Arbetarbostäder – landshövdingehus i Göteborg

Arbetarbostäder – landshövdingehus i Göteborg


 

Västra Skansgatan (60-talet), Carlotta

Vår stads typiska bebyggelse är blandningen av trähus och stenhus – och det är en gammal tradition i Göteborg. Läget som ledande utfartshamn för utskeppning av trä ger från början staden en rik tillgång på överskottsvirke som kom väl till pass för husbyggnad. I Götaälvdalen finns sedan tid tillbaka flera tegelbruk – men vi har inte tillgång till väderbeständigt fasadtegel så vi måste importera, först från Holland och Tyskland och senare från Danmark.

Det ger oss villkoren för en blandade karaktär av tegel-, sten- och trähus – det senare leder så småningom till det som vi kallar landshövdingehus – och kanske också förknippar med en lösning på arbetarnas bostadsproblem, som var nog så stor under en av Göteborgs mest expansiva period – i slutet på 1800-talet och i början av 1900-talet.

Industrialismen växer snabbt och till följd av detta kommer ett skriande behov av billiga bostäder åt arbetarklassen – de som har sin arbetskraft att sälja – men sällan äger någon markegendom att falla tillbaka på. Det stora genombrottet kommer under 1870-talet – då industrier till en början etableras på landsbygden och utmed kustlandskap – bruken, sågverken och träförädling erbjuder arbetsplatser åt många. Men det är i storstäderna vi får bostadsproblem – precis som man redan fått i exempelvis England och Frankrike, där industrialismen tagit fart långt före den svenska.

I Göteborg dubblas antalet invånare mellan 1850 och 1870 – vi göteborgare går från dryga 26 000 invånare till 56 300. Samtidigt sker andra stora förändringar i samhället, här i landet avskaffas skråtvånget och näringsfrihet införs. Landets politiska styrelsesätt förändras radikalt och kommunerna får själva bestämma hur de vill ha det – genom valda fullmäktigeförsamlingar. Visserligen kan endast de män som har en årsinkomst på minst 800 kronor få rösta! Och företagare inom industrin har heller inget ansvar för att se till att den inflyttade arbetskraften får bostäder. Trycket på bostadsmarknaden blir enormt. I storstäder som Stockholm och Göteborg är det till en början ett relativt tätt samband mellan arbetsplats och bostad. Rik och fattig kan till och med bo nära varandra – och ha samma bostadsadress! Här följer en klassiker som Strindberg skriver om, hur skikten mellan de olika klasserna kunde te sig;

”Därför finns ännu inga särskilda kvarter i staden, där överklassen bebor hela huset, avsöndrat genom höga hyror, fina uppgångar och stränga portvakter. Därför är huset vid Klara kyrkogård, oaktat dess fördelaktiga läge och höga taxering, ännu de första åren av femtitalet en ganska demokratisk familistér. Byggnaden bildar en fyrkant omkring en gård. Längan åt gatan bebos på nedre botten av baronen, en trappa upp av generalen, två trappor upp av justitierådet, som är hyresvärd, tre trappor upp av salig Carl Johans pensionerade köksmästare. I västra gårdsflygeln bor snickaren, vicevärden, som är fattiglapp; i den andra flygeln bor läderhandlaren och ett par änkor: i den tredje flygeln bor kopplerskan med sina flickor.”

Men för att återgå till Göteborg ska nämnas att det välstånd vi haft under 1700-talet i samband med sillfisket och ostindisk sjöfart avtar väsentligt kring sekelskiftet 1800/1900. Men vi ska inte förglömma att grunden till stadens utveckling också skapas av utländska köpmän och företagare som kommer hit då England sätts i blockad av Napoleon. Vi får bomullsspinnerier och väverier vid älven, vid Säveån och Mölndalsån – dessa vattendrag är nu drivkraften och transportmedlet, processvatten och … avlopp! Den tyskfödde Abraham Robert Lorent (1770-1833) kommer till Göteborg och vid Klippan grundar han sockerbruk och porterbryggeri.

I början av 1800-talet kan vi räkna in 12 500 göteborgare. Bara i Majorna bor vid den här tiden hela 4 500 personer. Hundra år senare är antalet göteborgare det tiodubbla!

Alla kommer inte på en gång, de kommer och går i perioder – sjukdomar på grund av sanitära missförhållanden gör sitt till att befolkningstillväxten inte ökar med samma kraft.

Nu kommer vi till boendet. Fabriker växer upp i innerstaden – Rosenlunds bomullsspinneri, Keillers mekaniska verkstad vid Skeppsbron, bara för att nämna några av de största. Och våra hus ärr till största delen av trä – brännbart trä. Endast utmed kanalerna kan vi hitta stenhus, just på grund av brandfaran.

Det är dyrt att påla i den göteborgska leran så trähus blir för många en enklare och billigare lösning. Man har inte råd med annat. Tomtmark finns för hugade spekulanter i förstäderna Haga och Masthugget och gamla betesmarker söder om Vallgraven. Under 1861 kommer en tävling i stadsplanering igång – och det handlar om donationsmarkerna i nuvarande Gullbergsvass, Olskroken, Heden, Lorensberg, Vasastaden och Haga – och fem år senare kan stadsplanen fastställdas. Man bestämmer att Kungsportsavenyn ska utgöra huvudaxeln – och där byggs stenhus i nyrenässans, man anlägger förträdgårdar och planterar träd utmed gatan, här finns stora lägenheter med många rum i fil – gårdsutrymmen för diverse mindre viktiga ändamål. Med andra ord, ett bostadsområde för överklass och medelklass.

Men var ska då alla arbetarna bo? Jo, de får bo i Olskroken till en början, men det räcker inte till och i samma veva kommer beslut om att endast trähus med ”källare” av sten får uppföras. Brandfaran igen.

Man börjar bygga sådana hus i Haga vid slutet av 1840-talet och man inreder också lägenheter i det som egentligen skall utgöra källare – det vill säga stensocklarna som husens våningar av trä stod på.

”Trähus, som hädanefter uppföras i hagorna, å Hagaheden (nuvarande Vasastaden och Lorensberg), och Stampen och vid sidorna om vägen till Gullbergsbo må icke bestå af flere än två våningar af vanlig höjd och så högt hus ej heller förses med så kallad frontespice: och om tre våningar högt hus är så bofälligt, att taket skall aftagas, bör husets höjd minskas till två våningar.”

Ord och inga visor, men det råder fortfarande stor brist på arbetarbostäder – små och billiga. I Västra Haga uppförs raskt under 1849 tio envåningshus av trä – som innehåller 47 lägenheter, varav sju består av två rum och kök, 14 spisrum och de övriga blir till ett rum och kök. Året efter kommer ytterligare 16 lägenheter och 24 spisrum i två nya trähus – denna gång tvåvåningshus i Nya Haga. Det är stadsarkitekten Heinrich Kauffmann som ritar de nya bostadshusen. Därmed tycker man i stadens ledning att man gjort sitt. Och det tycker man under efterföljande sextiotal år!

De första landshövdingehusen uppförs i kvarteret Ananasen i Södra Annedal mellan åren 1876-1881. Kvarteret kringgärdades av Västergatan, Albogatan, Carl Grimbergsgatan och Snickaregatan. Och resultatet blir 24 trevåningshus som ställs på rad med trädplanterad gata mitt genom kvarteret. På gårdarna byggs bodar till förråd för ved och annat, någon källare fanns inte i dessa hus – gårdarna utnyttjades till fullo och varje tomt avskärmas med staket. Husen byggs i en form som bildar en rytmisk symmetri och någon dekoration är det knappast tal om, såvida man inte betraktar fönstrens speciella karaktär. Det som är igenkännande för det här kvarteret är det gröna – som av många kallas ”Alboallén” – som fungerar som både lekgata och ”vattendelare” i kvarteret.

Den som först skapar landshövdingehusen är snickaren och handlaren Johannes Nilsson som genom sin aktiva roll i Arbetarnas Byggnadsförening bildar ett kooperativt bostadsföretag 1872. Genom medlemmarnas bidrag kan de till slut köpa marken som kommer att bli just kvarteret Ananasen med inalles 16 tomter. Han ansöker om bygglov och får efter många manglingar tillstånd att bygga tvåvånings trähus med förhöjd källare – men först 1895 blir det godkänt att bygga dem! Att det förmodligen sker en förväxling om grundaren till benämningen ”landshövding” torde ligga i att det är länsstyrelsen som till slut fattar beslut om byggandet – och inom länsstyrelsen är det landshövdingen som styr. För de som flyttar in i dessa trähus finns förhoppningsvis en känsla av ”hemvant” – arbetarna har kommit från landsbygden långt utanför Göteborg – husen är billiga att bygga, hyrorna är lägre än i stenhus och också lättare att värma upp.

Vem är då denne snickare, Johannes Nilsson?

Johannes Nilsson (1823-1893) är den person som kommer att bli initiativtagaren till ett företag som lyckas slingra sig fram i stadsledningens labyrinter. Han emigrerar som 33-åring till USA – då har han redan som 13- åring varit lärling och gesäll i Göteborg. Han återkommer dock till sin hemstad 1864 och efter ett par år bildar han företaget Joh Nilsson – han är dessutom ledamot av stadsfullmäktige och har betydelsefulla uppdrag i göteborgarnas tjänst.

Förmodligen samlar han – under sina år i USA – en mängd erfarenhet av både byggande och organisering av byggnadsföreningar. Kanske ser han en tidig modell för det som blir våra landshövdingehus – där borta i Amerika? 1872 bildas Arbetarnas Byggnadsförening i Göteborg med Johannes Nilsson som en drivkraft. Det blir tyvärr ingen efterföljare till den föreningen som kommer igång i Annedal och kvarteret Ananasen.

Vid slutet av 1890 är 21 av de totalt 24 husen amorterade till fullo och äganderätten övergår till medlemmarna som får dra lott om ägandet. Föreningen upphör 1898 och fem år senare är Johannes Nilsson död.

Tack för alla fina landshövdingehus!

 

 

 

Källa: Landshövdingehusens Göteborg, U Larsson, 1979 Göteborg bakom fasaderna, STF

 


Facebook kommentarer

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.