket.
Enligt vittnen blir hans hår totalt silvervitt den natten! På Shetlandsöarna dröjer han kvar i tre månader och passar på att ägna sig åt naturhistoriska studier samt hjälper lokalbefolkningen med läkarvård.

Carl Gustav Ekeberg blir icke avskräckt av det som skett, utan går som 2:e styrman åter ut på ”Götha Lejon” i december 1746, och stannar i Kanton även hela året 1748. Han återkommer inte förrän den 20 juni 1749.
Under året i Kanton passar han på att studera naturalhistoria och samlar på sig en del exotiska fynd. Han har nu börjat föra dagboksanteckningar med huvudsakligen naturvetenskapligt innehåll.

1750 väljs Ekeberg in i Vetenskapsakademien som ämnessven (gesäll, lärling) och tillbringar tiden i Göteborg på uppdrag av Ostindiska kompaniet.
I början av december samma år för han, denna gång som kapten, kompaniets gamla fartyg ”Freden” till Cadiz  för försäljning. Hemresan sker med skeppet ”Ulrica”

Därefter företar Ekeberg tre lyckade Kinafärder, de två första som 1:e styrman ombord på ”Hoppet” 1751-54 och ”Sophia Albertina” 1755-58, under den andra resan utnämns han till löjtnant vid Amiraliteten och under den tredje resan som kapten på ”Friederic Adolph”.

Under 1761 väljs han in i Vetenskapsakademien som fullvärdig medlem och året efter gör Ekeberg sin åttonde resa med Svenska Ostindiska Kompaniet, denna gång som kapten ombord på skeppet ”Finland”. Under resan till Cadiz omkommer flertalet av manskapet i rötfeber och man lejer in nya matroser i Cadiz. Fartyget stöter oturligt på en mudderbank vid Bankasundet och han kan klokt avvärja följderna av missödet, genom att med stor möda få sina lejda, vilda matroser från Cadiz att lyda.
Ekeberg är känd som sträng och fordrande, men samtidigt mänsklig – han föredrar en human behandling och undviker prygelstraff.
Det är från denna resa han för hem tolv levande teplantor till Linné, till dennes stora glädje och sedan sorg, ty plantorna dog!

Under åren 1763-65 tillbringar Ekeberg mer tid på sin gård Altomta i Tensta (Uppland) och ägnar sig åt jordbruk, trädgårdsodling samt författarskap. Nu är han en uppländsk jordägare och akademikollega i nära vänskap med Linné.

Den 28 december 1765 är han åter på ett skeppsdäck. Nu som kapten på ”Stockholms Slott” och ombord finns också den knappt 18-årige Anders Sparrman, en av Linnés lärjungar och blivande fältskär. Det bör också nämnas att den här resan till Kanton kommer att bli en av de mest vinstgivande i kompaniets historia – hela 97,75 %.
Klockan halv tio på förmiddagen söndagen den 16 augusti 1767 lotsas skeppet från Vinga – genom inloppet till Göteborg.

Ekeberg skildrar själv sina resor i såväl som i skrift och som i teckningar och inte minst graverar han planscher och kartor.
En resa som går till eftervärldens historia är den med skeppet ”Finland” – den 29 juni 1769 mönstrar Ekeberg på som kapten och ombord mönstrar också en ung man vid namn Jakob Wallenberg. En ung man som just blivit prästvigd. Han beskriver resan i den klassiska ”Min son på galejan” och Ekeberg å sin sida beskriver resan i boken ”Capitaine Carl Gustaf Ekeberg Ostindiska Resa, åren 1770 och 1771”.

Wallenberg nämner hur den vaksamme gråhårige kaptenen simmar fram och åter på däck och blir räddad av en välsignad tågstump – fru Ekeberg har då ingen aning om hur nära hon är att bli änka!
Under uppehållet i Kapstaden gör Ekeberg botaniska observationer och är även den förste som kartlägger False Bay.

Sskeppet Finland

Ytterligare två resor gör Ekeberg – båda med ”Sophia Magdalena” under åren 1774-75 och 1777-78. Under den sista vistelsen i Kanton skriver hans kollega i kompaniets tjänst, kapten James Maule, om att Ekeberg är för gammal för att fara till Ostindien, men också att han är tacksam att ”old Ekeberg” har vågat åta sig det svåra uppdraget att föra skeppet den långa vägen från Sverige. Ekeberg får under resans gång besked om att han tilldelats ordensdekorationen riddare av Vasaorden. Den kommer via post till Kanton. Den 12 januari 1778 lämnar Ekeberg Kanton – en sista gång.

På Altomta i Uppland

På Altomta visar Ekeberg att han är en driftig och intresserad jordbrukare och han skriver gärna brev om odling av säd, gräs och foderväxter.

Den 4 april 1784 avlider Ekeberg på sin gård. Den gamle och sjuke läkaren, tillika kaptenen skriver ”Flera år har jag vid häftigt gående eller rörelse känt ett styng uti bröstet …

Hans liv och leverne går till historien som kanske den mest erfarne sjökaptenen i Svenska Ostindiska Kompaniets tjänst.

Carl Gustaf Ekebergs målningar

Källor:
Ostindiska kompaniet – Tore Frängsmyr
http://ostindiska.nordiskamuseet.se/
http://www.ub.gu.se
Sven T. Kjellbergs Svenska Ostindiska Companierna 1731-1813, Malmö 1974 (STK) http://sok.riksarkivet.se
Capitaine Carl Gustav Ekebergs OSTINDISKA RESA åren 1770 och 1771. Beskrefven uti bref til Kongl. Vet. Academiens Sekreterare
http://www.arkivdigital.se

© 2021 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑