Att bli sjuksköterska!

Att bli sjuksköterska!


Historien om de första vita upptäcktsresandes framfart i det djupa Afrika och hur det gick till när det kända citatet: ”Doctor Livingstone, I presume?” myntades imponerade på mig redan som mycket ung. Bestämde mig tidigt för att bli sjuksköterska och att min mission i livet skulle vara att hjälpa sjuka och fattiga i Afrika. Detta till min lärarinnas stora förtjusning, då hon ofta läste högt om läkaren och prästen Albert Schweizer och hans missionssjukhus i Kongo. Jag skulle bli hans medhjälpare.

Med åren upptäcker jag dock att det behövs minst lika mycket hjälp här hemma i Sverige.
Efter en kort trist tid som bokföringskontorist på ASEA – inser jag att det var dags att söka mig till sjukvården, åtminstone pröva på ett sommarvikariat. Jag ska fylla arton år och vägen ligger öppen.

Inom långtidsvården kan man få hur mycket jobb som helst, och vi är många unga flickor som står bi ett av landets tyngsta kroppsarbete – från morgon till kväll, vardag som helgdag. Och inte en manlig skötare så långt ögat når.
På Vasa sjukhus kommenderades ”Fröken Eriksson”, på sin första arbetsdag, att ta ansvar för sal 10, där sex gamla män ligger sängbundna. Bäcken ska tömmas, munnar matas, tempen tas klockan tolv, bad på torsdagar och så schemalagda vändningar för att inte liggsår ska uppstå. Finns tid över, är uppgiften att vika lakan och servetter eller putsa rostfria ytor och kärl i sköljrum. Fönster ska putsas med rödsprit, och ett granskande avdelningsföreståndares finger dras utmed lister för att kontrollera att man inte missat att torka någonstans.

Det händer ibland, särskilt på morgonen när jag lyfter på de gamlas täcken, att stanken av nattgammal urin får mig att rusa ut på närmaste toalett för att kräkas.
– Är fröken Eriksson berusad, månne?
– Nej, verkligen inte. Jag vill så gärna arbeta med sjuka, men kommer jag klara av dessa ofta kväljande arbetsuppgifter?

En sommar – i mitten av 60-talet – vikarierar jag på Epidemisjukhusets Observationsavdelning. Ett gammalt slitet sjukhus, med ett antal paviljonger utspridda på ett område som är väl begränsat från övrig bebyggelse i sta ́n. Högt uppe på ett berg. Resultatet efter ett antal koleraepidemier i Göteborg. Stämningen bland personalen är så annorlunda den jag tidigare mött. Här är vi alla du med varandra och alla tilltalas ”syster”.

Det är dags för rond och vi sköterskor drar oss tillbaka till avdelningens kök för att inte vara i vägen när gruppen av läkare och kandidater kommer tågande uppför den lilla trappan och in i korridoren. Genom köksfönstret ser jag en ung, mörk man som sträcker på sig, tar ett djupt andetag innan han följer de vita rockarna. Han måste vara kandidat, tänker jag och tittar en extra gång, för visst är han snygg!

Efter avslutad rond går jag skyndsamt iväg till ”mina” isolerade patienter vars rum är anslutna till slussar med ultraviolett ljus. Här gäller rigorösa hygienföreskrifter samt totalt besöksförbud inne på avdelningen. Besökande får endast hälsa på patienterna utifrån – via rummets fönster. I korridoren möter jag honom – den unge kandidaten! Han tittar på mig, ler och säger ”Hi”! Jag besvarar blygt hans hälsning och tittar bort. Han låter som en amerikan?

En eftermiddag kommer min väninna Kersti, som arbetade på en annan avdelning, strålande och berättar att vi ska få sällskap av ytterligare en person hem i efter jobbet…

På spårvagnen sitter de framför mig. Vackra, vackra Kersti, i sällskap med den unge kandidaten! Han är solbränd och verkar vara som klippt ur en veckotidning. Vi är tre unga flickor som bor ensamma i den stora lägenheten, medan Kerstis föräldrar tillbringar sommaren på landet. För säkerhet skull har föräldrarna bett en kollega – ”Farbror Melker” i Tjorven – att titta till oss emellanåt. Nöjd med vad han ser lämnar han oss, denna ljusa lördagskväll, då Kersti gör sig fin för kvällens äventyr. Själv sitter jag nu bänkad med hennes syster framför TV:n. Den unge mannen som gjort oss sällskap hem sitter i en fåtölj och bläddrar förstrött i en tidning.

– Ok, nu är jag klar, säger min väninna på engelska till den väntande mannen i fåtöljen som tittar upp, säger lugnt och bestämd.
– No, I want go out with her! Och pekar på mig!
– Då så, då går jag väl ut ensam, säger Kersti, vänder på klacken och går ut!

Jag är förstummad. Vill gå ut med mig … men jag trodde?
-Don’t mention it, avbryter han mig. Let’s go!

Hans namn är Milton och väl ute på gatan halar han upp två biljetter. Vi ska på sommarkonsert i Konserthuset! Han konverserar och sjunger om vartannat – jag blir alldeles bortkollrad av hans charm.
Denna kväll gör jag mitt livs första besök på en konsert med klassisk musik!

Under pausen upptäcker vi några kända ansikten bland publiken. Milton stegar fram till sällskapet som glatt hälsar på honom. Men, vem är hon? Är det inte tjejen från Observationsavdelningen? Vad gör hon här?
Kritiska ögon betraktar mig uppifrån och ner. Milton talar energiskt om den vackra musiken och märker inte att de hans kollegor vänt sina blickar bort ifrån mig. Jag finns inte längre.

Under lång tid smyger vi med vår bekantskap. Men både personal och patienter lägger märke till att den unge kandidaten ständigt gör sig ärende till Observationsavdelningen. ”Kärlek på lasarett” sjunger en ung skådespelare som sitter och solar sig i ett fönster. Hon är smittad av salmonella på utlandssemester. Där satt hon i sin bikini! Isolerad.

En annan patient och tillika läkare, tyfussmittad på resa i Ryssland, ingår i mitt ansvarsområde. Han granskar mig noga var gång jag kommer in i hans rum.
– Vad ska du bli min lilla flicka när du blir stor? Du passar inte i skurhink och långborste!
– Sjuksköterska, svarar jag snabbt under mitt munskydd.
– Då ska jag skriva ett rekommendationsbrev till rektorn på vårdskolan, henne känner jag väl.

Sommaren är varm, solig och romantisk. Vi går milslånga promenader och jag får veta allt om hans bakgrund, drömmar och planer. Vill jag följa med honom tillbaka till USA?
Han drar med mig till matsalen där endast läkare har tillträde och struntar fullständigt i mina protester. ”I’m a free American” är hans stående kommentar när jag försöker förklara de svenska konventionerna. Vi pussas i trappuppgångar när vi tror att ingen ser, eller gör någon det?

Du måste passa dig, varslar personalen, och skvallrar att det finns en ung kvinnlig läkare som enträget inviterar honom till middag och vistelse i sommarvillan. Och Milton tackar alltid nej.

Så en dag blir jag kallad till avdelningens expedition. Rättar till min långa hästsvans och kliver respektfullt över tröskeln. I samma ögonblick som jag ser sjukhusets läkare, kandidater och sjuksköterskor uppradade längs väggarna – och deras allvarsamma ansiktsuttryck – blir jag minst sagt orolig och rädd. Jag minns särskilt väl den försmådda läkarens röda, nedböjda ansikte. Hon möter inte min blick och jag förstår i samma stund att hon medverkat till vad som nu ska ske.

Vid skrivbordet sitter överläkaren och tittar med mörka, allvarliga ögon på mig, där jag står mitt på golvet. Hon frågar om jag hade ett förhållande med hennes adept, den unge kandidaten, och slår fast det olämpliga i att jag fortsättningsvis arbetar på sjukhuset.
Men vad har jag gjort mig skyldig till? Varför denna uppståndelse? Jag har inte svar på överläkarens alla frågor!

Domen blir hård – ”avsked på grått papper” – och nu gungar golvet under mig. På darrande ben går jag senare till personalkontoret. Där får jag ett anställningsintyg – skrivet på vitt papper? Så här står jag nu med ett avsked och ett rekommendationsbrev! Flickan av folket och en blivande livmedikus – är uppenbarligen en omöjlig relation!

Någon kväll senare ringer Milton och undrar varför jag inte kommit till mitt arbete. Jag ljuger ihop en historia för att slippa berätta om det pinsamma korsförhöret och avskedet.
Han får aldrig veta att överläkaren gjort klart för mig att om vi fortsätter vårt umgänge, riskerar jag hans framtida studier och karriär. Det är lättare att säga att det ”bara är slut”.
Milton låter bedrövad.
Efter några dagar ångrar jag dock min lögn och söker upp honom igen. Vill förklara en sista gång.
Slänger lite grus på fönstret till hans tjänstebostad vid sjukhusområdet. Ingen där. Jag frågar personal om de sett honom. Nej, han har plötsligt lämnat Sverige och ingen vet vart han tagit vägen…

Drygt 35 år efter denna sommar – under mitt arbete att samla fakta bland internationella webbsidor – dyker plötsligt ett bekant namn upp! Min första impuls är att skrika högt, men jag behärskar mig och sparar blixtsnabbt filen.

Saken faller i glömska tills den dag jag rensar bort filer och finner den sparade webbsidan. Tittar lite närmare på den och undrar om det verkligen är samme Milton?
Ett enda klick på namnet och vips kommer e-mailadressen upp. Skulle jag våga?
Chansar. Och genast efter några minuter kommer ett svar.

Det är Milton i Detroit och han berättar sitt livs historia. ”A long bumpy road”, uttrycker han. Fem barn och är snart inne på sitt tredje äktenskap! Det mest förbluffande är att han berättar om ett foto – på mig – som han burit i sin plånbok i flera årtionden! Och att han har haft kontakt med sin gamla handledare – överläkaren som gav mig sparken – alltsedan tiden i Sverige! Hur outgrundliga är inte våra vägar i livet?

Åren går och han har många gånger frågat varför jag aldrig berättade sanningen – ”I’m still a free American”, mejlar han. Så blir vårt öde. Han är sedan länge professor och känd som hepatolog – expert på leversjukdomar. Vi har båda kommit till åren, men vi glömmer aldrig den sommaren – den som fick ett abrupt slut!

Nu har jag delat min ungdoms dröm med dig, och sjuksköterska blev jag aldrig! Jag fick förmånen att under många år vara inofficiell rådgivare till beslutsfattare i sjukvårdsfrågor. Och allt har skett på vitt papper!

Epidemiska sjukhusetFoto: Helio Duarte


Facebook kommentarer

Kommentarer

3 thoughts on “Att bli sjuksköterska!

  1. Livet är lustigt, tar oss till uppförs backar och nerförs backar. Du skriver så fint om dina uppleverser, får mig att komma ihåg minnen som jag har gömt någonstans i Hjärnkontoret 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *