Bevare mig väl för sjukvården!

Bevare mig väl för sjukvården!


ArbetskvinnorMycket har skrivits om läkares och sjuksköterskors syn på ledning för verksamheten. Vare sig den är i landstingskommunal eller regional regi, och inte minst om effekter på den lokala nivån när omorganisationer och politiska beslut upplevs få en förödande effekt. Skjut gärna administratörer och tjänstemän, det gör mig inget. Jag är redan sönderskjuten!

Vi sitter i ett konferensrum på en färja över sundet mellan Fredrikshamn och Göteborg. Vi ska planera för nästkommande verksamhetsår. Peka ut vilka projekt som är viktiga att slutföra. Peka ut vilka projektledare som får ”överleva” den nya omstruktureringen av regionens utvecklingsarbete. Fina ord.
På ett blädderblock skissar direktören likt en magiker vad som ska möta oss i framtiden.
Att de flesta av oss har den bakom oss vet vi i detta ögonblick inget om.

Plötsligt ringer mobiltelefonen i direktörens kavajficka och han lyfter upp den, tittar på displayen och uppenbarligen bestämmer sig för att svara på samtalet. Han tar sig snabbt ut i korridoren utanför rummet och stänger dörren väl om sig. Vi är ett tjugotal personer som ömsom tittar på blädderblocket där framme i vid whiteboarden och ömsom på den stängda dörren … Ingen yttrar ett enda ord. Vem får Svarte Petter i knät? Det återstår att se.

Efter en kvart kommer en blek direktör in och han har stoppat mobilen tillbaka i fickan.
Han tittar ut över oss. Vi förväntar oss att han ska berätta något. Något allvarligt?

– Det var Västnytt, säger han plötsligt. De frågade hur det känns att under en eftermiddag bara bli nedlagd!!!
– Nedlagd?
– Ja, vår enhet är genom ett pennstreck nedlagd … av politiken, fortsätter han.

Funderar några sekunder över hans återkommande benämning ”politiken” i betydelsen politiska beslut, och ibland helt enkelt politiker. Personer som utövar politisk makt. Fattar beslut. De som har ansvar för hur våra skattepengar ska disponeras. I synnerhet inom sjukvården. Vilka som ska överleva och vilka som ska dö. Vare sig man befinner sig inom sjukvårdens väggar eller inom kansliets väggar. Nu skulle vi dö!

Det blir inte mycket mer sagt den återstående delen av resan hem från Fredrikshamn. Där vi haft så kallad ”kick-off” – planeringsmöten som avlöser varandra. Under två dagar. Säkert serveras en och annan smörrebröd och snaps … minns inte. Minns att det blåser rejält ute vid Jyllands norra spets! Minns också att det på TV vid 18-tiden meddelas att stora förändringar väntas inom regionens verksamhet.

Nästkommande dagar råder det tystnad. Vi tittar på varandra med tomma ögon. Några få går småleende omkring och kvittrar på som vanligt i personalrummet. Kanske är de säkra på att kunna driva sina projekt vidare. De som stod på blädderblocket? Vi kallas till otaliga möten med personalansvarig chef. Han berättar hurtigt, vid första mötet, hur han själv kommit i situationer där han fått söka nya jobb. Och att nu är det vår tur att göra det …
Ut och sök jobb, är hans mantra! Själv har jag erfarit ett tiotal omorganisationer under senare år. Pendeln slår ständigt mellan decentralisering och centralisering …

Jaha, det är väl inte så enkelt tänker jag i min enfald. Ber att få ordet och frågar i vad mån ledningen kan ge oss stöd att finna nya jobb samtidigt som jag med en snabb gest sveper över den samlade gruppen av personer – övervägande del kvinnor – och konstaterar att jag tillhör de yngre, 53 år!
I samma stund förbannar jag de stunder då jag viker mig för chefens argument, tillika direktör, då jag vill flytta över till annan enhet där mina kunskaper och erfarenhet efterfrågas och som jag själv är mycket intresserad av. Men får rådet att inte flytta på mig. Att det skulle bli ”ett himla liv på kärringarna” om jag lämnar enheten …

En annan medarbetare till orda och vänder sig till mig och näst intill ropar;
– Nu kan du surfa på nätet. Hela dagen. Det gör jag, tillägger hon. Jag har blivit tillfrågad om jag vill jobba i köket, men jag kan inte laga mat, konstaterar hon kort.

Herreminje, vad är det jag ser och hör? Är detta en omfördelning av resurser för regionalt utvecklingsarbete – som ska gynna allmänhetens tillgång till sjukvård? Skattebetalarna.

Vi sitter kvar i kontorslandskapet och i samma utrymme förbereds för en framtid. En enhet skall bildas för utvecklingsprojekt i regionen! Vi tror nu att vi som arbetat med samma frågor kommer att ingå i den enheten – med vår samlade kunskap och långa erfarenhet av strategiskt utvecklingsarbete. Att det är bara en av alla dessa omorganisationer som innebär ett namnbyte – ”kejsarens nya kläder” i mitt tycke! Men så är icke fallet.
Intill min arbetsplats – bara några meter från min datorskärm – sitter just nu ”nyrekryterade personal” som skall ta över uppgifter vi tror att vi har kompetens för!

Vem drog pennstrecket över oss?

I efterhand kan jag förstå vad som händer, det kommer fram revisionsrapporter som hemligstämplas och en och annan ”obekväm” blir omplacerad. Wissleblowers? Någon som vet något om någon eller något jag inte själv känner till. Är det ett spel bakom kulisserna?
Visserligen har jag flera decenniers erfarenhet av rubrikskapande exerciser i den förvaltning jag för ett par år sedan lämnade för just det här uppdraget. Alltid hållit mig borta från tveksamma aktiviteter där jag som tjänsteman kan hållas ansvarig. Att ens surfa på nätet i privat syfte på arbetstid – är för mig fullständigt otänkbart.
Blivit ihärdigt uppvaktad av journalister som önskar få insiderinformation om chefers ifrågasatta tjänsteresor, tveksamma fakturor, kontakter med andra intressenter, förehavanden som kan betvivlas. Får anonyma hot per brev vars avsändare inte kan spåras. Urklippta bokstäver som klistrats samman … gång på gång. Blir upptryckt mot väggar av kvinnliga kollegor som kräver att jag skall ”erkänna” att jag ”knullat till mig” den tjänst jag har, eller med de uppdragsgivare jag har ett gott förhållande till.
Inte bra att stå för god vandel, det vill säga vara redbar och i övrigt lämplig för mitt yrke? Jag vill framhålla att det ibland känns som att det är kvinnor som hatar kvinnor!

Tittar jag åter i backspegeln har jag haft ett långt, intressant och händelserikt yrkesliv. Aldrig någonsin ångrat en dag att jag gått till mitt arbete. Min lojalitet behöver ingen ifrågasätta.
Däremot var jag uppenbarligen naiv. I den situation som uppstod efter ”kick-offen” i Danmark kunde jag gjort ett annat val. Ett val som några gjorde. Som till exempel att fullfölja intressen att göra karriär inom sin egna privata sfär. Att samla uppgifter som finns inom räckhåll för att skriva till exempel en bok – och ge ut den. Till ett hyfsat pris. Skriva på någon avhandling inom ett närliggande område till mitt arbete som bara finns där att inhämta. Utan någon större ansträngning. Ingen skulle ändå fråga vad jag sysslar med eller vad min privata forskning skulle utmynna i. Raljerar jag?

Många inbjudningar till avtackningar följer med tiden. Jag avstår. Inbjudningar till begravningar kommer också. Så ses vi då ibland – vi som en gång var kollegor. Med strama leenden.
Mest saknar jag den chef som struntar i att jag ibland säger att jag slagit huvudet i mitt kompetenstak. Han som låter mig hoppa – ”bungy-jumping” – inför nya uppdrag, som får mig att växa, får mig att känna stolthet över att klara allt knepigare uppgifter att presentera underlag inför politiska beslut. Han som skriver små uppmuntrande lappar som att ”snart väntar Pulitzer-priset, Maya”, han som ger mig allt sitt förtroende. Han som också blir ifrågasatt. Berättar ibland att han och en kollega till honom  får sitta längst bort vid direktörsbordet – vid månadsmöten. Längst ner på hierarkins stege!
Idag är han liksom jag själv inte längre kvar inom offentlig verksamhet. Vi kan skratta åt det som varit.
Vi har hittat annan källa till liv!


Facebook kommentarer

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *