En alldeles ovanlig dag på jobbet

En alldeles ovanlig dag på jobbet


Rosor

Det har blivit så ödsligt på jobbet. Ingen kan fylla den plats som nu står tom. Ingen. Den ena människan kan inte bli det som den andra var – hur kulle det vara möjligt?
Jag undviker att titta åt Britt-Maries arbetsrum varje gång jag passerar genom korridoren. Där ligger hennes avsparkade skor på golvet, och hennes läsglasögon ligger ovanpå en av pappershögarna på bordet. Det ser ut som hon ska komma in i vilken minut som helst.

Fredagsmorgonen hade börjat med ett telefonsamtal. En ung man presenterar sig som Kenny nån´ting och jag förbereder mig ännu på ett samtal i raden av klagomål. Om hur ”kasst” husläkarsystemet fungerar, om hur svårt det är att komma fram på telefonen till vårdcentralen, ”snorkiga sköterskor” som avvisar oroliga patienter, man bor på ”fel sida” om gatan i upptagningsområdet för det medicinska ansvaret. Hur ska man veta? Men den här unge mannens röst talar osammanhängande om väder och vind, och efter en stund ställer han plötsligt en fråga.
– Undrar du inte var Britt-Marie é idag?
– Neeej, hon skulle visst till tandläkaren idag på morgonen, så hon kommer lite senare. Hurså, undrar jag, och får i samma ögonblick en känsla av olust över att ha lämnat information om sekreteraren, till en helt främmande person. Men det är ju ändå någonting i hans fråga som avslöjar att han känner Britt-Marie.

– Jo, dé é så att hon var på symöte igår kväll, fortsätter den unge mannen. Alltså, efter mötet med konstföreningen på Lillhagen. Mamma hade planerat att följa med på konstresan till Kina, men när hon kommer till symötet på Arvids Lindmans gata så tycker tjejerna att hon såg lite konstig ut, så dom frågar om hon mår illa. Han säger allt i ett enda andetag. ”Nej, det gör jag inte, ge mig lite kaffe så blir jag snart pigg igen,” lär Britt-Marie ha svarat. Hon får sitt kaffe, men tjejerna tycker fortfarande att hon verkar lite frånvarande, så dom tar ut henne i köket, sätter henne på en stol och ringer sjukvårdsupplysningen. Ambulansen kommer med tjutande sirener efter bara några minuter och då kör dom henne till Östra sjukhuset … och då är väl klockan sådär vid tiotiden”, fortsätter Kenny lite dröjande.
– Jaha, säger jag nervöst och otåligt. Och var är hon nu då?

– Jo, hon é kvar på Östra, men hon dog … hon dog klockan två … pappa, Anette och jag har varit hos henne i bårhuset.
– Men, Herre Gud, varför säger du inte detta med detsamma, hackar jag fram och får skakningar i hela kroppen. Här har vi pladdrat på om oviktiga saker, och så har hans mamma dött!

Chockad och beklagande avslutar jag samtalet.
Britt-Marie är DÖD!
Eller glömde jag beklaga, tänker jag och reser mig upp för gå ut och skrika ut till de andra om vad som hänt.

Hur kunde detta hända? Var hon sjuk? En massa förebrående tankar far i mitt huvud. Jag drar mig till minnes att vi kvällen innan glatt ropat ”hejdå” till varandra. Nu är äntligen Kinaresan inom räckhåll. ”Hälsa mina gamla kamrater”, är det sista jag ropar ut i korridoren när hon går iväg till mötet om resan.

Budet om Britt-Maries plötsliga död blir till förvirring för oss alla och jag bestämmer mig för att ordna en minnesstund, på den plats och för dem som Britt-Marie arbetat tillsammans med under många år.
– Vi måste komma till ett avslut och kunna bearbeta sorgen och förvirringen som drabbat oss, förklarar jag för sjukhusprästen Urban.
Han tycker det är en utmärkt idé och lovar att fixa både kantor och särskild utsmyckning i sjukhusets lilla kyrka.

Jag räknar med att det kan komma ett tjugotal personer.
När jag stiger in i det lilla kyrkorummet möts jag av närmare hundratalet människor som sitter bänkade – tätt, tätt intill varandra!
Anblicken av alla dessa nedböjda huvud får mig att ta den kortaste vägen fram till en tom stol som ser ut att vänta just på mig! Längst fram och närmast altaret.
Det är knäpptyst i lokalen. Jag nickar till prästen Urban som till en hälsning. Han är som vanligt både högröd och blank om kinderna, dessutom verkar hans prästkrage vara av en storlek mindre än sist jag såg honom.
Församlingens unga kantor gör sig redo för att spela hymnen ”Ave verum corpus” av Mozart.

Efter att ha hälsat alla välkomna, överlämnar prästen snabbt ordet till mig. Jag som i detta läge är tacksam över att ha förberett även en kollega på att läsa en dikt. Kollegan är, som många i hennes ålder, en gammal trotjänare i sjukvårdens tjänst och som blivande pensionär ska hon snart ägna mer tid åt volontärarbete.

Prästen Urban lotsar mig varsamt genom hela proceduren kring minnesstunden, som kommer att bli en upplevelse jag aldrig tidigare varit med om. Vackra sånger sjungs av den unga kantorn, ljus tänds och släcks enligt ritualen och slutligen läser jag en bön till Britt-Maries själ;

(…) Det är som en flik av förlåten till den andra världen dragits ifrån, och en strimma därifrån fallit ner över vårt liv på jorden. Låt den inte försvinna! Låt mig inte glömma att jag – att vi alla – tillhör båda världar. Låt mig alltid trofast bevara minnet av den som gått och trofast göra vad jag kan för att lätta sorgen för de andra. Amen

Nu är stunden inne för kollegan att läsa dikten ”Det är vackrast när det skymmer”.
Tårar hörs inte – inte heller små mjuka pappersnäsdukar som diskret plockas fram ur fickor.
Hon är en engagerad medmänniska, tänker jag om kollegan samtidigt som jag efter tecken från prästen går fram till den enkla predikstolen. Sveper med blicken ut över kyrkorummet och tar sats för att hålla mitt avskedstal.

Exakt i det ögonblicket är jag nära att bryta ihop. Men jag gör inte det. En känsla av styrka och trygghet har alldeles nyss spridit sig inom mig – den känslan fick jag på vägen till minnesstunden. I bilen. På motorvägen mellan Tingstadstunneln och Backa. Jag hör tydligt en röst som säger: ”Ska det va´ nödvändigt?” På Göteborgska, eller rättare sagt på Hisingska!
Det är Britt-Maries röst. Hon sa alltid så när hon fick en uppgift som inte var så där alldeles kul att genomföra … när hon inte hade lust.

Jag harklar mig och börjar mitt avskedstal.
– Vad tänker man på en så´n här dag när vi samlas för att hedra minnet av Britt-Marie?
Är det att hon varit Göteborgs sjukvårds trogen i många år?
Att hon alltid ställt upp för stressiga chefer och arbetskamrater – utan att någonsin klaga? Att hon gång på gång blivit ”övertalig”, men aldrig gett upp hoppet om ett nytt jobb – och att vi andra känt skuld över att få vara kvar, men också en stark oro över att vid nästa omorganisation stå på tur att lämna arbetsgruppen?
Jag för min del tänker på hur hon nyss alldeles strålande kom till sin nya arbetsplats med nya arbetskamrater, och också till mig. Hur snabbt hon blir en mycket omtyckt person med nära till skratt och vänlighet?
Därefter berättar jag om mitt sista minne från vår gemensamma arbetsdag, och om hur vi går omkring i kvarteret Haga på lunchrasten. Britt-Marie säger att hon nästan bara sett Göteborg från Hisingen och att hon inte känner till Haga så väl! Hon blir förtjust när hon hittar ett perfekt bord till landet – som nu är utbyggt och ger plats åt fler matgäster.
En vacker gammal paradhandduk ska bli present till dottern som fyller år nästkommande lördag. En blomma inköps till kvällens värdinna på symötet. Vi äter paj på ett mysigt café och Britt-Marie skrattar åt tanken att dottern kanske inte alls vill ha en paradhandduk.
– Anette vet vad hon vill ha, Kenny skulle aldrig säga annat än att presenten är jättefin.

På kvällen skall Britt-Marie planera sin Kinaresa – äntligen ska den bli av. Därefter ska hon iväg på symöte hos ”tjejerna”, gänget som umgåtts sedan barnsben. På Arvid Lindmansgatan.
Det är en alldeles vanlig dag på jobbet, och i luften känner vi att våren var på väg, trots den kyliga aprilvinden.

När jag kommer till slutet av mitt tal tittar jag rakt in i allvarsamma ögon och ställer frågan högt.
– Vad skulle Britt-Marie ha sagt om hon var med oss just nu? Jo, ”var detta nödvändigt?”

Igenkännande leenden och småskratt sprids i den församlade skaran av vänner och sannolikt också känslan av att det nu är dags att gå vidare.
– Nu kan vi sörja, nu kan vi läka våra sår … är mina sista ord innan jag glider ner på stolen igen. Längst fram och närmast altaret.
I bakgrunden klingar försiktigt orgelspel ”Älska mig”, och vi skingras för att återgå till vardagen.
Allt skulle komma att bli som vanligt igen.

Från prästen kommer ett kort;

Kort


Facebook kommentarer

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *