Om väggar kunde tala

Kategori: Bohuslän

Marstrand en tidig augustidag …

Marstrand (Wiki)

Det är minst sagt knôkat vid hamnen och väl ombord på en mindre färja tar passagerare sig över ett vatten som korsas av enorma motorbåtar och segelbåtar – och några små som ekor som ser ut att tillhöra befolkningen. För deras färd fram och åter till fastlandet. 

Hoppar av färjan och drar åt vänster … där ligger det gamla fortifikations Södra Strandverket som byggdes i mitten av 1800-talet – för att försvara ön från dansken. Idag är försvars-anläggningen Strandverkets Konsthall. 

Det är två damer som framför allt utmärker på platsen. På innergården står Sean Henry’s megastora skulptur ”Woman Being Looked At” och det råder ingen tvekan om att hon är ett populärt objekt för fotografer … alla som passerar vill själv stå intill och de ser själva ut att vara i miniatyrer, jämfört med konstverket. Skulpturen lär vara en avbild av en brittisk fotomodell. På gården finns också skulptur av fransmannen Bernar Venet som är känd för sina gigantiska installationer. Maria Miesenberger är en svensk konstnär som också visar en skulptur över porten till anläggningens gård.

En annan kvinna som uppmärksammas just nu – och det är innanför utställningslokalen – är Ingrid Bergman född den 29 augusti 1915 och uppmärksammas därför inför sin 100-årsdag (död den 29 augusti 1982)! Megakändis minst sagt.

Om Marstrand finns mycket skrivet och tycker vi tycker att livet full av lagar och regleringar, kan vi nog anta att det var svårare på 1700-talet. Inte minst när det gäller näringsidkande, invandring, religionsutövning och handel som omfattades av ett strängt lagverk. Byråkratin gynnade inte företagsamheten. Ute i Europa har man infört så kallade porto francos, det vill säga frihamnar, där marknadsekonomiska krafter får större frihet att röra sig inom. Frihamnarna var som självstyrande republiker och moderlandet – i detta fall Sverige – tjänar pengar på att ta upp tull på varor som kommer därifrån.

Några borgare från Marstrand kommer på tanken att göra den lilla klippön till frihamn och försöker lägga fram idén, men misslyckas några gånger. De försöker år 1762 och 1771 och lyckas få med intresserade på förslaget. När förslaget presenteras för Gustav III år 1774 är det på rekommendationer av Ostindiska kompaniets kommersiella rådgivare, finansministern Johan Liljencrantz och kung Ludvig XV av Frankrike! 

Konkurrensen i världen är stenhård, men Gustav III är en chanstagare. När Sverige nu står inför ekonomisk och politisk kris finns inget utrymme för långsiktig planering. Här gäller det att agera! Gustav III skriver ett öppet brev till stapelstaden Marstrand 1775. Brevet innehåller privilegier som gör Marstrandsön till Skandinaviens första porto franco.

”… Handeln måtte på något Beqwämt ställe här i Riket göras fri och oinskränckt, så att af denna rörelse må kunna dragas den vinst och fördel, som Rikets belägenhet och Öfriga Omständigheter medgifwa.”

Att det är just Marstrandsön som blir Sveriges internationella frihamn är ingen slump. Ön ligger rakt innanför Skagens udde och är första anhalt för alla skepp som kommer från väster. Marstrand har i decennier använts som samlingsplats för konvojer av fartyg på väg ut i världen. Hamnen är väl skyddad, djup och oftast isfri. Hit kan man fritt föra varor för magasinering, försäljning eller omlastning, ingen tull togs upp.

Tullfriheten, tillsammans med det gynnsamma geografiska läget, lockar nu allehanda handelsfartyg. Frihamnen får stor betydelse för försörjningen av de krigförande länderna. Bredvid stora ostindiefarare som väntar på gynnsamma vindar ligger fartyg med spanska, franska och engelska flaggor. Hit kommer en mängd skepp på besök. 

Perioden blir den mest lönsamma i svensk sjöfartshistoria. Men förutom allt detta så måste det finnas människor och kapital. Därför fick såväl svenskar som utlänningar, utan några restriktioner, flytta till och från ön. Utlänningar som skaffar sig fastighet på ön får efter två år automatiskt svenskt medborgarskap. Det står var och en fritt att utöva vilket yrke som helst. Ingen behöver söka så kallat burskap och få laglig rättighet att utöva yrke. Inga formaliteter som begränsar – och man fick arbeta med vad som helst och sälja till vilka priser som helst. 

Vänder blicken mot kyrkan och Karlstens fästning – i en historia berättas att en dag i november 1764 låses en fånge in på fästningen i Marstrand. Fängelseporten slår igen bakom ryggen på en av landets ledande politiker och finansmän. Gustaf Kierrman – hattarnas ledare – ska avtjäna en månad på vatten och bröd för att därefter sitta inlåst resten av sitt liv. 

Som direktör för Ostindiska Kompaniet råkar han illa ut då mössorna tar över. Han anklagas för oegentligheter och att för att ha gjort enorma uttag för egen räkning. Han avlider mindre än ett år efter inlåsningen – sannolikt av svält!

Den nuvarande kyrkan lär vara uppbyggd under 1270–1319 och är sannolikt då en kyrka för ett franciskanerkonvent!

Vad gäller Marstrands porto franco-epok så upphävs lagarna den 15 maj 1794 och Marstrand återgår till att bli en hamnstad som många andra. Rika familjer drar sig tillbaka till Göteborg och Stockholm – och den mosaiska församlingen, som är den första i landet flyttar.

Att stortjuven Lasse-Maja friges efter 26 år på Carlstens fästning, de senare åren visserligen med trevliga sysslor i köket är väl allom känt. Under sina sista sex år i frihet, intill sin död 1845, lever han på sin ryktbarhet bland folket som populära och samhällstillvänd – ”tjuven Lasse-Maja”.

Margareta Huitfeldt

Margareta Huitfeldt (Göteborgs stadsmuseum)

Bönderna på gården Mölnefossa hade lånat pengar av fru Hvitfeldt, och hon påstod att det var avtalat att hon skulle ha gården. Hon blev ålagd att gå ed, och den skulle avläggas i vittnens närvaro på Mölnefossa gård. Innan fru Hvitfeldt for dit tog hon jord från Sundsby och lade den i sina skor. Sedan stod hon på Mölnefossa och svor: ”Här står jag på min egen jord”!

Till yttermera visso står det i jordeboken att fru Hvitfeldt har köpt gården Mölnefossa anno 1652 av herr Hendrik och jungfru Boel Måneschiöld till Åkervik.

Det finns många skrönor och rykten om denna kvinna, men det finns också en sida av hennes liv som det inte talas så mycket om – den tid hon är en moderlös dotter, hustru, mor och änka …

Margareta Huitfeldt ser dagens ljus den 5 november 1608 på gården Skejelbred i sydliga Norge. Man vet egentligen inte så mycket om hennes privatliv, hennes utseende eller personlighet. Inga porträtt finns bevarade från hennes uppväxt och ungdomstid som hon tillbringade hos moderna fram till 1628. Det enda man kan säga är att hon sannolikt inte tillhörde den resliga typen av kvinnor, med utgångspunkt från den gravöppning som gör i slutet av 1800-talet – då kistorna i Valla kyrka öppnas i samband med att kyrkan ska renoveras.

Hon är enda dottern i faderns första äktenskap och en halvbror kommer så småningom, men dör redan som mycket liten. Man kan ju undra vad slags utbildning hon fick, utan konkurrens av bröder som vid den här tidpunkten vanligtvis påkostas dyrbar utbildning. Hennes mor som dör tidigt och faderns omgifte med en dansk adelsdam gör att den unga Margareta förmodligen får tillbringa större delen av sin uppväxt hos sin mormor, fru Gurre Green vid Sundsby – ett gods på ön Mjörn i Valla socken, i norra delen av Tjörns kommun i Bohuslän.

Det är helt naturligt att högadelns barn placeras hos äldre släktingar om modern dör eller är upptagen med att resa med en make som under långa perioder är ute på olika uppdrag.  Margareta får dock flytta hem till sin far och styvmor, då även mormodern avlider i slutet på 1620-talet.

En adelsflicka som Margareta får med stor säkerhet tidigt lära sig lanthushållning – förutom att läsa och skriva samt kristendomskunskap – då hon i framtiden förväntas bli en skicklig godsägarinna. Hon utvecklar uppenbart förmågan att behärska ekonomisk lagstiftning i syfte att köpa och sälja egendomar. Visserligen står hon som ung under faderns förmyndarskap och som gift kommer maken att styra och ställa, trots att hon själv står som ägare till både gods och förmögenhet.

Men som många andra kvinnor i hennes ställning kan hon se fram emot ett liv som gräsänka eller rent av som änka då männen är ute i krig. För Margaretas del är det nödvändigt att införskaffa kunskap om förvaltning av gods, men troligen har hon också god hjälp av sakkunniga skrivare.

Hon gifter sig först vid 27 års ålder, trots att många unga kvinnor gifter sig redan före 20 års ålder. Hon kan nu räkna med att få ut sin del av förmögenheten efter modern, som tillfallit henne efter faderns omgifte. Mormoderns förmögenhet tillfaller även den Margareta. Det är således ingen brådska att gifta bort henne.

Men våren 1635, står hon brud och äktar den danske adelsmannen Thomas Dyre, som är tre år äldre. Det sägs att tycke uppstått mellan dem, och att det inte bara handlar om lämpliga partners av lika börd. Han lämnar sin kungliga tjänst och flyttar till Margaretas gods på Tjörn.

Ekonomiska brydsamheter tillåter inte de nygifta till ett yvigare godsägarliv. Margaretas Sundby är tyngt av inteckningar som maken löser in, dels av egna medel och dels genom försäljning av jordegendomar.

Margareta har ärvt några gårdar i socknar som ligger relativt utspridda i Bohuslän. En nackdel eftersom insocknes bönder då betalar mindre till henne än de skatter som betalas till kronan. Inte kan hon utnyttja dem som dagsverkare heller, utspridda som de är. Maken Thomas Dyre får därför den strålande idén att försöka sammanföra gårdarna kring godset genom köp, pantsättning och byteshandel.

På så sätt ökar han sin hustrus tillgångar, men säg den glädje som varar. Bohuslän drabbas av krig och han får åter gå ut i kungens tjänst, dock med en betydande inkomst om ca 120 riksdaler per år. I affärsuppgörelser om hustruns gårdar måste han trots allt följa en regel, han är tvingad att ha hennes medgivande vid eventuell avyttring. Han gör ett avsteg från den bestämmelsen när han år 1648 byter till sig gods i Solberga, Jörlanda och Hålta mot kronogårdar (d v s gårdar som brukades av bönder mot ersättning till staten) i Valla. Huruvida Margareta reagerar på detta vet vi inget om, trots att ryktet om henne säger att hon är den dominerande parten i äktenskapet. Men eftersom mannen, vid den här tiden, är herre i huset får Margareta underordna sig.

Margaret föder, ett år efter vigseln, en dotter och två år senare en son. Barn som uppkallas efter hennes hedrade föräldrar, även fadern har vid det här laget gått ur tiden. Dottern dör tragiskt nog kort efter födseln och sonen, som är obotligt sjuk, avlider 1646 – endast åtta år gammal. Nu har de endast en son kvar i livet, lille Ivar som är två år.

Det är inte ovanligt att adelskvinnorna också drabbas av dödsfödslar trots att de lever under betydligt bättre omständigheter än böndernas hustrur, som inte måste uthärda både svält och tungt arbete.

Det är sommar 1651 då Margaretas make Thomas, insjuknar och dör i september samma år. Nu står Margareta där – en ensam förmögen änka med en sjuårig son. Något nytt gifte blir det inte för hennes del – kanske var det mer intressant att bruka gods än att underkastas en ny make.

Hon tar sig an affärer i salig Thomas anda och gör ett antal godsförvärv, många på Tjörn, men även inåt landet som t ex i Brasta och i Lyse socken samt ute på Stångenäset. I avlägsna socknar som Åbygodset i Kungälv, Backa och Björlanda på Hisingen görs också affärer.

Sonen Ivar får lika god utbildning som sin far. Det hade hans mor råd med. Hon har till syvende och sist två intressen – att förvalta sin egendom och sonens framtida välfärd.

Sonen beger sig ut på resa och har planer på att besöka Spanien, Italien och Tyskland, men när han befinner sig i Montepellier i södra Frankrike, drabbas han av hög feber och avlider efter tre veckor. Han är bara arton år gammal. Han begravs i Uddevalla kyrka den 13 januari 1664. En av dikterna som läses under begravningen är dansk och sista versen lyder;

Jeg her nu mist baad börn och mand
Med slect oc venner fleere
Saa ingen mig nu tröste kand
Uden min Gud oc Herre

Hennes sista barn blir donationen till Bohusläns studerande ungdom. Själv slutar hon sina dagar, sjuttiofem år gammal, på Sundby den 16 november 1683 – hennes namn lever ännu kvar i en skola i Göteborg och i inrättningen för stipendier.

Den svenske målaren, fornforskaren och museiintendent Gustaf Brusewitz skriver 1864:

För att från Tjörn komma in på Oroust, måste man först färdas öfver en liten bergig och backig ö, kallad Miörn, på hvilken man finner det såsom Margaretha Hvitfelds vistelseort välbekanta säteriet, eller numera gymnasiigodset Sundsby, omgifvet af den mest pittoreska natur — ja man kan på vissa ställen der anse sig förflyttad till den yppiga södern, till Appeninnernas af pinjelundar smyckade pass, till Medelhafvets kuster….

Han springer över bergen!

Ida Hedberg

Selma Lagerlöf skriver i Nils Holgerssons resa att havet kan vara vilt och påträngande och att vi sedan många tusen år tillbaka skyddas av en lång bred mur – kallad Bohuslän! Uppförd av ansenliga stenblock och långa bergåsar. Ett sådant lanskap kan tyckas vara ofruktbart så att inga människor kan finna sin bärgning där. Vildgässen far vidare …
Vi har också läst om stora sillperioder – den sista under åren 1877-1906 började man också fiska med snörpvadar – sillstimmen ringades in av stora nät som snörptes åt i botten. Sedan kunde man ösa upp sillen i båtarna. Sillen blev var mans föda och kom att kallas ”fattigmansfläsk”. 
När de stora sillperioderna var över visste ingen om de skulle komma tillbaka.

Jag vill berätta om en pojke som kommer från Lyse, en plats i Bohuslän som till största delen omges av havet. Här har gamla havsvikar på en del ställen skapat odlingsjord emellan de gråa, nakna klipporna. Gårdarna är oftast skoglösa. Berg av granit finns det gott om.

Pojken är yngst i barnaskaran om tiotalet barn. Han föds den 11 november 1913, son till Ninus (Adolfsson) Hedberg och Ida Hedberg (född Johansdotter). Ninus är som många andra i Bohuslän, stenarbetare.

Ur Svensk-Amerikanska Western, June 28, 1917 läser jag:
”En gåva på 100 kr har landshövding Lagerbring öfverlämnat till stenhuggaren N . Hedberg i Häggvall Lyse som har stor familj att försörja och dessutom en längre tid varit sjuk och oförmögen till arbete.”

Pappa Ninus avlider då yngste sonen bara är 4 år. På självaste julaftonen 1917. Mamma Ida blir ensam och har många små att försörja. Delar av hemmets tomtmark säljs för att inbringa några kronor till mat på bordet.
Den lille sonen är sjuklig och har dåliga odds att bli så mycket äldre. Lyckligtvis blir han frisk och uppnår vuxen ålder, jobbar hårt under krigsåren i olika delar av landet. Utbildar sig till möbeltapetsör och gifter sig med sin stora kärlek. Flickan från Lödöse och som han träffar på dans en sommar. Då arbetar han i Thorskog på andra sidan Göta älv. Med roddbåt färdas unga grabbar över till Lödöse för att roa sig då tiden så tillåter.
Han blir så småningom göteborgare och min svärfar och har till en början egen tapetserarverkstad och så småningom blir det möbelaffär – Olskrokens Möbelaffär.

När vi talar om att det var bättre förr så tänker jag på historier jag hört av min mamma om svåra år i Norrland och flytten till Göteborg. Min svärfars berättelser om det hårda livet i Bohuslän och beredskapsarbeten i olika delar av Sverige. Om hur familjer levde åtskilda under långa tider. Om sjukdomar och fattigdom.
En berättelse har särskilt etsat sig fast i mitt minne. Han den lille pojken, Ninus son, som springer över bergen i Bohusläns Lyse. Hur han efter ett dagsverke fått en smörgås med ost på av husbondens fru. Han springer hemåt för att berätta. Han är så hungrig att han börjar äta på brödbiten. En bit. En bit till. Han skjuter ostbiten framför sig på brödskivan… han vill njuta av den så länge som möjligt. Till slut har han kommit till kanten av ostskivan och beslutet fattas att äta upp hela ostskivan. Ni vet när man befinner sig i skarven till något nytt, något bättre – framtiden. Och man kan lägga det som varit bakom sig – historien. Den gamla goda tiden… och skarven flyttas ständigt framåt. Eller hur?

© 2021 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑