Bom Dia, Amor… på Stora teatern i Göteborg

Bom Dia, Amor… på Stora teatern i Göteborg


Stora Teatern i Göteborg

Den 15 september 1859 invigs Nya Teatern, eller Stora teatern – i en tid då en värdig inramning förväntas av en högborgerlig publik. Teaterbyggnaden ritas av Bror Carl Malmberg och den eleganta salongen omsluts av en mängd dekorationer och förgylld ornamentik, skapad av bildhuggaren Carl Ahlborn. Teatern kan för sin tid erbjuda den allra senaste komforten i form av ett varmluftssystem och gasbelysning. Det senare är en risk för brandfara och därför installeras ett system med vattenledningar och slangar uppe upp i taket, trappor och korridorer görs extra breda och antalet utgångar är många till antalet. Ifall olyckan skulle vara framme …
Teatern i Kungsparken är Vasastadens första stenbyggnad. Byggkostnaderna för teatern har visserligen beräknats till högst hundratusen riksdaler, men slutnotan blir trehundraåttiotusen riksdaler! I den ursprungliga planen ingår att teatern ska rymma minst åttahundra personer, ha ett konditori, en restaurang, och boningsrum.
Vid invigningen spelas pjäsen Konung Karl den Tionde Gustaf inför en helt svartklädd publik. På scenen illustreras tåget över Bält med äkta snö och is. De dyraste biljetterna kostar två kronor och femtio öre, och de billigaste på tredje raden kostar en krona.

En kväll, etthundrafemtiosex år senare, sitter vi precis i mitten av salongens första rad. Teatervärdinnan hälsar oss välkomna och ber oss att inte fotografera under kvällens första nummer.

Det finns vissa stunder i livet som stannar kvar hos oss. Länge. Den här kvällens möte med den portugisiska sångerskan Carminho och hennes tre gitarrister är just en sådan händelse som etsar sig fast. På den mörka nakna scenen tar de sig an den unika portugisiska folkmusiken fadon som havet. Ibland mörkt, ibland fridfullt och ibland som piskande vågor. Vi berörs långt in i själen. Hon får oss att sjunga med i Bom Dia, Amor – God morgon min älskade …
I den mesta avskalade miljön berättar Carminho själv berättar med sin hesa röst att hon växte upp i fadohusen i Lissabon och runt om i världen beskrivs hon idag som den portugisiska folkmusikens nya världsstjärna.

Carminho började sjunga inför publik på olika tavernor i Lissabon redan som 12-åring, allt enligt traditionen då hennes mamma är fadista. Hon började tidigt sjunga på fadohusen i Alfama. Hennes fullständiga namn är Maria do Carmo Carvalho Rebelo de Andrade.

Hon sjunger om – Saudade – längtan efter det som redan är över och därför aldrig kan upprepas. En sorg, vemod, övergivenhet, ensamhet, åtrå… och inte minst när man befinner sig i en omöjlig situation – i kärleken eller andra känslolägen – som man lider av och längtar efter att bli befriad ifrån. Genom Carminhos avskalade stil och djupa intensitet får vi ta emot fadons själ. I hennes totala närvaro hänför hon oss på ett alldeles makalöst sätt.

Det skrivs i olika sammanhang att det finns fado och så finns det portugisisk fado och så finns det Carminho – idag en frontfigur inom fadomusiken. Hon fyller den gamla teatersalongen från 1850, tillsammans med sina musiker, med dramatiskt utspel, en intensiv och närgången stämma. Jag sitter hennes så nära att jag kan se in i hennes ögon.
Hon bjuder på både traditionell fado och modern, men också portugisisk folkmusik och brasiliansk populärmusik. Hon är omåttligt populär i sitt hemland Portugal.
Vi får också uppleva mästerverk av Luis Guerreiro på akustisk gitarr, André Ramos på portugisisk gitarr samt Daniel Pinto på akustisk basgitarr. Publiken jublar!

Några veckor tidigare, i september 2015, söker jag skugga under några träd i Lissabons Alfama och får syn på ett alldeles nyskapat konstverk i sten – en kvinnas ansikte – vid Rua de São Tomé. Jag pekar på formationen och mitt sällskap säger genast att detta är Amalia Rodrigues (1920-1999). Konstverket är uppenbarligen en hyllning till den största portugisiska fadosångare i historien och ofta kallad ”fadons drottning” (Rainha do Fado). När hon dog, utlystes tre dagars landssorg och inför hennes begravning kantades Lissabons gator av mer än hundratusentals sörjande portugiser.

Amalia RodriguesAmalia Rodrigues – stenläggning vid Rua de São Tomé, Lissabon

Jag är inte ett dugg förvånad över att fadon har upptagits på UNESCO:s världsarvslista som ett av världens kulturella immateriella världsarv.


Facebook kommentarer

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *