Om väggar kunde tala

Författare: Maya Hedberg (Sida 2 av 19)

Född i Landala, Göteborg. Uppvuxen i Guldheden. Som utredare/planerare inom sjukvården Göteborg och Västragötalandsregionen har jag en lång erfarenhet av skrivande – vandrat genom förvaltningens alla byråkratiska vindlingar. Sedan några år tillbaka blev skrivandet mer fritt och berättande – särskilt om företeelser i livet och i synnerhet om historia. Prövat olika skrivsätt inom olika genre - lärde mig att skriva om, på ett mer personligt sätt för att förhoppningsvis ta tag i läsaren – och fånga intresset för vår egen historia, vårt ursprung.

Ett besök hos William Chalmers

Interiör Chalmerska huset, Göteborg
Foto: Sörmlands museum

Det finns mycket skrivet om hur Chalmers Tekniska Högskola en gång kom till.

Väljer att berätta om en en vacker majkväll 1811. William Chalmers förbereder en väns besök i hemmet på Södra Hamngatan. Det är inget ovanligt att den generöse Chalmers bjuder till middag. Stora middagar. Men ikväll väntas endast en gäst. Att han inte känner sig riktigt kry, har inget att göra med inbjudan till doktorn.

De är goda vänner, sällskapsbröder och delar många intressen. Inte minst delar de nöjet av att äta gott. Här i huset finns den franske kocken Louis Bonvalet. Chalmers egen kock som snart levererar en underbar supé.

Betjänten Rosengren har också förberett ett rum för herrarna. På ett bord i förmaket ligger nu papper och penna, bläckhorn och sand.

Gästen anländer och med stor möda tar han sig upp till våningen. Denne man har en korpulens, över vilken han själv skämtar, och att han i trappuppgångar utan ledstång måste halas upp med ett rep om livet!

Andfådd tar han plats vid bordet – och hans tankar nuddar för ett ögonblick vid värdens inbjudan. Chalmers har låtit honom förstå att det handlar om ett viktigt dokument som skall avhandlas.

Maten låter sig väl smaka och de reser sig för att från ett fönster blicka ut över Stora Hamnkanalen, och en lagerbyggnad.

William Chalmers är en av direktörerna i Ostindiska Compagniet …

Han kommer hem efter tio lyckosamma år i Kina, 1793. Byggnaden på andra sidan kanalen tillhör kompaniet. Men nu är det längesedan hemförarbåtar sågs här. Inte heller ses mäktiga ostindiefarare vid Klippan. Göteborg har förändrats.

Herrarna slår sig ner och börjar tala om ärendet. Gästen, Pehr Dubb, föreslår sin vän William Chalmers att testamentera en del av sin förmögenhet åt att grunda ”Industrie Skole för fattige barn, som lärt sig läsa och skrifwa”.

Pehr Dubb har all anledning att vara nöjd med besöket. Vad vi vet går en stor del av förmögenheten till välgörande ändamål. Skola och sjukvård.

Tre veckor efter att William Chalmers undertecknat sitt testamente avlider han, den 3 juli 1811, 63 år gammal.

Källor:

  • Föreläsning ”På Chalmers egen tid”, 1991 Prof Jan Hult
  • webbsidor – Chalmers Tekniska Högskola

Carl von Linnés västgötaresa 1746

När arkiatern Linné besökt Göteborg den 9-10 juli 1746 beskriver han i staden på följande sätt:

”Göteborgs var den täckaste stad bland alla i riket, till storlek något mindre än Uppsala; nästan rund, omgiven och befästad med vallar och gravar; avdelad med regulära, räta och jämna gator; genomskuren med åtskilliga grakter eller gravar, som på ömse sidor hava gator. Själva gravarne äro på sidorna perpendikulärt murade med gråsten, så att gatan till en mans höjd står över vattnet; broarne eller bryggorne äro välvde; lövträd äro planterade på ömse sidor om gravarne, så att denne stad mycket liknar de holländska städer. 

Husen äro till största delen store och svåra träbyggningar, av två våningar, och nära intill varandra ställde, utanpå beslagne med bräder, samt målade med röd eller gul färg, men knutar och fönsterkarmar, med vit eller blå; så att de på någon distans mycket likna stenhus; grunden eller murarne äro även som väggarna beslagne med bräder. Taken äro av tegel, och fönstren av engelskt eller franskt glas. 

Göta älv stryker intill staden, och har kommunikation med grakterna; men på västra sidan stöter havsviken till staden, så att stora skepp kunna nalkas staden på 1 eller ½ mil, och där hava en bekvämlig hamn; med små och nätta fartyg kunna gå in i själva staden; eljest skilja ett par höga berg havet ifrån staden. Han ligger nog sidlänt, så att husen ofta äro byggda på pålar; härav sker, att vattnet i gravarne är ofta stinkande, varav orten blivit mindre sund.

Här i staden är landshövdingesäte, gymnasium, garnison, amiralitet, fortifikation, artilleri; tvenne borgmästare, en skön rådstuga med börs; trenne kyrkor och Ostindiska kompaniet. Den bekvämlige seglation ifrån stora västra havet, utan att passera sundet, lättar handelen; varav de meste här lägga sig på handel och seglation.

Staden är folkrik av handlande, seglande, milis, främmande, och folk, som stöta till ifrån hela landet; varav här är mycken ruljangs, så att inbyggarne må väl, och äga sköna samt vackert möblerade hus. Kastellerne Göta Lejon i nordost, och Kronan i söder ligga på var sitt berg, låga, cylindriska, vid basin fyrkantige, på alla sidor med styckgluggar försedde.”

(Redigerad av S Fries och L-E Edlund, illustr G Brusewitz)

Mammas tidningsklipp … Göteborgs-Posten

Ur G-P

Min mamma sparade vissa tidningsurklipp och minnen av personer hon mött och som hon tyckte mycket om. Hon som steg av tåget i Göteborg – från Sollefteå den dag hon fyllde arton år, i september 1937 – blev Göteborg trogen i 76 år.

Jag har tagit vara på en del av materialet och den förste jag möter bland hennes minnen är Evald. Det är den 11 maj 1987 och GT skriver att Evald Sjödahl har börjat ett nytt liv. På Fjällbohemmet – så långt från Nordstan och centrum vi var vana att se honom. Han är vid den här tidpunkten 76 år. Jag mår som en prins, rapporterar han från sängkanten på hemmet. Nu har han inte längre plastpåsar och tidningspapper kring fötterna, äter inte ur soptunnorna. Det var fötterna som satte stopp för hans forna liv. De var illa däran. Han tackade ja till en kurators erbjudan om en plats på Fjällbohemmet. Han äter, ser på TV och går och lägger sig. 

På fråga om han verkligen har 452 450 kronor som uppges i taxeringskalendern svarar han kort; ”Sju tusen, inte ett öre mer!” Vad har du gjort av resten? blir naturligtvis följdfrågan. Han säger det går till boendet och att det är dyrt – 2024 kronor i månaden (drygt 4 000 kr år 2020).

Han plockade tomglas och fick t ex en krona för en brännvinsflaska. Ett eftertraktat jobb som många ville dela på. Han tjänade 10-15 kronor per dag. Vill tillbaka till ”jobbet” så snart fötterna bli bra igen … Han tar bussen in till stan någon gång i månaden. Hörapparaten använder han sällan. Tror inte det är så nyttigt för öronen.

Dagens problem är att han måste åka hem före klockan tre, annars får han betala ny biljett på bussen. Linje 56 som tar honom till Drottningtorget. 

Han går iväg längs korridoren – Evald Valfrid Sjödahl. I TV-rummet sitter en annan känd profil. Jon Eriksson – Fiolmannen! 

Och därmed förflyttar jag mig till mammas urklipp om honom.

Det är lördagen den 26 januari 1991 och GP berättar att Jon Eriksson dött på Fjällbohemmet. Under kommande sommar skulle han fylla 95 år. Från tidig morgon till sena kvällar fladdrade han förbi oss i sin grå jacka, gymnastikskor och med fiollådan i handen. Många minns honom från enstaka tillfällen då han spelade – mästerverk var det väl knappast, men ändå kallade en del honom för ”Liszt”. Han var fåordig om sitt förflutna liv, ett rykte sa att han varit på sjön och att sviter av sjukdomen han ådrog sig kan förklara hans rastlösa läggning. Mamma serverade honom kaffe i sin tidiga ungdom – hos Selma i Gullbergsvass – och han betalade 15 öre var gång han druckit ur sin kopp.

Liksom Evald fick han till slut äldreomsorg och ett lugnare liv på Fjällbohemmet. 

Söndagen den 4 juni 1995 skriver GP om en eldsjäl inom sjukvården. Gull Krook, som just nått 50-årsstrecket, började sin bana på Jonsereds ålderdomshem. Där munkarna håller till idag – Franciskusgården. Hon var också en sväng på Fjällbohemmet innan hon som sjuksköterska anställdes inom psykiatrisk vård. Lillhagens sjukhus blev vår gemensamma arbetsplats. Hon var dessutom känd inom idrottsvärlden. 

Sist men inte minst kommer en notis från 25 februari 1995; om David Billhäll. Han föddes som David Andersson i Billa – en liten by utanför Växjö i Småland. Han började tidigt i livet med att sköta transporter till järnvägen medelst häst. Frukt, lingon, blåbär och svamp skulle till oss i Göteborg! Snart började han sälja på Kungstorget och hyrde så småningom in sig i en lokal vid torget. Kundkretsen var stor och min mamma var en trogen kund. Med åren blev det en stor affärskedja och totalt 15 butiker med 1200 anställda. Han var aktiv under 50 år och pionjär inom lågprishandeln. ”Alla varor med små priser” var hans motto. Många skolungdomar har startat sitt arbetsliv genom David Billhäll. Han blev 79 år.

Samtliga jag nämnt här ovan finns inte längre bland oss, men visst är vi många göteborgare som minns dem med saknad …

Ankomst Göteborg …

Vindar har fört skeppet över Indiska oceanen till Afrikas kust och vidare till Cadiz i Spanien, för att slutligen runda Irland.

– Svenskt land i sikte!

Utkikens rop får hela besättningen på fötter. Förväntansfulla står de längs relingen och stirrar mot horisonten. Lotsen är på väg. Vid Älvsborg hälsas de med åtta hurrarop som besättningen återgäldar med fyra hurrarop.

Klockan halv tio på förmiddagen söndagen den 16 augusti 1767 lotsas skeppet från Vinga – genom inloppet till Göteborg.

Kapten och kargörer kan glädja sig åt att hemfärden med skeppet ”Stockholms Slott” och den dyrbara lasten gått utan större dramatik. Resan är en av de mest lyckosamma i kompaniets historia. Penningmässigt.

Kapten Ekeberg lägger om någon minut pennan åt sidan. I loggboken skriver han till sist att skeppet dras upp i muddren.

loggbok

Vid Gamla Varvet sätts det djupgående skeppet på grund i leran. Nu återstår att lasta om dyrgriparna till mindre båtar och kärror för att nå slutmålet vid Norra Hamngatan. Redan förmögna familjer kommer att göra sig många goda affärer.

På landgången går skeppets besättning ner till den väntande kajen medan några ur befälet står kvar och tänder en kritpipa. Alla är lyckliga över att åter vara i hamn. Göteborg.

På akterdäck står kapten Ekeberg. Han höjer sin hand som ett avsked till manskapet och hoppas att han slipper återvända för att förhindra krogslagsmål under deras hönsafest. Han vet av erfarenhet att det kan bli mycket drickande och firande de närmaste sju dagarna.

Garvade sjömän kysser marken och tackar Gud för välsignelsen att nu få penningar nog att reda sig i hemsocknen. Deras ostadiga gång avslöjar att de varit på sjön under mycket lång tid.

– S-c-h-v-e-r-i-g-e. Jaak er schvenschk, mumlar Philandor för sig själv. Kaptenen och skeppsprästen har gjort sitt bästa för att lära den här ”jonge” några fraser på svenska. Prästen har till och med sagt att pojken är relativt bildbar.

På kajen och omkring skeppet råder full sysselsättning och ett myller av folk trängs kring bönder med kärror, hästskjutsar och kringströvande utsvultna hundar. Alla vill ha sin del av upplevelsen då småbåtar lägger till vid ostindiefararen för att lasta om tunnor och lådor, fyllda med porslin, rullor av det finaste siden, kryddor och te och mycket, mycket annat. En sällsam doft sprider sig då kryddlådor förflyttas.

Solen står högt på himlen när skeppet tömts på tillräckligt mycket last att det lättat lyfter sig ur leran.

Philandor befinner sig fortfarande på däcket, helt betagen av allt han ser. De branta klipporna som stupar rakt ner mot vattnet, svärmen av människorna. Under huvuddukar skymtar han blonda hårslingor. Han har aldrig sett så ljusa och skimrande kvinnoansikten och vill plötsligt också han dra iväg för att fira tillsammans med skeppsgossarna.

Några ser ut att inte vara mycket äldre än Philandor, och han har sett skräcken i deras ögon. Skräck de hyser för otåligt befäl. Den som pryglat dem. Under slitna skjortor har han skymtat ärr på ryggar som efter prygelstraff.

Nu är de äntligen fria att lämna skeppet, pryglen och hatet.

– Jonge! Han blir tvärt avbruten i sina tankar och uppmanas att ta sig bort till kaptenen som med ett grepp i ena skjortärmen leder honom till hemförarbåten, redo att forsla dem mot staden.

Och vem sitter inte där? Matrosen Nils är med!

Den långa sjöresans sista etapp går genom kanalen till Kompaniets hus. Här ska tusentals kinesiska varor auktioneras ut och byta ägare.

Klungor av anhöriga, beställare och Kompaniets många ägare tränger sig fram för att möta fraktarna som lägger till utanför den stora gula tegelbyggnaden. Framtida köpare har kommit från Belgien, Holland och England. Många stadsbor kommer förbi för att bara delta i festligheterna och insupa de exotiska dofterna.

Kapten Ekeberg, tar tag i Philandor för att inte förlora honom ur sikte. Han rör sig mot en kvinna och ler stort.

– Välkommen hem, käre make och son hälsar kvinnan som armbågat sig fram.

Kaptenen omfamnar henne lätt och skrattar vänligt.

– God dag, kära Hedvig. Nu är vi här. Alla tre.

Kvinnan trycker Nils mot sitt bröst. Han har vuxit sig längre än sin mor. Rörd betraktar hon sin sons förvandling till en ung man, vänder sig med behärskad förvåning till den lille pojken som kaptenen fortfarande håller i skjortärmen.

– Jasså, detta måste vara nykomlingen du skrev om, säger hon och drar en hand genom Philandors hår.

Han tycker inte om när håret förs bakåt och blottar öronen. Men vet för ögonblicket inte vad han ska tänka eller säga. Och förblir därför tyst. En svag, söt doft sveper förbi hans näsa när hon drar tillbaka sin hand. Med ens blir han varse den lilla flickan vid hennes sida.

– God dag mitt kära barn! hälsar kaptenen och lyfter den lilla flickan högt. Ställer ner henne försiktigt och pekar på Philandor.

– Det här är din nye broder som ska följa med oss hem. Niet waar?

Kaptenen skrockar medan han tar några raska steg över gatan, för att artigt avrunda Kompaniets avskedsceremoni. Nils, modern och den lilla flickan står kvar och väntar. Philandor ställer sig bakom dem i väntan på ett tecken att förflytta sig.

Kaptenen återvänder och bjuder sin hustru armen och de vandrar skyndsamt vidare längs gatan.  Philandor har aldrig sett kaptenen så sprudlande lycklig som vid anblicken av sin dotter. Hennes lilla kropp bär kläder som liknar de vuxnas. Fast mindre.

Nils gör en gest åt honom att följa de vuxna. De går tillsammans på fina stenar som ligger i prydliga rader utmed husväggarna. En gänglig svensk yngling och en kortvuxen pojke, med rosa ärr på bruna örsnibbar. Hans svarta hår är samlat i en hårpiska, pannan är bred och de bruna ögonen är öppna och vänliga. Kroppen är trots den ringa åldern redan senig och stark.

Nils är däremot lång och senig. Håret mörkt. Nästan svart. Hans blågrå ögon står i stark kontrast till det solbrända ansiktet. Han rör sig med ett mannamod som väcker stor respekt. Han har uppenbarligen blivit härdad till sjöss i tidig ålder. Detta är hans andra återkomst från Kinaresa. Han har som kaptenens son inga särskilda privilegier ombord. Han är en av alla andra matroser.

Sällskapet viker av till vänster och stannar framför en gigantisk port på Nygatan (Tyggårdsgatan). Kaptenens slag med portklappen ekar högt i portgången och snart kommer en man och för upp porten. Innanför den mörka ingången öppnar sig innergården med vacker stenläggning och grönskande träd.

En smal trappa leder dem upp till bostaden. Huspigan tar emot med dukat bord. Vid kvällsvarden avkräver kapten Ekebergs hustru hans planer angående Philandors liv. Men först skall det gamla tvättas bort med hjälp av borste, varmt vatten och såpa.

Himlaporten – dopet av en hedning den 15 oktober 1769

Sommarens grönska är på väg att övergå i gult och brunt – och byvägarna är eländigt leriga efter allt regnande.

Gårdsfolket hjälps åt att skörda både säd och köksväxter. Trädgårdslandet bakom huset är visserligen fortfarande fyllt av kål, och i drivhusbänkarna har Philandor odlat allehanda grönsaker. 

En del äpplen hänger ännu kvar i sina träd. De är av en sort som kan plockas sent i oktober och ibland ända till jul. 

Tenstas kyrkklockor ringer till Gudstjänst.  ”Till dig kommer alla människor för att bekänna sina synder”, läser församlingen.  

Philandor vill komma i god tid till Thensta prästgård. Solen står så lågt över horisonten att jordkokorna kastar långa skuggor och luften är klar. Han har prövat vägen mellan Altomta och prästgården – och vidare till kyrkan. Gång på gång. Det öppna landskapet han följer från Altomta till kyrkan är vackrare än någonsin. Utsikten, när han just passerat , gör honom stundom andlös och kyrkan är snart inom synhåll. Väl inne i prästgården väntar föräldrar och faddrar och det är dags att dra en lång vit kåpa över honom. 

Han har sovit oroligt hela natten eftersom alla tänkbara frågor kring kristendomskunskap och trosbekännelse snurrar runt i huvudet. Läser högt för sig själv, ideligen.  Frukosten intar han under tystnad och fru Hedvig lägger sin hand på hans axel som för att lugna honom. Alla är på benen. Matsalen är redan dukad för att ta emot många gäster.                    

Herrskapet Ekeberg far snart iväg i den blå övertäckta vagnen – för att ta emot gäster och faddrar, som undan för undan kommer resande till prästgården. Själv går Philandor till fots.

Det är dagen D – som i dopdagen. Sedan ankomsten till Altomta herrgård, hösten 1767, har Philandor och systern Hedvig Charlotta tillbringat mycken tid med familjens informator, tillika socknens skolmästare och kyrkoherde. Omsider är han skickad att få ta emot detta sakrament. Ekebergs barn är döpta som nyfödda och undslipper därmed att bli rannsakade om kristendomskunskaperna..

I almanackan skrivs den 15 oktober 1769.   Om en stund ska Philandor högtidligen vandra genom Himlaporten och som electus – ”den utvalde” – bli upptagen i den kristna församlingen.  Nu skall han äntligen få tillträde till kyrkan som han hittills bara fått beskåda från utsidan. När han går ut kommer han inte längre vara en hedning. Enligt prästen föds alla barn som hedningar och är öppna rov för den onde. En osäker tillvaro alltså.

Klockan elva, vid tiden för högmässan, ska inträdet ske i kyrkan som ligger i förnäm avskildhet i den uppländska bygden. Precis som Altomta gård. Precis som Salsta slott, där en av hans faddrar bor, den drygt tjugoårige greven Per Brahe. Dopet är en avgörande händelse för hela familjen Ekeberg och alla sockenbor har kommit till kyrkan för att beskåda denna uppseendeväckande tilldragelse. 

Föregående söndag kungjordes dopet och prästen talade särskilt om sockengemenskapen som kommer att stärkas ytterligare, efter denna unika akt i deras kyrka. En storslagen tillställning som ska upptecknas och beskrivas i sockenstämmoprotokollet. För att visas upp för eftervärlden. 

Oktobervinden tar tag i Philandors vita kåpa – alban – och som om han har vingar bärs han fram under sin vandring från prästgårdens södra gärde, samtidigt som kyrkklockorna börjar ringa samman. En mörk ängel i vita kläder. 

Väl framme vid kyrkporten leder landshövdingens huspräst fram honom till vapenhuset, där blir han stående inför alla faddrar. 

Han har knappt någon saliv kvar att få ner i sin strupe och söker oroligt ögonkontakt med äldsta systern Anna Catharina, som långt om länge blinkar tröstande till honom. 

I vapenhuset välkomnas alla faddrar av socknens präster; kyrkoherden magister Martin Forsswall och komminister Olof Broman. Därefter går prästerna i bredd framåt i altargången medan Philandor och de fjorton faddrarna följs åt ända fram till koret. 

Prästerna vänder sig om, anvisar de kvinnliga faddrarna till sina platser i klockarebänken och de manliga faddrarna i främsta bänken på manfolkssidan, medan ”den utvalde” placeras på en stol framme i koret. Mässan förrättas som alla andra högtidsdagar. Philandors fingrar dras ofrivilligt till ena örsnibben, som liksom resten av kroppen, är het av ångest.  Församlingen sjunger psalmerna; 

”O Herre Gud av himmelrik! Giv oss nåd att prisa dig” 

samt

”Hela världen fröjdes Herran Tidigt och av hjärtans grund.”

Kyrkoherde Forsswall bestiger därefter predikstolen och talar med utgångspunkt från profeten Jesaja om ”Guds fördolda underliga råd, dem han går härliga igenom till vårt bästa”.  Han tillägger att denna söndags predikan är särskilt tillägnad Philandor och ger församlingen den historiska berättelsen; 

… en hedning ungefär 12 år gammal född i Landskapet Nias på Sumatra wäst Coust, hemförd till Sverige tillika med 2ne [andra] hed[niske] gåssar år 1767 på Swänska ostindiska compagniets skepp kallat Stockholms Slott af Capitaine Leutnanten kongl. Amiralitetet i Carlskrona och Capitain wid ostindiska compagniet Hr. Carl Gustav Ekeberg Ägare och boende på Altomta Rusthåll.

Tacksägelsen till fosterföräldrarna avslutas med att den utvalde gossen förmanas att vörda denna Guds nåd att frälsa honom från hedendom, vilket alltså har skett med hjälp av kapten Ekeberg och hans hustru Hedvig. De båda nickar instämmande till kyrkoherdens yttrande. Församlingen sjunger åter en psalm medan kyrkoherden skrider fram till koret och inleder förhöret om Philandors kunskaper i kristendom. 

Pojken vill inte längre kallas en hedning, så med stadig röst svarar han på alla de etthundraåttiotre frågorna som prästen ställer. Han möter fosterföräldrarnas stolta blickar och kan äntligen njuta av svalkan innanför de metertjocka kyrkväggarna. Den vita kåpan klibbar runt kroppen.

Prästen hänger på sig mässhaken och tecknar han åt Philandor att resa sig och upp och tillsammans med faddrarna gå fram till dopfunten. 

Den änglaklädde Philandor kliver upp på fotpallen och böjer sig över dopfunten av utsirad granit.  Prästen öser vatten över det svarta håret – i den treeniga Gudens namn – Fadern, Sonen och den Helige Anden. 

Rännilar av kallt vatten söker sig utmed ryggen när pojken reser sitt huvud. Hedningens tid är förbi och fram kliver den kristnade; 

Johan Pehr Gustav

Han föräras namn efter de förnämsta faddrarna – landshövdingen i Uppsala, riddaren och baronen Johan Funck, löjtnanten greve Pehr Brahe på Salsta och sin fosterfar, kapten Carl Gustav Ekeberg. Akten avslutas med att några gossar i koret tonar upp i en psalm på den nydöptes vägnar;

Nu love Herren all den hednaskara,

och prise Gud allt folk. Som månd´ vara:

Ty Herrans nåd och sanning vitt och brett

Är väldig över oss i evighet. Halleluja”!

Äntligen återgår de till sina bänkar. Den nyss namngivne Pehrs blick nuddar alla murala målningar på tak och väggar. Tittar de ner på just honom? Han hör inte längre kyrkoherdens tal eller församlingens psalmsång. 

Han har fastnat vid målningen av ynglingen som sitter högt uppe i ett träd. Under ynglingen står döden och sågar av trädet med orden; ”Du spred pengar och guld och tänkte inte på dödens stund”.

Vad mycket pengar har inte spridits i denna församling? tänker Pehr och låter blicken vandra vidare till det gyllene altarskåpet. Få barn i denna samling måtte väl veta så mycket om livets lidande som han? Men nu är han Pehr, och han har förts genom Triumfbågen – mot det heliga koret – och lämnat svar på kyrkoherdens alla frågor. Har han då inte förtjänat att få ta del av sakramentet som lovat honom att åter bli friköpt? 

Friköpt genom syndernas förlåtelse. Det som skall frälsa från döden och djävulen och ge evig salighet. Det lovade ju prästen. I gengäld lovade Pehr sin tro och gav sin bekännelse.  Hela kyrkans församling är idag vittne till hans inträde i deras gemenskap. Kommer han att duga nu?  

Och faddrarna. De fjorton faddrarna som ska ta hand om barnet utifall föräldrarna dör under uppfostringstiden. Vad tänker de på just i detta ögonblick? Smickrade över att ha blivit tillfrågade av kapten Ekeberg? Eller tänker de på den rikliga undfägnaden som väntar på Altomta? 

Där bjuds det på kalvstek, kalkon, glaserad skinka, aladåb, kronärtskockor, gröna bönor. Plättar och pannkakor med vispad grädde och goda pajer. Men Pehr känner ingen hunger. Vill bara andas ut, alldeles för sig själv. I rummet på andra våningen. Ännu kan han höra prästen tacka församlingsborna för att de inte ställt till oväsen vid anblicken av honom! Att de skött sig väl.

Ur sitt gömme tar han fram det lilla läderbandet med amuletterna.  Jag är ”friköpt” tänker han … för vilken gång i ordningen? Med lätta steg hade han vandrat från kyrkan – åter till Altomta gård. 

Pehrs trygga hem på jorden.

Esse kappa effe … i Milano!

Piazza del Duomo/Wiki

Kommer med tåg till Milano i Italien. 60-tal. Ska vidare mot sydligare delen av ”stöveln”, men hinner med ett uppehåll för att se den gigantiska katedralen, mata duvor på torget och bli fotograferad av ”turistfotograf”. Ofta under min vistelse i Italien hör jag utrop som ”esse kappa effe” – kanske som en fråga eller bara något man associerar till då en svensk dyker upp. Jag förstår inte kommentaren. Då.

Långt senare får jag förklaringen, S-K-F! Bokstaverat och uttalat på italienska. I Italien har bl a Svenska SKF rekryterat arbetskraft. Man har sett annonser från de svenska industrierna.

Läser ”När Italienarna kom till staden” – En studie av den italienska arbetskraftsinvandringen till SKF i Göteborg 1947-1972 samt lyssnar på intervjuer ur radioprogram som bl a handlar om ”Lilla Milano”.

Bristen på arbetskraft är stor efter kriget i Sverige. I Italien är situationen omvänd. Den första gruppen kommer till Göteborg i juni/juli1947.SKF köper in 28 paviljonger som tidigare varit flyktingboende. Paviljongerna placeras österut på fabriksområdet mellan Säveån och SJ’s bangård. Barackerna går under namnet ”Lilla Milano”. De ca 10 kvadratmeter stora rummen är till början standardutrustade med säng, hylla, byrå, bord och stolar. Dusch och tvättkar finns i ett separat hus. I slutet av året kommer fästmör och fruar till de italienska männen. Då är 142 italienska män och 27 italienska kvinnor anställda på SKF. Många av kvinnorna får arbete i fabriken. Några anställs som städerskor och andra får jobb i SKF’s matsal.

SKF köper den italienska kullagerfabriken RIV 1964. Då anländer ytterligare en grupp italienare som flyttar in i ”Lilla Milano”. Då får de samsas med andra nationaliteter som finländare och jugoslaver. 1965 bor 550 personer i Milanokolonin. 1972 rivs barackerna som till en del ersätts av bostadshotellet i kvarteret Tonfisken i Gamlestaden.

Intervjuer i radion ger vid handen att många av de inflyttade italienarna slutar som industriarbetare efter några år och öppnar i stället de första pizzeriorna.Däremot blir pizzabagarnas barn inte pizzeriaidkare utan de skaffar sig ofta en akademisk utbildning. Pizzeriorna drivs vidare av andra, ofta invandrare från andra länder än Italien.

Italienska invandrare har bidragit på många sätt till de svenska framgångarna under efterkrigstiden.”Lilla Milano” finns kvar, men nu som fotbollsplan!

foto:”Lilla Milano”/ Italienska föreningen

Ett Steenhus … i Göteborg

Skeppsbrohuset, vykort 1944

I boken VANDRING BLAND STEENHUS, av Arne Gadd läser jag om en av mina favoriter i Göteborg – Skeppsbrohuset.

Ett hus som uppfördes 1934-35 enligt en ny metod, den s k Frankimetoden. Den gick ut på att man pålade med stålrör, vilka när de nådde berget gav en särskild klang ifrån sig. Röret fylldes med betong samtidigt som det sakta drogs upp. Därvid trycktes betongen ut i mellanliggande kaviteter i jord- och lerlagren – med ökad stablitet som resultat. Huset kom således att vila på betongpålar. Även i andra avseenden var Skeppsbrohuset ett pionjärbygge, såväl till exteriörens rena funkis som till detaljer som att det var ett av de första tillfällen då aluminium kom till användning till räcken o dyl här i Göteborg: många menade att metallen inte skulle tåla västkustklimatet, vilket det emellertid visade sig att den gjorde.

Skeppsbrohuset, med sina sju våningar ritades av Vilhelm Mattson och uppfördes 1934–1935 av byggnadsfirman F O Peterson & Söner för Bröderna Kanold. Bröderna Kanold var ett handelsbolag, en av Europas största konfektyrfabriker.

Till historien hör att den 25-årige murarmästaren Frans Oscar Peterson lade mursleven åt sidan och startade eget byggföretag, år 1870 – FO Peterson i Göteborg. Idag drivs FO Peterson-koncernen vidare som ett familjeföretag.

Booooom vid inloppet till Göteborg …

Utsikt över Göta Älv, Nya Älvsborgs fästning

Det här är utsikten från bostaden på Lokattsbacken i Hagen. Nya Älvsborgs fästning ligger i blickpunkten.

I månljusa natten den 8 oktober 1719 seglade den dansknorske sjöhjälten Peder Tordenskjold tyst och stilla förbi Älvsborgs fästning i Göteborgs hamninlopp. Tordenskiold ville fira sin sista triumf. Mitt framför näsan på en svensk garnison om 4 000 man trängde han in i Göteborgs hamn med åtta slupar och förstörde en fregatt, två galärer och ett krutfartyg. Här hade han tidigare lyckats bränna och förstöra stora delar av den svenska galärflottan.

Det var till och med på vippen att hela Göteborg förlorats, om inte en ung svensk officer – Georg Staël von Holstein gripit in – i sista minuten!

Detta är ju märkligt. Han ansåg att han med kanonader från Hisingssidan kunde mota Tordenskjold ut ur hamnen igen. Dessvärre var hans högre befäl – blivande kung Fredrik I – inte med på noterna. Men skam den som ger sig – med gnat, tjat och löfte om att Staël själv skulle betala artilleriet som eventuellt skulle förloras fick den unge officeraren låna två kanoner och ser man på – efter bara ett par rejäla salvor flydde den fientlige amiralen – hals över huvud och vår stad – Göteborg var räddad!

Den 6 november 1719 ingick Danmark och Sverige vapenstillestånd och den 3 juli 1720 undertecknades fredsavtalet.

Vad gäller Tordenskjolds öde blev det beseglat två år senare – han blev skjuten av Georg Staël von Holsteins kusin, Jacob i en duell i Tyskland!

Den göteborgska tomten!

Den 30 november 1863 flyttar en familj Nyström från Kalmar till Göteborg. Dottern Jenny är nio år, född den 13 juni 1854. Hon har fyra syskon och det finns tydliga konstnärliga anlag bland flera av barnen, inte bara Jenny. En bror till Jenny studerar konst men dör bara 19 år gammal, en annan bror blir pianostämmare i Amerika. Ytterligare en bror emigrerar men försvinner spårlöst. Enda systern Augusta dör ung i tuberkulos.

Pappa Daniel Nyström får plats som förste lärare vid Carlgrenska skolan i Majorna.  

”I början fann jag min vistelse i Göteborg mycket tråkig, när jag ej hade några lekkamrater, och när jag fick sådana, gjorde de bara livet surt för mig, då de härmade min kalmardialekt. Jag kunde ju inte tala rent – jag skorrade… Nog längtade jag ofta tillbaka till Kalmar och till mina små lekkamrater där och då till dessa trevliga väderkvarnar, i vars vingar vi hängde, då det ej blåste allt för hårt, och efter uthustaket där vi brukade sitta och sola oss, och efter morfars gamla trädgård med groddammen m.m.”.

Så uttrycker Jenny sina minnen.

Under 1868-69 går hon i Kjellbergska skolan där hon lär sig språk. Som 15-åring börjar hon på Göteborgs Musei Rit- och Målarskola. Det är en av lärarna, Fredrik Wohlfart, som inspirerar Jenny till att måla tomtar.

Viktor Rydberg som är en känd författare och journalist på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, publicerar historien i tidningen och låter 17-åriga Jenny Nyström måla bilderna. Men det lär vara först 1881, när Rydberg är på promenad i Slottsskogen, som den moderna tomten skapades på riktigt – i och med dikten ”Tomten”. Rydberg som är på promenad med chefredaktören Hedlund får plötsligt ett infall och på ett papper mot Hedlunds rygg skriver han ner alla verser. Det är en vinterdag och blir därmed grunden till den tomtetraditionen som växer sig stor på 1900-talet.  När dikten skulle publiceras är det åter Jenny Nyström som målar bilderna. Viktor Rydberg ber henne göra tomten mer mänsklig så Jenny använder nu sin pappa som förebild. 

Familjen bor på Allmänna vägen i Majorna.  

Jenny Nyström får stipendier och bedriver en del studier utomlands. Genombrott som illustratör av tomtar är så stort att engelsmännen, som är galna i att skicka julkort, köper rättigheterna till bilderna på den svenska tomten! Så sprids tomten ut i vida världen. Han blir populär och är den som kommer med julklappar.  Traditioner förändras. 

År 1911 skriver hon kontrakt med Axel Eliasson för kortproduktion.

Hon lever ett långt arbetsamt liv med sjuklig make, Daniel Stoopendaal avlider redan 1927. Den ende sonen Curt, f 1893, blir med tiden konstnär som sin mor. 

På 1940-talet tecknar hon juldukar och julbonader för Stråhlin & Persson i Korsnäs. Jenny målar tomtar långt upp i 90-årsåldern. Hon avlider den 17 januari 1946 och begravs på Norra Begravningsplatsen i Stockholm.

Visst kan vi tycka att spåren av den göteborgske tomten lever kvar i ”Tomtehuset” vid Vasa Viktoriagatan!

(Foto: Jultomten, 1904/Wikimedia Commons)

På tur från Jonsered mot Angereds kyrka … och däromkring!

Vi gör en lång tur ”på Jonsered”.

Äter lunch hos Torsten. Blickar ut över sjön Aspen från Gibsons herrgård. Hälsar på i det lilla museet vid porten till Jonsereds fabriker. Hör forsen brusa.

Nu väntar Lexby, där väninnans mormor och morfar levde. Vid ett vägskäl väntar en grannes hund på några goda fläskben att kalasa på. Hunden känner igen vår bil. 
Kommer till den lilla stugan som ligger lite avsides. Spåren efter nattliga besök är tydliga i marken. Vildsvin. Gång på gång har de grävt och bökat i marken. 
Inne stugan doftar snart nykokt kaffe. Vi sitter ute och njuter av eftersommaren. Till kaffet bjuds på högläsning ur ett brev från en präst. Han konfirmerade min väninna för många år sedan. När jag hör hans namn rycker jag till. Samme präst vigde min svärfar till sista vilan. Långt härifrån. Utlånad till en församling som för tillfället saknade en tjänstgörande präst. Vilket sammanträffande!

Vill du se Angereds kyrka, frågar min väninna, och genom slingrande väg tar vi oss fram till en vit liten kyrka jag aldrig tidigare känt till. Detta är vår kyrka, säger väninnan och pekar stolt på den.

Plötsligt har vi kommit från Partille, via Kåhög och Lexby, mot Gunnilse, Lärje och slutligen hamnar vi i Angered! Påminns om att jag varit med och startat sjukhemmet Gunnared. Idag äldreboende. Nu kommer vi från ett helt annat håll och det synes som alla vägar bär till Angered!

Minns ett besök vid en sjö som jag tror heter Smörvattnet. Då bor vi i Bergsjön. Flytten till Torslanda sker i början av 70-talet. Då har Torslanda ganska nyligen blivit en del av Göteborg. Precis som Angered också blivit under senare delen av 60-talet.

Under åren i Bergsjön far vi över Göta älv för att handla på OBS Stormarknad. För att nå svärföräldrar i Lödöse kör vi 45:an och passerar ett rött hus vid en bergssluttning. Strax efter skylten ”Karlstad” och ”Angereds C”. Funderar ofta på vem som bor där. När leden breddas förändras mycket kring just den här platsen. Men huset ligger kvar.

Namnet Agnesberg finns långt innan järnvägsstationen öppnas 1877. Det lär vara en förvanskning av Angeredsberg. Namnet Steken hänger sannolikt samman med en fornnordisk benämning för pålar som är nedslagna i vattnet, kanske till försvarsändamål eller till förtöjning eller som anordning vid fiskfångst. Gårdarna Lilla Steken och Stora Steken har marker långt ner till älven där sedan långt tillbaka finns nedslagna stockar i botten för att hindra fientliga fartyg att ta sig upp för älven.
Angered gränsar till Göta älv i väster. Det innebär att socknen också har varit gränstrakt till Norge en del gränsade till nuvarande Nödinge på västgötasidan. Till formen är Angered nästan en liksidig triangel med en sida utefter Göta älv. 
I den motstående vinkelspetsen finner man Angereds kyrka, alltså så långt som möjligt från de opålitliga norrmännen och danskarna. Väninnans kyrka! Hon som kommer från Jonsered.

Numera hör inte längre södra Surte till Angered, men de som förr bodde där hade lång väg till kyrkan och därmed till sockenstämma. Hela rasområdet från Surteraset 1950 ligger inom den del av Surte, som tillhör Angered bara 15 år tidigare och norra delen av Surte kallas även en bit in på 1700-talet för ”danska Surte”.

Det hände sig att den 1 januari 1967 fick Göteborg ett antal ”nya” göteborgare. En handfull landskommuner blir Göteborg. Angered, Björlanda, Säve, Torslanda och Tuve kommuner samt Bergums församling av Stora Lundby! Angered blir stort – och där byggs mycket nytt. Angereds centrum, Eriksbo, Gunnilse, Gårdsten, Hammarkullen, Hjällbo, Lövgärdet, Rannebergen.
Angeredsbanan invigs och blir en av norra Europas snabbaste spårvägslinjer och i den ”vilda” naturen byggs under 70-talet mängder av moderna bostadshus.
Kulturen flyttar med – Blå Stället står klart 1979 – här finns teater och bio. 

Där man förr har levt ett lantliv blir en modern stadsdel.

Vi backar ännu några hundra år och ser en socken med kvarnar som drivs av vatten. Forsande vatten finns det gott om i dessa bergsområden. Dalgångar som vid Göta Älv och Lärjeån. Och mellan dem tronar Vättlefjäll där uppe på höjden.
I Angered blir man inte så glad åt folkskolestadgan (1842) som innebär att barnen skall gå i skolan och kan då inte arbeta på gårdar eller i annan verksamhet. Dessutom är alla skyldiga att bidra med medel till både skola och lärare.
Området ligger nära Surte och glasbruket – som startar 1862 – använder sig av mycket ung arbetskraft. Det bär sig inte bättre än att ansvarige för bruket, Martin Werner Rhedin blir åtalad för detta. Drygt ett åttiotal barn arbetar i glasbruket, alla mellan 9-14 år! Av pastoratets tvåhundrasex skolpliktiga barn är knappt ett åttiotal inskrivna i skolan.

Vid 1800-talets slut bor här 1250 personer. De flesta är sysselsatta inom jordbruk, slakt och försäljning av varor på torg. De har många mil att vandra för att intjäna sitt levebröd. Många arbetar vid Jonsereds textilfabrik och andra vid grustäkter. Järnvägen låter vänta på sig – först 1855 ligger rälsen på plats, första delen av Västra stambanan mellan Göteborg och Jonsered. Agnesbergs järnvägsstation är klar först 1877 och ligger då längs Bergslagens Järnvägar. Västgötabanan är klar 1899 och vid sekelskiftet har Gunnilse en egen station. Ni ligger Agnesberg mycket bra till om vi ser till infrastruktur och industri med järnväg, landsväg, älven, tegelbruk, färgfabrik och Axa Kvarn. 

Angered står för jordbruksprodukter som kött och mjölk. Få göteborgare känner troligtvis inte till att många av kärrorna som når Kungstorget under torgdagar just kommer från Angered och Bergum. Olskroken får dagsfärsk mjölk varje dag från en gård i Lärjeholm. Alla i en jordbruksfamilj får hjälpas åt med arbetet. I stort som i smått. Dansbanan i Rösered är platsen för nöje man kan unna sig under lördagskvällar. 
Från Göteborg kommer sommargäster som slår sig ner i den lantliga idyllen – Angered är ”på landet”. Och många utnyttjar järnvägen till och från Göteborg. 
Det badas i friska Lärjeån och Säveån.

Detta skrivs till åminnelse av min bästa vän Gull Krook. Hon finns inte längre med oss.

Angereds kyrka, vykort
« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2020 JAVANEN

Tema av Anders NorenUpp ↑