Änkefru Alice Bonthrons livsuppgift och ett gatunamn på Hisingen!

Änkefru Alice Bonthrons livsuppgift och ett gatunamn på Hisingen!


Läsare inbjuds i tidningen Idun nr 18, av den 1 maj 1891, till ett besök i Göteborgs arbetsskola för van­föra, vid Norra Allégatan 5. En skola som kan väcka ett visst vemod.

Jag gör ett försök att fritt återge innehållet i artikeln och trycker som besökare försiktigt på knappen till ringledningen. Nu är det för sent att ångra sig.  Haltande steg höras redan i tamburen, och på vår fråga efter Alice Bonthron förs vi in i hennes mottagningsrum…

Vi sitter ned och väntar några minuter. Snart hörs en livlig och sympatisk kvinnoröst. Orden tyc­ks så vänliga och upp­muntrande, även om det arbete hon utför inte alltid faller i god jord. Redan på avstånd får man intrycket av något glatt och friskt, och detta förstärks alltmer i mötet med Alice Bonthron.

Alice Charlotte Bonthron föds den 9 sep­tember 1851 i Östlånga församling i Malmöhus län. Föräldrarna var lantbrukare David Vil­helm Bonthron och hans maka Ebba Charlotta Durietz.

Redan tidigt för­lorar Alice sin mor, och förlusten ersätts inte då hennes far ingår i ett nytt äktenskap. Det blir tvärtom ett mindre be­hagligt förhållande mellan styvmodern och den unga styvdotter, vilket sätter sin prägel på Alices karaktär. Hon är ett livligt barn, törstar efter kärlek och vänlighet. Får hon inte detta blir hon trotsig och denna trotsighet övergår med tiden till energi – en energi som ibland blir oförsynt.

Som vuxen tänker Alice utbilda sig till lärarinna. Vid 19 års ålder förlovar hon sig med en lantbrukare, och beslutar att istället genomgå en prak­tisk hushållsskola. De kunskaper hon förvärvar blir till stor nytta för hennes stora livsuppgift. Gift vid 21 års ålder är hon redan fyra år senare änka med tre barn, det yngsta bara två dagar gam­malt. Efter mannens död återtar Alice Bonthron sitt flicknamn. Hon försörjer sig först som telegrafist, ett yrke som blivit tillgängligt för kvinnor 1864 genom Elfrida Andrées kamp.

Den tjugufemåriga modern står sorgsen och lidande – utan ett öre att försörja de sina med. Efter många försök att få arbete i hemtrakten kommer hon hösten 1880 till Göteborg. Här börjar hon en flerårig kamp mot sjukdom, dåligt betalt och bekymmer av alla slag.

Först i januari 1885 hör Alice talas om arbetsskolan för vanföra, eller för funktionshindrade, ett begrepp som jag i fortsättningen kommer att använda.

Alice uppmanas att söka tjänsten som föreståndare, och efter förhandling med den nitiske och mycket hängivne läkaren, doktor Olof Carlander, antar Alice erbjudandet av tjänst mot 800 kronor i lön (senare höjd till 1000 kronor), fritt rum och ved.

Kort därpå reser hon till Köpenhamn för att där studera arbetet vid ”Haands- gernings skole for vanföre og lemlsestede”. I skolans stiftare, den då sjuttiotvåårige pastor Hans Knudsen, vinner Alice en faderlig vän.

Denne man har i 15 år själv lett sin skola, konstruerat verktyg för enarmade elever, öppnat den nödvändiga kirurgiska kliniken, arbetat för att skola och klinik blivit tillgängliga för hela danska folket och för de fattiga. Och utan alltför stora svårigheter ska de kunna besöka skolan genom att han skaffar dem fria resor på järnvägar och ångbåtar m m. Efter fem månaders vistelse i Danmark  återvänder Alice till Göteborg.

Den 5 oktober 1885 öppnas den första svenska arbetsskolan för funktionshindrade. Elevernas antal är till en början endast två, men innan jul ökas antalet till tio – alla funktionshindrade då de flesta saknar ena handen. Bland dessa är en tjugotreårig, mycket extremt apatisk flicka. Hon har aldrig försökt att arbeta och kan inte ens räkna till tre.

Alice kan dock snart se bevis på hur kärlek förmår locka till utveckling där det ser som mest hopplöst ut och hur den som äger förmågan att göra arbetet lätt och glatt, även kan få den mest oförmögnas att göra storverk.

Inom två månader syr denna ömkansvärda flicka för hand ett linne, virkar ett par schalar samt en badhandduk, vars bård och monogram hon sedan broderar!

Direktionen för skolan önskar göra en julutställning. Alice anser det omöjligt. Vad ska hon på två månader kunna åstadkomma med dessa okunniga invalider? Direktionen håller fast vid sin önskan och den 21 och 22 december inbjuds allmänheten att i Beyers blomsterbutik vid Södra Hamngatan ta del av de funktionshindrades julutställning. Överraskningen är total. Var det möjligt att med en arm sy sådana linnen, märka och fålla sådant duktyg, göra dessa fina broderier, virka dessa mjuka schalar, fläta dessa stolsitsar, knyta hängmattor, binda borstar, smida och lövsåga?

Alice Bonthron frågar sig själv, hur detta gått till. Hon kan inte besvara frågan, men ett faktum är, att alla dessa arbeten låg färdiga i tid.

Försäljningen inbringar 378 kronor, och upplevelsen bestyrker att det finns en efterfråga på arbeten. På de ”vanföras utställning” i Göteborg säljs alltid bäst de dyrbaraste och prydligaste arbeten, och de rika är köpare till det mest moderna. Utställningarna är reklamen för skolans arbetsförmåga. Beställningar kommer snart i mängder. Det är numera inte längre bara skolans elever som tillverkar de vackra arbetena och särskilda utsmyckningar. Skolan blir arbetsgivare åt sina forna elever. Inkomsterna för sålda arbeten under föregående  år, 1890, uppgår till 4 014 kronor . Skolan köper in material och sedan värdet för det frånräknas, blir det återstånde en arbetslön. Lön utbetalas till såväl eleven i första stadiet som till anställda utanför skolan.

Alice har en stor arbetskapacitet, och hon fordrar detsamma av andra. Detta förenat med hennes oinskränkta rätt att bedöma inträdessökande kan detta förklara den stora produktion, som på kort tid drivs fram. Ingen må heller tro att den missgynnade eleven/arbetaren får lämna från sig arbetet till ett par friska händer för att få det färdiggjort. Efter var och ens förmåga skall han/hon  hjälpa sig själv, och som regel gäller att varje arbete skall utföras på skolan. Ett viktigt uppdrag för kvinnor är just slöjden av linnesömnad, såväl för hand som maskin.

De manliga eleverna lämnas ut i livet lika litet som flickorna, utan att skolan sörjt för deras framtid. Ingen av dem går ut, förrän han fått plats i ett för honom passande yrke. Han blir ganska lätt antagen på en verkstad om han fått utbildning; har han däremot inga förkunskaper, betalar skolan för honom till dess att han uppnår tillräcklig skicklighet för att bli anställd.

Elevantalet har under den gångna tiden varit 25 varje år, det högsta antal som kan rymmas inom den mycket trånga lokalen. Dessa gossar och flickor, eller egentligen män och kvinnor – ofta är de redan fullvuxna – undervisas numera av tre lärarinnor och två lärare. De sistnämnda dock endast om kvällarna då slöjdundervisningen i stadens folkskolor är avslutad. Dessutom ansvarar en läkare för den kirurgiska kliniken. Här får också handikappade utanför skolan både råd och hjälp.

Fri middagsspisning erbjuds eleverna på sista tiden och det har under det sista året  serverats 2 330 middagsmål, värda 698 kr. Skolan har på ett sätt tagit över föräldrarollen för de handikappade och lyckligtvis är det här som gatans försummade barn kan få kärlek.

Alice Bonthron får nära nog i alla avseenden bära en mors omsorg för sina skyddslingar. Hon är ljuspunkten i deras liv, till ”frun” som hon kallas, kan de gå med sina bekymmer, i visshet om hon försöker att ge dem lindring. Lyckligtvis hör hon till dem som lätt får sina medmänniskors öra, därför att hon själv med ivrigt intresse lyssnar till såväl glädjens som sorgens röst. Detta gör att hon sällan ber förgäves om hjälp åt sina skyddslingar. Hon förmår strida mot fattigdom och nöd, både fysiskt som moraliskt. Hon följer ständigt sin gamle vän pastor Knudsens råd att gå fram till vår Herre med bekymren, lära de unga att rättt läsa sin Fader vår och sedan invänta hjälpens stund.

Iduns läsare har nu gjort besök därinne i skolan, vilket skulle kunna vara vemodigt. Att man skulle kunna utropa; Är detta de lidande och missgynnade! Men flitigare elever får vi nog leta efter, så glada och muntra och så snabbt arbetet går. Svarvhjulen snurrar snabbt och symaskinerna surrar, som vore de trampade av endast av friska fötter. Arbetet har här blivit en välsignelse, som ett svar på en bön…

Allt började på Södra Allégatan, följande år flyttar man till Norra Allégatan och sex år senare till Sprängkullsgatan. År 1894 till ett hus på Pusterviksgatan, vilket gör det möjligt att även låta elever bo i skolan. År 1912 kan verksamheten flytta till det stora nybyggda, och det väl anpassade huset i Änggården: Göteborgs Vanföreanstalt. Vi kan än idag se det senare på Per Dubbs gata.

År 1928 avlider Alice Bonthron i Sigtuna. 1944 får hon en gata uppkallad efter sig vid Ramberget på Hisingen i Göteborg.

Anm. Vanföreanstalt var en institutionsvårdsform från slutet av 1800-talet fram till 1960-talet för vård av barn med svåra rörelsehinder. Verksamheten bestod i ortopedisk behandling och det förekom även yrkesskolor för barnen vid anstalterna. Vanför = (åld.) rörelsehindrad 

(Foto: Anstalten för Vanföra vid Per Dubbs gata/Carlotta samt Idun 1891)


Facebook kommentarer

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.